COMMISSION GEOLOGIQUE

BULLETIN
OE LA
COMMISSION GEOLOGIQUE
OE FINLANOE
N:o 31
UNDERSÖKNING AF PORFYRBLOCK FRÄN SYDVÄSTRA
FINLANDS GLACIALA AFLAGRINGAR
AF
H. HAUSEN.
MIT DEUTSCHEM REFERAT.
HELSINGFORS
Mars 1912
BULLETIN DE LA COMMISSION GEOLOOIQUE DE FINLANDEN:031
UNDERSOKNING AF
POHFYHBLOGK FHAN 8YDVÄ8THA FINLAND8
GLAGIALA AFLAGHINGAH
AF
H. HAUSEN.
MIT DEUTSCHEM REFERAT.
HELSINGfORS
MARS 1912
HELSINFORS 1912,
J . SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG.
Innan författaren till denna uppsats päbegynte sin undersökning
af de sydfinska ledblockens spridning i Ryssland (en uppsats härom
ingär i denna bulletin) framstod det gifvetvis som en nödvändighet att i nagon man göra sig förtrogen med diverse olika eruptivbergarter fran
mellersta Fennoskandia, för att med större säkerhet kunna följa vissa
ledtyper, som för ändamalet äro af vikt, här de sydfinska. Dä landisen, förrän den öfverskred Finland, tydligen i hufvudsak kommit fran
Norrland, gällde det alltsa att under granskningen af kvartäraflagringarna i nordvästra Ryssland kunna särskilja finska typer fran liknande,
hemmahörande i norra Sverige.
I detta syfte genomgick jag under ett besök i Stockholm varen 1910 Sveriges Geologiska Undersöknings museisamlingar af olika
bergarter fran norra Sverige. Det är mig en angenäm plikt att i detta
sammanhang fa rikta en tacksägelse till Sveriges Geologiska Undersökning och dess Chef, Prof. J. O. Andersson, äfvensom till Statsgeologerna A. Oavelin och H. Hedström för det tillmötesgaende jag rönt
saväl under mina besök pa Undersökningens Museum som efterät, da
jag till lans erhällit en större samling preparat af norrländska bergarter. I tacksamhetsskuld af liknande orsak stär jag äfven till Lektor
P. J. Holmquist och Stockholms Högskolas Mineralogiska Institut, likasa
till Prof. A. O. Högbom i Upsala.
Genom dessa studier af museistuffer äfvensom genom den tillhörande litteraturen förvärfvade ·jag ruig en behjälplig kännedom om
de viktigaste norrländska bergartstyperna af eruptivt postarkäiskt ursprung. Det väckte därför snart ruin uppmärksamhet, da jag var
i färd med att inledningsvis granska de lösa blocken i SW Finland,
4
Bulletin de la Commission geologique de finlande.
N:o 31.
huru ofta bergartstyper päträffades, främst porfyrer, hvilka ägde ett
utseende, som jag icke erinrade mig hafva sett. Den kollektion af
dylika bergarter, som jag därvid hopbrakte, har jag sedermera underkastat mikroskopisk granskning, hvars resultat nedan delvis föreligger. Jag har ätnöjt mig att göra till föremäl för beskrifning end ast
porfyrbergarter, dels kvarts- och jelsitpOIfyrer, dels en kvartskeratojyr,
hvilka torde kunna göra anspräk pä ett större intresse. Alla dessa
bergarter, hvilka tydligen sakna en känd ursprungsort, förekomma som
block tämligen allmänt i SW Finland, särskildt pä Aland. En af dessa,
nämligen kvartskeratofyren, uppträder pä sistnämnda ö i stora mängder, icke blütt süm beständsdel i moränen, utan äfven som pä marken
löst liggande erratiska block. Den östra spridningsgränsen för alla
dessa porfyrblock är nägot svär att angifva, emedan de längre österut
pä fastlandet uppträda i blott smä mängder och där vanligen anträffas
blott uti större grustag.
Till slut mä päpekas, att mi na blockobservationer städse äro gjorda
i morän eller glacifluviala bildningar, hvarför den möjligheten är utesluten, att blocken skulle transporterats till platsen pä annat sätt än
med landisen, antingen detta skedde direkt eller i sista hand med tillhjälp af subglaciala smältvattenälfvar i landisens rörelseriktning. Hvad
beträffar frekvensen af dylika block i grusaflagringarna, har det visat sig
icke löna mödan att genom stenräkningar söka uttrycka de procentiska
mängderna, utom för kvartskeratofyren pä Aland. 1) Ty dessa block
komma kvantitativt längt efter de mera lokala blocken och anträffas
bland massor af grus endast i färre exemplar.
1) fl. flausen, Stenräkningar pä Aland.
Oeol. fören. förhandl.
Bd. 33. H. 7.
H. Hausen, Porfyrblock frAn sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
5
Kvarts- och felsitporfyrer.
Ä land.
lngby.
Jomala.
(Rullstensgrus).
Makroskopiskt äger bergarten en grasvart, tät grundmassa med
smärre gulgröna strökorn aj jältspat och glasglänsande kvartsinsprängUngar. Mörkare sma jläckar aj klorit synas. Bergarten erinrar mycket
om den nedanbeskrifna kvartskeratofyren, fransedt dess högre kvartshalt.
Brottet är hos keratofyren dock mera flackmussligt än dennas.
Strökornen iden norm alt struerade grundmassan bestä af fältspat
och kvarts. Fältspaten äger formen af smärre fragment, visar albitlamellering och är mycket omvandlad, särskildt i kalkspat. Kvartsen
saknar kristallografiska konturer och är mera ovalt afrundad. Korrosionsgropar synas ej. Mineralet är klart, men det släcker icke alldeles
heU, utan fläckvis, till följd af frakturer, som dock äro mycket svaga.
Klorit uppträder här och hvar i lappiga partier, bemängda med ett
gratt opakt stoft och sma klumpar af järnmalm. I parallelt ljus synes
grundmassan liksom bestänkt med sma lappar af klorit, omramade af
grätt stoft. Äfven ses punkter af järnmalm kringströdda, men därjämte
ocksa divergentliggande stafvar af opak beskaffenhet. Dessa äro dels
heia individer, dels linjeformade aggregat. I öfrigt är strukturen hos
grundmassan rätt svar att analysera. Hufvudmassan utgöres af ett
oredigt kvartsfältspat-aggregat, där fältspaten torde vara i majoriteten, emedan dubbelbrytningen merendels är lag. Denna orediga struktur
visar dock i ett fall ett slags lagbundenhet, hvilken bäst framträder
vid mindre förstoring, nämligen sa till vida, som fältspaten samlar sig
mera i rundade aggregat (där äfven submikroskopisk sammanväxning
med kvarts torde föreligga) med lägre interferensfärg, atskilda af ett
slags mellanmassa, som är kvartsrikare och därför ljusare mellan korsade
nicoler. Utsläckningen är oregelbunden eller vandrar stundom. Kring
hvarje kvartsströkorn finnes en smalare gördei af grundmassesubstans,
som märkligt nog vid hel kringvridning endast föga lyser upp (glas?).
Slipprofvet af ifragavarande porfyr visar under mikroskopet ett
inhomogent utseende sa till vida, som uti grundrnassan, hvilken i snittet
6
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
är fattig pä strökorn, ett parti af tätare struktur, hvari talrika idiomorfa
fältspatströkorn äro hopgyttrade, förekommer. Detta parti är troligen
inkommet i bergarten som brottstyeke. Mellan de idiomorft utbildade,
ganska tätt Iiggande fältspaterna, som visa rätt hög interferensfärg, äro
starkt omvandlade i kalkspat oeh äga parallel utsläekning, förefinnes en finkristallinisk grund massa, förande en mängd opakt, grätt stoft, hvilket
+
gör, att den mellan
nie. ter sig ganska mörk. Denna grundmassa
är äfven rik pä klorit.
Utom denna porfyr tillvaratogs pä samma lokal en brungra med
ganska tätt liggande smärre rundade strökorn aj jältspat. Kvarts är
makroskopiskt knappast
märkbar. Orundmassan
är tät. I vittrad yta synas utom de Ijusröda fältspaterna äfven hvita, rektangulära sädana.
Under mikroskopet visar sig bergarten vara
rikligt kvartsförande. Sälunda synas talrika smärre
strökorn af detta mineral,
hvilka förete sirliga inbuktningar (korrosionsformer, se fig. 1). GrundFig. I. Kvartsporfyr, Ingby, visande starkt korroderade kvartsströkorn i en nAlstruerad grundmassa. Kring
hvarje strökorn är en korona af grundmassekvarts, som
släeker lika med strökornet. + Nie. Förstoring 18 X .
rnassan bestär till en stor
dei af ett nätverk af klar
kvarts bildande ett slags
nalstruktur 1) (se fig. 1).
Interstitierna eller "rnaskorna" mellan de divergentJiggande nälarna, hvilka vanligen äro sammansvetsade med hvarandra, upptagas af fältspat, nägot grumlad.
Kring hvarje kvartsströkorn finnes en gärd af denna kvartsimplikation,
') Denna erinrar om en af HedstrOm beskrifven nAlväfnad frAn östersjökvartsporfyrernas grundmassa (S. G. U. Ser. C. 139).
H. Hausen. Parfyrblaek frän sydvästra Finlands glaciala aflagrillgal.
7
som är samorienterad med strökornet och alltsä släcker ut pä samma
gäng som detta.
Denna implikation utfyller äfven korrosionsgroparna
i kvartsströkornen.
Utsläckningen hos den nälstruerade grundmassan
sker jläckvis, i det att i hvarje sädan fläck kvartsen städse har hel,
aldrig oregelbunden eller vandrande utsläckning.
Fältspatströkornen
äro uti det förhandenvarande preparatet aHa af oregelbunden form och
visa dels pertitisk sammanväxning. Hufvudmassan är en tämligen finlamellerad plagioklas med föga uthälliga lameller, som äfven växla
betydligt i bredd utefter samma
linje. Denna fältspat genomdrages
nätartadt af en starkt rostpudrad
ortoklas (?) hvilken möjligen uppkom mit sekundärt, alldenstund
den synes följa sprickor uti plagioklasen.
Hos bredare lamelle-
rade individer, som icke undergätt
partiell omvandling, är plagioklasen labrador. Strökorn af ortoklas
observerades
i det
före-
fintliga preparatet.
