BULLETIN DE LA COMMISSION GEOLOGIQUE DE FINLANDE N:o 32 STUDIER ÖFVER OE SYOFINSKA LEOBLOCKENS SPRIDNING I RYSSLANO, JÄMTE EN ÖFVERSIKT AF IS-RECESSIONENS FÖRLOPP I OSTBALTIKUM. PRELIMINÄRT MEDDELANDE MED TVENNE KARTOR AF H. HAUSEN. MIT DEUTSCHEM REFERAT. HELSINGFORS Mars 1912 BULLETIN DE LA COMMISSION GEOLOGIQUE DE FINLANDE N:o 32 ~TUDIER OFVER DE SYDFINSKA LEDBLOGKENS SPRIDNING I RYSSLAND, JÄMTE EN ÖFVERSIKT AF IS-RECESSIONENS FÖRLOPP I OSTBAL TlKUM. PRELIMINÄRT MEDDELANDE MED TVENNE KARTOR AF H. HAUSEN. MIT DEUTSCHEM REFERAT. HELSINGFORS MARS 1912 HELSINGFORS 1912, J. SIMELH ARFVINGARS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG. Nedanföljande framställning utgör resultatet af blockstudier i Östersjöprovinserna och i nägra angränsande guvernement sommaren 1910. Emedan denna undersökning af blockspridningen österut icke ännu pa längt när är afslutad, alldenstund det är min afsikt att utsträcka blockletningarna öfver större delen af glaciationsomrädet inom Ryssland, fär nedanstäende meddelande betraktas som varande blott af preliminär natur, och böra äfven de slutsatser, hvartill jag kommit, uppfattas som blott delvis definitiva. Orsaken, hvarför jag redan nu skrider till offentliggörande af de ernädda resultaten, beror därpä, att det af allt att döma torde räcka väl länge, innan allting blifvit utredt, som ingär i planen för undersökningarna. Dessa omfatta nämligen icke endast utredningen af ledblockens spridningsgränser, d. v. s. landisens rörelseriktningar i Osteuropa, utan i samband därmed äfven undersökningen af ändmoränbildningar, främst med hänsyn till oscillationsstadier i NW Ryssland, samt andra nära sammanhörande kvartärgeologiska förhällanden. Till Sällskapet för Finlands geografi, som vilvilligt beviljat mig ett större reseunderstöd, äfvensom till Proff. W. Ramsay och 1. J. Sederholm, hvilka städse med intresse följt mina studier pa detta omräde och gifvit mig fiere värdefulla räd, ber jag härmed att fä rikta ett vördsamt tack. Säsom Milthers nyligen i sitt arbete "Scandinavian IndicatorBoulders" 1) ädagalagt, kan man med stor framgäng betjäna sig af ledblocken, da det gäller att fastställa landisens rörelseriktningar under olika tider. Härvid har Milthers användt en metod, som medför en vida större precision, än som tidigare vid blockstudier kunnat ernas. Han har mindre lagt vikt pa att fastställa sa manga olika ledtyper som möjligt, utan i främsta rummet sökt bestämma kvantitetsjörhllllandet 1) Danmarks Geol. Unders. R<ekke 11 N:o 23. 4 Bulletin dc la Commission geologique de flnlande. N:o 32. pa olika orter mellan ett begränsadt antal goda ledtyper. Härigenom kunna resultaten kartografiskt synnerligen fördelaktigt framställas, i det att olika färger användas för olika procentiska förhällandena mellan tvenne ledtyper. Det var äfven undertecknads afsikt att vid studiet af ledblockens spridning inom Ryssland sä vidt möjligt söka att tillämpa den kva ntitativa metoden, men glacialbildningarnas beskaffenhet visade sig dock ej medgifva en dylik, ätminstone icke nägra procenträkningar af enbart ledblock. Dylika förekomma nämligen pa alla de af mig undersökta lokalerna i sä ringa mängd, att en längre stunds letning i hva rje grustag gifvit till resultat fynd af endast nägra fä ledblock. Härigenom har blott dessas utbredning öfver hufvud kunnat angifvas. Spridningsgränserna sädana de i Ostbaltikum fastställts, medgifva dock ganska säkra konklusioner beträffande landisens hufvudsakliga rörelseriktningar under istidens olika skeden. Uti Ostbaltikum har Milthers 1) redan i större drag angifvit ostgränserna för dalaporfyrernas och de nordbaltiska blockens spridning, dock icke längre än ungefär till den baltiska nedisningens yttersta gräns i SE. Han har därvid dock ej tagit itu med en minst lika viktig fraga, nämligen förloppet af västgränserna för sydfinska ledblock. Därigenom erhölle man gifvetvis upplysningar om den yngre baltiska isrörelsens riktning i denna trakt. Da författaren till denna uppsats ätog sig - främst pä uppmaning af prof. W. Ramsay - att följa ledblockens spridning i Ryssland, var det min afsikt att först uppgä gränserna för nägra sydfinska ledblock och undersöka deras relativa frekvens i de kvartära aflagringarna, för att fä kännedom om landisens rörelser under den stora nedisningen och istidens senare skede i Ostbaltikum och för att kunna pavisa den ajvikelse rörelseriktningarna, som förefunnits mellan den 1) L. c. H. Hausen, Sydfinska ledblockcns spridning i Ryssland. 5 stora landisens och den baltiska i dessa trakter. Denna afvikelse borde naturligtvis framträda skarpast närmast den baltiska glaciationsgränsen och af allt att döma vara mest pregnant utbildad längst i SW (emedan den baltiska isströmmen här sannolikt haft en NE- SW-lig rörelse, den stora landisen däremot kommit frän NNW). Ett dylikt sakförhällande har äfven Milthers 1) väntat sig, säsom man fär sluta af följande uttalande: "Investigations specially directed to determining the relative quantities of the North Baltic and Swedish indicator-boulders in the East-German and West-Russian glaciated region, both beyond and behind the boundary of the last glacial extension might possibly throw light on the influence the Baltic basin has exercised at the different periods. " Uti sitt nyss eiterade arbete har Milthers därjämte framställt den äsikten, att den baltiska isströmmen under ett skede skulle rör! sig i NE --SW:lig riktning öfver Ostbaltikum. Detta skulle bestyrkas eller vederläggas genom fastställande af de västra spridningsgränserna. Som ledblock användas härvid uralitporjyrit (Tammela) och hoglandsporjyr jämte viborgsrapakivi. Det egendomliga utseendet af dalaporfyrblockens och de äländska rapakivibergarternas ostgräns pä Milthers ' karta manade äfven till att uppgä ostgränsen för ledblock, hvilkas moderklyft befinner sig ostligare än dessas. Härför val des äfven uralitporjyriten och hoglandsporjyren. Därjämte uppgicks ostgränsen för de nordbaltiska ledblocken. Denna gräns har visserligen redan införts pä Milthers' karta, men dä dennes observaiionslokaler icke äro mänga till antalet, syntes en förnyad undersökning motiverad. Visserligen fogade omständigheterna sä, att blott en deI af planen kom till utförande , i det att undersökningen icke utsträcktes ytterom gränsen för den yngre baltiska nedisningen. Emellertid är det min afsikt att framdeles fortsätta inät Ryssland öfver heIa glaciationsomrädet. Detta är sä mycket mera önskvärdt, som man redan har en början uti af Ramsay 2) utförda blockstudier i norra Ryssland, hvilkas resultat delvis ännu icke publicerats. ') V. Milthers, Scand. Indi cator-Boulders, sid. 123. 2) W. Ramsay, Föredrag i Geologiska Föreningen i Helsin gfors 1911. 6 Bulletin de Ja Commission geoJogique de FJnJande. N:o 32. De olika ledtypernas förekomst ·i fast klyft och petrografiska karaktärer. Hvad beträffar de r1ländska rapakivibergarterna med tillhörande kvartsporjyr äfvensom de submarint söder om Äland anstäende östersjö- kvartsporjyrerna torde nägot närmare omnämnande här knappast vara behöfligt vare sig beträffande bergarternas regionala förekomst eller petrografiska karaktäristik. Fullständiga beskrifningar häröfver äterfinnas säväl i F. G. U:s kartblads texter l ) som i blocklitteraturen 2). Uralitporjyriten i Tammela (Tavastehus län), en af de mest användbara finska ledtyperna, är beskrifven af Sederholm 3) i texten till kartbladet Tammela. Bergarten förekommer i ett längsmalt massiv, hufvudsakligen i ost-västlig riktning frän Tavastehus till närheten af Matku station vid Äbo-Toijala ban an, med en längd af c. 50 km och en bredd som varierar mellan 7 och 1 km. I närheten finnas därjämte fiere smärre massiv af samma bergart. Den typiska uralitporfyriten är af grönsvart färg, innehällande 3--6 mm stora svarta uralitkristaller (hvilka pa vittrad yta framträda i högrelief) jämte plagioklaser i en finkornig grundmassa. Tryckskiffrighet är mycket vanlig. Alldenstund ifrägavarande bergart, liksom mänga andra basiska bergarter i friskt tillständ är af en mycket seg konsistens, hafva uralitporfyritblocken tämligen väl motstätt sönderkrossning i landisens bottenmorän. Anmärkningsvärdt är dock, att blocken knappt nä öfver knytnäfvestorlek och därför sällan tillhöra de erratiska, men äro lätt anträffbara i det finare gruset. En olägenhet vid Tammela uralitporfyritens användande som ledblock förefinnes däruti, att andra smärre massiv med precis samma bergart förekomma annorstädes i Finland. Sälunda anträffas i Ylivieska (Österbotten) ett litet omräde af denna bergart. Visserligen har sektions1) F. O. U. Beskr. till kartbJaden 17, 21. 2) Caken u. Deeclze, Ueber Geschiebe aus Neu-Vorpommern und Rügen. Mit!. des naturw. Ver. für Neu-Vorp. u. Rügen. 23 Jahrg. 1891. V. Miltkers, Scandinavian Indicator-BouJders, sid. 26. 3) F. G. U. Beskr. tilJ Kartbl. 