Tidning 9511

BILDKONST
MUSIK
ARKITEKTUR
nr 2
november 1995
pris 30:–
ATALANTE
DANS
FOTO
FILM
TEATER
ATALANTE är ett forum för oberoende kultur i Göteborgsregionen. Innehållet planeras av ett informellt nätverk av personer
som arbetar professionellt för och med den fria kulturen.
Huvudman är Dansgruppen Rubicon.
PRENUMERERA och få tidningen hem i brevlådan. Betala
120 kr så får du den hemsänd ett helt år. Betalar du 200 kr blir
du stödprenumerant. Inbetalningar görs till »Dansgruppen
Rubicon, Unga Atalante«, postgironummer 439 10 47-0.
Skriv »Prenumeration« på inbetalningskortet.
Glöm inte namn och adress.
ANSVARIG UTGIVARE Niklas Rydén
VERKSTÄLLANDE REDAKTION Ulf Sigvardson, N Rydén,
Pontus Hjorthén
2
REDAKTIONSKOMMITTÉ FÖR DETTA NR Staffan Mossenmark (Levande Musik), Margareta Orreblad (Mors Mössa),
Tomas Ferm (Galleri 54), Fernando Gómez-Evelsson (Lindbladsstudion), Magnus Telander, N Rydén, U Sigvardson,
P Hjorthén (Unga Atalante) Lotta Wide, Paula Isaksson
(Pusterviksteatern), Göran Dahlberg (Tidskriftsverkstaden)
TEXTER Maria Larsdotter-Spertina, Thomas C. Ericsson,
Eva Larsson, Göran Fant, Soniya Sjöberg, Björn Berglund,
Gunilla Witt, M Telander, N Rydén, U Sigvardson, P Hjorthén,
P Isaksson, L Wide, G Dahlberg, T Ferm
GRAFISK FORM N Rydén, U Sigvardson, P Hjorthén
TYPSNITT Sabon, Helvetica Neue, Futura
ATALANTE formges på Tidskriftsverkstaden i Göteborg och
trycks av Struves-Vikings
ISSN 1104-2036
PRESSTOPP för nästa nummer är 15 januari 1996
Baksida: Marika Blossfeldt i »Emapõlv« Foto: Julie Lemberger.
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
LETTERS – en regissörs dagbok
POETISKA BOKSTÄVER – om Bruno K. Öijer
LIGHT * BODY – om ljus & rörelse
TREND – varför bara en slags dans?
MAMMA – om mamma
JÄST & KANEL – var står barnteatern i Göteborg?
DEN GODA STATEN – om kulturutredningen
Kulturutredningen – presentation
Kulturutredningen – några huvudlinjer
Kulturutredningen – kommentarer
Kulturutredningen – några motsägelser
VERKLIGHETEN – och glappet emellan
EMOTSAGD – om det offentliga samtalet
EN LITEN GALAX – ett stycke Stockhausen
NOTISER
D
etta nummer handlar mycket om kulturpolitik. Staten har presenterat ett förslag till ny kulturpolitik som vi
läst och presenterar. Den förra kulturutredningen gjordes 1974.
1974 minns jag hur man på fullt allvar försökte stoppa den fördummande melodischlagerfestivalen i TV och
ordnade motfestivaler. Tron på möjligheten att påverka var stor och i 1974 års kulturutredning pratade man
om att motverka kommersialismens negativa verkningar.
Sedan dess har en medie-explosion ägt rum och frisläppandet av TV resulterat i tävlings- och trams-TV av värsta sort.
Tillsammans med reklamradio har detta förändrat balansen mellan kvalitet och kvantitet i media på ett sätt som påverkar alla och som gjort vår kultur till en av de mest USA-influerade i världen.
Yttrandefrihet och individuell valfrihet är självklarheter. Men är det verkligen detta som är frihet? I reklamradiokanaler används amerikanska dataprogram som efter inmatning av aktuella hitlistor automatiskt väljer musiken som skall
spelas. Dessa program är dessutom så intelligenta att de utesluter alla låtar som över huvud taget skulle kunna sticka ut.
Inställningen till kontroll och reglering varierar i historien. Just nu är det avreglering och frihet som gäller. Sverige
har en av världens friaste lagstiftningar på etermedia och kabel-TV-området. Det är beklämmande att höra Birgit Friggebo som genomförde denna lag beklaga sig över att det ju inte var så här hon hade tänkt sig det. Och nu går det inte
att stoppa. Eller?
Det är klart det går. Det handlar om synen på reglering. Vill man så kan man. När det gäller trafiksäkerhet är det
självklart för alla att vi har hastighetsbegränsningar. Inte trots att vi vill köra fort. Utan just för att vi vill det. Jag älskar
att köra fort.
Precis som oreglerad trafik utgör en risk för fysisk hälsa utgör oreglerad etermedia en risk för kulturell, mental och
demokratisk hälsa. Därför vore det väl lika naturligt med viss reglering på detta område. Inte för att vi inte vill ha
trams-TV och B-filmer. Utan just för att vi älskar dem.
Det svagaste med den nya statliga kulturutredningen är att den inte vågar komma med några verkliga förslag som
kan påverka utarmningen och maktkoncentrationen inom etermedia. Trots att det är här allt verkligen förändrats och
förflackats sedan 1974.
Fram för fler förnuftiga regleringar. Tänk tanken att idag försöka stoppa melodischlagerfestivalen…
3
PÅOKGFDMLCL
DFGDBBKLÖC
DFGDFOIJBKLÖCÖLAÅSPAÄSÖDL
OJ
NLPÅXCPVL DFGDFOIJBKLÖC
DFGF
VBÖCLV
BÅDPFOG DLFKGÖDK
KJAHS
D KJDFGLKDJF
GPOIDFGETQQ
BÖ GÖCMVBÖCLV
ÄÖVLBM NCVBÖNLKCVLBÖN
QWEÅPLHÄNÖB’
BÅDPFOG
DLFKGÖDK
QWEÅPLHÄNÖB
KJAHS D KJDFGLKDJF GPOIDFGDYUU
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF
BNÖCVMBN
BÖ GÖCMVBÖCLV
ÄÖVLBM NCVBÖNLKCVLBÖN
BÅDPFOGGPOIDFLKGMF
DLFKGÖDK
KJAHS D KJDFGLKDJF
XCVPIJNBVLKPÖ
CÖVÄ
BÖNLKDLÖFGÄ
HÖLKDLFÖG
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF
BNÖCVMBN
BÖ GÖCMVBÖCLV
ÄÖVLBM NCVBÖNLKCVLBÖN
BÅDPFOGGPOIDFGOIDO
DLFKGÖDK
OJ
NLPÅXCPVL
KJAHS
D
KJDFGLKDJF
TRKF
GL-CV.,BML
ÖÄCÖVLBNKLVÖ
CÖVÄ
BÖNLKDLÖFGÄ HÖLKDLFÖG
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF
BNÖCVMBN
BÖ
ÄÖVLBM
NCVBÖNLKCVLBÖN
XCVPIJNBVLKPÖ
GÖCMVBÖCLV
BÅDPFOGGPOIDFBLKKW
DLFKGÖDK
OJ NLPÅXCPVL
KJAHS DÖÄCÖVLBNKLVÖ
KJDFGLKDJF
FGPHLVGL-CV.,BML
JSDFGLIÖNLKDLÖFGÄ
HÖLKDLFÖG
XCVPIJNBVLKPÖ
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF
BNÖCVMBN
BÖ GÖCMVBÖCLV
ÄÖVLBM NCVBÖNLKCVLBÖN
BÅDPFOGXCVLÖKN,LÖHÄÖJ
DGFDDPON
PÅOKGFDMLCL
MÖVLA-CV.,BML
ÖÄCÖVLBNKLVÖ
CÖVÄ
BÖNLKDLÖFGÄ
HÖLKDLFÖG
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF
BNÖCVMBN
PÅOKGFDMLCL
BÖ ÄÖVLBM NCVBÖNLKCVDÄÖSÅAP
FKLSÖÄAKVPÅBPV
QWEÅPLHÄNÖB’
QWEÅPLHÄNÖB’
GL-CV.,BML ÖÄCÖVLBNKLVÖ
OJ GHOKB
NLPÅXCPVL
FGHPOKNLKDLÖFGÄ
HÖLKDLFÖG
XCVLÖKN,LÖÅPOG
ÅDFPGHPÅDÄÖHLKF BNÖCVSDFFQW
XCVLÖKN,LÖÅPOG
CKLZPOSJAKKLÖ
HÖLDF
GL-CV.,BML
ÖÄCÖVLBNKLVÖ
GIOPBK
BÖNLKDLÖFGÄ
HÖLKDLFÖG
letters
4
»Letters« är en föreställning som bygger på en idé av
Maria Larsdotter-Spertina och Timo Nieminen. Musiken är
12 sånger hämtade från en skiva Elvis Costello gjort med
stråkkvartetten The Brodsky Quartet »The Juliet Letters«
(1992) samt Leos Janáceks stråkstycke »Intima brev« (1928).
Letters spelas på Lilla Scenen, GöteborgsOperan under
november och december 1995. Entusiastiska recensenter
undrar när vi får se något lika spännande på operans
stora scen. Vi får här ta del av regissörens
egna dagboksanteckningar.
10 mars
29 maj
Jag städar bland en massa brev som jag
fått för länge sedan. I ett från min syster hittar jag ett vykort. Kortet föreställer Marilyn Monroe – detta kortet
blir min symbol för föreställningen.
22 juni
Jag är på landet. De har öppnat en diversehandel i gamla posten, som är någon typ av antikvariat. Jag söker efter
en present. Jag hittar ingen present
men istället en oas av gamla veckotidningar från 1930 och framåt. De kostar bara 3 kronor/styck. Jag blir kvar i
affären i en timme för att gå igenom
alla högarna.
När jag ska betala mina 20 tidningar från 50-talet säger tjejen bakom
disken att det finns fler tidningar i rummet där borta. I rummet finns en stor
hög Filmjournalen, bara omslagen är
oslagbara. Jag hittar fyra omslag med
filmstjärnor på som skulle kunna vara
vår George Croftman-kvartett.
Jag ringer scenografi- och kostymskaparen till föreställninen, Bengt
Gomér.
– Jag vet hur kvartetten ser ut,
skickar dem på posten.
13 juli
Jag är i Stockholm för att se modellen
som Bengt har arbetat med sedan vi
sågs i Göteborg i slutet av maj. Den är
fantastisk. Rummet innehåller allt och
jag har nu konkret någonstans att placera in mina 5 roller. Jag tar med mig
modellen så jag kan använda den medan jag försätter att arbeta med regiidéerna.
Det är ett fantastiskt jobb detta.
10 augusti
Vi har visat modellen på GöteborgsOperan och det blir stort rabalder. Den
är för stor, för dyr, för jag vet inte vad,
tycker de som ska förvandla modell till
5
Foto: Patrik Lundmark
Jag hittar en bok om ett hus på Irland.
Boken är full av foto med miljöer och
detaljer från huset. Jag köper boken
och bestämmer mig för att inte läsa ett
ord av den text som finns i den utan
bara använda bilderna fritt. Ett rum i
huset är igenbommat. Det finns inga
bilder från det, det är matsalen. Huset
blir familjen Croftmans hus.
– Jag vet vad som hände i matsalen.
verklighet. Vi måste tänka om.
– Vi ska inte ha någon dekor, vi ska
ha något annat.
– Vadå?
– Dockor med kläder från 50-talet
och framåt?
– Varför dockor och inte människor? Många människor.
– 11 stycken! I scenen med alla ljusen blir det 11 människor som håller
varsitt levande ljus.
– Lysande!
6
19 september
Kollationering efter lunch. Viktigast
idag är att berätta att från och med nu
är inte musikerna Saga-kvartetten från
operans orkester, utan fyra av de fem
rollerna Julia, George, Robert och Helen. Den femte rollen är Antony som
spelas av sångaren Timo. På kollationeringen hör för första gången de som
ska jobba med föreställningen Viweca
Rydén-Mårtensson, Malin Feigenwinter, Göran Österberg, Peter Andersson
Timo Nieminen i »Letters« Foto: Lars Sundestrand
och Timo Nieminen framföra Costellos
låtar, det är ett lyft.
Någon frågar:
– Är det ingen text förutom texterna i Costellolåtarna?
– Nej!
– Hur ska man då förstå vad det
handlar om?
29 september
Vi har en klass från Skara skolscen på
besök under repetitionen. Det är kul
att se hur de tar in det som händer på
golvet. När vi pratar efteråt säger de
många kloka saker som de iakttagit.
Viweca, Göran, Peter och Malin förstår att de kan berätta något som går
ut med sina instrument och sina kroppar, det är ingenting som jag bara säger.
7 oktober
Figuranterna repar första gången. Änt-
ligen får jag se hur många 11 personer
är.
Hur ser det ut när de står på en diagonal, blir de en vägg då?
13 oktober
Genomdrag i repsalen med rollerna.
Tre veckor kvar till premiär. De som
tittar på är folk som är involverade i
föreställningen. De håller andan i en
timme och tio minuter. Jag vet att vi
har en toppenföreställning på gång.
28 oktober
En vecka kvar till premiär. Vi har öppen repetition som är annonserad i tidningen. Det kommer massor med folk
som tittar och lyssnar koncentrerat under de två timmar dörrarna är öppna.
Vi hittar mycket finlir för rollerna. Det
är en lustfylld repetition och publiken
är helt med på noterna.
7
2 november
21 oktober
Vi är andra dagen på scenen. Första
gången figuranter och roller möts. Vi
går långsamt och försiktigt framåt
stycke för stycke för att få figuranterna
på plats.
Tre timmar med total koncentration från alla. Figuranterna är ett
lyckokast.
Genrep, i morgon är det urpremiär. Vi
har gjort vissa förändringar som fungerar utmärkt. Ljuset sitter så gott som
perfekt trots att vi varit mycket sena
med att få det färdigt. Publiken är med
– vi har fångat dem. Nu kan premiären
gå hur den vill.
– Jag vet vad jag har gjort och vilket resultat vi uppnått.
Maria Larsdotter-Spertina
Maria Larsdotter-Spertina Foto: Patrik Lundmark
De poetiska bokstäverna måste förändras
– några reflektioner över Bruno K. Öijers poesi
8
vackra
ögon rullar
över
dessa rader
(Giljotin, W&W 1981)
Thomas C. Ericsson bor i Vimmerby och är bl.a. redaktör för
tidskriften »Den Blinde Argus«. Han gör här några nedslag i Bruno K.
Öijers produktion med anledning av att Öijer uppträder på
Pusterviksteatern i slutet av november.
Alla måste passera Bruno K. Öijer!
När man som ung ambitiös poet stavar
sig igenom hans dikter är det lätt att
fängslas av den slipade konsekvensen
och själv försöka hitta en lika effektiv
stil. Det svåra är dock att kunna frigöra sig från alla influenser och hitta
sin egen personliga stil.
Vi var ett par refuserade poeter
från Vimmerby som tröttnat på att förlag och tidskrifter inte upptäckt vilka
fantastiska poeter vi var. Under vår
jakt efter nya möjligheter hittade vi
bl.a. antologin 20 nya poeter (FIB:S lyrikklubb, 1974) där Öijer, Eric Fylkeson, Eva Runefelt och andra unga
poeter medverkade. De flesta hade det
gemensamt att de publicerat sig i stenciltidskrifter som dom själva producerat. En idé föddes i våra refuserade
hjärnor; vi startar en egen tidskrift,
som Guru papers eller Feber!. För att
få det rätta anslaget och en lämplig
färdvisare använde vi en text som
Bruno K. Öijer skrev i ett brev till sitt
förlag inför diktsamlingen Fotografier
av undergångens leende. (W&W,
1974)
»…Friheten att se & uppleva utan kedjor
har alltid avspeglats i mitt språk … Livet är
en kaotisk häxgryta & kräver därför ett högt
uppdrivet, sensibelt språk, som undviker det
klara & fastlåsta. De poetiska bokstäverna
måste förändras. De accepterar inga handklovar eller restriktioner från den etablerade
generationens sida. Allt förändras & vi är
tvingade att lära oss att SE på nytt. I varje
sekund.« (Ur Herrar Wahlström &
Widstrand – brev till förlaget 18841984, W&W, 1984)
VÄGLEDNING OCH INSPIRATION
Vår tidskrift fick namnet Den Blinde
Argus och det första numret kom ut i
januari 1985 och efter över tio år så
kommer vi snart ut med vårt sista
nummer (49/50)! Genom åren har över
300 författare publicerats. Debutanter
har varvats med mer etablerade namn.
I samband med slutnumret av Den
Blinde Argus har jag gått tillbaka till
Öijers text, som inledde nummer 1,
och gjort nedslag i hans diktsamlingar
för att se om det finns andra språkliga
reflektioner som kan ge oss (fortfarande lika) vilsna poeter lite vägledning
och inspiration.
I hans första diktsamling Sång för
anarkismen (Poesiförlaget, 1973) är
dikterna mer ett surrealistiskt flöde
som mycket påminner om Bob Dylans.
