Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Indien 2004
1. Sammanfattning
Indien är en parlamentarisk demokrati med ett självständigt domstolsväsende
och med ett rättssystem baserat på en skriven grundlag. Landet har också en
omfattande lagstiftning till skydd för de mänskliga rättigheterna (MR).
Trots detta förekommer många kränkningar av de mänskliga rättigheterna från
polisens och militärens sida och inom fängelsevården gentemot framförallt
olika utsatta grupper, såsom kvinnor, barn, lågkastiga och handikappade.
Korruptionen är utbredd och p g a fattigdom och dålig utbildning har många
svårt att hävda sina rättigheter. En allvarlig brist i rättssäkerheten är att
domstolarna är extremt överbelastade vilket innebär att många väntar, ibland i
åratal, i häkten på att få sin sak prövad i rättegång.
Något som oroar många organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter
är att myndigheterna i växande grad inte följer utslag i domstolarna, vilket inger
oro för rättsstatens framtid. De värsta övergreppen av mänskliga rättigheter
begås av polis, säkerhetsstyrkor och militär i de oroliga områdena Jammu och
Kashmir och de nordöstra staterna. I början av oktober 2004 detonerade två
bomber i Nagaland som dödade ett trettiotal och skadade uppemot 100
människor. Situationen anses dock ha förbättrats i Jammu och Kashmir under
den nya delstatsregering som tillträdde 2002. Militanter, terrorister och
banditgäng begår också omfattande övergrepp mot civila i form av mord,
kidnappningar, våldtäkter, utpressning etc. Omfattande våldsdåd äger rum i
vissa delstater som en följd av stridigheter mellan olika kaster eller mellan olika
religiösa grupper. Under senare år har hindunationalistiska våldsaktioner mot
kristna väckt uppmärksamhet.
I delstaten Gujarat inträffade under våren 2002 svåra upplopp, där de flesta av
offren var muslimer. Många människor dödades och egendom till stora belopp
förstördes.
2
Även om läget i Gujarat nu är lugnare, förekommer tillfälliga skärmytslingar
med religiösa motiv. Rättsprocesserna efter 2002 års händelser har kritiserats.
Endast två fall av flera tusen har lett till fällande domar.
Vad som ändå inger visst hopp är att yttrandefriheten i Indien är omfattande
och att samhällsdebatten livlig beträffande MR-övergrepp. Dock nämns de
övergrepp som sker i Jammu och Kashmir mer sällan i media eller debatten.
EU har uppmanat Indien beträffande Jammu och Kashmir att vidta lämpliga
åtgärder för att sätta stopp för kränkningar av mänskliga rättigheter.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter
Indien har ratificerat de flesta av FN:s centrala konventioner om de mänskliga
rättigheterna. Dessa innefattar Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, Konventionen om ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter,
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor
och Konventionen om barnets rättigheter. Indien har undertecknat, men ännu
inte ratificerat Konventionen mot tortyr och dessutom motsatt sig besök från
FN:s specialrapportör om tortyr.
Indien har inte ratificerat något av tilläggsprotokollen till ovan nämnda
konventioner och inte heller 1951 års flyktingkonvention eller Romstadgan för
den internationella brottmålsdomstolen.
3. Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
3.1. Politiska mord eller avrättningar utan föregående rättsligt förfarande
Politiska mord, som ofta handlar om dödsfall bland personer som gripits av
säkerhetsstyrkor eller iscensatta konfrontationer (fake encounters),
förekommer i hela landet och är fortsatt vanliga i Jammu och Kashmir. Under
2004 fortsatte anklagelser om s.k. iscensatta konfrontationer där
säkerhetsstyrkor anger att de blivit beskjutna och följaktligen i självförsvar
dödat personer. I september 2004 rapporterades i media om en armémajor
som anklagats för en iscensatt konfrontation och förmodligen kommer att
ställas inför rätta i en militärdomstol. Enligt inrikesministeriet har 150 civila,
263 militanter och 62 personer ur säkerhetsstyrkorna mördats i Jammu och
Kashmir under de tre första månaderna 2004. Kritik har framförts mot det
långsamma domstolsförfarandet av utomrättsliga avrättningar.
Militanter som har hoppat av och därefter värvats av polisen har vid ett flertal
tillfällen mördats.
3
3.2. Försvinnanden
Det finns inga bekräftade rapporter på av regeringen sanktionerade
försvinnanden. Försvinnanden förekommer emellertid i alla delar av Indien där
politiska oroligheter förekommer. Organisationer för mänskliga rättigheter
hävdar ofta att polisen försöker dölja dödsfall efter tortyr eller i samband med
försvinnanden genom att påstå att dödsfallen skett i sammandrabbningar
mellan väpnade styrkor/polis och militanter/terrorister.
Människorättsorganisationer hävdar att flera hundra personer hålls internerade
av militära och paramilitära styrkor i Jammu och Kashmir och i de nordöstra
staterna. År 2000 uppgav Amnesty att under de senaste 10 åren fortfarande
mellan 700 och 800 fall av försvinnanden i Jammu och Kashmir var olösta.
3.3. Tortyr eller annan inhuman behandling
Indien har undertecknat tortyrkonventionen men har inte ratificerat den.
Tortyr av fängslade förekommer trots att bekännelser framtvingade under
tortyr inte får användas som bevis i domstol. Människorättsorganisationer
hävdar att många dödas vid tortyr i fängelserna. I juni 2003 avskedades en vice
poliskommissarie för att ha medverkat i dödsfallen av tre fängsligt förvarade
personer i Jammu Kashmir. Sexuella övergrepp och rån av gripna eller
fängslade personer förekommer också.
3.4. Slaveri eller slaveriliknande former
Trots att både konstitutionen och speciallagar förbjuder tvångsarbete (bonded
labour) är dess förekomst omfattande. Lagarnas efterlevnad varierar mycket
från delstat till delstat. Arbetsplatsinspektörerna i delstaterna är översållade
med arbetsuppgifter. Ofta får dessa inte tillräckligt stöd från politikerna, som
dessutom många arbetsgivare har nära kontakter med. Vissa enskilda
organisationer beräknar att 5-40 miljoner människor, varav många är barn,
arbetar under slaveriliknande förhållanden. Se vidare rubrik 10.5.
3.5. Förhållande i fängelser och andra slutna anstalter
Enligt en rapport från 2004 av National Crime Record Bureau baserad på
statistik från 2001 beräknas Indien ha 313 000 i fängsligt förvar. Fängelserna är
kraftigt överbelagda. Tihar-fängelset i Delhi, exempelvis, är byggt för 3000,
men antal interner uppgår till 9000. Dödsfall bland gripna och fängslade
personer är inte ovanligt. En del av dessa beror på att fångarna avlider p g a
sjukdomar eller våld från andra fångar. Människorättsorganisationer hävdar att
många dödas vid tortyr i fängelserna. Våldtäkter av intagna är också vanliga.
Enligt National Crime Records Bureau (NCRB) stiger antalet dödsfall och
övergrepp kraftigt.
Enligt NHRC senaste siffror från 2001 har 1305 dödsfall i fängelser
rapporterats. Säkerhetsstyrkorna har inte skyldighet att rapportera dödsfall för
4
personer som tagits i förvar vare sig i Jammu Kashmir eller i de nordöstra
staterna och gör det inte heller. Under 2002 vidtog flera delstater åtgärder för
att söka minska antalet dödsfall i fängelserna enligt de riktlinjer som NHRC
givit. En av dessa stater är Maharashtra, där man i industristaden Pune inlett
projekt där videokonferenser används för att visa underrättens domare hur
fångarna mår och behandlas.
4. Dödsstraff
4.1. Dödsstraffets förekomst
Enligt artikel 21 i konstitutionen får en person berövas livet om det sker på
laglig grund. Ett stort antal lagar föreskriver dödsstraff. Enligt den indiska
strafflagen kan 11 brott rendera dödsstraff. Bland dessa utmärks mord,
kidnappning mot lösensumma, uppror mot regeringen. Under 2000 meddelade
regeringen att den hade för avsikt att föreslå dödsstraff även för våldtäkt.
Några konkreta steg mot lagstiftning har inte tagits sedan dess. Därtill finns en
rad speciallagar som innehåller dödsstraff i straffskalan, såsom the Army Act of
1950, the Air Force Act of 1950, the Navy Act of 1956, prevention of
Terrorism Act of 2002, the Commission of Sati (brudbränning) Act of 1987,
the Narcotics, Drugs and Psychotropics Substances (Amendment) Act of 1988
och the scheduled Caste and Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act
of 1989. För att en dödsdom skall kunna utmätas i domstol krävs enligt flera
utslag från högsta domstolen att mordet är kvalificerat i någon form, t ex
avseende grymhet, planering, antal offer eller att gärningsmannen utnyttjade
offrets förtroende, t ex i egenskap av arbetstagare. Enligt rättspraxis skall
dödsstraffet bara utdömas i “the rarest of rare cases”.
