Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Sydkorea 2006
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den övergripande situationen för de mänskliga rättigheterna (MR) i Sydkorea
har markant förbättrats sedan demokratiseringen inleddes, och intresset för de
mänskliga rättigheterna och insikten om deras betydelse har ökat avsevärt. De
frågor som återstår sammanhänger till en del med de säkerhetslagar som
kvarstår sedan Koreakriget. Det finns även brister på arbetsrättsområdet,
särskilt för grupperna ”icke-reguljär arbetskraft” och ”migrantarbetare”.
Sydkorea har sedan 1970-talet utvecklats såväl ekonomiskt – landet är numera
världens elfte största ekonomi med ett betydande välstånd – som politiskt i
demokratisk riktning med direktval till presidentposten och parlamentet. De
lagstiftande, verkställande och dömande funktionerna är åtskilda och försvarsmakten står under civil kontroll. Den politiska diskussionen i media är i stor
utsträckning fri, och såväl president som regering och andra makthavare utsätts
för granskning.
Fokus på mänskliga rättigheter ökade när Kim Dae-jung kom till makten 1998.
Även under den nuvarande presidenten, Roh Moo-hyun, uppmärksammas de
mänskliga rättigheterna i hög grad. Regeringen har under senare år presenterat
flera förslag för att motverka diskriminering, och positiva förändringar sker
successivt. Diskriminering baserad på kön, etniskt ursprung, ålder, sexuell
läggning och funktionshinder är officiellt förbjuden. Olika grupper i det
koreanska samhället uppges dock möta fördomar och diskriminering, däribland
funktionshindrade, homosexuella, utländsk arbetskraft, hiv/aids-smittade samt
människor av blandat etniskt ursprung.
En nationell kommission för mänskliga rättigheter, National Human Rights
Commission of Korea, etablerades 2001 av den förre presidenten Kim Dae-
2
jung. Kommissionen utfärdar rekommendationer för hur de mänskliga
rättigheterna fortsatt kan stärkas i landet. Den undersöker och åtgärdar
klagomål om brott mot de mänskliga rättigheterna och genomför utbildningsinsatser för att höja medvetandet på detta område. Kommissionen besöker
även regelbundet fängelser för att se att förhållandena är rimliga och har sedan
sin tillkomst bidragit till att förbättra villkoren på landets fängelseanstalter.
2001 inrättades även ett ministerium för genderfrågor och jämställdhet. En lag
som avskaffar det manliga privilegiet att vara familjens överhuvud antogs
hösten 2004. Endast två av regeringens ledamöter är kvinnor, varav den ena
för närvarande är landets premiärminister. Inom regeringskansliet har ett
kvoteringssystem inrättats till förmån för kvinnliga tjänstemän. Lagstiftningen
om att förebygga våld i hemmet och att ge skydd till våldsutsatta kvinnor har
stärkts och kvinnojourer har inrättats.
Antalet strejker har under året varit betydande och ett stort antal fackföreningsaktivister sitter i fängelse vid varje givet tillfälle, ofta efter våldsamma
sammandrabbningar med polis. ILO (International Labour Organization) har
emellertid pekat på vissa positiva tecken i Sydkorea, bland annat viljan från
regeringens sida att tillåta offentligt anställda att bilda och gå med i en
fackförening.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Sydkorea har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga
rättigheter:
- Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om
avskaffandet av dödsstraffet är inte undertecknat eller ratificerat.
- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
- Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination against
Women (CEDAW). Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har
inte undertecknats eller ratificerats.
- Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). Det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr har inte undertecknats eller
ratificerats.
3
-
-
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn.
Flyktingkonventionen, Convention relating to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967.
Sydkorea har anslutit sig till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Sydkorea inkommer med sina rapporter till FN:s övervakningskommittéer i tid.
Sydkoreas justitieministerium har beslutat att dra tillbaka Sydkoreas
reservationer till artiklarna 21 och 22 i tortyrkonventionen. Ärendet ligger för
närvarande på remiss i övriga delar av regeringskansliet. Justitieministeriet
förbereder även en ratificering inom kort av tilläggsprotokollet till
tortyrkonventionen.
