KEMIGRAM
DAWID
Intervju av HANS MALM Fotografi av DAWID
Dawids bilder har ofta fått publik och kritiker att klia sig i huvudet och fundera över vad de står och tittar
på. Det är en effekt som han uppskattar. Men några betraktare har också blivit lätt rosenkindat upprörda
och till och med fly förbannade. Och det var inte alls meningen säger han. Han är ju bara nyfiken och gillar
att experimentera.
Först en kopp kaffe. Jag träffar Dawid en
augustimorgon på Söder i Stockholm och vi
bestämmer oss för att inga frågor kan vare sig
ställas eller besvaras innan vi fått fika. När
vi slår oss ner på uteserveringen frågar jag
om det är okej att jag spelar in vad vi säger
eftersom jag har lite dåligt minne.
– Du har dåligt minne. Jag har inget minne.
Jag skojar inte. Det är fullständigt blankt bakåt.
Det är jättejobbigt i livet, men så är det. Jag har
något fel på skallen. Verkligen.
Dawid berättar mellan tuggorna på en
frukostmacka att fotografen Gunnar Smoliansky,
en av hans bästa vänner sedan länge, har hästminne och ibland frågar honom om han minns
den där resan de gjorde till Skottland eller den
där fotoutställningen de såg i Finland?
– Ingen aning, svarar jag då. Fast jag minns
mina bilder. Jag har just gjort en bok med 120
bilder av bilar (Kars, Förlag DOG 2011) och
för ungefär hundra av dem minns jag helt klart
fotograferingssituationen. Det är lite märkligt.
Men en fördel är ju att varje plats är ny för
mig även om jag varit där förut, säger han och
skrattar.
Det är länge sedan Björn Dawidsson lämnade
in sina första filmer nere i tobaksaffären och efter bara ett par rullar kände att
han själv ville prova på att framkalla dem.
Han köpte en framkallningsdosa och soppor
och satte igång. Bakom sig har han nu en
lång karriär med en mängd utställningar
och böcker. Och framåtrörelsen är fortfarande tydlig. Dawid har alltid varit
nyfiken, inte minst på ny teknik.
– Men jag är inte prylfixerad, mer fixerad vid
att resultatet ska bli som jag vill ha det.
Dawid, Gunnar Smoliansky, Otmar
Thorman och några till hetsade tidigt
varandra att byta upp sig från småbildskameror till större negativformat och börja
göra fine prints enligt konstens alla
regler. De prövade en hel del olika tekniker.
– Ja, massor! Vi handlade grejor från Amerika
bland annat. Jag köpte min Deardorff-kamera
direkt från Jack Deardorff i Chicago kring
1975. Vi hittade udda fotopapper, blandade
egna framkallare. Gunnar dammsög hela
Sverige. Han gick in hos alla gamla porträttfotografer och frågade ifall de hade några
kartonger med sällsynta papper kvar.
Men nu har Dawid nästan helt släppt
”antikviteterna” som han kallar den
analoga tekniken. I den studio han haft
i några år ute i Vårby, en kvarts bilfärd
söder om Kungsholmen där han bor, byggdes
ett rum för att vara mörkrum med
ventilation, vatten och avlopp. Men längre än
så kom det inte. Nu har han istället en stor
Epsonskrivare som han producerar sina bilder
på. C-printar på plastiga papper gillade han
aldrig. Men de papperskvaliteter som finns
idag har gjort det möjligt att ta fram
projekt som legat halvfärdiga länge.
Ett exempel är skeletten i serien RAY
som är påbörjade på 80-talet men som
slutfördes för bara några år sedan.
– För mig är processen snarlik den analoga.
Det är ju ett enormt arbete bakom en print
även om det är en utskrift. Det tar tio stycken
innan det sitter. Lite ljusare – lite mörkare –
och så vidare.
Dawid var aldrig heller särskilt förtjust
i att stå i mörkrummet med alla giftiga
kemikalier och dålig ventilation. Sedan
gillar han att den digitala tekniken inte har så
många ”fel”.
– Den digitala tekniken bjuder ju inte
på något. När du plåtar analogt, då har
du ett korn och kanske en lins som är lite mörk
mot kanterna. Det finns så mycket
variabler i det analoga som du bara får
ta emot. Jag gillar att inget är gratis. Det
är för mig den ultimata utmaningen att
med precis samma verktyg som alla använder
FSCC
skapa någonting eget som gör att folk
kan säga: ”Det där ser ju ut som en Dawid”.
Han har också alltid haft ett spontant
intresse att prova nya uttryckssätt i sina bilder.