Det normala straffet för mord är enligt praxis livstids fängelse.
Amnesty International uppskattar att åtminstone 33 människor dömdes till
döden 2003. Uppskattningsvis väntar ca 60 personer på att få sin dödsdom
verkställd. Indien har inte en entydig inställning till dödsstraffet och nationell
debatt om dödsstraffets vara eller inte vara förekommer regelbundet.
4.2. Dödsstraffets tillämpning
Den indiska regeringen publicerar inte statistik om dödsstraffets
implementerande, vilket innebär att uppgifter om antalet avrättade per år är
osäkra. I augusti 2004 avrättades en man genom hängning. Mannen dömdes
1991 för mord på en 18 årig kvinna i Kolkata 1990. Detta var den första,
kända, avrättningen sedan 1997. Diskussioner förekom i media i hela landet i
samband med avrättningen
I december 2002 dömdes fyra personer till döden under terrorist-lagstiftningen
POTA, anklagade för att ha legat bakom attacken mot det indiska parlamentet
5
den 13 december 2001. Denna dom upphävdes i oktober 2003 för två av de
anklagade. De andra två frikändes.
5. Rättssäkerhet
5.1. Domstolarnas självständighet i förhållande till den exekutiva makten
Indien har ett från den exekutiva makten självständigt och oberoende
domstolsväsende och ett välutvecklat rättssystem. Inte desto mindre finns
exempel på hur domstolar påverkats av politiska överväganden. Framförallt
vad gäller fall som har att göra med "nationell säkerhet” och i domstolar på
lägre nivå. "The Best Bakery case" är ett exempel på detta. 21 personer åtalades
i the Gujarats högsta domstol för att ha mördat 14 personer genom att bränna
dem inne i "The Best Bakery" i Baroda den 1 mars 2002. Samtliga frikändes.
NHRC genomförde emellertid, mot bakgrund av rapporter om att vittnen
tvingats till att vittna falskt, undersökningar och inkom med en ansökan till
Högsta domstolen. Högsta domstolen beslutade att fallet skulle utredas på nytt
i den angränsade delstaten Maharashtra. Lokala människorättsorganisationer
rapporterar att Högsta domstolens interventioner har förbättrat de lokala
domstolarnas agerande när det gäller brott begångna i relation till
våldsamheterna i Gujarat, men fortfarande rapporteras om flera fall av
trakasserier av vittnen.
Domarna i Högsta domstolen utses av presidenten på statsministerns
rekommendation. Delstatsregeringarna utser domare till distriktsdomstolarna.
5.2. Skillnad mellan kvinnors och mäns tillgång till rättsväsendet
Kvinnor och män har formellt lika tillgång till rättsväsendet. Däremot har
kvinnor p g a svagare ekonomisk, politisk och social ställning i realiteten
svårare att göra sin sak hörd i domstol.
5.3. Straffbarhetsålder
Straffbarhetsåldern i Indien är sju år och pojkar kan dömas som vuxna om de
är mellan 16 och 18 år.
5.4. Nationella eller självständiga institutioner för de mänskliga
rättigheterna
Sedan 1993 finns en nationell kommission för mänskliga rättigheter (National
Human Rights Commission, NHRC) som enligt The Protection of Human
Rights Act med vissa begränsningar kan utreda påstådda kränkningar av de
mänskliga rättigheterna, intervenera i domstolsärenden som inkluderar
påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna, göra översyn över huruvida ny
lagstiftning stämmer överens med konstitutionen och de internationella
konventionerna på MR-området som Indien anslutit sig till, samt göra särskilda
rekommendationer till parlamentet och andra myndigheter och utföra
6
aktiviteter inom utbildning på MR-området. NHRC har dock begränsade
möjligheter att driva enskilda ärenden till åtal särskilt vad gäller brott begångna
av säkerhetsstyrkorna. Under 2000-2001 mottog kommissionen 71 685
anmälningar rörande brott mot de mänskliga rättigheterna. 41 984 av dessa
kom från den folkrika delstaten Uttar Pradesh.
Det finns också liknande MR-kommissioner på delstatsnivå, dock inte i alla
stater.
Kommittéer för kastlösa och stamfolk (National Committee for Scheduled
Castes and Scheduled Tribes) och en kommitté för kvinnofrågor (National
Committee for Women) bildades 1992 liksom en kommission för minoriteter
(National Commission for Minorities). Dessa kommissioner för en ganska
tynande tillvaro och har inte alls varit lika framgångsrika i att driva frågor om
mänskliga rättigheter som NHRC.
5.5. Brister i rättssäkerheten - habeas corpus
Artikel 22 i konstitutionen reglerar det grundläggande skyddet mot arrestering
och kvarhållande. Artikeln består av två delar och föreskriver olika skydd
beroende på om arresteringen sker på förebyggande grund eller inte
Konstitutionen tillåter särskilda lagar om preventivt förvar då allmän ordning
eller den nationella säkerheten hotas. The National Security Act (NSA) från
1980 tillåter tagande i förvar under upp till ett år av personer som anses vara
säkerhetsrisker.
Lagen om brottmålsprocesser föreskriver att domstolsförhandlingen skall vara
offentlig i de flesta fall. Undantagen gäller om det som behandlas är av
sekretesskaraktär eller gäller nationell säkerhet eller genomförs med stöd av
någon säkerhetslag. Domar måste avkunnas offentligt.
Domstolarna garanterar generellt rätten till en rättvis rättegång. De är
emellertid extremt överbelastade och underbemannade vilket innebär att
många väntar i häkten och fängelser ibland i åratal på rättegång. NHRC har
rapporterat att 75 procent av landets alla intagna var personer som ännu inte
hunnit bli dömda. Under 2001 inrättade regeringen 1734 s.k. fast-track-courts
för att komma tillrätta med alla brottmålsfall (23 miljoner fall) som ännu efter
två år inte avgjorts.
Det finns inga uppgifter om politiska fångar.
6. Personlig frihet
6.1. Godtyckliga frihetsberövanden
Regeringen införde under 1980-talet ett antal säkerhetslagar i syfte att komma
till rätta med olika självständighetsrörelser i olika delar av landet, framförallt
7
Jammu och Kashmir. För närvarande finns ett femtontal indiska lagar som
behandlar terroristförbrytelser. Därtill finns ytterligare terroristlagstiftning på
delstatsnivå. Dessa lagar tillämpas flitigt för att gripa misstänkta orosstiftare.
Kännetecknande för dem är att de har lägre krav på bevisning för att få en
person fälld för brott.
Den mest kända lagen är TADA (Terrorist and Disruptive Activities Act) som
upphörde att gälla 1995 efter utbredd kritik om att den bröt mot mänskliga
rättigheter. Trots detta sitter fortfarande tusentals människor som dömts enligt
lagen i fängelse anklagade för brott enligt lagen. 1997 beslutade regeringen att
varje sådant fall skulle undersökas. Få har dock hittills släppts som en följd av
detta.
Den indiska regeringen beslöt under hösten 2004 att avskaffa den
kontroversiella antiterroristlagen Prevention of Terrorism Act (POTA) och
istället göra tillägg i existerande antiterroristlagstiftning. POTA antogs strax
efter terroristattackerna mot Förenta staterna den 11 september 2001 och FN:s
säkerhetsråds resolution mot terrorism och var i stort sett en kopia av TADA.
Regeringen erkände att POTA hade bidragit till att utbredda
myndighetsövergrepp skett. Många paragrafer stred mot grundläggande
rättsstatsprinciper. Lagstiftningen innebar bland annat möjlighet att kvarhålla
misstänkta personer upp till 180 dagar utan att presentera anklagelsepunkter
och placerade bevisbördan på den misstänkta. Vidare var erkännanden inför en
polisofficer, under vissa villkor, godtagbara som bevis i en domstol.
Regeringen har tillsatt en centralkommitté som skall undersöka alla rättsfall
antagna under POTA. Enligt regeringens uppgifter var 217 fall under POTA
registrerade för undersökning och antalet fall under domstolarnas prövning
uppgick till 116.
Trots avskaffandet av POTA finns många av paragraferna kvar i de tillägg som
har gjorts till the 1967 Unlawful Activities (Prevention) Act.
