Kommendörkapten Jean Carlos Danckwardt

Kommendörkapten Jean Carlos Danckwardt Riddare av Hederslegionen och Svärdsorden Godsherre på Dansjö Stöfvagård 1886‐1901 Av KENNEDY ANDERSSON Kommendörkapten Jean Carlos Danckwardt f. 28 okt 1818, bild Henrik Danckwardt En stor och vacker gravsten på Lekaryds kyrkogård har under många år fascinerat mig med sin vackra inramning av stenstolpar, handsmidd kätting och en text som väckt min nyfikenhet. Kommendörkapten Jean Carlos Danckwardt RFH RSO 1818 – 1901 maka Hildur f. Danckwardt 1818 – 1899 Eugen Danckwardt 1860 – 1933 Vem var denne man och familj som i maj 1886 kom till den vackra gården, Dansjö Stöfvagård i Lekaryd socken? Jag kunde inte ana vidden av detta arbete med att studera Jean Carlos Danckwardts liv och öde. Det har varit en spännande och stimulerande tid att följa familjen i spåren, samt att besöka ett otal vackra platser som Yxkullssund, Källunda, Åminne, Stora Vallens Gård, Herrestad och örlogsstaden Karlskrona. I det enorma material som finns om familjen Danckwardt har jag på grund av utrymmesskäl i denna bok fått begränsa innehållet. Min artikel får ses som ett bidrag till Lekaryds sockens historia och ett tillägg till all övrig dokumentation om stormän som verkat och omnämnts i andra sammanhang under gångna sekel. Artikeln utgör bara ett axplock ur det gedigna källmaterial, de berättelser och den information, som finns om denna fascinerande släkt. Jag sänder ett varmt tack till alla er som bidragit med uppgifter, information, bilder, korrekturläsning och ett vänligt bemötande under arbetets gång. Kennedy Andersson
Att möta en människa från gångna tiders sekel mitt i dennes vardag, sysselsatt med att planera sin utbildning och karriär, praktiskt taget utan närvaro av sin egen familj från sitt 7:e levnadsår, född i Brasilien 25 okt 1818 och senare uppvuxen hos sin fosterfar, statssekreteraren Magnus Georg Danckwardt på Eskilstorp i Värnamo Kommun, har varit en resa utan slut. Jean Carlos Danckwardt i unga år, bild Henrik Danckwardt Sjöofficer under fyra svenska kungar Han kom från Brasilien, 7 år gammal och med ett rekommendationsbrev från Brasiliens kejsare Dom Pedro till Sveriges regent Karl XIV Johan, hem till Sverige med en dröm om att bli sjöofficer, vilket blev hans start på ett spännande och framgångsrikt liv. Som sjöofficer kom han under sitt yrkesliv att tjänstgöra under fyra svenska kungar – Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV och Oscar II. Dåtidens barn, och särskilt unga sjömän i såväl handelsflottan som örlogsflottan, var utlämnade till ett häpnadsväckande hårt öde om de till exempel blev sjuka och inte kunde arbeta. Redan kortvarig arbetsoförmåga ombord ogillades av befälen. Jean Carlos grundsyn på livet måste med nödvändighet ha varit allvarlig och det låg säkerligen nära till hands för honom att tacka Gud mer en gång för hälsa och livsuppehälle. Han använder sin tid till ständiga studier och förkovring och varierar temat då och då för att ibland vara sysselsatt med upptecknandet av händelser under sina många och långa sjöresor. Hans liv genomsyrades av plikttrohet, hederlighet, generositet och ödmjukhet och av att vara begåvad med ett kärleksfullt skrivarsinne. Hans pliktkänsla inriktade sig tidigt på bildning såväl yrkesmässigt som allmänbildning. Han såg också till att med tiden röra sig i rätt umgänge för att därigenom ytterligare förbättra sina karriärutsikter. Han planerade sin utbildning noga och förverkligade sina planer, vilket ledde till framgång. Med sin tilltagande allmänbildning uppsöker han en rad historiska platser i främmande hamnar. Han var en god iakttagare och noterade platser, händelser, människor och förhållanden omkring sig. Med tiden steg han i graderna inom flottan och blev en auktoritet inom sitt yrke. Han kom att knyta många vänskapsband till personer som han kände stimulerande gemenskap med. Förälskelsen i flickan Hildur Danckwardt som kom att bli hans älskade maka och mor till deras barn blev av stor och avgörande betydelse i hans liv. Efter hans pensionering från Kungliga flottan startade familjen en framgångsrik jordbrukskarriär på flera jordegendomar. Här kom Jean Carlos att spela en betydande roll för sitt jordbruksarbetande folk och bygd. Han blev mycket populär och omtyckt, var omtänksam och älskad av sina anställda, i en tid då vårt land brottades med stora sociala problem och fattigdom, arbetslöshet och hopplöshet bland den arbetande landsbygdsbefolkningen. Under nödåren, med emigration som följd, tog Jean Carlos väl hand om de människor som var i hans tjänst. Trots hans långa och hårda sjömansliv, där det ofta hörde till vardagen att kamrater gick över bord och uppslukades av havet eller dödades i krigshandlingar eller dog av sjukdomar, behöll Jean Carlos sin känslighet och sin livsgnista, samt var ett föredöme som en lyssnande men också autonom människa. Familjebanden ff. ff. ff. f. Henric Danckwardt d.1557 Stamfadern var den förnäme handelsmannen och borgaren i Lübeck, Henric Danckwardt, d. 1557 och hans hustru Catarina Danckwardt. Historien sträcker sig bakåt i tiden till ”Ritter” Danckwardt som levde på 1100‐talet i samma stad. ff. ff. ff. Joachim Danckwardt f. 1565 Joachim Danckwardt (1565‐1648), inflyttade till Sverige 1577 vid tolv års ålder, tjänade i tre år hos borgmästaren Jon Olofsson och i fyra år hos handelsmannen Klas Bagare, borgare i Nyköping 1587. 1610 blir Joachim rådman och 1616 Nyköpings borgmästare. 1638 beviljades han privilegium av Kongliga Bergscollegium i Stockholm att öppna ett järnbruk i Wirån. Vid möten och riksdagar var han ofta stadens representant. På ålderns höst fortsatte han som bruksägare med hjälp av sin familj. Familjens adelsmärke, arkivbild Hans gård var en av de få, som utmärkts på 1600‐tals karta över staden, dess läge var förnämligt. Hans hem var präktigt och stod alltid öppet för vänner och bekanta. Han var också frikostig mot sin församlingskyrka, Nicolai. 1610 skänkte han 10 000 murtegel till dess reparation och 5 skeppspund koppar till omgjutning av kyrkklockorna. Gift tre gånger (Brita Olofsdotter d. 1615, Abelonia Becker d. 1618 och Katarina Västersdotter d. 1650). Han fick 29 barn med sina olika fruar och när han dog ska hans barn och barnbarn ha uppgått till 133 personer. Sin viloplats fick han i församlingskyrkan, vars välgörare han varit. Där uppsattes också hans porträtt och epitafium, som förstördes vid en brand 1665. Efter hans död tar svärsonen Gert Störning, gift med dottern Christina 1641 över som brukspatron. ff. ff. f. Peter Danckwardt f. 1617 Joachims son Peter Danckwardt, (1617‐1697) föddes i andra äktenskapet, och blev borgmästare i Norrköping. Han gifte sig liksom sin far tre gånger och fick som fadern 29 barn. Tredje hustrun var Catharina Sabina Crail (äv. Kräill), med vilken han fick sönerna Peter och Georg. Peter Danckwardt adlades von Danckwardt och upphöjdes till friher Joachim Danckwardt 1565‐1648, Oljemålning ff. ff. Georg Danckwardt f. tvilling 1664 Georg Danckwardt döpt 10 juli 1664 i Norrköping St. Olai kyrka. Adlad med bibehållet namn Danckwardt 8/11 1706 i huvudkvarteret i Altranstädt i Sachsen av Konung Karl XII och introducerad 1710 på nuvarande nr 1412. Ätten har gemensamt ursprung med utdöda adliga ätten Danckwardt nr 711 och utdöda friherrliga ätten von Danckwardt nr 191. Tullnär vid Stora Sjötullen i Kristianstad 1689, gift 1691 med Johanna Maria Papke, dotter till biskop Christian Papke och Cecilia Torslow. Överdirektör för Torsebro Krutbruk i Skåne. Död på Torsebro 9 januari 1721. Hans adelsvapen är uppsatt i Strö Kyrka. Bruket var placerat invid Helgeån, en plats som valdes med omsorg, dels för vattenförsörjningen, men också för platsens strategiska läge i det dåvarande gränslandet mellan Sverige och Danmark. Anläggningen försågs med omfattande försvarsanordningar och en permanent vaktstyrka om 20 man. Produktionen av svartkrut uppgick årligen till 4 200 kg. 1923 lades bruket ned och sedan 1996 är krutbruket byggnadsminneförklarat. En dotter kom sedan att bli stammoder för ätten Stjernheim. Familjens Adelsbrev, bild Peder Jennerholm ff. f. Carl Gustaf Danckwardt f. 1704 Sonen Carl Gustaf föddes 1706 på Torsebro, lagman i Skåne d. 1780. 1733 häradshövding i norra och södra Åsbo samt Bjäre härader. 1743 vice lagman i Skåne. 1745 häradshövding i Willanda, Gerds och Allbo härader. Gift med Elisabet Schaeij f. 1717. Hon var kommen från Norra Strö, och dotter till häradshövdingen i Blekinge, Johan Petersson Schaeij. Elisabet dog samma år som maken och när sonen Johan Ulric föds 1742 bor familjen i Riseberga. ff. Johan Ulric Danckwardt f. 1742 Johan Ulric Danckwardt föddes på Riseberga Gård 1742, blev överjägmästare i Kronobergs och Blekinge län, död 28 okt 1824, då 82 år gammal och boende på Åby Herrgård i Åby Tjureda Kronobergs län. Hustrun Beata Magdalena Kjerrulf var född i Veinge 1760 och dog samma år som maken. Hon var dotter till prosten och kyrkoherden i Weinge i Halland Lars Kjerrulf och var av samma adliga släkt som Kjerrulff von Wolffen. Åby Herrgård var ett frälsesäteri på 2 mtl, kvarn, såg och tegelbruk och är känt sedan 1300‐ talet. Mangårdsbyggnad med två flyglar och stor trädgård, vackert beläget invid Skavenässjön, strax norr om Åby slussar. Gården hade tidigare tillhört ambassadör Johan W. Sprengporten, när familjen Danckwardt köper Säteriet. Carl Gustaf Danckwardt, bild Henrik Danckwardt Johan Ulric Danckwardt, bild Henrik Danckwardt ff. Johan Ulric Danckwardt f. 1742 Johan Ulric Danckwardt föddes på Riseberga Gård 1742, blev överjägmästare i Kronobergs och Blekinge län, död 28 okt 1824, då 82 år gammal och boende på Åby Herrgård i Åby Tjureda Kronobergs län. Hustrun Beata Magdalena Kjerrulf var född i Veinge 1760 och dog samma år som maken. Hon var dotter till prosten och kyrkoherden i Weinge i Halland Lars Kjerrulf och var av samma adliga släkt som Kjerrulff von Wolffen. Åby Herrgård var ett frälsesäteri på 2 mtl, kvarn, såg och tegelbruk och är känt sedan 1300‐ talet. Mangårdsbyggnad med två flyglar och stor trädgård, vackert beläget invid Skavenässjön, strax norr om Åby slussar. Gården hade tidigare tillhört ambassadör Johan W. Sprengporten, när familjen Danckwardt köper Säteriet. Åby Herrgård, känt sedan 1300‐ talet och som i början av 1800‐talet ägdes av Jean Carlos Danckwardts farfar, Johan Ulric Danckwardt, vilken brukade gården fram till sin död 1824. Foto Kennedy Andersson Efter Johan Ulric och Beatas död 1824, tar Jean Carlos farbror, löjtnanten vid arméns flotta, Salomon Christoffer Danckwardt f. 1784 över gården. Gift 1812 med sin kusin, stiftsfröken Gustafva Beata Danckwardt f. 1784, dotter till lagman Magnus Gustaf Danckwardt och friherrinnan Gustafva Juliana Gyllengranat. Efter att ha brukat Åby Herrgård ett antal år flyttar familjen till Yxkullssunds Säteri, där maken Salomon Christoffer avlider 1850. f. Carl Lorentz Danckwardt f. 1777 Johan Ulrik och Beatas son Carl Lorentz föddes 1777 i Veinge och kom senare i livet att söka sig till Kungliga flottan, men såg här efter ett antal år inga ytterligare karriärmöjligheter. Han fick heller inte den flicka som han förälskat sig i. Han fick i uppdrag att ta sig till Brasilien för att bl a hjälpa brodern med att driva in en större fordran som brodern hade i affärer med Brasilien. Till en början var han tillsammans med en grupp svenskar som kom att bygga upp ett järnverk i Ipanema, ett projekt som tyvärr inte blev någon större framgång. Så småningom blev Carl Lorentz fregattkapten och marinintendent i brasiliansk tjänst samt överste i den Brasilianska armén och varvschef i Santos i Sao Paulo. Där byggdes skepp som ritats av Carl Lorentz. Han hade kommit till Brasilien i en tid då landet blev fritt från Portugal. Portugisiske kronprinsen Dom Pedro kom med tiden att bli kejsare. Carl Lorentz kom sedan att gifta sig med brasilianska flickan Floriana Candida Carneiro, dotter till Jordbruksminister José Pereira Carneiro och hans hustru Luiza. I familjen föds sex barn, Jean Carlos f. 25 oktober 1818, Francisco August f. 1819, Carl f. 1821, Anna Magdalena f. 1825, Franciska f. 1828 och August Fredrik f. 1831 och samtliga barn kom att uppfostras inom den