Utom att grundmassan sasom nämndes äger en kvartsfältspatimplikation, där kvartsen uppträder
nälform,
jämte mellan
malm.
synas
Fig. 2. Kartsporjyr. Ingby. Aggregat af
malm med samma nälstruktur sam grundmassekvartsens. 11 Nie. Förstaring 50 X.
där-
nicoler lappiga partier af klorit bemängd med järn-
Detta senare mineral förefinnes äfven uti grundmassan sasom
oregelbundet fördelade partier af en liknande nalväfnad som kvartsens
(se fig. 2).
Dessa partier hafva dels grenig gestalt, dels markera de
kanten af ett strökorn genom att samla sig i dettas omedelbara närhet.
Denna nalväfnad af malm är i regeln ännu mera pregnant utbildad
än kvartsens.
Den är dock sannolikt icke primär, utan torde kunna
förklaras som en pseudomorfosbildning, ty där malmnalarna uppträda,
där synas icke sädana af kvarts. Ocksa kan man se, huru en kvartsnal
direkt utgör fortsättningen pä en sädan af malm. Den sporadiska för-
B
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
deiningen af dylikt malmlistverk i grundmassan tyder äfven pä senare
försiggängen infiltration.
Pä samma lokal tillvaratogs dessutom en porfyr med svartbrun,
tät grundmassa och smärre ljusr6da jältspatkorn aj nagot varierande
storlek. Rätt mycket str6korn aj kvarts j6rekomma.
I motsats till de i det föregäende beskrifna bergarterna visar
denna porfyr under mikroskopet ganska talrikt strökorn af ortoklas
jämte sädana af plagioklas. Ortoklaserna äga stundom antydan till idiomorfi, ehuru oregelbundna brottartade ytor äro vanligast. Mineralet
visar pertitstruktur utan lagbunden anordning. Pertitsammanväxningen
är ytterst fin, och det framgär ej alltid om den andra komponenten är plagioklas. De fä strökorn af detta senare mineral, som förekomma individualiserade, visa oregelbundna former och tämligen bred albitlamellering med tämligen liten utsläckningsvinkel pä P.
Delvis ersatta
af kalkspat. Grundmassan synes mellan
nicoler ganska starkt
grumlad af ett opakt stoft jämte smä kloritfjäll och malmpartiklar.
nicoler frall1träder en oregelbunden väfnad väsentligen af
Mellan
kvarts och fältspat. Merendels synas dessa i fin sammanväxning utan
nägon lagbundenhet, och de mineralkorn, som kunna urskiljas, gripa
tandartadt in i hvarandra. Därjämte synas oregelbundet hopade större
+
fragment af kvarts, erinrande om kataklasstruktur. Utsläckningen är ock
hos hvarje dylik kvartsindivid i regeln undulös. Härmed är dock icke
sagdt, att bergarten skulle undergätt tryckmetamorfos, ty kvartsströkornen äro fullkomligt opäverkade. Grundmassans struktur torde snarare
fä anses uppkommen genom protoklas. Kring hvarje kvartsströkorn
finnes en gärd af grundmassekvarts, som si äcker ut samtidigt med strökornet. Vid de större kvartsindividerna är dock den na bärd synnerligen smal. Zirkon och apatit uppträda sparsamt.
Näsby.
Hammarland.
(Rullstensgrus).
Uti en grusgrop i rullstensgrus invid vägskälet till Postad vid
stora postvägen anträffades en vacker porjyr med grabrun, ganska tät
grundmassa, bestr6dd med m6rkare jläckar. Därjämte synas ända titl
1- ------ H. Hausen, Porfyrbloek frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
9
1 cm stora strökorn aj jältspat med ganska god kristallograjisk utbildning och aj ljusröd järg. Kvarts synes makroskopiskt icke (felsitporfyr). Fränsedt att bergarten saknar kvartskorn erinrar den till det
yttre nägot om Kumlinge kvartsporfyr.
I preparatet (är liksom i handstuffen) icke nägot kvartskorn synligt,
men väl smä oregelbundet begränsade partier af kvarts. Preparat-
Fig. 3. Felsitporjyr, Näsby, Hammarland. Strökorn af plagioklaspertit med kaviteter utfyllda af kvartsnälväfnad, lik grundrnassans. Till höger ett parti af grundrnassan,
visande fläekvis skeendc utsläekning.
Nie. Förstoring 18 X .
+
snittet berör ett större oregelbundet kontureradt fältspatströkorn, bestäende af en pertitisk sammanväxning af klar albit och nägot grumlad ortoklas. Implikationen är oregelbunden och albitlamellerna äro
korta och hastigt växlande i bredd (se fig. 3). Uti strökornet synas
talrika kaviteter, som utfyllas af en kvarts-nälväfnad, lik grundrnassans.
Denna sistnämnda äger nämligen en ganska utpräglad nälstruktur lik den
hos nägra i det föregäende beskrifna bergarter. En stark förstoring af
10
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
denna nälväfnad närmast ett kvartsparti ses i fig. 4.
parallelt
Ijus visar grundmassan smä partier af en svagt grönfärgad klorit,
med hvilken malm är associerad i smärre korn. Ofta äro kloritfläckarna sä intimt poikilitiskt genomträngda af den nälformiga kvartsen,
att sammanhanget alldeles gär förloradt och kloriten uppträder i form
af ett otal smä interstitier uti kvartsväfnaden. Denna sistnämnda är i
allmänhet rätt utpräglad. Dock äger äfven här liksom ofvan det förhällande rum, att kvartsnälarna äro sammansvetsade
med hvarandra, hvarigenom
interstitierna icke
blifva
skarpvinkliga, utan mera
rund ade. Där heia kvartspartier förekomma, visar sig
samma fenomen som hos
strökornen i tidigare beskrifna porfyrer, nämligen
Fig. 4. Felsitpor!yr, Näsby. Grundmassa med
nälkvartsimplikation, samorienterad med ett kvartsparti. + Nie. Förstoring 300 X.
att grundmassekvartsväfnaden närmast kring kvartspartiet släcker samtidigt med
detta. I öfrigt sker utsläckningen i grundmassan fläckOe lika orienterade
vis.
partierna hafva mycket oregelbunden konturering gentemot hvarandra. Där kloriten hopat sig
tätare, uppkomma mellan
nicoler fläckar, hvilka vid hel kringvridning
blott svagt Iysa upp. Fränsedt de fall, dä klorit bildar interstitierna
+
mellan kvartsnälarna, utgör fältspat denna mellanmassa, hvilken i parallelt ljus tydligt afsticker trän den klara kvartsen som en nägot brunaktig massa. Järnmalm synes här och hvar i grundmassan som oregelbundna korn. Äfven förekommer den som nämndt associerad med
kloritfjällen.
H . Hausen. Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
W om kyrkan, Finström.
11
(Morän).
Bergarten äger i friskt brott en grasvart grundmassa, hvari ligga
tätt inströdda sma ljusröda jältspater. Smärre korn aj kvarts synas.
Ur grundmassan framhäfva sig otydligt mörkare fläckar. Brottet är
mycket ojämnt. I vittrad yta antager bergarten en ljusbrun järg, hvarigenom fäItspaten otydligare framträder, medan däremot den mörka
kvartsen synes bättre.
Mikroskopiskt visar bergarten en distinkt porfyrstruktur med finkristallinisk grundmassa och strökorn af kvarts och fältspat. Kvartskornen äro rundade samt släcka helt. Korrosionsvikar saknas, eh uru
kontureringen i nägra korn är smänaggad. Fältspatströkornen äro antingen plagioklas eller pertit. Plagioklasen äger tydlig albitlamellering
och har tendens till idiomorf utbildning. Af utsläckningen att döma
synes labrador föreligga. Pertiten uppträder städse som formlösa
korn, och pertitstrukturen är alltid oregelbunden. Grundmassan är
ett finkristalliniskt aggregat af fältspat och kvarts. Kontureringen
är städse oregelbunden och ser det ut, som om strukturen vore
sekundär (entglast). I parallelt ljus synes ett grätt opakt stoft
äfvensom smä kloritflittror i cellartade teckningar fördelade i grundrnassan. Smärre partier af järnmalm, delvis med oktaederytor, synas
äfven. Här och hvar finnas oregelbundet form ade korn af ett grönt
kloritliknande mineral med tydliga genomgängar i en riktning. Äfven
smä rektangulärt begränsade zirkoner synas uti grundrnassan.
Storbyn.
Eckerö.
(Morängrus).
Ett litet block af en porfyr anträffades.
Denna äger en tät gra-
svart grundmassa och till 1 cm stora strökorn aj blekröd jältspat,
idiomorjt utbildad. Strökornen aj kvarts äro tämligen sma, äjven de
idiomorja. Fältspaternas storlek varierar mycket. Orundmassans brott
är ojämnt.
Under mikroskopet visa kvartsströkornen i preparatet sällan antydan till dihexaederform. Vanligen äro de mjukt afrundade. Korro-
12
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
sionsvikar förekomma knappast. Uti ett större korn synas runda hälrum, fyllda af kloritaggregat och kalkspat eller uteslutande detta senare mineral. Kvartsen är utan frakturer och släcker helt. Flerstädes
synas i grundmassan större partier, bestäende af en sammangyttring af
klorit och kalkspat, hvarvid den senare i regeln öfverväger. Äfven
fiere kortare sprickor, fyllda af kalkspat, genomdraga grundrnassan. Strökornen af fältspat synas sä godt som uteslutande vara plagioklas
+
med tämligen fin albitlamellering. Grundmassan är mellan
nicoler
och vid minsta förstoring tydligt fluidalstruerad. Strimmigheten framträder tack vare ett opakt stoft, som förefinnes rikligt iden i öfrigt
färglösa grundrnassan.
Magnetit och pyrit äro jämförelsevis riknicoler lyser grundmassan blott föga upp,
ligt kringströdda. Mellan
visande ett finkristalliniskt aggregat af företrädesvis fältspat, som där-
+
jämte ofta äger formen af smä korta lister. Dessa släcka merendels
parallelt. Vid starkaste förstoring synas somliga af dem sammansättas
af tva albitJameller med ringa utsläckningsvinkeJ. Dessa lister hafva
nägot högre interferensfärg än den botten, hvarpä de ligga, som förblir
+
ganska mörk mellan
nicoler. Undantag bilda smärre oregelbundna
aggregat af kvarts och enstaka smä fragment af detta mineral, hvilka
ligga kringströdda. Utmed kanten af samtliga strökorn anrikar sig det
nämnda opaka grä stoftet tiH en mörk bärd, som dock vanligen är
mycket sma!.