– Jag gjorde ju mycket som har blivit
legio efteråt. Jag ställde avsiktligt in oskärpa.
Det fick man ju inte göra. Och på vägen
hem från en kväll på Röda Rummet kunde
jag ställa mig och exponera på fri hand i en
minut medan jag höll kameran så still
det bara gick. Då blev det en ganska – eller
rättare sagt ordentligt – suddig bild som kanske
inte alla uppskattade.
1970-talet var en dogmatisk tid då alla förväntades vara exakt lika fria, tillsammans, på
samma sätt, och ve den som klev ur ledet och
tog en promenad åt något annat håll för att se
vad som kunde finnas där. På den tiden var
också den allmänna uppfattningen att bilder
skulle användas i propagandasyfte. Men det
föll inte Dawid på läppen.
– Som fotografen Fredrik Sommer sa:
”Jag sysslar inte med övertalning”. Det är
ett citat jag gärna vill låna mig till.
Dawid gick hos Christer Strömholm
på Fotoskolan i Stockholm ett år under tidigt
sjuttiotal. Alla använde en Nikon eller Leica
med en 35:a eller en 50:a. Och så skulle
det vara Tri-X-film som soppades i D-76
och printades på Agfa Brovira. Hasselblad
var rätt mossigt tyckte man. Dawid började
istället undersöka fotografiets potential
och skaffa sig ett eget språk. Och det gav
förstås reaktioner på skolan.
– Vi fick i uppgift att ta ett självporträtt
i duschen. Jag var ju lite blyg så jag tog
ett vanligt självporträtt – en ansiktsbild av
mig själv – höll in printen under duschen
och tog i sin tur en bild av den. Då slapp
jag stå näck där. Och det fick jag godkänt
för. Men till ett annat självporträtt använde
jag en vidvinkel som jag höll väldigt nära
ansiktet. Regeln var att porträtt skulle
göras med sidljus från ett fönster – ett ”snyggt”
fotografi – så jag fick underkänt. Men då blev
jag förbannad och klippte ut glasögonglasen
på bilden och satte in röd celluloid istället!
– Vid ett annat tillfälle satte jag upp
blyertsteckningar på väggen och skrev ”1/125,
bländare 8” och så vidare under varje bild. Det
var också väldigt upprörande för dem. Så jag
gick bara ett år. Sedan sökte jag till Beckmans
designskola eftersom jag behövde en mer kreativ miljö. Då fick jag ett rekommendationsbrev
av Christer Strömholm. Det enda som stod
var: ”Han är bra”, undertecknat CHR. Och det
kom jag in på.
Att han borde inrätta sig i ledet har han
fått höra med jämna mellanrum alltsedan
dess. Som när han gjorde serien Kemigram genom att måla i blindo, i mörkret,
med framkallare på svartvita barytapapper.
– ”Det ser ut som grafik” sa man, och då
som kritik. Men vänd på det – hur mycket
måleri ser inte ut som fotografi? Hallå, säger
jag! Varför går den där logiken bara åt ena
hållet? Jag har ju snarare försökt erövra en
del av de traditionella konsternas område
tillbaka till fotografin.
Men han verkar inte vara helt missnöjd med att bli beskjuten från både fotografi- och traditionellt konsthåll. Det blir en
bekräftelse på att han fortfarande utmanar och
hittar nya infallsvinklar som ingen prövat, eller
vågat pröva. Lars O Ericsson skrev en gång
att Dawid var den förste postmodernisten i
Sverige. Samtidigt skrev Peder Alton att han
var den siste modernisten.
– Det läget gillar jag. Att man inte riktigt låter
sig fångas.
Vi åker i Dawids svarta Toyota Prius
längs E4:an ut till studion. Det känns självklart
på något vis. Både att bilen är svart och att
han kör en elhybrid. Ny teknik i monokromt
fodral. Men det står en MG coupé årsmodell
1957 hemma i garaget också. En riktig
engelsk svårmekad sportbil. Det ska inte
vara alltför lätt. Bilar har alltid haft en speciell
plats i Dawids hjärta. Han tror själv att det
är genetiskt betingat. Hans bror är duktig
rallyförare och hans pappa höll också på
med racing. 2010 ställde han ut bilrelaterade
bilder på tre gallerier samtidigt i Stockholm.
Det var gatufotograferade bilar från 40 års
promenerande – främst på Stockholms
gator – på Galleri Kontrast under titeln
Kars. På Double-Elvis Gallery kunde
man se övervintrande bilar skymta under
silvriga presenningar från garage runt om i
stan och på Galleri Ikon hängde han de färgsprakande miniracingbilarna i serien FSCC.