De skäl som anges för kvarvarande reservationer till FN-konventioner och
protokoll är att vissa skrivningar står i konflikt med nationell lagstiftning. Mot
bakgrund av att fred inte råder på Koreahalvön menar regeringen att vissa
reservationer behövs.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Louise Arbour besökte Seoul
2004 för ett ASEM-möte och framförde då även kritik mot den nationella
säkerhetslagen (se avsnitt åtta). En kvinnlig diplomat i Sydkoreas utrikes- och
handelsministerium, Kang Kyung-wha, tillträder i januari 2007 posten som
biträdande högkommissarie för mänskliga rättigheter i Genève.
Sydkorea är medlem av FN:s Råd för mänskliga rättigheter i Genève.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Politiska mord och försvinnanden har inte rapporterats under senare år.
Kritik har riktats mot förhållandena i koreanska fängelser. Disciplinen är hård
och fångar kan under längre tidsperioder få sitta i isoleringscell. Ett arbete har
dock inletts för att förbättra situationen, lett av den nationella kommissionen
för mänskliga rättigheter. Kommissionen har undersökt ett stort antal klagomål
från frihetsberövade och även gjort utredningar om anklagelser om tortyr.
Kritik förekommer dock fortsatt mot inskränkningar i frihetsberövades
möjlighet till utomhusvistelse, fysisk träning, rätt att ta emot besök, att läsa
tidningar och böcker samt skriva brev och petitioner. Fängelser och häktes-
4
lokaler var tidigare stängda för insyn, men den nationella MR-kommissionen
kan numera företa inspektioner på plats och utan förvarning.
Kommissionen har utfärdat ett antal rekommendationer för att förbättra
situationen i fängelserna. Den har bland annat starkt kritiserat att rep och
kedjor använts på fångar för att hålla dem under kontroll. Kommissionen har
även rekommenderat att våld under häktningsförhör ska beivras. Vidare har
man infört utbildning i mänskliga rättigheter för domare, åklagare och polis.
Justitieministeriet har lagt in allmän rättskunskap i läroplanen från mellan- och
högstadiet, för att ge eleverna en orientering om bland annat de mänskliga
rättigheterna.
4. Dödsstraff
Sydkorea har inte ratificerat det andra fakultativa protokollet till den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter syftande
till dödsstraffets avskaffande. Senast dödsstraffet verkställdes var i december
1997. Sedan 1998, då Kim Dae-jung tillträdde som president, råder i praktiken
ett moratorium, tillfälligt stopp. 2006 uppges 62 dödsdömda personer befinna
sig i fängelse. Senast i september 2006 dömdes en man till döden för mord på
13 personer.
Dödsstraff kan utdömas för mord eller dråp samt för spionage och narkotikabrott. Teoretiskt sett kan det även utdelas för politiska brott, men sedan 1982
har inga sådana avrättningar ägt rum. Personer under 18 år får inte avrättas,
och personer som befinns vara sinnesjuka vid tidpunkten för brottet döms till
psykiatrisk vård.
En rad instanser i samhället och personer inom regeringen rekommenderar att
Sydkorea ska avskaffa dödsstraffet. Som argument för att behålla dödsstraffet
anges från regeringens sida att den allmänna opinionen inte är beredd att
avskaffa dödsstraff för de allra grövsta brotten. Även om straffet inte längre
verkställs vill regeringen ha kvar den lagliga möjligheten att utnyttja denna
straffsats. Färre brott än tidigare medför idag dödsstraff. I stället döms vederbörande till livstidsfängelse utan amnesti eller möjlighet till förkortat straff.
Dödsdomar överklagas automatiskt hela vägen upp genom rättssystemet. En
avrättningsorder undertecknas på regeringsnivå av justitieministern men i
praktiken är det presidenten som har beslutanderätt och kan benåda fången.
President Roh Moo-hyun lär ha sagt att han personligen är motståndare till
dödsstraffet.
5
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden eller frihetsberövanden på politiska grunder
utan rättegång lär inte förekomma. Det finns dock inskränkningar i
föreningsfriheten som kan ses som godtyckliga frihetsberövanden.