Redan i de första raderna nämner han
vikten av att frigöra sig från det etablerades bojor: »de som i sverige insett/ att
poesi är någonting/ som inte hör ihop med/
V5-rader, handklovar eller lektörer/ kan räknas på den VÄNSTRA handens fingrar…« I
flera andra dikter går han också till angrepp mot den oförstående etablerade
kulturen, inte minst i dikterna till dom
meningsfulla textförfattarna och till litteraturkritikerna & h. bosch. (vid orgierna): »ingen förstod filmen, men man ena-
9
10
om mej finns
finns nedtecknat
nedtecknat
att jag som
som barn
barn
stack in
in mina
mina armar
armari iaskträdets
askträdetsskugga
skugga
och drogs
drogs till
till vinden
vinden
när den rasslade
rasslade som
sompilskaften
pilskafteni ett
i ettkoger
koger
man säjer
säjer att
att jag
jagvägrade
vägradelyssna
lyssna
att jag aldrig
aldrig tog
togmänniskor
människori hand
i hand
att jag flög
flög om
om nätterna
nätterna
och allt
allt det
det här
här
bringade
olyckaöver
övertrakten
trakten
bringade olycka
(ur(ur
Det
Detförlorade
förloradeordet
ordet (W&W,
(W&W, 1995)
Bruno K. Öijer har hittills publicerat: Sång för Anarkismen 1973, Fotografier av Undergångens Leende 1974, c/o NIGHT 1976, Chivas Regal (roman) 1978, Spelarens Sten
1979, Giljotin 1981, Samlade Dikter 1973-81 1986, Medan Giftet verkar 1990, Det Förlorade Ordet 1995. Dessutom LP:n Skugga kommer med Brynn Settels-86
des om att den behandlade konsten att
hålla ett bokbål vid liv på ett estetiskt tilltalande sätt…«.
OUTSIDERROLL
Foto: Bernt-Ola Falck
I sin andra diktsamling Fotografier av
undergångens leende går han vidare
och fördjupar sin outsiderroll. Nu har
han slagit fast poesins roll både för sig
själv och omgivningen. Han har definitivt kastat bort alla bojor och trängt in
i språket för att förändra det inifrån.
Poetens röst hörs direkt från dikten.
c/o Night (Cavefors, 1976) är
kanske Brunos mörkaste och vackraste
diktsamling. Raderna är korthuggna.
Varje Ord Börjar Med Stor Bokstav.
Poetens röst och position blir allt tydligare: »Bruno K. Öijer/ Du Känner Inte Mej/
Jag Arbetar Hela Tiden/ På Att Fullända Ditt
Misslyckande…« I dikten Sad Eyes säger
han att: »Livet Tillhör Inte Er/Livet Tillhör
Den/Som Lever Utanför Lagen«. Nu finns
det ingen återvändo längre. Poeten har
Foto: Hans Esselius
nu lärt oss att »SE på nytt. I varje sekund«.
»alla mina drömmar
har gått i uppfyllelse
jag skriver det här till er
som tvivlar på att ni behöver mej«
(Giljotin, W&W, 1981)
Efter Giljotin gör Bruno K. Öijer ett
uppehåll i bokutgivningen fram till
1990 då Medan giftet verkar kommer
ut. Nu har mycket av den politiska aggresiviteten i hans dikter tonats ner till
förmån för en mer mjukare ton. »jag
påminner om en man som/ planlöst driver
runt i staden om nätterna/ och fylls av aggresiv gråt/ när han tänker på hur snabbt
dom han älskat/ börjat åldras och brytas
ner…«
OOMSTRIDD BETYDELSE
Medan giftet verkar är den första bo-
ken i en trilogi som inleder en ny period i Brunos författarskap, som utvecklat sig till ett av vår tids mest betydelsefulla. Det är inte alls förvånande
att hans senaste diktsamling Det förlorade ordet har fått sådan uppmärksamhet och positiva reaktioner. Hans betydelse för den unga poesin är oomstridd. Inte minst för sina uppläsningar.
Många av de poeter som läst sönder
Giljotin och c/o Night har i många fall
blivit så inspirerade att de verkligen
lyckats bryta loss sitt språk från »det
klara & fastlåsta« och hitta en egen
röst.
När Bruno K. Öijer & co. debuterade på egna förlag i mitten av 70-talet
så gav »de stora förlagen« knappt ut
någon ung lyrik alls. Nu lanseras de
unga poeterna nästan som rockstjärnor
och veckotidningarna och tevekanalerna står i kö för att vara först med
det nya…
Thomas C. Ericsson
11
LIGHT
DARK
Som en hyllning till den
största bristvaran under denna
tid på året – ljuset – pågår för
tillfället »Ljus & Rörelse«, ett
stort samlingsarrangemang
med dans och ljus som centrala
ingredienser, på Unga Atalante.
Initiativet är taget av Rubicons
Gun Lund och Lars Persson
och är samtidigt en del i det
nyligen uppstartade dansprojektet »Dance Across Borders«.
Ur »Spirit Ruins« Fr.v. Victoria Boomsma & Muna Tseng Foto: Beatriz Schiller
12
body
Ljus och rörelse verkar kanske inte
som någon unik kombination, då ljussättning ju alltid förekommer i samband med scenkonst. Det speciella med
alla de verk som visas på Unga Atalante under november och december är
att ljuset finns med som en lika viktig
ingrediens som rörelsen. Det ges en
lika central och framträdande roll som
dansen.
Producenten och ljussättaren Lars
Persson förklarar att han och Gun
Lund länge intresserat sig för ljuset ur
olika aspekter, inte minst dess fysikaliska betydelse för oss som levande varelser.
– Ljuset är också spännande sett ur
relativitetens synvinkel, det är ju länken mellan rum och tid, säger Lars
Persson.
sons uppmärksammade »Images of
Dream and Death«, där scenen inneslutits i närmast kompakt mörker. En
fascinerande upplevelse där man som
betraktare tappar det rumsliga begreppet och aldrig riktigt vet vad som försiggår på scenen eller på den egna
näthinnan, eftersom det nästan omärkbara ljuset spelar hjärnan ett spratt.
– Vårt verk är den ena ytterligheten
i de föreställningar vi valt ut till arrangemanget, säger Lars Persson. I den
andra änden hittar vi avslutningsarrangemanget som är en ljusinstallation
på scenen av New York-konstnären
Winston Roeth där intensiteten i ljuset
är påtaglig och central. Däremellan
finns flera olika exempel på variationsrikedomen och de olika karaktärer som ljus kan ha.
KOMPAKT MÖRKER
LJUS INIFRÅN
Ljus & Rörelse startade i mitten av november med Gun Lunds och Lars Pers-
I Olof Perssons »Anarkism«, som spelades i slutet av november, intar det ge-
nomlysliga ljuset – ljuset från en videofilm – en central roll. Det är ett ljus
som kommer inifrån och som ger rummet där dansarna rör sig en speciell karaktär. Som en kontrast till detta kan
man första helgen i december se filmprojektioner, som används av den amerikansk-estniska koreografen Marika
Blossfeldts i solot »Bird-Woman-Spirit«.
Den sistnämnda gör också en duett, »Spirit Ruins« med kollegan Muna
Tseng, också hon amerikanska men
med rötter i Hong Kong. I Tsengs solostycke »Post-revolutionary Girl« finns
Winston Roeth med som scenograf,
vilket också är fallet i Susan Osbergs
två solon »Light * Body« och »Dark *
Body« som sätts upp två veckor senare. Det hela avslutas sedan med den
tidigare nämnda ljusinstallationen av
Roeth; »Mercury – Göteborg 1995«,
som har vernissage den 17 december
och som pågår ända till den 20 januari
nästa år.
13
14
Muna Tseng i »Post-Revolutionary Girl«
Foto: Sharom Alouf
ÖVER ATLANTEN
UTBYTESKONFERENS
Ljus & Rörelse är ett resultat av utbytesprojektet Dance Across Borders där
alla de medverkande under temaveckorna ingår. Redan i början av 90-talet
under ett besök av just Susan Osberg
och Winston Roeth på Unga Atalante
föddes idén att försökas utveckla dialogen och utbytet inom den nutida dansen, över Atlanten.
Man märkte att såväl yttre förutsättningar och arbetsvillkor, samt synen på nutida dans skiljde sig mycket
åt mellan Europa och USA. Ett utbyte
av koreografiska idéer och erfarenheter
ansågs fruktbart. Från början främst
mellan Dia Center for the Arts, Unga
Atalante och School of New Dance Development i Amsterdam. Snart anmälde dock fler parter sitt intresse.
Lars Persson menar att för deras
del är samarbetet västerut med Amerika och t.ex. Holland helt i linje med
den tradition som länge funnits i Göteborgsregionen. Att söka sig västerut
över havet är lika naturligt som att samarbeta med övriga Sverige, t.ex.
Stockholm.
Dance Across Borders är ett internationellt utbytesprojekt inom nutida dans,
vars intiativ har tagits av Dia Center
for the Arts i New York – en av de
största förvaltarna av modern konst i
USA. Huvudsakligen ägnar man sig åt
bildkonst, men de engagerar sig också i
danskonsten.
Det första Dance Across Bordersmötet förverkligades i januari 1995
med Dia Center for the Arts som värd.
Under två veckor genomfördes åtta föreställningskvällar med verk av 16 koreografer från åtta länder. Dessutom
genomfördes en rad workshops och seminarier där bl.a. Gun Lund redogjorde för sina stora utomhusproduktioner »I Gudars Skymning« och
»Världens Tak«.
I juni 1996 arrangeras en större
Dance Across Borders-konferens av
School of New Dance Development i
Amsterdam. Innan dess genomförs en
rad utbytesprojekt, varav Ljus & Rörelse är en.
Ulf Sigvardson
Muna Tseng
Född i Hong Kong 1953 av kinesiska föräldrar. Vid 13 års ålder flyttade
familjen till Vancouver i Kanada. När hon var 17 år satte hon upp sitt
första egna dansverk. flyttade till New York 1978, där hon kom i kontakt
med totalteaterkompaniet Theater of the Open Eye. Hennes danskonst
är inspirerad av litteratur, ritualer och filosofi. Sedan 1988 driver hon sitt
eget kompani Muna Tseng Dance Projects.
Marika Blossfeldt
Estnisk dansare och koreograf, född 1958. Uppväxt i Västtyskland. Utbildad bildkonstnär. Kom till New York 1980 där ett nyväckt intresse för
modern dans resulterade i studier för Merce Cunningham och Tamar
Rogoff. Kom så småningom att intressera sig för japansk Butoh-dans,
som blivit en viktig del i hennes konstnärliga uttryck, vid sidan om de
estniska historiska traditionerna och myterna.
Winston Roeth
New York-konstnär, född i Chicago 1945. Verksam sedan slutet av 60talet. Främst känd som målare. Arbetar mycket med pigment och en
fokusering på brytnings- och reflektoriska egenskaper. Vid sidan av
detta har han också jobbat med scenografi. Främst till hustrun Susan
Osbergs verk. Ur dessa två ådror har han så småningom börjat arbeta
med ett nytt fält – ljusinstallationen. I dessa använder han ofta specialfärger som varierar sin temperatur och ändrar karaktär över en tidscykel
när de belyses. Installationen på Unga Atalante går under titeln Mercury
– Göteborg 1995.
15
Muna Tseng i »Shattered« Foto: Beatriz Schiller
Susan Osberg
Amerikansk dansare, koreograf och författare. Konstnärlig ledare för
New York-baserade kompaniet Workwith Dancers Company. Verkade
som dansare i en rad grupper mellan 1972-79 och satte upp sitt första
egna verk 1979 på Cunningham Studio. Med sitt kompani presenterar
hon uppsättningar som kombinerar originalskriven poesi, musik och visuella element för att skapa en hel sinnlig värld. Hennes dans är inspirerad av Butoh, Sufi och rituella former.
Modern dans har i flera decennier haft
en särställning i internationellt kulturliv. Den har trots många år på nacken
inte låtit sig formaliseras eller institutionaliseras. På gott och ont.
ren
Niklas
Rydén har
följt
utvecklingen
inom
danslivet
många år.
Lite smygande har
det de
sista åren
inträffat
stora
förändringar i synen på
dans hos
bland annat kritiker
och Statens Kulturråd i
Stockholm.
Detta är en
utveckling
som måste
diskuteras
offentligt.
Vi börjar
här.
16
PÅ GOTT OCH ONT
dans
likriktning
Det goda är att den så länge kunnat
fortsätta att vara motorn i konstnärligt
gränsöverskridande experiment. Med
möten mellan dans, ny musik, bildkonst, text och video har dansen lyckats förbli samtida och i centrum för
den kulturella uppmärksamheten.
Bristen på formalisering och intstitutionalisering har också möjliggjort
att ytterst varierande uttryck kunnat
samsas inom ett område. Modern dans
kan vara allt från dansanta kombinationer för vältränade kroppar till flerkulturella spektakel som lutar sig mot
performancetraditionen eller minimalistisk bild-rums-konst.
Av ondo har varit att dansen trots
många försök fortfarande lever ett liv i
marginalen och av många, även kulturintresserade, uppfattas som hopplöst inåtvänd konst som avnjuts i små
klubbar för inbördes beundran.
NY HIP DANSTREND
VARFÖR DÖDA ANNAN DANS?
Därför är det naturligt att många försöker göra något åt detta. Denna tidning hade en föregångare som hette
»Unga Atalante« och som sprang ur en
sådan vision. Dansens Hus i Stockholm
är ett projekt som lyckats väl i sin ambition. Genom att på sin stora scen
visa de största inom den europeiska
dansen har man nått en ny och mycket
större publik än någon modern dans i
Sverige lyckats med tidigare, bortsett
från Cullberg, som alldeles själv lyckades placera sig i denna division. Även
några svenska koreografer, speciellt
Kenneth Kvarnström, har lyckats nå
utanför de vanliga spärrarna och bli
populär i lite vidare kretsar.
Jag tror att denna nya inriktning eller
trend, som redan verkar ha slagit igenom stort, är mycket olycklig. Den riskerar att snabbt ta död på den oerhört
viktiga bredden i modern dans. Jag har
absolut inget emot den typ av dans det
satsas på. Men man får inte likrikta
stödet. Då riskerar man att döda de
andra formerna. Detta vore mycket
dumt och kortsiktigt eftersom dessa
ofta har ett djupt och för samtiden viktigt kulturellt innehåll.
Flera Stockholmskoreografer har
redan fått kraftigt reducerade bidrag.
Dit hör Linda Forsman och Margareta
Åsberg, Sveriges enda dansprofessor!
Med henne hotas också Moderna Dansteatern. Dansgruppen Rubicon har
fått neddraget 100.000 kr i år och inte
fått något svar om hösten -96, trots att
Kulturrådet har förlängt budgetår.
Dessutom har Fakiren i Malmö och
Rum för Modern Dans, Unga Atalantes gästspelsförening i Göteborg fått
nya direktiv kopplade till sina statsbidrag: Ni får inte visa någon dans från
Er egen region. Ni får inte visa grupper
som inte har bidrag från Kulturrådet.
Ni får inte visa några internationella
NY TREND
Dessa erfarenheter och förmodligen en
rad andra händelser har lett till att det
nu verkar finnas en samstämmighet om
att man i framtiden skall satsa på sådan modern dans som inte uppfattas
som introvert, som gärna är fysisk och
häftig, rörelsebejakande eller som på
annat sätt har en hög »hip-faktor«. Sådan dans är roligare, inte så intern och
framför allt, den går att sälja.
gästspel på er scen.
Otroligt. Bara Stockholmsgrupper
med bidrag från KUR får vi i Malmö
och Göteborg visa på våra scener om
vi skall få gästspelspengar av staten.
Rum för Modern Dans har efter påtryckningar fått tillfällig dispens och
kunnat ta ut sina pengar.
RENA KRIGET
I Stockholm verkar det nu pågå ett
fullständigt krig om den moderna dansens framtid. På ena sidan står Kulturrådets referensgrupp och flera viktiga
skribenter och koreografer som stödjer
dessa idéer. Mot dem kämpar många
andra av Stockholms koreografer och
dansare inom bl.a. Danscentrum.
Jag respekterar Kulturrådets rätt
att göra prioriteringar. Men jag tror
man måste akta sig väldigt noga för att
dras med i vissa kretsars tyckanden
och preferenser och jag tycker det
borde ingå i bidragsgivarens uppgift att
stå över kortsiktiga moden och trender
till förmån för långsiktig kulturpolitik.
Jag tycker därför det är dags för en
offentlig debatt om den moderna dansens framtid. Vi återkommer i ämnet.
Niklas Rydén
17
18
mamma
Utställningen Mamma. Konsthallen Bohusläns Museum, Uddevalla 4 november-3 december 1995.
MAMMA
MAMMA
MAMMA
MAMMA
MAMMA
MAMMA
MAMMA
Den mängd energi som förbrukats för att sy dessa kuddar motsvarar:
- att lyfta 218 bilar 1 meter
- att låta 910 glödlampor (40W) lysa 1 minut
E = m c2
c2
- att smälta 6,5 ton is
Energi kan förflyttas, omvandlas och ändra form.
Materia kan ses som »stelnad« energi.
Den »fria viljan« som gör att vi väljer just det mönstret och just den
färgen eller tillfredsställelse och kreativitet är inte medräknat.
