HISTORIA
Henrik Arnstad
Alltför vid definition av fascism men inspirerande
resonemang
Norstedts | 453s | Isbn 9789113034102
Nils Arne Sørensen
Älskade fascism
De svartbruna rörelsernas ideologi och historia
Henrik Arnstad definierar fascism så brett att det som gav rörelsen dess nya och
annorlunda karaktär efter första världskriget hamnar i skymundan. Däremot
förmedlar han viktiga insikter om hur dessa rörelser kan utöva makt. Boken har
många kvaliteter och inspirerar läsaren att tänka vidare själv.
Enligt den amerikanske historikern Robert Paxton var fascismen ”den mest
betydelsefulla politiska förnyelsen under 1900-talet”. Påståendet är formulerat i början
av 2000-talet, men redan när fascistiska tendenser på allvar tog form i Italien 1920,
började politiska forskare att försöka förklara det nya politiska fenomenet. Även om
många forskare fascinerades och lockades av fascismen, har de flesta analyser uppstått
som ett försök att bekämpa den. Mellankrigstidens bästa anlyser hade som
utgångspunkt att ett erkännande av fascismens dragningskraft var en nödvändig
förutsättning för att kunna besegra den.
Det är inom denna förståelseram som Henrik Arnstad rör sig, vilket blir tydligast i
bokens sista del om fascismen på 2000-talet. Som en god historiker inleder han med att
introducera olika förklaringar, men han går dock inte tillbaka ända till
mellankrigstidens diskussioner om fascism, utan hans historiografi börjar omkring
1945, och han fokuserar på forskningsdiskussionerna efter 1990. Målet är att
sammanfatta och visa ”var den internationella forskningen om fascism befinner sig
idag”.
I internationell forskning råder det ingalunda konsensus. Skillnaderna kan delvis
förklaras med forskarnas olika metodiska och teoretiska utgångspunkter. Men man kan
också med Paxton säga att det i hög grad handlar om huruvida forskarna intresserar sig
för vad fascisterna säger (att de vill göra) och vad fascisterna gör (eller har möjlighet att
göra). I sin The Anatomy of Fascism – som är det absoluta huvudverket inom ny
fascismforskning – lägger han avgörande vikt vid fascisternas handlingar och ramarna
för dessa. Han intresserar sig inte nämnvärt för ideologi. Det gör däremot den brittiske
idéhistorikern Roger Griffin som tar avstamp i fascismen som ideologi (och vision).
Arnstad har valt att följa Griffin. Dennes definition av den fascistiska ideologin som
”folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse” styr bokens framställning.
Det är inte ett oproblematiskt val. Som Arnstad medger är Griffins definition inte
oantastlig. Den är inte särskilt precis (vi får hos Arnstad ingen definition av vad som ska
till för att nationalism ska bli ”ultranationalism”). Dessutom – och viktigare – är att
denna definition är rymlig och därmed oskarp. Exempelvis skulle de politiska
grupperingar som uppstod i många europeiska länder i slutet av 1800-talet som
hävdade sin nations internationella överlägsenhet samtidigt som de utpekade nationens
”inre fiender”, kunna rubriceras som fascistiska med ovan nämnda definition.
Detsamma skulle då också kunna sägas om Giuseppe Garibaldi, som Arnstad något
käckt reducerar till att vara radikal och ”svärdsviftande”. Avsikten med dessa exempel
är att visa på definitionens största problem: Den fokuserar inte på det som gav
fascismen karaktären av ett nytt och annorlunda politiskt fenomen i kölvattnet av första
världskriget.
Definitionen rymmer dock helt centrala drag i fascismen och det är inte ogrundat att
den ofta citeras. Men kanske hade det varit mer förnuftigt att använda definitionen som
en nödvändig, men inte tillräcklig betingelse för att ett politiskt fenomen kan kallas
fascistiskt. En meningsfull definition blir också tvungen att förhålla sig till fascismens
förhållande till (liberal) demokrati, socialism (marxism), våld (som ideal och som
praxis) och rasism (även om det sista kan sägas ingå i ”ultranationalism”).