Klorit uppträder som strökorn, delvis ersatta af kalkspat.
Kvarnbo.
Saltvik.
(Löst block).
Felsitporjyr med chokoladbrun grundmassa och sma ljusröda, vanligen rektangulärt begränsade jältspater. Erinrar makroskopiskt om
den bekanta klittbergsporfyren frän Elfdalen, med den skillnaden, att
den senare har mörkare grundmassa, ätminstone i de stufter jag sett.
Under mikroskopet synas blott nägra enstaka smä strökorn af
kvarts. Dessa visa dock tämligen väl utbildad dihexaederform. Därjämte
finnas äfven smärre kataklastiska hopar af kvarts med oregelbundna
fogar mellan de skilda individerna. Fältspaten är dels plagioklas, dels
oregelbundet struerad pertit. I det senare faHet synes ortoklas bilda
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra finlands glaciala aflagringar.
13
hufvuddelen, medan plagioklas uppträder som smä f1äekar eller sliror.
Begränsningen af pertitkristallerna är merendels efter kristallografiska
ytor. Den Ijusare komponenten af pertiterna är ieke alltid albitIamellerad, utan blott klarare oeh helt släekande, medan den dei, som har
lägre dubbelbrytning, ieke blir mörk vid hel kringvridning, beroende
som det synes pä en ännu finare pertitisk sammanväxning. Grundmassan visar ett inhomogent utseende sä till vida, som partier af en finkornig kvartsfältspatblandning uppträda jämte en implikation, sammansatt af kvartsnälar med mellanliggande fältspat. Nälstrukturen är myeket
utpräglad eller tydligare än i alla de hittills beskrifna bergarterna. Utsläekningen sker fläekvis. Kring hvarje kvartsströkorn synes en Iiknande korona af grundmassekvarts, som beskrifvits hos fiere af bergarterna i det föregäende.
Uti paralleIt Ijus befinnes grundmassan
sparsamt pudrad af malmstoft.
Fastlandet.
Kyrkbyn.
Nykyrka.
(Morän).
Felsitporjyr med brun, tät grundmassa och sma rödbruna, tämligen otydligt jramträdande strökorn aj jältspat. Brottet är ojämnt.
Mikroskopiskt framträda strökorn af kvarts, starkt korroderade
med djupa inbuktningar. Fältspatinspränglingarna bestä dels af ortoklas, dels af albitlamellerad plagioklas med oregelbundet begränsade former. Ortoklasen, som icke häller har att uppvisa kristallografiska ytor,
företer dessutom djupare korrosionsvikar, fyllda med grundmassesubstans. Fläekar af klorit uppträda, assoeierade med järnmalm i
smärre partier. I parallelt Ijus synes grundmassan tämligen kraftigt pigmenterad af ett brunaktigt stoft, som emellertid ieke uppträder i likformig fördelning, utan anrikar sig till mörkare flikiga partier, hvilka
omrama svagare pigmenterade mineralindivider eller -grupper. Mellan
kürsställda nie. synes oeksä, huru dessa pigmentrikare partier vid hel
kringvridning blütt föga Iysa upp, medan de omslutna f1äekarna visa
kvartsens interferensfärg. Härigenüm uppträder en tydIig fläekighet hos
14
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
+
grundmassan mellan
nic., som likväl skiljer sig frän den hos de i
det föregäende beskrifna bergarterna därigenom, att "fläckarna" afgränsas
frän hvarandra af ett mellanrum, som till följd af pigmentrikedomen är
nästan opakt. En gemensamhet med nälstrukturerna förefinnes dock
däri, att kvartskornen omgifvas af en grundmassekvartsgärd, hvilken
släcker samtidigt med strökornet. "Fläckarna" i grundmassan äro antingen hvar för sig helt släckande fält, eller ock uppträda i samma "fläck"
fiere sektioner med olika orientering. Strukturen hos » fläckarna" är
äfven vid starkaste förstoring mycket svär att deschiffrera, emedan det
opaka stoftet, som synes va ra rost, öfverallt verkar skymmande. Hufvudmassan synes dock, att döma af den relativt höga dubbelbrytningen,
vara kvarts. Hvad som i "fläckarnas" mellanrum uppträder förutom rostpigmentet kan ej afgöras, men är troligen fältspat till hufvudsaklig
dei, att döma af den läga dubbelbrytningen. Uti korrosionsvikar och
hälrum af en fältspatskristall syntes grundmassesubstans, men här med
nälstruktur, hvilket ädagalägger den ofvanbeskrifna grundmassestrukturens nära samhörighet med nälimplikationerna.
Ypäja station (Äbo - Toijala banan).
Loimijoki.
(Morän).
Portyr med chokoladbrun grundmassa, sma röda tältspatsströkorn
ach mörk kvarts. Brattet är ojämnt.
Mikroskopiskt synas talrika kvartskorn, hvilka äro rund ade och
korroderade med djupa inbuktningar. Oe släcka alla helt ut. Fältspat uppträder som oregelbundna korn och är dels albitlamellerad
plagioklas, dels grof pertit. Den klarare kompon«;nten i denna senare
har visserligen högre dubbelbrytning än den grumlade, men visar dock
ej albitlamellering i hvarje fall. Pertitstrukturen gifver sig tillkänna än
som en mera regelbunden flammighet, än som Ijusare fläckar mot
bakgrunden af den lägre dubbelbrytande hufvudmassan (ortoklas).
Strökorn af ortoklas utan pertitiska inneslutningar anträffas äfven. Formen hos alla fältspatströkorn är oregelbunden. Grundmassan, som
uti parallelt Ijus synes svagt rostfärgad och bemängd med smä kloritfjäIl,
visar sig mellan korsade nicoler vara karaktäriserad af en "nälstruktur",
H. Hausen, Porfyrblock frAn sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
15
hvilken likväl icke är sä väl utbildad som den hos de i det föregäende beskrifna porfyrerna. Oenna struktur är dock otvifvelaktigt att
hänföras till samma kategori, i det utsläckningen hos grundmassekvartsen äfven här sker fläckvis och kring hvarje kvartsströkorn filmes
en synnerligen väl utbildad korona af grundmassekvarts, som si äcker
samtidigt med kornet. Hvad som i föregäende porfyrer torde kunna
kallas "kvartsnälväfnad" är här ersatt af oregelbundet begränsade kvartsindivider, som äro tätt poikilitiskt genomstungna af fältspat ("svampstruktur"). Dessa poikilitkorn spela här samma roll som interstitierna
mellan nälarna i nälväfnaden (se längre fram I). I vissa partier af grundmassan skönjes dock tydligt en tendens till nälformig utbildning hos kvartsen.
Nya kyrkogarden, Ekenäs.
(Asgrus i Lojoasen).
Porjyr med tättliggande sma, nästan hvita strökorn aj jältspat,
jämte talrika kvartskorn. Orundmassan är tät och mörkgra.
Oe rikligt förhandenvarande strökornen af kvarts äga under mikroskopet icke dihexaederform, utan visa rundade konturer, ofta försedda
med djupa korrosionsvikar.
Fältspaterna hafva likasä oregelbunden
begränsning. Oe utgöras antingen af ortoklas eller mikropertit. Uti
denna senare ligga dock ofta större inneslutningar af albitlamellerad
plagioklas. Äfven enstaka individ ualiserade plagioklaskristaller förekomma. Dessa äro likaledes allotriomorfa. Grundmassan äger i den na
bergart en fläckvis släckande granofyrstruktur, där en nälformig utbildning hos kvartsen gör sig gällande. Här föreligger alltsä samma
fenomen som hos de tidigare beskrifna bergarterna. Samma gärd af
grundmassekvarts kring kvartsströkornen ses äfven här. Uti 11 Ijus synes uti grundmassan ett grätt, opakt stoft, som emellertid icke uppträder i jämn fördelning, utan i greniga figurer, liknande genomsnitt af
biceller. Dessa förgreningar omsluta kvartsindividerna i grundmassan
(de helt släckande nätpartierna) samt skilja dem frän hvarandra. Mellan korsade nicoler förblifva dessa mellanpartier nästan mörka vid hel
kringvridning. Järnmalmen finnes som smärre korn här och hvar i
grundrnassan. Smä apatitprismer synas ställvis.
16
Bulletin de la Commission geologique de finlande.
N:o 31.
Äterblick pa kvarts- och felsitporfyrernas viktigaste strukturdrag.
Hvad först bergarternas strökorn beträffar, äro de alla smä. Oe
största dimensionerna öfverstiga icke 1 cm. Fältspaterna äro för det
mesta ortoklas-mikropertit, ehuru gröfre sammanväxningar mellan ortoklas och plagioklas äfven förekomma . Konturerna af dessa strökorn
äro i regeln buktiga och inskurna. Individualiserade natronkalk-plagioklaser förekomma ocksä, och äro de stundom idiomorft utbildade.
Kvarts är städse rikligt närvarande som starkt korroderade korn med
djupa inbuktningar. Orundmassan har i de fiesta af porfyrerna ett
mycket konstant utseende genom jörejintligheten aj en kvarts-"näLväfnad", där utsLäckningen sker jLäckvis. Denna sistnämnda företeelse visar sig alltid, äfven dä nälstrukturen icke kommit till utbildning, utan stannat vid ett slags "svampstruktur". Det förefaller som
om den bäst utvecklade n älstrukturen tyder pä längst hunnen separation af kvarts- och fältspatbeständsdelarna (se nedan). Gemensamt
för alla porfyrer med en sä beskaffad grundmassa är likaledes förefintligheten af en korona aj grundmassekvarts kring hvarje strökorn,
utsLäckande samtidigt med detta. Denna korona är vanligen bredare,
ju mindre och ju djupare korroderade kvartskornen äro, och förefaller
det, som om koronans storlek stode i direkt proportion till graden af
korrosion.
