Yttersta harmonins hall är huvudbyggnaden i Förbjudna staden. Här hölls de viktigaste ceremonierna i palatset under kejsartiden.
Peking – den förvandlade huvudstaden
Peking är en stad med en tretusenårig historia men det var
först 1153 som den blev huvudstad för en dynasti. Sedan dess
har staden genomgått stora förändringar, inte minst efter att
Kommunistpartiet tagit makten 1949. De olympiska spelen
2008 gör att omvandlingen accelererat ytterligare.
t e x t o c h f o t o : be r t i l l u n da h l
Den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong Folkrepubliken
Kina uppe på Himmelska fridens port i Peking. Kommunistpartiets maktövertagande skulle få stora konsekvenser
för människorna i hela det väldiga riket.
För Peking innebar det först och främst att staden än
en gång blev Kinas huvudstad. Den fick tillbaka sitt tidigare namn, vilket på kinesiska är Beijing (Norra huvud-
10
staden). Det hade ändrats till Beiping (Norra friden) då
Chiang Kai-shek tog makten i landet 1928 och valde att
göra Nanjing (Nanking) till huvudstad (Nanjing betyder
Södra huvudstaden).
Trots att Peking varit Kinas huvudstad under större
delen av det senaste millenniet, är det dock inte den stad
som varit det längst i landets historia – inte om man
räknar huvudstäder för de officiella dynastierna i alla
fall. Xi’an (med omgivningar) var nämligen under drygt
1 000 år från omkring 1040 f.Kr. till 907 e.Kr. huvudstad
för ett stort antal dynastier. Peking, som blev huvudstad
för en dynasti första gången 1153, kommer ”bara” upp i
drygt 700 år.
Två förläningar ursprunget
Redan långt före 1100-talet hade staden varit ett viktigt
regionalt centrum. Peking räknar sin historia ända tillbaka
till den tid då Zhoudynastin (ca 1040–256 f.Kr.) tog makten över Kina från Shangdynastin. Zhoukungen gav då
de små rikena Yan och Ji i förläning till två prominenta
personer. Både Yan och Ji kan ha varit vasaller till Shang,
men nu kom de att styras av nya herrar.
Arkeologiska fynd från 1960-talet och framåt har klargjort att Yan hade sitt centrum i den lilla byn Dongjialin, som ligger i de södra delarna av dagens Storpeking ca
fem mil från centrum av staden. Här finns sedan 1995 ett
museum uppfört direkt över utgrävda storgravar som bl.a.
innehåller tvåhjuliga stridsvagnar med skelett av hästar
fortfarande spända mellan vagnarna.
Ji låg i de sydvästra delarna av det nuvarande stadsområdet (Xuanwudistriktet) men när Zhoudynastins förläningar så småningom utvecklades till självständiga stater
erövrades det av Yan, som valde att göra Jis tidigare område till platsen för sin huvudstad. Yanstaten kom att bli
en av de sju stater som stred om makten innan de alla
slutligen krossades av Qin som skapade ett enat Kina
221 f.Kr. Minnet av tiden som huvudstad för Yanstaten
lever kvar i namnet på ett av Kinas mest kända ölmärken, Yanjing, som tillverkas i Peking och betyder just
Yanhuvudstaden.
Från militär utpost till huvudstad
Det kom att dröja mer än tusen år innan det som nu är
Peking blev hela Kinas politiska centrum. Staden fortsatte
dock att under olika namn vara ett betydande regionalt
centrum även efter att Yanstaten fallit. Med sitt läge nära
de områden där icke-kinesiska folk bodde, framförallt
mongolerna, kom Peking att bli en viktig militär utpost
vid strider med fienderna i norr.