romersk‐katolska religionen. Carl Lorentz dog 1843 i Santos Brasilien och var riddare av svenska Svärdsorden och Brasilianska Kristusorden. Carl Lorentz Danckwardt (Jean Carlos far), bild Henrik Danckwardt Jean Carlos broder, Francisco Danckwardt f. 1819, bild Henrik Danckwardt Jean Carlos broder, August Danckwardt f.1831, bild Henrik Danckwardt Jean Carlos resa hem till Sverige Jean Carlos föräldrar hade länge diskuterat barnens framtid och då i synnerhet pojkarnas och kommit fram till att det bästa vore att sända dem till Sverige för att de där skulle få en utbildning och en möjlig karriär. I Sverige fanns släktingar som kunde ta hand om dem och ge dem familjär trygghet och stöd i deras utbildningsval och uppväxt. Jean Carlos kom till Sverige 1825, sju år gammal. Brodern Francisco kom något år senare och blev efter studier sedermera kapten vid Kronobergs regemente, bildade familj och fick sex barn. Brodern August kom till Sverige omkring 1835 och blev också officer med majors grad, gift och fick fyra barn. Brodern Carl, officer i den brasilianska armén, var också på väg hem till Sverige, men omkom under tragiska förhållanden vid överfarten till Sverige. Det sägs att skeppet troligen blev överfallet av sjörövare och vid sammandrabbningen, dödas Carl. Två systrar stannade kvar, båda ogifta, varav en blev abbedissa i ett brasilianskt nunnekloster. I Sverige kom Jean Carlos att växa upp hos sin pappas kusin, lagmannen och statssekreteraren Magnus Georg Danckwardt, som då bodde på Eskilstorp i Bredaryd och som sedermera kom att ärva Yxkullssund efter sin mor Gustafva f. Gyllengranat. När Magnus Georg flyttar till Yxkullssund hade Jean Carlos redan lämnat hemmet för sina studier i Karlskrona. Magnus Georg var bror till Carl Gustav Danckwardt som bl a ägde Åminne gård och gården Källunda i Värnamo kommun. Denne broder blev senare grundare av Åminne Bruk 1826 och far till Jean Carlos blivande hustru Hildur Danckwardt, som således var Jean Carlos syssling. Föräldrarna var häradshövdingen i Bohuslän, Magnus Gustav Danckwardt och friherrinnan Gustava Juliana Gyllengranat. Carl Gustav Danckwardt var gift med Fredrica Christina Ridderborg f. 1798 i Norra Vi. Hon var dotter till majoren Carl Fredric Ridderborg. Hildur Danckwardt f. 22 juni 1818 på Källunda gård var äldsta dottern. I familjen föds ytterligare två döttrar, Juliana 1821, som gifte sig 1845 med löjtnanten och friherren Jacob Henric Lilliecreutz. Året efter föds yngsta dottern Fredrika som gifte sig 1854 på Yxkullssund med kaptenen Carl Christian Ehrenborg. Tragiskt nog avled modern Fredrica Christina, i sviterna efter sista barnsängen, knappt två veckor efter förlossningen. Carl Gustaf lämnades nu ensam med sina tre minderåriga barn. Carl Gustav Danckwardt förvärvar Bestorp och Källunda Bestorp blev ett säteri redan år 1547 åt väpnaren Birger Drake. Vid denna tid existerade både ett västra och östra Bestorp. Det östra bodstadshuset var Birger Drakes sätesgård och låg vid Bestorpsjöns nordöstra spets. Under 1600‐talet är överste Johan Henriksson ägare och 1617 tilldelades han två av kronans gårdar i Kärda socken av Gustav II Adolf, nämligen gårdarna Gölsaryd och Hörntorpet. Gårdarna låg från början i Hånger och Forsheda socken. Han kom sedan att utöka säteriet med ytterligare köp av Hejda skattegård 1631. Efter Johan Henrikssons död ärvs säteriet av dottern Britta och efter henne ärver sonen Peder Gyllencornett gården. Efter Peders död 1676 bor änkan kvar till slutet av 1690‐talet då säteriet övertas av deras dotter Katarina Gyllencornett. Bestorps Säteri, foto Kennedy Andersson I början av 1770‐talet köper ägaren av Källunda Ebba Kristina Sjöblad Bestorp säteri och skapar ett fideikommiss för de efterlevande. Redan 1810 överförs fideikommisset till sonen Eric Ruuth. Denne man säljer samma år gårdarna Källunda och Bestorp, som kom att kallas Åminne, till Carl Gustav Danckwardt från Eskilstorp. Det gamla bostadshuset flyttar Danckwardt från dess läge vid Bestorpssjön två gånger. Första gången på 1820‐talet till planen framför det nuvarande Åminne, sedan till den nutida platsen på kullen öster om bruksruinerna. Gamla Källunda tidigt 1800‐tal, bild Henrik Danckwardt Källunda Den gamla frälsegården Källunda låg på en udde vid Källundasjön några hundra meter väster om den nuvarande bostaden. Där finns en förhöjd platå som är omgärdad med en mur som markerar gårdsplanen under 1600‐ och 1700‐talet. Man kan också se rester av en stenfot som troligtvis varit grunden till bostadshuset. I närheten, några 100 meter norr om denna platå, låg kanske den medeltida eventuellt befästa gården. Där finns lämningar efter vad som kan tolkas som en befäst gårdsanläggning. Källunda ägdes i slutet på 1300‐talet av väpnaren Arvid Jönsson som 1418 donerade 2 gårdar i Herrestad till Nydala kloster. Detta för att han med hustru skulle få bli begravd i Nydala. De ärvdes av en styvdotter och hennes dotter Ingeborg som bodde på Källunda med sin man Hans Kruse på 1400‐talet. De är inblandade i en del tvivelaktiga affärer inte minst i konflikt rörande de till Nydala kloster donerade gårdarna i Herrestad. Ingeborg och hennes son döms efter makens död för stöld av svin. För detta tvingas hon köpa sig fri från dödsstraff genom att ge bort en gård i Vällersten till förläningstagaren Arvid Trolle. Källunda 2012, foto Kennedy Andersson Mellan 1814 och 1820 bygger Carl Gustaf Danckwardt ny huvudbyggnad och ekonomihus på Källunda. Norr om huvudbyggnaden finns en paviljong som har ett tälttak och vänder en frontespis, försett med en vackert målad urtavla, mot öster. Han bygger också dammar och kanaler från skogshöjden öster om Källunda för att med hjälp av vatten driva tröska och andra verk som gården behövde. Åminne Gård, och den vita slottsliknande huvudbyggnaden som Carl Gustaf Danckwardt lät uppföra, ligger på en höjd vid Källundasjöns södra spets, med en vacker utsikt över sjön, foto Kennedy Andersson Åminne Gård Ägarlängden för Åminne Gård vid Källundasjön har alltså anor från 1560‐talet. Familjen Lilliecreutz kom till gården under tidigt 1800‐tal då anfadern Carl Gustaf Danckwardt etablerade sig med avsikt att exploatera vattenkraften och starta ett järnbruk. Här byggde lagmannen ut kanaler och vattengångar, satte luckor och trummor och ledde vattnet som han behagade till alla de olika maskinerna vid bruket som stod klart 1826 med masugn, kupolugn, stångjärnsmedja, gjuteri, järnsvarv, knipsmedja, blåsmaskin och kvarn. Vidösterns malm blev till järn och medan masugnen pustade och stångjärnshammaren dunkade i sin jämna takt blomstrade ett stort folkliv på bruket. Masugnsarbetare, gjutare och smeder hade många mellanhavanden med varandra och med brukets tjänstemän och ägare. Genom sinnrika inventioner drevs alla dessa verk med vattenkraft. På brukskontoret satt bruksförvaltare J. F. Malmström med två bokhållare och styrde. Produktionen leddes av gjutmästare Erik Hellberg, mest känd som farfar Hellberg. Erik Hellberg dog 1890 och var under hela sin tid på bruket en aktad och skicklig yrkesman. 1899 flyttas verksamheten ned till sjön Vidösterns strand, och drivs där under namnet Nya Åminne Gjuteri, till slutet av 1980‐talet, då tillverkningen upphörde helt. Ideella krafter har idag omdanat brukslokalerna, vilka nu tjänstgör som ett förnämligt Bruksmuseum. Kvar på Åminne Gård finns idag endast ruinerna efter masugn, gjuteri och en mängd andra byggnadsgrunder som en gång tillhört det gamla Åminne Gjuteri. Byggnadsruiner efter gamla Åminne Gjuteri, foto Kennedy Andersson Byggnadsruiner efter gamla Åminne Gjuteri, foto Kennedy Andersson Gården förvaltas sedan 1987 av familjen Jacob och Gunilla Lilliecreutz som sedan 10 år tillbaka bedriver rekreationsturism i form av upplevelser, jakt, fiske och lerduveskytte. Huvudbyggnaden är också centrum i verksamheten och inhyser övernattningsmöjligheter för gårdens gäster. Tillsammans har de lyckats lösa ekvationen med ett arv att förvalta och ett liv som ska levas här, anpassat för samtiden bland hundraåriga lövskogar i en bedårande landskapsmiljö. Här vilar, Hildur Danckwardts far, den store brukspatronen och byggaren, Carl Gustaf Danckwardt. Kärda gamla kyrkogård, foto Kennedy Andersson Hildur Danckwardt och Mormor på Herrestad Carl Gustav Danckwardt var en av vännerna som kom att hjälpa till med grundplåten till mormors arbetsförening bildad 1838. Han omnämns regelbundet som gåvogivare liksom hans bror statssekreterare Magnus Georg Danckwardt. Han kom sedan att vara mormor behjälplig med att upprätta hennes testamente. När Abraham Wilhelm Melin valdes till kyrkoherde i Kärda 1829 stod mormor och lagmannen på samma sida. De tyckte kyrkoherden var djupt ovärdig tjänsten. Det gick så långt att prästen blev stämd för fylleri. Carl Gustav Danckwardts tre döttrar som blev moderlösa tidigt i livet hade också en hel del kontakt med mormor på Herrestad, bl a var de på Herrestad vid bildandet av Sveriges första syförening 1844 och där en av döttrarna Hildur Danckwardt, var roteföreståndare i mormors arbetsförening. Emilie & J F Petersen (mormor på Herrstad) som nygifta 24 juli 1843, arkivbild Mormor på Herrestad Fru Emilie Petersen, f. Eckhart, Tyskland. En varmhjärtad och ansvarskännande människa, gift i unga år i Tyskland med en förmögen köpman i Hamburg. Som mycket tidigt i livet och allt jämt går under namnet ”Mormor på Herrestad”. En syster till henne blev vid 15‐års ålder gift med en svensk officer vid namn Rappe. Under de oroliga tiderna i början av 1800‐talet, då franska trupper hotade Hamburg hade Hr Petersen givet sin svåger Rappe i uppdrag att placera en del pengar i svensk jord – det blev egendomen Herrestad i Kärda socken. Petersen var son till en av Hamburgs styresmän, senator Petersen. 1814 kom familjen till Herrestad. Genom flera års missväxt såg den lokala befolkningen ut att ha lidit svår nöd. Hr och fru Petersen blev förfärade av allt de såg och önskade att de aldrig kommit till detta land. Men ju mer de vande sig vid språket och lärde känna folket, desto mer uppmärksammade de att många snälla och fromma människor fanns och där kom även kärleken till dessa olyckliga människor och önskan att hjälpa dem i deras andliga och lekamliga nöd. Först inrättades en privat skola, efterhand kom barnen även från andra socknar. Ett räddningshem för gossar bildades, där ett 30‐tal föräldralösa barn gavs plats från treårsåldern och där de fick stanna tills de blev konfirmerade. Fru Petersen kallade dem kärleksfullt för mina ”grå sparvar”. En arbetsförening, som hon ordnat, kallade hon för min lilla hungriga ”skogsduva i Småland” när hon skrev hem till vänner i Tyskland. Officiellt hette den ”Kärda församlings fattigvårdsförening”. I september 1820 fick fru Petersen glädjen att få ställa till bröllop för sin systerdotter Emmy Rappe, som då ingick äktenskap med Carl Mikael Rappe, broder till Wilhelm Rappe på Tagel. Carl Mikael Rappe gick ur tiden 1837, lämnande änka och många barn efter sig. Hans familj fick nu en fast punkt i Herrestad, och av dessa barn kom fru Petersen att kallas för ”mormor”. Själv hade hon inga egna barn. Hennes värme och allomfattande kärlek gjorde att allt fler människor började kalla henne för mormor och det är under detta namn som eftervärlden ännu minns och kommer att minnas henne. Emilie Petersen (mormor på Herrestad) gravplats på Kärda gamla kyrkogård, foto Kennedy Andersson Jean Carlos gifter sig Redan som barn vid släktmöten lärde Jean Carlos känna sin syssling Hildur Danckwardt som senare i livet kom att bli hans hustru, en förälskelse som varade livet ut. Hildur Danckwardt, bild Henrik Danckwardt Den 5 oktober 1848 gifter sig Jean Carlos med Hildur Danckwardt i Kärda kyrka. Till vigseln skriver Jean Carlos en kärleksdikt ”En sak så underbar” som han tillägnar hustrun. En sång som sedan kom att dyka upp som filmmusik i en 50‐talsfilm ”Sjutton år”, inspelad 1957, producerad av AB Sandrew‐Ateljéerna och med Ingeborg Nyberg, Tage Severin och Randi Kolstad i huvudrollerna. Till minne av min hustru ”En sak så underbar”, text och musik Jean Carlos Danckwardt, bild Olof Dreij En sak så underbar skriven av Jean Carlos Danckwardt till sin kära hustru Hildur Danckwardt och