19
Om man räknar ut den s.k. vilande energin hos
en människa motsvarar den sprängeffekten
hos en 1.000 megaton vätebomb. Kuddarnas
sprängkraft räknar jag fortfarande på…
Eva Larsson -95
Jäst
&
kanel
20
Under Barnteaterfestivalen i Göteborg, som pågick under tre dagar i oktober, var alla ense med
invigningstalaren Margot Wallström om att barnteater och överhuvudtaget all barn- och ungdomskultur
måste få högre status. I övrigt var åsikterna, förväntningarna och kraven på barnteatern olika. Arton
föreställningar för barn och ungdomar granskades av arrangörer, beställare, konsulenter och recensenter
– det som inte föll recensenterna i smaken var tvärtom beställarnas favoriter.
nästan outhärdligt frestande. Barnens
röster stegras, får jag smaka, ska Abel
von Snabel verkligen ha allihop, och
när han äntligen dyker upp och lämnar
ett brev istället för att hämta bullarna
är nyfikenheten på topp. Så kommer
förlösningen: bullarna har Abel von
Snabel beställt för att ge till publiken!
Jubel naturligtvis, och till rungande applåder från de vuxna i publiken stormar ungarna scenen och pjäsen är slut.
LÄTTVIKTIGT OCH ELEMENTÄRT
För att kort sammanfatta publikens reaktioner var det här en föreställning
som gick rakt in i mångas hjärtan.
Men däremot var »Abel von Snabel«
inget för barnkonsulenterna och kritikerna. För lättviktigt och elementärt,
skriver recensenten Pia Huss i Dagens
Nyheter. Så behöver inte teater för
treåringar vara om man behärskar den
svåra konsten att verkligen gestalta något för de yngsta, anser hon vidare.
Istället är hon mer positiv till Teater
Kolibris avantgardistiska pjäs »Frida
Fram« för större barn, men den har av
många uppfattats som svårtillgänglig.
21
Foto Mikael Kårelind
Det doftar hemtrevligt av jäst och kanel när publiken stiger in hos bagare
Jonsson och Jönsson på Teater Kolibris
tillfälliga scen hos Lilla Teatern. Här är
det bullbak på gång med äkta deg och
riktig ugn och barnens förväntningar
är höga redan innan pjäsen börjar.
Vem ska få smaka av bullarna? Scenrummet är litet och ombonat, radion
spelar trallvänlig önskemusik på Bullkanalen, bagarna småpratar med varandra tills dagens sista kund, Abel
von Snabel, anländer. Efter ett snabbt
klädombyte bakom fonden stiger bagare Jonsson fram förvandlad till en
gammal kutryggig man med käpp och
krokig näsa och meddelar sitt ärende.
Han vill ha hundra bullar bakade innan dagens slut, men låter ingen veta
varför. Frågorna hopar sig. Hundra
bullar! Vad ska Abel von Snabel göra
med dem? En bullballong, eller har han
så ont i magen att han behöver en
massa bullmedicin? Med stor uppvisningskonst i akrobatik och jonglering
trillar Jonsson och Jönsson bullar i flygande fläng. Schyss in i ugnen och när
den ena plåten efter den andra plockas
ut blir lukten av nygräddade bullar
SÄLJER SIG SJÄLV
På Teater Kolibris kontor jobbar producenten Eva Eriksdotter med att sälja
gruppens föreställningar till arrangörer,
skolor och daghem.
– »Abel von Snabel« säljer sig av
sig själv. Alla inköpare tycker att den
är underbar och ringer hela tiden.
»Frida Fram« är det däremot nästan
ingen som vill köpa.
Vems krav och förväntningar ska
barnteatergrupperna uppfylla när det
nästa gång är dags att arbeta fram en
ny föreställning? Är det kritikerna som
ska avgöra vad barnen bör se eller är
inköparna mer kunniga om barnens
bästa? Helst ska föreställningarna naturligtvis tillfredsställa alla.
22
ENTUSIASTISKA GRUPPER
Som åskådare på festivalen blev barnteaterkonsulent Barbro Cotte betänksam.
Hon tycker att det verkar som om
de svenska grupperna sneglar för
mycket på beställarna, men samtidigt
hyllar hon initiativet och samarbetet
kring festivalen och är glad över alla
entusiastiska grupper som finns.
När hon var på en festival i Danmark tidigare i år upplevde hon så
mycket som fem höjdpunkter av åtta
slumpvis utvalda föreställningar. Det
tror hon inte att hon kan få vara med
om i Sverige så som barnteatern ser ut i
dag. Jämfört med danskarna, som mer
ärligt går rakt på det som de vill berätta, verkar svenskarna mindre fria
gentemot inköparna. Hon menar att de
inte vågar provocera eller vara kontroversiella, helt enkelt inte vågar ta ut
svängarna.
Vad Barbro Cotte tycker är inte
helt oviktigt för den svenska barnteatern. Genom sin funktion som rådgivare påverkar hon indirekt vilka föreställningar landets arrangörer beställer.
– Många grupper har en bra historia att berätta, men det är som om det
brister i hantverket för att nå fram till
en riktigt engagerande teaterföreställning. Det är svårt för mig att förklara –
jag är inte skådespelare själv – vad det
är för fel. Men jag tror att många inte
klarar av berättandets konst, det verkar brista i dramaturgin.
BERÖR INTE
Som exempel nämner hon Atelierteaterns »Chansaren«. En historia med ett
bra tema som alla barn borde få se,
men något felar och den berör inte så
som den borde göra. Pia Huss har
också invändningar i DN mot uppsättningen, men tycker trots det att
»Chansaren« är »en god historia som
... definitivt fångar publikens intresse
och till slut faktiskt lyckas krama våra
hjärtan«.
I Malmö hade några teatrar också
problem med sina uppsättningar. När
man kommit underfund med bristerna
vände man sig till Dramatiska Institutet och det resulterade i en gemensam
kurs i dramaturgi. Barbro Cotte önskar
att göteborgarna kunde göra något liknande, eller tillsammans anställa en
dramaturg när resurserna är små.
OJÄMN KVALITET
Festivalledningen, Eva Eriksdotter från
Teater Kolibri, Kerste Broberg från Teater Uno och Bengt Andersson från En
Annan Teater, håller med om att barnteaterns kvalitet är ojämn, men att det
ingalunda är enbart ett göteborgskt fenomen.
– Det är inte vår uppgift att döma
varandra, säger Kerste. Vi ska utvärdera den kritik vi får från arrangörerna
utifrån och diskutera den.
– Ska man ha en dramaturg kan
det kosta hur mycket som helst, tror
Bengt. För det måste vara någon som
är bra.
– Det brister ofta när man skrivit
texten själv, tycker Eva. Då går det lätt
snett och man behöver ett öga utifrån.
Snart börjar arbetet för Teater Kolibri med att sätta upp en »riktig« pjäs
för första gången. De har anlitat en
professionell regissör. Spännande, men
samtidigt finns risken att det kommer
att ställas nya stora krav och att projektet blir större och större i och med
det.
23
»Kojan« av Floke
Medlemmarna i Teater Uno vill hålla
sig till ett hanterligt format och sätter
det kollektiva arbetet främst. Alla ska
helst omfatta helheten och kunna varandras områden. De vill inte använda
sig av specialister förrän veckorna före
premiären då man tar hjälp av ett regiöga utifrån.
– Det händer något när människorna i gruppen möts, säger Kerste.
Inför »Brott och Straff« jobbade vi så
intensivt med boken och med vilka scener som skulle vara bärande att det
Foto: Max Danielsson
KOLLEKTIVT ARBETE
nästan inte fanns någon repetitionstid
kvar. Men då kunde alla sina och varandras roller så bra att det ändå fungerade.
SVÅR PUBLIK
24
Teater Uno vänder sig framför allt till
årskurs nio med »Brott och Straff«.
Det är en svår publik att spela för, men
valet utgick från en stark demokratitanke, menar Kerste. Det är sista chansen att nå alla oavsett bakgrund, sedan
i gymnasiet är det frivilligt och alla
måste betala sin egen biljett.
Många lärare går hellre till Teater
Uno än till Stadsteatern med sina klasser. Risken med Stadsteatern är att
ungdomarna försvinner i mängden och
blir stökigare. I den lilla salongen är
eleverna mer synliga och aktörerna låter publiken bli en del av skådespelet
som i »Brott och Straff« där den fysiska kontakten med publiken blir ett
humoristiskt inslag. Föreställningen avbryts också ibland av små lustigheter,
ett där skådespelaren berömmer sig
själv, som får oss att förstå att det faktiskt är en teatersalong vi befinner oss i
och inte i verkligheten, även om före-
ställningens inledning låter oss tro det
några minuter...
har ännu inte hunnit skaffa sig en egen
begreppsvärld.
I VÅR TID
INGA FÄRDIGA SVAR
Att göra publiken närvarande, ljussättningen och förmågan att framföra texten på ett nytt och annorlunda sätt,
och ändå vara trogen Dostojevskijs
tema, bidrar till att koncentrera åskådaren på det som händer på Teater
Unos scen. En parallellhistoria är invävd i föreställningen som förtydligar
berättelsens relevans i vår tid. Som det
står i programbladet: »Det hände i Petersburg 1866. Och det hände i Falun,
i Bjuv och utanför Sturecompagniet i
Stockholm. Det händer någonstans
varje dag.«
»Brott och Straff« har ett tydligt
budskap, men så vänder den sig också
till en publik som är på väg att bli eller
nästan är vuxen.
– Det kan vara svårt med budskap
för den allra yngsta publiken, säger
Bengt på En Annan Teater vars pjäs
»Veronikas Näsa« måste avbrytas under festivalen på grund av ett brustet
ledband. Där är kanske det viktigaste
att ge barnen teatervana, för treåringar
Det är ofta aktuella ämnen som får utgöra tema i barnpjäserna. Teatern ställer frågor, levererar inga färdiga svar
utan lämnar utrymme åt fantasin och
barnens inre bilder. »I Lådan« med Teater Jaguar skildras längtan efter en
frånvarande pappa och det är både gripande och smärtsamt. Under en föreställning levde en liten pojke i publiken
sig in i handlingen så mycket att han
bad kompisarna på ena sidan lugna ner
sig, för att han ordentligt skulle höra
motorn från båten som pappan lovat
komma med.
Kristin Rhode & Christian »Wahlbeck« Jormin i
Teater Kolibris »Frida fram« Foto: Kari Jantzen
Barbro Cotte är trött på det som
hon kallar skratt- och flamsteatern. En
föreställning får inte bara innehålla
nojs och larv, underhållning kan barn
få på så många andra håll, det ska inte
teaterpengarna gå till, tycker hon. Däremot ska teatern berätta något om livet på ett underhållande sätt. Den ska
ta barnen på allvar och det gör inte
skratt- och flamsteatern.
– Det är ingen idé att fråga barnen
vilken teater de vill se, risken är att de
önskar en upprepning av något de redan varit med om. Teatern ska ge det
jag inte visste att jag ville ha.
Pia Huss menade på ett av festivalens seminarium att den bästa barnteatern är den bästa teatern som man
överhuvud taget kan se. En riktigt bra
text berättar enligt henne någonting
för var och en, fast den betyder olika
för alla. Det blir ett samtal på jämlik
nivå.
DÅLIG EKONOMI
Sätten att arbeta på är lika många som
antalet barnteatergrupper i stan. Alla
jobbar i uppförsbacke med dålig eko-
nomi, brist på lokaler och en styvmoderlig behandling av massmedia. Trots
att det spelas mer barnteater än vuxenteater i Sverige och att barnen utgör
den största publiken, samtidigt som
den också är den mest krävande, har
barnteater alltid haft låg status. Ofta
får skådespelarna frågan om vad de
egentligen sysslar med, för många tror
inte att man på heltid kan ägna sig åt
något som barnteater. Men det är just
vad de gör, och spelglädjen och en
brinnande iver för vad de sysslar med
förenar dem.
PUBLIKKONTAKT
Publikkontakt är en annan gemensam
nämnare för barnteatergrupperna.
Med publikkontakt kan man fånga
barnens uppmärksamhet och få dem
att delta och agera. Den kan skapas redan i foajén för att sedan fortsätta inne
i salongen. Under »Nattresan« på Atelierteatern svarar barnen i mun på varandra att de visst är rädda för mörkret, precis som flickan på scenen, och
de pekar och hojtar när någon rollfigur
har gömt sig. Hos dansgruppen Floke
deltar de med stor entusiasm i rörelseövningarna efter föreställningen. Ibland väljer till och med barnteatergrupperna att anpassa föreställningarna
helt efter barnens reaktioner, andra
gånger håller de sig mera strikt till manus. Man jobbar med olika språk och
olika genrer, men hela tiden finns en
strävan att barnen ska bli synliggjorda
och få med sig något därifrån.
NY FESTIVAL
Festivalledningen är så nöjda med årets
festival att det blir en fortsättning
nästa år. Förhoppningen är att den ska
bli ännu bättre efter självkritik och efter att ha lyssnat på andras reaktioner.
Redan nu kan festivalledningen avslöja
att det ska finnas större utrymme för
allmänheten och framför allt för barnen nästa år. Under årets festival var
det mest vuxna i publiken – en nackdel
tyckte beställarna som ville ta del av
barnens reaktioner.
Alla vill barnens bästa och inom
barnteatern går debatten vidare om
vad detta egentligen är.
Paula Isaksson & Lotta Wide
25
DEN
GODA
STATEN
26
och kusinerna på landet
I media har vi mött stockholmarnas
bestörta protester mot idéer om att
Stockholm skall vara med och betala för de stora nationella scener
och muséer som ligger i Stockholm. Eller läst försvar för rätten till
hög kvalitet på Dramaten. Kanske
någon också hört om sänkta bidrag
till Länsmusiken. Detta handlar om
indragningar.
Men vad är den statliga kulturutredningen för något. Vad vill man i
framtiden använda 4,5 miljarder
kronor per år till? Niklas Rydén har
läst den och gjort en rejäl sammanställning på 20 sidor.
Först visar han på följande sidor vad pengarna går till idag. Därefter i fyra avsnitt: En presentation.
Några huvuddrag. Kommentarer.
Inbyggda motsättningar.
Atalante är en fattig kulturtidskrift. Vi har tagit oss friheten att låna illustrationer från Walt Disney
och från en fantastisk bok om modern polsk scenografi Wydawnictwo »Arkady«. Tack.
STATENS KULTURBUDGET 1994/95. (Endast konst och kulturdelarna.) Fortsätter på nästa sida.
beloppen i miljontals kronor (före punkt)
Statens kulturråd 27.309
Utvecklingsverksamhet inom kultur m.m. 124.672
t.ex Dansens Hus 12, VadstenaAkademin 2.2, centrumbildningar 10.3, Folkparkenas Centralrg. 5 milj.
Samisk kultur 10.515
Icke statliga kulturlokaler 35.000
Visningsersättning åt konstnärer 58.285
Bidrag och inkomstgarantier konstnärer 54.010
Författare och musiker m fl för rättigheter 87.679
Riksteatern, Operan och Dramaten 606.818
Operan 254, Dramaten 150, Riksteatern 203 milj. Tillsammans 15 % av hela budgetområdet.
27
Rikskonserter 69.753
länsmusik m.m.
Regional musikverksamhet 233.270
länsteatrar, stadsteatrar, symfoniorkestrar, länsmuséer m.m.
Teater-, musik- och dansinstitutioner regionalt 379.977
Fria teater-, dans- och musikgrupper m.m. 59.256
all fri dans,musik och teater får tillsammans bara 1,4 % eller 1/70-del av budgetområdet.
Regional biblioteksverksamhet 35.944
Statens konstråd
5.139
Förvärv av konst för statens byggnader m.m. 28.038
Konstnärlig utsmyckning i bostadsområden 10.000
Främjande av hemslöjden 15.709
Riksarkivet och landsarkiven 194.228
Dialekt-, ortnamnsarkiven, svenskt visarkiv 29.745
Riksantikvarieämbetet: förvaltningskostnader 129.254
50
100
150
200
250
300
350
milj. kr
STATENS KULTURBUDGET 1994/95. Sidan 2.
beloppen i miljontals kronor (före punkt)
Kulturmiljövård 72.600
Kulturstöd vid ombyggnad m.m. 160.000
t.ex. statens konstmuséer 96, Nordiska Muséet 82, Dansmuséet 8, Skansen 46 milj kr
Centrala museer 626.669
Regionala museer 81.313
Riksutställningar 33.355
Forsknings- och utvecklingsinsatser kultur 36.806
Statens biografbyrå
7.726
Svensk filmproduktion 61.500
28
Filmkulturell verksamhet 61.000
Fonogram och musikalier 10.918
Driftstöd till dagspressen 410.700
Distributionsstöd till dagspressen 73.000
Radio- och kassettidningar 114.367
Litteraturstöd 41.000
Kulturtidskrifter 19.500
Stöd till bokhandel
8.101
Lättläst nyhetsinformation och litteratur samt talböcker 84.034
Utbyte av TV-sändningar och europeiskt mediasamarbete 44.120
Övrigt 18.542
stapeln är egentligen 1 meter och 4 centimeter…
Totalsumma
4.159.852
50
100
150
200
250
300
350
milj. kr
kulturutredningen
en presentation
genial
finansieringskupp
Statlig kulturpolitik. Det låter lite trist.