18. H. Hausen, Sydlinska ledblockcn s spridning i Ryssland. 7 kartan öfver denna trakt eller beskrifningen däröfver ännu ej publicerats, men utsträckningen är dock känd. 1) Ett annat mindre omräde af uralitporfyrit, hvilket vid utredande af Tammelamassivets spridningskvast torde verka mera stö rand e, ätminstone i Ostbaltikum, är det i Pellinge. 2) Sälunda torde uralitporfyritblockens ostgräns tack vare detta massiv flyttas i nägon män längre österut. Inom det viborgska rapakiviomradet anträffas, som kändt, en hel serie af olika typer,3) t. ex. kvarts-oligoklas-pertittyp med ringar och kvarts-pertit typ utan dylika. Därjämte finnas mera normalgranitiska bergarter. Västgränsen för detta massiv löper, som bekant, mycket markeradt i ett nägot buktande lopp frän trakten af Heinola öfver Mörskom till östra sidan af Pernoviken. Den östra kontakten anträffas vid Antrea Ö om Viborg. Genetiskt sam hörig med detta massiv är Jaala kvartsporjyr samt enligt all sannolikhet kvartsporjyren pa Hogland, närmare beskrifven af W. Ramsay.4) Visserligen intager denna bergart, sävidt den nu är tillgänglig, blott en obetydlig areal i fast klyft, men dä Hogland, som Ramsay 4) visat, är en horst, torde det därvarande kvartsporfyrtäcket vara blott ett uppstäende mindre parti af ett vidsträckt sädant pä Finska vikens botten. Härpä tyder äfven Hoglandsporfyrens rikliga förekomst som block i trakter, hvilka äro belägna längt sö derut. Hvad beträffar bergartens petrografiska utseende, är detta visserligen nägot växlande, men en hufvudtyp är dock mycket kännspak. 5) Den bestär af en i friskt tillständ svart grundmassa med tydliga gräa kvartskorn och hvita, ofta cm länga ortoklasindivider. Vid begynnande förvittring antager grundmassan en chokoladbrun eller röd färg och fältspaterna er·hälla likaledes ett rödt pigment. Proportionen mellan kvarts- och fältspatinsprängningarna är i hög grad växlande, 1) Atlas öfver Finland 1910, J. J. Sederho/m, 3: Berggrunden. Karta. 2) F. G. U. Beskrifning till kartblad et n:o 4. 3) J. J. Sederholm, Über die finnländischen Rapakiwigestcine. Tscherm. Min. u. petr. Mit!. XII 189!. P. J. Holmquist, Studien über die Granite von Schweden. Bull. Geol. Ins!. 01 Upsala VII. 4) F. G. U. Beskrifning till kartbladen n:o 19 & 20 HogIand och TyH!rsaari. 5) loc. ci!. sid. 13. . _- - - -- - 8 Bulletin dc la Commission geo log iqlle de finlande. N:o 32. sä att pä en dei ställen det ena mineralet kan blifva allena rädande. Bland ledblocken anträffas, som naturligt är, i de fiesta fall den röda färgtonen hos fältspaterna. Grundmassan häHer sig dock, sävidt jag sett, alltid svart. Uti det tidigare eiterade arbetet angäende blockstudier gör Milthers 1) ett mycket beaktansvärdt uttalande. Han säger nämligen, att man, för att exakt kunna bestämma landisens rörelseriktningar sävidt möj ligt icke skall betjäna sig af sädana ledblock, som förkomma i fast klyft uti en mycket begränsad areal, emedan uppträdandet af dylika block uti de kvartära aflagringarna aHtid blir sparsamt. Man kommer därvid att mera angifva blockens kvalitativa förekomst, medan den kvantitativa sidan tack vare blockens sällsynthet icke kan utredas. HäHer man sig däremot till block frän ett större massiv (ex. Äland), kan man väl studera deras relativa mängder i förhällande till andra bergarters, och sälunda fä kännedom om isströmmens hufvudväg. Alla de ofvan angifna finska ledtyper, som jag betjänat mig af, äro i detta hänseende lämpliga. Visserligen intager, som nämndes, Hoglandsporfyren en mycket begränsad supramarin areal, men dä block af denna i de baltiska kvartära aflagringarna äro rätt aHmänna, mäste man an taga, att densamma anstär med en icke obetydlig yta i bottnen af Finska viken. Under mina blockstudier har jag städse haft uppmärksamheten riktad pä de olika blockens relativa mängder, om än en dylik kvantitativ behandling i Estland, där lokalmorän i hög grad dominerar, äfvensom flerstädes inom devonomrädet mängen gäng är outförbar. Observationer i fältet. Undersökningar inom Finland. Uralitporfyritmassivet i Tammela, Tavastehus län, är, som af berggrundskartan 2) framgär, beläget ett godt stycke inät land frän 1) Scandin. Indicator Boulders sid. 12. 2) J. J. Sederltolm, Berggrllndcn i S finland. fennia 8, N:o 3. Kartan. H. HauseIl, Sydfinska ledb lockens spridning i Ryssland. 9 sydkusten. Det var därför nödvändigt för mig att, förrän jag flyttade mig öfver till rysk mark, bestämma spridningsgränserna för uralitporfyritblocken mellan massivet och kusten. Följande lokaler llndersöktes: 1. H y v i 11 g e. Strax N om stationen finnes en läng skärning (banan till Riihimäki) tvärs igenom Salpausselkä, hvilken här är lltbildad som en storartad randterrass. I profilerna synas horisontala lager af rullstensgrus och sand växellagrande. Sanden är dock vida öfvervägande. Vid foten af skärningens sluttningar ligga massor af rullstenar rentvättade af dagvattnet. Bland dessa äro granitiska bergarter dominerande. Ingen llralitporfyrit anträffades. Olivindiabas och röd prekambrisk sandsten, hvilka i SW Finland annars äro vanliga, sägos ej häller. Cirka 1 krp Ö om Hyvinge hittades dock i en grusgrop bland rullstenar (Salpausselkä) nägra block af uralitpOIjyrit, äfvensom ett större block af röd sandsten. Denna lokal torde med hänsyn till uralitporfyritens sparsamma förekomst befinna sig nära dennas östra spridningsgräns. 2. M u i ja I a (Lojo). I en järnvägsskärning i Lojoäsen strax NE om haltpunkten granskades de talrikt förekommande rullstenarna i gruset. Materialet viade sig vara synnerligen enformigt. En llralitporjyrit anträffades. 3. Kyrkstad (Lojo). Uti ett stort grustag i Lojoäsen, som här är mycket markerad, anträffades bland massor af rullstenar 2 llralitporjyritblock äfvensom 1 olivindiabas af äsbytyp. Röd sandsten är pä denna lokal tämligen allmän. 4. Sv art ä. Där landsvägen öfvergär banan närmast E om Svartä station finnes ett grustag i äsgrus. Ingen uralitporfyrit anträffades. Sandsten är äfven här vanlig. 10 Bulletin dc Ja Commission geoJogique de FinJ andc. 5. :0 32. Kar i s. Nägot E om stationen, pa den punkt, där Hyvinge- och Helsingforsbanorna gä ätskiljs, finnes ett stort sandtag för järnvägens räkning uti Lojoäsen. Skärningarna härstädes äro ställvis c. 20 m höga. Sand, strömskiktad, utgör hufvudmassan, men därjämte förekomma talrika inlagringar af rullstensgrus. Vid foten af skärningarna granskades rullstenshögarna med det resultat, att ingen uralitporfyrit anträffades. Af olivindiabas sägs 2 mindre och 1 större block. Röd sandsten är talrikt förhanden. 6. Alb erg a (Esbo). I en större skärning i typisk morän granskades en större mängd block, hvarvid hittades fIere block af llralitporjyrit, jämte ett af olivindiabas. 7. Hel si n g f 0 r s. Strax invid nya kyrkogärden finnes uti en obebyggd tomt ett mindre grustag i morän. Följande blocktyper anträffades: röd sandsten 1, uralitporjyrit 4, graniter öfvervägande, mest grofkorniga, pegmatitisha. 8. K e r v o. 4 km E om stationen finnes strax invid landsvägen, N om Borgäbanan ett stort grustag i glacifluviala aflagringar. Bland en mängd rullstenar anträffades ingen uralitporfyrit, men väl ett block af olivindiabas samt 2 röd sandsten. 9. Bor g ä. Mellan kyrkogärden och järnvägsstationen finnes W om staden en flackare äsrygg, i hvars södra sida är anlagdt ett stort grustag. Uti detta anträffades trots mycket sökande icke uralitporfyrit, icke heller olivindiabas. Den röda sandstenen fattas äfven. H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. 1t Undersökningar inom Ryssland. Innan resultaten af de lokala blockstudierna anföras, torde det vara lämpligast att gifva en kortare öfversikt af kvartärbildningarnas allmänna drag i de omräden, som berörts af stenletningarna. Under senaste sommar, 1911, sträfvade författaren till att genom tätare exkursioner och med tillhjälp af topografiska kartor söka utreda de kvartärgeologiska frägorna i deras hufvuddrag härstädes, hvilka ända tills nu väntat pä sin lösning. Främst har det gällt att utforska glacialaflagringarnas beskaffenhet äfvensom israndens recessionsstadier och den i samband därmed varierande terrestra hydrografin (isdämda sjöar, "urströmdalar", m. m.). Ehuru ju kvartärbildningarna i Östersjöprovinserna pä det intim aste höra ihop med dem i Sverige och Finland, hafva som kändt undersökningar pä ryskt omräde icke pä längt när hällit jämna steg med dem i grannländerna. Fränsedt v. Helmersens 1) diluvialstudier förnämligast uti siluromrädet äfvensom Grewingks 2) första sammanställningar och Schmidts 3) undersökning af Estlands och Ingermaniands istidsbildningar samt v. Tolls4) och Doss' 5) arbeten i Kurland och Livland, har frän denna sida intet gjorts till klargörande af de mänga spörsmäl, som tarfva utredning. De svenska 1) G. v. Helmersen, Studien über die Wanderblöcke und Diluvialgebilde RussMem. de I'Acad. Imp. des Sciences de St. Petersbourg. 