Liknande strukturdrag hafva tidigare omnämnts af Ramsay 1)
frän hoglandsporfyren . Pä sid. 13 yttrar denne: "Oftast omgifvas de
(kvartskornen) af en krans af senare vid grundrnassans stelnande utkristalliserad kvarts, som bild ar listformiga eller oregelbundet greniga
partier, hvilka i växlande riktningar korsa hvarandra och omsluta förvittrad fältspatsubstans eller grundmassa. Kvartsen i denna omgifvande
krans är kristallografiskt lika orienterad med den ursprungliga korroderade individen, ty den utsläcker ljuset mellan korsade nicoler samtidigt. "
1) W. Ramsay, Beskrifn. till kartbl. 19 & 20.
f. G. U.
1891.
- - -- - - - -- -
- -- -
---
~--
-
-
-
-----
-
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
17
Afven Hedsträm 1) har uti prof af lösa block frän Gotland iakttagit en dylik egendomlig granofyrstruktur och koronautbildning kring
kvartsströkornen. Denna nälstruktur är här vida mer praktfullt utbildad, enligt hvad jag, utom frän beskrifningen, kunnat öfvertyga mig
om genom studiet af samma preparat, som legat till grund för HedUti dessa gotländska porfyrblock finnas
sträins nämnda publikation.
samma kombination mellan djupt korroderade kvartskorn och vacker
koronautbildning. Beträffande grundmassestrukturen säger Hedsträm:
"Kvartsen förekommer - vanligtvis i nälformiga snitt, som korsa grundmassan i alla riktningar, bildande ett nätverk af kvartsnälar, i maskorna
mellan hvilka den stoftbemängda fältspaten ligger. Med korsade nicoller
upplöser sig grundmassan ofta i fält - med lika utsläckning pä alla
de i fältet ingäende delarene af samma mineral". (Jfr. förfs. "fläckvisa utsläckning" I). Angäende granitporfyren vid Sundsvall säger Holm-
quist: 2) "kvartsströkornen -
omgifvas ofta af en mantel af - kvartsmikropoikilit, hvilken är enhetligt orienterad och samtidigt släckande
med det omslutna kristallkornet" . Nälstruktur hos grundmassan förefinnes icke här, utan mikropoikilit. Slutligen har förf. uti ett prof af
älandskvartsporfyr (frän fast klyft, Emkarby) ur lektor Holmquists samling pä Tekniska Högskolan i Stock holm sett en vacker nälstruktur
hos grundmassan. 3) Denna struktur är vida gröfre och tydligen resultatet af en längre fortskriden separation af kvartsfältspatsubstansen.
Alla de förekommande granofyrstrukturerna af dylikt slag frän de ofvan
af fÖrf. beskrifna porfyrblocken samt frän Hedsträms östersjökvartsporfyr och frän den nämnda kvartsporfyren vid Emkarby, Aland bilda ett
slags serie, som torde utvisa en gradvis fortskriden differentiation
före stelnandet.
1) H. Hedström, Studier öfver bergarter frän morän vid Visby . S. G. U. Ser. C.
N:o 139. Sid. 6- 9. 1894.
2) P. J. HOlmquist, Om Rödöomrädets rapakivi och gängbergarter.
Sero C.
N:o 181.
S. G. U.
1899.
3) Denna nälstruktur omnämnes ej uti F. G. U:s Kartbladsbeskrijningar öjver
Aland (Kartbl. 16, 17, 21 , 25).
2
18
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
Sävidt jag af handbokslitteraturen 1) kunnat finna, är det fall, som
skulle kunna benämnas nälgranofyrstruktur, och hvarest kvartsen uppträder som listverk och tillika bildar hufvuddelen, icke upptaget nägonstädes. Rosenbusch 2) omnämner visserligen en regelbunden implikation
mellan fältspat och kvarts i form af ett nätverk, men uti detta bestä
listerna ej af kvarts, utan af fältspat. Däremot synes den fläckvisa utsläckningen i grundmassan och koronan kring kvartsströkornen vara
ett jämförelsevis allmänt fenomen. Det lika orienterade partiet af grundmassekvarts kring kvartsinspränglingarna kallades af Michel Uvy 3)
«quartz globulaire", ehuru han närmast tänkte sig denna korona utbildad som radialsträliga aggregat af kvarts och fältspat. Termen
"quartz aureole" är för samma fenomen äfven antagen bland franska
petrografer. Det har närmare studerats uti porfyrer frän Schwartzwald
af Williams 4), som tänker sig uppkomsten af dylika aureoler sälunda,
att grundmassan vid fortgäende kristallisationsprocess slutligen inträdde
i ett sä acidt stadium, att kvartskornen begynte förstora sig direkt med
grundmassematerial. Detta bestod naturligtvis ej af ren kvarts, utan
medrycktes äfven fältspatsubstans, hvarigenom aureolen erhöll ett
svampigt, eller, om fältspaten ordnade sig radieIlt i förhällande till det
omslutna strökornet, ett radialsträligt (sfärolitiskt) utseende. Den förete else, att grundmassa med implikationsstruktur äger en fläckvis fördelad utsläckning, d. v. s. att grundmassan inom ett välbegränsadt
fält har lika orientering, torde nära sammanhöra med aureolfenomenet. Det är väl Michel Uvys "spherolithes petrosiliceux a quartz globulaire" . I hvarje fall, där förf. hos sina porfyrer iakttagit lika orienterad
kvartskrans kring kvartsströkornen, där har äfven grundmassan företett
fläckvis skeende utsläckning. Mänga af dessa "fläckar" äro i prepa1) Fouque et Miclzel-Levy, Mineralogie Microg raphique. 1879, sid. 190. (" Quartz
de seconde kristallisation").
F. Zirkel, Lehrbuch der Petrographie. 1894, sid. 169, 172.
H. Rosenbusclz, Mikroskopische Physiographie d. Min. und Gest. Bd. 11. 2. Ergussgesteine, sid. 791-795. 1908.
2) I. c., sid 793.
3) I. c., sid. 193.
4) O. H. Williams, Die Eruptivgesteine der Gegend von Triberg im Schwartzwald. N. J. f. M. B- B. 11. 1883.
H. Hausen , Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
19
ratet naturligtvis att anses säsom frän kvartsströkornen afskurna delar
af aureolen. Härigenom vinner äfven det förhällande förklaring, att säsom
ofvan sades, graden af korrosion stär i direkt proportion till koronans
storlek. Ty ju mindre flik af kvartsströkornet preparatsnittet afskär,
desto större blir tillika snittet genom den omgifvande aureolmassan.
Kvartskeratofyr.
Denna bergart äger ett synnerligen karaktäristiskt utseende. Den
är tät, mörkfärgad och nägot hälleflintliknande, med flackmussligt brott
och skarpa eggar likt flintans . Uti den täta grundmassan synas sparsamt inströdda smä Ijusröda eller hvita fältspatströkorn. Färgen hos
grundmassan växlar i fiere toner frän lefverbrun-rökgrä till svartgrä
eller nästan svart. Vittringshuden är dock alltid betydligt Ijusare, nästan
hvit. Äfven häruti äger bergarten sälunda en yttre likhet med f1inta .
Smä mörka f1äckar af klorit, hvilka med svärighet skönjas i friskt brott,
framträda rätt tydligt i vittrad yta. Kvartskorn förefinnas makroskopiskt
ytterst sparsamt.
Ehuru bergarten icke är sä alldeles sällsynt i morängruset i SW
Finland och den pä Aland finnes i riklig mängd, har den mig veterligen aldrig omnämnts i litteraturen, ätminstone ej i kartbladsbeskrifningarna. Sävidt jag kan finna är det blott v. Schmalensee, som tidigare observerat densamma. Denne gjorde för ätskilliga är sedan pa
uppdrag af Geologiska Kommissionen en exkursion till Aland för studiet
af lösa block (främst silur) och hopbrakte därvid en samling, hvaraf
delar förvaras dels pä Geol. Komm., dels pä Univ. Mineralogiska Institut
i Helsingfors. Bland de profver, som ligga i Institutets montrar, päträffade jag en stuff frän ett löst block af denna kvartskeratofyr med
en anteckning af v. Schmalensee: "Hälleflinta eller Fältspatporfyrtuff?"
Arkeologerna, som under senare tider bedrifvit undersökningar vid
Alands stenäldersboplatser och funnit samma bergart i stora mängder
som skärfvor i kulturlagren 1), hafva kallat den "hälleflinta ".
1) Jfr. J. Ailio, Üb ersicht der steinzeitlichen Wohnplatzfund e in Finland. H elsingfors 1909. Denn e författare använder dock benämningen • kvartskeratofyr ", i det
att den af mig verkställda mikro undersökningen här redan Jigger till grund .
20
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
Da jag för nagot mer än ett ar sedan utförde ett antal stenräkningar pa Aland 1), slog det mig huru ofta förekommande denna bergart är i morängruset härstädes. Äfven visade den sig vara rätt allmän
som större, löst liggande erratiska block. Hvad som äfvell förlänar bergarten ett särskildt intresse, är, som nämndes, dess allmänna förekomst
som skärfvor vid stenaldersboplatserna pa Aland. Stenaldersfolket hade
i brist pa flinta begagnat sig af denna bergart som surrogat, emedan
den, sasom ofvan framhallits,
äger det gemensamt med
flintan, att brottet är flackmussligt med skarpa
eg-
gar.
Om än bergarten makroskopiskt kan variera nagot
till utseendet, företer den
under mikroskopet en synnerJigen likartad struktur.
Alla de till ett 10-tal upp-
Fig. 5. Kvartskeratojyr. Aland. Strökorn af labrador uti en grundmassa med struktur typisk för
denna bergart. + Nie. Förstoring 60 X.
gaende preparaten af makroskopiskt olika varieteter
och fran olika orter visa just
inga variationer, vare sig hos
strökornen eller grundmas-
san. Kvarts synes som strökorn blott uti ett af de undersökta preparaten.
Hvad strökornen af fältspat beträffar, synes en dei, af utsläckningen
att döma, vara en jämförelsevis kalkhaltig plagioklas, särskildt labrador,
andra ater äro ortoklas eller pertit. Anmärkningsvärdt är att hos
plagioklaserna sma utsläckningsvinklar pa Picke observerats i ett enda
preparat; vinkelvärdena understiga ej 8' . Albitlamelleringen är i regeln markerad och icke alltför bred. Vanligen uppträda nägra bredare
lameller och ett stort antal helt smala i samma individ. Ofta iakttages
1) H.