Men är i Sverige ändå en grundförutsättning för mycket av den kultur som
finns i landet. Mest handlar det om att
fördela pengar. Mycket förenklat kan man
urskilja fyra områden för insatserna:
Staten driver institutioner av nationellt
intresse som Dramaten, Kungliga Operan, Kungliga Biblioteket, Skansen,
Nationalmuseum och många fler.
Nästan alla ligger i Stockholm.
Staten stödjer regionala institutioner inom olika konstarter.
Bland dessa finns länsmuséer, regionoch stadsteatrar, flera symfoniorkestrar, stadsmuséer, länsbibliotek och
länsmusik.
Staten stödjer konstnärer och deras
produktion av kultur som annars
skulle ha svårt att överleva. Detta gäller bl.a. scenkonst, musik, film, bildkonst och litteratur. Även
dagspressen har stort
stöd. Dessa stöd är riktade till verksamhet i
hela landet.
Till sist stödjer staten en brokig samling
föreningar, institut och
andra som företräder olika
kulturområden, t.ex. hemslöjd,
amatörteater eller konst, och som verkar för att sprida kultur i landet.
SOM ATT LÄSA TENTA
När man nu satt sig och tänkt ut efter
vilka principer pengarna skall fördelas
är det inte första gången. Det gjordes
senast 1974. Det lär till stora delar
vara samma folk som skrivit själva texten. Råder det brist på kultur-utred-
29
kulturutredningen
presentation
30
nings-sekreterare? Framtidsjobb?
Nåväl. Kulturutredningen är en
lunta på 688 sidor som det krävs
en rejäl satsning för att ta sig igenom.
Väl inne i läsningen känns det som att
läsa inför en stor tenta. Det är inte roligt, kanske intressant, och det går.
Ämnet är förmodligen socialantropologi och vi gör en resa i svenskt folkliv
mellan hemslöjd och Kungliga Operan,
mellan samisk teater och IT, mellan
bokförsäljning och kulturminnesvård.
Det är lärorikt, inte minst de statistiska exemplen och ibland underhållande. Riktigt matnyttig är den överblick över djungeln av olika slags bidragssystem som läsningen ger och så
småningom får man en bild av vad de
egentligen vill med sina över 100 förslag till förändringar.
verka kommersialismens negativa verkningar. Inga krafttag mot USA-dominansen i film och TV. Eller mot tramsTV. Eller mot ökade orättvisor i samhället. Eller mot demokratikris och invandrarfientlighet.
Visst finns allt nämnt, men i lugna
fina visionslösa ordalag.
Det finns ju inga pengar. Och framförallt inga alternativ. Vi vandrar ju
alla den enda vägen.
Istället är bakgrundsmaterialet en
lång och välunderbyggd hyllning till
kulturens betydelse på alla områden.
För barn, invandrare, regional ekonomi, nationell identitet, livskvalitet
och gud vet allt. I dessa ofta läsvärda
avsnitt hyllas rätten till delaktighet,
professionalism, bra konstnärliga arbetsvillkor och kulturens rätt att vara
upprorisk och samhällskritisk.
IDEOLOGI
Först som sist. Några ideologiska dimensioner som tar ställning till möjligheten att bygga ett bättre samhälle existerar inte.
Det är torrt och sakligt. Som en
lärobok. Borta är orden om att mot-
det första tron på den goda och kunniga staten som genom sitt kulturråd
vill ha betydligt större kontroll över
hur pengarna fördelas. För det andra
en stark vilja att styra upp och – i vissa
fall – öka satsningarna på regional kultur, d.v.s. utanför stockholmsregionen.
För det tredje förhoppningen att forskning på kulturområdet skall ge bättre
redskap för kvalitativ bedömning av
konstnärliga uttryck och utvärdering
av kulturpolitiska insatser.
Till detta fogas sedvanliga skrivningar om satsningar på barn, ungdom
och invandrare. Vidare viljan att kulturpolitiken skall ta tag i sådant som
inte haft rimligt stöd eller organisation
tidigare. Och givetvis är allt kryddat
med en stark tro på multimedia och informationsteknologi.
NOLLDIREKTIV
VILJA OCH FÖRHOPPNINGAR
Nej, ideologisk är utredningen möjligen på en mer operationell nivå. När
man beskriver hur man vill organisera
och kontrollera flödet av kulturpengar.
Här lyser tre tankegångar igenom. För
Utredningen har haft ett nolldirektiv.
Det vill säga att inga kostnadskrävande
förslag får presenteras utan att man visar varifrån pengarna skall tas.
Detta är självklart ett ideologiskt
ställningstagande. Det är klart att Sve-
kulturutredningen
presentation
rige har råd att satsa mer på både kultur, vård, skola och välfärdssytem än
idag. Det vet alla med lite sunt förnuft.
Men den diskussionen får vi ta en annan gång även om det sticker i ögonen
att läsa om hur bra och viktig den
kommunala musikskolan är samtidigt
som vi sett vad som hänt med den ute i
kommunerna sedan 1992.
Ändå är det tack vare nolldirektivet
utredningen ändå kommer med sina
mest radikala, geniala, provocerande
och svårgenomförbara förslag. Förslag
som avser att trots nolldirektivet tillföra denna kulturbudget, som idag fördelar 4 miljarder om året, mellan 500
och 900 miljoner i nya friska pengar
varje år!
GENIAL LÖSNING
För att genomföra uppdrag inom kulturen som har betydelse för hela landet
håller sig staten med en rad Kungliga
och liknande institutioner. Hit hör
Dramaten, Kungliga Operan och en
centrala muséer. Allt detta ligger i
Stockholm.
På de centrala och regionala
muséerna i landet finns 38 miljoner
föremål i samlingarna. 90 % av dessa
finns i Stockholm. 80 % av de statliga
pengarna till muséer går till Stockholmsområdet. 40 % av landets professionella konstnärer och artister bor i
Stockholm. Dramaten, Operan och
centralmuséerna får nästan 1 miljard i
statsbidrag. 1 % av göteborgarna besöker under ett år Dramaten eller Operan
i Stockholm. Av de boende i Stockholm
är det 24 %.
Självklart skall vi ha nationella
institutioner av hög kvalitet. De flesta
skall ligga i Stockholm och eventuella
indragningar i deras ekonomi skulle
vara mycket allvarliga.
Det är inte det. Det är istället det
att man räknat ut att kommuner och
landsting i Stockholmsregionen satsar
mycket mindre pengar i sin kulturbudget, räknat per invånare, än vad man
gör i de något så när jämförbara
storstadsområdena
Göteborg
och
Malmö.
Förslaget går helt enkelt ut på att
låta Stockholmsregionens kommuner
och landsting höja sin kulturbudget till
»År 1992, som är det senaste året med
heltäckande statistik över landstingens
och kommunernas kulturutgifter, låg
Stockholms stads nettokulturutgifter per
invånare under riksgenomsnittet -660
kronor/invånare i jämförelse med 690
kronor/invånare. Även 22 av länets 25
kommuner låg under riksgenomsnittet, i
genomsnitt med ca 70 kronor/invånare
lägre än vad som gällde för kommunerna i riket i övrigt.«
31
Budgetåret 1993/94 gick hälften av anslagen till teaterinstitutioner till de fyra
som finns i Stockholm; Operan, Dramaten, Stockholms stadsteater och Folkoperan. Fasta teaterinstitutioner i:
Stockholm
Övriga landet
Riksteatern
445 milj kr
238 milj kr
203 milj kr
kulturutredningen
presentation
»Vi menar därför att det är rimligt att
Stockholmsregionen bidrar med en del
av finansieringen av de statliga kulturinstitutionerna i Stockholm. På det
sättet bör statliga medel frigöras för
satsningar av nationell betydelse i andra
delar av landet. Alternativen är att reducera bidragen till statliga institutioner i
Stockholm och/eller reducera de statliga
bidragen till regionala institutioner i
Stockholm.«
32
1992 var 53.000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken.
Mellan 1975 och 1990 ökade denna
grupp med 40 %!
»En av de största förändringarna under 20 år gäller könsfördelningen i
konstnärskåren (konstnärer inom alla
konstarter). Enligt folk och bostadsräkningen 1975 bestod kåren till en tredjedel av kvinnor. År 1990 hade andelen stigit till 45%.«
t.ex. Göteborgs nivå, lägga dessa
pengar på ökad medfinansiering av
Stockholmsinstitutioner och sålunda
frigöra statliga pengar till andra ändamål. Genialt och rättvist. Det handlar
om mycket pengar. Mellan 500 och
800 miljoner beroende på hur man
räknar.
Detta har givetvis resulterat i ramaskri i Stockholmsmedia. Det är lika
bra att sluta tala om nationella institutioner om man skall sänka kvaliten.
Men det är inte frågan om det. Det
skall ju komma pengar från Stockholm
i stället. En annan invändning är att
pengarna måste tas från någon annan
kommunal verksamhet. Visst. I Göteborg har man inte ens råd att städa
sina grundskolor ordentligt, utan vädjar om föräldrarnas hjälp. Det är inte
klokt, men det bör väl i alla fall vara
rättvist landet över.
Nej. Problemet är väl att motståndet från såväl kommuner som mediala och politiska lobbygrupper skulle
kunna komma att fälla förslaget. Men
stå på er. Det är ett förslag som är
svårt att hitta bra invändningar mot.
ÄNTLIGEN LITE FÖRNUFT
I tio år har man i vissa kretsar påpekat
det sjuka i att offentliga besparingar
skapar arbetslöshet och att denna genererar nya kostnader för AMS och Akassa. Vore det inte bättre att använda
samma pengar till riktiga offentliga
jobb?
Kulturlivet, speciellt utanför institutioner, bärs idag till stora delar upp
av AMS-pengar. Utbildning, beredskapsarbete, ALU m.m. Varför inte
göra om dem till kulturpengar?
Och hör och häpna. Kulturutredningen chockerar oss igen och föreslår
att man dels skall överföra AMS-utbildnings-pengar till de konstnärliga
högskolorna för vidareutbildning. Men
framförallt vill man att pengar skall
föras över från arbetsmarknadsdepartementet till kulturdepartementet. Där
det finns en strukturell och permanent
arbetslöshet, t.ex. hos fria grupper, bör
pengarna användas till att skapa nya
jobb.
Detta är inget annat än politisk dynamit. Kunde denna idé yngla av sig
kulturutredningen
presentation
till alla departement och politiker
skulle vi idag, med en permanent arbetslöshet på över 10 %, snart få en
ändrad syn på den offentliga sektorn
och offensiva satsningar på vård, kultur och utbildning.
Det är kanske att sikta lite högt.
Förslaget är utmärkt. Någon omfattning anges dock inte och det skall bli
spännande att se om det är politiskt
möjligt.
SATSNINGAR
Vad skall då alla nya pengar som kommer fram användas till?
Jo, till en rad vagt uttryckta satsningar på kultur för barn och ungdom,
bl.a. multimedieverkstäder.
Till regionala insatser med stöd till
samisk kultur, regionala film- och medieverkstäder, ökat stöd till kulturföreningar och en uppbyggnad av ett
system med »länskonstnärer«, en slags
spindeln-i-nätet
som
inom
sitt
konstområde och i sin region verkar
som en dynamisk kraft.
Vidare vill man satsa på konstnärlig verksamhet genom ökade bidrag till
konstnärsnämndens långtidsstipendier,
arbetsstipendier och projektbidrag.
Man vill ge ökade resurser till
centrumbildningar och erbjuda mer vidareutbildning vid de konstnärliga
högskolorna.
Vissa konstområden vill man satsa
speciellt på. Man vill inom musik
bygga upp nationella center för »genremusik«, jazz, folkmusik, körmusik och
kammarmusik. De fria teater-, dansoch musikgrupperna skall få mer
pengar. En samisk teater skall startas.
Ökade insatser föreslås för att bredda
dansintresset och dokumentera (filma)
dans. Inom bildkonst skall SKR och
Folkrörelsernas Konstfrämjande få
kraftigt ökade resurser till utställningsersättning. Man skall stödja regional filmproduktion och internationellt
utbyte.
Dessutom vill man bl.a. utveckla IT
på kulturområdet, utarbeta ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram, inrätta
ett designråd, inrätta en kompletterande ettårig museiutbildning och ge
ökat stöd till invandrarorganisationer.
Dessutom tillkommer vissa »myndighetsuppgifter«, mest för utvärdering
»Budgetåret 1992/93 gick drygt 170 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel till
insatser för konstnärliga yrkesutövare.
De största delposterna var 86 miljoner
kronor för utbildning och 68 miljoner
kronor för beredskapsarbeten.«
33
»Antalet konstnärer inom alla konstarter
och genrer har ökat betydligt under perioder och i snabbare takt än efterfrågan
på deras arbete. Det har bl a lett till att
arbetsmarknadspolitiska insatser kommit att spela en proportionellt sett allt
större roll på kulturområdet. Eftersom de
gjorts utifrån de arbetsmarknadspolitiska prioriteringarna har ett välkommet
tillskott av pengar samtidigt inneburit
vissa svårigheter att föra en konsekvent
kulturpolitik.«
kulturutredningen
presentation
och uppföljning.
Detta är de av kulturutredningens
förslag som vad jag förstår så att säga
kostar nya pengar.
34
»Korttidsanställningar varvas ofta med
arbetslöshetsperioder. Arbetslöshetsersättning blir en del av den inkomst den
konstnärligt verksamme tvingas kalkylera med. I viss mån ingår det också i
institutioners och fria teatergruppers kalkyl för såväl löner/arvoden som personalens fortbildning. Enligt AMS bygger
såväl offentliga kulturinstitutioner som
fria kulturföretag upp planer och program för expansion och förändring där
intäkter och ordinarie anslag inte räcker
till. »AMS-bidrag« blir en del av den reguljära finansieringen. Det leder till
systemkonflikt då de arbetsmarknadspolitiska medlen efterfrågas som
produktionsbidrag.«
»Det konstnärliga arbetet måste ha generösa villkor inte trots att det »stör« den
trygga ordningen utan just på grund av
detta.«
ANDRA FÖRSLAG
Förutom dessa förslag finns ett otal
mindre idéer om åtgärder. Men det
finns också några tunga förslag som innebär omfördelning av pengar. Det vill
säga man skär ner på ett område för
att kunna satsa på ett annat.
Det tyngsta i hela utredningen är
förmodligen förslaget om halvering av
anslaget till länsmusiken. Det är den
gamla regionmusiken, med ändå äldre
anor i bl.a. i militärmusiken. Idag ser
verksamheten väldigt olika ut i olika
regioner. I Västsverige heter länsmusiken Musik i Väst och sysselsätter ett
stort antal musiker, bl.a. Uddevalla
Blåsarsymfoniker. Bidragen betalas
idag till 90 % av staten som vill se
landstingen ta över hälften av detta
stöd. Landstingen har inga pengar och
kommer att tvingas skära ner på länsmusiken.
En del av de pengar man då sparar
in skall kunna gå tillbaka till regioner
som har en bra idé om profilering.
Detta hänger samman med idén om att
vissa musikgenrer haft svårt att få bidrag tidigare och utredningen vill nu
skapa regionala centra för sådana,
gärna utanför Stockholm.
Ett annat tufft förslag berör grundbidragen till alla institutioner utanför
de nationella. Region- och stadsteatrar,
stads- och länsmuséer, symfoniorkestrar runt i landet berörs. Här vill man
införa ett gemensamt grundbidrag och
samtidigt sänka bidragen med ungefär
20 %. De pengar som då blir över skall
användas till en rörlig pott som satsas
på konstnärlig profilering, speciella
projekt eller genrer hos vissa av institutionerna.
Bland övriga förslag märks att regionerna skall få ett ökat inflytande över
en del av Rikskonserters och Riksutställningars konsert- och utställningsverksamhet. Samtidigt skall dessa få
minskade anslag. Det föreslås också att
Kungliga Operan och Dramaten i ökad
utsträckning skall finansieras med biljettintäkter.
kulturutredningen
några tendenser
konsten skall ut i
landet
NYA KONSTOMRÅDEN
Ett sätt att läsa kulturutredningen är att leta efter tendenser
och underliggande tankegångar.
Här redovisar vi några förslag
utifrån en sådan läsning.
Den första är utredningens
ambition att de olika
konstområdena och genrerna skall få en mer jämnbördig ställning. Därför etableras nu både dans och
film som självständiga områden. Ökade satsningar
skall göras på dansen och
på regional filmproduktion.
Vad gäller film vill man
också se att stödet till
svensk film lite tydligare prioriterar kvalitetsfilm och
sneglar mindre på publikframgångar.
Bildkonst är förvisso inget nytt område. Men regionalt har man inte lyckats bygga ett stödnät på samma sätt
som för t.ex. teatern. Kommunernas
egna stöd är ytterst godtyckliga och
ofta magra. Därför vill man nu bidra
till större regionala satsningar, inrätta
kollektivverkstäder, regionala samordnare och ge länsmuséerna ett tydligare
ansvar för bildkonsten.
Inom två andra konstformer som
näringslivet har större kontroll över än
staten föreslås åtgärder. Vad gäller design konstateras att Sverige fullständigt
förlorat det höga internationella anseende man hade på 50- och 60-talet.
