www.fou.sodertorn.se
Leyla och Ahmed
- intervjuer med två ensamkommande flyktingungdomar
I den här artikeln, av Jenny Knutsson, beskriver två unga personer som relativt nyligen anlänt till Sverige mötet med det nya hemlandet och med vår socialtjänst. Vi
tror att deras funderingar och reflektioner har något att ge våra läsare!
Vintern 2013 träffade jag Leyla, 19 år och Ahmed 17 år. De kom till Sverige för mellan ett
och två år sedan. Båda kom ensamma, utan sina familjer. När jag träffade dem berättade de
om mötet med Sverige. Leyla ger utförliga beskrivningar av känslor och situationer medan
Ahmed är mer kortfattad. Det som förenar bådas berättelser är tankar om framtiden samt
känslor av saknad och ensamhet.
I samband med att jag, som elev vid Socialhögskolan i Stockholm, gjorde min praktik vid
FoU-Södertörn intervjuade jag Leyla och Ahmed. Min inspiration kommer ifrån ett större
pågående forskningsprojekt om ensamkommande barns syn på sin situation som nyanlända i
Sverige och hur socialtjänstpersonal uppfattar barnens behov av hjälp och stöd (Backlund et
al. 2012).1
Med mina intervjuer ville jag veta hur de två unga tänker om sin situation i Sverige. Särskilt
intresserad var jag att veta hur de funderar kring genus, etnicitet, klass och ålder utifrån hur de
har blivit bemötta av omgivningen i Sverige.2
För att skydda ungdomarna har de här fått namnen Leyla och Ahmed men heter egentligen
något annat. Av samma skäl anges inte deras tidigare boendeländer. Jag intervjuade var och
en enskilt tillsammans med en tolk. Artikeln börjar med Leylas historia, fortsätter med
Ahmeds och avslutas med mina reflektioner.3
1
Forskningsprojektet påbörjades 2009 och ledde fram till studien ”Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjänsten om den första tiden i Sverige” (Backlund et al. 2012). År 2012 fick projektet medel till en fortsättningsstudie som följer de unga samt socialtjänstens utvecklingsarbete med gruppen. Projektet beräknas pågå till 2014.
Forskningsprojektet bedrivs av tre FoU-enheter i Stockholmsregionen; FoU-Södertörn, FoU-Nordost och FoUNordväst.
2
Intersektionalitet är ett begrepp som har tagit sig in i socialt arbete. Tina Mattssons bok Intersektionalitet i
socialt arbete kom 2010, och ingår som kurslitteratur Socialhögskolan i Stockholm. Ett intersektionellt perspektiv utgår från att kategorier som genus, klass- etnicitet och även ålder är sammanvävda och komplexa, och att de
är kopplade till maktstrukturer i samhället.
3
Citaten är redigerade för att bli mer läsarvänliga.
1
“Det känns som om jag har hamnat i en sträng familj som hela tiden
bestämmer över mig, hur jag ska göra, hur mitt liv ska se ut och jag har ingen
makt över mitt eget liv”
Leyla vill inte berätta för mig varför hon flyttade till Sverige och varför hon kom utan sin familj. Hon bor i en lägenhet som hon delar med två jämnåriga kvinnor. I närheten bor en
svensk familj som har något slags ansvar för dem.
Det är oklart för mig om Leyla vill ha mer eller mindre kontakt med familjen. Mitt intryck är
dock att hon inte är helt nöjd. Hon berättar att hon uppskattar att få vara för sig själv och att
det kan vara skönt att slippa frågor om vad hon gör eller vart hon ska gå. Jag ber Leyla beskriva en vanlig dag. Hon inleder med att berätta att klockan sju på morgonen ringer kvinnan i
familjen som har någon form av ansvar för henne.
Men jag är redan vaken klockan halv sex, för jag brukar vakna tidigt. När jag vaknar klär jag mig och går till skolan. Jag äter inte frukost. Sen efter ett tag i skolan
tar jag kanske te. Och efter skolan går jag hem. Jag tar av kläderna och funderar
på vad jag ska göra. Kanske sätter jag mig vid datorn ett tag och sen läser jag mina
läxor eller kanske en bok och sen…
Efter denna inledning följer ett långt samtal som rymmer det som jag tolkar som stor oro inför
framtiden, saknad, ledsamhet, ensamhet, upplevelser av att sakna kontroll och av att vara utlämnad till andras tyckanden och göranden.