Arresteringsorder måste föreligga vid gripanden av misstänkta. I fall då tidsnöd
råder kan arrestering ske utan en sådan order, men den måste inhämtas från
domstol inom 48 timmar. Om inte åtal väckts inom 30 dagar ska den gripne
släppas. Polisen bedöms generellt följa dessa förordningar, då det förekommer
få klagomål om brott mot detta regelverk.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Enligt författningen är rättsväsendet fristående från regeringsmakten. Reform
av rättssystemet har pågått sedan 1990-talet. 2003 tillsattes en rättsreformutredning under Högsta domstolen. Utredningens 21 medlemmar representerade olika segment i samhället, såsom jurister, politiker, lagstiftare, journalister, fackföreningar, affärsvärlden och NGO:s. Utredningens betänkande
lades fram i december 2004, och i januari 2005 tillsatte presidenten en rådgivande kommitté med uppgift att underlätta genomförandet av utredningens
förslag. De handlar bland annat om att stärka Högsta domstolens funktion,
förbättra rekryteringen av domare, förbättra utbildningen av domare, åklagare
och advokater samt införa ett system för nämndemän eller jury i domstolar.
Enligt lag har medborgarna rätt att företrädas av advokat, även under polisförhör. En misstänkt kan kvarhållas i högst 20 dagar (eller ifall det finns risker
förknippade med dröjsmål i 30 dagar) utan att åtal presenteras. Ett problem i
rättssystemet är bristen på juridiskt utbildad personal. Korea Legal Aid
Corporation tillhandahåller rättshjälp för personer som inte själva har råd med
advokat.
Sedan november 2001 kan enskilda och organisationer vända sig till den
nationella MR-kommissionen för att lämna in klagomål om brott mot
mänskliga rättigheter. Fram till augusti 2006 hade drygt 20 000 klagomål
lämnats in. De flesta klagomål, 80 procent, rör MR-brott, framför allt
misshandel av polis vid förhör och demonstrationer. Därefter kommer
diskriminering av bland annat ”irreguljär arbetskraft”, kvinnor och
handikappade.
Sedan januari 2003 finns riktlinjer om hur de mänskliga rättigheterna bör
respekteras under förhör. Kommissionen för mänskliga rättigheter genomför
utbildning inom myndigheter såsom åklagar- och polisväsendet.
6
7. Straffrihet
Det finns inga uppgifter som tyder på att staten systematiskt underlåter att
utreda vissa brott.
Ett återkommande klagomål är polisövergrepp vid demonstrationer, och i
samband med sådana framförs även anklagelser för brister i fråga om att väcka
åtal mot tjänstemän som begått överträdelser.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Den politiska diskussionen i media är i huvudsak fri, och såväl president som
regering och andra makthavare utsätts för granskning. Den nationella säkerhetslagen, NSL, från 1948 sätter dock gränser för yttrandefriheten när det
gäller förhållningssättet till Nordkorea. Enligt NSL är det straffbart att uttrycka
idéer eller tillhöra organisationer som stödjer Nordkorea, att kommunicera
med nordkoreanska organisationer och att besöka Nordkorea. Lagen ger
möjligheter till begränsningar i yttrande- och föreningsfrihet för personer som
anses stödja Nordkorea och möjlighet att censurera Nordkoreavänliga
publikationer och webbsidor. Lagen har kritiserats för att vara alltför vag och
ge utrymme för godtycke. Den möjliggör fängelsedomar på upp till sju år.
Sedan flera år har krav framförts på ett slopande eller revidering av den
nationella säkerhetslagen, bland annat av människorättsorganisationer inklusive
den nationella MR-kommissionen. Sedan 2000 har flera sådana lagförslag lagts
fram i parlamentet, nationalförsamlingen, och varit föremål för debatt. Efter
den senaste utvecklingen med kärnvapenprovsprängningen den 9 oktober 2006
i Nordkorea bedöms utsikterna för att driva frågan vidare inom parlamentet
för närvarande inte som särskilt gynnsamma.