För att inleda en uppryckning vill man
nu inrätta ett designråd med företrädare för olika parter enligt modell från
andra nordiska länder.
Liknande resonemang förs om arkitektur. Där förfasar sig utredarna
över förfallet både gällande form och
kvalitet. Där vill man med Danmark,
Norge och Holland som förebilder att
regeringen tar initiativ till ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram.
Tidigare nämnda satsningar på eftersatta musikgenrer tillhör också
denna kategori av förslag som vill att
alla konstområden skall behandlas
35
kulturutredningen
tendenser
lika, både centralt och regionalt.
RÖRLIGHET
Av de statliga kulturpengarna går:
36 %
28 %
16 %
9%
5%
5%
1%
36
till teater
till muséer
till musik
till litteratur och bibliotek
till bildkonst
till dans
till film
»Andelen privata kulturutgifter, som domineras av hushållens utgifter har varierat något under perioden och uppgår nu
till ca 75% av de totala kulturutgifterna.«
»Före 1974 fick teater, musik och
dagspress 64% av kulturanslagen. Tjugo
år senare är deras andel 49%. En ökad
andel går nu till kulturmiljövård, museer,
film och bildkonst.«
»Den största enskilda förändringen i kulturvanor gäller besök på musikevenemang. Där är ökningen mycket kraftig.«
En idé som förekommit i kulturdebatten ända sedan pengarna började tryta
för tio år sedan är önskan om ökad
rörlighet. Nästan alla pengar som delas
ut i kulturstöd ligger nämligen bundna
i fasta löne- och lokalkostnader som
inte går att påverka. Och det kan inte
vara roligt att vara förmedlare av kulturbidrag när man bara har att skicka
ut pengar till redan förutbestämda
mottagare. Läser man mellan raderna
är utredningen ofta av uppfattningen
att pengarna inte alltid används på
mest effektiva sätt och att de får en
konserverande funktion.
Förnyelse, kvalitet, satsningar på
turnerande, på barn och ungdom är
prioriterade områden när man nu vill
reformera grundbidragssystemet till region- och stadsteatrar, muséer och orkestrar. Det fasta grundbeloppet blir
mindre. Sen skall den som gör bra
ifrån sig kunna få mer pengar.
Till begreppet rörlighet, eller snarare bristen på rörlighet, kan man
också härleda de återkommande diskussionerna om institutionskultur
kontra fri kultur. Här poängterar man
dels de fria gruppernas stora insats och
vill satsa mer pengar på dem. Men
framförallt konstaterar man att de områden som har egna stora institutioner
klarar sig bättre i dåliga tider, medan
kultur utanför får sämre villkor. Dessa
skillnader vill man nu reducera.
Mer rörliga pengar kommer sammanfattningsvis att ge staten större
möjlighet att styra bidrag till sådan
verksamhet de tycker är viktig.
REGIONAL PROFIL
Det som mest av allt genomsyrar utredningen är en allvarligt menad vilja
till regionala satsningar. På område efter område vill man se regionala centra
etableras och förstärkas.
Länskonstnärer skall fungera som
samordnare. Film, dans och bildkonst
skall stärkas regionalt och när det talas
om genrecentra inom musiken betonas
särskilt att de kanske inte alls skall
ligga i Stockholm trots att de flesta musikerna finns där. I samma linje ligger
kulturutredningen
tendenser
förslagen om att göra Röhsska muséet
i Göteborg till nationalscen för design
och form och att ge Backa teater ett
tidsbegränsat uppdrag med nationellt
ansvar för barn- och ungdomsteater.
Utredarna förespråkar också att
varje region i samråd mellan kommuner och landsting formulerar sina egna
regionalpolitiska strategier. De kan sedan ligga till grund för kommande
satsningar även från staten.
KVALITET OCH UTVÄRDERING
För politiker måste prioriteringar inom
konstområdet vara rena mardrömmen.
Det finns få användbara mätmetoder,
experter förvandlar varandra lätt till
subjektiva tyckare och något entydigt
kvalitetsbegrepp är omöjligt att formulera.
Ändå lyser viljan till detta igenom.
Kvalitet är ett ord som förekommer
ofta och som till och med smugit sig in
bland de fem huvudmålsättningarna.
Dels vill man vid prioriteringar i bidragsgivandet mer kunna betona kvalitet än vad 1974 års kulturutredning
medgav. Dels vill man införa en starkare kvalitativ bedömning i de AMSinsatser som blivit allt vanligare de
sista tjugo åren. Antalet konstnärer har
nämligen ökat med 40 % på tjugo år!
Och genom AMS-insatser, menar man,
får ofta de »sämsta« mest stöd.
Hmm…
Mer tydliga är utredarna när de talar om uppföljning och utvärdering av
kulturpolitiska insatser. Dessa måste i
framtiden bedömas utifrån sina
målsättningar. Här är forskning och utbildning områden som måste prioriteras. Det handlar framförallt om metoder för att kunna mäta och förstå samband mellan kulturpolitiska insatser
och deras resultat.
Kulturvetenskapen har trots flera
år på nacken inte lyckats etablera en
egen kärndisciplin. Istället har man i
forskningen fått luta sig mot rent humanistiska syskonområden som musik-, film- eller teatervetenskap. Utredningen vill se en självständig disciplin
som lutar lika mycket åt sociologi och
psykologi och föreslår insatser för att
utveckla en sådan.
»Även teaterbesökarna har blivit
fler – närmare 300 000 fler har varit på
teaterföreställning det senaste året jämfört med för tio år sedan. Drygt 200 000
fler går nu ofta på teater. Detta har skett
samtidigt som de statsunderstödda teaterinstitutionerna tappat publik. En stor
del av ökningen ligger på amatörteaterföreställningarna.«
»Konstnärligt utvecklingsarbete sker
fortlöpande, både inom institutionerna
och av konstnärer utanför dessa. Ett
syfte med de offentliga insatserna är att
garantera att enskilda och grupper av
konstnärer under viss tid kan få inrikta
sig på experiment och förnyelse utan
krav på att kunna försörja sig på den
verksamheten. Tidigare eftersatta konstarter och genrer bör särskilt få möjligheter att utvecklas. Också stödet till institutionerna måste lämna utrymme för experiment som inte i förväg kan bedömas
ge oförändrade eller ökade publikintäkter.«
»Nuvarande stora skillnader i statliga
och övriga offentliga insatser för olika
verksamheter, konstarter och genrer
som har, respektive inte har, fasta institutioner bör reduceras.«
37
kommentarer
kulturutredningen
farliga
38
fallgropar
JAG FÖRSTÅR INTE
Först som sist. Jag förstår inte hur man
idag kan skriva en kulturutredning
utan att som utgångspunkt ha de
enorma förändring på etermedieområdet som skett de sista tio åren. Visst
finns det några skrivningar om våld
och data-spel. Men inga som helst ambitioner att på allvar försöka påverka
eller reglera innehållet och kvaliteten i
kommersiell etermedia. Jag vet att
detta är svåra frågor som kanske inte
ens ingått i utredningens direktiv. Men
jag tycker ändå det är märkligt att man
kulturutredningen
kommentarer
kan skriva så mycket om svensk kultur
idag utan att tydligare ta ställning mot
den skräpkultur som alltmer dominerar utbudet.
OSÄKER FINANSIERING
Jag kan inte bedöma hur realistiska
idéerna är om att Stockholmsområdet
skall tillföra kulturen massa pengar.
Det känns som en svaghet att finansieringen till största delen vilar på ett så
svagt kort.
Annars är ju viljan till regionala
satsningar mycket positiv. Likaså att
man tar fler områden och genrer på allvar. Det finns också i texten en glädjande respekt för kvalitetskultur, även
när den är smal, och det finns inte så
värst mycket av öka-publikintäkts-populism ens mellan mellan raderna.
VILL STYRA INSTITUTIONER
Skrivningarna om grundbidrag och
institutioner vittnar om ett starkt missnöje med att inte kunna styra eller påverka institutionerna. Detta är väldigt
dubbelt. Tyvärr är en orimligt stor del
av det som produceras på regionala
institutioner beklämmande konservativt och ibland rent ut sagt dåligt.
Självklart kan inte alla pengar pumpas
in där, samtidigt som fattig frikultur
tar det största ansvaret för förnyelse,
barn- och ungdom och åsidosatta genrer.
Å andra sidan vet alla som arbetat
inom fri kultur att alltför dåliga villkor
i längden tar död på den kreativa orken och gör att man inte når ända
fram. Att ständigt arbeta med kortsiktiga ansökningar, aldrig kunna planera
mer än ett halvår, aldrig ha råd med
riktig scenografi eller ljus eller marknadsföring. Det håller inte.
Därför måste man noga överväga
effekterna innan man försätter institutioner som Göteborgs Stadsteater eller
Symfoniorkester i en situation där neddragningar omöjliggör långsiktig planering och konstnärlig förnyelse.
Utredarna menar att om institutionerna bara kan visa på vettiga intentioner och bra konstnärliga resultat får de
behålla bidragen. Systemet ger t.om.
möjlighet att ge mer pengar än idag till
prioriterade verksamheter.
Jag kan förstå viljan att kunna
»Nya synsätt och nya insikter, nya konstnärliga uttryck och förändrade arbetsformer växer fram i situationer där förutsättningarna är de rätta. Man kan försöka skapa dessa genom praktisk planering, pengar, tid för utvecklingsarbete
osv. Men förnyelse och utveckling kan
bara delvis planeras. Det handlar också
om att ta vara på den utveckling som
uppstår oväntat och oplanerat. Som finansiärer har både staten, landstingen,
kommunerna och andra ett ansvar för
att kulturlivet får förutsättningar för experiment och utvecklingsarbete och att
nytänkande ges möjligheter att slå igenom i bred verksamhet. Det kan gälla
det traditionella konstnärliga arbetet
men också möjligheter som den tekniska utvecklingen ger. Men de offentliga
organen bör också ställa krav på insatser för nyskapandet inom de bidragsmottagande institutionerna och organisationerna.«
39
kulturutredningen
kommentarer
»Endast 2% av Sveriges befolkning har
under det senaste året sett en professionell dansföreställning«
40
»Samhället får mycket teater för de offentliga bidragen till de fria grupperna
men bara för att bidragsbeloppen är
ganska små medan föreställningsantalet
är ganska stort, inriktningen på barn och
ungdom stark och turnéverksamhet
länge varit omfattande är det inte säkert
att staten använder sina pengar på ett
maximalt effektivt sätt. Erfarenheten har
visat att de fria teatergrupperna fått ge
avkall på så mycket i fråga om ändamålsenliga lokaler och utrustning, goda
repetitionsförhållanden, rimlig turnéläggning, löner m.m. att kvaliteten många
gånger blivit lidande och att förnyelsekraften slitits ner.«
sätta press på den som inte håller tillräcklig kvalitet. Det får bara inte vändas i okreativ otrygghet och framförallt; jag hoppas syftet inte är att ge kulturpolitiken verktyg för att gå in och
detaljstyra skapande verksamhet. Det
vore förödande.
Jag tycker att detta gäller även för
Länsmusiken som är den stora förloraren i detta resonemang. Förutsatt att
staten verkligen satsar tillbaka på de
länsmusikavdelningar som utvecklar en
profilerad och vettig verksamhet. Tanken att landstingen skulle ha råd att ta
över är bara löjlig.
tycker det är viktigt att inte allt detta
går till projektbidrag. Fria grupper
måste också ges längre perioder av
stöd.
I utredningen finns en lite märklig
reservation om att ökningen till den
fria dansen skall fördelas på ett mer
koncentrerat sätt.
Jag hoppas att det inte innebär en
ökad koncentration till den Stockholmsbaserade trend mot fysisk, häftig,
säljande dans som råder nu. Istället
kan man väl vänta och se hur mycket
pengar det blir innan man börjar reservera sig. Sikta högt!
VARFÖR RESERVERA SIG?
ROCK INTE KULTUR
Mot bakgrund av de senaste årens neddragningar i verksamhetsbidrag till fria
grupper till förmån för tidsbegränsade
projekt trodde vi nog att man skulle
slänga ut frigruppsrörelsen ur bidragssystemet.
Därför är det överraskande att man
på både dans- och teaterområdet föreslår ökat stöd till fria grupper. Men jag
Mycket märkligt tycker jag det är att
den samtida eller nutida musiken såvitt
jag kan se nämns bara en gång. Jazz,
folkmusik, kammarmusik och körmusik är genrer som skall satsas på. Utredarna har »fått önskemål också från
företrädare för medeltida musiken,
samtida musik, blåsmusik och enskilda
musikorganisationer«.
kulturutredningen
kommentarer
Här måste utredarna fått fnatt. Det
handlar ju om de som bär det stora
västerländska konstmusikarvet in i
framtiden. Visst är det en genre som är
smal, ibland kan verka lite sekteristisk
och har svårt att nå publik. Men tillsammans med indragningarna i riksradions P2 är detta ett dråpslag. Trenden
påminner märkligt mycket om den förändrade synen på smal, allvarlig modern dans.
Eller menar utredarna att dagens
seriösa kompositörer – för några sådana måste staten väl ändå stödja –
finns någon annanstans? De menar förstås att vi får vända oss mot genrer
som sprungit ur rocktraditionen för att
hitta framtidens seriösa kompositörer.
De som antagligen sitter och forskar i
Rave-kulturens källare och hittar uttryck för vår samtid.
Men nej. Ordet rock tror jag inte
finns nämnt en enda gång! Och den
enorma vitalitet som präglar vissa nya,
ofta gränsöverskridande uttryck med
klart seriös profil inom denna sektor
förbigås med total tystnad.
Istället borde man förorda kraftiga
satsningar både på den samtida institutionsmusiken, nutida musik, och på att
stödja sådana riktningar inom »populära genrer« som uttalat sysslar med
seriös forskning och utveckling. Man
borde kraftfullt stödja de som med
konstnärliga intentioner försöker erövra den ljudvärld och den teknik som
idag »ägs« av skivindustrin. Precis som
man stödjer kulturens inträde i IT-världen.
STOREBROR FÅR SE UPP
Utredningens satsningar på forskning,
utvärdering och en ny kulturvetenskaplig disciplin låter vettig. Man får däremot se upp med kvalitetsbegrepp och
utvärderingsmetodik. Det finns alltid
en risk när den gode storebrodern skall
göra sina bedömningar att han bländas
av sköna utanverk, entusiastisk publik
och rycks med i trender som hyllar de
Fina, Häftiga, Tjusiga och Kittlande
uttrycken på bekostnad av de verkligt
sökande, ofta krävande konstverk som
är de alldeles sanna.
»Konst mäts mot annan konst. I ett givet
skede är ett verk, hur svårt det än må
vara att göra bedömningen, mer framstående och mer ’äkta’ än ett annat.
Svåra gränsdragningar uppstår när det
gäller att avgöra var gränsen går mellan
konstnärliga alster å ena sidan och bilder, musik m.m. som saknar konstnärliga kvaliteter å andra sidan. Just för att
svårigheterna är så påtagliga måste kvalitetsdebatten fortgå. En kritisk och
mångsidig diskussion är nödvändig för
att både konstnärer, publik och de som
inte ingår i publiken ska få stimulans och
perspektiv på det skapande arbetet och
kunna se kulturyttringarna i ett vidare
sammanhang. Den diskussionen bör
föras av många.«
41
42
teorin om
den goda staten
tre paradoxer
kulturutredningen
Till sist.
Tre motsägelser och ett förslag
om ett decentraliserat kulturråd.
Till sist vill jag peka på tre grundläggande motsägelser som präglar utredningen.
Den första är den mest upprörande. Det är helt enkelt för djävligt att
läsa om hur viktig musikskolan är, utbildning och kunskapsutveckling är, IT
åt alla är, etermedias public service
uppdrag är och rätten till barnkultur är
när allt bara går utför i de kommunala
systemen. Detta är inte kulturutredarnas fel, men man blir förbannad.
Satsa mer på barnen. Inga sådana
intentioner blir idag trovärdiga med
nolldirektiv. Bibliotekens utmärkta
barnkulturverksamhet är i stort sett avskaffad. Och grundskolan. En stor
skandal. Vi måste våga satsa på framtiden. Höj skatten.
CENTRALISERINGEN
Den mest häpnadsväckande paradoxen
i utredningen är den mellan de kraft-
kulturutredningen
tre paradoxer
fulla och uppriktigt menade förslagen
till regionala satsningar och den lika
tydliga centraliseringstendensen. Den
bygger på teorin att alla de kraftfulla
satsningarna på »övriga landet« bäst
sköts av ett fåtal centrala myndigheter
som med hög kompetensnivå utvecklar
rättvisa system för prioriteringar och
konstruerar modeller för regional utveckling. Det är teorin om den goda
staten som vet bäst.
Det är bara det att idag tillskrivs ju
nationalstaten allt mindre betydelse.
Istället är det den internationella EUnivån och den regionala som lyfts fram
som framtidens maktcentra. Det är
därför underligt att det bara är i ett
särskilt yttrande från Landstingsförbundets representant som man kan
hitta idéer om ett ökat regionalt inflytande. Alltså idéer om att det kanske
inte alls är i Stockholm som prioriteringarna skall göras.