Hausen , 1. e.
H. Hausen, Porfyrblock frAn sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
21
dock huru denna lamellering är synnerJigen dunkelt framträdande, i det
nägra skarpa gränser mellan de skilda lamellerna icke förefinnas, utan
kontinuerliga öfvergängar, hvarigenom vid kringvridning utsläckningen
vandrar frän en lamell tiJl en annan. Formen hos plagioklaserna är dels
idiomorft utbildad, eller ätminstone med antydan till kristallbegränsning
(fig. 6). Därjämte ses synnerligen allmänt, huru formerna antingen
störas af korrosionsgropar (fig. 6) eller äro afrundade till mera oregelbundna skepnader (korrosion), samt huru mineralindividerna antaga en
Fig. 6. Plagioklaskristall med idiomorfutbildning och en djupare korrosionsgrop.
Fig. 7. PlagioklaskristaJl med skelettartad
utbildning. Oe fritt liggande partierna äro
lika orienterade med hufvuddelen.
skelettformig utbildning (fig. 7 o. 8). I detta sistnämnda fall äro konturerna
dock ej i regeln rundade, utan brutna efter kristallografiska ytor. Hvarje
gren inom skelettet är sälunda kristallografiskt begränsad, i ändan
af prismaytor.
Oregelbundenheter förekomma
naturligtvis därjämte
i hvarje skelett. Korrosiv afrundning är dock mycket sällsynt, hvilket
tydligt talar för, att denna utbildning är en primär växtform, och att
kristallen icke efterät anfrätts. I de fall, dä preparaten räkat afskära skelettdelarna ofvanom deras rot, framstä de som isolerade smä fältspatkorn.
Deras lika orientering visar dock, att de alla äro samhöriga.
Mellan-
rummen mellan skelettdelarna äfvensom korrosionsvikar äro fyllda med
grundmassesubstans. Äfven ses ofta huru ett flertal smärre plagioklasindivider af allotriomorf begränsning hopat sig i klungor, erinrande om
22
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
kataklasstruktur. "Murbruk" synes dock ej, och böjda och brustna
tvillinglameller hafva aldrig iakttagits. Liknande fältspataggregat omtalar äfven Holmquist 1) frän Rödöomrädets gängporfyrer.
Plagioklas bild&r det vida öfvervägande antalet strökorn i alla de
preparat, som granskats.
Ortoklas anträffas stundom idiomorft utbildad eller ätminstone
med pinakoidala ytor. Anmärkningsvärdt är det faktum, att smä partier af granofyr lagt sig tätt intill kanten af nägra ortoklaser, delvis
släckande ut samtidigt med strökornet. I allmänhet är detta mineral dock sparsamt representeradt bland strökornen. Yida vanligare är dä en grof, oregelbundet
bildad pertit, där den hufvudsakliga komponenten synes va ra ortoklas. Den andra parten, som
uppträder i form af oregelbundna,
flammiga partier, har vida högre
dubbelbrytning, men saknar dock
ofta albitlamellering.
Fig. 8.
Tvenne närliggande skelettformiga
fältspatindivider.
Formen af
pertitkristallerna är merändels
oregelbunden, ehuru ett fall med
idiomorfi observerades.
Kvarts har anträffats som strökorn blott uti ett enda preparat.
Detta strökorn, hvilket äger en afrundad form, är anmärkningsvärdt sä
till vida, som ur detsamma i grundmassan utskjuta smä korta kvartsnälar, samorienterade med strökornet (fig. 9). Detta fenomen gifver en
svag erinran om den vackra quartzglobulaire-struktur, som Hedsträm 2)
beskrifvit frän block pä Gotland.
Grundmassan torde förete det mest karaktäristiska draget under
mikroskopet hos bergarten i fräga. (Fig. 5). Icke blott strukturen, utan
1) P. J. ffolmqvist, Om Rödöomrädets rapakivi och gängbergarter. S. G. U.
Ser. C. N:o 181, sid. 30.
2) ff. ffedstrOm, Studier öfver bergarter frän morän vid Visby. S. G. U. Ser. C.
N:o 139, sid. 6; äfven fig. 2, sid. 7.
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
23
äfven gryet förblifva städse desamma. Sedd i vanligt Ijus är grundmassan i regeln ganska starkt bestänkt af ett grätt stoft, klorit och
smä malmkorn.
Därjämte finnes ett svagt brunaktigt pigment, jämnt
fördeladt. Klorit och malm uppträda äfven i större partier och äro
ofta associerade med hvarandra. Äfven kalkspat plägar tillkomma i detta
fall. Kloritfläckarna synas äfven framträda makroskopiskt, särskildt pä
vittrad yta. Detta mineral jämte malmen torde betinga bergartens städse
mörka färger. Epidot samt apatit i smä pelare pläga förekomma som
inneslutning ar i kloriten. I öfrig t bestä r grundmassan af fältspat och
kvarts. Dessa beting a en synnerligen oredig
struktur, en tät hopgyttring med suddiga
och tandade gränskonturer mellan de skilda
mineralen samt vandrande utsläckning. Dessutom bidrager den rikliga förekomsten af
malmstoft och klorit mycket till att öka
oredan.
Hvad som hos grundmassan dock
Fi g. 9. Kvartsströkorn i kera-
genast äfven vid mindre förstoring faller i tofy ren, visande radi ellt utskjutande kvartsnälar, som äro lika
ögonen, är den rikliga förekomsten af smä
orienterade med strökornet.
divergentliggande nälar med ungefär kvartsens dubbelbrytning. Utsläckningen hos dessa är emellertid alltid sned
eller vandrande. Enligt hvad jag kunnat finna, representera dessa smä
lister tvärsnitt af oregelbundet konturerade och undulöst utsläckande
kvartstaflor.
Dessa äro som det synes poikilitiskt genomträngda af
fältspat och dessutom skymda af de mörka mineralen. Ställvis uppträda hopgyttringar af nägot större och klarare kvartspartier, men är
utsläckningen äfven hos dem undulös. Stundom ses antydan till svarta
+
kors mellan
nic. Nägon sfärolitisk anordning kan pä dylika ställen
dock ej förmärkas, utan blott en kvartsindivid.
Ingen kemisk analys af bergarten föreligger förutom en kiselsyrebestämning, som visar 72,3 Ofo Si 02' Det är alltsä med en viss
reservation bergarten tilldelats namnet "kvartskeratofyr". Dä emellertid fältspatströkornen till större delen utgöras af en natron-kalkfältspat,
men kiselsyrehalten icke desto mindre är sä hög, som angifvits, och
dä de för keratofyrer karaktäristiska kloritfläckarna äfven uppträda,
24
Bull etin de la Commission geologique de Finlande.
torde d et ifragavarande namnet bäst läm pa sig.
N:o 31.
"Fältspatporfyr" ut-
trycker icke, att i bergarten skulle inga plagioklasströkorn iden utsträckning, som pavisats. Den definition, Rosenbusch 1) gifvit kvartskeratofyrens struktur, kan tämligen väl ti ll ämpas äfven pa ifragavarande
be rgart, saväl hvad strökornen som grundmassan vidkommer.
Porfyrblockens förekomst i de glaciala aflagringarna.
Samtliga de undersökta porfyrblocken, med undantag i viss man
för kvartskeratofyren, äro enstaka fynd . Vanligen uppträda dock tre a
fyra olika arter associerade pä samma lokal, men de falla icke alltid
genast i ögonen, utan anträffas ofta först efter en stunds letning. Pä
Aland äro de aJlmännast, särskildt kvartskeratofyren, och aftager deras
frekvens österut hastigt, sä att de i SW-ligaste delen af det finska fastlandet delvis mäste betecknas som ganska sälJsynta. Östra gränsen för
deras spridningsomräde är pä denna grund mycket vansklig att angifva.
Förf. har granskat ett stort antal grustag uti Lojoäsen utmed Hangöbanan och funnit kvartskeratofyr ostligast i Lojo, medan vid Ekenäs porfyrblock af fiere sI ag redan möta. Utmed Abo- Toijalabanan har jag
hittat en porfyr ostligast vid Ypäjä i Loimijoki socken.
Pä Aland är
som nämndt kvartskeratofyren rätt allmän, äfven som erratiska block,
ehuru dess mängd likväl föga kommer till uttryck vid procenträkningar
af blocken 2).
Dä man genomgär de ofvan gifna beskrifningarna öfver porfyrbergarternas strukturdrag, torde man finna, att större delen af kvartsporfyrerna visar mänga gemensamma drag, sasom djupt korroderade
kvartsströkorn, pertitiska fältspater, nälstruerad grundmassa och en korona af grundmassekvarts närmast omkring dessa korn, utsläckande
samtidigt med dem. Otvifvelaktigt är därför, att dessa kvartsporfyrer
äro genetiskt samhöriga, ehuru de makroskopiskt uppvisa t. o. m. rätt
betydande variationer. Förmodligen har man här icke att göra med
1) H. Rosenbusclz, Elemente der Oesteinslehre.
2) H. Hausen, Stenräkningar pA Aland, 1. c.
Stuttgart 1901.
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
25
gängporfyrer, utan med sädana frän nägon större porfyrformation,
liknande Dalames porfyromräde. Uppenbart synes äfven vara att
kvartskeratofyrblocken icke härstamma frän nägra enstaka gängbildningar, utan att de äro hemmahö rande frän en större klyft.
Komparation af porfyrbergarterna med sadana anstaende
klyft i det tillhörande detraktionsomradet.
fast
Vid en petrografisk undersökning af ett slag som det förevarande,
ställer det sig gifvetvis som en nödvändighet att äga ett fullgodt
jämförelsematerial af liknande bergarter frän trakter, hvilka den deI
af landisen öfverskridit, som passe rat det undersökta omrädet. Dä
detta sistnämnda omfattar en stor deI af SW Finland frän och med
Aland ända till trakten af Ekenäs och Loimijoki i öster äfvensom till
Nystad i norr, mäste man förutsätta att landisen, med de varierande
rörelseriktningar den haft 1), transporterat block till det ifrägavarande
omrädet frän vidsträckta arealer af norra Sverige, äfvensom i nägon
män frän Finlands västligaste kusttrakter. Detraktionsomrädet i Sverige
omfattar säkert en längdsträcka ungefär frän Söderhamn (eller nägot
sydligare) till trakten af Skellefteä, och en bredd, som frän kusten sträcker
sig inät till den foma isdelaren. Emedan alla de undersökta porfyrbergarterna äga en postarkäisk prägeI, mäste man förutsätta att, ifall
de verkligen höra hemma i norra Sverige, deras ursprungsort befinner sig inom nägot eller nägra af de därvarande postarkäiska
eruptivomrädena. Dessa, nämligen Nordingrämassivet, Rödön, Alnön,
Ragunda- och Märdsjöomrädet och Dalarnes porfyrformation, äro delvis
väl kända genom Törnebohms 2), Lundbohms 3J Högboms 4J och Holm1) J. J. Sederholm, Isrörelsen i Fennoskandia. Atlas öfver Finland 1910.