framförd vid deras bröllop 5 oktober 1848 i Kärda. Pianoackompanjemang av Axel Boberg. Jag vet en sak, så underbar säg kan, på den du ge mig svar? Hur har det hänt, hur har det skett, att mig, din kärlek du har gett? Jag har ej namn, ej gods och guld, och ändå, vill du bli mig huld. den saken är så underbar, så underbar ofattlig, men ändå så klar. Jag har ej ens, en stuga än, och dock blev du, mitt hjärtas vän. Är det en dröm, en villa blott, att glad du dela, vill min lott? Ack mer än guld och gods och bo, du skattade mitt hjärtas tro den saken är så underbar, ofattlig, men ändå så klar. Filmaffisch ”Sjutton år”1957, arkivbild Jean Carlos var utöver att vara kompositör också en duktig konstnär och gjorde ett flertal riktigt fina konstverk i högromantisk stil. Konstverk, utfört av Jean Carlos, bild Peder Jennerholm Kontakt med kungahuset Jean Carlos Danckwardt hade nära kontakter med kungahuset och fick bl. a senare en hederssabel med inskriptionen ”Konungen” som tack av Karl XV efter att ha fört fartyget, ångkorvetten ”Orädd” i säker hamn efter en svår storm när Kungen och Kronprinsen, sedermera Oscar II, var ombord på fartyget. Resan, som ägde rum 1861 är en historisk händelse och som finns beskriven av Jean Carlos själv i skriften ”Tre episoder i Konung Karl XV:s lif” Albert Bonniers förlag 1893, avsåg att föra Karl XV och kronprins Oscar till kejsar Napoleon III av Frankrike samt till drottning Viktoria av England. Jean Carlos var, efter sin karriär som sjöofficer och under sina år som godsägare, ordförande i Växjö Musiksällskap. Han tonsätter flera dikter skrivna av diktaren och biskopen Esaias Tegnér vilken han träffat redan som ung och redan då sjungit för. Han musicerade även med, t ex Sveriges på den tiden världsberömda operasångerska Kristina Nilsson och landshövdingen i Kronobergs län, tillika författaren till ”Gluntarna”, Gunnar Wennerberg. Hela familjen var musikalisk. Hildur var en duktig pianist liksom bröderna, varav en son blev operasångare, sång och musik var framträdande ungängesformer vid familj‐ och släktsammankomster samt övrigt umgänge hos Jean Carlos och Hildur. HM Karl XV:s hederssabel som Jean Carlos fick av kungen, bild Peder Jennerholm Broschen som Jean Carlos fick av Drottning Lovisa, Den vackra broschen som Jean Carlos fick av Drottning Lovisa, och som hans hustru Hildur bar med stolthet har också en liten historia. Broschen är i 18 k guld, nyrokoko, turkosblå emalj, besatt med antikslipade diamanter. Tillverkad av Gustaf Möllenberg, f. 1796 i Dädersjö socken, Småland d. 1851 i Stockholm. Han blev vid 26 års ålder Guldsmedsmästare 1823 och hade 1843, 32 gesäller och 9 lärpojkar i sin ateljé på Drottninggatan 14 i Stockholm. Han var vid den tiden Sveriges mest förnäma och anlitade guldsmed. Ateljén och verkstaden upphörde 1927, dess inventarier överlämnades till Nordiska Museet, och utgör grunden i inventarierna i Skansens guldsmedja. Arkivbild Barnen Jean Carlos och Hildur fick sju barn, alla födda i Karlskrona. Barnen uppmuntrades att skaffa sig god utbildning. De gifte sig ståndsmässigt och fick betydande samhällsbefattningar. Dottern Adelaide f. 1849 i Karlskrona, fick tyvärr inte vara med i livet, hon dog den 21 nov. 1849. Sonen Carl Gustaf Emil Danckwardt f. 1851, bild Henrik Danckwardt Sonen, Carl Gustaf Emil Danckwardt f. 20 jan. 1851 i Karlskrona blev stationsinspektor i Åby, d. 10 april 1929 i Norrköping. Gift 20 nov. 1876 i Stockholm med Märta Fredrique Leila Tunelius f. 26 juli 1853 i Arboga, d. 18 aug. 1928 i Söderköping. Hennes föräldrar var postmästare Carl Johan Tunelius och Fredrika Åkergrén. Av familjens döttrar blev en gift med läkaren Rise i Skara, en annan med hovrättsnotarien Wallin i Norrköping. Carl Gustaf Danckwardts hustru, fru Fredrique Tunelius, bild Henrik Danckwardt Bilden är från 1870 och visar Jean Carlos och Hildurs tre döttrar. Alma f. 1852, Hortence f. 1852 (tvillingar) och Ingeborg Gustava f. 1854, bild Henrik Danckwardt Dottern Hortence Candida f. 10 mars 1852 i Karlskona, d. 13 mars 1937 i Skara. Gift med August Fredrik Fischer, f. 23 sept. 1847 i Bällefors, bankkamrer i Skara. Paret gifte sig i Alvesta kyrka den 17 mars 1875. August Fredrik Fischers far var prosten Per Adolf Fischer i Bällefors f. 9 dec. 1801, d. 4 aug. 1870 i Bällefors. Dottern Alma Alvina f. 10 mars 1852 i Karlskrona, d. 19 juli 1928 i Söderköping. Gift 12 juni 1885 i Växjö med Lars Anton Larson, apotekare. Dottern Ingeborg Gustava f. 29 nov. 1854 i Karlskrona, d. 22 mars 1936 i Linköping. Gift 26 juli 1877 med stationsinspektor Adolf Vilhelm Janzon i Västervik d. 14 nov. 1914 i Linköping. Dottern Alma Danckwardt 1871 Göteborg, bild Henrik Danckwardt Dottern Ingeborg Danckwardt 1870, bild Henrik Danckwardt Sonen, Edvard Magnus Christoffer Danckwardt f. 1856, bild Henrik Danckwardt Sonen Edvard Magnus Christoffer f. 3 juni 1856 i Karlskrona, d. 22 okt. 1923 i Flen. Blev godsägare. Gift 11 dec. 1883 i Madesjö Knalltorp med Johanna Maria Sandström f. 11 maj 1850 i Växjö, d. 13 sept. 1931 i Stockholm. Hustruns föräldrar var kyrkoherde Johan Sandström och Emilia Hultén. Sonen, Fredrik Eugène f. 1860, bild Henrik Danckwardt Sonen Fredrik Eugène f. 3 juli 1860 i Karlskrona Amiralitetsförsamling, d. 2 jan. 1932 i Köpenhamn. Han blev operasångare och uppträdde bl. a på Det Konglige Teater i Köpenhamn den 13 nov 1885 i operan Aida, av Giuseppe Verdi. Han återkom därefter i en mängd uppsättningar såsom t ex ”Romeo och Julia” den 3 mars 1896. På äldre dagar flyttade han till Köpenhamn och verkade där som sånglärare. Vid sina återkommande besök hos föräldrarna på Dansjö bodde han i den gula ”Rättarevillan”. Han förblev ogift och begravdes i föräldrarnas grav på Lekaryds kyrkogård. (se texten på gravstenen under inledningsbilden). Operasångare Eugène Danckwardt, bilden tagen på Dansjö Gård. Betydelsefulla årtal i Jean Carlos Danckwardts liv 1833 Kadett på briggen ”Vänta Litet” Med bl. a expedition på Nordsjön. Briggen var bygd i Karlskrona 1803, utrustad med 16 kanoner, hade en längd av 27,6 m, bredd 7,1 m, djupgående 2,7 m och hade en besättning av 80 man. Hon gjorde kryssningar i Östersjön mellan åren 1806‐08 samt var i aktion mot Ryssland i Finska viken och Bottniska viken mellan åren 1808‐09. Mellan åren 1813 – 1821 kryssningar i Medelhavet. 1831 överförd till Stockholm och såld 1845. 1834 Kommenderad som skeppsgosse på fregatten ”Af Chapman” Fartyget gick under på Nordsjön. Ångkorvetten Gefle, Kungliga Flottan . Byggår 1847‐48 örlogsvarvet Karlskrona. längd 52,48 m bredd 9,76 m, Sjöhistoriska Museet FO 34998 A, fotograf okänd. Fregatten var byggd 1803 i Karlskrona och var utrustad med 40 kanoner, längd 47,3 m, bredd 11,9 m, djup 5,4 m och ett deplacement om 1 350 ton. 1806 var hon i konvojexpedition till medelhavet. 1807 i trupptransport till Pommern och var där i aktion mot Frankrike i Preussen. 1808 kryssade hon i S Östersjön och var samma år i aktion mot Ryssland i Finska viken. 1809 i aktion mot Ryssland i Bottniska viken. 1811 blev hon blockskepp i Karlskrona. 1814 i aktion mot Norge. 1825‐26 avseglade hon till Colombia och New York. 1834 i expedition på Nordsjön. Under denna expedition måste stora delar av fregattens segel utbytas och iståndsättas, bristningar i den gamla segelduken visade sig tätt igenom sömmarna, så snart minsta påfrestning uppstod. Tillsammans fick hon 299 alnar ny linneduk. 1835 Lärstyrman på briggen ”Snappopp”. 1836 Kommenderad som extra kadett på korvetten ”Najaden” 1837 Sjöofficersexamen i Karlskrona 1839‐40 Idkat kofferdisjöfart på nordamerikanska fartyg, med resor på norra och södra Amerika. Under resan träffade Jean Carlos, för första gången sedan han som barn lämnat Brasilien för att komma till Sverige, sina föräldrar. Skruvlinjeskeppet Stockholm. Kungliga Flottan, örlogsvarvet Karlskrona, byggår 1857. Längd 53,8 m, bredd 14,7 m. Bild Sjöhistoriska Museet FO 120572 A Stockholm, fota av en målning utförd av O Stålhammar 1896. HMS Najaden (1834), var en korvett och sjösatt samma år. Najaden tjänstgjorde i svenska flottan till 1874 och företog flera långresor bl a till Barthelemy. Fartygschef under expeditionen till Sydamerika och Västindien var Christian Anders Sundin. . 1841 Sekondlöjtnant vid K. M:ts flotta. 1843 Sekondlöjtnant på korvetten Najadens expedition till Sydamerika och Västindien På resan tjänstgjorde Jean Carlos som kadett och sekondlöjtnant, för att några år senare segla igen som dess fartygschef. Fartyget var sjösatt 8 november 1834, byggd på Karlskronavarvet och hade en längd på 32,8 m, bredd 9,1 m, djupgående 4,1 m, 38 mans besättning, 18 kanoner, 13 officerare och en läkare. Resan 1843 omfattade; Lissabon, Rio de Janeiro (varvid Jean Carlos åter träffade sin mor), Bahia, Barbados och St Barthelemy. St Barthelemy, ursprungligen en fransk ö i Karibien och en del av ögruppen Små Antillerna, var åren 1784‐1878 en svensk koloni, men som därefter såldes till Frankrike. Det svenska arvet på ön består bl. a av namngivningen av orter och gator samt av öns vapen som bär våra tre kronor. När Jean Carlos besökte ön 1843 var James Harlem Hasum kolonialguvernör med säte i huvudorten Gustavia, namngiven efter Gustav III. Ön är idag ett fristående utomeuropeiskt förvaltningsområde och har i den egenskapen ett visst självstyre. Dagboksanteckningar Under korvetten Najadens besök på St Barthelemy 1843 kom Jean Carlos att föra en mängd dagboksanteckningar som visar hans stora iakttagelseförmåga, hans ifrågasättande med ibland kritiska ögon, men också ett glatt sjömansliv under ansvar. Jean Carlos skriver i sin dagbok Den 21 mars siktades ön kl 08 30 fm. men något tecken till liv kunde inte upptäckas, ön syntes klippig, backig och obeväxt samt omgiven på alla håll av små klippor och holmar. Flaggslutet på Batteriet i S 67 O, NW delen av les Saintes i S 22 W, 3 ½ famnar och sandbotten, kort sagt ‐ en usel koloni. Man hade synbarligen ganska få underrättelser om ön, vilka ofta tydligen relaterats tillsammans med roliga historier om ön och dess innevånare. 1845‐1847 Engelsk örlogstjänst under resa till och ifrån Kina Under flera år tjänade han i den engelska flottan och var bland annat med om att inta huvudstaden på Borneo, Kota Kinabalu. Under resan besöktes även Java och Sumatra. I noggranna anteckningar under resan 1845‐47 till Kina beskriver Jean Carlos, förutom örlogsvarvet i den engelska hamnstaden Portsmouth, även i detalj fartyg, rigg och beväpning samt övrig utrustning av förråd, ammunition, livsmedel m.m. i ett antal olika länders örlogsflottor (dåtidens underrättelsetjänst). Han gör ett antal svartvita och färglagda illustrationer, s.k. förtoningar, av främmande länders kuster såsom t ex Napoleons ö, St. Helena samt Borneo. Han ritar kustkonturer och angöringspunkter samt lämpliga ankarplatser. Teckning ingick vid denna tid i officersutbildningen och de nautiska anteckningarna och teckningarna användes av amiraliteten och andra nautiska institutioner som ledning för kommande sjöfarare – militära och civila. Jean Carlos anteckningar och teckningar från denna resa finns på Marinmuseum i Karlskrona och är väl värda ett särskilt studium. 1848 Premierlöjtnant vid K. M. flotta. Gifter sig samma år med sin syssling, Hildur Danckwardt 1849 Dottern Adelaide föds, d. 21 11 1849 1850 Kommenderad på ångkorvetten ”Gefle” Adjutant hos högste befälhavaren för den flottilj som överförde H. M. Drottning Louise till Sverige. Fartyget var Sveriges första propellerdrivna stridsfartyg, och den första skruvångkorvetten i världen. Byggd 1847 på Karlskronavarvet och hade ett deplacement på 1 278 ton. 52,5 lång, 9,8 m bred och 5,1 m djupgående. Utrustad med fyra 20,2 pund bombkanoner, fyra 30 pundiga kanoner och två 8 pundiga kanoner. Korvetten kunde också gå enbart med segel genom att propellern lyftes rakt upp i en brunn. Maskinen var på 300 hk och gjorde en fart om 9 knop med en besättning på 169 man 1851 sonen Carl Gustaf Emil föds. 1852 tvillingarna Hortence Candida och Alma Alvina föds. 1854 dottern Ingeborg Gustava föds. 1856 sonen Edvard Magnus Christoffer föds. Samma år blir Jean Carlos Kaptenlöjtnant vid K. M. flotta. 1857 Kommenderad på skruvlinjeskeppet ”Stockholm” Jean Carlos var med och överförde prinsessan Sophie till Sverige. 