Den giftiga samariten
Text: Mats Montner
En giftig ödla som lever i ökenområden i Nordamerika har bidragit till forskningen kring en
medicin som hjälper människor med diabetes typ 2. Ur ödlans giftiga saliv har man lyckats
isolera en peptid, eller protein, som man sedan framställt en syntetisk variant av. Det är detta
ämne som visat sig vara ett mycket effektivt medel för att hålla blodsockernivån under kontroll
och dessutom bidrar till viktnedgång. Det ser även ut som att man kan komma att framställa
medicin mot flera andra sjukdomar ur denna märkliga ödlas saliv.
Gilaödlan eller Gilamonstret är en runt halv meter lång ödla som främst lever i Sonoraöknen i
nordvästra Mexiko och sydvästra USA. Gilaödlan äter väldigt sällan och någon forskare kom på att det
skulle vara intressant att analysera detta närmare då den måste ha långsam ämnesomsättning, vilket
kanske skulle kunna användas till medicinsk forskning.
I spottkörtlarna producerar Gilamonstret ett gift som kan vara dödligt för människor och indianerna
odlade en myt om ödlans farlighet som även överfördes till nybyggarna. Man trodde bland annat att
ödlans andedräkt var dödligt giftig. Gilaödlorna har därför blivit kraftigt decimerade, trots att de
egentligen inte utgör något direkt hot mot människor. De rör sig normalt mycket långsamt, är inte
aggressiva och tillbringar större delen av dygnet i hålor.
Från urgammal ödla till modern medicin
Eftersom man upptäckt att Gilaödlan har mycket långsam metabolism har den alltså blivit
uppmärksammad av forskare och analyserad. I saliven fann man förstås toxiner men även bioaktiva
peptider och bland dem helodermin som har visat sig kunna hämma tillväxten av lungcancer. Peptider
kan sägas vara en sorts mindre protein.
Den peptid från Gilaödlans saliv som forskarna dock blev mest intresserade av heter exendin-4 och
den fanns även i stor koncentration i svansen. Exendin-4 framställdes sedan syntetiskt och kallades
Exenatide. Under en tre år lång studie med människor som hade diabetes typ 2 konstaterade man att
detta preparat hjälpte till att hålla blodsockernivåerna på en hälsosam nivå. Man kunde också
observera att många av personerna som deltog i studien dessutom gick ner i vikt. Viktnedgången
berodde på att mer kontrollerade blodsockernivåer helt enkelt minskar aptiten. Kylskåpet lämnades i
fred under längre perioder på grund av mindre småätande mellan måltiderna.
Många diabetespatienter ser nu med nytt hopp på sin situation och vill gärna pröva de nya
medicinerna. En läkare som bland annat är med och deltar i forskningsstudier kring dessa preparat är
smärtläkaren Björn Bragée, känd bland många svenskar från tv-serien ”Arga doktorn”. På en rak fråga
om han insett att de nya medicinerna som prövas har sitt ursprung i en ödla vars artfamilj kan härledas
så långt tillbaka som till Kritaperioden säger han:
- Jag hade ingen aning om att de här moderna preparaten som vi forskar kring tagits fram ur ödlespott.
Just nu har vi patienter som söker för att få hjälp med sin diabetes och har hört talas om
viktnedgången. Jag tror jag talar tyst om ursprunget, men visst är det spännande.
Den positiva effekten orsakas av att ämnet från ödlan är snarlikt det mänskliga hormonet GLP-1 som
finns i matsmältningsorganen och hjälper till att reglera insulin liksom glukagon, ett blodsockerhöjande
hormon som utsöndras i bukspottkörteln. Den från ödlan hämtade peptiden är dock verksam under en
längre period än det mänskliga hormonet och därför så effektivt. Ett annat ämne som forskarna lyckats
framställa ur ödlans exendin-4, kallat Gilatide, har vid studier på möss visat sig kunna öka
minnesfunktionerna. Detta preparat tror man nu ska kunna användas vid sjukdomar som orsakar
minnesförlust typ Alzheimers, schizofreni och ADHD.
På väg mot en framgångrik diabetesmedicin
Diabetes typ 2 är ju en folksjukdom som ökar till följd av vår moderna livsstil med stress, brist på
motion och allt fler överviktiga. Andra faktorer som inverkar för att utveckla diabetes typ 2 är stigande
ålder liksom ärftlighet och dessutom förvärras sjukdomen normalt med tiden. Men nu finns det hopp i
sikte. Exenatides långsamma halveringstid och uppenbara positiva effekter har förstås rönt en del
uppmärksamhet och nu är flera nya preparat på väg.
Först kom en medicin som man tar två gånger om dagen och senare ett som det räcker att man
injicerar en gång i veckan. Båda varianterna har dock samma effekt vad gäller viktminskning. Ett annat
lovande preparat, Albiglutide, som liknar Exenatide har också framställts och prövas nu i den sista
kliniska prövningsfasen. Det har också lång halveringstid och behöver inte heller injiceras så ofta.
Som med de flesta mediciner finns det förstås vissa biverkningar och det har höjts röster om att man
inte testat preparaten tillräckligt. Det finns dock hittills inget bevisat samband med några allvarligare
negativa biverkningar. Tvärtom ger ju exempelvis den minskande vikten en mycket positiv biverkan.