2) A. E. Törnebohm, Ueber die Geognosie d. Schwed. Hochgebirge. Bih. t.
K. S. Vet. Ak. Hand!. Bd. I. N:o 12. 1873.
3) Hj. Lundbohm, Om berggrunden i Västernorrlands kusttrakter.
Ser. C. N:o 132. 1893.
4) A. G. Högbom. Das Nephelinsyenitgebiet auf der Insel Alnö.
Ser. C. N:o 148. 1895.
- - Om Ragundadalens geologi. S. G. U. Sero C. 182. 1898.
S. G. U.
S. G. U.
1
J
26
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
quists 1) bekanta undersökningar.
Jag har sälunda haft tillfälle till
jämförande undersökningar dels genom litteraturen (se noten) dels ock
genom museistudier i Stockholm och Upsala samt slutligen, tack vare
tillmötesgäende frän chefen för Sveriges Geologiska Undersökning, genom granskningen af ett större antal preparat af porfyrbergarter fran
fiere af dessa omräden.
Eruptivomrädet vid ängermanländska kusten 2), eller det, som
med smärre afbrott sträcker sig fran Örnsköldsvik till mynningen af
Ängermanälfven, saknar som kändt porfyrbergarter. Omrädets egendomliga halfcirkelformade kontaktlinje inät land läter en dock förmoda,
att det utgör blott ett sekantformigt parti af en större postarkäisk eruptivterräng, som nu döljes i hafsbottnen utanför. Man kan alltsä räkna
med den möjligheten, att porfyriska bergarter samhöriga med den härvarande postarkäiska graniten ansta submarint.
Det väsentligen af postarkäisk granit bestäende Ragundamassivet
äger däremot en porfyr i form af smalare gängar vid Hammarforsen i
Ragunda sn. 3) Äfven är en porfyrbergart, uppträdande blott i lösa
block, känd frän denna trakt, och Högbom 3) förmodar, att den finnes
anstaende uti Ragundamassivet. Den förra bergarten liknar makroskopiskt mycket kvartskeratofyren. Samma täta gräsvarta grundmassa äterfinnes, likasä de smä ljusröda fältspatkornen och samma flackmussliga
brott. Hvad som likväl betingar en olikhet, är det rikliga uppträdandet
af kvartsströkorn i Hammarforsporfyren. Mikroskopiskt visar den na senare icke mycken gemenskap vare sig med . kvartskeratofyren eller
nagon af de öfriga i det föregäende beskrifna porfyrerna. BI. a. är
bergarten hornblendeförande. Enligt beskrifningen af den i lösa block
förekommande kvartsporfyren synes det, som om vissa likheter kunde
späras mellan denna och kvartskeratofyren beträffande grundrnassans
struktur. De radialstruerade porfyriska fläckarna med i centrum liggande bipyramidal kvarts äro dock för den förra bergarten egenartade.
1) P. J. HOlmquist, Om Rödöomrädets rapakivi och gängbergarter. S. O. U.
Ser. C. N:o 181. 1899.
2) Hj. Lundbohm, Om berggrunden i Västernorrlands kusttrakter. S. O. U.
Ser C. N:o 132. 1893.
3) A. O. HOgbom, loc. eit., sid 50.
I
~
q
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra Finlands glaeiala aflagringar.
27
Inom Alnöns nefelinsyenitomräde anträffas enligt Högbom 1) inga
gängar af kvartsporfyriska bergarter.
Däremot möta uti och invid Rödöns rapakiviomräde enligt Holmquist 2) sura porfyriska gängbergarter af allehanda slag. Bland dem
är det de homogena sura typerna, som här kunna päkalla uppmärksamhet. Vid genomläsningen af den synnerligen äskädliga karaktäristiken af de olika porfyrerna blef det för mig uppenbart, att mänga
drag hos den, som här ofvan beskrifvits, äterfinnas äfven i dessa bergarter. Sälunda betonar Holmquist (sid. 30) att i de af flera kristallindivider sammansatta strökornen hos de sura porfyrerna alltid buktade
konturer förekomma och aldrig kristallografiska ytor. Samma fenomen
har äfven jag iakttagit hos de ofvanbeskrifna porfyrerna, särskildt hos
kvartskeratofyren. Felsitporfyren frän Gorgviken (sid. 29) utmärker sig
bl. a. genom att fältspaten antingen är pertitisk ortoklas eller sur plagioklas med rundadt flikiga former. Samma förhällanden äterfinnas
äfven hos kvartsporfyrerna i lösa block i SW Finland. Därjämte har
Gorgviksporfyren starkt korroderade kvartskorn, liksom för öfrigt Rödöomrädets porfyrer kännetecknas genom att strökornen äga utpräglade
korrosionsformer. Säsom af beskrifningen öfver porfyrerna i det föregäende framgär, äro dylika korrosiva fenomen ytterst allmänna äfven
hos dem. Uti Gorgviksporfyren har Holmquist iakttagit skelettformiga
fältspate r, nägot som vi sett är typiskt äfven för kvartskeratofyren.
Likasä hafva dessa bergarter äfven den finkristalliniska mikropoikilitiska
grundmassestrukturen nägorlunda analogt utbildad, och slutligen äro
de sekundära mineralen klorit, kalkspat och ljus glimmer i bäda tämligen rikligt puderaktigt inströdda. Hvad som emellertid ski ljer de
bäda bergarterna frän hvarandra, är bl. a. förekomsten af sfäroliter i
Gorgviksporfyren, hvilka i det preparat, jag varit i tillfälle att se, förläna
denna senare porfyr ett fullkomligt afvikande utseende under mikroskopet. Storholmens felsitporfyr erinrar säväl i beskrifningen som
uti det preparat, jag g ranskat, i nägra drag om porfyrerna i lösa block.
Här äte rfinnes nämligen den för ortoklaserna karaktäristiska finflam1) loc. eit., sid . 82- 92.
2) I. c.
.p--------- _._ --- ---28
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
migheten, beroende pä förefintligheten af mikropertit. Kvartskornen äro
djupt korroderade liksom hos mina kvartsporfyrer. Här uppträder
emellertid äter sfärolitbildning synnerligen rikligt, nägot som aldrig
iakttagits i de lösa blockens porfyrer. Sundsvallsporfyren äger makrosko piskt visserligen ingen likhet med mina porfyrer, men under mikroskopet äterfinnas dock nägra analoga företeelser, säsom kvartskornens
höggradiga korrosion, fältspatens utbildning som mikropertit eller sur
plagioklas samt grundmassans intima implikationer mellan fältspat och
kvarts_ Äfven en annan mycket väsentlig likhet förefinnes: kvartsströkornen i Sundsvallsporfyren omgifvas ofta af en krans af grundmassekvarts, som är lika orienterad med strökornet. Denna företeelse syntes
dock ej i det preparat, jag hade till mitt förfogande, utan omgäfvos
alla strökorn i stället af en korona af sfärolitbildningar. Kvartsporfyren
frän Storholmsfläsian, som makroskopiskt har ett mera felsitiskt utseende, visar under mikroskopet knappt nägon likhet med de ofvan
beskrifna, af mig insamiade porfyrerna. De inhomogena sura gäpgbergarterna, hvilka inom Rödöomrädet spela en nog sä framträdande
roll, kunna här icke göra anspräk pä uppmärksamhet, dä strukturerna
hos de som lösa block förekommande porfyrerna i SW Finland genom
sina ringa variationer bestämdt tala för, att moderklyften petrografiskt
mäste vara af mycket enformig beskaffenhet.
Öfverhufvud taget är det dock mycket osannolikt -- och isynnerhet gäller detta kvartskeratofyren -
att moderklyften till dessa por-
fyrer verkligen skulle utgöras af endast nägon eller nägra dylika gängar. Äfven om bergarterna i dem skulle visa stora analogier, är dock
deras areala utbredning sä oansenlig, att de icke kunna hafva gifvit
material till spridning af block i sädana mängder, att de ännu sä längt
söderut som i SW Finland i vissa trakter nästan gifva en särprägel ät
moränens sammansättning. Vida sannolikare är antagandet, om man
tager hänsyn till dessa porfyrblocks mängd ock den nära petrografiska
öfverensstämmelsen dem emellan, att de äro komna frän nägon större
enhetlig porfyrformation, lik den i Dalarne. Ty dessa porfyrblock äro
säkert lika talrika i kvartäraflagringarna i SW Finland, som dalablocken äro det exempelvis längre söderut pä svenska Östersjökusten.
H. Hausen, Porfyrblock frän sydvästra finlands glaciala aflagringar.
29
Man kan sälunda tänka sig, att Rödöomrädets gängbergarter, som visa
sä mänga öfverensstämmelser med de i block förekommande, blott äro
apofyser frän nägon större porfyrmassa i närheten, snarast belägen i
hafsbottnen utanför.
Slutligen äterstär att till jämförelse framdraga de olika arter af
kvarts- och felsitporfyrer, som sammansätta Dalarnes nämnda stora
porfyrformation. Visserligen är litteraturen öfver dessa bergarter nägot
knapphändig, i det fränsedt T6rnebohms tidigare citerade arbete af 1873
nägot väsentligt icke publicerats angäende de sura porfyrbergarterna.
Genom tillmötesgäende frän Sveriges Geologiska Undersökning har
jag dock blifvit i tillfälle att granska en hel dei preparat af bergarter
frän denna formation. Följa vi T6rnebohms framställning, hafva vi först
de kvartsförande ortoklasporfyrerna frän Särna, Drefdagen, Linsäll, samt
frän trakten af Tisjön i Lima socken. Dessa äga alla en mikrogranitisk grundmassa och föra synnerligen talrika strökorn, drag, som äro
främmande för de af förf. beskrifna porfyrerna.
