Innebandy * Kultur
Att innebandy är kultur behöver vi inte ens diskutera! Det är utan tvekan en riktig kulturskatt! Dock är
idrott inte alltid liktydigt med just den kulturella stämpeln. Kultur för gemene man är väl snarare
ganska tvärtemot just sport och idrott, inte minst om man betänker att de stora folksporterna ofta har
en obehaglig svans av "supportrar" och "entusiaster" som i sin iver praktiserar diverse former av
huliganism. Det är betydligt mer sällsynt att Malmö Opera får kalla in extra poliser för att hålla isär
fans till Romeos släktingar av ätten Montague från de som håller en tumme på Ofelias dito à la
Capulet.
För egen del är just benämningen Innebandy * Kultur, som jag länge använt då jag skickat ut
Lobben till läsare som inte spelar i laget, en väldigt lämplig rubrik på dessa båda aktiviteter. Själv har
jag ju nyttjat penna (och sedermera dator) så länge jag kan minnas. Teater har alltid intresserat mig
och idrotten har ju följt mig genom åren. Kombinationen förefaller mig vara alldeles perfekt, när jag
nu haft förmånen att jämföra hur man tränar/repeterar t ex innebandy och teater.
Likheterna är betydligt större än dess motsats. Teaterensemblen såväl som ett innebandylag behöver
samspel för att lyckas. Närheten mellan var och en och samstämmigheten fungerar på samma sätt.
Under uppvärmningarna i teaterensemblen kastades exempelvis en vattenfylld plastflaska fritt mellan
deltagarna under rörelse. Ögonkontakt och små eller längre "passningar" av flaskan är ju precis
samma sak som är så ofantligt viktigt även i ett väl fungerande innebandylag. Samma sak gäller att
"peppa" varandra i motgång och inte kommentera om något blir fel. Gemensamt för båda delarna är
att man inte är starkare än den svagaste länken. Det gäller bara att göra sitt bästa tillsammans!
Delar av Harlekinensemblen repar en scen ur ”Familjen Bra” till jubileumsföreställningen ”Déjà vu!” i Kulturskolans lokaler i Landskrona under våren 2010
På bilden från vänster: Anna (mamma), Franz-Josef (son), Gabe (pappa) och Soki (lillasyster)
Foto: Sofie Langvad
Denna text & bild har tidigare varit införd i LOBBEN Nr 73, 8/9 2010