Enligt NSA (the National Security Act) från 1980 tillåts fängslande i upp till ett
år av människorsom bedöms vara säkerhetsrisker. Detta gäller i alla delar av
landet utom i Jammu och Kashmir. Enligt regeringen hölls 1997 1163 personer
fångna med stöd av denna lag.
Över hälften av dem som hålls fångna i Jammu och Kashmir gör det med stöd
av PSA (the Jammu and Kashmir Public Safety Act), som är motsvarigheten till
NSA för denna delstat.
8
6.2. Inrikes- eller utreserestriktioner
Regeringen tillämpar inte utvisning av sina egna medborgare och man kan
emigrera utan restriktioner.
Medborgarna kan röra sig fritt i landet med undantag för området i nordöst där
flera delstater är betecknade som “restricted areas”. Enligt passlagen från 1967
kan man vägras pass om man misstänks komma att bedriva verksamhet
utomlands som skadar Indiens suveränitet och integritet. Pass kan vanligen
erhållas utan mutor men kan ta lång tid varför det inte är ovanligt att man
betalar något för att processen skall gå lite snabbare.
7. Straffrihet
Straffrihet föreligger för medlemmar av polis och säkerhetsstyrkorna enligt
flera speciallagar. Nyligen har regeringen förklarat att man vill utöka denna
frihet i syfte att mer effektivt kunna bekämpa terrorism och militanta
självständighetsgrupper. Därtill finns det i vissa regioner oskrivna lagar som ger
utrymme för straffrihet. Dessa oskrivna regler har manifesterats främst i
underlåtenheten från polis och rättsväsende att ingripa i attacker mot religiösa
minoriteter.
8. Yttrande- och mediafrihet mm
Yttrandefriheten är grundlagsskyddad men regeringen kan förbjuda publikation
av “känsligt” material med stöd av the Official Secrets Act och man har ibland
tillämpat denna lag ganska vidsträckt. Trots detta överlämnade regeringen 2002
ett förslag till parlamentet om allmänhetens rätt till insyn (the Right to
Information Bill) som innebär utökade möjligheter för allmänheten att få
information om hur regeringen arbetar och information om individer, t ex när
någon arresterats av polisen. Det finns liknande lagar på delstatsnivå. Under
2003 krävde flera parlamentsledamöter att lagen skulle mjukas upp för att tillåta
journalister att publicera känsligt material så länge det inte kunde anses vara
avsett för främmande makt eller hotade statens säkerhet.
Vad avser demonstrationsfrihet kan noteras att Amnesty rapporterade om
övervåld i samband med en demonstration i Jammu och Kashmir i mars 2004,
då ett flertal demonstranter skall ha utsatts för misshandel av polisstyrkorna.
Det finns ett genom lag upprättat pressråd (the Press Council of India) som
består av journalister, utgivare, akademiker och politiker. Ordföranden utses av
regeringen. Syftet är att media skall verka självreglerande vad gäller journalistisk
etik och uppförande. Detta innebär t ex att inte publicera material som
uppmanar till våld mellan olika kaster eller etniska grupper. Rådet kan inte
vidta några rättsliga åtgärder men publicerar sin kritik av utpekade medier.
9
Indien är ett av de länder som har flest nyhetsmedier i världen. Mer än hundra
kommersiella TV-stationer sänder program på engelska, hindi och ett stort
antal lokala språk. Den indiska nyhetspressen, framför allt den engelskspråkiga,
har ambitionen att syna statsmakten. De drar sig inte för att kritisera regeringen
och påtala brott mot mänskliga rättigheter.
Övergrepp mot journalister förekommer, i synnerhet i Jammu och Kashmir
och de nordöstra staterna. Enligt Reportrar utan gränser dödades två
journalister under 2003 och ett dussintal blev fysiskt attackerade. Inte sällan
hotas journalister av olika partier eller militanta självständighetsrörelser eller av
den organiserade brottsligheten, vilket kan leda till självcensur.
Regeringen har en lista på böcker som inte får importeras eftersom de anses
kunna leda till våld mellan folkgrupper (communal violence). Ett exempel på
en sådan bok är Salman Rushdies Satansverserna.
Användning av Internet är inte inskränkt av staten.
Filmer genomgår censurprövning innan de får visas på biograferna. Inte sällan
leder kontroversiella filmer till att vissa grupper iscensätter ofta ganska
våldsamma protester i och utanför biografsalonger. T ex väckte filmerna
“Water” och “Fire” hindunationalisternas vrede därför att de beskrev änkors
levnadsförhållanden respektive en lesbisk relation och betraktades som antihinduiska. Detta riskerar leda till självcensur hos filmindustrin. Inför 2003 års
filmfestival i Mumbai önskade delstatsregeringen att filmerna skulle granskas
innan visning. Kravet på censurering togs tillbaka efter starka protester. Vissa
filmer om Gujarat-upploppen visades emellertid inte.
Enligt konstitutionen är Indien en sekulär stat med religionsfrihet.
Centralregeringen respekterar generellt denna ordning i praktiken. Det finns
emellertid spänningar mellan muslimer och hinduer, och till viss del även
mellan kristna och hinduer, vilket tagit sig uttryck i våldshandlingar. Den
tidigare BJP-ledda regeringen kritiserades för att inte nog effektivt ha
motverkat detta. Efter valet i maj 2004, då United Progressive Alliance (UPA)
övertog makten, proklamerades respekten för landets tradition av sekulärt styre
och religiös tolerans. Det återstår att se om detta också efterlevs i praktiken.
Det finns ett flertal federala och delstatslagar som reglerar det religiösa livet i
Indien. The Foreign Contribution Regulation Act (FCRA) inskränker
möjligheten till finansiering från utlandet och har kritiserats både från kristna
och muslimska grupper för att hindra deras humanitära aktiviteter. Antiomvändelselagar finns i vissa delstater och innebär att de som "tvingar" eller
"frestar" individer att omvända sig riskerar rättsliga åtgärder. Ett förslag att
införa en nationell anti-omvändelselag förföll 2002 och den nya UPA
10
regeringen har inte stött någon sådant lagförslag. The Unlawful Activities
Prevention Act ger regeringen befogenhet att förbjuda religiösa organisationer
som har utlöst friktioner mellan religiösa grupper, varit inblandade i terrorism,
uppvigling eller har brutit mot FRCA.
9. De politiska institutionerna
9.1. Pluralism och flerpartisystem
Indien är en parlamentarisk demokrati och brukar kallas världens största
demokrati. De demokratiska institutionerna står i överensstämmelse med de
konstitutionella reglerna. Premiärminister är Manmohan Singh som tillhör
Kongresspartiet, det största partiet i den koalitionsregering som kom till
makten efter valet i maj 2004. I valet till underhuset röstade 387 miljoner av de
675 miljoner registrerade röstberättigade (57%), under tre veckor i 700 000
vallokaler, på 220 representerade partier. Fattigare människor med låg
utbildningsnivå synes mer benägna att rösta än de som har en högre
levnadsstandard.
Sedan förra året pågår en kampanj för att tillförsäkra kvinnor en tredjedel av
platserna i parlamentet. Förslaget har ännu inte vunnit majoritet i parlamentet.
I de båda parlamentskamrarna är för närvarande 69 av 790 ledamöter kvinnor,
dvs. ca 9 procent av parlamentarikerna. Av de 31 statsrådsposterna innehas
endast en av en kvinna. Oppositionen leds av Bharatiya Janata Party (BJP), det
tidigare regeringspartiet.
Parlamentsval hålls var femte år såvida inte parlamentet upplöses tidigare.
Delstatsregeringarna väljs med regelbundna intervaller med undantag för de
stater som ställs under President's Rule, d v s är direkt underställda centralregeringen. Detta sker när delstatsregeringen förklarats oförmögen att hantera
situationen i delstaten, t ex p g a säkerhetssituationen. Politiska val medför ofta
upplopp och oroligheter varför militären ofta måste inkallas för att upprätta
lugn och ordning vid vallokaler och politiska möten som föregår valet.
Parlamentsvalet 2004 ansågs av många observatörer som relativt lugnt, med
undantag för Jammu och Kashmir där attacker genomfördes mot vallokaler,
kandidater och valarbetare.
Delstatsvalen i Kashmir genomfördes i september/oktober 2002 och ledde till
att det parti som styrt delstaten de senaste 40 åren avsattes och att en koalition
mellan två oppositionspartier övertog makten. Trots att många människor
dödades under valen var valdeltagandet högre än förväntat och valen
genomfördes såvitt man kan bedöma på ett rimligt korrekt sätt.