Problemet är givetvis att om en fascismdefinition blir alltför detaljerad så kommer en
rad fenomen inte längre att kunna rubriceras som fascistiska. Detta är ett välkänt
dilemma som har fått många historiker att ge upp tanken på en allmän fascism. Ofta
hänvisar man till att de två stora, uttalat fascistiska regimerna i Europa, Italien och
Tyskland, uppvisar så stora skillnader att det är fråga om väsensskillnader. Det är heller
ingen tillfällighet att den australiensiske historikern Richard Bosworth kallade sin
studie av den italienska fascismen The Italian Dictatorship (1998).
Kritiken av Griffins definition av fascistisk ideologi träffar naturligtvis också
Arnstad, men det ska tilläggas att sistnämnde inte påtar sig rollen som okritisk lärjunge.
I bokens konkreta analyser kompletteras Griffins definition rikligt med andra insikter
och förståelseramar. Härtill kommer att stora delar av boken framstår som en
konstruktiv och kritisk dialog med Griffins motpol Robert Paxton. Detta bidrar i hög
grad till att göra Arnstads bok läsvärd.
Efter den inledande historiografiska översikten är boken tematiskt organiserad och i
viss mån presenteras dessa teman i kronologisk ordning. I andra delen behandlas det
politiska landskapet som det utvecklade sig i Europa från den politisk- industriella
dubbelrevolutionen och fram till första världskriget. Anslaget är brett men med ett klart
fokus på att avsnittets funktion är ett slags ”fascismens förhistoria”. Här zoomas alltså i
stigande grad in på Italien, och fascismens utveckling fram till maktövertagandet är
ämnet i kapitlet ”Genesis”. Skildringen är välgjord och bland annat karaktäriserad av
Arnstads fina bruk av samtida citat. Men det kan inte skyla att kapitlet upprepar en
framställning av utvecklingen som är välkänd för alla med intresse för fascismen.
Intressant på ett nytt sätt är däremot kapitlet ”Den fascistiska meteoritskuren” där
Arnstad angriper Paxtons systematiska, men också schematiska utvecklingsmodell för
fascism. Med inspiration från Foucault kritiserar han Paxtons påstående om att en
fascistisk rörelse som inte når fram till närheten av maktens centrum är misslyckad.
Med rätta påpekar Arnstad att fascistiska rörelser kan utöva makt indirekt. Det kan ske
diskursivt – genom att andra partier tvingas att anamma delar av den fascistiska
diskursen – eller mer handfast, som han demonstrerar i analysen av Lappo-rörelsens
inflytande i Finland i början av 1930-talet. Arnstad nöjer sig inte med att analysera det
finska fallet (och lägger till en argentinsk vinjett om Peron). Han lägger fram en mer
nyanserad taxonomi för fascistiskt inflytande än Paxton. Även Arnstads modell kan
man kritisera; det verkar inte självklart att jämföra Italien 1922–25 och Norge 1940–45,
liksom det är lätt att problematisera att hans modell likställer Tyskland och Italien. Men
viktigare är att modellen är fin att tänka med.
Närläsningen av Lappo-rörelsen är det första exemplet på att förhållandevis
”perifera fascismer” ges stor uppmärksamhet, medan nazismen får litet utrymme
bortsett från en diskussion om rasism och Holocaust. Ett annat exempel är analysen av
den rumänska fascismen och dess försök att formulera en ”alternativ modernitet”,
något som för Arnstad är ett kännetecknande drag hos fascism som ideologi och praxis.
Även begreppet ”alternativ modernitet” hämtas från Griffin, men Arnstad hade mer än
gärna kunnat hänvisa till en rad av de fascismanalyser som forskare knutna till
Frankfurtskolan formulerade på 1930- och 1940-talet.
Fascismens ambition att etablera en ”alternativ modernitet” skiljer den från flertalet av
mellankrigstidens diktaturer. Likheter och skillnader mellan auktoritära och fascistiska
stater har länge sysselsatt historiker och samhällsvetare. Arnstad koncentrerar sig mest
på – belyst genom exemplen Spanien och Japan – hur fascister och konservativa eliter
endast i begränsad omfattning var allierade och att just skillnaden mellan ett
konserverande projekt och en ”alternativ modernitet” blev central. Detta leder över i ett
försök att framställa en analytisk, skarp skillnad mellan repressiv makt (auktoritärt
styre) och Foucault-begreppet ”produktiv makt” som karaktäristiskt för fascistiskt styre.