Af felsitporfyrer har
Bredvadporfyren likaledes en distinkt smäkornig, skarpkristallinisk grundmassa, medan Garbergsporfyren äter utmärker sig genom vackert mikropegmatitiskt utbildad sädan, hvilken, som vi sett icke päträffats i de
finska porfyrblocken. Äfven har Garbergsporfyren ett makroskopiskt
alldeles afvikande utseende genom närvaron af de talrika stora strökornen. Hedenporfyren, tillhörande T6rnebohms kvartsfria ortoklasporfyrer, visar genom fränvaron af kvarts och närvaro af plagioklas jämte
ortoklas en viss likhet med keratofyren, men grundmassan hos den
förra är utprägladt mikrogranitisk. Dessutom äga strökornen vida större
dimensioner, nägot, som är karaktäristiskt för heia denna T6rnebohms
porfyrgrupp, medan, som vi sett, a11a de finska porfyrblocken karaktäriseras genom smä och ofta tämligen glest liggande inspränglingar.
De allbekanta porfyrerna frän Blyberg och KJittberget äga under
mikroskopet alls ingen likhet med förfs. porfyrer, ehuru t. ex. Klittbergsporfyren makroskopiskt likväl mycket erinrar om en som löst block
pä Äland (Saltvik, Kvarnbo) funnen.
L~
L _
30
Bulletin de la Commission geologique de Finlande.
N:o 31.
Innan denna jämförelse afslutas, mä ännu framhällas, att, säsom
framgätt, Hedströms 1) bruna östersjökvartsporfyr mikroskopiskt äger
stor likhet med fiere af de som block i SW Finland förekommande
porfyrerna därigenom, att grundmassan sammansättes af en nälstruerad
granofyr med en kvartskorona kring strökornen af kvarts. Den makroskopiska likheten är däremot sä godt som ingen, emedan den bruna
östersjökvartsporfyren äger en makroskopiskt kornig grundmassa, hvarigenom porfyrstrukturen pä längt när icke är sä distinkt.
Den af Milthers 2) först beskrifna röda östersjökvartsporfyren äger
makroskopiskt häller ingen nämnvärd likhet med förfs. porfyrer. Att
döma
titisk
visar
äfven
af beskrifningen öfver bergartens strukturdrag - mikropegmaeller mikrogranitisk grundmassa - föreligger här en porfyr, som
vida närmare släktskap med Dalarnes porfyrer och som tidigare
förväxlats med dem.
Sälunda vinner den af Hedström 1) och MiLthers 2) förfäktade
äsikten om ett porfyromräde i bottnen af Östersjön mellan Landsort,
Aland och Gotska Sandön genom förfs. blockstudier pä Aland än mera
stöd för sig. Ty möjligheten att härefter öfverkomma block af "östersjökvartsporfyrer" i sistnämnda trakt torde kunna anses vara mycket
ringa, dä dessa bergarter ju äga ett sä karaktäristiskt yttre och, att
döma af frekvensen pä Gotland, om de alls förekomme iden äländska
moränen, där borde vara sä talrika, att de nödvändigtvis skulla hafva
gifvit sig tillkänna i nagot af de tio grustag, som förf. undersökt.
Resultatet af de jämförelser, med tillbudsstäende material, hvilka
ofvan verkstäl1ts, torde blifva det, att ' ursprungsorten jör alla de i SW
Finland tillvaratagna porjyrblocken icke är säkert känd. Da omfattningen af porfyrblockens spridningsomräde (jfr. kap. sid. 24) gör det
möjligt att antaga hufvudradiationsomrädet varit beläget nägonstädes
1) H. Hedström , Studier öfver bergarter frän morän vid Visby., loc. cit.
2) V. Milthers, Woher stammen die sogenannten . Rödö Quartzporphyrgeschiebe"
im baltischen Diluvium? Medd. Ir. Dansk geol. For. 12. 1906.
H. Hausen, Po rfyrblock frAn sydvästra Finlands glaciala aflagringar.
31
närheten af Norra Kvarken, torde man som mest sannolik fä uttala den
förmodan, att moderklyjten döljer sig pa hafsbottnen i N delen aj
Bottenhajvet. Dä af a1la de porfyrlokaler, som ofvan berörts, Rödöomrädets bergarter af detta slag äga den största likheten med de som
block i SW Finland förekommande, läge det närmast till hands att förlägga denna förmodade submarina moderklyft till hafsbottnen utanför
Rödön. Holmquist 1) framhäller äfven pa ta l om rödörapakivin, att den
för oss tillgängliga delen af massivet förmodligen blott är en liten dei
af ett submarint beläget massiv. Skulle den hypotesen läta besanna
sig, att de porfyrer, hvilka här beskrifvits och som uppträda i form af
block uti SW Finlands glaciala aflagringar, verkligen icke i norra
Sverige äga nägon ursprungsort, vill jag för dessa porfyrer föreslä en
gemensam benämning, och, följande Ijedströms 2) exempel, kalla dem
"bottenhajsporjyrer" .
Denna med mikroskopets tillhjälp verkställda jämförelse kan naturligtvis icke gifva ett fullgodt utslag, alldenstund densamma lider af
ensidighet sä till vida, som respektive bergarters kemiska sammansättning
icke komparerats.
u föreligga emellertid inga analyser af de i SW
Finland insamiade blocken, detta förnämligast beroende att föreliggande undersökning verkställts af författaren enskildt med privata resurser. Kemiska ana lysresultat vore emellertid mycket önskvärda, särskildt som alla de inom Rödöomrädet förefintliga porfyrerna eller just
de i detta ammanhang viktigaste underkastats kemisk analys.
Bihang.
Nägra ord om porfyrernas användbarhet vid blockstudier i de
baltiska och ryska kvartära aflagringarna.
Porfyrer hafva som kändt vid blockstudier städse spelat en viktig
roll säsom varande go da ledtyper. Sälunda har spridningsomrädet
uppgätts för norsk rombporfyr, smälands- och dalaporfyrer, nordbaltiska
1) P. J. Holmquist, Om RödöomrAdets rapnkivi etc. sid. 7.
2) H. Hedsträm, Studier öfver bergarter frAn morän vid Visby.
Sid. 26.
32
Bulletin de la Commission geologique de finlande.
N:o 31.
porfyrer (östersjökvartsporfyrer och älandskvartsporfyr) äfvensom delvis
för Hoglandsporfyr. Fiere af dessa äro emellertid ofta föga typiskt utbildade och kunna ätminstone makroskopiskt icke alltid i första hand
bestämmas.
Dä man därjämte besinnar att, säsom af föregäende upp-
sats framgär, atom dessa i fast klyft anstäende porfyrer, hvilka uppvisa fiere variation er, i de baltiska grusaflagringarna anträffas en hel
dei sädana med outredd ursprungsort, torde det framstä tillräckligt klart,
att ett makroskopiskt (och i fiere fall äfven ett mikroskopiskt) bestämmande af porfyrer i istidsaflagringarna är förenadt med mycken risk.
Detta var författaren äfven fullt medveten om vid nyligen företagna
blockstudier i Östersjöprovinserna. Vti en och samma grusgrop kunde
anträffas porfyrer af allehanda typer, men mänga med sä föga utpräglade väsentliga karaktärsdrag, att nägon makroskopisk bestämning af
dem icke kunde ifrägakomma. Därför mäste uppgifterna om fynd särskildt i Nordtyskland af porfyrblock, komna frän ena eller andra stälJet, i
mänga fall behandlas med reservation.
Ocksä har Sederholm 1) redan
för mänga är sedan med anledning af Korns blockbestämningar i Ostpreussen varnat för en alltför stor lättvindighet vid bestämning särskildt
af porfyrblock.
1) J. J. S ederholm, Bull. Comm . Oeol. de finl ande.
N:o 2.
Vniversitetets Mineralogisk-geologiska Institut, Helsingfors 1911.
H. Hausen, Porfyrbloc k frän sydvllstra Finlands glaciala aflagringar.
33
Deutsches Referat.
Untersuchungen über Porphyrgeschiebe aus den glazialen Ablagerungen des südwestlichen Finnlands.
Unter den losen Geschieben der Glazialablagerungen des südwestlichen Finnlands und besonders der Insel Aland trifft man hie und
da Gesteinstypen, die sich durch ihr fremdes Aussehen als von bisher
nicht bekanntem Kluftort herstammend erweisen. Besonders gilt dies
VOll gewissen Porphyren, nämlich Quarz- und Felsitporphyren und auch
Quarzkeratophyr. Durch vergleichende Studien von Museumstufen und
Dünnschliffen von Gesteinsarten aus Gegenden, von wo diese Geschiebe
gekommen sein dürften, ist vom Verf. festgestellt worden, dass sie
wenigstens kein direktes Analogon unter den Porphyren, die in der
zugehörigen Detraktionsgegend anstehen, besitzen. Man kann darum
die höchst wahrscheinliche Hypothese aufstellen, dass diese Geschiebe
vom Boden des Bottnischen Meeres gekommen sind; und sei es mir
deshalb gestattet, für dieselben die gemeinsame Benennung "Bottenmeerporphyre " aufzustellen.
Die Quarz- und Felsitporphyre besitzen grösstenteils dieselben
Strukturzüge, besonders eine Grundmasse mit Quarznadelimplikation,
derjenigen einigermassen ähnlich, welche Hedsträm 1) von den Ostseequarzporphyren beschrieben hat. Um jeden Quarzeinsprengling zeigt
sich meistens eine Korona, die mit dem Einsprengling gleichzeitige
Auslöschung besitzt. Die Feldspateinsprenglinge zeige n ebenso wie
die Quarzkörner kräftige Korrosionsgestalten . Reiner Kalifeldspat wird
nur selten angetroffen, sondern in der Regel Perthit.
Individualisirte Plagioklase sind auch allgemein. Makroskopisch tritt eine ausgeprägte Porphyrstruktur mit felsitischer Grundmasse und kleinen Einsprenglingen hervor. Der Quarzkeratophyr gleicht makroskopisch oft
etwas den Felsitporphyren, mikroskopisch hat er jedoch seinen eigenen Charakter. Die Feldspateinsprenglinge sind grösstenteils Natronkalkfeldspat, hie und da jedoch unregelmässig struirter Perthit. Die
1) Geol. Fören. i Stockholm Förhandlingar Bd. 16. H. 4
·34
Bulletin de la Commission geologique de Finland.e :
N:O' 3'2.