Det indiska politiska livet både på nationell såväl som delstatsnivå är livligt och
fungerar vanligen i god demokratisk anda. Dock förekommer en hel del
11
tveksamma affärer där personer i maktställning utnyttjar sin ställning eller
försöker skada politiska motståndare på olaglig väg. Därtill förekommer en hel
del korruption och nepotism. Detta diskuteras och debatteras öppet i media
och vållar ofta demonstrationer och andra publika missnöjesyttringar.
9.2. Politiska institutionernas maktrelation och maktbalans
Indien är en parlamentarisk demokrati. Regeringen leds av en premiärminister
med parlamentets stöd.
Domstolsväsendet är självständigt i förhållande till den exekutiva makten.
Indien är en federal stat med 28 delstater och sju territorier. Delstaterna har
huvudansvaret för att upprätthålla lag och ordning men centralregeringen
tillhandahåller råd och kan ge stöd genom användandet av paramilitära trupper.
De paramilitära styrkorna liksom säkerhets- och informationsbyråer och den
nationella polisstyrkan lyder under inrikesministern. De väpnade styrkorna
lyder under civil administration.
Parlamentet består av två kamrar, folkkammaren, Lok Sabha, med 545
ledamöter och senaten, Lok Rajhya, med 245 ledamöter.
Statsöverhuvud är presidenten, som inte är regeringschef men har rätt att
tillgripa vissa åtgärder under särskilda och speciella förhållanden då landet är
kris (special emergency powers).
Sedan 1992 har en decentraliseringsprocess inletts som innebär att delstatsregeringarnas ansvar för ekonomisk utveckling och sociala frågor överförts till
s k Panchayati Raj institutioner och Urban Local Bodies. För närvarande finns
tre miljoner valda panchayat företrädare på distrikts-, block- och bynivå.
Processen att överföra makten till dessa lokala institutioner går olika snabbt i
olika delstater, i t ex Kerala har 60 % av det ansvar som tidigare låg på
delstatsregeringen nu överförts till de lokala institutionerna. Problemet för
dessa lokala institutioner är ofta att de vare sig har tillräcklig kapacitet att klara
av sina uppgifter eller får tillräckliga resurser från delstatsregeringen för att
klara sina uppdrag.
Högsta domstolen har under året givit parlamentet direktiv som innebär att en
lag borde utfärdas om att de som ställer upp i allmänna val måste deklarera
inkomster, förmögenhet, utbildningsnivå och huruvida man dömts för brott.
Parlamentet utfärdade en omdiskuterad lag som gjorde det obligatoriskt att
ange inkomst, men inte t ex kriminell bakgrund. Många kritiker hävdar att
rätten för väljarna att få veta mer om de folkvalda grundar sig på
konstitutionen och att parlamentet duckat i frågan genom den nu utfärdade
lagen.
12
9.3. Korruption
Korruptionen är utbredd på alla nivåer i samhället. Transparency International
rankade 2004 Indien på 55:e plats över världens mest korrupta länder. I en
undersökning genomförd av Centre for Media Studies 2001 medger 48 % av
de tillfrågade att de någon gång givit mutor till någon officiell funktionär, t ex
för att få körkort, pass eller telefonabonnemang. Affärsmän och egna
företagare utgjorde en större grupp bland dem som gav mutor. Försök att
stävja detta, t ex genom att införa regler om att parlamentsledamöter måste
redovisa sina inkomster och tillgångar har föreslagits. I september 2004
deklarerade premiärminister Manmohan Singh att han avsåg att tillsätta en
ombudsman med befogenheter att bevaka de högsta befattningshavarna och
tjänstemännen i landet i syfte att bekämpa statskorruptionen.
Å andra sidan har Indien ett välutvecklat rättssystem och ett rättsmaskineri för
att hantera korruption uppdelat på tre olika myndigheter, Controller och
Auditor General (motsvarande den svenska Riksrevisionen), Central Vigilance
Commission och Central Bureau of Investigation (polisiära funktioner).
Högsta domstolens ordförande uttalade i början av 2002 att 20 % av
domarkåren är korrupt och menade att det var svårt att göra något åt detta
eftersom det är en mycket omständlig procedur att avsätta en domare.
Domarna själva har kraftigt motsatt sig regeringens förslag på att upprätta en
kommission som skulle kunna pröva tillsättningar, förflyttningar och
avsättningar av domare. Det angivna skälet är att detta skulle inskränka
domarnas självständighet gentemot den exekutiva makten.
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
10.1. Diskriminering i arbetslivet
Arbetsmarknaden i Indien är i stor utsträckning uppdelad så att individens
sociala bakgrund styr möjligheterna till yrkesval. Även om diskriminering i
arbetslivet med grund i det hinduiska kastsystemet varit förbjudet enligt
konstitutionen sedan 1955, så arbetar människor från lägre kaster fortfarande i
stor utsträckning inom lågbetalda yrken och ofta inom den informella sektorn.
Indien har ratificerat ILO:s centrala konventioner angående icke-diskriminering
i arbetslivet (nr 199 och nr 111).
10.2. Arbetsförhållandena
Enligt konstitutionen skall regeringen tillförsäkra arbetstagarna skälig lön och
arbetsförhållanden som innebär ett “anständigt liv” med möjligheter att kunna
13
njuta av fritid och kulturella möjligheter. Det finns ett antal lagar som reglerar
minimilöner, arbetstider och säkerhet på arbetsplatsen. Denna lagstiftning
omfattar dock endast en liten del av den arbetande befolkningen i Indien då en
mycket stor andel av arbetstagarna tillhör den informella sektorn. Dessa
arbetare omfattas således varken av den befintliga arbetsmarknadslagstiftningen
eller av fackföreningar.
Efterlevnaden av arbetsmarknadslagstiftningen är bristande, och säkerhets- och
hälsoläget på olika arbetsplatser varierar mycket. Såväl centralregeringen som
delstatsregeringarna genomför arbetsplatsinspektioner och det är allt vanligare
att domstolarna tar upp mål om arbetsskador.
Arbetsplatsolyckor förekommer ofta. Den kemiska industrin är den mest
drabbade, men även inom gruv- och oljeindustrin förekommer årligen ett stort
antal arbetsplatsolyckor. Enligt Kolministeriet dödades 1200 personer i gruvor
och på oljefält mellan 1995 och 1999. Under samma tidsperiod skadades 300
arbetare i gruvolyckor. Enligt centralregeringen dödades 192 personer i
gruvolyckor mellan januari och september 2001. Illegal gruvverksamhet är
vanlig.
I ett avgörande i högsta domstolen 1992 fastställdes att alla arbetsgivare skall
sätta upp organisationer för att kunna ta emot klagomål om sexuella
trakasserier på arbetsplatsen. Flera NGO:s konstaterade 2001 att efter fem år
hade bara 9 % av arbetsgivarna följt detta utslag. De senaste tre åren har inga
förändringar rapporterats på detta område.
10.3. Skäliga löner och arbetstider
Det finns fastställda minimilöner som varierar för olika delstater och för olika
sektorer. Eftersom en stor del av den arbetande befolkningen i Indien är
sysselsatt inom den informella sektorn omfattas den inte av lagstiftningen. I
många delstater är minimilönen dessutom så låg att den inte räcker för att
arbetstagaren ska kunna åtnjuta vad som kan anses vara en tillfredsställande
levnadsstandard.
Enligt lag skall arbetstiden vara 8 timmar per dag och 48 timmar per vecka.
Detta tillämpas vanligen i den moderna industrisektorn men inte i äldre och
traditionellare industriella verksamheter.
10.4. Fackföreningar
Föreningsfrihet föreligger enligt konstitutionen och arbetstagare kan etablera
fackföreningar utan att söka något offentligt godkännande. Beräkningar visar
att landet har ca 400 miljoner aktiva arbetstagare, varav 30 miljoner arbetar i
den formella sektorn. Av den återstående andelen arbetar de flesta inom
jordbruket eller den informella sektorn, huvudsakligen i urbana områden.
14
Uppskattningsvis 13-15 miljoner arbetstagare är anslutna till olika
fackföreningar.
Det finns en strejkrätt som ofta tillämpas av fackföreningarna. Anställda inom
den offentliga sektorn har begränsad strejkrätt p.g.a. att de har samhällsbärande
funktioner. Offentligt anställda kan inte strejka utan 14 dagars förvarning. I
augusti 2004 beslöt högsta domstolen att närmare utreda denna lagstiftning och
för närvarande avvaktar centralregeringen domstolens beslut.