Kulturrådet är kulturdepartementets förlängda arm i fördelandet av
pengar. Nu knyts ytterligare ett antal
uppgifter till denna myndighet. Speciellt vad gäller regionalpolitiken tror jag
detta innebär en grov överskattning av
rådets möjlighet att förstå lokal verklighet.
Ett tecken på bristen i en sådan
konstruktion är att kulturutredningen
– som givetvis haft relationer till kulturrådet – talar för skapandet av regionala centra på dansområdet och länsdanskonsulenter enligt en speciell modell. Däremot nämner man inte alls att
det redan finns tre sådana centra i landet med en vital och starkt förankrad
verksamhet i respektive region. Nämligen Moderna Dansteatern i Stockholm,
Unga Atalante i Göteborg och Fakiren
i Malmö. Dessa är navet i redan befintliga embryon till regional infrastruktur
och skulle med ökade resurser få stor
betydelse. Istället finns tydliga signaler
om att kulturrådet vill avskaffa dessa
scener genom indraget stöd och ökad
styrning. Och de nämns över huvud taget inte i kulturutredningen.
LIKRIKTADE MODELLER
Problemet är att de inte passar in i de
centrala modellerna. Kring Unga Atalante har en mångfacetterad verksamhet växt fram. Man driver en scen,
producerar egna dansföreställningar, tar emot gästspel, har
startat träning för dansare, är
med och utvecklar en centrumbildning
och medverkar i andra projekt för att
sprida dansen. Man är navet i en fri
danskultur på frammarsch. Dessutom
ger man sedan sex år ut en tidning,
ordnar varietéer, tar ett ansvar för ny
musik och viss teater och bildkonst genom gästspel på scenen. Kontor och
produktionsenhet
fungererar
som
central för en rad grupperingar inom
dans, musik, teater och bildkonst.
Allt detta är enligt kulturrådets
modell fel. För det första kan kulturrådet inte stödja dans, musik, teater, bildkonst och tidskrifter i ett andetag. För
deras pengar och referensgrupper är
sektoriserade och de stackars danspengarna skall bara gå till dans. Några
pengar till gränsöverskridande finns
inte. Och hela modellen för regional
infrastruktur stämmer inte överens
med deras. Därför sänker de bidragen.
Problemet med centralstyrningen är
alltså risken för konforma modeller
som inte klarar att se regionala lösningars fördelar och risken för en
43
kulturutredningen
tre paradoxer
»Det är inte heller säkert att det kommer
att finnas arbete åt alla. --Som motmedel till brist på arbete åt alla
diskuteras ibland arbetsdelning eller annan form av arbetstidsförkortning.«
44
»Långsiktigt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbetsoch inkomstmöjligheter ligger. Även en
begränsad ökning av individernas intresse kan ge betydande förbättringar
för konstnärerna. Om varje hushåll t ex
under tio år köpte ett konstverk mer än
man brukar göra under en tioårsperiod
skulle den svenska bildkonstmarknaden
i fortsättningen årligen ligga på en nivå
som med några hundra miljoner kronor
överstiger dagens.«
»Ur kulturpolitisk synvinkel är det rimligt
att det är de som varken lyckats intressera en bred publik eller svarat mot kvalitetskraven inom smalare, offentligt
stödda genrer eller mot stipendieorganens kvalitetskriterier får lämna yrket«.
konstområdes-sektorisering som inte
klarar att uppfatta regionala helheter.
Till detta tror jag också man kan foga
att t.om. kvalitetsbegreppet kan se
olika ut i olika landsändar. Dels beroende av trender och mode. Men också
på grund av olika sociala och kulturella kontexter som skapar skilda utgångspunkter för själva den konstnärliga upplevelsen.
ETT DECENTRALISERAT KULTURRÅD
Jag tror man noga måste tänka igenom
den centralistiska tanken. Storebror
har inte alltid rätt även om jag kan förstå viljan att utveckla en hög kompetensnivå hos de som fördelar pengarna.
Jag tycker att man åtminstone
borde redovisa på vilket sätt man tänker ta intryck av och samverka med regionernas egna målsättningar.
Men egentligen. Är det inte utredningens största brist att man över huvud taget inte diskuterar ett decentraliserat kulturråd med avdelningar runt
om i landet och en central kunskapsbank och samordnare i Stockholm?
Tänk er sex regionavdelningar i nära
kontakt och samverkan med det regionens konstliv och kulturpolitik. Ett huvudkontor i Stockholm som sköter fördelningen av pengar mellan regionerna
och som står för forskning, utveckling
och utbildning. Regionavdelningarna
skulle också kunna bli den dynamiska
kraft och centrumbildning som lokalt
ofta behövs för att ge kulturpolitiken
en rimlig status så att den intresserar
lokala politiker. Detta är kanske t.om.
en förutsättning för att en lokalt
förankrad regionalpolitisk vision skall
kunna formuleras i vissa regioner.
Det vore väl en verkligt regional vision för den statliga kulturpolitiken.
PARADOXAL FRAMTIDSVISION
Den sista motsägelsen finner jag mer
av retoriska än sakliga anledningar. I
ett kapitel om framtidens Sverige skriver utredarna att industrin och tjänstesektorn inte behöver mer arbetskraft.
Därför ser vi fram mot en tid då vi
måste dela arbetstillfällena eller acceptera hög arbetslöshet. Man betonar
också att hög kunskaps- och bildningsnivå kommer att bli allt viktigare.
kulturutredningen
tre paradoxer
Jag tycker att förslaget om att överföra
AMS-pengar (varför inte A-kassepengar också?) till kulturområdet ligger helt i linje med denna framtidsvision. Då kommer beslut om vem som
får dessa pengar att flyttas över till kulturpolitiska myndigheter i stället för
arbetsförmedlande och pengarna resultera i riktiga jobb.
Här är möjligen en varning på
plats. Idag kan den som får avslag från
kulturrådet ändå fortsätta sin konstnärliga gärning tack vare A-kassa eller
beredskapsarbete. Om det handlar om
en vettig konstnärlig insats är det bra
att det finns ett alternativ. Att den som
inte är bra på att lobbya sig in i bidragssystemet ändå får en chans. Risken vid en överföring till kulturområdet är alltså en större rundgång bland
redan accepterade och utslagning av
andra.
Men förslaget är ändå positivt och
jag tycker man kunde gått ett steg
längre i sin framtidsbeskrivning. I
framtiden behövs inte alla i hårt lönearbete. Vilket tillfälle för en historisk
resning genom att allt fler får arbeta
inom kunskapsutveckling, kultur, vård
och omsorg. Vilken dynamisk och moralisk potential kommer inte denna
kreativa kraft att bli i samhället. Pengarna uppkommer genom att jämnlikt
fördela samhällets totala resurser och
anpassa privat konsumtion och levnadsstandard därefter.
Nej. Istället motsäger sig utredningen när man konstaterar att det är
privat konsumtion och privata pengar
som kommer att rädda kulturen i
framtiden. Tyvärr tror jag inte detta är
sant om man inte talar om ett fåtal
glassiga institutioner burna av sponsorer och höga biljettpriser. Och det är en
kultur som jag inte tror är en del av en
vision om en framtida bättre värld.
Kulturutredningen strök kommersialismens negativa verkningar ur sina
huvudmål. Låt mig avsluta med något
de lagt till istället:
»Kulturpolitiken skall ge kulturen
förutsättningar att vara en dynamisk,
utmanande och obunden kraft i samhället.«
Utmärkt. Ge mig 2,3 miljoner så
sätter vi igång.
Niklas Rydén
»Den konst som bekräftar våra invanda
föreställningar befriar för stunden, men
verkligheten är strax tillbaka i oförändrat
skick. Men denna konstens bekräftande
roll kan också innebära att mottagarens
värderingar förtydligas och tolkas på nya
sätt. Förnyelsens uttryck kan emellertid
också vara främmande, ovana och därmed också utmanande, ifrågasättande
och ifrågasatta. Paradoxalt nog kan därför frågan om kvalitet i detta sammanhang i viss mån uttryckas så att måttet
på verklig förnyelse ofta är att den till en
början bara förstås och uppskattas av
en liten krets av mottagare. Kvalitet,
särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig förnyelse bygger
många gånger på att de nyskapande
konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar.«
45
46
»Verk på väg« är en utställning på Mors Mössa av konstnärinnan Marianne
Andersson som pågår 25/11-20/12. Här får vi möta några tankar om hennes
konst från ett ateljébesök Soniya Sjöberg gjorde inför utställningen.
Arbetet pågår i ett generöst skynda
långsamt när jag besöker Marianne
Andersson i hennes ateljé inför hennes
utställning »Verk på väg«.
Och detta har varit ett långsamt eller kanske snarare varsamt sökande efter ett nytt centrum, en ny centrering.
Utgångspunkten inför utställningen är
två målade sönderbrutna masonitbitar.
En stol. En spis. Enskilda vardagliga
ting, utan intimitet. På ytan uppehåller
sig Marianne Andersson vid en vardagsrealism med hemmets osynligt betydelsebärande små enheter, pixeldelar
av helheten. Det är inte de avbildade
föremålen i sig som är betydelsebärande. För i det förvirrande välbekanta
ansluter sig snart känslan av något illavarslande. Mycket subtilt och utan
stora åthävor. Kanske bör man tala om
det som en ordlös aning, utan mystik.
Eller för att citera konstnären, angående hennes återkommande fokusering
på de triviala tingen:
– Jag tror mycket det är det som
har präglat en, hur man har fått in
verkligheten en gång, som ett slags raster, som sedan bestämmer så mycket.
Man måste visa på det: SE HÄR! Det
kan vara det som kommunicerar starkast med någon annan. Det »fullkomligt fåniga, bagatellartade«...
ALMANACKSBLAD
Lek med tanken att dessa små målningar, Almanacksblad, är en komplett
bild av en människas medvetandes raster, ett slags varseblivningens egen
DNA-molekyl, för bekvämlighetens
skull presenterad i lika delar. En någon
som hävdade att detta var det som
skänkte livet mening och betydelse.
Detta har utgjort det raster varifrån
denna människa hämtade sin verklighet. Då förefaller schäslongen, de rara
barnfötterna i sin första skor, taklampan, flickebarnet på sängen allt annat
än bekväma minnesglimtar. Snart
väcks ju tanken på vem det är som ser
det jag ser. Vem är betraktaren av det
jag nu ser. Vem är jag? Här finns även
skräckfilmens suggestiva grepp, subjektiv kamera, i perspektivet. Känslan förstärks av att man som en slags peeping
Tom gnuggar den smutsiga rutan med
ärmen för att titta in (eller titta ut)...
Pragmatiskt sett en materialfråga, ut-
rivna sidor ur ett solblekt spiralfotoalbum.
Utan att känna detta album närmare vet man att något tyngt det på
mitten. Detta något vet man inget om.
Det finns där som ett ljusare område.
– Men ibland händer ju såna där
glapp, jag tänker på såna saker som att
någonting plötsligt inte är och då blir
alla varse det.
Solljuset har frätt det ljusa brunt
annars fanns inte det ljusa centrum. I
pannån
»Centrum«
belyser
en
taklampa området mellan två sängändar. Skuggorna har krupit in under
sängarna, kurande. Maskeringstape ramar in och avgränsar bilden. Vad
maskerar den? Maskerar den eller tydliggör den ett mellanrum, ett centrum.
Medvetandehalkning.
Glapp, glapp...
BRÄCKLIG VERKLIGHET
1980 rasade Tjörnbron. Vad som
skulle vara väg över vatten, fanns
plötsligt inte mer. Människor i bilar for
utför kanten, ner i djupet. Tills någon
såg att det faktiskt inte fanns någon
47
48
bro längre. Verklighet och upplevd
verklighet. Den inre överenskommelsen
med världen att den håller. Man kan
anta att detta yttre broras bara långt
senare fick fotfäste i människornas
medvetande. Man kan också anta att
denna bro alls ej rasat i andra människors medvetande.
För Marianne Andersson blir broraset:
– En tydlig illustration av att verkligheten egentligen inte håller. Vi bara
måste gå efter de här överenskommelserna och tro att det skall fungera.
Vem fasen hade kunnat tänka ut innan
att Hitler och nazismen skulle få fotfäste i Tyskland.
SOFFA OCH REALISM
I Soffa återkommer Marianne till hemmets trivselsfär. Här visar sig hennes
måleriska intresse, men också barocka.
Visst inbjuder den, soffan, ullaktig,
varm där den står ensam med två strilande »lampor« på varsin sida. Men,
som tidigare, kliar bekvämligheten betänksamt.
– En lock är gulligt, men flera...det
är perverst, kusligt.
Under flera år har glasburkar fyllts
med familjens hårlockar. Att ens gå till
en salong för att be om hår till Soffa,
hade varit rent fusk, menar Marianne.
Närmast rituellt har varje lock klistrats
på duken. Soffa är »målad« med äkta
hår.
Emellertid knuffas man strax ned
från locket, det strilande ljuset träffar
en som en kalldusch...
– Vem fasen hade kunnat tänka ut
att Hitler och nazismen skulle få fotfäste...vem hade kunnat tänka sig vad
som sker i Jugoslavien...vem hade kunnat tänka...
För mig, rör sig och botaniserar
Marianne Andersson i glappet mellan
verklig-verklighet och virtuell (läs upplevd) verklighet. I vad som uppstår där
emellan ges revisionismen ett visst spelrum. Vad denna återläsning eller
kanske nyläsning av verkligheten och
historien innebär svarar inte utställningen på. Men frågor har rests.
Inte för utan har revision också varit en av utställningens tilltänkta titlar,
sedermera förkastad.
49
Soniya Sjöberg
Bilder Marianne Andersson
Foto David Skoog
Det offentliga samtalet
– à la Aftonbladets Kultursida
En kulturredaktion beskriver gärna sin egen sida som en mötesplats för samhälle, konst och kritik. Kultursidan ses t.o.m. som själva garanten för det s.k. offentliga samtalet och som en frizon i den mediavärld där ägarmaktens styrning blir allt tydligare. Hur detta kulturens offentliga samtal i verkligheten ser
ut, är Gunilla Witts korrespondens med Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson ett bra exempel på.
50
På Aftonbladets kultursida den 14 oktober skrev danskritikern Ingamaj Beck
i en recension av Eva Ingemarssons
dansföreställning »Ytspänning« (som
spelades under oktober och november
på Unga Atalante) att »Ingemarssons
koreografiska vokabulär är begränsad,
och de flesta orden är direkt lånade
från klassiska modernistiska koreografer (Graham) och samtida (Pahkinen)«.
FEJKAD KUNSKAP
Eftersom Becks påstående om direktlån d.v.s. plagiat var så felaktigt och
orättvist skrev jag ett inlägg till AB:s
kultursida där jag försvarade Eva.
I mitt inlägg påpekade jag för säkerhets skull det självklara i att varje
konstutövare både är långivare och
låntagare i samtiden och traditionen.
Att bli anklagad för plagiat var dock
något annat. För att bevisa att Beck
hade fel jämförde jag Evas »Ytspänning« med några av hennes tidigare
verk från 1986 - 1989 och påpekade
de uppenbara likheterna och sambanden i rörelsetematik och uttryck. Likheterna var så uppenbara att jag frågade mig om Beck över huvud taget
sett något av de 37 tidigare verken ur
Evas 20-åriga produktion.
Det rörelsevokabulär som Eva
alltså haft i sin besittning och utvecklat
i åtminstone ett decennium påstod nu
Beck i sin recension vara ett direktlån
av den unga, i Stockhom bosatta, koreografen Virpi Pahkinen, som utexaminierades från Danshögskolan 1992.
Det var denna historielöshet och fejkade kunskap som gjorde mig så förbannad.
Detta var i förkortad version innehållet
i mitt inlägg till Aftonbladet..
IHOPSNICKRADE MOTARGUMENT
Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson publicerade naturligtvis inte detta
försvar. Istället faxade han ett snabbt
svar där han på klassiskt maner valde
att låtsas att jag gnällde över en dålig
recension. (Becks värdeomdömen hade
jag över huvud taget inte kommenterat.) Hans snabbt ihopsnickrade argument är dock intressanta och värda att
citera:
1. »Beck har helt enkelt beskrivit
vad hon sett - och bland det hon sett är
lån från Graham och Pahkinen.« Om
man generaliserar det resonemanget innebär det att man legitimerar total subjektivism och relativsm. Det anser AB:s
»Ytspänning« av Eva Ingemarsson Foto Claes Jansson
tiskt valt en offentlig diskussion av detta
verks kvaliteter och/eller begränsningar.« Ja, just det. Denna självklara
princip som Håkan Jaensson själv formulerar gäller dock inte på hans egen
sida. På Aftonbladets kultursida går det
att anklaga en konstutövare för plagiat
utan att den anklagade tillåts försvar eller replik. Ar det detta Håkan Jaensson
kallar »en offentlig diskussion«? Själv
kallar jag det censur.
Håkan Jaensson avslutade sitt fax
med att hoppas att jag hade förmåga att
dra slutsatsen att han inte tänkte publicera mitt inlägg.
Så ser alltså verklighetens offentliga
samtal ut. Ett samtal där den ena parten
äger all makt över vad som ska sägas
och vi andra bara äger vår vanmakt.