– Jag gräver alltid där jag står på ett eller
annat sätt och fotograferar nog rätt mycket
utifrån min bakgrund som är proletär och
väldigt folklig. Det som fascinerar mig mest
med de små tävlingsbilarna är det som
kallas the livery – hur de är lackade – och det
är ju ett uttryck för en slags folkkonst.
Dawid tävlade under en period själv
med egendesignade miniracingbilar. De bar
hans egna livery som var heltäckade grå.
Färgsättningen genererade inte så många
uppskattande ryggdunk från de andra
förarna. Han experimenterade också med
att trimma bilarna på olika sätt. Det
gillades varken av medtävlarna eller av
regelverket. Att han tog väldigt snygga
bilder av sina bilar var inte heller så populärt.
Så nu står bilarna – ett hundratal – i ett låst
plåtskåp i studion.
En annan serie bilder som bland annat fanns
med på den stora separatutställningen Hybris
på Liljevalchs 2008 är de gula nycklarna i
serien KIS. Nycklar kan ju vara förknippade
med många och långa historier. Men vi får inga
ledtrådar till vilka lås Dawids nycklar går till.
– Nej, du får ingen ”nyckel” till hur de ska
läsas, säger han och ler. Jag kan ju avslöja
att det är nycklar ur mitt eget liv. Men jag
kommer inte ens ihåg själv vad de går till. När
jag är på någon skola och pratar brukar
jag ibland säga att de kommer från
”älskarinnor, sportbilar och racerbåtar”.
Vad får dig att ta fram en låda nycklar och
fotografera dem?
– Har du hört ordet snilleblixt? (Stort
skratt). Nej, det är en process som startar
i att jag emellanåt känner igen mig i ett
motiv, och att igenkänningen har en
potential. När jag började fotografera fanns
det någon sorts romantik i att åka till
Paris och fotografera transvestiter. Jag tyckte
utmaningen fanns i att fotografera precis
där jag var istället och lyckas göra en bild
som får folk att säga: ”Vad intressant!”. Den
där transvestiten är ju för fan intressant
i sig själv! Det är för mycket gratis. Jag
är nog generellt lite föraktfull mot exotism.
Säg att du åker till Afrika och plåtar de
långa vackra massajerna med sina röda
kläder och en jättestilig solnedgång i
bakgrunden. När du sedan visar bilderna för
massajerna kommer de titta på dig och se
ut som frågetecken – det är ju bara vardag
för dem.
Dawid visar mig ett antal ramade fotografier
som står ställda mot en vägg i studion. Alla
bilder är helt svarta. Tesen var att bevisa fotografiets helt subjektiva karaktär för alla som
tyckte att det var objektivt.
– Jag fotograferade ett svart, noggrant
ljussatt, bomullsskynke som fotografer brukar
ha över huvudet. Soppade neg efter neg
helt enligt Ansel Adams regler, och gjorde
sedan printar. Och det ser inte alls ut som tyg.
Det är bara helt svarta ytor! Jag provade att
kontaktprinta varje storformatsneg på olika
sätt: matt, blankt, kornigt papper, brun,
svart, varm och kall framkallare för att se
om det någonstans dök upp ett svart tyg.
Ingenstans! Det är bara kolsvart överallt.
Jag gjorde också en massa anteckningar om
hur det skulle gå till, ljudupptagningar där
jag berättar precis vad jag gör, och en fotograf tog bilder av mig när jag jobbade. För
KIS
det var ju vetenskapligt, och inte någon jävla
lek! Nu har jag ett nytt projekt där jag fotograferar de här anteckningarna som jag nog
kommer att dra upp stort. Ja, visst, det är ju
väldigt kvasi …
Skulle du kunna ta bort all form avavbildning
och till exempel göra en utställning där du
ljussätter objekt, som ett slags ännu inte fotograferade stilleben?
– Nej, där går nog gränsen. Min kick är
transkriberingen från tre dimensioner till
två – från objekt till fotografi.
Christer Strömholm talade om Bilden med
stort B som en upphöjd företeelse. Då tänkte
Dawid att han kanske kunde göra en bild av ett
intet. Den rostiga spiken som ingen varken ser
eller bryr sig om utan bara trampar på.
– Kan jag göra en bild av spiken som gör att
man faktiskt intresserar sig för den, och på så
sätt skapar en sorts förhöjd uppmärksamhet,
då tycker jag att jag har erövrat någonting.
Han pekar på en bild av en tång som sitter
inramad på väggen i studion:
– Ta verktyget där uppe i hörnet till exempel.