1860 sonen Fredrik Eugen föds. Samma år utnämns Jean Carlos till Kapten vid K. M. flotta. 1861 Chef för ångkorvetten ”Orädd” Var som fartygschef med och överförde H. M. Konungen Karl XV till England och Frankrike. HMS Orädd var en Ångkorvett byggd på Karlskronavarvet och var byggd av trä. Sjösatt 10 september 1853 och hade en längd av 48,1 m, 8,9 m bred, djupgående 3,49 m, deplacement om 810 ton och var utrustad med en Motala ångmaskin om 200 hk som utvecklade en fart om 9 knop. Ombord fanns en besättning av 130 sjömän. Bestyckad med 2 x 202 mm bombkanoner, 6 x 155 mm kanoner och 1 x 177 mm kanon. Den 3 december 1866 förliste hon (under annat befäl) i Engelska kanalen och 12 man ur besättningen omkom. Fartyget strandade och vraket såldes den 14 december samma år. Resan avsåg att avlämna utställningsföremål till världsutställningen i Paris 1866. Officer av Kejs. Franska Hederslegionsorden. Tilldelad hederssabel av H. M. Konungen Karl XV. Jean Carlos och kungens egna ord Jean Carlos: ….. under denna väntan (på kungens landstigning i Frankrike) föreföll en händelse som jag måste omtala, emedan den i all sin enkelhet utgör ett talande bevis på kung Karls goda hjärta. Chefen Jean Carlos, som icke varit afklädd sedan afgången från Kristiansand och därigenom fått svullna fötter begagnade sig af tillfället nu att genom kallt vatten lisa plågan. Härunder öfverraskades han af konungen, som plötsligt trädde in i gunrummet. I honom fick han nu oförmodat en läkare, som på en liten stund åter försatte honom i full tjänstbarhet. Det kalla vattnet kasserades genast. Medikamentslådan, som alltid medföljde, efterskickades, och där utur framtogs en tinktur, hvarmed fötterna beströkos, medan H. M. tillklippte remsor af plåster som sedan omlindades. Under sin studietid i Upsala hade H. M. vinnlagt sig om att äfven lära sig kirurgi, synnerligen den del däraf som rörde fälttjänsten, och sade sig hafva på fältöfvningar praktiserat och hjälpt många, som marscherna försatt ”hors de combat” (Text av Jean Carlos Danckwardt ur ”Konung Karl XV:s resa till England och Frankrike 1861”). 1862 Riddare av Kungliga Svärdsorden (RSO) 1866 Överflyttad på K. M. Flottas nya reservstat. Tilldelad Kommendörkaptens namn, heder och värdighet. Kråsnålen som Jean Carlos erhöll 1861 som gåva av Kungen, bild Henrik Danckwardt Jean Carlos, Svärdsorden vid utnämningen 1862, bild Henrik Danckwardt 1869 Överflyttad på indragningsstat. Hans spännande sjömansliv finns omvittnat i en mängd nedteckningar bl. a i Hildur Malmborgs essä om ett par roliga episoder. Jean Carlos fick vid tjänstgöring i den engelska flottan i uppdrag att jaga sjörövare i Svarta Havet. Ett av hans sista uppdrag som fartygschef till sjöss innan han tog avsked från flottan och sjölivet var en resa till Arkhangelsk i Ryssland, en resa som Hildur Malmborg beskriver som svår och strapatsrik. Från denna resa omnämns en lustig episod med en björnunge som man fann i Ryssland och tog med sig ombord som maskot. Den ställde till med en del hyss ombord och skänktes vid hemkomsten till zoologiska trädgården i Köpenhamn. 1870 Godsherre på Yxkullssund Herrgård (3 mil söder om Värnamo) Yxkullssunds ”Corps de logi” i slutet av 1800‐talet. På bilden ses grosshandlare Winckler blicka ut över sina 6 000 tunnland mark, tre barn, hund, katt och vid entrén en av de första tillverkade tvåhjuliga cyklarna, bild Henrik Danckwardt 1875 Godsherre på Stora Vallens Herrgård (Växjö) 1886 Godsherre på Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken) 1899 Hans kära hustru Hildur Danckwardt, avlider på Dansjö Stöfvagård Vallens Herrgård, foto Olof Dreij Dansjö Stöfvagård 1901, bild Magnus Aaby‐Ericsson Hildur Danckwardt, bild Henrik Danckwardt Den 28 februari 1901, Jean Carlos Danckwardt, somnar stilla och lugnt in på sin älskade gård, Dansjö Stöfvagård. Jordfästningen äger rum i Lekaryd Kyrka, som var fylld till sista plats. Bland de närvarande fanns släkt, personal och ett stort antal sockenbor, för att ta ett sista hedrande farväl av en älskad och mycket omtyckt godsherre. Kistan var dekorerad med svenska flaggan och H M Konungens hederssabel. Hederssabeln som låg på Jean Carlos kista vid begravningen 1901 i Lekaryd Kyrka, bild Peder Jennerholm Kungliga flottan i korthet och dess liv där Jean Carlos kom att verka i under många år Vårt land har alltid varit beroende av fartyg för att kunna nå olika delar av vårt avlånga land och andra länder. Jämfört med vårt grannland Danmark led dock Sverige av ett handikapp genom att inte ha tillgång till en isfri örlogshamn vintertid. Svenska Flottan, eller Kungliga Flottan, som den kom att benämnas under Gustav Vasa tid, då tio skepp av typen ”kogg” köptes in från tyska Hansan. Det största av dessa fartyg var Lybska Svan, som blev Gustav Vasas flaggskepp. Tre år efter köpet förliste fartyget utanför Öland. Vid kungens död hade Sverige 30 krigsfartyg. Under Erik XIV tid hade flottan en av sina glansperioder. 1566 uppgick flottan till 68 fartyg, bestyckade med tillsammans 2 000 kanoner och en besättning på 7 000 man – värvat sjöfolk och knektar. Nästa period var i början på stormaktstiden som kom att representeras av regalskeppet Wasa, som kapsejsade redan vid sin jungfrufärd 1628. Under sina minuter till sjöss var Wasa en av de största och tyngst bestyckade krigsfartygen i världen. Tiden under Gustav II Adolf och Karl X Gustav innebar en tredje glansperiod för flottan. Amiralitetskollegium grundades 1617 och organiserades 1634. Det ständiga båtsmanshållet inrättades 1635. Danmark hade beträffande sin flotta en viktig fördel framför Sverige. Köpenhamn var isfritt hela året. Den svenska flottan som var förlagd till Stockholm, hade strängare vintrar. Det innebar att det var näst intill omöjligt att använda flottan vintertid. Freden i Roskilde Efter freden i Roskilde 1658 med bl. erövringen av Blekinge och Skåne kunde en ny svensk flottbas grundläggas i Karlskrona, där var det isfritt och hamnen låg skyddad bakom öar och uddar. Detta strategiska läge innebar att danskarna trycktes söderut. Karl XI:s förmyndarregering hade inte gjort mycket för att hålla flottan i brukbart skick. Följderna blev förödande i kriget mot Danmark 1675‐79, med svåra förluster i två stora sjöslag. Linjeflottor var stora och komplexa organisationer. För att kunna fungera fullt ut krävdes samordning av pengar, olika slags material, proviant, befäl, manskap och en välplanerad basstruktur. Att få en flotta till sjöss i rätt tid för att göra en krigsinsats krävde långa förberedelser och stor praktisk erfarenhet. Om besättningarna samlades medan material saknades och fartygen behövde reparation förbrukades provianten snabbt och manskapet reducerades ofta av svåra epidemier. När den svenska flottan drabbades av katastroferna vid Ölands södra udde i juni 1676 och Köge bukt den 1 juli 1677, då blottades svagheterna i det svenska stormaktsbygget. Hela konceptet byggde på en ohotad marin överlägsenhet som höll ihop förbindelserna över Östersjön. Nu gick inte detta. Tvärtom kunde danskarna i juni 1676 landstiga i Råå och först efter ett mycket kostsamt krig förmåddes den danska armén lämna Skåne. Förflyttningen av flottans örlogsbas till Karlskrona och införandet av indelningsverket även som rekryterings‐ och försörjningsgrund för båtsmännen samt den omfattande marina upprustningen under 1680‐ och 1690‐talen ska ses mot denna bakgrund. Den svenska flottan hade dock en anmärkningsvärd förmåga att återhämta sig. Inför det långa kriget på 1700‐talet bestod den svenska örlogsflottan av dels en värvad båtsmanselit och dels indelta och roterande båtsmän. I Slutet av Stora Nordiska kriget fick Sverige erfara vad den ryska flottan kunde ställa till med, efter att Ryssland åter fått tillträde till Östersjön. Kring 1719 härjades stora delar av den svenska ostkusten svårt av ryska galärfartyg i vad som kom att kallas ”Skärgårdskriget”. Under Gustav III upplevde den svenska flottan en ny glansperiod. Den skicklige skeppsbyggaren Fredric Af Chapman spelade en mycket viktig roll. Den svenska flottan uppgick 1790 till 26 linjeskepp, 16 fregatter och 280 skärgårdsfartyg. Gustav III har ju gått till historien som en av våra stora krigarkungar. Kriget mot Ryssland 1788‐90 innehöll många sjöslag, med stora manskapsförluster som måste ersättas. Några av de större sjöslagen var slaget vid Hogland i juli 1788, slaget vid Öland i juli 1790 och andra slaget vid Svensksund samma år. I båda dessa slag användes galärflottan. Slaget vid Svensksund blev en av de största marina segrarna någonsin för den svenska flottan. Från segel till ånga, och trä till järn De stora tekniska förändringarna inom flottan kom först under 1800‐talet och var genomgripande. Ett av dåtidens större linjeskepp var ”Stockholm” byggd 1832. Den försågs senare ”både” med ångmotor ”och” propeller. Flottans första järnfartyg var ”Svalan” byggd 1845. De största ångfartygen var ”Oden” och ”Gylfe”, byggda 1834. Dessa var dock bogserare och transportfartyg, det första ångdrivna stridsfartyget kom att bli ångkorvetten ”Thor”, klar 1841. Det första propellerdrivna stridsfartyget var korvetten ”Gävle”, byggd 1848 (jfr Jean Carlos tjänstgöring år 1850). Många av de första ångfartygen var samtidigt segelfartyg, utrustade med rigg och segel. Karl XI beslöt 1679 att vid Karlskrona anlägga en huvudstation för flottan. En av generalkvartersmästaren Erik Dahlbergh uppgjord plan för hamnens anläggande lades fast 1683 och två år senare påbörjades arbetet under hans ledning. Senare övertogs ledningen av Carl Magnus Stuart. Linjeskepp, fregatter och korvetter Förr i tiden var örlogsfartygen segelfartyg som hade en lång rad kanoner längs sidorna. De största kallades linjeskepp, men det fanns också mindre fartyg som till exempel fregatter och korvetter. Stora roddfartyg kallades för galärer. Livet ombord Besättningarna på fartygen kallades båtsmän och de hade det ofta trångt och kallt ombord och fick dålig mat. Många blev sjuka. Officerare och underofficerare som bestämde ombord hade det bara lite bättre. Sverige var ofta i krig fram till 1800‐talet. Skeppsgossekåren Skeppsgossekåren grundades år 1685 i Karlskrona dels för att ta hand om de många föräldralösa pojkar som blivit ett resultat av Sveriges krigsföring i Europa dels för att bygga upp örlogsflottan med arbetsföra sjömän och underofficerare. Dess främsta uppgift var att rekrytera och utbilda unga pojkar för tjänstgöring ombord på fartyg. 1692 bestämde Karlskronas prästerskap att skeppsgossarna dessutom skulle få lära sig att läsa och skriva, vilket på den tiden var ovanligt. Utbildningen skulle leda till att pojkarna blev goda sjömän för att kunna ingå i flottan som kontraktsanställda sjömän. Den som visade prov på goda resultat och blev duktig i sjömanskap kunde även få lära sig navigation för att i framtiden kunna utbilda sig till officer. Skeppsgossekåren ansåg att de fostrade sina elever till goda och gudfruktiga medborgare. Arbetslöshet och fattigdom drev många pojkar att söka till Skeppsgossekåren. Föräldralösa pojkar kunde bli tvångsintagna. Hård disciplin och aga var vanligt, och även pennalism förekom vilket gjorde att många pojkar rymde från kåren. Trots att kåren var känd för sin hårda disciplin och att det var en filantropisk verksamhet, vars främsta uppgift var att ta emot fattiga barn, anmälde många officerare sina söner till utbildningen, då den ansågs väldigt bra. Pojkarna var unga, lägsta antagningsålder var 8 år dock i ett fall 6 månader. 