Leyla berättar att hon på senaste tiden, kanske i en eller två veckar, känt sig ångestfull. Hon
vet inte varför, kanske beror det på att hon inte har sin familj i närheten. Jag undrar om hon
har någon jämnårig hon kan prata med om sin saknad. Det har hon inte. Däremot hade hon det
där hon bodde tidigare. Leyla har bott på flera orter i landet sedan hon kom.
Där fanns en tjej, vi brukade prata med varandra. När vi kände nåt så brukade vi
prata med varandra. Men nu när jag har flyttat hit så, å ena sidan känner jag en
sådan ångest och längtar inte efter någonting. Å andra sidan känns det som att jag
inte har några känslor. Jag saknar inte någonting. Jag vet inte vad jag vill. Det
känns som att jag har tappat lusten om allting. Jag vill inte prata med någon. Allt
har jag inom mig. Jag har blivit mer inåtvänd.
Snart förstår jag att bakom ångesten finns oro för framtiden och många frågor.
Vad kommer att hända med mig? Kan jag klara av att ha ett hem, ett eget hem?
Och snart fyller jag nitton år, vad ska jag göra? Kan jag försörja mig och med
vilket jobb i så fall? Och allt detta som växer. Det är som en ny period i mitt liv
och då tillåter jag mig inte att sitta och sakna dom personerna som jag inte har i
mitt liv. Att inte tänka på dem. Jag har hamnat nånstans mittemellan.
Under den här passagen i intervjun tänker jag att nu har vi kommit in på något viktigt för
Leyla. Jag tänker att hon nu berättar om det som har störst aktualitet för henne just nu. Jag
märker hur ledsen hon är och att hon är orolig inför framtiden. Var ska hon bo och hur ska
hon försörja sig? Det känns tungt och ledsamt i rummet.
Jenny: Finns det nån möjlighet att du kan, om några år eller så, bo ihop med din familj igen?
Leyla: Jag har inte tänkt på det.
2
Jenny: Jag tänker på om de skulle kunna flytta till Sverige? Ni har inte pratat om det?
Leyla: Just nu tänker jag bara på min egen situation. Jag tänker inte på om min familj
ska komma hit och om vi kan förenas, även om man gärna vill träffa sin familj och vara
hos dem. Men samtidigt om jag tänker så, hur ska de komma hit? Kan de få uppehållstillstånd och komma hit? I så fall, var ska de bo och såna saker. Jag vill inte tänka så långt.
Själv hänger jag i luften. Den här ovissheten gör mig ledsen – att jag har ingen makt över
mitt eget liv.
Mycket av oron är kopplad till känslan av maktlöshet och att andra, socialtjänsten, har
viktiga beslut om hennes liv i sin hand. ”Snart ska jag ha ett möte med min socialsekreterare och vi ska sitta och prata. Och tanken på att de bestämmer och fattar beslut om var
jag ska bo nånstans är mycket plågsam för mig. Det har blivit min mardröm på nätterna.”
Leyla är inte nöjd med mötena med socialsekreteraren och berättar vidare:
När jag hade mitt första möte med min socialsekreterare läste hon min akt och
sen tror jag att den här frågan kom: Vad vill du och vad har du för intresse och
sånt. Självklart ville jag studera och utbilda mig för jag har inte haft den möjligheten tidigare i mitt liv, och jag ville använda den möjligheten i Sverige.
Leylas missnöje handlar om en misstro mot socialtjänstens handläggare, att de egentligen inte
har något intresse av hennes önskemål och vilja.
De på socialen, de frågar också, vad har du tänkt dig och vad känner du och sådana saker. Men jag har upptäckt att när de ställer sådana frågor är det bara formaliteter. Man säger så bara för att det ska sägas. De har redan planerat vad de
ska göra. Och de bryr sig egentligen inte om mina svar.
Mötena har blivit något som skapar obehag.
Men, jag vet inte… när namnet socialen kommer ifråga, jag vet inte, men jag
känner en sån rädsla, nån sorts stress inom mig, jag tänker, kanske några dagar i
förväg grubblar jag bara över vad ska hända, vad vill de säga nu då? Liksom vad
har dom för nya planer?