Samtidigt framhåller regeringens företrädare att tillämpningen av NSL blivit
betydligt mer restriktiv med åren, vilket visas i att antalet personer som blivit
lagförda med hänvisning till NSL var 64 år 2005, att jämföra med 619 under
1998. Regeringen hänvisar även till att det blivit allt vanligare att straffsatserna
sänkts och att speciella amnestier lämnats för personer dömda under NSL.
Vidare framhålls att tillämpningen av lagen blivit betydligt mer noggrann än
tidigare under den totalitära eran, då lagen missbrukades i stor omfattning.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Sydkorea är idag en välutvecklad demokrati där balans råder mellan
lagstiftande, verkställande och dömande funktioner. Sydkorea har ett
flerpartisystem med en aktiv politisk debatt. Den politiska oppositionen har en
7
stark framtoning i koreanska medier. Medborgarna utser vart fjärde år
medlemmarna i Nationalförsamlingen. President väljs vart femte år och kan
inte omväljas. Presidentens makt är stor, han eller hon utser regeringen och
tillsätter bland annat domare i högsta domstolen. Andelen kvinnor i regering
och parlament är låg. Två kvinnor ingår för närvarande i regeringen, varav den
ena är premiärminister. De 19 ministerposterna byts i regel varje år. I nationalförsamlingen är kvinnorepresentationen 13 procent. I valet 2004 röstade 57,8
procent av kvinnorna, medan motsvarande siffra för männen var 63,6 procent.
De demokratiska institutionerna finns på plats, men den demokratiska
processen uppvisar fortfarande brister. Kritikerna pekar på utbredd korruption
och koncentration av makt till ett fåtal ledare. En förklaring som framförs är
svårigheten att förena ett modernt demokratiskt system med en politisk kultur
som i konfuciansk tradition är präglad av hierarkiska strukturer, patriarkaliskt
styrelsesätt och informella lojalitetsband.
De senaste åren har ett antal korruptionsskandaler ägt rum såväl inom den
offentliga förvaltningen som i det politiska livet och näringslivet. President Roh
Moo-hyun lovade vid sitt tillträde 2002 att ta krafttag mot korruptionen, och
åklagarmyndigheten har aktivt drivit korruptionsärenden. Ett uppmärksammat
fall är den pågående utredningen som rör Hyundai-koncernens VD. I det index
som mäter korruption framställt av Transparency International hamnar
Sydkorea i år på plats 21, närmast efter Italien. Enligt detta index har Sydkorea
förbättrat sin position sedan 2005, då motsvarande placering var plats 40.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Sydkorea blev medlem av ILO 1991 och har ratificerat fyra av ILO:s åtta så
kallade ”kärnkonventioner”:
- Förbud mot barnarbete (konventionerna 138 och 182)
- Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna 100 och 111).
Sydkorea har dock fortfarande inte ratificerat konventionerna mot tvångsarbete
(29 och 105) och konventionerna om föreningsfrihet och förhandlingsrätt (87
och 98).
Med demokratiseringen och den ekonomiska utvecklingen i det sydkoreanska
samhället sedan 90-talet har det skett en förbättring överlag i fråga om
arbetsvillkor och anställdas rättigheter, men stora brister kvarstår, särskilt i
fråga om de fackliga rättigheterna. Utvecklingen efter Asienkrisen, som
drabbade Sydkoreas ekonomi och företag mycket hårt, kan också sägas ha varit
negativ såtillvida att klyftan mellan den reguljära arbetskraften och den ”ickereguljära” har vuxit. Enligt Koilaf, Korea International Labour Foundation, tillhörde
8
37 procent av de anställda kategorin ”icke-reguljär arbetskraft” år 2005 Denna
del av arbetsstyrkan tjänar avsevärt mindre än de fast anställda för samma
arbete och har betydligt osäkrare arbetsvillkor och sämre sociala förmåner.
Systemet med inhyrd arbetskraft och många olika anställningsförhållanden på
samma arbetsplats sägs gynna arbetsgivarna, eftersom de kan hålla nere
lönekostnaderna och har större frihet att anställa och säga upp personal. Det
bidrar samtidigt till att befästa splittringen i den lokala fackföreningsrörelsen,
eftersom en och samma fackförening inte tillvaratar båda gruppernas intressen.