1848 höjdes antagningsåldern till 13 år och 1899 bestämdes den lägsta antagningsåldern till 15 år. Första året kallades skeppsgossarna för kaniner och tredje året för gamla grabbar. När en skeppsgosse fyllde 18 år blev han karlskriven, vilket innebar att han lämnade skeppsgossekåren för att bli matros i flottan och kontraktsbunden på 6 år. För att bli skeppsgosse var man nämligen tvungen att skriva kontrakt på 9 år. Enda sättet att lösa kontraktet var genom sjukdom, försörjningsplikt i hemmet eller olämplighet. Somrarna tillbringade skeppsgossarna ombord på olika fartyg till sjöss. På vintern ägnades den mesta tiden åt studier, gymnastik och vapenhantering. Skeppsgossarna var då inhysta i en kasern på land eller i ett logementfartyg. I slutet av 1700‐talet låg Sverige i krig med Ryssland. På den tiden hade Skeppsgossekåren inga egna fartyg och skeppsgossarna fick gå ombord och tränas på krigsfartyg, skepp som var mitt uppe i brinnande krig. Det var med livet som insats, dåligt med mat och vatten som pojkarna påbörjade sin marina bana. Länge saknade skeppsgossekåren egna fartyg där pojkarna kunde utbildas. Först 1799 byggdes det första skolfartyget, briggen Diana. HMS Najaden ingick som utbildningsfartyg för skeppsgossar tillsammans med HMS Diana (1799), HMS Gladan (1857), HMS Snappopp (1859), HMS Skirner (1867), HMS Falken (1877), HMS Af Chapman (1888) och Najadens systerfartyg HMS Jarramas (1900). Skeppsgossekåren började avvecklas 1937 för att helt upphöra som institution 1939. Idag finns bara tre av skeppsgossarnas fartyg kvar. Najaden, museifartyg i Halmstad och systerfartyget Jarramas, museifartyg i Karlskrona, samt fullriggaren Af Chapman som ligger i Stockholm och fungerar som ett vandrarhem. Skeppsgossarnas byxor var smala och omoderna och gossarna töjde under natten ut dem nedtill med träkilar för att få till den rätta modellen. Skeppsgossarna fick varsin sjösäck där alla deras tillhörigheter skulle läggas, slarv bestraffades hårt. En gosse som t ex tappat sin näsduk fick fyra dagars permissionsförbud Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamling, arkivbild Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamling Jean Carlos och hans familjs första boende som gifta 1848. Efter Jean Carlos och Hildurs bröllop reste brudparet direkt till sitt nya hem i Karlskrona, där de inköpt en egen stadsfastighet. Jean Carlos och Hildur kände sig så småningom bofasta i den lilla örlogsstaden. Vardagen i Karlskrona var mellan sjöresorna för dem präglad av ett idylliskt familjeliv och innerlig familjelycka. Under årens lopp fick Jean Carlos och Hildur flera barn. I detta hem idkades mycket musik av båda makarna, och det var ett glatt och i högsta grad gästfritt hem. Musikälskande vänner möttes hos dem och även utländska gäster som Jean Carlos på sina resor träffat vid utländska hov kom för att gästa dem och andra i den lilla örlogsstaden. Själve Karl XV var även ofta gäst hos dem. De tillhörde vid den tiden de tongivande i Karlskrona. När Karl XI efter slaget vid Lund 1676 betraktade Skåne och Blekinge som nu definitivt införlivade med Sverige beslöt han att flytta örlogsflottans huvudstation från skärgården kring Stockholm till sydligare vatten. 1679 påbörjades byggandet av den nya flottbasen och staden Karlskrona på den klippiga ön Trossö. År 1881 grundades Kungliga Amiralitetsförsamlingen och 1685 kunde Amiralitetskyrkan Ulrica Pia invigas, uppkallad efter HMS Karl XI:s fromma danskfödda drottning Ulrica Eleonora d.ä. Kyrkans fina proportioner röjer en mästares hand. I sin enkla karolinska dräkt är Amiralitetskyrkan en ädel släkting till barocktidens pompösa kyrkor. Ett litet altarkrucifix med inläggningar av pärlemor, elfenben och ebenholts har här sin särskilda historia, skänkt 1728. I kyrkan finns också en modell av korvetten Carlskrona och minner om fartygets undergång i Floridagolfen 1846, där den överraskades av en cyklon och 114 man av 131 ombord omkom. I kyrkan finns också en minnestavla över omkomna sjömän, som under de båda sista världskrigen gav sina liv i beredskapens tjänst. Förutom att vara församlingens gudstjänstkyrka hålls här också korum, andra militära gudstjänster och samlingar. Ett rikt musikliv och många förrättningar hör också till bilden av denna levande kyrka, där jag vid mitt besök sommaren 2012 kunde ana Jean Carlos Danckwardts svävande ande. Rosenbom och varför han står utanför Amiralitetskyrkan Mats Rosenbom, bördig från Åland, drabbades av malaria, fick ta avsked från varvet och tvingades tigga för sitt livsuppehälle. Nyårsafton 1717 när tolvslaget närmade sig var både gubben och tiggarpåsen fulla. Rosenbom knackade på hos Kapten Lagerbielke. Kaptenen öppnade och när Rosenbom försökte lyfta på hatten tappade han den i snön. Lagerbielke fann gubben lustig och uttryckte: Vill man tacka Rosenbom får man själv lyfta på hans hatt. Rosenbom tyckte ramsan var lustig och när han därefter knackade på hos bildhuggaren Kolbe så uttryckte han sig så som Lagerbielke sagt. Kolbe ansåg detta vara Rosenboms fylleprat och slog till Rosenbom. Efter ett tag drabbades Kolbe av dåligt samvete och gav sig ut för att leta efter Rosenbom. Rosenbom upptäckte Kolbe och trodde att han skulle få mer smörj och gömde sig därför vid Amiralitetskyrkan. Dagen därpå återfanns Rosenbom ihjälfrusen intill Kyrkoväggen. Rosenbom – fattiggubben i Karlskrona utanför Amiralitetskyrkan, foto Kennedy Andersson Yxkullssunds ”Corps de logi” 2012, foto Kennedy Andersson 1870 Från sjömansliv till godsherre på Yxkullssunds Herrgård Efter Jean Carlos pensionering från Kungliga flottan kom familjen till Yxkullssunds Herrgård som ligger på gränsen mellan Värnamo och Ljungby kommuner. Det var Hildur som hade ärvt gården efter sin farbror, Magnus Georg Danckwardt. Här har människor brukat jorden i många hundra år, röjt, plöjt, sått och skördat. Omgivningarna är mycket vackra runt sjöarna Gässjön och Furen. Herrgården är i storleksordningen 254 ha. Den ligger vackert i ett kulturlandskap med hundraåriga ekar och breda stenmurar. Gården har medeltida anor och finns omnämnd redan 1379 som Tiaboda. 1662 köps de bägge gårdarna Yxkullssund och Tiaboda av överste von Yxkull som kom att bilda Yxkullssunds Säteri samma år. Många släktfamiljer har under gångna tidsepoker ägt Yxkullssund. Familjerna Bjelke, Trolle, Sjöblad, Wrede, Gyllengranat och Danckwardt. Med grosshandlare Winckler som ägde gården från 1873 och fram till i början av 1900‐talet upplevde Yxkullssund en verklig storhetstid. Reinold Smith, svåger till skådespelerskan Ingrid Bergman, ägde också gården på 1940‐ och 50‐talet. Nuvarande ägaren köpte gården i början av 1960‐talet. I denna Herrgårdsmiljö bedrivs idag bl. a boskapsuppfödning. Jakten och fisket har alltid varit och är ett viktigt komplement till gården. Egendomen har mycket goda jaktmarker och ingår i ett större jaktvårdsområde. En del av marken gränsar till Gässjön. Det finns idag ca 120 ha produktiv skogsmark fördelat på barr, lövskog och ädellövskog. 7 % av lövskogen utgörs av ek. Av ägorna utgörs ca 122 ha som naturreservat vilket omfattar en del av jordbruksmarken, hagmarkerna och sluttningarna ner mot sjöarna Gässjön och Furen. Huvudbyggnaden är från 1870‐talet och i två plan. Södra och norra flyglarna är byggda före 1870 och är i 11/2 plan. Under sina år på Yxkullssund hade familjen Danckwardt ett stort umgänge och det förekom ibland verkligt påkostade fester. 1864 i oktober hade Adolf Reutersvärd köpt den gamla släktgården Åkershult för 40 000 kr. Bröllop var planerat att ske vid jultiden mellan Adolf och den sjuttonåriga Elisabet Lindström från Eds Gård. Den 28 dec, menlösa barns dag, stod bröllopet på Ed. Vigselförrättare var prosten Lundholm i Värnamo. Efter vigseln bjöds det på supé och bal för ett hundratal inbjudna gäster, däribland Hildur och Jean Carlos. Två dagar efter bröllopet, den 30 december, var brudparet bjudna på en storslagen middag hos Hildur och Jean Carlos Danckwardt på Yxkullssunds Herrgård, vilket omnämns i Adolf Reutersvärds bok ”En nittioårig krigare berättar från fordom” utgiven 1929. 1873 säljer familjen Danckwardt Yxkullssund till grosshandlare Winckler för 200 000 kronor och flyttar till Stora Vallens gård i Växjö, där de bygger sig ett helt nytt och vackert ”Corps de logi” som finns kvar än idag. Yxkullssund Herrgård, 2012, foto Kennedy Andersson Stora Vallens Gård uppe på höjden vid Södra Skogsägarnas huvudkontor i Växjö Det vackra ”Corps de logi” uppfördes 1875 av familjen Jean Carlos Danckwardt. Här bedrev familjen storjordbruk ända fram tills man köpte Dansjö Stöfvagård 1886. Från huvudbyggnaden har man en vidunderlig och vacker utsikt över Växjösjön, där domkyrkan höjer sina två vackra torn i bakgrunden. I början på 1980‐talet hade huvudbyggnaden börjat bli ganska förfallen när Södra köper det av familjen Ljungkvist, som ägt gården närmare ett sekel och bedrivit jordbruk så sent som på 1980‐talet. Stora Vallens gård, byggt 1875 av fam. Jean Carlos Danckwardt. Idag nyrenoverad och ägs av Växjö kommun, används som förskola, foto Kennedy Andersson. Södra Skogsägarna räddar byggnaden Med muséet som rådgivare har Stora Vallens mangårdsbyggnad, som var byggd av prima kärntimmer, putsats om med originalputs! Putsen har analyserats, malts ner och blivit huvudingrediens i den ʺnyaʺ grova spritsputsen som avfärgats i ockragult, allt i enlighet med de färger man skrapat fram på fastigheten. Vassmattor att på gammalt sätt fästa putsen på hittade man i Danmark. Fönstren är i huvudsak de ursprungliga ‐ tyvärr försvann en del rutor under den period huset stod tomt ‐ och såväl fönstersnickerier som entréns pardörrar med detaljrika gjutjärnsgaller har målats i samma engelskt röda färg som de hade på familjen Danckwardts tid. Det falsade plåttaket är nytt, men ser ut precis som det gjorde 1875, och skorstenarna är renoverade. Nu återstår bara renovering av interiören, som anses vara ytterst välbevarad, samt en uppfräschning av den gamla trädgården vilket sannolikt inte kommer att inkludera en återplantering av den forna ʺtoddylundenʺ. Sedan återstår att bestämma vad huset skall användas till. ”Vi har ett tjugotal förslag från lika många intressenter, allt från dagis till kafé och pensionat. Att Stora Vallen åter skulle bli privatbostad är nog uteslutet”, sade Södras Magnus Fagerlind. Den helt underbara och ljuvliga miljön och den 130‐åriga mangårdsbyggnaden är nu helt återställd och renoverad för att användas som förskola, Stora Vallens gård fick 2007 ett av de fem diplom för föredömlig byggnadsvård/renovering av äldre byggnader som Smålands Museum och Kronobergs Läns Hembygdsförbund delade ut detta år. Diplomet överlämnades till Södra Skogsägarna för deras insatser att bevara Stora Vallens ”Corps de logi”. Fastigheten är ett av de mest uppmärksammade objekten någonsin, sade Samuel Palmblad från Smålands Museum, när han tillsammans med Hembygdsförbundets Mats Nässert överlämnade diplomet till Magnus Fagerlind och Tomas Petersson från Södra Skogsägarna. Gamla Dansjö Gårds ”Corps de logi”, sett från öster i slutet av 1890‐talet. Bild Magnus Aaby‐Ericsson Dansjö Stöfvagård (Lekaryd socken) Dansjö var känt som en sätesgård redan på 1400‐talet och innehades 1465‐77 av frälsemannen Håkan Persson. Dennes måg, Jöns Laurensson Rosenbjelke, var herre till Lästad, och Dansjö kom därför att tillhöra denna herrgårds olika ägare, under hela 1500‐talet. I början av 1600‐talet inköptes frälsehemman i Dansjö av innehavaren av Bergkvara, fru Anna de Morney, född Trolle. År 1623 var ryttmästare Bengt Sparre ägare till två frälsehemman i Dansjö enligt Allbo dombok. Sparres måg, riksrådet Harald Stake, förvärvade ytterligare en gård väster om Dansjö, gården Dansjö Norregård. I början av 1700‐talet utökades Dansjögårdarna, då av Kammarherre Mårten Cronstierna som inköpte Dansjö Smedsgård och Dansjö Södregård, vilka senare såldes till kommersrådet Elof Steuck som ägde Gåvetorp med flera gårdar. Hur denne Mårten Cronstierna kunde sköta godset och samtidigt vara kommendant på Varbergs fästning, kammarherre hos kung Stanislaus i Polen och kavalleriöverste i Frankrike får bli en gåta? Från 1731 till 1760 tillhörde godset Commercierådet Elof Steuch, som var son till ärkebiskopen Mathias Steuchius och dennes maka Anna Tersera, dotter till ärkebiskopen Johannes Terserus. Steuch var egentligen professor i grekiska vid Lunds universitet och matheseos professor vid Uppsala universitet. Med sin hustru i andra giftet, hade han dottern Sophia Elisabeth. Denna dotter blev 1756 gift med överstelöjtnanten greve Carl Gustaf Mörner och Gåvetorp Gods hade nu kommit i Mörneska släkten. I familjen föddes 8 barn. 1784 dog greven och godset köptes av sonen, greve Carl Stellan Mörner. Han och hans maka, född Leijonhuvud, sålde godset samma år för 16 666 rdr och 32 skillingar specie till herr assessorn J. Burman. Enligt en anteckning vistades herr Burman endast tre månader på Gåvetorp. Från honom har egendomen gått till Johan Wilhelm Sprengporten. Denne Sprengporten var helbroder till en omtalad Jacob Magnus Sprengporten. Johan Wilhelm var bl. a kapten vid regementet Royal Suédois i Frankrike och slutade som ambassadör, riddare och kommendör av K M Orden. I sitt andra gifte var han förenad med grevinnan Sophia Lovisa Mörner av Molanda. Gåvetorp var återbördat. Den 15 mars 1811 såldes Gåvetorp till svågern Claes Eric Mörner. Claes Eric var gift med Maria Emerentia Riddersköld, från vilken han dock skildes, varefter han gifte om sig 1813 med Eva Margaretha Silversparre. Bland barnen i första giftet omnämns Nils Gustaf, som midsommardagen 1828 firade sitt bröllop på Gåvetorp med Eva Aurora Vilhelmina von Platen. Dessa innehade åren 1827‐1830 Gåvetorp på arrende. 