Utöver en misstro om socialsekreterarens intresse för Leylas önskemål funderar hon på sitt
eget agerande. Om hennes egna erfarenheter från hemlandet färgar av sig på mötet med
svenska handläggare. I hennes hemland, berättar hon, var det förbjudet att säga emot de äldre,
hon måste acceptera vad de beslutade. ”Det är så att egentligen, när jag blev uppfostrad i vårt
land, brukade dom bestämma över oss tjejer särskilt. Om en vuxen pratade fick man inte säga
nej eller emot. Man måste acceptera allt.”
Leyla börjar gråta. Trots att hon nu bor i Sverige så sitter hennes uppfostran fortfarande kvar
djupt i henne och påverkar hennes agerande. Hon accepterar och ifrågasätter inte varför hon
ska flytta ”hit och dit”. ”Omedvetet, när jag kom till Sverige, när dom pratade med mig, allt
dom sa och planerade för mig, jag accepterade och sade okej, okej på grund av det här som
sitter i min ryggmärg. Jag ifrågasatte inte varför. Varför ska jag flyttas hit och dit?”
3
Under de knappa två åren i Sverige har Leyla flyttat fyra gånger, från norr till söder. En period på ett år minns hon som särskilt dålig. Hon var i ett nytt land utan någonting att göra.
Det var mycket tröttsamt att bo där. Anledningen var att vi inte hade någon
sysselsättning. Jag var där ett år, tänk dig, de hade ingen plan på att ta oss någonstans, att visa oss vissa platser, eller gå på nån utflykt eller resa någonstans.
Jag hade ingen makt, eftersom jag var under 18 år, att exempelvis åka till Stockholm på besök eller att träffa någon. De bestämde över mig och jag hade jättetråkigt under ett år innan jag kom hit.
I FoU-enheternas studie framgår att frågan om boendet kan vara problematiskt. Att boendet är
något som flera anser sig ha liten möjlighet att påverka och att beslut många gånger tas utan
de ungas samtycke (Backlund et al, 2012).
Leyla berättar vidare om skillnader och ”diskriminering”, som hon säger, mellan flickor och
pojkar, i sitt tidigare hemland, men också här. Det är, säger hon, skillnad på hur killar och
tjejer i hennes situation behandlas i Sverige. Hon har sett hur killarna får egen lägenhet och
undrar varför inte hon får bo ensam, varför någon ska kontrollera vad hon gör.
Jag upplever att Leyla är förtvivlad. Hon har svårt att inför socialsekreteraren ifrågasätta vad
denna säger och föreslår. För mig är det tydligt hur stark Leyla är. Hon har en styrka som vibrerar i hela rummet. Hon är i mina ögon, och även i sina egna, stark enbart genom det faktum
att hon har tagit sig till Sverige själv.
Socialen tror att jag inte kan klara mig själv, utan någons hjälp. Att jag är, att jag
måste ha personer runtomkring mig som kollar mig. Det… det gör mig ledsen.
Och jag känner att jag som har lyckats, jag har visat att trots att jag är en tjej har
jag tagit mig hit till Sverige. Då skall de åtminstone här fatta att jag har den här
förmågan att klara mig själv lika bra som en kille. Och jag förväntar mig att de
ska hjälpa mig och lyfta upp mig, och inte hela tiden påpeka att du inte får göra
det och du får inte göra så här. Det är det som jag lider av.
Jag vill, trots Leylas beskrivningar av maktlöshet inför framtiden, höra om hon har någon
önskan, föreställning eller ”dröm” om framtiden. Var bor hon om ett år? Vad gör hon då?
Jag kan inte tänka på vad som ska hända om ett år. Innan jag flydde hit då hade
jag såna drömmar, jag tänkte, tänk om jag flyttar dit då kanske jag blir självständig, jag bestämmer, jag får ett bekvämare liv. Men när jag kom hit, då förstördes
drömmarna på nåt sätt och sen så trodde jag att jag kommer att utvecklas, men nu
har jag drabbats av en sån ständig stress som påverkar mina studier till och med.
Och negativa tankar har anfallit mig på grund av att jag ser att, jag kan inte, jag
har ingen makt över mitt eget liv. Det känns som om jag har hamnat i en sträng
familj som hela tiden bestämmer över mig, hur jag ska göra, hur mitt liv ska se ut
och jag har ingen makt över mitt eget liv, därför kan jag inte tänka så långt.