Gunilla Witt, koreograf
kulturchef vara en rimlig hållning!
2. »Dina påståenden om historielöshet och fejkade kunskaper är för övrigt en lite väl tarvlig oförskämdhet.«
Det är alltså jag, en utövare som försöker försvara en kollega, som demoniseras och blir skurken.
3. »Den som väljer att visa sina
verk i det offentliga rummet har fak-
PS. Detta konkreta exempel ur verkligheten har nu blivit studiematerial för
fördjupningskursen »Dagskritikens former och villkor« på Litteraturvetenskapliga Institutionen på Göteborgs
Universitet. Förhoppningsvis ger denna
ordväxling studenterna möjlighet att genomskåda retoriken kring vår offentliga
kulturdebatt. DS.
PALETTEN
Vårt kommande
temanummer
handlar om konstnärerna
Tony Oursler och
Öyvind Fahlström.
Med skribenter som Carl Johan
de Geer, Joakim Pirinen,
Elizabeth Janus och
Gertrud Sandqvist m fl
Ring och beställ ditt eget
exemplar, eller en
prenumeration
så att du inte missar
något nummer i framtiden.
Paletten Karl Gustavsgatan 10 C
Göteborg, tel 031-711 87 39
51
Levande Musik ordnar den 29.11 på Artisten en konsert där
Mats Persson, Kristine Scholz och Bill Brunson spelar
»Mantra« av Karl-Heinz Stockhausen.
Denna pionjär inom musikalisk modernism påbörjade med
detta en fas i sitt skapande som ännu är oavslutad.
52
»Jag tvekar inte att sätta mitt intresse för astronomiska fenomen i förbindelse – stjärnornas rörelser
och konstellationer – med min musik. Visserligen är
jag klar över att man inte kan visa något direkt
samband mellan astronomi och musik, mellan
stjärnkonstellationer och tonkomplex i min musik.
Men det är djupt meningsfullt att uppfatta »Mantra«
som en liten galax i mitt nuvarande, begränsade
medvetande eftersom stycket är format som jag
uppfattar en galax – med centrala solar och solsystem, planeter runt solarna och månar runt planeterna…«
(Stockhausen i samtal med Michael Kurtz 22.9. 1980)
e
n
l
i
t
e
n
g
a
l
a
x
»Mantra« komponerades sommaren
1970 och kom att inleda en ny fas i
Stockhausens komponerande.
Efter krisen 1968 hade han en tid
huvudsakligen ägnat sig åt textkompositioner, »intiutiv musik«. Det var ett
nödvändigt och mycket fruktbart stadium. Framförandena fick en mycket
begränsad förutsägbarhet och förutsatte en ny typ av intensivt samarbete
mellan tonsättare och musiker. Stockhausen betonar också att den grupp
han arbetade med vid den här tiden
– bl.a. Johannes Fritsch, Rolf Gehlhaar
och Vinko Globukar – utvecklade en
enorm känsla för samspel. Utan att se
på varandra och utan en regelbunden
rytm kunde man exempelvis spela ett
ackord samtidigt efter en lång paus.
och basunvirtuos i en person – var det
självklart att den intuitiva musiken
gjorde honom till mer än interpret i
traditionell bemärkelse.
Till slut ledde dessa diskussioner
till att flera av de viktigaste musikerna
bröt sig ur gruppen kring Stockhausen
för att i stället verka i självständiga ensembler. Säkert bidrog denna smärtsamma brytning i kombination med
några mindre lyckade framföranden av
den intuitiva musiken till att Stockhausen 1970 valde att återgå till en noggrant noterad musik. »Mantra« är det
första verket i denna återkomst till de
trygga notlinjerna.
Men reaktionen har många dimensioner.
CYKLISKT ORGANISERADE AVSNITT
RELATION TONSÄTTARE-MUSIKER
Men det uppstod också svåra diskussioner om relationen tonsättare – musiker. Det började med en konfrontation
under sommarkursen i Darmstadt
1969 mellan Stockhausen och Globukar om den andliga upphovsrätten till
musiken. För Globukar – tonsättare
»Mantra« är inte bara noggrant noterad, det är ett exempel på en strängt
seriellt determinerad musik. Stockhausen betonar i sina egna kommentarer
att det inte finns något material i det
timslånga stycket som inte är utvunnet
ur de fyra takterna strax i början som
utgör själva »mantrat« – den inspire-
rade melodi som föll honom in i USA
1969:
»Jag satt bredvid chauffören och
nynnade…och hörde den här melodin
– det kom mycket snabbt ihop: jag
hade idén om en enda musikalisk figur
eller formel som skulle bredas ut över
en mycket lång tidsperiod, en timme eller så. Och dessa noter skulle vara de
centra om vilka jag fortlöpande skulle
framställa samma formel i en mindre
form /…/ Jag skrev ned melodin på ett
kuvert som jag hade till hands«
I denna melodi finns inte bara den
serie som bestämmer tonhöjder och intervall, här finns också storformen, de
cykliskt organiserade avsnitten, här
finns de klangelement eller klangfigurer
som konstituerar materialet liksom alla
rytmiska förhållanden. Ur denna syn-
53
Deo Gloria: »Den enhetliga konstruktionen av »Mantra« är en musikalisk
miniatyr av kosmos enhetliga makrostruktur, och den är även en förstoring
i det akustiska tidsfältet av den enhetliga makrostrukturen hos de harmoniska svängningarna i den enskilda tonen.« (Stockhausen i en egen kommentar till »Mantra«)
54
punkt kan man se »Mantra« som en
pendang till en annan klassiker i litteraturen för två pianon, också den på
bröderna Kontarskys repertoar: Boulez´ »Structures I a«, där alla parametrar – tonhöjd, tonlängd, tonstyrka, anslagsart – är determinerade ur en ursprunglig serie (något som påpekades
av Ligeti i en klassisk analys i den seriella musikens programtidskrift »die
reihe«).
ANDLIGT ÄNDAMÅL
Men hos Stockhausen är avsikten med
den stränga determinationen inte
främst ett intellektuellt spel. Liksom
hos de gamla nederländarna tjänar den
stränga kompositionsprincipen ett andligt ändamål, ett slags modernt Soli
Men i ytterligare en dimension är
»Mantra« ett mycket personligt Stockhausenverk där man genom den intellektuellt stränga konstruktionen känner igen den av klang och klangkombinationer besatte musikern – allvarlig,
koncentrerad i sin lekfullhet. (En minnesbild från sextiotalet: vi sitter och
småpratar om musikalisk form före ett
föredrag. Plötsligt illustrerar S. en
tanke genom att uppföra ett treminutersstycke, ungefär, som uppförs med
hans fingrar och en hand på en stol.
Rikt varierat, strukturerat, dramatiskt,
ömt…)
Den yttre förutsättningen var ett
beställningsuppdrag som gällde ett
stycke för två pianon till Donaueschingenfestivalen 1970.
ESTETISK OMORIENTERING
I sin första version hette stycket »Vision« och hade starka inslag av instrumental teater: Pianisterna skulle göra
entré på podiet och utföra spelrörelser
i luften, sedan sätta sig vid pianot, och
alltså låta samma rörelser bli hörbara.
Men så kom alltså den estetiska omorienteringen emellan.
Själva komponerandet påbörjades i
Osaka i maj och juni 1970. Stockhausen var inbjuden till världsutställningen
där och var huvudattraktionen i den
tyska utställningslokalen, ett jättelikt,
kulformat auditorium. Under några
månader ledde han dagligen 20 sångare och instrumentalister i framföranden av egna kompositioner. Det blev
ett av de mest spektakulära elektronmusikaliska evenemangen någonsin:
tv-team från hela världen följde det
och sammanlagt över en miljon (enligt
en uppgift t.o.m. tre miljoner) japaner
kom till auditoriet och lyssnade till
Stockhausens musik.
På morgnarna komponerades så
huvuddelen av »Mantra« i ett hotellrum och arbetsprocessen fortsatte sedan efter hemkomsten till Kürten. 18
augusti fullbordades kompositionen
och precis två månader senare, 18 oktober 1970 kom uruppförandet i Donaueschingen med Aloys och Alfons
Kontarsky.
Begreppet mantra har blivit mycket
känt i samband med olika nyandliga
rörelser, men Stockhausen använder
det i en egen, inte helt konventionell
betydelse, i djup förbundenhet med en
spirituell tradition.
RELIGIÖST-MYSTISKT
Mitt i sin naturvetenskapliga positivism har han alltid haft en stark dragning till religiositet och mystik. Ett
verk som »Stimmung« för vokalensemble använder mantriska ord och
skapar otvivelaktigt en förtätad andlig
atmosfär – det komponerades som
nämnts tidigare under det dramatiska
året -68.
Stockhausen hade f.ö. betydligt tidigare kommit i nära kontakt med det
amerikanska intresset för mantras: Under ett spektakulärt New York-framförande av hans happening »Originale«
hade Allen Ginsberg bidragit med att
sjunga »om gri maytreia«, och det var
redan 1964.
Men efter 1968 blir det religiöstmystiska draget på ett helt annat sätt
explicit och bestämmande i hans komponerande. Det blir uppenbart redan i
de intuitiva musikstyckena men får en
allt entydigare artikulerad gestaltning i
verken efter 1970.
»Mantra« kan, som nämnt, ses
som inledningen till denna ännu pågående fas i Stockhausens skapande.
Naturligtvis kan man i det här se
en tendens som är konform med ett
flower-power mode som uppstår just i
USA och som leder till 70-talets nyandlighet. Jag minns den lätt chockartade
upplevelsen av Stockhausen på hösten 67 (måste det ha varit) i Stockholm där
den tuffe kortklippte och ganska korrekte elektronmusikkomponisten från
året innan förvandlats till en långhårig,
nästan indianlik, pussande och kramande yngling i moderiktig beatleskostym.
BEGREPPET MANTRA
Men hans klara intelligens, kosmopoli-
tiska världsmannaattityd, omfattande
beläsenhet och djupa allvar gör att
detta religiösa drag inte känns som någon trendanpassad massmedial pose – i
varje fall inte efter 1968. Och man går
inte igenom så mycken smälek och
komponerar inte i två och ett halvt decennium stor musik med en andlig inriktning som man inte tror på.
»Det essentiella i min musik är alltid religiöst och spirituellt, det tekniska
är bara medel« sa han en gång.
Som
programkommentar
till
uruppförandet av »Mantra« lämnade
Stockhausen en text av indiern Satprem från 1964 ur ett större verk om
en av de tänkare som betytt mest för
Stockhausens senare andliga utveckling, Sri Aurobindo (1872-1950).
Satprem utvecklar i den här texten
55
56
innebörden av begreppet mantra. Han
påpekar först ordets ursprungliga, magiska innebörd. Ett mantra kan användas på ett fysiskt plan: hemliga tonföljder eller ord som genom sina svängningar kan få en uppbyggande eller
förstörande verkan om de handhas av
en guru. De kan döda, angripa bestämda kroppsliga organ, läka, åstadkomma bränder, skydda eller förbanna.
Men på ett högre plan kan ett
mantra förmedla en fördjupad andlig
kunskap, det kan bli »en ton som gör
en seende«.
DET ÖVERMEDVETNA
»I denna bemärkelse kan poesi och
musik, som är ett omedvetet handha-
vande av hemliga svängningar, betraktas som starka medel att öppna medvetandet. Om vi skulle lyckas att komponera poesi eller musik som resultat av
en medveten manipulation av svängningar av en högre grad, så skulle vi
kunna skapa verk som har initiationskraft./…/ Vi skulle åstadkomma
mantrisk musik eller poesi som för in
det gudomliga i våra liv. Ty sann poetik är en händelse: den river upp hål i
vårt medvetande – vi är ju omgivna av
murar och barrikader! – genom vilka
det Verkliga kan tränga in: den poetiken är det verkligas mantra, en initiation. /…/
Mantras eller stor poesi, stor musik, det heliga ordet, – de alla kommer
ur det övermedvetna. Däri ligger källan
till varje skapande eller andlig verksamhet. /…/För var och en som har
förmåga att i allt klarare medvetande
tränga in i förbindelse med högre områden – för diktaren, tonsättaren,
konstnären – är det helt uppenbart och
begripligt, att det ovanför ett visst
medvetandestadium inte finns tankar
mer som man kan försöka översätta.
Man hör. Det finns i bokstavlig bemär-
kelse svängningar och vågor, rytmer,
som fångar den sökande, tränger in i
honom och först därefter, vid nedstigande, klär sig i ord och tankar, i musik eller färger. Men ord eller tanke,
musik, färg är resultatet, en sekundäreffekt: det enda de gör är att ge den
första, fruktansvärt mäktiga svängningen en kropp. /…/
Om medvetandet är transparent så
blir tonen klart hörbar: det är en »seende ton«, en klang-bild, en klang-färg
eller en klang-tanke som i det upplysta
väsendet oupplösligt med varandra förbinder hörande, vision och tänkande.
Allt är uppfyllt, förborgat i en enda
svängning. På den högre, upplyste eller
intuitive andens mellannivå blir dessa
svängningar vanligtvis brutna – de är
blixtar, impulser, pulsationer – i den
högre anden (overmind) däremot är de
oerhört vida, de stannar kvar, har en
egen lyskraft, som Beethovens storslagna infall. För dem finns det varken
början eller slut, de förefaller födas ur
det oändliga och försvinna in i det
oändliga; de »börjar« ingenstans, utan
kommer till medvetandet som en hälsning från evigheten i en svängning som
länge förebådas och länge klingar efter.«
DEN SERIELLA TEKNIKEN
Kan man nu som lyssnare få tillgång
till »Mantra«, utan kännedom om de
bakomliggande komplicerade och delvis ganska abstrakta kompositionstekniska processerna? Kan man förbinda
Satprems andliga resonemang kring begreppet mantra med det man faktiskt
hör?
Jag tror det. Ett koncentrerat förstagångslyssnande kan t.o.m. nå ganska
långt in i Stockhausens seriella teknik.
Först de yttre förutsättningarna:
»Mantra« är skrivet för två pianister men dessa väntas inte bara utföra
verkligt akrobatiska konster på de 88
svarta och vita. Dessutom måste var
och en av dem sköta 12 tempelklockor,
wood-blocks och en avancerad elektronisk apparatur.
Partituret är försett med en praktisk inledning där de tekniska kraven
beskrivs – in till adresser till de firmor
som har just de cymbales antiques
Stockhausen vill ha, som har konstruerat de modulatorer som krävs och de
musiker man bör kontakta för att få
råd inför framförandet.
Klockorna är s.k. cymbales antiques: 12 för vardera pianisten som
skall monteras enligt en noggrann anvisning. De är stämda så att de bägge
uppsättningarna
kompletterar
varandra i olika oktaver. Cymbales antiques har i sin långa historia ofta använts i kultiska sammanhang – under
grekisk-romersk antik särskilt vid gudinnekulter, men ännu i dag i indisk
tempelmusik. Att Stockhausen valt
denna speciella klang i »Mantra« får
ses som en betoning av musikens meditativa egenskaper.
De wood-blocks som används skall
vara av en japansk typ, Boku-sho. De
har en fylligare klang än de fyrkantiga
wood-blocks som vanligen används
hos oss.
FLYGLAR OCH ELEKTRONIK
Flyglarna kopplas till högtalare via
ringmodulatorer och sinuston-generatorer. Högtalarna skall vara så inställda och placerade att de dominerar
över pianots akustiska klang. Piano-
klangen kommer på så sätt att denatureras och genom olika (noggrant bestämda) bearbetningar nyanseras den
oavlåtligt på olika sätt – med ekoeffekter bl.a. – så att det bildas övergångar
mellan den normala pianotonen och
elektroniska klanger.
Den elektroniska bearbetningen är
så uppbyggd att en ton i skalan – de
olika avsnittens »grundton« – är identisk med sinustonen. Den kommer då
att klinga närmast som en normal
»konsonant« akustisk pianoton, medan de andra i olika grader klingar
»dissonant«.
Till instrumentariet skall också
höra en kortvågsradio som i ett avsnitt
bidrar med morsesignaler. Av praktiska
skäl är den dock ofta ersatt av en
bandspelare.
57
58
»Mantra« börjar med ett kraftfullt
slag på ett wood-block. Första pianot
kontrar med fyra, rytmiskt asymmetriska, kärva ackord, direkt följda av ett
klockslag på tonen a förenat med
samma ton snabbt repeterad på pianot.
Därefter kommer själva mantrat,
startpunkten ur vilken allt det följande
är hämtat:
Fyra långsamma takter omgivna av
olika långa pauser. Varje ton har en
egen musikalisk klangfigur: påtagligast
är snabb, regelbunden tonupprepning,
(långsamt) tremulando, arpeggio och
oregelbunden tonupprepning och ett
förslag med fyra toner runt som så landar på huvudtonen.
26 KLOCKSLAG
Det är dessa klangfigurer som konstituerar den följande timmens »cykler« eller tidsfält: tidsfälten är 26 stycken,
och inleds alla av klockorna, oftast
med en ton som kommer ensam, repeterad eller omgiven av andra toner.
Dessa 26 klockslag blir alltså ett slags
gränsmarkeringar, så lägg noga märke
till dem!
