Predikan i S:t Hans kyrka Septuagesima den 27 januari 2013
Jona 3:10-4:11 * Filipperbrevet 1:3-11 * Lukas 17:7-10
blev alltså missnöjd och vrång när Gud
J ona
inte gjorde som Jona ville. Han hade på Guds
uppdrag låtit hälsa staden Nineve att den, för dess
ondskas skull, skulle förstöras. Jona ville inte först
utan åkte åt andra hållet. Men efter en stormig
uppgörelse på havet och tre dagar i en stor fisk,
gick han till Nineve med budskapet från Gud.
Och folket i Nineve lyssnade, upphörde med sin
ondska och ropade högt till Gud om nåd, varför
Gud ändrade sig.
Det gillade inte Jona. Inte för att han ville
Nineve illa, utan för att det störde honom att Gud
inte gjorde som Jona sagt i sin profetia och att
Jona alltså fick ”fel”.
Fast Gud ändrade sig inte. Han hade visserligen hotat att förstöra Nineve, men Gud hotar för
att vi ska lyssna, vända om, bekänna och be om
nåd – och då faller hotet. Så fungerar en profetia;
den är inte en förutsägelse utan en konsekvensanalys: Så här blir det om ni fortsätter att leva som
ni gör.
Och Nineve ändrade sig. Så som alltså Gud
ville.
Och då blev Jona missmodig och vred. Han
ville att hans profetia skulle slå in hellre än att
Nineve skulle klara sig.
Gud försöker då visa Jona sina planer och ordningar och lära honom dem. Men Gud dömer ändå
inte Jona för hans dåliga stil, värt att notera.
Gud ger Jona ett träd att skugga hans huvud
och befria honom från hans missnöje(!). Det tackar
Jona för. Gud tar bort trädet – och Jona blir arg på
Gud igen. Gud klandrar honom fortfarande inte,
Han försöker ju bara lära Jona något viktigt, nämligen att allt är nåd.
Är det nåd när det inte blir som vi vill? Att det är
nåd med ett träd som skyddar mot de glödheta
vindarna i livet, det begriper vi. Men är det nåd när
Gud tar bort trädet och låter hetvinden blåsa??
I liknelsen i dagens evangelietext sade Jesus
att vi inte ska räkna med något tack för det vi gör
åt Honom, vi är ”odugliga tjänare” som bara gör
det vi är skyldiga att göra.
Vill Jesus knäcka oss genom att säga: ”du vet
väl om att du är värdelös”?
Nej, det är något annat viktigt Jesus är ute efter
med sin, som vanligt, drastiska liknelse.
Vi märker det om vi jämför liknelsen med hur
det faktiskt gick till när lärjungarna slog sig ned vid
bordet tillsammans med Herren i den viktigaste
måltiden av alla. Då, berättas det, steg Jesus upp
från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet, hällde vatten i tvättfatet och började
tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med
handduken som Han hade bundit om sig (Johannes 13:2-5). Han tolkade själv handlingen med
orden ”Jag är mitt ibland er som er tjänare.” (Lukas
22:27)
Jesus vill visa både då och med liknelsen idag,
liksom med Jona en gång, att hos Honom är allt
nåd.
Jona fick uppdraget att profetera som en gåva
av nåd. Människor blir lärjungar av nåd, inte för
något annat. Allt det som händer en människa gör
Gud av nåd, inte som lön, inte som straff, men för
att Han vill något med det, något som i slutänden
leder till Honom och livet hos Honom.
Det är inte alltid lätt – som för Jona när han
kände sig lurad och bortkollrad av Gud eller när
trädet försvann. Det var inte lätt för Paulus heller,
han som skrev brevet som dagens epistel ingår i;
han är visserligen glad när han tänker på sina
vänner i Filippi, men han sitter i fängelse, han
längtar efter sina vänner och han måste ständigt
försvara sin sak, han är alltid förföljd (Galaterbrevet 5:11) och ”utlämnas för Jesu skull ständigt
till att dö” (Andra Korinthierbrevet 4:11), som han
drastiskt beskrev det en annan gång.
Det är inte lätt att leva i Guds nåd. Gud tar hela
livet i besittning.
Jungfru Maria hälsades av ängeln Gabriel som
den ”högt benådade” (Lukas 1:28). Änglar talar
sanning, så då är det så. Maria sade ja till nåden,
varefter hela hennes liv blev annorlunda; nåden
kostade henne livet, inklusive ”svärdet” som gick
genom hennes själ (Lukas 2:35) när Jesus dog på
korset. Var Maria den ”högt benådade” också på
Långfredagen? Var allt nåd också då?
Ja, det är hemligheten.
Men lätt är det inte – och begripligt bara i Jesu
närhet och i livsgemenskapen med Honom. Och
berättelsen om Jona står där bland annat för att vi
ska känna igen oss i hans reaktioner och samtidigt
förstå att Gud vill något annat och mer än det vi
först ser och förstår. Och när Jesus säger att vi är
odugliga tjänare är poängen att egentligen är allt
så mycket nåd att det inte spelar någon roll vem
eller vilka vi är.
Känn på den.
Vi får gärna lufta missmodet – och bekänna den
och vår ilska över det som händer. Men vi ska inte
förfäras över att nåden är komplicerad utan snarare ta det som en utmaning och fråga: Hur är det
egentligen när allt är nåd?
När Guds Son Jesus i mässan stiger upp från
det himmelska bordet, tvättar vår själs fötter från
ondska och synd och betjänar oss med livets bröd
och välsignelsens kalk, sätter Han oss på spåret
mot nåden.
Korset som Maria stod vid när svärdet gick
genom hennes själ är det träd i vars skugga vi för
evigt kan skydda oss mot ondskans och djävulens
hetta; korset är nådens träd. Vi vet inte vad Maria
tänkte eller kände, men vid Jesu kors var hon i
nådens centrum.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