Regeringen har rätt att under vissa förhållanden förbjuda strejker eller att kalla
parterna till medling inom vissa samhällsviktiga sektorer. Enligt
arbetsmarknadsministeriet hölls 244 strejker och 245 lockouter under 2003
vilket berörde närmare 1 600 000 arbetstagare. Kollektiva förhandlingar är
tillåtet och är den vanliga metoden för att fastställa löner och lösa
arbetsmarknadskonflikter. Det kan noteras att Indien inte ratificerat någondera
av ILO:s centrala konventioner om organisationsfrihet och rätten att förhandla
kollektivt (nr 87 och nr 98).
10.5. Tvångsarbete
Trots att både konstitutionen och speciallagar förbjuder tvångsarbete (bonded
labour) är dess förekomst omfattande. Lagarnas efterlevnad varierar mycket
från delstat till delstat. Arbetsplatsinspektörerna i delstaterna är översållade
med arbetsuppgifter. Ofta får dessa inte tillräckligt stöd från politikerna, som
dessutom till vilka många arbetsgivare har nära kontakter med. Vissa enskilda
organisationer beräknar att 5-40 miljoner människor, varav många är barn,
arbetar under slaveriliknande förhållanden.
Tvångsarbete uppstår ofta som ett resultat av ett kontraktuellt förhållande där
arbetaren själv är skuldsatt eller ärver en släktings skuld till en
penninglånare/arbetsgivare. Delstatsregeringarna tillhandahåller ett ekonomiskt
bidrag för rehabilitering av de arbetare som kommit ur tvångsarbete. Enligt
centralregeringens beräkningar har 283 158 individer hjälpts ur tvångsarbete
under perioden från när The Bonded (Abolition) Act infördes 1976 till i mars
2003. Det finns NGOs som menar att denna siffra endast representerar ca 5 %
av det totala antalet individer som tvångsarbetar.
Arbetsförhållanden för många hustjänare och barn är så svåra att de kan
betraktas som tvångsarbete. Många barn sänds hemifrån för att arbeta eftersom
föräldrarna inte har råd att försörja dem. Enligt olika källor arbetar ca 300 000
barn inom den indiska mattindustrin. I februari 2004 inleddes ett samarbete
mellan Indien och ILO för att stoppa barnarbete i särskilt hälsovådliga
industrier.
15
Indien har ratificerat en av ILO:s två tvångsarbetskonventioner (nr 29).
Konventionerna om förbud mot barnarbete är inte ratificerade (nr 138 och nr
182).
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsosektorns andel av statens totala budget uppskattas till ca 1 % av BNP
vilket anses vara mycket låg internationellt sett, också i jämförelse med andra uländer. Efter Sydafrika har Indien nu flest antal HIV-smittade. Trots denna
utveckling har hälsosektorn inte expanderats.
Under de senaste tre årtiondena har dock medellivslängden ökat från 50 till 63
år och barnadödligheten halverats. Betydande framsteg har gjorts beträffande
immunisering av barn, tillgång till rent dricksvatten och utrotning av
smittkoppor. Ett paradigmskifte i den indiska regeringens förhållningssätt till
hälsa och familjeplanering kan märkas sedan den internationella konferensen i
Kairo 1994. Det finns nu en mer tydlig riktning mot en kvalitetsinriktad och
decentraliserad offentlig hälsovård. Å andra sidan finns en tendens till
stagnation i förbättringen av folkhälsan. Mödradödligheten är lika stor i dag
som för 15 år sedan. Undersökningar visar att föräldrar söker vård för
flickebarn betydligt mer sällan än i de fall en son drabbas av sjukdom. Detta
verkar även gälla i familjer med högre inkomst då sjukhusen rapporterar att de
knappt utför några avancerade operationer eller transplantationer på flickor.
Tillgången till grundläggande hälsovård motsvarar inte behoven. Standarden är
också låg, särskilt beträffande sjukvård på landsbygden.
12. Rätten till utbildning
UNDP har uppskattat att Indien som helhet satsar ca 3,7 % av sin BNP på
utbildning. Delstaterna spenderar också medel på utbildning men några
konkreta siffror finns inte att tillgå
.
Regeringen tillhandahåller i teorin obligatorisk, kostnadsfri och allmän
grundläggande skolgång men i verkligheten går lite mer än häften av alla barn
mellan 5 och 14 år i skolan. Regeringen lade under 2001 fram ett förslag inför
parlamentet om allmän skolgång. Undervisningen i de statliga skolorna är ofta
bristfällig och lokalerna dåligt underhållna. I den södra delstaten Tamil Nadu
omkom tidigare i år mer än 70 barn efter att halmtaket på deras skola antändes
under tillagningen av elevernas lunch.
Flickor och pojkar har formellt samma rätt till utbildning men enligt UNDP
beräknas 59 % av alla pojkar gå i skolan medan endast 38 % av flickorna gör
det.
16
Även om förbättringar skett vad beträffar läskunnigheten och andelen barn
som går i skolan är fortfarande nära 300 miljoner människor, av vilka 190
miljoner kvinnor, inte läskunniga.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Enligt Human Development Index (IHD), som anses vara världens mest kända
indikator på levnadsstandard, har Indiens index höjts sedan 1975 från 0,406 till
0,590 år 2001. Trots detta ligger Indien i den lägre hälften bland världens
länder enligt indexet, relativt långt under Indonesien och Kina, men just över
Burma/Myanmar och Kambodja. Villkoren varierar oerhört mellan olika
samhällsklasser och mellan olika delar av landet. I Indien finns en växande
medelklass som består av uppskattningsvis 150-200 miljoner människor
samtidigt som uppskattningsvis 260 miljoner människor lever under det
officiella fattigdomsstrecket.
En del av befolkningen lever i misär och fattigdom. Den fattiga delen av
befolkningen bor i ofta i byar, i städernas slumområden, utan fast hemvist
sovandes på gatan eller migrerande mellan olika tillfälliga arbeten, t ex
vägbyggen. Dessa människor har inte tillgång till sjukvård, utbildning, tillräcklig
mat eller rent vatten.
Ojämlikheterna i samhället torde inte minst bero på kastsystemet i
kombination med den allmänna utvecklingsnivån i landet. Flera regeringar har
visat ambitioner att rätta till problemen, men i praktiken har få regeringar visat
någon större handlingskraft att verkligen vidta de drastiska åtgärder som krävs.
Flera bedömare anser att den förra regeringens bristande vilja att
uppmärksamma dessa problem ledde till dess nederlag i valet våren 2004.
Kvinnor får sämre tillgång till hälsovård, tjänar mindre, arbetar mer och har
mindre politiskt samt ekonomiskt inflytande än män.
14. Kvinnans ställning
14.1. Allmänt
I samband med att Indien lade fram en rapport till CEDAW (FN:s kommitté
mot diskriminering av kvinnor) i januari 2000 rekommenderade kommittén
Indien att reformera de olika familjelagar som gäller för olika religioner.
Regeringens ovilja att ändra och homogenisera familjerätten konserverar
stereotypa könsmönster som diskriminerar kvinnor. Vidare uppmanades
Indien att införa registrering av födslar och ingångna äktenskap, vilket skulle
var ett medel för att kunna bekämpa handel med kvinnor och barn samt
barnarbete och barnäktenskap. Samtidigt välkomnade kommittén att
regeringen infört lagstiftning som förbjuder aborter p.g.a. könstillhörighet.
17
14.2. Särskilda kränkningar som drabbar kvinnor
Våld mot kvinnor är utbrett och ofta socialt accepterat. Enligt en undersökning
i Uttar Pradesh från 1996 uppgav 30 % av männen att de slog sina fruar. 56 %
av tillfrågade kvinnor ansåg att det var i sin ordning om mannen slog sin fru
under vissa omständigheter. I mars 2002 antog parlamentet en lag mot
kvinnomisshandel (domestic violence). Kritiker, särskilt kvinnoorganisationer,
menar att lagen de facto legaliserar visst våld mot kvinnor eftersom våldet
måste vara kvalificerat i förhållande till "vanlig" misshandel. Det måste visas att
misshandeln förekommit regelmässigt och den drabbades livssituation blivit
eländig. Enligt domstolsväsendets egen statistik från 1999 låg 142 000 åtal mot
män och släktingar som anklagats för denna typ av våld vilande i väntan på
process och dom.
Dagligen rapporterar medierna om våldtäkter av kvinnor och unga flickor.
Varje år anmäls ca 15.000 våldtäkter till polisen. Våldtäktsoffer bemöts ofta av
social stigmatisering och mörkertalet av antalet våldtäkter uppskattas vara
mycket stort. Av de fall som togs upp i rättegång 2001 underkändes åtal i 74 %
av fallen.