Leyla berättar om tankar och känslor. Hon berättar om det som är svårt, särskilt i relationen
till de socialsekretare som hon har mött. Jag upplever att hon ger mig förtroende och i efterhand har jag funderat på om det kan vara så att hon finner ”en like” i mig i och med att jag har
ett ”icke-svenskt” utseende. Jag tror också att hon känner sig bekväm med den kvinnliga tolken. Vi, Leyla, tolken och jag utgör en liten kvinnlig grupp och kanske hade den tillitsfulla
4
stämningen uteblivit om jag eller tolken varit en man. De här funderingarna på intervjukonstellationen och maktförhållanden kommer jag att återkomma till då de också aktualiserades i
intervjun med Ahmed.
”Jag är ensam och känner mig ensam.”
Ahmed berättar att det främst var problem hemma och att han ville studera som var skäl till
flytten. Han reste tillsammans med några som han kände. En del av dem har han fortfarande
kontakt med även om de är utspridda i landet.
Jag frågar Ahmed om han tror det är fler pojkar eller fler flickor som kommer som ensamkommande till Sverige. Han tror att det är pojkar, så var det på hans resa till Sverige.
Jenny: Har du nån tanke på vad det beror på?
Ahmed: Ja, pojkar har mer problem…
Jenny: Och det kan vara… Kan du ge exempel på sådana problem… nåt du hört till exempel?
Ahmed: Mm, ja det var på vägen hit, alltså alla pratade med varandra och alla sa att de hade
problem. En sa så här… han hade kommit i krig med en annan och dödat den personen, så
därför kom han hit, exempelvis.
Ahmeds exempel på vilka slags problem det kan vara som pojkar har, får mig att tänka på att
han nog har fått både höra talas om och bevittna en del mycket svåra situationer.
Intervjun med Ahmed var mer trevande än den med Leyla. En förklaring kan vara att Ahmed
upplevde situationen som ojämlik då vi var två kvinnor, jag och tolken, som träffades. Vi är
dessutom äldre än han. Ahmed kommer från samma land som Leyla så förmodligen har han
liknande erfarenheter av att äldre är överordnade yngre. Hur han som ung man påverkades av
att sitta i ett möte med två äldre kvinnor vet vi inte. Ahmed, tolken och jag var kanske inte en
triad på någorlunda samma nivå som Leyla eventuellt upplevde det, utan det var vi mot honom. Jag upplevde dock att stämningen lättade mycket fort och under intervjun skrattade vi
mycket alla tre.
På mycket kort tid kommer vi in på Ahmeds svårigheter i sin nya livssituation. Han säger,
medan han ser mig rakt in i ögonen: ”Jag är ensam och känner mig ensam.” När jag hörde det
var det något inom mig som brast. Stämningen blev sorgsen och tung. Att Ahmed inte har
någon kontakt med sin familj måste sannolikt förstärka känslan av ensamhet och oro för hur
de har det.
Han säger att han tänker väldigt mycket. Jag frågar vad det är han tänker väldigt mycket på.
”Ja, jag tänker på min familj, min framtid, mina studier…”
Ahmed bor på ett gruppboende där han känner flera som han brukar prata med. Han tycker
inte att skolan är så bra och där har han ingen att tala med.
När jag för in samtalet på Ahmeds tankar om framtiden så lättar stämningen. I likhet med
Leyla kretsar hans tankar kring framtiden, ”mina studier” och ”min familj”. Jag upplever det
som att framtiden är mer överskådlig för Ahmed än vad den är för Leyla. Den rymmer hopp.
Till skillnad från Leyla, har han en uppfattning om hur han ska bo de närmaste två, tre åren.
5
Han har hört att han ska få en egen bostad när han blir myndig. Jag frågar vad han skulle vilja
arbeta med.
Ahmed: jag har inte tänkt på det…
Jenny: mm, vad har du för intressen?
Ahmed: (skrattar generat) datorer…
Jenny: (skrattar) dator, vad jobbade dina föräldrar med?
M: min far arbetade i en butik och… min mamma var hemmafru.
Ahmeds upplevelse av ensamhet var mycket uppenbar för mig och det var det starkaste intrycket. Det han berättade förmedlade ändå att han kände hopp och till skillnad från Leyla så
kunde han tänka kring framtiden.