14. 1869. 2) C. Grewingk, Erläuterungen zur zw. Ausgabe d. geogn. Karte Liv-, cst- und Kurlands. Dorpat 1879. 3) Fr. Schmidt, Einige Mitteilungen über die gegenwärtige Kenntniss der glacialen und postglacialen Bildungen im silurischen Gebiet von Estlar:d, Ösel und Ingermanland. Z. d D. G. G. XXXVI. 1884. 4) E. v. Toll, Geologische Forschungen im Gebiete der Kurländischen Aa. Sitzungsber. d. Naturforscherges. zu Dorpat. Bd. 12. 1898. 5) B. Dass, Die geol. Natur der Kanger im Rigaschen Kreise. Festschr. d. Naturf. Ver. zu Riga. 1895. - Über die Äsar von St Matthiä in Livland. Corr. Blatt d. Naturf. Ver. zu Riga XXXVIII. 1895. - Über das Vorkommen von Drumlins in Livland. Z. d. D. G. G. 1. 1896. - Über die geol. Aufschlüsse einiger Tiefbohrungen in Windall. KorT. Blatt des aturforscher Ver. zu Riga. Bd. LI. 1908. - Über das Vorkommen einer Endmoräne sowie von Drumlins, Äsar und Bänderton in nördl. Lithauen. Centr. BI. f. Min. etc. Jahrg. 1910. N:o 22. lands. 12 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. N:o 32. geologerna Holm 1), Nathorst 2) och De Geer 3) hafva däremot samlat fiere viktiga bidrag till dessa trakters kännedom i kvartärgeologiskt afseende. Dessas exkursioner blefvo af stor betydelse däl igenom, att de företogos af skandinaviska geologer, hvilka voro särskildt kompetenta att pävisa de stora analogier, som förefinnas mellan kvartärbildningarna i Östersjöprovinserna och i Skandinavien. Sälunda kunde De Geer efter sina studier i dessa landsdelar uppdraga ett kontinuerligt isobassystem för de olika skedena af de senkvartära niväförändringarna. Dock äro dessa landsdelar, hvad kännedomen om de kvartära bildningarna beträffar,4) i öfrigt föga kända, hvarom författaren blef pä det lifligaste öfvertygad under studieresorna sistlidna sommar. Östersjöprovinserna äro i kvartärgeologiskt afseende 5) anmärkningsvärda därigenom, att de till en stor dei (heia siluren och en dei af Old Red) falla inom det glaciala erosionsomrrldet. Glaciala erosionsföreteelser säsom nakna hällar, plana krossgrusmarker äfvensom drumlins äro där allmänna, medan randackumulationer äro sparsamt förhanden. De förhällanden, att jämförelsevis lösa (paleozoiska) formationer uppträda inom fältet för yngre glacial erosion, möta ju egentligen blott pä de baltiska öarna och i Skäne, men för öfrigt är man van vid att betrakta urbergsomrädet säsom i det närmaste synonymt med den glaciala erosionens gebit. Där yngre formationer stöta till den fennoskandiska urbergsplattan, vidtaga ju stora randackumulationer. 1) Gerlz. Holm, Bericht über geo!. Reisen in Estland, Nord-Livland un im SI. Petersburger Gouvernement in d. J. 1883- 84. 3an11cK11 MI1HepaJlOr11lJeCKarO 061lleCTBa. C. n6rb 1886. :22. 2) A. G. Natlzorst, Den arktiska florans forna utbredning 0 och S om Östersjön. Ymer. 189!. - Über den gegenw. Standpunkt unserer Kenntniss von dem Vorkommen fossiler Glazialpflanzen. Bih. Sv. Vel. Ak. Hand!. Bd. XVII. N:o 5. 1892. 3) G. De Geer, Om kvartära niväförändringar vid Finska viken. U. F. F. 160. Bd XVI. 4) I de tiJI Östersjöprovinserna angränsande guvernementen hafva dock ryska geologer i nägon män sysslat med kvartärgeol. undersökningar. Jfr. Anna Missuna, Über die Endmoränen von Weissrussland und Litthauen. Z. d. D. G. G. Bd 54, sid. 284, samt C. HUKllmUH 1J, reoJl. Ha6J1IO.I\eHiH 110 CTPOHIll11MCH JlHHiRMb MOCKOBCKO - BI1H.I\aBCKOH )f( • .I\. BuH. du Com. geol. SI. Petersbourg. XVII. 1898. (med kort fransk resurne). 5) Se kartan n:o 2. H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland . 13 Denna gräns är sälunda en gränsJinje i dubbel mening, utom just i Östersjöprovinserna, där de paleozoiska formationerna skjuta längt in i erosionsomrädet. Följden af detta förhällande är, alt block aj kri- stallina bergarter redan sa langt innanjör gränsen jör erosionen som uti Estland titt stor del undanskymmas aj lokalmorän ("richk"). Det är blott glacifluviala block, ehuru mänga krosstensgruset i sin block, att man ofta staka dylika. aflagringar, hvilka pläga vara rikare pä kristallina undantag finnas (rullstensäsarna). Det estländska mest typiska utbildning är sä fattigt pä urbergsfär leta en stund, innan man päträffar nägra en- Däremot ligger i ytan af krossgrusmarkerna, särskildt närmare ku sterna äfvensom pä Dagö och Ösel, en myckenhet stora erratiska block af svenska och finska bergarter. Söderom siluren blifva förhällandena för blockstudier drägligare, beroende pä en speciell orsak. Sedan landisen passerat öfver den estniska kalkstensplatän och därvid öfvertäckt landet med företrädesvis lokalt grus, kom den in pä den gamla röda sandstenens omräde. Här gestaltade sig den glaciala de- j struktionen annorlunda. Sandstenen, som är af lös konsistens, refs visserJigen upp, antagligen ännu mera än den siluriska kalkstensgrunden, men nägot grus bildades icke af denna, utan den öfvergick till en rödaktig, starkt kalkhaltig" lehmsand ". I sandstensomrädets norra dei äro visserligen siluriska block ännu rikJigt inmängda, men ju längre söderut man kommer, desto mer försvinna de, hvarvid de kristallina blocken anrikas pä grund af sin härdhet och större motständ mot söndermalning. Moränlehmen är dock i allmänhet stenfattig och blockstudier kunna gifva positivt resultat blott pä sädana lokaler, där bäckar o. d. slammat ut blocken. Kommer man frän sandstensomrädet in pä den mellandevoniska kalkstenen, begynner "Iehmsanden " äter blifva stenrikare bero.ende pä inblandning af kalkstensblock. Rullstensäsarna äro dock i dessa trakter ganska goda lokaler för blockstudier, medan de tvärt emot hvad fallet är i Estland och norra Livland föra rikligare kristallina block. Detta i största korthet om de kvartära bildningarnas beskaffenhet t> Östersjöprovinserna. Längre fram blir dock tillfälle att nägot beröra frägan om randackumulationerna och israndens recessionsstadier under 1 14 Bulletin de la Commission geologique dc finlande . den sista deglaciationstiden. N:o 32. Här nedan följer till en början öfversikt af resultaten angäende blockstudierna pä skilda orter. 10. Dagerort (Dagö). Halfön Dagerort utgör, enligt hvad jag kunde konstatera, en i ostvästlig riktning orienterad, visserligen kort, men dock hög och markerad randmoränbildning. Profiler i denna sägos ej, men tämligen groft, nordiskt material syntes utgöra hufvudmassan, medan mäktiga sandmassor dclvis bilda ytan. Dessa hafva i till dyner och strandterrasser. Närmast E ren) granskades nägra grusgropar utmed nast faller i ögonen är, att främlingar (d. stor utsträckning modifierats om Köppo by (Dagerort fylandsvägen. Hvad som gev. s. urbergsblock) framträda ovanligt talrikt och utgöra enligt uppskattning c. 50 0J0 af det heia . Öfriga block bestä för det mesta af vaginatkalksten. Rikligt företrädda bland de förstnämnda äro aländska bergarter, bland dem främst den typiska älandsrapakivin. Röd prekambrisk sandsten är äfven vanlig. 11. Hapsal. Vid viadukten strax S om staden finnes ett större grustag för järnvägens räkning. Materialet visade sig bestä uteslutande af rullstensgrus (flackare rygg). Silurblocken äro vida i majoriteten öfver de kristallina. Dessa senare bestä företrädesvis af tämligen otypiska graniter, med undantag af en rapakivigranit Iran Aland. Sandstenar äro tämligen vanliga, främst den röda prekambriska. 12. Pali if er s tat ion (Reval-Hapsalbanan). Strax E om stationen finnes en djup skärning genom cn sandrygg. Denna är antagligen en glacifluvial bildning, som sedermera i ytan modifierats till dyner och en längre terrass pä västra sidan. I ena sidan af skärningen anträffades ett block af uralitporlyrit. Sandstenar (prekambr.) äro i förhällande till graniter rätt allmänna. Silurblocken öfverväga dock framom de kristallina. H. Hausen, Sydfinska ledbloekens spridning i Ryssland. 13. 15 Wes e nb erg. Vid västra sidan af staden framstryker en hög markerad rullstensäs, en af de vackraste i Östersjöprovinserna. Uti den na finnas fiere grustag, visande att materialet alltigenom utgöres af rullstensgrus med inlagringar af grof sand. Silurkalksten synes hafva lämnal tribut i öfvervägande grad säväl till rullstensgruset, som till sanden, hvarför de kristallina blocken äro mycket sparsamt förh3nden, och ledblock trots en längre letning alls icke kunde upptäckas. 1) 14. Na r v a. Vid förstaden lvangorod pä E sidan floden finnes omedelbart invid kyrkogärdsmuren en skärning i rullstensgrus. Blocken härstädes äro dock af mycket varierande storlek, nägra i form af stora flyttblock in bäddade i gruset. Bland ledtyper anträffades hoglandsporjyr, som dels större dels mindre block, viborgsrapakivi, äfven den som stora stenar, samt slutligen nägra icke identifierade bergarter, bl. a. diabaser och en rapakiviartad kvartspertitgranit, hvilken sannolikt torde förskrifva sig frän Viborgsmassivet. 15. Fellin. Trakten kring Fellin utgör ett flackt undulerande landskap, där jordmänen uteslutande är röd moränlehm, tämligen stenfattig. Nära förbi staden löper en kilometerbred, 20-30 m djup dalgäng med plan botten och genomskärande landet i större serpentinbägar. Den genomrinnes af tvä obetydliga äar hvilka hafva sina källor i Fellins närhet och rinna hvar ät sitt häll. Dalen är följaktligen död och torde enligt all sannolikhet utgöra ett forntida aflopp för Wirtsjärw och Peipus. 2) Den har skurit sig ned säväl genom moränlehmen som uti den underliggande röda sandstenen, och likadant är förhällandet med de djupa sidodalar, som här och hvar utmynna i densamma. Uti bottnen af dalen finnes strax nedanför staden (som ligger pä N sluttningen) Lika negativt blef resultatet härstädes för Milthers. Loe. eiL pag. 86. af förf. tagas till tals uti ett arbete, som utkommer i en framtid. 1) 2) Dessa sakförhällanden komma att närmare 16 Bulletin de la Commission gcologique de Finlande. N:o 32. en vidsträckt grusbank. Uti den na är ett grustag anlagdt. Materialet är rullstensgrus till öfvervägande deI och därjämte grof sand, snedtskiktad. Allt tyder pa aflagring i hastigt strömmande vatten. Da gruskullen är belägen i dalbottnen och alldeles äger utseendet af en ström bank, maste man väl antaga, att den är bildad under den tid, dalen var lefvande och att materiaJet är transporteradt österifran. Att döma af materialets groflek torde förflyttningen dock ej vara langväga och blocken fa salunda i det närmaste anses ligga "in situ". Af blocken pä denna lokal äro de flesta af silurkalksten och röd dev. sandsten, men kristallina bergarter äro dock talrikt representerade. Bland ledblock anträffades uralitpOJjyrit (flere block), alandsgranit, med i vittrad yta rektangulära, hvita plagioklaser 1 s1., äfvensom keratofyr,l) och brun östersjökvartsporjyr, 1 st. Under en färd längs vägen till Riga nägra km S om staden granskades nägra större stenhögar utmed dikeskanten. Dessa stenar hafva hopplockats frän de kringliggande akrarna, där jordmänen bestar af rödaktig moränlehm. Transport af vatten och drifis är pä denna lokal utesluten, ty oförändrad bottenmoränlehm föreligger. Bland ledblock anträffades alandsrapakivi 1 st., alandsgranit 1 s1., äfvensom uralitporjyrit I st. och bredvadsporfyr (?) samt slutligen röd sandsten (prekambr.) som flere block. 16. Weg g e w a (Taps- Dorpat bansträcka). J västra sluttningen af en c. 20 m hög rundad höjd nägra km S om Weggewa station finnes ett stort grustag för järnvägens räkning. Profilen visar sand, dels horisontalt dels diskordant skiktad. Smalare inlagringar af rullstensgrus förekomma. I bottnen af grustaget granskades de kringliggande stenarna. lngen uralitporfyrit anträffades, icke häller aländska block. 1) Se H. Hausen, Undersökning af porfyrblock frän sydvästra Finlands glaciala aflagringar. Fennia 32, N:o 2. lf. lfausen, Sydfinska ledblockcns spridning i Ryssland. 17. 17 Dorpat. Trottoirstenarna i staden I) bestä till icke oväsentlig deI af viborgsrapakivi, af det mest typiska utseende. Vanlig är äfven obbnäsgranit. 2) Dessutom sägs här och hvar dlandsrapakivi. Strax E om staden finnes i ett djupare bäcken iden devoniska sandstenen, hvilket helt och hallet utfyllts af glacifluviala aflagringar, ett stort grustag. N sidan är täckt af ras. Den södra visar en hög profil af finare skiktad sand, som dessutom är veckad. Lager af rullstensgrus synas ej, men i bottnen af sandtaget ligga massor af dylikt, rensköljdt af regnvattnet. Kristallina block äro nästan lika talrika som silurblocken. Bland ledblock mä nämnas: uralitporjyrit 4 st., rapa- kiviartade graniter aj d1t!ndskt utseende 3 st., hoglandskvartsporjyr 9 st. samt prickgranit sannolikt frän Nystadsrapakivimassivet (kontaktfacies). Af sandstenar är den röda prekambriska allmän, likasä en grofkornig med mjölkhvita kvartskorn (anstär i Satakunta). De större flyttblocken pä fälten i stadens närhet bestä ofta af typisk viborgsrapakivi. \8. Walk. Vid stationen Walk Il finnes rullstensgrus och ett stort grustag med massor af rensköljda rullstenar. Stora mängder kristallint mate- rial anträffades, ehuru silurblocken torde utgöra majoriteten. Bland granitbergarter är diandsgranit rätt vanlig säväl gröfre som finkornigare. Den typiska älandsrapakivin hittades dock ej. Porfyrer af mängahanda slag finnas, bland dem röd östersjökvartsporjyr 2 st., uralitporjyrit fIere block, keratojyr 2 st. Sandstenar (prekambr.) finnas rikligt, bland dem den finkorniga röda äfvensom den grofkorniga. 19. Wen den. Trakten kring Wenden är mycket kuperad, beroende dels därpä, att den ligger utom det glaciala erosionsgebitet i det backiga randacku1) Dessa äro huggna af stora erratiska block i Dorpats omgifningar. 2) Atlas öfver Finland 1910, J. J. S ederholm, Berggrunden. Sid. 12. 2 18 Bulletin o e la Commission gcolog ique de Finlandc. N:o 32. mulationslandskapet, dels därpä att djupa dalar skära in ieke blott i moränlehmen utan äfven ett godt styeke ned iden röda devoniska sandstenen oeh kalkstenen. (Gränsen mellan dessa gär öfver Wenden). Taek va re terrängens kuperade beskaffenhet har i brantare backar ofta en rensköljning af moränlehmen ägt rum, hvarvid rätt goda lokaler för bloekstudier stä till buds. Strax S om Wenden anträffades följande ledbloek: typisk alandsrapakivi 1 st., alandsgranit och rapakiviartad dlandsgranit tämligen allmänna, llralitpO/jyrit 1 st., rapakivi af Nystadstyp. Röd prekambrisk sandsten är allmän. 20. Are n s bur g . (Öse I). Cirka 6 verst frän staden längs vägen till Pamerort granskades ett grustag uti glacifluvialt rullstensgrus (flackare äsrygg). Gruset är af tämligen grof beskaffenhet oeh underlagras af sand. Rullstenarna äro af tämligen varierande storlek, dock sällan öfver människohufvuddimensioner. En utförd stenräkning beträffande materialets petrografiska art gaf följande utsl:ig: silurkalksten kristall ina bergarter röd prekam br. sandsten 66,6 00 32,6 " 0,8 " 100,0 Dfo Bland de kristallina blocken anträffades följande ledtyper: dlandsrapakivi 1 st., granatgranit (Abo) 1 st., röd sandsten (prekambr.) rätt allmän, ehuru den föga gifver sig tillkänna vid proeenträkning. Nägra km N ut frän denna lokal finnes ett stort grustag uti samma äsrygg. Af de profiler, som ses, framgär, att materialet till allra största delen utgöres af grof sand, myeket kalkhaltig. Bottnen af grustaget är däremot fullbeströdd med rullstenar. Silurmaterialet öfverväger bland dessa, men kristallina bergarter äro dock rätt vanliga. Bland ledblock tillvaratogos: röd östersjökvartspO/jyr 1 st., alandskvartsporjyr 1 st., granatgranit (Abo) 1 st. Uralitporfyrit anträffades här lika litet som pä föregäende lokal. Röd sandsten allmän. H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. 21. 19 Tukkum. Uti Galgenbergs stora, af Milthers 1) tidigare undersökta grustag den därvarande rullstensäsen anträffade jag följande ledblock: alandsgranit, vanlig, alandskvartsporjyr, vanlig, röd östersjökvartsporjyr, ganska allmän, dlandsrapakivi 2 st. Däremot päträffades ingen uralitporfyrit trots en timmes sökande. sandstenen hittades öfverallt. 22. Block af den röda prekambriska Mit a u. Rullekaln-äsen nägra verst S om staden har likaledes tidigare besökts af Milthers. 2) Därstädes granskade jag länge de stora massor .a f rullstensgrus, hvilka ligga utbredda öfver en vidsträckt yta, med det resultat, att följande ledblock observerades: röd östersjökvartsporjyr, flere block, dlandsrapakivi 1 st., kvartspoljyrartad rapakivi jr. Aland 1 st., uralitporjyrit 1 st., euraäminneporfyr 1 st. 23. R in g m und s hof (Riga--Kreutzburg bansträcka). 3 verst S om stationen granskades en stenhög, hopbrakt frän de omgifvande äkrarna, där jordmänen utgöres af röd moränlehm. (Trakten Jigger öfver marina gränsen.) Bland ledblock förmärktes: typisk alandsrapakivi, allmän, röd östersjökvartsporjyr, fiere block, uralit- porjyrit, fiere block. 24. Allmän är röd prekam brisk sandsten. H ase n pot. Nära intill staden finnas äskullar, i hvilka stora grustag äro belägna. Materialet utgöres af rullstensgrus. Stora mängder kristallina block anträffades. Ä.ländska block äro päfallande allmänna, s. s. typisk dlandsrapakivi, dlandsgraniter, och dlandskvartsporjyr. Därjämte cll1träffades röd östersjökvartsporjyr, g. vanlig, olivindiabas 1 st., keratofyr 1 st. U ralitporfyrit anträffades ej. Röda prekam briska sandstenar äro pä denna lokal synnerligen vanliga . 1) V. Milthers, Scandinavian Indi cator-Bould e rs. 2) Sid 92. Sid . 9 1. 20 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. 25. N:o 32. Pr e k u I n (Libau--Murawjewo bansträcka). Nägra verst rakt S om stationen finnes vid randen af den därvarande "urströmdalen" ett större grustag. Profilen visar glacifluvialt grus och sand med diskordant skiktning. Äfven rätt stora kristallina block förekomma i gruset. Nordiskt material synes i allmänhet öfver- Talrikt anträffades: dlandsrapakivi, dlandsgranit, dlandskvarts- väga. porjyr, röd östersjökvartsporjyr, samt röd sandsten. Uralitporfyrit var ej att finna. 