Det var också när dessa icke-kinesiska folk erövrade
de norra delarna av Kina och grundade dynastierna Liao
(916–1125), Jin (1115–1234) och Yuan (1271–1368) som
Peking för första gången upphöjdes till huvudstad för
en dynasti. På 900-talet blev den först en andra rangens
huvudstad under Liao. Den kallades då Nanjing (Södra
huvudstaden) men 1153 under Jindynastin fick den status
som riktig huvudstad med namnet Zhongdu (Centrala
huvudstaden). Platsen för staden var fortfarande i de sydvästra delarna av nuvarande Peking och det var först när
mongolerna erövrade Kina som staden fick sitt centrum
ungefär där det ligger nu. Under Djingis khans ledning
plundrade mongolerna först Zhongdu 1215, men efter att
Khubilai khan blivit kejsare för Yuandynastin valde man
att förlägga sin huvudstad hit 1272. På mongoliska kom
den att kallas Khanbaliq medan det kinesiska namnet blev
Dadu (Stora huvudstaden).
Då Marco Polo under 1200-talets senare del besökte
Dadu blev han mäkta imponerad av vad han såg. Khanens
palats beskrev han som det största och underbaraste som
någonsin byggts. Ingen stad i världen kunde heller mäta
sig med denna när det gällde antalet köpmän och dyrbarheter som kom hit.
Hörntornet vid Dongbianmen från 1430-talet är en av de få resterna av
Pekings stadsmur, som revs av kommunisterna på 1950- och 1960-talet.
Idag rymmer tornet bl.a. galleriet Red Gate Gallery. Foto BL.
11
Karta över Förbjudna staden. 1 anger huvudingången, Meridianporten,
i söder. 2 är huvudbyggnaden, Yttersta harmonins hall. 3 anger gränsen
mellan Yttre palatsområdet i söder med de officiella byggnaderna och Inre
palatsområdet i norr, där bostadskvarteren fanns. 4–6 anger norra, västra
respektive östra ingången.
Dagens huvuddrag tar form
När kineserna fördrivit mongolerna och upprättat Mingdynastin (1368–1644) och den tredje Mingkejsaren flyttat
huvudstaden hit 1421 fick Peking de huvuddrag som den
sedan kom att behålla fram till 1900-talets mitt. Stadsmuren med omgivande vallgravar kom att få en något annorlunda sträckning än den mongolerna anlagt. Den norra
muren flyttades 2,5 km och den södra ca 1 km söderut. I
centrum, på den närmare åtta kilometer långa nord-sydliga
mittaxel som sträckte sig från stadsporten Yongdingmen i
söder till Trum- och Klocktornen i norr, låg det kejserliga
palatset.
Här bodde Kinas 24 härskare under Ming och Qing
med kejsarinnor och konkubiner, samt de eunucker och
palatsjungfrur som passade upp dem. Eftersom endast ett
mycket begränsat antal personer hade tillträde hit kallades
anläggningen Förbjudna staden. Den är världens största
12
palatsanläggning (961 m i nord-sydlig riktning och 753 m
i öst-västlig). Den siste kejsaren bodde kvar här till 1924
då han kördes ut av en av dåtidens krigsherrar. Året därpå
blev Förbjudna staden omvandlat till museum och kallas
nu Palatsmuseet.
Utanför kejsarpalatset med dess murar och vallgravar
fanns ett annat ungefär sex gånger större område, Kejsarstaden, som i sin tur också omgavs av murar. Här höll
bland andra de hantverkare till som svarade för underhållet i palatset, och här fanns också olika sorters förråd. Ett
flertal tempel, bland annat Kejserliga förfäderstemplet låg
också i Kejsarstaden. Även sjöarna väster om palatset med
t.ex. nuvarande Beihaiparken låg inne i Kejsarstaden.
Utanför dessa två städer i staden låg de två delar som
utgjorde huvuddelen av Peking och som åtskildes av en
mur som löpte i öst-västlig riktning längs sydsidan av det
som i dag är Himmelska fridens torg: den norra delen,
Inre staden (Neicheng), från början av Mingperioden och
den södra delen, Yttre staden (Waicheng), som skapades i
mitten av 1500-talet.
Ett antal stadsportar fanns i de olika väderstrecken. De
hade alla olika funktioner. Den främsta av dem, dagens
Qianmen vid Himmelska fridens torg, användes av kejsaren när han skulle offra vid Himmelens tempel, en annan
var till för trupper på väg ut på fälttåg och genom en tredje
port passerade dödsdömda på väg till avrättningsplatsen.