Umrisse der Einsprenglinge haben meistens keine kristallograp hische
Form, sondern zeigen oft Korrosionsabrundungen.
Die Struktur der
Grundrnasse ist eine unklare innige Verwachsung von
Q uarz
und
Feldspat. Chlorit kommt reichlich vor, die dunkle Farbe des Gesteins
bedingend. Eine chemische Analyse desselben ist nicht a usgeführt worden, mit Ausnahme einer Kieselsäurebestimmung, welche 72,3
angiebt.
0J0
Si O 2
Einige Worte bezüglich der Anwendung von Porphyrgesteinen
bei Geschiebeuntersuchungen in den baltischen und russischen
quartären Ablagerungen.
Porphyre haben bekanntlich bei Geschiebestud ien stets ei ne hervorragende Rolle als gute Leittypen gespielt. So hat man die Streuungskegel des norwegischen Rhombenporphyrs, der Smäland- und der Dalaporphyre, der nord baltischen Porphyre, sowie teilweise des Hogland
Porphyrs untersucht. Die Mehrzahl der aufgezählten Gesteinsarten ist
jedoch oft nur wenig typisch ausgebildet, und mehrere können wenigstens makroskopisch nicht ohne weiteres bestimmt werden.
Wenn
man ausserdem bedenkt, dass, wie oben erörtert wurde, allsser diesen
hier oben aufgezählten Porphyren, die mehrere Variationen zeigen, in
den baltischen Geschiebeablagerungen eine Menge von solchen anzutreffen ist, deren Abstammungskluft man nicht kennt, dürfte es klar
genug sein, dass eine makroskopische (und oft auch eine mikroskopische)
Bestimmung von Porphyren aus den Quartärablagerungen mit grosser
Unsicherheit verbunden ist.
Auch mag hier erwähnt werden, dass
Sederholm 1) schon längst auf Veranlassung der Blockbestimmungen
Korns in Ostpreussen vor einer allzugrossen Leichtfertigkeit bei Bestimmung besonders von Porphyrgeschieben gewarnt bat.
1) Bull. Comm. Geo!. de Finlande.
N:o 2.
Fascicules parus du Bulletin de la Commission geologique de Finlande (en
vente dans la librairie Akademiska bokhandeln, Helsingfors, et chez MAX WEG,
Königstrasse 3, Leipzig).
N:o 1.
Cancrinitsyenit und einige verwandte Gesteine aus Kuolajärvi, von WILHELM
RA10lsAY und E. T. NYHOLM. Mit 4 Figuren im Text. Mai 1896 . . . . . . . . - : 50
N:o 2. Ueber einen metamorphosirten präcambrischen Quarzporphyr von Karvia in
der Provinz Abo, von J. J. SEDERHOLM. Mit 12 Figuren im Text. Dec. 1895 -: 75
N:o 3. Till fragan om det senglaciala hafvets utbredning i Södra Finland, af WILHELM
RAMSAY, jemte Bihang 1 och 2 af VICTOR HACKMAN och 3 af J . J. S EDERHOL~I.
Med en karta. Resume en fran<;ais : La transgression de l'ancienne mer
glaciaire sur la Finlande meridionale. Fevr. 1896 . . . . . . . . . . . . . 1: 25
N:o 4. Ueber einen neuen Kugelgranit von Kangasniemi in Finland, von BENJ. FROSTERUS. Mit 2 Tafeln und 11 Figuren im Text. April 1896 . . . . . . . . . . 1: 25
N:o 5. Bidrag till kännedomen om Södra Finlands kvartära nivaförändringar, af HUGO
BERGHELL. Med 1 karta, 1 plansch och 16 figurer i texten. Deutsches Referat :
Beiträge zur Kenntnis der quartären Niveauschwankungen Süd-Finnlands.
Mai 1896 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2: N:o 6. Über eine archäische Sedimentformation im südwestlichen Finnland und ihre
Bedeutung für die Erklärung der Entstehungsweise des Grundgebirges, von
J . J. SEDERHOLM. Mit 2 Karten, 5 Tafeln und 96 Figuren im Text. F evr. 1899 5: N:o 7. Über Strandbildungen des Litorinameeres auf der Insel Mantsinsaari, von
JULIUS AILIO. Mit 1 Karte und 8 Figuren im Text . . . . . . . . . . . . . 1: 25
N:o 8. Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora, af GUNNAR ANDERsSON. Med 21 figurer i texten och 216 figurer a 4 taflor. Deutsches Referat:
Studien über die Torfmoore und die fossile Quartärflora Finlands. Dec. 1899 4: N:o 9. Esquisse hypsometrique- de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec 1 carte.
Nov. 1899. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1: N:o 10. Les Depots quaternaires en Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec 2 figures
dans le texte et 1 carte. Nov. 1899 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1: N:o 11. Neue Mitteilungen über das Ijolithmassiv in Kuusamo, von VICTOR HACKMAN.
Mit 2 Karten, 12 Figuren im Text und 4 Figuren auf einer Tafel. Mars 1900 1: 50
N:o 12. Der Meteorit von Bjurböle bei Borga, von WILHELM RAMSAY und L. H. BORGSTRöM. Mit 20 Figuren im Text. Mars 1902 . . . . . . . . . . . . . . . . 1:N:o 13. Bergbyggnaden i sydöstra Finland, af BENJ. FROSTERUS. Med 1 färglagd
karta, 9 taflor och 18 figurer i texten. Deutsches Referat: Der Gesteinsaufbau des südöstlichen Finland. Juli 1902 . . . . . . . . . . . . . . . . 4:N:o 14. Die Meteoriten von Hvittis und Marjalahti, von LEoN. H. BORGSTRÖM. Mit 8
Tafeln. April 1903 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2: 50
N:o 15. Die chemische Beschaffenheit von Eruptivgesteinen Finlands und der Halbinsel
Kola im Lichte des neuen amerikanischen Systemes, von VICTOR HACKMAN.
Mit 3 Tabellen. April 1905 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2: 50
N:o 16. On the Cancrinite-Syenite from Kuolajarvi and a Related Dike rock, by I. G.
SUNDELL. With one plate of figures. August 1905 . . . . . . . . . . . . . 1:N:o 17. On the occurrence of Gold in Finnish Lapland, by CURT FIRCKS. With one map,
15 figures and frontispiece. Nov. 1906 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1: 25
N:o 18. Studier öfver Kvartärsystemet i Fennoskandias nordliga delar. I. Till fragan
om Ost-Finmarkens glaciation och nivaförändringar, af V. TANNER. Med 23
bilder i texten och 6 taflor. Resume en franr;:ais: Etudes sur le systeme
J
N:o 19.
N:o 20.
N:o 21.
N:o 22.
N:o 23.
N:o 24.
N:o 25.
N:o 26.
N:o 27.
N:o 28.
N:o 29.
N:o 30.
N:o 31.
quaternaire dans les parties septentrionales de la Fenno-Scandia. I. Sur la
glaciation et les changements de niveau du Finmark oriental. Mars 1907
Die Erzlagerstätten von Pitkäranta am Ladoga-See, von OTTO TRVSTEDT. Mit
1 Karte, 19 Tafeln und 76 Figuren im Text . . . . . . . . . . . . . . . .
Zur Geologischen Geschichte des Kilpisjärvi-Sees in Lappland, von V. TANNER.
Mit einer Karte und zwei Tafeln. April 1907 . . . . . . . . . . . . . . .
Studier öfver Kvartärsystemet i Fennoskandias nordliga delar. H Nya bidrag
till fragan om Finmarkens glaciation och niväförändringar, af V. TANNER.
Med 6 taflor. Resume en franr;ais: Etudes sur le systeme quaternaire dans
les parties septentrionales de la Fenno-Scandia. H. Nouvelles recherches
sur la glaciation et les changements de niveau du Finmark. Juin 1907 .
Granitporphyr von Östersundom, von L. H. BORGSTRöM. Mit 3 Figuren im
Text und einer Tafel. Juni 1907 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Om granit och gneis, deras uppkomst, uppträdande och utbredning inom urberget i Fennoskandia, af J. J. SEDERHOLM. Med 8 taflor, en planteckning, en
geologisk öfversiktskarta öfver Fennoskandia och 11 figurer i texten. English
Summary of the Contents : On Granite and Gneiss, their Origin, Relations and
Occurrence in the Pre-Cambrian Complex of Fenno-Scandia. With 8 plates, a
coloured plan, a geological sketch-map of Fenno-Scandia and 11 figures. Juli 1907
Les roches prequaternaires de la Fenno-Scandia, par J. J. SEDERHOLM. A vec
20 figures dans le texte et une carte. Juillet 1910. . . . . . . . . . . . .
Über eine Gangformation von fossilienführendem Sandstein auf der Halbinsel
Langbergsöda-Öjen im Kirchspiel Saltvik, Aland-Inseln, von V. TANNER. Mit
2 Tafeln und 5 Fig. im Text. Mai 1911 . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Bestimmung der Alkalien in Silikaten durch Aufschliesen mitte1st Chlor kalzium,
VOn EERO MAKINEN. Mai 1911. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Esquisse hypsometrique de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec une
carte et 5 figures dans le texte. Juillet 1911 . . . . . . . . .
.. .. .
Les roches prequaternaires de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec une
carte. Juillet 1911
. ..... ... ..... ...... . . . ... .
Les depots quaternaires de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec une carte
et 5 figures dans le texte. Juillet 1911 . . . . . . . . . . . . . . . .
Sur la geologie quaternaire et la geomorphologie de la Fenno-Scandia, par
J. J. SEDERHOLM. Avec 13 figures dans le texte et 6 cartes. Juillet 1911 . .
Undersökning af porfyrblock fran sydvästra Finlands glaciala aflagringar,
af H. HAUSEN. Mit deutschem Referat. Mars 1912. . . . . . . . . . . . .
4: -
7: 50
1: -
3: 50
1: ·-
3: 1: 50
1: 25
- : 50
1: 50
1: 50
1: 50
1: 50
1: -