26. Res hit z a (Rossitten). Under en exkursion W-ut frän staden genom ett kuperadt landskap, där moränlehm öfverallt bildar ytformerna, granskades nägra grusgropar utmed landsvägen. Därvid anträffades följande ledblock: uralitporjyrit 4 st., jaala kvartsporjyr 1 st., hoglandsporjyr 1 st., dlandsrapakivi 3 st., viborgsrapakivi 1 st., dlandsgranit (?) 1 st., olivindiabas 1 st. Nägra block af röd prekambrisk sandsten anträffades äfven. Yttermera tillvaratogs ett f1ertal porfyrer, som icke närmare kunnat identifieras, men hvilka förefalla att till större delen va ra komna frän NW. 27. Ps k 0 w. Raid E ut frän staden, 5 verst längs chausse och c. 1 verst längs byväg ligger invid Pskow- Rybinsk banan ett stort sandtag. Nordiskt material synes öfverväga. Bland de större blocken märkes rapakivi aj viborgstyp allmänt, äfvensom prickgranit (sannolikt frän Nystadsrapakiviomrädet). Bland de smä blocken är viborgsrapakivi äfven van- lig. Ehuru fiere porfyrer förekomma, kunde hoglandsporfyr dock ej anträffas. Äländska bergarter saknas, likasä uralitporfyrit. Den röda pre- kambriska sandstenen är pä denna lokal icke sällsynt. 28. V e I i k i e Lu k i. Staden ligger pä gränsen mellan ett backigt ackumulationslandskap i W och ett slättland i E. Jordmänen utgöres öh'erallt i det förra omrädet af röd moränlehm. I ett grustag vid första banvaktstugan W om järnvägsbron utförde jag stenletningar i stenrik moränlehm, som H . Hausen , Sydfinsl<a ledblocl<ens spridning i Rys sland. 21 här bildar en kupolformad höjd. Talrikt med kristallina block anträffades. Bland dem märkas hoglandsporjyr 2 st., viborgsrapakivi 2 st., uralitporjyrit 2 st., rapakivigranit (sannolikt frän viborgsmassivet), prickgranit, fiere block. Den röda prekambriska sandstenen förekommer tämligen allmänt. En exkursion till Staraja Russa och Novgorod blef resultatlös, emedan inga grustag i glaciala aflagringar päträffades. Trakterna kring I1mensjön synas bestä uteslutande af sandalluvioner. Spridningsgränser. Den baltiska landi sens recession. I det föregäende har redogjorts för resultatet af blockstudierna pä hvarje lokal inom det undersökta omrädet. Det ä terstär nu att i korthet rekapitulera frägan om blockens spridning och med en blick pä den bifogade kartskissen följa förloppet af gränslinjerna för de skilda ledtypernas spridningsomräden. Den västra gränsen för Tammela uralitporjyrit framgär i södra Finland ungefär öfver Lojo, i Estland öfver Pallifer (vid Hapsal fann jag inga block af denna bergart) samt söderom Riga viken midt emellan Tukkum och Riga. Uti Galgenbergs stora grustag vid Tuckum fann jag, oaktadt ofantliga mängder nordiskt material, inga uralitporfyritblock, men väl nära Riga (Ringmundshof) och vid Mitau i Rullekalnäsen. Längre mot söder följde jag ej denna spridningsgräns. De västligaste fyndorterna för viborgsrapakivi och hoglandsporjyr voro Dorpat (där dessa bergarter ännu äro rätt allmänna) och Reshitza. Vid Walk anträffades trots mycket sökande i ett större grustag inga block af vare sig viborgsrapakivi eller hoglandsporfyr. Lika negativt blef resultatet vid granskningen af en stor skärning i sand och grus invid Weggewa station, Taps-Dorpat banan. Den rikliga förekomsten vid Dorpat berättigar dock till att draga gränsen ett godt stycke W om staden. Spridningen österut af uralitporfyrit-blocken visade sig vara denna: uti södra Finland päträffades block af denna bergart vid Hyvinge 22 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. och Kervo . N:o 32. I Helsingfors är den icke sällsynt i morängruset. Där- emot eftersöktes densamma förgäfves uti Borgä, ehuru stora mängder af rullsten där stä till buds (äsbildning). Pä motsatta sidan Finska viken är bergarten allmän vid Reva!. Vid Narva hittades den ej (skärning i morängrus vid Ivangorod). I Wesenberg g ran skade jag länge de stora grustagen uti den därvarande rullstensäsen, utan att dock päträffa uralitporfyrit. Vid Dorpat är emellertid bergarten rätt vanlig i det stora grustaget invid kyrkogärden. I närheten af Pskow granskades ett grustag för järnvägens räkning invid Pskow- Rybinsk banan. Resultatet blef att ingen uralitporfyrit hittades. Invid Velikie Luki anträffades likväl i ett grustag i moränlehm nägot W om staden tvenne block af uralitporfyrit. · Ostgränsen för utbredningen af denna bergart som ledblock beskrifver alltsä en mot NE konkav bäge. Hoglandsporfyrblockens spridning österut hann jag under denna sommar icke närmare utreda, emedan gränsen redan i sin början visade en tendens att starkt svänga af österut. Sälunda är bergarten allmän vid Narva. Vid Velikie Luki anträffades trenne block af denna bergart. Beträffande slutligen ostgränsen för de äländska blocken kom jag till ett liknande resultat, som Milthers,l) nämligen att gränsen i trakten af Dorpat beskrifver ett knä. Vid Baltischport och Reval söktes efter dylika block uti glacifluviala bildningar, men utan resultat. Dagö är emellertid beströdt med äländska block i stora mängder, och en rapakivibergart trän Aland anträffades äfven i en järnvägsskärning vid Hapsa!. Invid Fellin finnes i bottnen af den stora dal, som framstryker förbi staden, ett stort grustag, och där hittades äländska bergarter af olika typer. I Dorpat äro sädana icke alltför sällsynta, men vid Pskow eftersöktes de förgäfves. Vid Velikie Luki anträffades in ga dylika. I närheten af Reshitza anträffades block frän Aland tämligen allmänt jämte sädana af viborgstyp. Dä man pä den medföljande lilla kartskissen betraktar spridnings1) Loe. ci!. karliln I. H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. 23 gränsernas förlopp, blir man öfvertygad därom, att de meridionalt gäende västra spridningsgränserna äro uppkomna vid den tid, dä ismassorna i hufvudsak följde Östersjöns dalgäng. Detta inträffade gifvetvis under "den yngre baltiska nedisningen". Sannolikt skulle man, om man följde dessa gränser längre fram genom Kurland och guvernementet Kowno ända till tyska gränsen, finna, att dessa linjer allt mer kröka sig mot SW parallelt med Östersjödalens hufvudsakliga förlopp. Att de gjort en sä stark sVäng, som Milthers pä grund af tidigare fynd af hoglandskvartsporfyr vid Danzig och Thorn anser, förefaller nägot osannolikt. Möjligen kunde en felbestämning af porfyrblocken frän dessa lokaler föreligga. 1) Jcke lika enkel synes tolkningen af de östra spridningsgränsernas förlopp. Milthers 2) har uti sitt tidigare eiterade arbete gjort följande uttalande: "The extension furthest to the east has been conditioned by the degree, to which the ice-masses from Finland spread down ower the Gulf of Finland and the Russian Baltic provinces. At the time, when the Äland boulders were being carried down in extremely great quantities into the region round Swenziany and Glubokoi, the ice-masses of Finland were greatly hemmed in, and their advance retarded. Further to the North on the other hand, in Estland, the icemasses from the Baltic basin have only advanced to a smaller extent. Here it has in much greater degree been ice from the north and northnorthwest which has brought down the bouldermaterial and shaped the land." Häraf framgar att Milthers tänker sig den frän Finland kommande meridionala och den frän Östersjöbäckenet inträngande isen samtidiga, och att de brutna gränslinjerna för ledblocken utgöra vittnesbörd om kampen mellan dessa skilda isströmmar. Jag har likväl uppfattat uppkomsten af dessa gränslinjers förlopp pa annat sätt. Dessa omraden äro ju belägna innanför gränsen af "den yngre baltiska nedisningen", hvilken gräns ungefärligen antydes af den linje, hvartill det sjörika moränlandska pet sträcker sig inät Ryssland, sasom Sederholms uttalande med anlcdning af Korns blockfy nd vid KöBull. Comm. ocol. de finlande N:o 2. 2) Scandinavian Indicator-Bould ers, sid. 122. I ) Jfr. J. J. nigsbcrg. 24 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. N: o 32. Ramsay 1) päpekat. Oe spridningsgränser, som danades af "den stora nedisningens" radiella strömriktningar i dessa trakter, hafva sedermera under "den yngre baltiska nedisningen" blifvit störda af den meridionala Östersjöströmmen. Det är först när man begifver sig utanför gränsen för denna yngsta "nedisning", man möter "den stora glaciationens" orubbade aflagringar, och man kan där alltsä fä fram verkligt primära spridningsgränser. Den sommar, jag var sysselsatt med blockstudier i Ostbaltikum, förslogo tyvärr icke tid och medel att fortsätta undersökningarna utanför den baltiska isens gräns, men är det min afsikt att, säsnart tilIfälle erbjudes, utsträcka blockletningarna sä längt sig göra läter. Dessa böjda och brutna östra spridningsgränser innanför den baItiska nedisningens gräns hafva sälunda enligt författarens mening ursprungligen blifvit anlagda i en NW- SE:lig riktning, de extrema gränserna, möjligen med en ännu större sväng österut. Denna orientering skedde under "den stora nedisningen", da landisen i dessa trakter rörde sig hufvudsakligen frän NW till SE, nagot sydligare till SSE. Denna rörelseriktning antydes genom det system af äldre räfflor, som Grewingk 2) och Schmidt 3) pävisat uti Ostbaltikum, och bestyrkes äfven af de sparsamma blockuppgifter, som förefinnas frän det inre af Ryssland. Sälunda omtalar Murchison 4) fynd af solomenskibreccia vid Nischnij-Nowgorod, hvilket block blifvit dittransporteradt frän moderklyften i NW - SE:lig riktning. Tschernyscheff 5) har vid Vjatka anträffat schokschasandsten, och enligt benäget meddelande har Ramsay invid Moskva funnit viborgsrapakivi. Tanner har likaledes vid Moskva tillvaratagit en rapakivibergart 6), som dock till sin ursprungsort ej säkert kan bestämmas. Dessa blockuppgifter tyda afgjordt pä, att under I) W. Ramsay, Geol. Entw. d. Halbinsel Kola. Fennia 16. N:o 1. 2) C. Grewingk, Erläuterungen zur zw. Ausgabe der geognostischen Kart e von Liv-, Est- und Kurland. Dorpat 1879. 3) Enligt E. Geinitz, Die Eiszeit, sid. 33. 4) R. Murehisoll o. a., Geology of Russia in Europe. Vol. I, sid . 5 14. 5) Enligt muntligt meddeland e af denne At prof. W . Ramsay. 6) Förvaras i Universitetets Mineralogiska Instituts samlingar. Helsingfors. H . HauseIl, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. 25 den stora nedisningen en NW- SE:lig rörelse förefunnits hos landisen i Rysslands centrala delar. Huru den ofvanomnämnda "rubbningen" af de östra spridningsgränserna i det baltiska glaciationsomradet tillgick, är ju icke svart att tänka sig, Dä den yngre baltiska isströmmen, sasom västgränsen för uralitporfyriten och hoglandsporfyren utvisar, öfver sa godt som heia Ostbaltikum rörde sig i nordsydlig riktning, stötte den j u i stor vinkel mot blockspridningsgränserna fran "den stora nedisningen". Oe gamla moränaflagringarna, som isen härvid öfverskred, blefvo naturligtvis till största delen liggande, d. v. s. nagon massförflyttning af denna morän ägde icke rum. Däremot afsatte landisen nu ofvanpa denna gamla bädd ny morän af nordligare härkomst. Denna förmädde emellertid öfvertäcka hvarje spridningsomräde söderut blott en kortare sträcka, ty ju mer isen framskred, desto mera gjorde omblandningar sig gällande. Det faktum, att stenletningarna företrädesvis verkställas i glacifluviala aflagringar, d. v. s. sekundärt bearbetad morän, försvagar icke nämnvärdt den gifna tolkningen, ty materialet till rullstensgruset tages ju fran de öfversta moränpartierna. Naturligtvis skulle fragan om blockens olika transportriktningar lösas säkrast, ifall man hade att hälla sig till tvenne väl skilda moränbäddar med mellanlagrade "interglaciala" sediment. Dylika moränhorisonter hafva emellertid i Östersjöprovinserna ingenstädes med säkerhet blifvit pävisade. 1) Fran Kowno guvernement äfvensom frän Vitebska och Pskowska guvernementen anför dock Nikitin 2), tvenne moränbäddar ätskilda af skiktade aflagringar. Da emellertid det bästa materialet för blockstudier i de allra fiesta fall anträffas i rullstensasar och de fiesta grustag äfven äro anlagda i dylika, kommer man naturligtvis främst att betjäna sig af dem. Ännu äterstar att se, huruvida landisen under den allmänna afisningen oscillerat i nägon man uti dessa trakter och om den därvid lokalt kommit att ändra riktningar. 1) Intramoräna sandlager hafva dock anträffats vid borrningar i Kurland. reoJlor. 113CJltJlOBaHiH etc. 113B. feoJlO rl1'1eCKarO KOMI1TeTa. XVI. 173.) 2) S. Nikitill l C. HI1KllTI1Hb), loc. cit. ( TO AAb, 26 Bulletin de la Commission gcologique de Finlanue. N:o 32. Man kan, som redan tidigare nämndes, i Östersjöprovinserna stort sedt skilja mellan ett glacialt ackumulations- och ett glacialt erosionsomräde (se kartan). Det förra intager onuädets södra delar, det senare är att sökas företrädesvis i norr, omfattande nästan heIa silurgebitet och äfven norra delen af den gamla röda sandstenens omräde. Det är tydligt att landisen under den allmänna af-isningen förhällit sig väsentligen annorlunda inom bäda dessa omräden. Sedan isranden dragit sig tillbaka frän den marginala ackumulationsgördel, som utgör en direkt fortsättning pa det nordtyska ändmoränsträket och som i form af en väldig bäge sträcker sig genom heIa nordvästra Ryssland ända upp till Kanin halfön, smälte den icke jämnt undan, utan ryckte fram sannolikt i ätskilliga repriser, medan den ännu lag i trakterna SE om linjen Dorpat- Riga. Härvid accumulerade isen den lösa röda moränlehmen, som i dessa trakter är den dominerande, till ett backigt, oroligt ändmoränlandskap, hufvudsakligen fördeladt pä tvenne bredare gördlar, strykande NE-SW. Dessa ätskiljas af sandhedar, hvilka äfvell intränga i dem och göra dem ställvis mindre sammanhängande. Dessa hedar äro antingen sand ur, lik dem i Nordtyskland och Danmark eller ock, säsom i trakten kring Velikie Luki, insjöaflagringar. En sma- lare nordligare ackumulationszon kan ännu följas mellan Dorpat och Rigavikens ända. Fortsättningen kulliga kamesgördeln mellan västerut är sannolikt den starkt Tukkum och Talsen i norra Kurland. Den bagformiga, markerade ändmorän, som enligt Doss omsluter läglandet söder om Riga vikens innersta deI, torde möjligen vara samhörig med den gördeI, som ät nordost framgär förbi Jakobstadt till Haanhofs stora ackumulationsmassa väster om Pskow. Uti norra Liv- land och i Estland söker man i allmänhet förgäfves efter randackumulationer. Dylika hafva af mig anträffats blott pa Dagö, hvarest den ostvästligt orienterade halfön Dagerort utgör en verkligen impone rande, ehuru kort randmorän, äfvensom vid Reval (Nömme), där ett randdelta torde föreligga. Detta har dock efterät delvis deformerats till strandvallar. Waiwarahöjderna W om Narva, som jag äfven besökt, torde möjligen va ra eIl randbildning. Materialet är där i allmänhet, sä vidt jag kunde se, oskiktadt (moränlehm). I öfrigt anträffas inom - - - - - - - -- ----~--------- H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. 27 dessa trakter antingen blott jämnare krossgrus- och moränlehmmarker, men därjämte system af drumlins. Rullstensäsar äro i Estland, särskildt i dess mellersta delar, tämligen allmänna, men söderom siluren föga framträdande. De jämna, ofta öfver stora arealer dominerande bottenmoränJandskapen äfvensom drumlins tyda pä, att en glacial erosion här vi da mer gjort sig gällande än längre söderut. Man kan sälunda draga den slutsatsen att den allmänna deglaciationen i Östersjöprovinserna genomgätt tvenne skeden, ett tidigare, dä isen blott längsamt drog sig tillbaka, under det den ett flertal gänger ryckte fram, samt ett senare, da recessionen skedde sä hastigt, att tidigare danade bottenerosionsformer, säsom drumlins och plana moränmarker, icke bortskymdes genom om- och pälagring. De skaror af drumlins, hvilka uppträda i mellersta Livland strax N om den nordligaste ackumulationsgördeln, utvisa alltsä landisens rörelseriktning under den tid, dä denna gördei uppstaplades. Riktningen af dessa drumlins är mycket konstant NW - SE. Att landisen dä icke mera rörde sig meridionalt, som under den baltiska nedisningens hufvudskede, framgär äfver däraf, att isen i norra delen af Östersjöbäckenet (i södra delen var den redan bortsmält) visade tendens till att röra sig mot SE.!) Däremot framsköt isen under den na tid i Riga viken sannolikt meridionalt i form af en lob. Doss' tidigare omnämnda bägformade ändmorän S om Mitau var da, vid ett visst skede, gränsen för loben. Att denna sistnämnda oscillerat ännu längre söderut utanför ändmoränbägen, därpä tyda de af Doss 2) beskrifna, till bagen radieilt ställda drumlins utanför densamma. Nägon yttre ändmoränbäge är dock ej med säkerhet pävisad. Slutligen aterstär ännu att nämnas nagra egendomligt afvikande räfflor och drumlins i erosionsomrädet. Pä Öseloch Moon finnas ') En SSE:lig riktning hos landiscns rörelse har salunda Muntlze (c. Wiman, Über die Borkholmer Schicht im mittelbaltischen Silurgebiet. Bull. Geo!. Inst. of Upsala, 1900) observerat pa Gotland fra n istidens allra sista skede i denna trakt. Han förklarar denna riktning uppkommen under en oscillation, hvarvid möjligen en sidoisström fran svcnska fastIandet verkade aflänkande. Se äfven L. Ha!mstrOm , Öfversikt af den glacia la afslipningen i Sydskandinavicn. Geo!. För. Förh. Bd. 26. 1904. 2) B. Dass, Ueber das Vorkommen einer Endmoräne, sowie von Drumlins, Asar und Bänderton im nörd!. Lithauen. Centr. BI. f. Min etc. Jahrg. 1910. N:o 22. 28 Bulletin de la Commission geologiqlle dc Finlandc. N:o 32. enligt Grewingk 1) räfflor med riktningen NE - SW. I närheten af Weissenstein anträffade jag ett system af drumlins alldeles liknande dem i mellersta Livland. Oe förra stryka dock NE- SW. Oe mäste emellertid betraktas som alldeles lokala variation er i isrörelsen under landisens sista skede i denna trakt. Af de ofvan meddelade resultaten angäende blockstudierna torde alltsä framgä, alt landisens rörelseriktningar i Ostbaltikum under olika skeden aj istiden i hög grad divergerat. Vid tiden för glaciationens maximalstadium rörde sig ismassorna öfver Ostbaltikum väl i hufvudsak frän NW till SE säsom man fär sluta sig till af det primära san nolika förloppet af ledblockens östra spridningsgränser samt (med en viss reservation) af de äldre räfflornas riktning. Under istidens senaste skede, det ungbaltiska, rörde sig däremot landisen med säkerhet hufvudsakligen meridionalt, söderut med en dragning ät SW. Martin 2) har sälunda icke rätt, dä han säger: "die Bewegungsrichtungen der Hauptmasse des Eises blieben während aller Entwickelungsphasen einer jeden Invasion überall dieselben". Mot tillämpningen af Martins sats pä Sydskandinavien har äfven Holmström 3) bestämdt opponerat sig. Orsaken, hvarför isrörelsens riktning ändrats i sä hög grad i Ostbaltikum, är tydligen den, att landisens närgebit under den stora nedisningen delvis haft ett annat läge än vid tiden för den ungbaltiska landisens utbredning. Holmström 3) tänker sig, att närgebitet i det förra skedet legat i Högskandinavien, och att det sedermera förflyttats till trakterna nedanför fjällsjökedjan, hvilket ju Högbom, Oe Geer m. fl. äfven antagit. Ett sälunda beläget närgebit under den ungbaltiska istiden skulle dock svärligen kunnat gifva upphof ät en meridional isrörelse sä längt österut som i trakten af Hogland, utan mäste man tänka sig, att den ismassa, som under denna tid framskred öfver Östersjöprovinserna, i hufvudsak kommit rakt norrifrän, d. v. s. varit en jinsk isström med närgebitet beläget nilgonstädes i jinska Lappmarken. Oet är sälunda I) L. c. sid. 54. 2) J. Martin, Dilllvialstudien VII. Ueber die Stromrichtllngen des nordellropäischen Inlandeises. Abh. N at. Ver. Bremen XVI. 1900. 3) L. HolmstrtJm, Öfversikt af den glaciala afslipningen i Sydskandinavien. Geol. För. Förh . Bd. 26. H. 5. 1904. -- --- - - - - --- -_ .- - - -- - -------, 29 H. Hausen, Sydfinska ledblockens spridning i Ryssland. enklast att tänka sig tvenne närgebit existerande under den ungbaltiska istiden, ett i N Sverige och ett i N Finland, bäda sändande sina hufvudströmmar söderut. ToreIl 1) och senare Holmström 2) hafva antagit möjligheten af att det existerat "en ostbaltisk isalp", den förre, för att förklara nägra NE:liga och E:liga räfflor vid Peipus, den senare, för att ädagalägga existensen af en gammalbaltisk isström, som skulle rört sig öfver Sydskandinavien i NE-SW:lig riktning. Närgebitet för den finsk-ostbaltiska isströmmen behöfver dock ej hafva legat sä längt österut som för den gammalbaltiska; och intet tyder häller pä att förhällandena frän den gammalbaltiska isperioden sedermera skulle upprepats, ty i det fallet skulle man kunnat vänta sig en vi da större ungbaltisk isextension öfver Ryssland österut, än hvad randackumulationerna ät detta häll gifva vid handen. Holmströms 3) antagande, att "meridian-isströmmen" icke sträckt sig längre inät Ryssland än till moränackumalationernas yttre g räns (Ramsay), och att den "högbaltiska isen" slutat nagonstädes inom Östersjöprovinserna, har inga säkra stöd för sig. Ätminstone saknas säväl utpräglade moränhorisonter frän olika skeden som ock randbildningar fran nägot maximal stadium inom dessa trakter. Universitetets Mineralogisk-geologiska Institut, Helsingfors. 1911. Till kartorna. Pä grund af det preliminära skede, hvari undersökningen f. n. befinner sig, äro bäda kartorna att betraktas mera som skisser, hvilka dock i sina hufvuddrag torde motsvara de faktiska förhällandena. Kartan n:o 2 är konstruerad pä basen af en isohypskarta, utgifven af ryska väg- och vattenbyggnadsdepartementet. I det vid- ... lyftigare arbete ang. kvartärbildningarna, hvilket förl. ärnar utgifva i en framtid, j kommer en mera detaljerad karta öfver samma ämne att ingä. 1) o. Torell, Den ostbaltiska isalpen. Forh. ved. de Skand. Naturlorsk. 14 Made i Kjabenhavn. 1892, sid. 452- 55. 2) L. HolmstrtJm, Öfversikt af den glaciala afslipningen i Sydskandinavien. Geol. För. Förh. Bd. 26. H. 5. 1904. 1 30 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. N:o 32. Deutsches Referat. Studien über die Ausbreitung der südfinnischen Leitblöcke in Russland, nebst einer Übersicht der letzten Eisrezession im Ostbaltikum. Vorläufige Mitteilung. Vorliegende Darstellung ist das Resultat hauptsächlich von Blockstu dien in den Ostseeprovinzen und einigen angrenzenden Gouvernements im Sommer 1910. Die aus diesen Resultaten gezogenen Schlüsse dürfen jedoch nicht als in jeder Hinsicht endgültig angesehen werden, da ich in Zukunft die Untersuchung über einen grösseren Teil des Vereisungsgebietes in Russland auszustrecken beabsichtige, wobei einige Fragen von den verschiedensten Seiten beleuchtet werden dürften. Verf. hat sich bei seinen Blockstudien südfinnischer Leitblöcke bedient, nämlich solcher von Äland-Rapakivi, Tammela-Uralitporphyrit, sowie Wiborg-Rapakivi mit dazugehörigen Porphyren. Von diesen sind die Aländischen Blöcke schon lange in den glazialen Ablagerungen auf dem Kontinent weiter nach W verfolgt worden, innerhalb Russlands aber ist dieses Studium in hohem Grade vernachlässigt worden, bis der dänische Geologe Milthers vor einigen Jahren die östliche Verbreitungsgrenze der Dala-Porphyre und der Aländischen Gesteine untersuchte. I r i Als der Verf. es sich zur Aufgabe machte, die Verbreitung der südfinnischen Leitblöcke in Russland zu verfolgen, lag es ihm vor allem daran, den Verlauf der Westgrenze für den U ralitporphyrit und den Wiborg-Rapakivi zu untersuchen. Hierdurch wäre die Bewegungsrichtung des Inlandseises während der jüngeren baltischen Vereisung klargestellt, welche erstere offenbar einen weniger östlichen Verlauf hatte, als die, welche während der grossen Vereisung vorherrschte. Das Resultat dieser Untersuchung war, dass diese Westgrenzen meridional verlaufen, nach Süden zu dagegen vermutlich, dem hauptsächlichen Verlauf des Ostseetales, entsprechend abbiegen. Die östliche Verbreitungsgrenze der Aländischen und Nordbaltischen Blöcke überhaupt, war, wie schon erwähnt, bereits durch Milthers H. flausen, Sydfinska Icdblockens spridning i Ryssland. 31 festgestellt worden. Seine Beobachtungen waren jedoch etwaszu wenigzal!lreich, als dass nicht Gründe für eine erneute Untersuchung vorgelegen hätten. Meine Ergänzungen ergaben aber annähernd dasselbe Resultat, indem die Grenzlinie in der Gegend von Dorpat offenbar knieförmig (s. d. Karte) aus der Richtung WNW- ESE nach NW- SE umbiegt. Die Ostgrenze des Uralitporphyrites scheint einen nach NE konkaven Bogen über Wesenberg und die Gegend W von Pskow nach der Gegend E von Welikie Luki zu beschreiben. Betrachtet man den Verlauf dieser Grenzen, sowie die eigentümliche Kurve, welche Milthers für die Ostgrenze der DalaBlöcke gezeichnet, so findet man, dass alle diese Linien nicht ursprünglich (wie die Westgrenzen) sein können, sondern offenbar nachträglich Während der grossen Vereisung waren diese gestört worden sind. Grenzen in NW- SE:licher Richtung orientirt, dann aber durch den meridional streichenden jüngeren baltischen Eisstrom etwas nach Süden geschleppt worden. Es ist also in diesen Gegenden, welche sich innerhalb der Grenze des jüngeren baltischen Eisstromes befinden, nicht möglich, die Bewegungsrichtungen des Inlandseises während der grossen Vereisung genau anzugeben, sondern dies kan nur mit einer grösseren Wahrscheinlichkeit geschehen. So viel ist indessen sicher, dass die Eisbewegung während dieser Zeit weit mehr nach Osten gerichtet war, als man in letzter Zeit angenommen hat. Erst an der Aussenseite der äussersten Grenzlinie des Inlandseises kann man wirklich primäre Streuungsgrenzen zu finden erwarten. Die diesbezüglichen Untersuchungen sind noch nicht begonnen. Die Frage nach den Rezessionsstadien des letzten Inlandseises in den Ostseeprovinzen befindet sich noch in ziemlich unerforschtem Stadium. Durch häufige Exkursionen während des letzten Sommers hat jedoch der Verf. versucht, sich Einblick in die allgemeinen Strukturzüge der Quartärbildungen des Gebietes zu verschaffen, wobei es sich zeigte, dass man dasselbe im grossen und ganzen in ein nördliches glaziales Erosionsgebiet und ein südliches glaziales Akkumulationsgebiet einteilen kann. Während der allgemeinen Abschmelzung hat das Inlandseis hier zwei wesentlich verschiedene Stadien durchgemacht: Zwischen ,der Grenze der baltischen Vereisung oder der Grenze, welche gleich- 32 Bulletin de la Commission geologique de Finlande. N:o 32. bedeutend ist mit derjenigen der seenreichen Moränenlandschaft nach Russland hinein (Ramsay) und einer Linie ungefähr von Riga in NE:licher Richtung über Dorpat, hat der Eisrand mehrfach hin und her geschwankt, wobei er eine hügelige, hauptsächlich auf zwei breitere Gürtel mit dazwischen liegenden "Sandur" verteilte Moränenlandschaft erzeugte. Die durch Dass nachgewiesene bogenförmige Endmoräne im S des Mitauer Tieflandes ist offenbar an der Spitze einer Zunge entstanden, welche sich durch den Rigaer Busen vorwärtsbewegte. Im nördlichen glazialen Erosionsgebiet sucht man im allgemeinen ve rgebens nach Randakkumulationen. Statt dessen treten dort Scharen von Drumlins auf, die hauptsächli ch in NW-SE streichen und zeigen, dass das Inlandseis sich vor seinem Verschwinden aus dieser Gegend in dieser Richtung bewegte. Einige eigenartige abweichende Drumlins und Schrammen sind im Silurgebiet anzutreffen, sie sind jedoch ganz lokalen Variationen der Eisbewegung in dieser Gegend znzuschreiben. N;c. I, ~--------------- ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------, l l' lii O I 'in ~{ () i :n iJ KARTA OfllER UTBREDNINGEN IIF FENNOSKANDISKA LEDBLOCK I NW RYSSLAND OCH LRNDISENS HUFVUDSRKLlGR RÖRELSERIKTNINGHR UNDER OLlI<R TI DER. 5 I< RL R : 1: 6,000.000 SPRIDN INOSORÄNSER : D = dal aporfyrer (E"1. IImi"off o< h Mil th.,,) A __ U = V H -= RÖRELSERIKTNINCAR : undcr den sto ra nedisningcn. iländska bergart.r Tammal~ ur.litportyrlt ~ Iborgsrap.ki~1 under det baltlska skod e!. hoglandsportyr, ","(1 V" 1!jO G, ArvidSSO!1 H:fors, l/aIl5en, Sydtrn,l<d ledblockells spridning 14 1 I~n 160 DEN BAL TISKA LANDISENS RECESSION GENOM NW RY55LR ND IIF H, HRUSEN, S KR LR l ' 6,000.000. Plana mor3nmarker, mannt omr~dc elltr s'Jamland RandJs eller randmoran i)rum li n; . Isdllmd sjö. (!(tramarg in1 1 dr ä "erl ng och aHopp ~ö r Isdä md sjä (J'fr . med d en nu t I d a hvdrograil n ". , . Landistns perifera rörelser iktnlng undtr h\)a rJe rt:cesslonsstadium 27° G. Arvidsson H :fors. Fascicules parus du Bulletin de la Commission geologique de Finlande (en vente dans la librairie Akademiska bokhandeln, Helsingfors, et chez MAX WEG, Königstrasse 3, Leipzig). N:o 1. N:o 2. N:o 3. N:o 4. N:o 5. N:o 6. N:o 7. N:o 8. i N:o 9. f I I N:o 10. I I N:o 11. N:o 12. N:o 13. N:o 14. N:o 15. N:o 16. N:o . 17. N:o 18. Cancrinitsyenit und einige verwandte Gesteine aus Kuolajärvi, von WILHELM RAMSAY und E. T. NYHOLM. Mit 4 Fig uren im Text. Mai 1896 . . . . . . . . Ueber einen metamorphosirten präcambrischen Quarzporphyr von Karvia in der Provinz Äbo, von J. J. SEDERHOLM. Mit 12 Figuren im T ext. Dec. 1895 Till fragan om det senglaciala hafvets utbredning i Södra Finland, af WILHELM RAMSAY, jemte Bihang 1 och 2 af VICTOR HACKMAN och 3 af J. J . SEDERHOLM. Med en karta. Resume en frantyais : La transgression de l'ancienne mer glaciaire sur la Finlande meridionale. Fevr. 1896 . . . . . . . . . . . . . Ueber einen neuen Kugelgranit von Kangasnie mi in Finland, von BENJ. FROST\;:RUS. Mit 2 Tafeln und 11 Figuren im Tex t. April 1896 . . . . . . . . . . Bidrag till kännedomen om Södra Finlands k vartära nivaför ändringar, af HUGO BERGHELL. Med 1 karta, 1 plansch och 16 figurer i texten. Deutsches Refera t ; Beiträge zur Kenntnis der quartären Nive auschwankunge n Süd-Finnlands. Mai 1896 . . . . . . . . . . . . . . ., . . . . . . . . . . . . . . . . . . Über eine archäische Sedimentformation im südwestlichen Finnland und ihre Bedeutung für die Erklärung de r Entstehungsweise des Grundgebirges, von J . J. SEDERHOLM. Mit 2 Karten, 5 Tafeln und 96 Figuren im Text. Fevr. 1899 Über Strandbildungen de s Litorinameeres auf der Ins el Mantsinsaari, von JULIUS AILIO. Mit 1 Kar.te und 8 Figuren im Text . . . . . . . . . . . . . Studier öfver Finlands torfmossar och fossila kvartärflora, af GUNNAR ANDERsSON. Med 21 figur er i texten och 216 figurer a 4 taflor. Deutsches Referat: . Studien über die Torfmoore und die fos's ile Quartärflora Finlands. Dec. 1899 Esquisse hypsometrique de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. A vec 1 carte. Nov. 1899. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Les Depots quaternaires en Finlande, par J . J. SEDERHOLM. Avec 2 figures dans le texte et 1 carte. Nov. 1899 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Neue Mitteilungen über das Ijolithmassiv in Kuusamo, von VICTOR HACIrnAN. Mit 2 Karten, 12 Figuren im Text und 4 Figuren auf einer Tafel. Mars 1900 Der Meteorit von Bjurböle bei Borga, von WILHELM RAMSAY und L. H. BORGSTROM. Mit 20 Figuren im Text. Mars 1902 . . . . . , . . . . . . . . . . . Bergbyggnaden i sydöstra Finland, af BENJ. FROSTERUS. Med 1 färglagd karta, 9 taflor och 18 figurer i tex ten. Deutsches Referat: Der Gesteinsaufbau des südöstlichen Finland. Juli 1902 . . . . . . . . . . . . . . . . Die Meteoriten von Hvittis und Marjalahti, von LEoN. H. BORGSTROM. Mit 8 Tafeln.. April 1903 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Die chemische Beschaffenheit von Eruptivgesteinen Finlands und der Halbinsel Kola im Lichte des neuen amerikanischen Systemes, von VICTOR HACIrnAN. Mit 3 Tabellen. April 1905 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . On the Cancrinite-Syenite from Kuolajarvi and a Relate d Dike rock, by I. G. SUNDELL. With one plate of figures. August 1905 . . . . . . . . . . . . . On the occurrence of Gold in Finnish Lapland, by CURT FIRCKS. With one map, 15 figures and frontispiece. Nov. 1906 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Studier öfver Kvartärsysteme t i Fennoskandias nordliga delar. I. Till fragan om Ost-Finmarkens glaciation och niväförändringar, af V. TANNER. Med 23 bilder i texten och 6 taflor. Resume en frantyais: Etudes sur le systeme - : 50 -; 75 1: 25 1: 25 2: - 5: - 1: 25 4: 1: 1: - 1: 50 1: - 4: 2: 50 2: 50 1: 1: 25 N:o 19. N:o 20. N:o 21. N:o 22. N:o 23. N:o 24. N:o 25. N:o 26. N:o 27. N:o 28. N:o 29. N:o 30. N:o 31. N:o 32. quaternaire dans les parties septentrionales de la Fenno-Scandia. I. Sur la glaciation et les changements de niveau du Finmark oriental. Mars 1907 Die Erzlagerstätten von Pitkäranta am Ladoga-See, von OTTO TRosTEDT. Mit 1 Karte, 19 Tafeln und 76 Figuren im Text . . . . . . . . . . . . . . . . Zur Geologischen Geschichte des Kilpisjärvi-Sees in Lappland, von V. TANNER. Mit einer Karte und zwei Tafeln. April 1907 . . . . . . . . . . . . . . . Studier öfver Kvartärsystemet i Fennoskandias nordliga delar. II Nya bidrag till fragan om Finmarkens glaciation och nivaförändringar, af V. TANNER. Med 6 taflor. Resurne en fran/fais: Etudes sur le systeme quaternaire dans les parties septentrionales de la Fenno-Scandia. 11. Nouvelles recherehes sur la glaciation et les changements de niveau du Finmark. Juin 1907 . Granitporphyr von Östersundom, von L. H. BORGSTRöM. Mit 3 Figuren im Text und einer Tafel. Juni 1907 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Om granit och gneis, deras uppkomst, uppträdande och utbredning inom urberget i Fennoskandia, af J . J. SEDERHOLM. Med 8 taflor, en planteckning, en geologisk öfversiktskarta öfver Fennoskandia och 11 figurer i texten. English Summary of the Contents : On Granite and Gneiss, their Origin, Relations and Occurrence in the Pre-Cambrian Complex of Fenno-Scandia. With 8 plates, a coloured plan, a geological sketch-map of Fenno-Scandia and 11 figures. Juli 1907 Les roches prequaternaires de la Fenno-Scandia, par J. J . SEDERHOLM. Avec 20 figures dans le texte et une carte. Juillet 1910 . . . . . . . . . . . . . Über eine Gangformation von fossilienführendem Sandstein auf der Halbinsel Langbergsöda-Öjen im Kirchspiel Saltvik, Aland"Inseln, von V. TANNER. Mit 2 Tafeln und 5 Fig. im Text. Mai 1911 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bestimmung der Alkalien in Silikaten durch Aufschliesen mittelst Chlorkalzium, von EERO MAKINEN. Mai 1911 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Esquisse hypsometrique de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec une carte et 5 figures dans le texte. Juillet 1911 . . . . . . . . . .. ... Les roches prequaternaires de la Finlande, par J. J . SEDERHOLM. Avec une carte. Juillet 1911 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Les depots quaternaires de la Finlande, par J. J. SEDERHOLM. Avec une carte et 5 figures dans le texte. Juillet 1911 . . . . . . . . . . . . . . . . . . Sur la geologie quaternaire et la geomorphologie de la Fenno-Scandia, par J. J. SEDERHOLM. A vec 13 figures dans le texte et 6 cartes. Juillet 1911 . . Undersökning af porfyrblock fran sydvästra Finlands glaciala aflagringar, af H. HAUSEN. Mit deutschem Referat. Mars 1912 . . . . . . . . . . . . . Studier öfver de sydfinska ledblockens spridning i Ryssland, jämte en öfversikt af is-recessionens förlopp i Ostbaltikum. Preliminärt meddelande med tvenne l<artor af H. HAUSEN. Mit deutschem Referat. Mars 1912 . . . . . . 4: 7: 50 1: - 3: 50 1: "- 3: 1: 50 1: 25 - : 50 1: 50 1: 50 1: 50 1: 50 1: - 1: -