Dödsfall som en följd av systemet med hemgift (s k dowry deaths) är ett allvarligt problem vilket fått stor uppmärksamhet i samhällsdebatten. Dessa är
ofta en följd av att mannen och hans familj, till vilken den nygifta bruden
flyttar, inte är nöjd med hemgiftens storlek (trots att hemgiften i normalfallet
förutbestäms kräver brudgummens familj ofta ytterligare pengar även efter
giftermålet.) Dödsfallen maskeras inte sällan som köksolyckor eller självmord.
Under 1998 inträffade enligt den officiella statistiken 6 917 ”dowry deaths”.
Mörkertalet bedöms som stort.
Enligt en lagändring 1996 finns en presumtion för att mannen eller hans
släktingar är skyldiga till mord om en kvinna dött i hemmet inom sju år efter
giftermålet under förutsättning att man kan bevisa att kvinnan trakasserats av
mannen/familjen.
En annan företeelse, som är ovanlig men fortfarande förekommer på den
fattiga indiska landsbygden, är änkebränning (sati). Änkan, i en akt som anses
visa på beundrande lojalitet och kärlek, kastar sig på mannens likbål. Detta sker
dock inte alltid frivilligt utan hon “hjälps” ofta till detta av mannens släktingar.
Sati är straffbelagt enligt the Sati Prevention Act och kan leda till dödsstraff för
de personer som medverkar till änkebränningen.
En annan sed är att tillägna hinduiska gudar eller tempel unga flickor, s k
“servants of god” eller devadasis. Detta förekommer främst i Andra Pradesh
och Karnataka. Dessa flickor är vanligen kastlösa och tas från sina familjer för
18
att placeras i tempel där de ofta utnyttjas sexuellt av präster och högkastiga
hinduer. När de når puberteten hamnar många av dessa flickor i prostitution.
14.3. Politiskt och ekonomiskt inflytande
Kvinnor har enligt lag samma politiska rättigheter som män. I de lokala
Panchayat Raj institutionerna har kvinnor givits en tredjedels representation.
Parlamentet har ännu inte lyckats genomföra detta för egen del.
Enligt hinduisk arvslag har kvinnor samma arvsrätt som sina bröder, men i
praktiken får gifta döttrar sällan del av arvet. Enligt islamisk lag har kvinnan
arvsrätt men arvslotten är bara hälften så stor som hennes bröders.
Högsta domstolen uttalade i juli 2003 att parlamentet borde införa en
gemensam familjerättslag som skulle innebära lika rättigheter oavsett
religionstillhörighet. I nuläget beror rätten till skilsmässa, underhåll och arv på
vilken religion man tillhör. Det är exempelvis enklare för en hindu att skilja sig
än för en kristen. Muslimer får ha fler fruar utan att begå bigami. En hindu kan
testamentera en del av sin egendom till religiösa ändamål, men inte en kristen.
En uniform familjerättslag skulle, enligt domstolen, stärka den nationella
integrationen.
Bland många stamfolk har kvinnor inte rätt att äga mark. Å andra sidan finns
det andra stamfolk som både tillåter kvinnor att äga mark och att ha flera äkta
män, som i Ladakh och Meghalaya.
14.4. Skadliga traditioner
Könsstympning eller andra skadliga ingrepp förekommer inte såvitt är känt.
Hedersmord som begrepp är inte okänt. Om en flicka umgås med en pojke
som tillhör en annan religion eller kast, eller av någon annan anledning inte
accepteras av flickans familj, förekommer det att hon och ibland även pojken,
mördas av deras familjer för att de inte lytt familjen och brutit mot samhällets
regler. Handlingen är naturligtvis att betrakta som mord och är straffbar enligt
indisk lag. Detta är vanligast på landsbygden och i de norra delarna av landet.
En flicka förväntas lyda sina föräldrar och gifta sig med den pojke som
familjen valt åt henne. I de fall kvinnan själv utser sin make, vilket blir allt
vanligare, bör mannen åtminstone accepteras av hennes familj.
Könsbestämda aborter blir allt vanligare. 2001 gick det bara 933 flickor på
1000 pojkar i åldersgruppen 0-6 år. 1992 var relationen 945 flickor på 1000
pojkar. Söner förväntas att ta hand om sina åldrande föräldrar medan döttrarna
oftast flyttar till sin makes familj. Således är det mycket viktigt att ha
åtminstone en son i hushållet. Traditionen där kvinnans familj är skyldig att
betala hemgift vid giftermål är en faktor som bidragit till könsbestämda
19
aborter. Centralregeringens policy för att uppmuntra endast två barn per familj
("the two child norm") kan komma att öka antalet könsbestämda aborter och
förvärra obalansen mellan antalet födda flickor och pojkar.
14.5. Handel med kvinnor
Indien är både rekryteringsområde, transiteringspunkt och destination för
handel med kvinnor. 1986 instiftades en lag mot handel med kvinnor och barn
(the Prevention of Immoral Trafficking Act -PITA). Lagen innehåller både
straff för brott mot förbudet mot handeln med kvinnor och barn men
föreskriver också hur kvinnor skall rehabiliteras till ett nytt liv.
Över två miljoner kvinnor beräknas arbeta inom sexindustrin varav ungefär en
fjärdedel beräknas vara underåriga. Kvinnor och barn rekryteras ofta från
fattigare områden till större städer och många barn rekryteras från Nepal till
bordeller framförallt i Mumbai och Kolkata. Handeln är nära förknippad med
annan organiserad brottslighet.
Kvinnorna luras ofta med löften om arbete eller äktenskap. Kidnappningar av
kvinnor förekommer också. Problemet försvåras av att många kvinnor är
outbildade, fattiga och inte har kunskap om sina rättigheter. Inom polisen är
korruptionen utbredd och det finns flera fall där polismän visat sig vara
inblandade i såväl bordellverksamhet som i trafficking av kvinnor och barn.
15. Barnens rättigheter
15.1. Åtgärder för efterlevnad av barnkonventionen
Regeringen har etablerat en “Department for Education and Literacy” som
skall arbeta för allmän, kostnadsfri och obligatorisk grundläggande skolgång.
Barnkonventionen har dock en oklar rättslig ställning i det nationella
rättssystemet och få steg har tagits för att se till att federal, delstatlig och de
religiösa lagarna (s k personal status law) anpassas till Indiens åtagande enligt
konventionen. Flertalet mänskliga rättighetsorganisationer rapporterar
återkommande om fall där barn misshandlas av lärare i skolan, av polis och
militär samt av släktingar i hemmet.
Under 2002 godkände underhuset en ändring i konstitutionen som innebär att
alla barn mellan 6 och 14 år har rätt till fri och obligatorisk skolgång.
En "National Commission for Children Bill" som presenterades 2003 har blivit
hårt kritiserad eftersom den inte anses ge kommissionen någon reell möjlighet
att ingripa i fall där barn far illa. Vidare har den kritiserats för att inte ha ett
utpräglat barnperspektiv och för att samtliga punkter i barnkonventionen inte
är inkluderade.
20
Enligt "The Prevention of Terrorism Act" från 2002 kan barn åtalas i speciella
domstolar.
15.2. Gatubarn, barnprostitution, barnarbete, barnhandel
Barn behandlas illa inte bara inom familjen utan också utanför. De utsätts för
övergrepp av anhöriga, polisen, militären, arbetsgivare etc.
Föräldralösa barn som bor på gatan är särskilt utsatta för våld och övergrepp.
Ungefär 500 000 barn beräknas leva och arbeta på gatorna i Indiens städer.
Antalet barnarbetare uppskattas till mellan 17 och 115 miljoner, beroende på
vilken definition som används. Enligt ILO:s beräkning uppgår siffran till 44
miljoner. Barnarbete förekommer framförallt inom jordbruket,
uppskattningsvis 80 % av alla barnarbetare återfinns där, och resten inom
mattindustrin, skofabriker, silkesindustrin etc. Många barn arbetar också som
tjänare och inom hälsovådlig industri såsom gruvor. Regeringen har olika
program i samarbete med bl a UNICEF och ILO för att frigöra och
rehabilitera barn från tvångsliknande arbete.
Många barn tvångsarbetar för att försörja sina familjer eller för att kunna betala
av skulder. Även om tvångsarbete är olagligt uppskattas ca 15 miljoner barn
arbeta under tvångsliknande förhållanden. Centralregeringen anser det inte
möjligt att förbjuda all sorts barnarbete i samtliga sektorer i den indiska
ekonomin.
15.3. Sexuell exploatering av barn
Barnprostitution samt handel med kvinnor och barn är omfattande. (Se ovan
under kvinnohandel).
