Talet om Gud är en människa. Det är inte bara prat

Biskop Jan-Olof Johanssons predikan Juldagen 2013 i Växjö domkyrka
Talet om Gud är en människa. Det är inte bara prat, det är en människa. Det är inte bara ord,
det är kött och blod. Det är inte bara tanke, det är handling.
Under hösten har frågan om vad man tror eller ska tro om man finns i kyrkan, åtminstone i
dess ledning, debatterats, både i kyrklig media men också i allmän. Det tycks inte räcka med
att man stämmer in i kyrkans trosbekännelse gång på gång utan det har upprättats nästan
kontrollerande frågelistor om man tror på jungfrufödsel, under osv.
När det är jul blir det tydligt vad kristen tro handlar om och vad som är det specifika,
nämligen att Gud blir människa och låter sig födas i ett gossebarn som lever sitt liv som
människa bland andra människor. Det är det som kallas inkarnation, att Ordet blir kött.
I episteltexten som vi hört idag sammanfattas detta: Gud har gett sig till känna på många
sätt, inte minst genom profeterna, men nu genom sin son. Det var detta som var den stora
anstöten med Jesus och som ledde till hans död då likväl förlåten mellan det allra heligaste
och övriga världen brast itu. Det var gränsöverskridandet då himlen förenade sig med jorden
och änglasången bröt fram genom rymderna ända ned till herdarna på ängsmarken och
förkunnade att en frälsare var född till stor glädje, en glädje för hela folket.
Och i det gränsöverskridandets möjlighet lever mänskligheten nu. Ett gränsöverskridande då
Guds kärlek blir uppenbar genom människors ställningstagande och handling. Och då
gränser som begränsar och murar som åtskiljer förintas och rivs.
Har då anstöten idag förflyttats till talet om Gud från det att han blev människa?
I.
Talet om Gud
Har man följt debatten jag nämnde verkar det anstötliga vara att man inte tror på ett visst
sätt. Eller att man uttrycker sin tro på ett sätt som av andra anses inte hålla måttet.
I debatten efter hearingen inför ärkebiskopsvalet var det inte bara kyrkligt folk som
ifrågasatte om kandidaterna verkligen hade en tro eller åtminstone om den var rätt och
riktig.
På en del tidningars kultursidor ställdes samma frågor men då utifrån en ateistisk
utgångspunkt, kanske för att tron inte uttrycktes såsom den tro man förnekar.
Hur det än var med detta så visar det på hur lätt den kristna tron blir en fråga om ord.
Kristen tro blir så lätt tal om Gud. Det är som vi glömt vad julen handlar om och att talet om
Gud är en människa. Vi tar det lilla Jesusbarnet upp ur krubban och lyfter det så högt upp i
luften att det förlorar kontakten med marken.
Och så kan man föra en debatt om vad man tror eller inte och hur man uttrycker tron och få
föreställningen att det är den avgörande frågan för kyrkan och kristen tro idag. För där tycks
anstöten ligga. Inte i att svaret på talet om Gud är en människa.
II.
Är en människa
Men det var när Jesus sa att han var Guds son som den starkaste reaktionen kom. Detta var
anstöten. Han intog Guds plats och inte nog med det han åt och drack med syndare. Han
gick hem till dem som var ställda utanför.
Det var gränsöverskridandet för kärleks skull som väckte anstöt och det sker idag också. När
människovärdet hävdas och nästankärleken får styra i både dagligt liv och politik då hårdnar
striden.
Vi har sett det nu i veckan hur främlingsfientliga krafter tar till våld mot dem som står upp
för demokrati och människors lika värde.
Vi har genom Nelson Mandelas död påmints denna adventstid om hur apartheidsystemet
slog ner de krafter som hävdade svartas lika rätt som vitas.
Apartheidsystem finns på många håll och det lurar också i vårt eget tänkande då de som är
främmande för oss kommer nära.
Det Jesus gjorde var att han gav kött och blod åt det som profeterna hade talat om, att ta sig
an främlingen och flyktingen. Att rätten och rättfärdigheten skulle få flöda. Att folket som
vandrade i mörkret skulle få se ett stort ljus.
Jesus sa det själv i hemstaden Nasarets synagoga att det var inför deras ögon, dvs när de såg
honom, som detta blev verkligt.
Och detta blir verkligt idag när vi ser honom i flyktingen, i den som behöver hjälp och är
ställd utanför. Detta blev till anstöt då och kan bli idag när det leder till handling.
Centrum i kristen tro är att Gud blev människa och är en av oss. Han både utmanar oss och
bjuder oss att leva ett liv med gränsöverskridandets möjligheter, öppna gränser och riva
murar för kärleks skull.
Så låt oss därför igen stämma in i kyrkans bekännelse: