Alsumpskog ner vid vedboden + en liten rännil
vår och höst
Fakta om området
100 meter nordost om Fyllerydsstugan börjar marken slutta svagt utför och en
lummig skog bildar nästan vägg med gräsplanen utanför stugan. Nedanför
sluttningen är marken rejält fuktig och vår och höst skapas t o m en liten rännil
vatten. Skogen består nästan uteslutande av trädet al, klibbal. Sådana här s k
sumpmarker fyller en viktig ekologisk funktion i landskapet eftersom de samlar
vatten och jämnar ut flöden. Miljön är rätt artrik eftersom den under lång tid har
fått stå utan mänsklig påverkan så att det blir variation på unga, gamla och t o
m döda träd. Det gynnar den biologiska mångfalden och här finns också ett rikt
djur- och växtliv. Det är alltså framför allt fuktighetsälskande växter som växer
här. För att sumpskogarna ska kunna bevara sina naturvärden är det viktigt att
skuggning av marken får vara kvar. Arter som mossor och snäckor, som är
beroende av att ljus, fuktighet och temperatur är stabila, skulle dö om man högg
ner alla träd här.
Fakta om alen1
I Sverige har vi två alarter, klibbalen och gråalen. Klibbalen är den al som är
vanligast i södra Sverige och namnet har den fått för att den har klibbiga blad
vid lövsprickningen. Bladen hos klibbalen är ovala med en urnupen eller avklippt
bladspets och frukterna består av kottar som växer som en liten vindruvsklase
där varje kotte har ett litet skaft (till skillnad mot gråalens kottar). Typiskt för al
är de knytnävsstora ansamlingarna av små knölar i rotsystemet. De innehåller
trådformiga bakterier med vars hjälp alen kan ta upp kväve ur marken. Alens
blad är alltså kväverika vilket syns på deras mörkgröna färg. Alen behöver därför
inte spara på sitt gröna klorofyll på hösten som andra träd gör utan fäller sina
blad helt gröna och kvävegödslar därför sin omgivning. Det bundna kvävet som
bildats utnyttjas av hela alkärrets organismvärld. Enligt gammal folkvisdom ska
man ta mull till blomkrukor vid roten av en al just för att den är så kväverik.
Barken är slät och grönbrun. Hanblommorna består av långa hängen och
honblommorna ser ut som små kottar. Redan på sommaren kan man se nästa
vårs blomanlag. Alen är det träd som tillsammans med hasseln blommar tidigast
på våren redan innan lövsprickningen. Vinden hjälper den med pollineringen.
Alen växer gärna vid vatten och kan också stå med rötterna under vatten under
långa perioder. Den trivs även i näringsfattig jord eftersom den producerar sin
näring själv. Klibbalen kan bilda stubbskott och ibland ser man nya träd växa
upp från gamla stubbar. Klibbalen blir ca 120 år.
Den goda tillgången på näring och de varierande fuktighetsförhållandena gör
alkärren till en mycket artrik miljö. Ett alkärr har förmåga att släppa in mycket
ljus tack vare alarnas sena lövsprickning och tidiga lövfällning. Det ökade
ljusinsläppet gynnar botten- och fältskiktets växter. I de blötaste partierna finns
väl utvecklade klibbalsocklar där specialiserade arter av bland annat mossor
växer. I alkärret här vid Fyllerydsstugan växer många olika arter:
1
Lagerholm K., 2000, Att krama ett träd, Tiedlund förlag
Örter: gullpudra, nejlikrot, brännässla, bäckveronika, bäckbräsma,
tiggarranunkel, stor vattenmåra, andmat, kirskål, hundkex, harsyra,
humleblomster, smörblomma, stinknäva, vitsippa, vildkaprifol, harkål,
älgört, ältranunkel.
Gräs: Gråstarr och mannagräs.
Träd och buskar: Al, gran och lönn.
Ormbunkar: Hultbräken, skogsbräken, majbräken.
Mossor: Vågig praktmossa, skogspraktmossa, stor thujamossa,
sammetsgräsmossa, råttsvansmossa, skogssidenmossa, bäckrundmossa.
Lavar: vägglav
Svampar: alticka
Att undersöka och göra i alkärret
Vinter och tidig vår
Gå ut och titta på alens knoppar. Jämför med bilder på andra knoppar.
Alens knopp har fått namnet ”Violetta Al” för att den är alldeles lila.2 Ta
försiktigt loss en knopp och öppna den. Känn hur hård och torr den är.
Titta också på anlagen till hanhängerna och de bulliga honblommorna. De
är också torra och hårda för att klara vintern. Ta in en kvist och driv fram
blommor och löv. Studera hanhängernas pollenkorn och honblommornas
delar i lupp.
Leta också redan på några gamla kottar och se om det går att få några
frön av dem. Släpp några frön i vattnet och ser hur de flyter. Fantisera hur
ett frö kan flyta iväg om alen skulle ha växt vid en å eller sjö istället.
Pensla ett ritpapper med klister och släpp några alfrön över papperet.
Fantisera vad det föreställer, rama in och gör en konstutställning i skolan.
Med på utställningen kan man också ha bark-frottage: Lägg ett papper
mot stammen och drag med bredsidan av en krita över papperet. På så
sätt avbildar ni barkens mönster.
Gör också en avgjutning av barken genom att kavla ut lera. Tryck hårt
mot stammen. Linda in leran i plast och lägg i plastask (kanske där de
medhavda smörgåsarna låg förut). Hemma i klassrummet kan man sedan
hälla gips. Sådana avgjutningar går att måla i fina färger.
Försök också att måla av trädstammen och fånga barkens olika
skiftningar. Träd har faktiskt inte en jämnt brun stam.
Sen vår, sommar och tidig höst
2
Leta efter gallbildningar på löven och försök identifiera dem via någon
bestämningslitteratur, t ex ”Vad jag finner i skogen”. På alens blad kan
man hitta små knottriga galler som först är gula, men sedan övergår i rött.
De är orsakade av ett gallkvalster (litet spindeldjur). På undersidan av
bladen kan man se filtartade galler som först är vita men sedan blir
rostbruna. De orsakas av ett annat gallkvalster. Ta med några löv med
gallbildningar och försök kläcka i ett terrarium/stor glasburk.
Sök igenom trädets stam och grenar med en lupp och leta efter fler
smådjur. Studera dem på plats eller lägg dem i en liten plastburk. På alar
Anders Rapp, 2005, Trädens knoppar
kan man finna t ex små stritar, mätarlarver, spinnarlarver och kanske en
svärmarlarv. Det är de larver som har ”horn” på bakdelen. OBS! Hittar ni
ludna fjärilslarver så rör dem inte. Deras hår kan ge kraftig klåda. Av alla
skalbaggar är bladbaggen och alviveln de vanligaste på alar. Vivlar känns
lätt igen på den långt utdragna munnen och de brutna antennerna.
Vad används alen till?
Virket är mjukt och lättarbetat. Det används vid tillverkning av träskor,
träleksaker, små askar mm. Veden används i rökerier. Ska träet stå i vatten
är alen det lämpligaste virkesvalet. Det sägs att husen i Venedig vilar på pålar
av al. Alen användes också i folkmedicin. En dekokt av klibbal är bra mot
inflammationer i mun och hals. Ett barkavkok av al användes förr mot skabb.
Att göra av alen (Åk 3-6)
Något som är roligt att göra med barnen är tandkräm, tandborstar och
tandstickor av al. Tandkräm kan göras av albark som man pulveriserar med
en mortel el likn. Tandborsten gör man av en alkvist som man ruggar upp i
ena änden och tandstickorna gör man av barkstickor.