De stora företagskonglomeraten, så kallade chaebols, som är tongivande inom
det ekonomiska etablissemanget, tillhör dem som konsekvent begagnar sig av
”icke-reguljär arbetskraft”. Även mindre företag som utgör underleverantörer
och verkar på mer osäkra kreditvillkor tvingas följa efter. Regeringen arbetar på
en proposition med syftet att på sikt göra hela arbetskraftens villkor likställda.
Ett förslag som ingår i detta är att varje tvåårig icke-reguljär anställning ska leda
till fast anställning.
Antalet arbetskonflikter uppges ha minskat på senare år, liksom förekomsten
av vilda strejker och våldsamma aktioner. Antalet arresteringar av fackligt
aktiva personer har dock varit oförändrat stort på senare år. Strejkande
frihetsberövas ofta med hänvisning till förbud mot att ”störa företagets
verksamhet”, och fackföreningsledare kan personligen åtalas för den skada
som anses ha uppkommit till följd av en arbetsmarknadskonflikt. Under 2005
var ett drygt hundratal fackligt aktiva personer dömda till fängelse, många efter
våldsamma sammandrabbningar med polis.
Endast elva procent av alla anställda i landet uppges idag vara fackligt anslutna.
Relationerna mellan arbetsmarknadens parter fortsätter att utgöra ett allvarligt
problem. Regeringen tog därför förra året initiativ till en trepartskommission,
som ska utgöra ett forum för förhandlingar mellan arbetstagare och
arbetsgivare om arbetsrättsfrågor. Kommissionens arbete resulterade den 11
september 2006 i en överenskommelse, kallad Grand Tripartite Agreement.
Regeringen beklagade dock att den ena av de två landstäckande fackförbunden,
KCTU (Korean Confederation of Trade Unions), drog sig ur
kommissionsarbetet och överenskommelsen. Under oktober har
trepartsöverenskommelsen remissbehandlats och kommer att läggas fram för
Nationalförsamlingen för beslut i november 2006.
Enligt trepartsöverenskommelsen kommer systemet med obligatorisk
skiljedom vid konflikter, som kritiserats bland annat av ILO, att avskaffas. Ett
annat inslag i trepartsöverenskommelsen är att två kontroversiella beslut skjuts
upp i ytterligare tre år: besluten att tillåta fler än en fackförening på ett företag
och att förbjuda företag att avlöna heltidsanställda fackföreningstjänstemän.
Andra positiva tecken som ILO tidigare pekat på är att regeringen möjliggjort
9
för offentligt anställda att bilda och gå med i en fackförening. Denna rätt gäller
dock inte för högre tjänstemän. Offentliganställda har inte heller strejkrätt.
Kommissionen för mänskliga rättigheter ska undersöka att ingen diskriminering baserat på kön, religion, handikapp, ålder, social status, regionalt/
nationellt eller etniskt ursprung eller hudfärg förekommer i arbetslivet. Det
finns lagstiftning mot diskriminering av kvinnor och för några år sedan
infördes förbud mot sexuella trakasserier.
Trots diskrimineringsförbudet pekar flera organisationer på att kvinnor blir
diskriminerade på arbetsmarknaden. Kvinnors lön är i genomsnitt 65 procent
av männens lön. Män lär vidare ha en fördel av att ha gjort militärtjänst.
Det finns ett stort antal utländska arbetare i Sydkorea så kallade ”migrantarbetare”. Enligt Amnesty utgör detta det största enskilda problemet för de
mänskliga rättigheterna i Korea. Dessa kommer framför allt från Kina (ofta
med koreansk-kinesisk bakgrund), Filippinerna, Burma, Ryssland, Mongoliet,
Syd- och Centralasien. En lag sedan 2004 om arbetstillstånd för utländsk
arbetskraft ger dem som beviljas arbetstillstånd i Sydkorea tillgång till samma
socialförsäkringssystem som alla medborgare ingår i. Migrantarbetare erhåller
ofta uppehållstillstånd som praktikanter (”industrial trainees”) och tvingas
ibland leva under svåra omständigheter till lägre lön och utan tillstånd att byta
arbete. Inte sällan lämnar praktikanterna efter en tid sina arbetsplatser och
börjar arbeta illegalt inom andra industrier. För att underlätta deras situation
finns sedan ett antal år brottsofferhjälp för utländska medborgare.