Ung i Sverige - ny i Sverige
Att vara ung i västerlandet idag innebär för många att man pendlar mellan att vara ung och
vuxen i en lång period. Många blir inte självförsörjande förrän vid 25 till 30 års ålder. Det är
en process eller livsfas som kännetecknas av att man prövar sig fram och känner sig för. Detta
blir möjligt tack vare en tillgänglig och stödjande familj i såväl ekonomiskt som socialt hänseende (Höjer & Sjöblom, 2010; Sallnäs & Vinnerljung, 2009; SOU 2009: 68).
Vi vet inte så mycket om tiden för Leyla och Ahmed innan de kom till Sverige. Vi vet inte om
de haft perioder då de pendlat mellan att vara ungdom och vuxen. Vad vi vet är att de tagit sig
hit utan föräldrar. Möjligtvis har de tagit många avgörande beslut utan stöd från närstående.
Deras berättelser präglas av ensamhet och ovisshet inför framtiden och ett beroende av socialtjänsten.
Leyla är den av de två som tydligast beskriver sina känslor. Hennes nuvarande livssituation
präglas av maktlöshet. Hon kan inte hävda sig i mötet med socialsekreteraren. Hennes framtid
i termer av boende, utbildning och arbete ligger i händerna på andra. Att befinna sig i ovisshet
över framtiden är påfrestande. Leylas situation förstår jag som att hon är utelämnad åt andras
tyckanden och göranden.
Hur socialsekreteraren upplever mötena och situationen kan vi inte veta men i vår socionomutbildning problematiserar vi ofta hur vi i socialt arbete bemöter klienter utifrån hur vi förväntar oss att de ska vara. Många gånger har vi stereotypa och normativa förväntningar och föreställningar. Kanske förväntar sig socialsekreteraren att Leyla är som en del ”svenska” ungdomar i 19-årsåldern - som kan ta för sig och säga vad de vill. Kanhända tror socialsekreteraren
att Leyla uttrycker vad hon vill och vad hon tycker. Möjligtvis framstår hon som stark eftersom hon har kommit hit själv och därmed som en kvinna som kan framföra sina åsikter.
Leylas berättelse tyder på att det i mötena med socialsekreteraren blir svårt att framföra tankar
och önskemål. Sammantaget framträder en intersektionell bild av Leylas situation och i förhållande till hennes möten med socialsekreteraren. Leyla är inte van att uttrycka sin vilja eftersom hon dels är tjej/kvinna, dels är yngre än socialsekreteraren. Hon upplever sig som ”annorlunda” för att hon har flyttat hit ifrån ett annat land. I mötet med socialsekreteraren är hon
också klient. De här aspekterna av genus, ålder, etnicitet och klientskapet samverkar och kan
innebära att Leyla upplever sig vara utlämnad och i avsaknad av kontroll och makt över sitt
eget liv i mötet med socialsekreteraren. Jag tänker också på det som Thomsson (2002) beskriver, att i många integrationsprojekt för invandrande kvinnor verkar det som att det finns anta-
6
ganden om att kvinnorna först och främst har vissa sociala behov snarare än att få ett arbete
och möjlighet till självförsörjning.
Leylas och Ahmeds känslor av saknad och ensamhet kan vara svåra att både härbärgera och
lösa som socialsekreterare. Att öka deras insyn och kontroll över sin planering bör vara enklare.
Jenny Knutsson
FoU-Södertörn
Juni 2013
Referenser
Backlund et al. (2012). Ensam och flyktingbarn – barnet och socialtjänsten om den första
tiden i Sverige. Forskningsrapport 2012:1
Höjer, I. & Sjöblom, Y. (2010) Young people leaving care in Sweden. Child and Family Social Work.
Mattsson, T. (2010). Intersektionalitet i socialt arbete. Teori, reflection och praxis. Malmö:
Gleerups.
Sallnäs & Vinnerljung (2009) Samhällsvårdade tonåringar som vuxna. I: Socionomens forskningssupplement nr. 25, s. 31-43; Social rapport 2006.
Thomsson, H. (2002). ”Feministiskt integrationsarbete: Eller vem skall definiera vems behov?” I de los Reyes, P, Iréne, M & D, Mulinari (red.). Maktens (o)lika förklädnader: kön,
klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige: en festskrift till Wuokko Knocke. Malmö: Liber.
7