Det är en skillnad som är relevant, särskilt om man fokuserar på fascismen som
ambition. Som Bosworths analys av den italienska fascismen i Mussolini’s Italy (2005)
har dokumenterat, blev det fascistiska ”positiv makt”-påståendet om att skapa både ett
nytt samhälle och nya människor systematiskt kringgått både av de fascistiska eliterna
och den breda befolkningen. När Arnstad hävdar att ”det italienska folket anpassade sig
med glädje” till det fascistiska styret, är det ganska problematiskt; under fascismen
handlade livet för de flesta först och främst om att arrangiarsi så att man kunde
fortsätta livet som förr.
Det betyder inte att man ska acceptera den (i Italien) utbredda föreställningen om att
den italienska fascismen var förhållandevis oskyldig. Rasism gentemot slaver och
afrikaner ingick från första stund som en central del av fascismens ideologi och praxis,
med katastrofala följder, framför allt för befolkningarna i de italienska kolonierna. I
behandlingen av sambandet mellan rasism och fascism anstränger sig dock Arnstad
mer för att demontera den utbredda föreställningen om att antisemitismen skulle ha
introducerats i Italien genom tyska ansträngningar. Det var nämligen ingalunda fallet.
De antisemitiska lagarna från 1938 var en del av ett försök att återskapa radikal
dynamik i den fascistiska regimen som kan spåras från mitten av 1930-talet, bland
annat för att försöka återta rollen som den tongivande fascismen. Den positionen
övertog nazisterna snabbt efter 1933, och det är helt naturligt att nazismen får
huvudrollen när fascismens historia skrivs åren 1933–45 med krig och Holocaust som
kulmen.
Arnstads bok slutar dock inte med Holocaust och fascismens fullständiga nederlag
1945. Vi får också ett spännande, men dispositionsmässigt litet underligt kapitel om kön
och fascism, innan boken avslutas med en grundlig och nyanserad diskussion om
fascismbegreppets fortsatta relevans. Om 1919–45 var fascismens epok så blev det kalla
kriget antifascismens epok eftersom motståndarna i denna konflikt åtminstone hade en
antifascistisk självförståelse att tillgå. I det kommunistiska öst var fascismen en
omöjlighet eftersom fascismen med kommunistiska glasögon satt ihop med kapitalism.
Mindre tvärsäker var man i Väst, men kanske just därför mer aktiv. I både Italien och
Västtyskland blev antifascism reellt inskriven i författningarna. Murens fall betydde
emellertid också antifascismens fall som ideologisk grund, medan Europatanken och
globalisering skapade reaktioner i form av framväxten av starka nationalistiska idéer.
Kan dessa idéer – trots egna påståenden om det motsatta – bäst förstås som nya
varianter av fascism? Det är ämnet för bokens sista avsnitt. Inga knivskarpa slutsatser
dras, men man lämnas med en klar förnimmelse av att de nya nationalistiska idéerna
förtjänar mer ingående analyser och starkare motstånd än hittills varit fallet.
Man blir kort sagt både upplyst och inspirerad att tänka vidare själv. Det är ingen ringa
ros. Även om denna recension varit långt ifrån okritisk är det viktigt att till sist
poängtera bokens många kvaliteter. Det gäller inte minst Arnstads framställningsform.
Han skriver inte som en (arrogant) ”Mr Know-All”, som är den berättarform de flesta
historiker använder när de skriver populärvetenskap. I stället kombinerar han den
historiska framställningen med diskussioner av förklaringar och olika
tolkningsmöjligheter. Det är en berättarform som har respekten för läsaren som
utgångspunkt och så ska genren bedrivas i ett öppet, demokratiskt samhälle.
Nils Arne Sørensen är professor i europeisk historia vid Syddansk Universitet.
Övers. från danska av Ida Westin.
- PUBL. I RESPONS 3/2013
Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)