Utländska kvinnor kan få visum för att arbeta inom underhållningsbranschen i
Sydkorea, på barer, klubbar och hotell. Det är enligt uppgift framför allt
kvinnor från Sydostasien, Centralasien och Ryssland som utnyttjar detta.
Sydkorea har fått kritik för att det är en förtäckt form av människohandel,
varför regeringen skärpt reglerna för denna typ av visum.
En ny lag som förbjuder prostitution och köp av sexuella tjänster genom att
kriminalisera kunder, bordellinnehavare och mellanhänder trädde i kraft i
september 2004. Prostitutionen uppges dock inte ha avtagit men däremot gått
under jorden, vilket medfört ännu hårdare villkor för de prostituerade.
Den koreanska regeringens insatser för de prostituerade begränsas till de
koreanska kvinnorna. De utländska kvinnorna har ofta kommit till Korea på så
kallat artistvisum. När visumet gått ut stannar de ofta kvar i landet, frivilligt
eller ofrivilligt och är då särskilt utsatta. I oktober 2005 bildades en
fackförening för prostituerade, ”Labour union of the sexual workers”, delvis
som en reaktion på de hårdare villkor de prostituerade har mött sedan lagen
antogs.
10
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Ett system för hälsovård och social välfärd finns, men är otillräckligt både till
omfång och i fråga om kvalitet för de behov som finns. Det bygger på att den
enskilde individen antingen ansluts till ett försäkringssystem via sitt arbete eller
att vederbörande själv betalar försäkringsavgifterna. Under 2004 utgjorde den
totala kostnaden för hälsovård 5,6 procent av bruttonationalprodukten BNP
(lägst inom OECD – Organisation for Economic Co-operation and
Development) och finansierades till 49,4 procent av allmänna medel, medan 37
procent täcktes av patienterna själva. Den andel som avsätts för hälsosektorn
och välfärdsprogrammet i 2007 års statsbudget innebär en ökning med 10,4
procent jämfört med året innan. Detta är ett resultat av ansträngningarna att
bygga upp ett nationellt hälsoförsäkringsprogram och ett socialförsäkringssystem för de sämst lottade medborgarna.
12. Rätten till utbildning
Utbildningen tillhör de utgiftsområden som prioriteras. 2004 var andelen avsatt
för utbildning i statens budget 11,9 procent. Sydkorea har en fri obligatorisk
nioårig skolgång som sedan 2004 täcker hela landet. Efter årskurs nio måste
eleverna betala skolavgifter. Eftersom skolsystemet är starkt konkurrensutsatt
känner sig många familjer tvungna att bekosta extraundervisning på fritiden.
Läromedel är gratis i hela grundskolan, men skollunch ingår inte. Skoluniform
förekommer endast i högstadiet och är inte påbjuden i alla skolor, men där den
är det får eleverna bekosta den själva. Drygt 99 procent av varje årskull går i
grundskolan medan 87 procent går ut gymnasiet och 50 procent går vidare till
universitet och högskola. Inget annat land har lika stor andel av befolkningen
som avlägger universitetsexamen som Sydkorea. Läskunnigheten i den vuxna
befolkningen är 98 procent.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Sydkorea som är världens elfte största ekonomi hör till de mest utvecklade
länderna och rankas som nummer 30 av de 177 länder som ingår i UNDP:s
(United Nations Development Programme) index för den globala utvecklingen
av de mänskliga resurserna, Human Development Index, HDI. Detta index
mäter faktorer som hälsa och förväntad livslängd, utbildning och
levnadsstandard. Fortfarande förekommer dock brister i det sociala
skyddsnätet för utsatta grupper, såsom lågavlönade, äldre och handikappade.
På senare år har ansträngningar gjorts för att förbättra situationen, bland annat
genom att bygga upp ett nationellt hälsoförsäkringsprogram och ett socialförsäkringssystem för de sämst lottade medborgarna.