Olika produkter såsom trä, spannmål, alkohol, kol och
vatten – samt mänsklig avföring för gödsel – skulle också
passera genom sina speciella stadsportar.
Peking under Qingdynastin
Efter att manchuerna erövrat Kina och skapat den sista
kejserliga dynastin, Qing (1644–1912), kom erövrarna att
bosätta sig i den norra delen av Peking, medan kineserna
bodde i den södra. De båda stadsdelarna kom därför av utlänningar att kallas för Tartarstaden respektive Kinesstaden (även om manchuerna egentligen inte var tartarer).
Manchuerna förstörde till skillnad från kineserna i början av Ming inte den tidigare dynastins palats. I stället tog
man över det och fortsatte att regera Kina från den Förbjudna staden. Däremot byggde man flera nya sommarpalats nordväst om Peking, i det område där de flesta av
dagens många högskolor ligger.
Det främsta av dessa palats, Yuanmingyuan, plundrades
och förstördes av britter och fransmän under arrow-kriget
(även kallat andra opiumkriget) 1856–60. Genom denna
Pekings stadsmurar från Liao- till Qingdynastin
13
Trumtornet (t.h.) och Klocktornet utg jorde slutpunkt för den nästan åtta kilometer långa mittaxeln i Peking. Några kilometer norrut i förlängningen av
den ligger huvudarenan för de olympiska spelen.
väpnade konflikt skaffade sig västerlänningar tillstånd
att ha diplomatisk representation i Peking. Opiumkriget
(1839–42) och arrowkriget gjorde slut på det gamla handelssystem som innebar att västerlänningarna bara fick
handla med Kina i Kanton och inte ha några diplomatiska
kontakter med hovet i Peking.
Nu fick man tillstånd att ha beskickningar i kvarteren
öster om nuvarande Himmelska fridens torg, ett område
som kom att kallas Legationskvarteren. I samband med
det främlingsfientliga boxarupproret sommaren 1900 kom
dessa kvarter att belägras och beskjutas. De innestängda
utlänningarna räddades så småningom av trupper från
åtta nationer som gemensamt hävde belägringen och därefter passade på att plundra i Peking bl.a. i det kejserliga
palatset. Efter att boxarupproret slagits ned byggdes murar runt Legationskvarteren, som kom att bli ytterligare en
stad i staden, dominerad av utlänningar.
14
Från det att kejsardömet störtats och Republiken Kina
grundats 1912 fram till det kommunistiska maktövertagandet 1949 skedde inte några dramatiska förändringar
när det gällde Pekings stadsbild. Det mesta av murarna
runt Kejsarstaden revs och en del nya portar öppnades i
stadsmuren. Inte ens den japanska ockupationen 1937–45
ledde till några större förändringar i stadens struktur.
Först efter det kommunistiska maktövertagandet började
stora förändringar att ske.
Kommunisternas omvandling av Peking
I början av 1950-talet förespråkade arkitekten Liang Sicheng att man skulle bevara det gamla Peking som kulturminnesmärke och bygga ett nytt centrum utanför den
gamla staden. Förslaget vann dock inget gehör hos den
högsta ledningen. Istället påbörjades en omvandling av
staden i stor skala. Stadsmurarna och murarna runt Lega-
Himmelska fridens torg, med Maos minneshall i mitten, sett från Himmelska fridens port. Bilden är tagen 2004 i samband med nationaldagsfirandet den
1 oktober. Porträttet i mitten föreställer Republiken Kinas landsfader Sun Yat-sen, som även hedras i Folkrepubliken Kina.
tionskvarteren revs under 1950- och 1960-talen. Kvar av
stadsmurarna finns i dag i stort sett bara en kort sträcka
ofullständig mur, ett hörntorn och några enstaka portar.
Platsen framför Himmelska fridens port byggdes ut till
tioårsjubileet av folkrepublikens grundande. Det var alltså
först 1959 som den blev till dagens gigantiska torg, som
är världens största. Tio nya paradbyggnader stod också
färdiga till jubileet. För att framhäva deras nationella särart försågs många av dem med traditionella kinesiska tak,
trots att konstruktionen i övrigt var västerländsk.