I varje cykel, eller tidsfält, dominerar en av klangfigurerna, även om ofta
även de andra interfolierar. Och det är
denna kompositionsprincip som blir
påtaglig redan vid ett första åhörande.
Den här uppbyggnaden kan leda
tankarna till den klassiska variationsformen, i så fall en stockhausensk
motsvarighet till de stora metafysiska
variationsverken, Goldberg- eller Diabelli.
Det första tidsfältet kommer direkt
efter mantrat. Det inleds av två klockslag. Så följer fältet karaktäriserat av
snabba tonrepetitioner som bakgrund
till ett spel med asymmetriska rytmer.
Det är nog ingen tillfällighet att det erinrar lätt om ett annat verk med liknande besättning: Bartóks sonat för två
pianon och slagverk.
Ett annat fält består av mjuka, svävande klocklika ackord som moduleras
i högtalarna i glissandoliknande uttoningar.
PIANISTGRÄL
Senare: en lek med snabba förslag till
en mycket hög ton som kastas mellan
pianisterna. Till slut uppstår ett riktigt
gräl. Pianist 1 insisterar på en ton som
låter fel. Men pianist 2 håller ilsket
(höhnisch stod det i den första versionen av partituret) kvar den ursprungliga tonen som han ettrigt upprepar
under 12 sekunder. Hur kampen slutar
skall förstås inte avslöjas här.
Ett fält domineras av morsesignaler
från kortvågsradion (eller bandspelaren).
Några minuter senare kommer ett
klangligt fascinerande parti. Än en
gång är det ackord som permuteras i
glissandorörelser och skapar en egenartad rymdkänsla. Men den här gången
är ackorden häftigare och inledda av
förslag. Partiet avslutas med en energisk attack av sextondelar. Så följer en
riktigt sångbar melodi under vilken
Stockhausen har skrivit en trösterik
text för pianist 2: »det är inte så tragiskt, det hela« (att tänka på? att
sjunga?) vilket besvaras av en hurtfrisk
respektlös »heja-ramsa« från första pianisten.
Vid ett tillfälle mot slutet ställer sig
pianisterna upp och sjunger en egendomlig, glissandoartad melodi. Så sätter de sig ner och fortsätter som om ingenting har hänt.
PERPETUUM MOBILE
Till slut kommer en rasande stretta
(grymt svår!) som komprimerat innehåller hela verket. Det verkar vara en
variant av en virtuos Liszt- eller Bartóketyd eller ett extremt jazzsolo av
Art Tatum: ett perpetuum mobile av
sextondelspassager där då och då ett
fallande ackordmotiv leks ut ur strömmen. Då och då hejdar en av pianis-
terna strömmen med några aggressiva
ackord. Strettan rinner ur i några sådana kraftfulla ackord: rörelsen fragmentiseras.
Så följer det sista, ganska korta tidsfältet. En lugn rörelse där breda,
milda arpeggioackord ramar in de melodiska gesterna.
»Mantra« slutar med ett stilla farväl: Bägge pianisterna slår an tonen a
på klockorna i ett crescendo från pp
till ff.
I den klockklangen spelar den
andre pianisten avskedstonerna åter
omgivna av pauser, mantrats fyra takter. Men nu kortare, sammanfattade,
förenklade.
Cirkeln har slutits.
Göran Fant
artikeln är ett udrag ur en tidigare publicerad
artikel i Nutida Musik nr 3/92
dans
NUMMER 4/95 PRIS 30:–
tidningen
Marie Lindqvist
– en modern ballerina
Sylvie Guillem
En nötknäppare i julklapp
Cléo de Mérode –
konstnärernas favoritmodell
Annorlunda dansveckor i Wien
Slavdansen Capoeira
Kalendarium
Nytt nummer
ute nu!
Finns hos Dansbutiken,
Gumperts bokhandel,
Wettergrens bokhandel,
Presstop-butiken,
Eckersteins samt på
GöteborgsOperan och
Unga Atalante.
59
DANS & TEATER -96
60
Den blir av igen! Göteborgs internationella Dans & Teaterfestival som förra året var en stor succé med samtida och
experimentell profil, internationella gästspel och en stor seminarieserie.
Detta är precis den injektion Göteborgs fria kulturliv behöver. Att under en vecka bli centrum för internationell
publik och världsartister som är lika galna som vi.
Som det ser ut nu kommer festivalen att återkomma vartannat år och behålla den profil den hade i fjol.
Festivalen drivs under Göteborgs Kulturnämnd som satsar 2,5 miljoner ur sin budget. Syftet är uttryckt som en vilja
att inspirera kulturlivet. Därför finns ingen press att nå bred
och ny publik. Istället har seminarierna en framskjuten
plats.
Festivalen söker inför 1996 bidrag från Kulturrådet och
Svenska Institutet, letar efter sponsorer och hoppas komma
upp till en nivå som överträffar 1994.
Ett festivalkontor är igång sedan länge med Birgitta
Winnberg som general. Vi har läst deras programförslag och
önskemål. Det handlar om en rad av de allra största inom
dans, cirkus och teater i Europa och får man hit bara några
är det fantastiskt. Det är artister från Sverige, England,
Tyskland, Belgien, Ungern, Peru, Vietnam, Tunisien, Israel,
Frankrike, Finland, Polen, Danmark, Kanada, Ryssland,
Holland, USA och Etiopien.
Utan att kalla det för ett tema har man inför nästa år
valt att bjuda in några grupper från det afroarabiska området. Så har vi tur får vi se islamsk modern dansteater och
performance mitt i Göteborg till sommaren. Fler föreställningar än sist av varje grupp utlovas också, liksom en rad
spännande seminarier.
KULTURBAGERI RIVS?
1900 startade Asklund bageriverksamhet i ett vackert hus
på Övre Husargatan i Göteborg.
Huset är kulturminnesskyddat men har stått nästan tomt
i många år. På åttitalet fick dåvarande ägaren rätt att bygga
på! huset fyra våningar med bibehållen nedre fasad.
Sedan kom sedvanlig konkurs och Nordbanken, Securum och sedermera Eklandia tog över.
Sedan 1992 hyrs lokalerna ut till en brokig skara professionella frilanskonstnärer. Dansare med sin frilansträning,
bildkonstnärer, musiker, skådespelare, inspelningsstudios
och mycket annat har fått centrala stora lokaler med enkla
gipsväggar och låg hyra. Många har kommunalt och statligt
stöd och kontaktytorna är många.
©Projektet Rum För Aktuell Konst, en sammanslutning av konstnärer som visat sin favoritkonst i galleriet vid Pusterviksteatern, lider nu mot sitt
slut. Var projektet lyckat då? Ja, några hits har väl visats. Den man mest kommer ihåg är kanske Erik Pausers videoinstallation He-She. Annars
har väl standarden på utställningarna varit ganska ojämn. Rum För Aktuell Konst har i alla fall visat på en nödvändighet att bredda galleriutbudet
i Göteborg där alltför många gallerier lämnar mer att önska vad gäller kvaliteten och experimentlustan i vad som visas. Rykten florerar att sällskapet Maneten ska ta över lokalerna. Vad är sant och vad är falskt. Hör av er till Atalante!
©Det jäser bland dansarrangörer ute i landet. Både Rum För Modern Dans i Göteborg och Fakiren i Malmö har plötsligt fått nya krav på sig med
väldigt kort varsel. Förbudet att arrangera dans från sin egen region har i praktiken inneburit att Fakiren fick lägga ner ett stort arrangemang och
När konjunkturen vänder måste tyvärr Securum ta igen
de förluster de övertog från Nordbanken och har nu sagt
upp hyresgästerna för att riva huset och bygga studentbostäder. Förståeligt. Men vart skall alla dessa kulturarbetare
ta vägen. Lokaler för daglig träning för dansare. Lokaler i
den prisklassen finns knappt, speciellt inte centralt. Därför
är Kulturnämnden inkopplad och stödjer konstnärerna.
Hur kan man då få riva ett kulturminnesskyddat hus?
När dåvarande värden ville bygga fyra extra våningar
var alla överens och därför skrev man inte något om rivningsförbud i detaljplanen. Detta går inte att ändra och
enda sättet att stoppa rivning vore om kommunen köpte huset. Det är dock alldeles för dyrt. Byggnadsnämnden har
bordlagt frågan två gånger och förhandlingar pågår mellan
fastighetsägare, byggnadsnämnd och kulturnämnd.
Heja kulturen! Om detta inte går att lösa blir det verkligen kris, inte minst för den fria dansen.
Gary Hill använder sig av videon som medium för att
undersöka våra olika språk, hur vi använder dem och på
vilka sätt de omvandlas med tiden. Hur vi t.ex. genom att
tala markerar ett tidsförlopp i rummet. Hur en talande röst
kan framkalla tankar och bilder, eller tömma ett uttryck på
sitt förväntade innehåll, blottlägga dess brist och tomhet.
I sin konst väver han samman skulptur, ljud, ord och
bild till ett uttryck antingen han gör videoinstallationer eller
videoband. Det är videons speciella förhållande till tiden
som upptar Gary Hill.
Riksutställningar står bakom denna stora Gary Hill-satsning. Initiativet har tagits av Tom Sandqvist.
Utställningen visas på Göteborgs Konstmuseum 25/1114/1 -96. Muséet är stängt 18-25/12, samt 2-5/1 -96.
61
MÖTE – KONFRONTATION
GARY HILL
»Jag är intresserad av det ögonblick då någonting får mening och av det ögonblick då meningens innebörd börjar
upplösas.«
Paletten ordnade debatt på Pusterviksteatern den 7 november: »Den segregerade människan / Utifrån konst och konstnärskap.« Avsikten var att försöka överbrygga generationsmotsättningar. Efter att Gunilla Grahn–Hinnfors gett
sin syn på saken i samband med en recension i GP någon
vecka tidigare var många äldre bildkonstnärer m.fl. i uppror
Rum För Modern Dans fick via telefon tjata till sig ett »Ja, ni får väl pengarna då.« av Statens Kulturråd. Och detta när produktionen Leopardkvinnan redan var i gång på Unga Atalante. Om tjänstemannen i Stockholm istället bestämt sig för ett Nej hade föreningen idag stått med skulder på
ca 75.000:- Är detta sättet varpå man ska bredda dansutbudet i Sverige?
©Atalantes medverkan under Göteborg Film Festival börjar utkristalliseras. Som vanligt går den veckan under namnet Cinemix, en scen där allt
kan hända. I år samarbetar vi även med Maneten och hela veckan kommer att gå i Carl Johan de Geers anda. En utställning kommer att byggas
upp på scenen som öppnar veckan innan festivalen. Den har titeln »Sanning«, vilket står i relation till hans nya film »Lögn«, som har premiär på
festivalen. I detta rum kommer saker och ting att ske. Bl.a. har förhandlingarna gått långt med Kristian Luuk, ni vet han från programmen Hassan
62
– läget var minst sagt laddat.
Det blev emellertid en ganska avslagen tillställning, den
lilla debatt som blev till kom att handla om recensioner
istället för om generationers och grupperingars olika synsätt
och värderingar.
Är en bred offentlig konstdiskussion en omöjlighet? Såväl yngre som äldre konstnärer föredrar att tala i den egna
gruppen där samtalet bygger vidare på tidigare överenskommelser.
Vi måste samarbeta, säger någon generöst. Men börjar
man i den änden hamnar man farligt nära kören som står
och sjunger om »Det Glada Göteborg«. Eller i ett allmänt
ryggdunkande.
Emellertid vore det synd om man gav upp ambitionen
med öppna offentliga samtal. En sådan scen kan vara viktig
i informativt hänseende, i alla riktningar, särskilt om TV bevakade händelsen.
Jag vill helst se det som att Paletten startat upp något,
nästa försök kunde ligga i linje med projektet tidskriften
Atalante. Att i ett möte samla personer från såväl det fria
kulturlivet som från institutioner och högskolor, där det
som förenar är det avantgardistiska eller det nyskapande –
oavsett konstart. Urvalet är smalt, men fältet är brett. Då
skulle bildkonstnärerna möta regissörer, scenografer, tonsättare, musiker osv. En sådan debatt skulle öppna upp för nya
Tomas Ferm
frågeställningar.
MUSIKENS RUM
»Musiken och arkitekturen har alltid haft med varandra att
göra«, menar arkitekten och musivetaren Catharina Dyrssen, som skrivit boken »Musikens Rum«, med undertiteln
»metaforer, ritualer, institutioner. Enligt författarinnan
»…ett brett studie av olika förhållanden mellan arkitektur
och musik«.
Boken är hennes doktorsavhandling som disputerades i
Artistens konsertsal den 8 september i år. Boken är intressant läsning för den arbetande musikkonstnären. Hon ställer många frågor:
»Vad innebär det att vara inne i musikens klangrum?«,
»Finns det analogier mellan musikens ‘imaginära rum’ och
arkitekturens fysiska rum?«
I nio kapitel angriper hon musikens växlande former under historien i förhållandet med rummet som det skapades
för. Dessutom tar hon ytterligare ett steg och fabulerar kring
hur nya typer av konsertsalar kommer att påverka den nya
musiken. Samtidigt talar hon om för oss att boken också
kommer att fungera som ett pedagogiskt redskap för att
uppmuntra arkitekturstudenter att »komponera« rum.
Den 288-sidiga boken ges ut genom Bo Ejeby förlag.
För närmare upplysning ring/faxa på tel: 031-20 61 45
och Knesset. Ett filmknesset planeras där stämningen ska vara lika avspänd som i TV, fast nu med gäster från filmvärlden. Carl Johan kommer
själv att framföra sina färska dikter och succén 8-mm-festivalen fortsätter. Dessutom planeras något alldeles extra, Restaurang Carl Johan på
scenen där du kan äta en bit med konstnären och hans gäster. Som sagt allt kan hända.
©Kenneth Kvarnström, en av Sveriges nu hippaste koreografer, en av de få som Statens Kulturråd nu vill satsa på, har varit i Göteborg. På
Pusterviksteatern visade han sitt senaste verk »XXX«. Återigen samarbetar han med ljussättaren Jens Sethzman (en av de som ätit limeräkorna,
se nedan) och scenografen Carouschka. Resultatet blev en superestetiticerad show som gav stående manifestationer från publiken. Vi ställer väl
oss inte helt okritisk till detta överdådiga dansverk där allt det vackra tenderar att ta ut varandra.
temanummer
om
litteraturen
i Göteborg
i december kan
du köpa
det i bokhandeln eller beställa det hos
glänta, c/o
Dahlberg, Gudmundsg 11 c,
412 51 Göteborg, tel. 773 97
47, pg 647 47 97
- 5. lösnr. 35 kr.
pren. 140 kr.
En varningsklocka ringer oundvikligen när man ser en häxliknande halvnaken
kvinnlig dansare vilt grimaserande samt med rödfärgade bröstvårtor som uppvaktas av prästliknande manliga skepnader. Allt detta ackompanjeras för säkerhets skull av musik med Miss Devil herself, Diamanda Galas! Nästa gång kommer Kenneth Kvarnström att samarbeta med ett nytt finskt musikgäng, som
blandar hip-hop, rap med 40-talsmusik. Men först ska han ta en välbehövlig
paus på okänd ort.
©Underbart var det att se Bjørn Pierri Enevoldsen på Galleri Rotor i november.
Han är en ung köpenhamnare som går på Akademien där nere och passade på
att visa sina explosiva alster i Göteborg. Många som inte uppmärksammade utställningen under öppettiderna kunde knappast missa den efter mörkrets inbrott.
Lokalerna fullkomligt lyste eldrött ut mot Vasagatan och jodå, det var måleri och
inte foton. En lysande kommentar på Hollywood-utbudet.
©SÄPO har varit på besök på Unga Atalante! I somras, under den specialinrättade VM-fria zonen på scenen, hade ryktet spridits sig till statsmakterna om
eventuella aktioner mot det förbispringande maratonloppet. Man pratade om en
sörja av Coca-Cola och Snickers som av dansarna skulle hällas ut i löparnas
väg. SÄPO tog det säkra före det osäkra och placerade ut några diskreta agenter
i hawaii-skjortor, solglasögon och walkie-talkies. Man diskuterar mycket just nu
om våldet i dansen, men den verkligt farliga dansen presenteras uppenbarligen i
Göteborg.
©Åsa Gustafsson har nu spelat klart på Pusterviksteatern och några som överlag gillade henne var medierna. Maken till medietäckning har sällan skådats. Allra mest förtjust blev kanske Siewert Öholm efter Åsas besök i studion under Kvällsöppet. »Du är en mycket spännande person.«
stod det visst på det privata brev som Åsa hittade hemma. Avsändare: Siewert.
©Recept har läsarna saknat i vår tidskrift. Därför har vi glädjen att kunna trycka det hippaste och mest kulturella matreceptet just nu både i
Stockholm och Göteborg. Många är de framstående personer som njutit av dessa Limeräkor. (4 port) Tärna en stor squash och fräs den tillsammans med olja och 2 vitlöksklyftor. Rör ner 2 dl creme fraiche och 1 dl mjölk. Ner med det rivna skalet från en lime och saften ur densamma samt
en fiskbuljongstärning. Låt det puttra med lite cayennepeppar och tillsätt ett kilo färska räkor. Servera med jasmineris. Bäst just nu!
63