11
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Det koreanska samhället präglas av att nykonfucianismen ända fram till 1910
var statsbärande ideologi. Enligt konfucianismen är kvinnors och mäns roller
strikt uppdelade. Kvinnan har traditionellt haft ansvar för hemmet och
ekonomin samt för vård av barn och äldre släktingar, medan hennes position
är klart underordnad mannen. I samhällslivet och på arbetsmarknaden har
kvinnor av tradition haft svårt att göra sig gällande.
Konstitutionen förbjuder könsdiskriminering, och kvinnor har samma politiska
rättigheter som män. Den könsdiskriminering som tidigare förekommit i
lagstiftningen har enligt ansvariga ministerier eliminerats under senare år. 2004
avskaffades den civilrättsliga lag som gjort det omöjligt för kvinnor att vara
familjens överhuvud.
Andelen kvinnor som förvärvsarbetade 2003 var enligt UNDP 54 procent,
vilket motsvarar 71 procent av männens förvärvsfrekvens. De egentliga
siffrorna torde dock vara något högre på grund av att många arbetar inom små
verksamheter och inte registreras som arbetskraft. Kvinnorna arbetar framför
allt i småföretag med färre än fem anställda, enligt uppgifter från ett av de
koreanska fackförbunden. Eftersom många kvinnor tillhör den icke-reguljära
arbetskraften är de mer utsatta i arbetslivet än männen. Ett sätt att stärka deras
position är att göra hela arbetskraftens villkor likställda, vilket regeringen
arbetar med (se avsnittet rätten till arbete).
Sexuellt ofredande på arbetsplatsen har varit och är fortfarande en del av
vardagen för många koreanska kvinnor. För några år sedan trädde en lag i kraft
mot könsdiskriminering på arbetsplatsen och inom utbildningssystemet.
Företagen måste idag bland annat hålla kurser i hur de anställda ska uppträda
på sina jobb.
Lagen om våld i hemmet och skydd för våldsoffer från 1998 definierar våld i
hemmet som ett allvarligt brott, som bör leda till omedelbart ingripande av
polismyndighet. 2003 förstärktes lagen. Det finns dock ett starkt socialt
motstånd mot att låta samhället ingripa i vad som uppfattas som personliga
angelägenheter. Även offentliga företrädare betraktar våld i hemmet som en
fråga som inte på allvar angår rättsväsendet. På senare år har fler kvinnojourer
införts, även sådana dit utländska kvinnor kan söka sig, och det finns även en
jourtelefon där bland annat rysk och engelsk tolkning erbjuds. Det finns även
möjlighet att söka juridiskt stöd kostnadsfritt.
12
I Sydkorea är brottsligheten generellt sett låg, men det gäller inte brott mot
kvinnor. Såväl våldtäkter som hustrumisshandel är överrepresenterade i
brottsstatistiken. Trots detta är det sannolikt att statistiken är missvisande på
grund av att många fall inte rapporteras till myndigheterna.
Sydkorea rankas idag högt i internationell jämförelse i fråga om levnadsstandard, utbildning och förväntad livslängd, och situationen skiljer sig i det
avseendet inte negativt för kvinnors del jämfört med mäns. Men till skillnad
från HDI (Human Development Index) och GDI (genderrelaterat utvecklingsindex) där Sydkorea hamnar på 30:e plats får landet betydligt sämre värden i
fråga om kvinnors möjlighet att förverkliga sin potential i samhället. Enligt
GEM (Gender Empowerment Measurement) som ger ett mått på kvinnors
delaktighet som beslutsfattare och tjänstemän i politiken och näringslivet
kommer Sydkorea först på 63:e plats. Ett kvoteringssystem för kvinnorepresentation i parlamentet har införts som efter valet 2004 medförde en
ökning till 13 procent kvinnor i Nationalförsamlingen, vilket dock fortfarande
är lägre än världsgenomsnittet, 15 procent. I regeringen finns för närvarande
två kvinnor: premiärministern och jämställdhetsministern.
15. Barnets rättigheter
Enligt författningen har alla barn rätt till kostnadsfri grundskoleutbildning som
ska hålla hög kvalitet. Alla koreanska barn har också tillgång till subventionerad
sjukvård. Trots förbud mot aga uppges fysisk bestraffning av barn regelbundet
förekomma i skolorna.