15.4. Rekryteringsålder till de väpnade styrkorna/deltagande i väpnade
konflikter
Indien har ingen allmän värnplikt utan en yrkesarmé. Rekrytering av barn till de
väpnade styrkorna tros inte förekomma. Dock är det inte ovanligt med 14-16åringar inom de väpnade militanta grupperna, främst i de nordöstra delstaterna.
16. Olika befolkningsgruppers situation (etniska, religiösa minoriteter,
urbefolkningar m fl)
Indien är enligt sin konstitution en sekulär stat och det finns ett stort antal lagar
som syftar till att skydda olika minoriteters rättigheter och att motverka
diskriminering. I oktober 2002 förklarade högsta domstolen att personer från
brahminkasten inte har monopol på att utföra hinduiska religiösa ceremonier,
så länge personen i fråga har tillräcklig utbildning och träning.
21
Trots lagstiftningen förekommer omfattande diskriminering av lågkastiga,
kastlösa, stamfolk och religiösa minoriteter. Särskilt utsatta inom dessa grupper
och därmed dubbelt diskriminerade är t ex kvinnor och handikappade.
Stamfolk drabbas ofta av problem såsom landintrång, skuldsättning,
arbetslöshet, dålig utbildning och hälsa, undermåliga bostadsförhållanden och
ofrivilliga förflyttningar i samband med infrastrukturprojekt. Stamfolken som
tidigare varit nästintill helt avskurna från kontakt med samhället utanför deras
egna byar i avlägsna bergs- och skogsområden har med hjälp av såväl nationella
som internationella NGOs fått en politisk medvetenhet och de har blivit ett
element i det politiska livet i Indien.
Över 200 miljoner indier anses tillhöra de kastlösa (daliterna). De diskrimineras
på olika sätt, särskilt på landsbygden och i sämre utvecklade delar av Indien.
De får t ex inte komma i kontakt med det övriga samhället. De bor vanligtvis i
en avskild del av byn, tillåts inte hämta sitt vatten ur byns gemensamma brunn,
besöka tempel eller beröra människor från andra kaster. De har vanligtvis
enklare och smutsigare arbeten. Fortfarande förekommer det att de förväntas
utföra tjänster utan betalning åt högkastiga. Regeringen har infört
kvoteringssystem för kastlösa och lågkastiga i syfte att dessa skall få tillgång till
högre utbildning och arbeten inom den offentliga sektorn. Detta har väckt
mycket kritik, särskilt bland konservativa hindunationalistiska kretsar som ofta
består av människor från de högre kasterna. I delar av landet förekommer
regelrätta kastkrig (Bihar, Andra Pradesh) där de kastlösa har anslutit sig till
maoistiska upprorsrörelser som hämnas på rika högkastiga jordägare som i sin
tur skaffat sig privatarméer som utför hämndaktioner mot daliterna. Många
daliter, särskilt kvinnor, straffas av högkastiga genom offentliga skändningar,
våldtäkter eller mord. Olika stamfolk utsätts för liknande behandling. I oktober
2002 lynchades fem daliter i delstaten Haryana av en folkmassa, som media
påstår har varit mer eller mindre politiskt organiserad, efter anklagelser att de
skulle ha dödat en ko. (Daliterna har rätt att flå döda kor och sälja skinnet.)
Lokala hinduistiska ledare rättfärdigade morden och menade att polisen inte
borde ingripa mot de skyldiga. I protest några veckor senare konverterade 80
av de anhöriga till offren till buddhism, islam och kristendom vid en offentlig
ceremoni.
Frågan om diskriminering av daliterna anses täckas av skrivningen om sociala
grupper i resolutionen om rasdiskriminering i FN:s kommission för mänskliga
rättigheter.
Från tid till annan utsätts religiösa minoriteter - särskilt muslimer som utgör ca
150 miljoner av Indiens 1,1 miljarder människor - för angrepp, ofta av
våldsamt slag. En ständig källa till oro är de moskéer som under mogulernas tid
byggdes på platser där det tidigare stått hindutempel eller som varit heliga
hinduiska platser. Det mest kända fallet är Ayodya, men också Mathura där en
22
moské byggts över den krypta där Lord Krishna sägs ha fötts. Dessa moskéer
är föremål för hot om förstörelse. Under hösten 2003 vidtogs rättsliga åtgärder
v mot dem som anklagas varit ledarna för den mobb som förstörde moskén i
Ayodya. Flera av dessa satt i regeringen, bl.a. vice premiärministern L.K.
Advani och utbildningsministern Joshi.
Under våren och försommaren 2002 förekom omfattande övergrepp mot
framförallt muslimer i delstaten Gujarat som en följd av att ett femtiotal
hindunationalistiska sympatisörer bränts levande i en tågvagn i staden Godhra.
Uppskattningsvis ett tusen personer, inklusive kvinnor och barn, dödades i de
påföljande upploppen och hämndaktionerna. Omkring 100 000 personer
lämnade sina hem och tog sin tillflykt till läger upprättade av myndigheterna.
Många hem, företag och butiker brändes och förstördes. NHRC, media,
NGOs och omvärlden kritiserade framförallt delstatsregeringen för att inte
tillräckligt kraftfullt ha försökt få slut på blodbadet. En delegation från
Europaparlamentet uttryckte i oktober 2002, vid ett möte med den indiske
premiärministern, oro över morden i Gujarat. I augusti 2003 hemställde
NHRC i Högsta domstolen att fem rättegångar skulle hållas utanför delstaten
Gujarat därför att man inte räknande med en objektiv rättegång där. I en av
dessa frikändes de åtalade efter det att de 37 vittnena och målsägande ändrat
sina berättelser efter vad som kan misstänkas vara rädsla för repressalier.
Högsta domstolen ålade Gujarats delstatsregering att rapportera om vilka
åtgärder som vidtagits för att skydda offren för massakrerna och deras familjer
och huruvida några åtgärder vidtagits mot dem som anklagas för att ha hotat de
aktuella vittnena.
Långsamt har de muslimska kvarteren återuppbyggts och relationer mellan de
hinduiska och muslimska grupperna har förbättrats.
Det förekommer att kristna missionärer hotas, trakasseras och misshandlas
eftersom omvändelse till kristendomen enligt vissa hindunationalister ses som
ett hot mot hinduismen och därmed den indiska nationen. Inte sällan är de
omvända från en lågkastig eller kastlös bakgrund vilka efter omvändelsen
vägrar finna sig i kastsystemet. I september 2003 utdömdes dödsstraff till
ledaren för en grupp om 13 personer som brände missionären Staines och hans
två söner till döds i Orissa 1999.
Ceremonier där ett stort antal hinduiska daliter omvänt sig till buddhismen har
också förekommit som protest mot den diskriminering de anser sig drabbade
av. Delstaten Tamil Nadu införde i oktober 2002 en hårt kritiserad lag som
förbjuder konverteringar, i vart fall "tvångsmässiga sådana". I flera andra
delstater har liknande förslag framförts och BJP meddelade i oktober 2002 att
man överväger lägga fram ett sådant lagförslag i Lok Sabha, som då skulle bli
nationell lag. MR-organisationer varnar för en sådan lag som skulle göra det
23
svårare för fattiga, lågkastiga, stamfolk och andra som missgynnas av det
hindusiska kastssytemet att byta till en annan religion. Efter förlusten för BJP i
valet våren 2004 har delstatsregeringen i Tamil Nadu signalerat att en
indragning av lagstiftningen som förbjuder konverteringar kan bli aktuell.
EU uppmanade år 2001 Indien att påskynda ansträngningar för att genomföra
sina tidigare åtaganden om att skydda de religiösa minoriteternas rättigheter.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning
Homosexualitet är inte accepterat i samhället och homosexuella handlingar är
straffbara enligt indisk strafflag.
I slutet av 2001 anhängiggjorde Naz foundation, en NGO som verkar för att
förebygga och förhindra spridningen av hiv/aids, ett mål i Delhis högsta
domstol där man menade att den aktuella strafflagstiftningen stred mot
grundlagen. Naz foundation menade att homosexuella regelmässigt trakasseras
och diskrimineras av myndigheterna och organisationer som arbetar med
människor med hiv/aids och deras anhöriga får svårt att arbeta eftersom man
påstås genom sin verksamhet uppmuntra till straffbara handlingar..
Centralregeringen svarade 2003 i det aktuella målet i Delhis högsta domstol att
avkriminalisering ännu inte var tänkbart eftersom det indiska samhället inte
ansågs tolerera homosexualitet. Trots detta visar det aktuella målet och en
öppnare attityd i media till homosexualitet att diskriminering mot
homosexuella är en fråga som kommit upp på dagordningen.
I juni 2004 deltog drygt hundra deltagare, mestadels män, i en liten version av
"gay pride festivals" som årligen äger rum i städer runtom i Europa och USA.