Många andra byggnader i Peking har också försetts med
sådana kinesiska attribut, bland annat Asiens största järnvägsstation, Peking Västra, som stod färdig 1995. Detta
har kritiserats av en del kinesiska arkitekter som anser att
de kinesiska taken passar för den traditionella mer horisontella arkitekturen men inte för den mer vertikala västerländska arkitekturen.
I dag byggs höghusen oftast helt utan klassiska kinesiska attribut, precis som i Shanghai där man inte känt
samma behov av att markera sin nationella särart som i
Peking. Rivaliteten med Shanghai, där många spännande
moderna hus har byggts under senare år, har lett till att
Peking också satsat på modernistiska skapelser som t.ex.
Paul Andreus Nationalteater och Rem Koolhaas hus för
Centrala televisionen.
De nya byggnaderna ger ytterligare näring åt diskussion­
en om tradition kontra modernitet. Mycket av det som
man förknippar med det gamla Peking – enplansbebyg-
15
Många äldre hus i Peking har rivits eller kommer att rivas. Av dessa kommer sannolikt bara det översta till vänster att klara sig.
gelse och kringbyggda gårdar – har redan försvunnit eller
kommer inom kort att försvinna. Vad som slutligen blir
kvar återstår att se.
Även vägbyggandet har påverkat stadsbilden starkt. I
det gamla Peking fanns det många så kallade äreportar
(pailou) i de större gatorna, men de har med enstaka undantag försvunnit ur stadsbilden för att ge plats för trafiken. Ett flertal breda genomfartsleder har anlagts och den
sjätte ringvägen står nu också färdig.
Det finns mer än tio miljoner cyklar i Peking. Men i
dag är det inte dessa som dominerar gatubilden utan i stället motorfordonen, som nu uppgår till drygt tre miljoner.
Det blir rejäla trafikstockningar vid vissa tidpunkter på
dagen och situationen förvärras allt mer när fler och fler
Pekingbor skaffar sig den privatbil som många drömmer
om att köpa. Levnadsstandarden har nämligen stigit kraftigt sedan Deng Xiaopings reformpolitik inleddes i slutet
av 1970-talet; i dag hittar man färg-tv, videobandspelare,
16
tvättmaskin, kylskåp, mikrovågsugn, mobiltelefon, datorer och andra moderna prylar i många Pekinghem.
Motorfordonen innebär inte bara trängsel på gatorna,
utan också stora luftföroreningar. Fortfarande används
också mycket kol till uppvärmningen av äldre hus, vilket
märks på luften. Att Peking ska arrangera sommar-OS
2008 har inneburit att man satsar på att förbättra miljön
och kommunikationerna. Till exempel byggs tunnelbanenätet, som länge bestått av endast två linjer, ut med ytterligare några. Inför olympiska spelen nästa år kommer
ytterligare ett antal åtgärder att vidtas för att leva upp till
löftet om ett grönt OS. Bland annat kommer man att begränsa antalet fordon som får tillstånd att köra i staden
under spelen.
De olympiska anläggningarna
Alla utom fem av de olympiska anläggningarna ligger i Peking. Centrum för dem är de norra delarna av staden. Där
i den gamla mittaxelns förlängning
precis norr om fjärde ringvägen bygger man nu huvudarenan
National­stadion, även kallad Fågelboet på grund av dess utformning. Många av anläggningarna är
nybyggen, men man kommer också
att använda ett antal äldre arenor
som rustats upp t.ex. Arbetarstadion som var huvudarena när Peking
arrangerade Asiatiska spelen 1990.
Några tillfälliga arenor kommer
också att användas.
Eftersom åtta är ett positivt tal
i Kina som anses bringa rikedom
kommer spelen att börja den 8/8
2008 klockan 8 på kvällen.
Artikeln är en omarbetad version
av ”Kejsarens stad”, som publicerades i Populär Historia 1/2002.
Nationalstadion, även kallad Fågelboet, som modell och under byggnad.
17