1831 förvaltas egendomen av kaptenen vid kungliga Kronobergs Regemente, Gustaf Leonard Hedenstierna. 1833 inköpte kaptenen och kammarherren Uno Angerstein och hans maka Eva Carolina Leander, född i Öjaby, gårdarna Dansjö och Gåvetorp. Han kunde nu titulera sig jordbrukare, bränneriidkare, tegelbruksdirektör och konstnär. De goda vännerna, konstnärerna Bengt Nordenberg, Killian Zoll och Marcus Larsson med flera, har skildrat gårdarna i flera konstverk som bl a hänger på officiella platser. Vid sidan om jordbruksbestyren drev också Angerstein Kosta Glasbruk. Vid tilltagande ålder lämnar Angerstien 1870 sina lantbruksbestyr. Den 14 februari 1871 säljs de båda gårdarna Gåvetorp och Dansjö till bröderna Karl och Richard Ehrenstråhle den senare gift med Angerstiens dotter Ada Ingeborg. Priset var 160 000 riksdaler riksmynt och i köpet ingick även byarna Åäng och Hökaryd. 1874 påbörjas byggandet av ett brännvinsbränneri på Dansjö Gård. Kända märken blev ”Dansjö Blända Punsch” och Dansjö Aquavit”. 1860 förbjöds husbehovsbränningen i vårt land, vilket fick till följd att de allt mindre ”bybrännerierna” snabbt försvann från marknaden, Tillverkningen samlades nu i allt större brännerier och ett av dessa kom att bli Dansjö Bränneri som dessutom hade en på orten naturlig stor avsättningsmarknad. På gårdens marker låg Grännaforsa Hälsobrunn och på Kronobergshed, Kronobergs Regementes stora övningsområde, där bl. a officersborgarna kom att bli en speciellt stor brännvinskonsument. Källarmästare Widman ansvarade för menyerna. I bestämmelser han hade att följa, fanns det klart och tydligt uttryckt att det skulle finnas brännvinsbord vid varje måltid och ”brännvinet skulle vara destillerat”. Dansjö Bränneri, ritningsskiss som visar bränneriet, sett från Dansjön upp mot Danckwardts ladugård och nuvarande Dansjö Gårds nya ladugårdsbyggnads placering. bild Magnus Aaby‐Ericsson 1880 överlät Karl Ehrenstråhle sin andel till brodern för 100 000 kr. Den 13 januari 1882 avyttras bränneriet och därtill hörande jordegendomar till patron Adolf Pehrsson. Banden mellan bränneriet och Grännaforsa Hälsobrunn blev nu än mer påtaliga. Under Adolf Pehrsson korta tid på Dansjö görs en hel del förbättringar och då speciellt på bränneriet i form av en rad nya maskininvesteringar. Rent materiellt tycks Dansjö brännvinsbränneri ha legat väl framme i sin utveckling. 1883 uttrycker Lekaryd kommuns styrande att de var mycket nöjda med Pehrssons handel med rusdryckerna. Men – utryckte man, handeln vållade även stora problem i kommunen, då särskilt på det militära övningsområdet på Kronobergshed där man hade stora bekymmer med nykterheten. 1885 den 11 februari besiktigas bränneriet av brännvinskontrollör A. Lindegren tillsammans med Adolf Pehrsson. Byggnaden var av sten 29,4 m lång, 14,3 m bred och 3,9 m hög och byggd i en våning, med rymlig vind placerad i byggnadens mitt. Dansjö Bränneri och Spritförädlingsfabriks annons 1885, bild Magnus Aaby‐Ericsson På Dansjö kan man faktiskt se ett intimt samband mellan brännvinsbränning och antalet boskap på gården. Under den tid bränneriet fungerade fram t o m 1885 fanns en boskapsstam på 200 djur, redan 1886 hade stammen minskat betänkligt. Redan 1877 anlades en anhaltsstation vid Gåvetorp delvis finansierad av patron Pehrsson som nyttjade stationen för sina brännvinstransporter. Från bränneriet forslades leveranserna sjövägen över Dansjön i två pråmar, den ena byggd på Dansjö och den andra var en kyrkbåt tillverkad i Dalarna. 1881 tillverkades 103 437 kannor brännvin på Dansjö, vilket motsvarade 12,5 % av länets brännvinstillverkning. F o m 1883 började man räkna tillverkningen i liter och detta år tillverkades 1 996 426 liter i länet, av vilka Dansjö svarade för 334 268 liter. En kall vintermorgon den 19 januari 1885 gick brännvinskontrollör A Lindegren sin kontinuerliga kontrollrunda i bränneriet. Spriträknaren visade att 947 liter råsprit hade producerats och på alkoholmätaren kunde han avläsa att 1 566 liter brännvin av normalstyrka hade passerat räkneverket. Allt verkade lugnt på bränneriet, men – så hände något. Klockan 11. 20 exploderade den stora mäskkokaren (inrymmande en mängd som motsvarade 22 tunnor), varvid bränneriets tak och väggar flög i luften. Tillverkningen upphörde omedelbart. På övervåningen över mäskkokaren arbetade brännerimästare Svensson som vid explosionen slungats ned en våning och hittades medvetslös. Han hade ådragit sig lårbensbrott, skallfaktur och omfattande brännskador. Han avled några timmar efter att han anlänt till Växjö Lasarett. I ett litet torp på Kronobergshed satt änkan och var helt förtvivlad. Under denna tragiska händelse visade sig att patron Pehrsson var bortrest. Han fick dock via telegraf information om den fruktansvärda händelsen. Explosionen blev ett stort ekonomiskt bakslag för patron Pehrsson och frågan kom snabbt upp – skulle han bygga upp bränneriet igen och fortsätta brännvinstillverkningen eller skulle han helt lägga ner verksamheten. Han beslutade sig för att inte bygga upp verksamheten igen. Men det beslutet ändrades tydligen, för den 11 februari klockan 12. 00 rann det åter sprit genom den statliga kontrollapparaten. Tillverkningen hade alltså kommit i gång, men ‐ explosionen hade man inte glömt, man var nu extra noga att ha kontroll över pannornas hållbarhet. Tisdagen den 28 april kom nästa dråpslag. Patron Pehrsson avled hastigt under sin vistelse i Göteborg, endast 42 år gammal. Den 1 maj hade Nya Växjöbladet en lång minnesruna över honom. Hans död blev en ohygglig upplevelse för hans maka och de två små barnen, de anställda ställdes nu också på bar backe. Vad skulle nu hända med dem, skulle jobben helt försvinna från gården. Patron Pehrsson hade under sin tid som godsherre varit mycket omtyckt bland sina undersåtar, han upplevdes också som en mycket seriös man och som socknen utryckte, han ”skämde bort” sitt arbetsfolk. När statarna inte längre kunde klaga på sina bostäder, då framförde man kritik mot utsikten. Pehrssons privatliv var också exemplariskt, han hade alltid tid och en öppen hand för sina medarbetare. Den 30 april 1885 klockan 19.00 tystnade maskinerna i bränneriet för gott. Brännvinskontrollören Lindegren kunde den 1 maj klockan 08.00 ta sin sista kontrollrunda och konstatera att sista dagens produktion blev 193 liter brännvin. Den 5 maj hölls en högtidlig begravning i Lekaryds kyrka. Patron Pehrsson överlämnades till sin sista vila. 26 ekipage hade åtföljt likvagnen till kyrkan. Officiant var prosten M D Bergdahl och kyrkoherde N Källoff. Patron Pehrsson var död och brännvinstillverkningen på Dansjö hade också gått i graven, men – pratet om patron Pehrsson på Dansjö kom att fortsätta under många år i byn. Händelsen har beskrivits av Lennart Johansson, chef för Folkbokförelsearkivet, i en högskoleuppsats, vilken också gick som radioföljetong på 1970‐talet med den kände Alvestasonen Sigge Jonsson som berättare. Här låg Dansjö Bränneri 1885, ca 200 m norr om gårdens halmlager, vissa stenfundament kan urskiljas, bilden tagen nedanför Danckwardts loge och nuvarande Dansjö Gårds torksilo. Vid bladlös årstid kan man även se resterna av en hamnanläggning nere vid sjön, berättar Magnus Aaby‐Ericsson, foto Kennedy Andersson Hade troligen haft betydelse? I juni 1885 utfärdade K M ett påbud att man skulle företa undersökningar vid sex brännerier i Allbo härad. Man hade länge en misstanke om att det försnillats brännvin på brännerierna, vilket fick till följd att staten fick in allt mindre tillverkningsskatt. Tillverkningsavgiften för 1884 hade varit 908 008 kronor och för 1885 var siffrorna 646 655 kronor – en avsevärd skillnad. Det fanns tre kända sätt att lura staten. •
Muta de statliga kontrollörerna så att de redovisade mindre kvantiteter. •
Att genom sidorör leda viss mängd brännvin förbi den statliga kontrollapparaturen. •
Man borrade hål i kontrollapparaten, placerade en strumpsticka i hålet och kunde på detta sätt stoppa räkneverket. På vilket sätt var då eventuellt patron Pehrsson inblandad i detta geschäft. Personer som var inblandade i brännvinshärvan kom nu att skylla allt på patron Pehrsson, han fanns inte i livet och kunde inte försvara sig. De menade att allt var patron Pehrssons fel, han hade lärt dem fuska, uttryckte de i rätten. Några gick långt för att rentvå sina egna bedrifter och påstod att hela idén var patron Pehrsson påfund. Många började tvivla på Pehrssons död. De menade att kistan som sänktes ned i graven den 5 maj, innehöll en ekstock och att patronen säkerligen var i livet. Hade patron Pehrsson haft ett finger med i spelet? Vi vet att han dog den 28 april 1885, 42 år gammal. Vi vet att myndigheterna vid just denna tid hade många par ögon på brännerierna. Följdriktigt företogs undersökningar och kontroller i sju av brännerierna i Kronobergs Län med start den 1 juni 1885. Man misstänkte också att Pehrsson via ”djungeltelegrafen” via sina verkliga vänner fått information om myndigheternas misstankar och deras nu igångsatta kontroller. Kan det vara så att Pehrsson dog lägligt, kanske t o m frivilligt, eller hade han stuckit till sydliga länder för att där starta om sitt liv. Ja – skrönorna är många och något slutligt svar finns inte. Ett vet vi med bestämdhet, för i Växjö‐bladet och Smålandsposten stod följande att läsa: Bouppteckning: I anseende till förstående bouppteckning efter avlidne godsägaren Adolf Pehrsson på Dansjö, anmodas härmed alla som i sterbhuset har fordringar eller skulder samt andra oavslutade affärer anmäla sådant senast den 18 maj 1885, vilken dag bouppteckningen kommer att avslutas. Alvesta och Skåningsgård den 7 maj 1885 C E Hjertqvist Anmodad boutredningsman Några veckor senare publicerades en ny annons. Där man fastslog att efter hand realisera boets egendom och tillgångar. Den 17 oktober 1885 var verkligheten ett faktum. Dansjö Brännvinsbränneri hade gått i konkurs. Bekräftelse kom i Nya Växjöbladet den 20 juni 1885. Det sägs att tiden läker alla sår, för när alla fordringsägare svävat färdigt över Dansjö Gård, fanns en ny köpare av gården. I maj 1886 tillträder familjen Jean Carlos Danckwardt, Dansjö Stöfvagård Familjen bröt upp från Stora Vallens gård i Växjö och tog nu Dansjös ”Corps de logi” med dess vackra natur under sina vingar. Den gamla huvudbyggnaden var ritad av Hugo Zettervall, världsberömd i arkitektvärlden. Han har också ritat lusthuset på Tagels Gård. Dessutom var han ansvarig för Lunds domkyrka, samt många av de skånska slotten. Man ställer sig frågan, hur gården egentligen såg ut efter alla dessa tragiska händelser? Fanns det något kvar av byggnader, maskinpark och djur? Säkerligen hade också några ur personalen tagit till sig all informationen om den pågående emigration till främmande länder, för att där kunna finna en bättre framtid! I vilket skick var egentligen gården och skogen som var hårt skattad, vad fanns kvar av den? Fanns det någon framtid för gården? Jean Carlos och hustrun Hildur måste ha haft en stor portion självförtroende och mängder med idéer för att våga ta klivet in i detta projekt, att få Dansjö Gård på fötter. Själva var de ju inte några ungdomar längre. Ett av de första projekt Jean Carlos tog itu med var att rusta upp befintliga stallar och loge, därefter flyttade han alla djuren från Stora Vallens gård i Växjö till Dansjö