Det är arvegods. Det är ju inte så att jag
plötsligt får en idé och går ut och köper en
tång, en hammare och en spik och sedan
fotograferar dem. Det är hela tiden ”gräv där du
står” – något som varit en helig devis för mig
ända sedan jag var tonåring. Jag utgår hela
tiden från saker nära mig, som handlar om
mig själv eller om min närmsta omgivning.
Det kanske inte alla tror som ser bilderna.
En gång i slutet av sjuttiotalet gjordes
det en samlingsutställning på MoMA i
New York som hette Mirrors and Windows.
Där delade man upp fotografiet i mirrors då
bilden speglar fotografen själv på något sätt,
och i windows där fotografen betraktar världen
runt omkring.
– För mig är mirrors mycket intressantare.
Det behöver naturligvis inte vara självbespeglande men ungefär som i klassisk konst
så kan den utge sig för att handla om
någonting men speglar ändå alltid lika mycket
upphovsmannen.
Dawids bilder – som de av tången, nyckeln,
racingbilen och även de äldre gatufotografierna – är ofta starkt reducerade. De flesta
är också svartvita.
– Det svartvita fotografiet rymmer en mer
poetisk berättelse än färbilden. Den är på ett
sätt överlägsen. För ju närmare du kommer
verkligheten desto mindre intressant blir
bilden. Till slut står du där i verkligheten
– och what the fuck?, säger jag. Vad är det då
för idé med att göra en bild? Det är som när jag
går på bio. Då är jag inte intresserad av vardagsberättelser. Vardag har jag nog av. Jag vill se
action! (Stort skratt). Jag vill ha ett tillägg
till tillvaron istället för en upprepning av den.
Motivvalet och kompositionen är också
renodlad och minimalistisk.
– Jag brukar säga att ”det är en grej mitt på”.
Sedan tror många att den vita bakgrunden på
något vis inte finns där, men den är egentligen
en lika stor del av motivet. Det är också rätt
mycket sken som kommer av hur jag ljussätter,
vilken brännvidd jag använder, vilka vinklar
jag fotograferar motivet ur och så vidare. Så
när man ser en bild kanske man inte förstår
vad det är jag har fotograferat. Om Picassos
verk säger folk ibland: ”Det där skulle jag
kunna göra själv”. Det är ett bra tillstånd. Om
man kan prestera något som folk säger att de
kan göra själv, då har man lyckats anser jag. För
då är det så enkelt att det blir alldeles självklart.
Dawid säger att han aldrig sitter på kammaren och tänker ut i förväg vad han ska
göra. Istället åker han till jobbet och sätter igång. Sedan leder det ena till det andra.
Som när en kompis gav honom en piedestal
med orden: ”Jag tänkte slänga den här men
du kanske kan plåta den?”. Dawid började
arbeta med den hemma i lägenheten och när
han var klar hade den genererat flera olika
serier där den bland annat fungerade som
scen för olika stilleben eller där dess skugga på
tapeten spelade huvudrollen. I en av hans
senaste böcker Jobb/Work (Förlaget DOG
2010) – han har ett trettiotal i sin bibliografi –
har Dawid samlat bilder från 66 kommersiella
SAAB
RAY
uppdrag. Det är allt från mode till porträtt,
bilar, vin, djur, hus och en hel del annat. Och
alla bilder bär Dawids omisskännliga signum.
Under en av sina tidigaste utställningar – Ingen
älskar mig på Liljevalchs konsthall 1973 – blev
han tillfrågad av art directorn Anders Borgström ifall han kunde tänka sig att göra kommersiella jobb. Dawid säger att han skiljde sig
en hel del från dåtidens ”riktiga” reklamfotografer då han till exempel inte hade någon assistent eller en stor egen studio. De små jobb
han hade gjort var mest skivomslag åt bland
andra Fred Åkerström, Pugh Rogefeldt och
Ola Magnell. När han nu fick större uppdrag
fortsatte han ändå att behålla det mindre
formatet på projekten.
– Jag är ju lite tjurskallig när jag gör saker.
Jag gör på mitt sätt. Samtidigt är det ju alltid
en dialog med uppdragsgivaren, det är jätteviktigt tycker jag. De pröjsar ju och ska bli
nöjda helt enkelt. Sedan gör jag mitt, och
går då väldigt mycket in i min egen värld. Jag
gillar att stå ensam och jobba. Uppdragsgivaren
ger mig oftast ett stort förtroende. Som till
exempel SAAB som jag gjort massor för. Det
är väl därför de går omkull, säger han snabbt
och skrattar.
I förordet till Jobb/Work skriver Dawid att
vanliga kameror idag tar hand om en stor del av
det som förr krävde ett fotografiskt kunnande
och var ett rent hantverk. Med fler oprofessionella fotografer bakom kamerorna blir också
den rådande estetiken amatörbildens. Både
inom reklam- och konstfotografi.
– Jag tycker att väldigt mycket av den upphöjda
fotografin idag saknar det man kan kalla för
fotografins specifika kvaliteter: Skärpedjup,
ljus och så vidare. Kameran har mer blivit
ett sorts verktyg för voyeurer: ”Oj, här har
det visst brunnit ner ett hus!”. Inkänningen i
motivet är oftast alldeles utmärkt medan medvetenheten om verktygen och vad man rent
fotografiskt kan åstadkomma med dem oftast
är väldigt låg. Fotograferna nöjer sig, i någon
bemärkelse, med att bara dokumentera exakt
hur det ser ut. Har man sett en, eller hundra,
eller tusen interiörer nu? Och husfasader. Och
en jävla massa skogar. Det senaste verkar vara
jätteprintar av Mount Everest och liknande.
Vi är på sätt och vis tillbaka i en sjuttiotalsstämning – det finns någon slags mainstream
som bestämmer hur det ska vara, även om de
som går utanför inte blir lika utskällda längre.
En annan strömning han ser är att ordet
har blivit allt viktigare. Dawid menar att där är
vi också på ett sätt tillbaka i 70-talet. Primärberättelsen måste stärkas med bilder för att
fungera och bilderna reduceras då till en ofta
ointressant illustration. För Dawid är bilden det
primära, sedan får andra sköta tolkningarna.
I Dawids studio ligger jätteutskrifter i
mängder som inte passerat hans hårda
kvalitetskoll. Det är bråda dagar inför separatutställningen RRR på galleriet Swedish
Photography i Berlin med vernissage i mitten
av september. Och bilderna ska hinna
ramas också.
– Förr när jag plåtade analogt framkallade jag
filmen själv, jag printade själv, jag ramade själv,
skar passepartouter själv, Så har jag alltid gjort
och det är likadant nu. Det enda jag får hjälp
med är att bygga själva ramlisterna, men det
är jag själv som har designat dem. Köper man
en Dawid så köper man liksom ett objekt. Jag
brukar säga att bilderna är som ens barn ungefär: man ser till att klä dem ordentligt så att de
inte ska frysa när de kommer ut i världen.
En av hans böcker heter också Beautiful
Frames (Steidl 2000). Med den blev han den
första svenska fotograf som gavs ut på det
ansedda tyska förlaget.
– Väldigt ofta säger folk: ”Vilka vackra ramar!”
när de ser mina bilder, och mellan raderna
betyder det att de inte har något att säga om
KARS
bilderna. De förstår ingenting eller tycker rent
ut sagt att de är dåliga. Jag är ju noga med ramningen men det vore ju ett misslyckande ifall
ramen gav en starkare upplevelse än bilden.
Det är uppenbart att Dawid aldrig lutar sig
tillbaka och lever på gamla meriter. Han rör
sig hela tiden framåt, utforskar ständigt fotografins utkanter och vänder upp och ned på
konventionerna. Han har signerat bilder av
sin egen signatur. Han har målat bilder
från negativ och kallat dem förstoringar.
Vart är han på väg nu?
– Dels har jag faktiskt börjat göra små svartvita kort igen, samtidigt som jag med de lite
mer experimentella bilderna har gått upp
i format rätt radikalt vilket skapar ett helt
nytt uttryck. Jag har delvis utgått från vissa
äldre saker som jag nu förstorar upp. Det
har jag egentligen varit väldigt föraktfull
mot eftersom jag tycker att en given
bild har ett bestämt format. Det
amerikanska systemet där man säger att
samma bild finns i olika storlekar och kostar
olika gillar jag inte. Någonstans borde
fotografen tycka att bilden gör sig bäst i ett
speciellt format. Men ändå naggar jag nu på
min egen princip och provar att förändra
formatet på äldre bilder. Det leder också till
att jag gör helt nya bilder i samma anda. Så
utställningen i Berlin är en blandning av helt
nya saker och äldre som jag orkestrerat om.
Jag gör till exempel en nyckel ur serien KIS
riktigt stor. Så jag tar just nu både ett steg
framåt och samtidigt ett kliv bakåt.
Typiskt Dawid. Att aldrig stå still och
stampa utan hela tiden röra sig åt något håll.
Och det kommer säkert göra någon upprörd.
/Länkar/
www.dawid.nu
www.swedishphotography.org
www.procenter.se