Även om liknande demonstrationer har förekommit tidigare år i olika städer i
Indien så samlade årets festival betydligt fler deltagare än tidigare och
händelsen rapporterades i nationella medier.
18. Människor som lever med hiv/aids
Stigma och diskriminering av hiv/aids-positiva människor är vanligt
förekommande i Indien. Människor som lever med hiv/aids är oftast rädda för
att offentliggöra sin hiv-status på grund av repressalier. Det finns ingen
nationell lagstiftning som skyddar hiv-positivas rättigheter. I ett beslut i högsta
domstolen 1998 fråntogs människor med hiv/aids rätten att gifta sig. Detta
beslut bestreds av Lawyers Collective's hiv/aids-enhet och i början av 2003
drog högsta domstolen tillbaka beslutet. För tillfället arbetar Lawyers Collective
med att formulera ett tillägg till konstitutionen som ska skydda individer
smittade med hiv/aids och deras anhöriga mot diskriminering.
Stigma och diskriminering är mest utbrett inom hälsosektorn där det
förekommer att hälsopersonal vägrar förlösa hiv-positiva kvinnor samt
24
behandla eller ge omvårdnad till hiv/aids-sjuka. Fall förekommer även inom
yrkeslivet och det rapporteras om flera fall där hiv-positiva blivit uppsägda på
grund av sin sjukdom. Kvinnor får ofta skulden för att ha smittat sina män
även om studier visar på det omvända. I flera fall har kvinnor blivit tvingade till
att lämna svärföräldrarnas hushåll efter mannens död. På senare år har det även
förekommit fall inom skolväsendet. Hiv-positiva barn, men även barn med
hiv-positiva föräldrar, har blivit avstängda från den obligatoriska skolgången på
grund av rädsla över att smittan ska överföras till andra barn. Regeringen har i
detta fall uttryckt sin förfäran och både hälsoministern, och presidenten har i
media kramat hiv-positiva barn för att visa medmänsklighet och omsorg. Sonia
Gandhi visade den nya indiska regeringens vilja att fortsätta uppmärksamma
hiv/aids när hon i juli deltog i den internationella hiv/aids-konferensen i
Bangkok.
Även hiv/aids-projekt som arbetar med utsatta grupper, exempelvis
prostituerade, homosexuella och sprutnarkomaner, får känna av den utbredda
diskrimineringen genom att personalen blir utsatt för polistrakasserier och
övergrepp. Eftersom sexualitet är ett tabubelagt område är det svårt för
organisationer som arbetar med hiv/aids att nå ut med information.
19. Flyktingars rättigheter
19.1. Allmänt
Indien har inte ratificerat flyktingkonventionen och saknar lagstiftning på
flyktingområdet. Begrepp som flykting, asyl etc. saknas sålunda inom det
indiska rättssystemet. Trots detta har Indien ett betydande antal flyktingar,
uppskattningsvis ca 300 000 personer. De kommer främst från Afghanistan,
Tibet, Burma och Sri Lanka, men även från länder som Iran, Irak, Somalia,
Etiopien och Eritrea.
18.2. Flyktingssituationen
Indien har accepterat vissa flyktinggrupper och tillåtit att de stannar i landet så
länge det tjänar Indiens intressen ur utrikes- och säkerhetspolitisk synvinkel.
Den flyktinggrupp som åtnjuter den bästa behandlingen är tibetanerna.
UNHCR har en prekär ställning i Indien och har inte erkänts som
internationell organisation, utan verkar istället inom ramen för UNDP.
18.3. Omhändertagande av flyktingar
I vissa delar av landet finns flyktingläger. ITamil Nadu bor tamilska flyktingar
från Sri Lanka och i nordöst finns flyktingläger för burmesiska flyktingar.
Annars bor flyktingarna i allmänhet i de större städerna. Regeringen bistår inte
dessa flyktingar utan de får klara sig själva. Ofta har de dock rätt till sjukvård
och undervisning för sina barn men flyktingarna lever ofta samlade i urbana
ghetton där tillgången till offentlig service är dålig eller i värsta fall näst intill
obefintlig.
25
18.4. Internflyktingar
Indien har ett stort antal internflyktingar som av MR-organisationer uppskattas
till ca 500 000 personer. De flesta av dem har flytt oroligheterna i de nordöstra
delarna av landet (mellan 170 000 och 230 000), men det finns även många
hinduiska pandits och sikher som har flytt från Jammu och Kashmir (ca 350
000). Efter upploppen i Gujarat samlades omkring 100 000 människor i läger
för att undkomma förföljelsen.
19. Funktionshindrades situation
Funktionshindrade har en mycket svår situation. Deras antal beräknas till ca 60
miljoner, varav många är barn. Förutom att de inte är socialt accepterade så
satsar regeringen mycket lite resurser på dem. Frivilligorganisationer sköter
mycket av den omvårdnad, rehabilitering och stöd som den offentliga sektorn
hade kunnat stå för. Det finns få institutioner för handikappade och de som
finns är ofta kraftigt överbelagda och saknar tillräckliga resurser.
Vanligen tas mentalsjuka hand av sina familjer. I de fall den mentalsjuka
individen är våldsam eller på annat sätt svåra att hantera händer det att familjen
tar dem till ett tempel eller helig plats där man hoppas att de kan botas. Det
finns fall där den sjuke lämnats vid templet av familjen. Det har rapporterats
om fall där mentalsjuka omkommit på grund av bristande omvårdnad och
olyckor (bränder) vid templen.
20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter
Konstitutionen tillförsäkrar medborgarna rätten att bilda föreningar. En stor
mängd lokala organisationer arbetar med frågor rörande de mänskliga
rättigheterna.
För att kunna verka i Indien måste varje organisation vara registrerad och får
inte ta emot donationer från utlandet utan offentlig insyn. Detta innebär
naturligtvis också en risk för offentlig kontroll, vilket därför kritiserats av MRorganisationer. Organisationerna får dock i allmänhet publicera sitt material
utan inblandning från myndigheterna.
Samhällelig debatt i media och på annat sätt, t ex genom seminarier kring
frågor rörande mänskliga rättigheter, förekommer i stor omfattning. Dagligen
kan man i tidningar läsa om brott mot de mänskliga rättigheterna och krav på
åtgärder från regeringens sida. Någon nämnvärd dialog förekommer dock inte
mellan regeringen och MR-organisationerna. Däremot föreligger dialog mellan
det av regeringen etablerade NHRC och olika organisationer som arbetar med
mänskliga rättigheter.
26
Under senare tid har representanter för utländska MR-organisationer vägrats
visum till Indien eller i vissa fall orimligt långa handläggningstider i upp till två
år. Ett sådant exempel är Amnesty International som önskade besöka Gujarat
för att utreda oroligheterna och våldet under våren 2002.
I juli 2001 fastställde högsta domstolen en order från inrikesministern om att
enskilda organisationer måste ha inrikesministeriets tillstånd för att hålla
internationella möten om ämnet gällde politik, religion, eftersatta grupper eller
mänskliga rättigheter.
MR-organisationer har under 2004 klagat över ökade trakasserier från
myndigheterna i form av begäran att få veta vilka de träffar, medlemsregister
etc.
21. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter
Sida har sedan 1991 lämnat stöd till indiska organisationer som arbetar för att
främja mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet. Bland de
organisationer som erhåller stöd kan nämnas:
- the Socio Legal Information Centre (SLIC) i Mumbai, som har satt upp nio
regionala MR- centra, bl a i Gujarat, Orissa, Chandigarh, Bihar, Goa och
Bangalore. Förutom att dokumentera brott mot de mänskliga rättigheterna gör
organisationen utredningar, organiserar kampanjer, ger rättshjälp åt enskilda
och ger utbildning i mänskliga rättigheterna. Merparten av dem som involveras
är sluminnevånare, hemlösa, gatubarn, misshandlade kvinnor, oorganiserade
arbetare, handikappade, stamfolk och kastlösa.
- the Human Rights Law Network, som finns representerat i nio delstater med
planer på att expandera i ytterligare sex.
- organisationen Partners in Law and Development (PLD) som hjälper andra
NGO:s att integrera mänskliga rättigheter i sin verksamhet och organiserar
ettåriga praktikantprogram i olika NGO:s för unga jurister.
- i september 2003, undertecknade ambassaden ett femårsavtal med Lawyers'
Collective, en frivilligorganisation som arbetar med rättshjälp, policy-arbete och
lagändringar till stöd för människor som lever med HIV/AIDS och andra
utsatta grupper som prostituerade, narkotikamissbrukare och homosexuella.