Ensamstående mödrar ser sig ofta tvingade att överge sina barn eller lämna
dem till fosterhem för adoption i hopp om att barnet ska få en bättre uppväxt.
Adoption till utlandet sker fortfarande, begränsad till 2 100 barn årligen.
Barnarbete/barnslaveri förekommer i princip inte i Sydkorea. Barn under 15 år
får anställas endast om ett arbetstillstånd utfärdat av arbetsministeriet kan
uppvisas och under förutsättning att arbetet inte inkräktar på skolgången.
Ungdomar mellan 15 och 18 år måste ha tillstånd från föräldrar eller
vårdnadshavare för att få arbeta. Arbetstiden för barn och ungdomar är
reglerad i lag.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Det finns inga större etniska eller religiösa minoriteter i Sydkorea, som är ett
mycket homogent samhälle. Illegala invandrare förekommer dock (se avsnittet
om rätt till arbete) och de uppges ofta vara utsatta för diskriminering.
13
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Trycket från det konfucianskt präglade samhället och dess familjesyn har gjort
att personer med annan än heterosexuell läggning ofta döljer sin läggning för
omvärlden, även om allt fler numera väljer att gå emot denna tradition. Den
nationella kommissionen för mänskliga rättigheter utreder även
diskrimineringsärenden på grund av sexuell läggning. Sedan 2003 arbetar
kommissionen på att ta fram en lag mot diskriminering på 20 olika
identifierade grunder, inklusive diskriminering på grund av sexuell läggning.
Kommissionen ser detta som en av sina viktigaste uppgifter under 2006.
18. Flyktingars rättigheter
I Sydkorea förknippas flyktingar först och främst med avhoppare från
Nordkorea. Dessa definieras dock inte som flyktingar enligt internationella
normer, eftersom de direkt vid ankomsten blir sydkoreanska medborgare.
Fram till idag har drygt 9 000 nordkoreanska flyktingar tagits emot i Sydkorea.
Regeringen söker underlätta deras anpassning genom att erbjuda dem
ekonomiskt startbidrag, yrkesutbildning och undervisning i hur det
sydkoreanska samhället fungerar. Många uppges dock ha betydande svårigheter
att anpassa sig i det sydkoreanska samhället. Det kan vidare vara svårt för dem
att få pass för att åka utomlands.
Sydkorea började ta emot utländska flyktingar först år 2001. Man samarbetar
med FN:s flyktingkommissariat UNHCR och andra humanitära organisationer
i flyktingfrågor. Enligt UNHCR och Amnesty International hade 35 personer
från Afrika, Mellanöstern och Centralasien fram till oktober 2005 beviljats
flyktingsstatus i Sydkorea. Av dessa hade åtta personer kommit under 2005.
Ytterligare 51 personer ansökte om asyl men avvisades.
19. Funktionshindrades rättigheter
Kommissionen för mänskliga rättigheter har fått in många klagomål om
diskriminering av funktionshindrade. De funktionshindrades situation har
nyligen börjat uppmärksammas och enligt justitiedepartementet tillhör de en
grupp som regeringen vill prioritera. Sedan 1991 åläggs företag med mer än
300 anställda att anställa funktionshindrade arbetare eller betala en avgift.
Majoriteten föredrar dock att betala avgiften. Regeringen subventionerar
företag som anställer funktionshindrade.
1995 utökade regeringen möjligheterna till yrkesutbildning, hälsovård och
socialhjälp för funktionshindrade. Enligt ett lagförslag ska alla offentliga
byggnader anpassas för funktionshindrade.
14
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Både nationella och internationella organisationer för de mänskliga rättigheterna kan verka öppet i Sydkorea. Exempel på det förstnämnda är Korea
National Council of Churches (KNCC), Korean Bar Association, Citizens’
Coalition for Economic Justice, Korean YMCA och Lawyers for a Democratic
Society.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
På det fackliga området finns samarbete med internationella och nationella
organisationer, bland annat ILO (International Labour Organization), FFI
(Fria fackföreningsinternationalen) och med den svenska fackföreningsrörelsen.