Gård, djur med härstamning från Källunda gård i Kärda. Än idag finns mjölkkor i ladugården på Dansjö av släktet Källunda enligt Magnus Aaby‐Ericsson. Ladugårdslogen som Jean Carlos lät bygga på Dansjö 1886, foto Kennedy Andersson När detta arbete var avklarat revs de gamla bränneribyggnaderna. Eftersom byggnadsmaterial var dyrt på den här tiden sparades det på allt som gick att använda. Allt tegelmaterial kom sedan till användning när han efter några år stod i fas med att bygga ett tegelbruk på egendomen ca 400 m söder om den tidigare bränneribyggnaden. Bränneriet hade varit placerat vid sjöstranden ca 200 norr om nuvarande halmlagret på gården. I Dansjö gårdsarkiv finns teckningar som visar bränneribyggnadens utseende så som den en gång såg ut. Rester av grundstenar finns än idag synliga och vid en viss årstid kan man skymta resterna av hamnanläggningen. Även de gamla pråmarna som hade ingått i konkursköpet, kom nu till användning för att forsla det brända teglet till Gåvetorps järnvägsstation för vidare transport ut i landet. Tegelbruket kom i början att bli en god ersättningsindustri för bränneriet. En mängd av den arbetskraft som tidigare jobbat i bränneriet fick nu ny sysselsättning. Tegelbruket var försett med de allra senaste och moderna maskinerna som hade gått att frambringa, inkl. den nyaste tekniken för ändamålet. Bruket var placerat på nuvarande platsen för Dansjö Gårds ”Corps de logi”. Tegelbrukets prognos var att kunna tillverka 1 ½ million tegel per år, främst radial‐, fasad‐ och taktegel. Anläggningen var byggd för att kunna utvidgas för en produktion av 3 millioner tegel per år. Sand och lera för ändamålet fanns på gårdens ägor i rikliga mängder. Att tegelbruket kom till torde berott på att jordbruket gav dålig förräntning och skogen var synnerligen hårt beskattad . Under sådana förhållanden såg Jean Carlos en ypperlig möjlighet att genom tegelbruksdrift förbättra gårdens affärer. Det lyckades emellertid inte fullt ut då transportkostnaderna över sjön med två pråmar till Gåvetorps station, på sikt kom att bli en för dyr historia för honom. Gåvetorp Gods på andra sidan Dansjön, där också stambanan gick, bygd 1863‐64 och till vilken plats teglet från bruket forslades över Dansjön på pråmar, foto Kennedy Andersson Nedläggningen av bränneriet slutade trots allt lyckligare än många av dagens fabriksnedläggelser. Små enstaka synliga lämningar efter bränneriet finns kvar enligt Magnus Aaby‐Ericsson. Bränneriet var placerat strax norr om ladugårdslogen som Jean Carlos byggde, en byggnad som idag används till att förvara halm i. För att utöka åkerarealen startade Jean Carlos ett projekt med att sjösänka Skarnsjön i Grännaforsa varav han fick ypperliga 25 tunnland ny odlingsbar jord. Tillsammans fanns nu 278 tunnland öppen jord och 25 tunnland mossmarker. Resterande utgjordes av viss lerjord och klapperstensjord av god beskaffenhet. Gården ansågs trots allt som en mycket god gård, i synnerhet för bl a sädesproduktion. Gården hade också bra beten, viss skog fanns och bra fiske i Dansjön fanns att tillgå. Tyvärr hade en tidigare ägare, löjtnant Ehrenstråhle, gjort stora skogsavverkningar i slutet av sin ägartid och reducerat skogsbeståndet kraftigt. För att förbättra gårdens bränslebehov upptogs nu ypperlig bränntorv från en närbelägen mosse. Vid Dansjön på Jean Carlos tid, arkivbild Djurbesättningen utgjordes av ett 60‐tal kor, 5‐6 par oxar och 10 hästar. All mjölk som kunde produceras levererades sommartid till den närbelägna regementsplatsen Kronobergshed och Grännaforsa Hälsobrunn. Under sin tid på Dansjö kom Jean Carlos många gånger att besöka sina officerskamrater på Kronoberghed. Vid ett sådant tillfälle fick han i uppdrag att hämta Oskar II med häst och vagn i Alvesta. Kungen skulle göra ett besök på regementet. Jean Carlos hade lärt känna Oskar II på resan till Frankrike och England med ångkorvetten Orädd på 1860‐talet. Det var vid den resan Jean Carlos hade fått kung Carl XV:s hederssabel ”att lita på då det gällde”. Jean Carlos och hans officerskamrater vistades också ibland under söndagarna på Kronobergshed för att lyssna på en liten skönsjungande bondjänta som sjöng som en näktergal. Det var Kristina Nilsson, den blivande världssopranen. Under många år uppträdde hon på flera scener i Europa, USA och Ryssland och nådde ryktbarhet som en av sin tids stora operasångerskor. Senare, när hon stod på toppen av sin karriär medverkande hon i en soaré i Växjö, tillsammans med Jean Carlos och Gunnar Wennerberg. På Dansjö levde familjen till synes ett idylliskt pensionärsliv. Här bedrev de jordbruk och tegelbruk med ett 70‐tal anställda. Varje julafton bjöds de anställda till gårdens uppdukade julbord. Yngste sonen Edward bodde med sin familj i ett närliggande hus på gården. Familjen gladde sig mycket åt sina barnbarn och det var framför allt sondottern Hildur som Jean Carlos hade ett extra gott öga till. Han var också mycket förtjust i gårdens djur och såg till att de alltid hade sin bästa skötsel. En av hästarna på gården hade gjort sin sista tjänst för sin herre, Jean Carlos sålde den till en slaktare, men – något år senare påträffade Jean Carlo, hästen i mycket dålig kondition på en djurmarknad. Han köpte tillbaka trotjänaren och lät avliva den. Esaias Tegnér tjänstgjorde som ung informator för Abraham Lejonhufvud på Yxkullssund mellan åren 1800‐1801 (sedermera president vid Göta hovrätt) samtidigt som han läste i Lund . Dennes far hade i sitt andra äktenskap gift sig med Anna Gyllengranat (syster till Gustafva). Detta ledde senare till att Jean Carlos kom att lära känna Tegnér som då hade hunnit bli biskop och de fann att de hade många gemensamma intressen. Detsamma gällde vänskapen med Gunnar Wennerberg som var landshövding i Växjö, samt författare till bl a Gluntarne, hans älskade sångcykel vilken fortfarande lever vidare. Duetterna mellan den unge studenten Glunten och den äldre Magistern är en duettcykel om det uppsaliensiska studentlivet och ett av det svenska 1800‐talets idag mest levande verk. Familjen synes också ha varit mycket goda vänner med familjen Aaby‐Ericsson som ägde Gåvetorp Gård på andra sidan Dansjön. Familjen var också mycket omtyckt av ortens befolkning och sina dagsverksfamiljer. Att Jean Carlos hade ett gott hjärta, tillika hans son Edward Danckwardt, som tog över gården efter Jean Carlos bortgång 1901 visar nedanstående lilla historia. Historiens vingslag berättar Från en sommarvandring på Kronobergshed 27 juli 1927, berättar Anna Sandberg, om sina morföräldrar, Emma Kristina och Sven Andersson, på dagsverkstorpet Nytorp. ”Heden”, det märktes att marken inte slitits på några år av grova marschkängor, nu var det ljungen som tagit över. Här hade Kungliga Kronobergs Regemente vapenövat 1778‐1919 på denna sin mötesplats, Kronobergshed. Det tog en god stund att gå hela hedens längd och Anna berättade för sin fästman Göte Karlsson om alla människorna som bodde i de små stugorna. Hon frågar Göte, ser du byggnaderna på Dansjö Gård? Vad jag har hört skall det vara ett antal mindre gårdar som köpts ihop och bildat detta gods en gång i tiden. Under en epok på Dansjö kom från Halland en man som kom att kallas patron Persson. Med honom följde också en 30‐årig man som varit i hans tjänst i Snötorp, han var något av en trotjänare som patron Persson ville ha med sig till Småland. Hans namn var Sven Andersson och hans uppgift på bränneriet var att göra malt för öl‐ och brännvinstillverkningen, han gick allmänt under namnet ”Maltesven”. På gården fanns pigan Emma Kristina Sjöblom, hennes far var soldat och tjänade för Dansjö rote på soldattorp nr 97. Sven och Emma blev kära i varandra och efter en tid bestämdes att de skulle gå till prästen och ta ut lysning. Sven hade en del pengar att fordra av patronen och fick ut en del av innestående medel, men inte allt. För pengarna kunde de nu köpa sig det nödvändigaste som ett hem krävde. De vigdes den 24 januari 1884 och det är dessa båda människor som är mina morföräldrar, sa Anna. Den 19 januari 1885 inträffade en förfärlig olycka på bränneriet. En mäskkokare hade exploderat varvid hela anläggningen svårt skadats och en anställd fick sätta livet till. Konkursen som blev en följd av det inträffade innebar också att Sven förlorade hela sitt innestående kapital. Ny ägare kom till gården, kommendörkapten Jean Carlos Danckwardt, och han kom att bli mycket omtyckt av alla underlydande. Dagsverkstorpet Nytorp under Dansjö Stöfvagård 1908 Sittande; Johanna Kristina Sandberg (Annas mor) Emma Kristina och Sven Andersson (Annas morföräldrar) Stående: Annas mostrar Karolina och Augusta Andersson, arkivbild Sven och Emma jobbade som vanligt på gården, nu som statare. Så började barnen komma, Johanna 1884, Anders 1886, Karolina 1889, Nanny 1892 och Augusta 1898. Vid husförhör med Dansjö rote åren 1886 ‐ 1891 står Sven Andersson skriven som torpare. Sven och Emma frågade en dag godsägare Danckwardt om det inte fanns något torp under gården ledigt som de kunde få bruka. Jean Carlos svarade: Nej det har vi inte just nu, men vi kanske kan ordna ett nytt någonstans vid tillfälle. Detta var ju något enastående, det kom inte att dröja länge förrän Jean Carlos skiftade av en bit mark norr om Kronobergshed till familjen. 11 hektar åker och äng med tillhörande skogsskift. Ett nytt hus byggdes, innehållande ett rum och kök, kammare, ladugård med plats för tre kor samt smådjur och torpet fick namnet Nytorp. Det var något oerhört efter dåtidens förhållanden att en fattig statarfamilj kunde få det så beviljat. En slutsats man drar är att Sven och Emma var mycket omtyckta av familjen Danckwardt. Några år senare dör dottern Jenny och några dagar senare sonen Anders, båda i difteri. Trots allt måste livet gå vidare med jobb på gården och brukningen av sitt dagsverkstorp. 1901 avlider Jean Carlos Danckwardt och sonen Edvard Danckwardt tar nu över driften på Dansjö Stöfvagård. En dag är Emma ute på en av dagsverkstorpets tegar och jobbar, just då åker Edvard Danckwardt förbi i ett vackert hästekipage på väg till Moheda marknad. Emma berättar för Sven om händelsen och nu kunde det vara läge och ypperligt tillfälla att stoppa honom på väg hem från marknaden för att äntligen ställa frågan som de länge burit på, att få köpa torpet. Tiden infann sig och Emma berättade för Danckwardt om sin och Svens drömmar att få köpa dagsverkstorpet, jag ska tänka på saken svarade Danckwardt. Den 19 oktober 1908 skrevs ett köpekontrakt på 31/480‐dels mantal Nytorp, avskilt från Dansjö Stöfvagård, säljare Edvard Danckwardt, köpare Emma Kristina Sjöblom, köpsumma 3. 000 kr. Denna lilla historia bekräftar ytterligare att familjen Danckwardt hade ett ofantligt stort och gott hjärta och en ödmjuk förståelse för den lilla människans strävan att förbättra sina livsvillkor. Jean Carlos Danckwardt, bilden tagen 1900 strax före hans bortgång 1901, bild Henrik Danckwardt Ett händelserikt liv är tillända Den 28 februari 1901 vajar flaggan på halv stång på Dansjö Stöfvagård. Änkemannen Jean Carlos Danckwardt, har stilla och lugnt somnat in på sin älskade gård. Samma år som en av Aaby Ericssons tre söner omkommer vid en kälkolycka i Härlövsbacken. Kära hustrun Hildur Danckwardt hade lämnat honom i stor sorg redan 1899. Jordfästningen äger rum i Lekaryd Kyrka, som var fylld till sista plats. Iförd sin kommendörkaptensuniform och med kistan svept i svenska flaggans färger och på kistan HM Karl XV:s hederssabel, blev avskedet en vacker minnesstund för släkt, personal och ett stort antal sockenbor, som hade kommit för att ta ett sista hedrande farväl av en älskad och mycket omtyckt godsherre. I Familjegraven vilar också sonen och operasångaren Eugen Danckwardt f. 1860 d. 1933. Sakta faller dagens skugga
över träd som klädnad mist
molnen tunga på sin himmel vandra
över skog med frusen kvist.
Flingor vita över mark har fallit
till ett täcke mjukt och ömt
klätt din jord intill en skönhet
där ej något blivit glömt.
Där en gång du stilla stannat
vilat har de tröttna ben
för en tid är allt nu borta
likaså din nötta vilosten.
Men – de tunga molnen skingras
över hav där färder gått
och från träd som varit frusna
skjuter våren nya friska skott.
Kennedy Andersson
Lekaryd kyrka, senmedeltida sockenkyrka, belägen i ett vidsträckt odlingslandskap, byggd i sten putsad och vitkalkad. Lekaryd socken omnämns i skriftliga källor första gången 1422, klockstapeln uppförd 1741, foto Kennedy Andersson Hildur och Jean Carlos Danckwardts gravvård på Lekaryd kyrkogård 2012. Här vilar också sonen, operasångaren Eugen Danckwardt född 1860 död 1933, foto Kennedy Andersson Vad hände med Dansjö Stöfvagård efter Jean Carlos död? Efter Jean Carlos död 1901 tar yngste sonen Edward Magnus Christoffer över 1/6 av gården och inköpte sedan resterande delar av gården av sina syskon. Han kom sedan att driva verksamheten, ytterligare några år, men var trött på allt slit och fick inte ut den bärighet på gården som han önskade. Efter flera års försök att sälja gården, blev det till slut affär. 1909 säljs egendomen till ett nybildat aktiebolag – AB Dansjö Gård och Tegelbruk som nybildats. I december hade ett köpekontrakt upprättats mellan Edvard Danckwardt och Löjtnant CAE Kock och Hägerrums gods, köpkontraktet blev emellertid aldrig avslutat. Stiftarna av det nya bolaget kom nu att utgöras av CAE Kock, godsägare C H Westman, Örsholm samt direktör G. Albert Göthe, Växjö. Kock innehade aktiemajoriteten med 80 aktier av 100. Han kom att verka på Dansjö under en mycket kort tid, redan den 14 april 1911 övertog ägaren till Gåvetorp, major Aaby‐Ericsson, Kocks aktier. Kort tid efter löser Aaby‐Ericsson också in godsägare Westmans aktieinnehav. När han avled hade Westman föreskrivit i sitt testamente att aktierna skulle tillfalla Linköpings stad. Majorens hustru Anna Aaby‐Ericsson hade lyckats förvärva aktierna till mycket högt pris. Gården utgjordes nu av samtliga Dansjögårdar utom en viss del av Kronobergshed som tillhörde staten. Dansjö gård var nu i Aaby‐Ericssons händer Aaby‐Ericsson är en svensk släkt som härstammar från boktryckaren i Göteborg, Abraham Ericsson (1782‐1843), vilken bl. a var utgivare av Göteborgs Morgonblad. Abraham Ericsson gifte sig 1814 med Christina Jonsson. En av sönerna, hovrättsnotarien i Göta Hovrätt, Johan Wilhelm Ericsson (1831‐1909) gifte sig 1858 med Augusta Ribbing. Hon var starkt influerad av den danske filosofen Sören Aabye Kierkegaard och uppkallade sin son, sedermera majoren och riksdagsmannen Aaby Ericsson efter dennes andranamn. Aaby Ericsson gifte sig 1883 med Anna Hay, fick tre söner, som alla som sista namn fick namnet Aaby. Alla deras ättlingar bär efternamnet Aaby‐Ericsson. Aaby Arvid Vilhelm Ericsson var född 29 april 1859 i Jönköping, död 6 augusti 1921 på sin egendom Gåvetorp, Lekaryds socken. Han avlade examen i Jönköping 1877, blev 1878 kadett vid krigsskolan på Karlberg, underlöjtnant vid Smålands grenadjärsbataljon 1878, löjtnant 1886, kapten 1898 och verksam som sådan 1902 vid Karlskrona grenadjärregemente, major där 1907 och övergick till reserven 1909. Som ägare av egendomen Gåvetorp gjorde han sig bemärkt som framstående lanthushållare och kommunalman och var från 1886 ledamot av hushållningssällskapets förvaltningsutskott, dess sekreterare 1897‐1907 och vice ordförande i länets landsting och blev dess ordförande 1917. 1905 invaldes han i Kronobergs läns valkrets till ledamot av Riksdagens första kammare och var därunder ledamot av jordbruksutskottet från 1910 och dess vice ordförande 1915‐1921, ledamot av arbetsavtalsutskotten 1910 och 1911 samt av utskottet angående Sveriges anslutning till Nationernas förbund 1920. Han var även ledamot av Dikningslagskommittén 1906 och av Lantbruksakademin 1902. Ur Aaby Ericssons dödsannons kan man läsa Som politisk personlighet var Aaby Ericsson en typ för sig, ingen annan lik. Aldrig hyste han rädsla för att bära fram sitt ärliga sinnes kraftiga mening och skärpan i hans stämma hade en uttrycklig elegans och besatt en oförbrännelig satir, som gjorde honom till en av riksdagens helst hörda talare. Frispråkig var han och skoningslöst gisslande, men hans arga snärtar hade en så konstfärdig och gäcksam smäll, att det blev en ren njutning att höra på och t o m offren måste ibland erkänna att det nästan var ett nöje att bli agad från det hållet. Ett kärnsvenskt kynne talade med hans mun och tillika en ädling som kunde slåss tappert och ibland hetsigt, men alltid hade rena vapen. Han var hela sitt liv en stor, präktig pojke, som alla nödvändigt måste hålla av – även de, som hade grundande skäl att frukta hans ömtåliga rättskänslas vrede och hans livliga intellekts begabberi. Han var en fullödig representant för den gammaläkta konservativa åskådningen, en svuren fiende till demokrati, folknykterhet, kvinnoemancipation och dylika av djävulens påfund, trots detta respekterad och älskad som person av alla sina politiska motståndare. Under 1880‐talets första hälft Utgjorde den försålda jorden 96.6 hektar innehållande ¼ mantal Dansjö nr 2 Stövagård 85,104 hektar. 1/56 mantal Dansjö nr 2 Stövagård 4,761 hektar. Lägenheten skjutbanan med en areal om 4,657 hektar, samt Börjesgård nr 1 med en areal om 2,099 hektar avsöndrad från Dansjö nr 1 Västregård. Den 3 mars 1884 betalade staten 28 000 kr för omnämnda areal, exkl. skjutbanan som löstes den 25 oktober 1894 med 3 500 kr samt att det under Börjestorp upptagna torpet som utgjorde huvuddelen av det vakanta soldattorpet, slutligen inköptes 22 april 1898 för en köpeskilling av 5 000 kr. Stor del av Kronobergshed ägdes nu av staten och disponerades helt av Kronobergs Regemente som verkade där mellan åren 1776 – 1919. Efter att regementet avflyttat 1919 till Bäckalövsområdet i Växjö anmälde Aktiebolaget Dansjö Gård och Tegelbruk sitt intresse att vilja förvärva tillbaka området, vilket 1924 blev föremål för en uppskattning och värdering. Värderingsnämnden bestod av tre personer, arméförvaltningens domäntjänsteman, en från nämnda bolag och en från länsstyrelsen i Kronobergs län. Åt distriktslantmätaren i Allbo distrikt Sven Svensson uppdrogs att för värderingen nu upprätta karta över nämnda områden och där jämte förslag till dess indelning. 28 februari 1925 framlades värderingsförslaget innehållande en köpesumma på 53 136 kr. Den 17 aug 1925 anbefallde fortifikationsdepartementet att verkställa förnyad förrättning. Den nya värderingen verkställdes den 26 okt 1925 av tillförordnad domänintendenten Bernhard Nilsson från Landeryd, samt riksdagsman P M Olsson, Blädinge och häradshövding J Nilsson, Gårdsby. Saluvärdet var nu 71 549 kr och 96 öre. Genom de verkställda utredningarna om en försäljning kom nu tanken att lämna området till domänstyrelsen för förvaltning såsom kronopark. 20 nov 1928 framhöll luftfartsmyndigheten att det för den civila luftfarten i riket var viktigt att ha tillgång till platser för upp‐ och nedstigning i fall av nödlandning med lantflyg. Flygstyrelsen hade i sitt nya yttrande den 30 nov 1928 meddelat att Kronobergshed på grund av sitt läge var av stor betydelse för flygvapnet. Kronoberghed låg mitt emellan Malmslätt och Malmö och var härigenom av betydelse såsom mellanlandningsplats vid överlandsflygningar. Platsens läge vid stambanan nära järnvägsknutpunkten Alvesta samt på ungefärligen lika avstånd till Kalmar, Karlskrona, norra Skåne och Halmstad gjorde, att Kronobergshed vid ett eventuellt krigstillfälle kunde komma att få en alldeles särskild betydelse för flygvapnet. Flygstyrelsen förordade att den gamla övningsplatsen Kronobergshed helt måtte behållas i statens ägo, vilket är fallet än idag. Dansjö Gårds gamla och nya ”Corps de logi” på 1930‐talet, i bakgrunden skymtar en anlagd boulebana. Ända fram på 1970‐talet stod det gamla ”Corps de logi” kvar men var i ganska bedrövligt skick och fick med tiden bli föremål för en brandövning, bild Magnus Aaby‐Ericsson Gården kommer i sonen Ragnar Aaby‐Ericssons händer 1930 köper sonen och majoren Ragnar Aaby‐Ericsson Dansjö Gård för 129 000 kr. Han var född den 3 december 1887 på Gåvetorps Gård. Student i Växjö 1907, officer vid kronprinsens husarregemente, ryttmästare 1924 och major i armén 1941. Gift med Sylvia Frost, d. 3 maj 1954. Samma år som han köper gården uppför han en ny huvudbyggnad som idag är K‐märkt med motiveringen: ”En väl bevarad och vacker byggnad i nyklassisk stil ritad av Adolf Wiman, bra anpassad till bygden”. Efter Ragnar Aaby‐Ericssons död, förvaltades gården av hans maka Sylvia och äldste sonen, majoren Knut Aaby‐Ericsson, gift med Gunvor Bagge. Vid Knut Aaby‐Ericssons frånfälle övertogs gården av sonen Magnus Aaby‐Ericsson och hustrun Elisabeth med barnen Johan, Joachim och Cecilia. Magnus Aaby‐Ericsson berättar Dansjö produktion har historiskt sett varit beroende av verksamheten på Kronobergshed och Grännaforsa Hälsobrunn. Det levererades punsch och brännvin till brunnsverksamheten och officersmässarna. Andra livsmedel som producerades på Dansjö till Heden blev ”ryggraden” i verksamheten på gården. 1919 då regementet flyttade till Växjö påverkades ekonomin katastrofalt, vilket ökade tempot på ägarskiftena och verksamheten övergick i mer traditionella former, förutom tegelverksamheten som pågick på bägge sidor sjön. Från relativt sett, ganska stora produktioner inom får‐ och lamm, fläskproduktion har Dansjö specialiserat sig på mjölken. 1950‐talet innebar 24 mjölkor. 1970‐talet 50 mjölkor. 2000‐talet 195 mjölkor och nu byggs det för ca 500 mjölkor och efter 85 år drivs gårdarna åter gemensamt. Dansjö Gård 2012, foto Anna‐Karin Aaby‐Ericsson Gårdsbutiken är inredd i gårdens gamla smedja och har utvecklats från Café, till Delikatess o Café och Köttbod. Elisabeth Aaby‐Ericsson hälsar kunderna hjärtligt välkomna, foto Joachim Aaby‐Ericsson Att gården genom åren brukats med senast påkomna metoder har naturligtvis stor betydelse på ekonomibyggnader samt jordens och skogens status. Omvärlden sammankopplar enheten med intensiv livsmedelproduktion och en levande landsbygd. Utan en intensiv enhet kommer aldrig servicen i området att fortleva. Post och kommunikationer är en spegel av övriga möjligheter på landsbygden. Kan vi få folk att betala för sig på landet, så är det en styrka i möjligheterna att utveckla lönsamma verksamheter. Magnus drivfjäder har dessutom alltid varit att öka tillgängligheten och fritidsmöjligheterna i området i samklang med produktionsjordbruket. Detta ökar attraktionskraften och minskar avflyttningen från glesbygden. Om det finns en efterfrågan på attraktivt boende på landet så måste denna placeras så att inte åkermarken påverkas eller exploateras. Plan och bygglagen från 2011 Tillsyningstaxor Investeringar som gör ett område attraktivt •
Golfbana •
Skidbacke •
Skidspår •
Badplatser •
Fiskevårdsförening •
Allmogejakt •
Promenadstråk •
Goda möjligheter för bär och svamp Gården befinner sig i en blomstrande fas med en av regionens mest moderna nybyggda ladugårdsbyggnader för mjölkproduktion. Man kan idag med rätta påstå att Dansjö Gård håller på att återfå sin forna glans och storhetstid. De små jordbruken har lagts ned och helt upphört på grund av småskalighet och dålig lönsamhet som följd, går den nuvarande generationen på Dansjö Gård, mot strömmen, med hjälp av den allra senaste tekniken inom jordbruksnäringen. En flock semineringskvigor väntar på mat, Dansjö Gård 2012, foto Anna‐Karin Aaby‐Ericsson Trots gårdens stora markinnehav arrenderas stora arealer för en ökad produktion. På gården råder en intensiv arbetsaktivitet med stor djurhållning i modern drift, åkerfält som brukas till allas vårt gagn, öppna landskap, blomstrande fält som öppnar sig och sträcker ut sin hand runt denna vackra gård vid Dansjön. Av alla de gårdar som Jean Carlos varit involverade i under sitt liv är det Dansjö Gård som expandera och är i dag på väg att bli en av länets största mjölkgårdar. Joachim Aaby‐Ericsson, nuvarande driftschefen på Dansjö Mjölkgård 2012, foto Anna‐Karin Aaby‐ Ericsson En nya era inleddes vid månadsskiftet april/maj 2012 då sonen Joachim Aaby‐Ericsson, med hustru Anna‐Karin, tog över ägandet av mjölkbolaget efter sin pappa Magnus Aaby‐ Ericsson, ett bolag där det bl a ingår mjölkproduktion, växtodling, maskiner och djur. Skogen, fastigheterna, gårdsbutiken och golfbanan ligger i ett annat bolag. De ca 300 ha som brukas idag har under de senaste åren utökats med 30 ha nyodlad mark och under 2012 har ytterligare ca 15 ha förvandlats från skog till jordbruksmark. Dansjö Gårds mest högavkastande ko Rosita, får symbolisera gårdens intensiva expansion och framtidshopp, genom att ha producerat över 80 000 liter mjölk hittills under sin livstid, foto Anna‐Karin Aaby‐Ericsson Besättningen av mjölkande kor kommer att ökas till 500 djur, vilket kommer att innebära länets största besättning. Byggnationen med utökning av befintlig ladugård är redan genomförd under detta år. Nytt ungdjursstall är under uppförande och ska stå klart under 2013 då expansionsdriften ska vara i full gång. Kort sagt – jag tror att Jean Carlos hade varit mer än nöjd om han hade levat och sett sin vackra gårds utveckling. Hildur Malmborgs ”Själens skafferi” får stå som artikelns slutord Flitiga händer från tidigt till sent funderar i tankar och allt präntas ned försvinner i byrålådan bakom blir ingen till glädje eller rikedom Nej, öppna till själens förrådsskafferi och frikostigt bjud allt som finns däruti bjud tröstande ord till vandrare du mött som givit upp hoppet på livet är trött Bjud din trägna försakelsehand hjälp okända vännen ro skutan i land och finn en glädje så underbart rik att den inte är framgång och rikedom lik. Universitetsbiblioteket Lund 1991 Källförteckning •
Adelsvapen. •
Adolf Reutersvärd ‐ En nittioårig krigare berättar från fordom. •
Ann‐Karin Aaby Ericsson, Dansjö Gård. •
Berättelsen om Jean Carlos Danckwardt av hans sondotter Hildur Malmborg. •
Bestorp. •
Civilekonom Peder Jennerholm, Lindome, örlogskapten i flottans reserv. (Jean Carlos är Peders morfars morfar) •
Emilie Petersen, legendarisk som mormor på Herrestad. •
En sak så underbar, sångtext av J C Danckwardt till sin blivande hustru Hildur. •
Gåvetorp av P G Vejde, Värendsbygder. •
Henrik Danckwardt, Stockholm, VD för IC Community. (Jean Carlos är Henriks farfars farfar) •
Joachim Aaby Ericsson, Dansjö Gård. •
Karlskrona Marinmuseum. •
Kommendörkapten Carl Johan Hierta till sjöss 1827‐1846. •
Kungl. MT proposition till riksdagen om försäljning av vissa delar av övningsplatsen. Kronoberghed, 15 februari 1929. •
Källunda Gård. •
Kärda socken. •
Lantmästare Magnus Aaby‐Ericsson, Dansjö Gård. •
Magnus Danckwardt, lärare. (Jean Carlos är Magnus farfars farfar). •
Major Ragnar Aaby‐Ericssons minnesanteckningar. •
Nyköpings historia. •
Olof Dreij, Göteborg, skattekonsult. (Jean Carlos är Olofs mormors morfar) •
•
Sjöhistoriska Museet, fartygsbilder. •
Svenska kyrkan Kungliga Karlskrona Amiralitetsförsamling. •
Svenska Ön Saint‐Barthélemy. •
Search Millions of original source documents. •
Smålandsposten. •
Stora Vallens Gård. •
Svenska Flottans historia. •
Så bevaras världsarvet och örlogsstaden Karlskrona. •
Värnamo Nyheter. •
Värnamo Tidning. •
Wirå bruk 1638‐1988. •
Yxkullssund Säteri, Ljungby kommun. •
Åby Herrgård, Tjureda. •
Åminne och Åminne gjuteris historia, Värnamo kommun. •
Åminne Gård och sydsvenska skogsägare. Svenska adelns ättartavlor.