150 svenska fåglar och deras läten

fågelsång
150 svenska fåglar och deras läten
Text: Jan Pedersen
Ljud: Lars Svensson
Foto: Jari Peltomäki och Markus Varesvuo
Illustrationer: Jony Eriksson
bokförlaget max ström
221 Fogra39 TAC300 Coated
© Bokförlaget Max Ström
Text: Jan Pedersen
Ljudinspelning: © Lars Svensson
förutom ljudinspelning nr 006, 020, 026, 055,
060, 077, 078, 104 och 145
© Jan-Erik Bruun, Finland,
och ljudinspelning nr 027, 034, 058 och 069
© The British Library. All Rights Reserved.
Licence Number 8873
Illustrationer: Jony Eriksson
Foto: © Jari Peltomäki, Markus Varesvuo och
Tomi Muukkonen
Jari Peltomäki: 8, 14, 16, 19, 22, 24, 28, 32, 39, 40,
45, 48, 50, 52, 57, 58, 59, 60, 73, 75, 76, 77, 78,
82, 85, 93, 96, 106, 112, 113, 120, 122, 123, 127,
128, 130, 135, 137, 142, 147, 148, 153, 162, 164,
165, 166, 167, 168, 169, 174, 175, 176, 177, 178,
179, 181, 182, 185, 186, 187, 189
Markus Varesvuo: omslag, 4, 7, 9, 10, 11, 12, 17, 18,
20, 21, 23, 25, 26, 27, 30, 31, 33, 35, 36, 42, 43,
46, 47, 49, 51, 53, 54, 55, 56, 61, 62, 63, 64, 65,
66, 68, 69, 70, 71, 74, 80, 81, 86, 89, 90, 94, 97,
98, 99, 101, 102, 105, 107, 108, 109, 110, 111,
114, 115, 117, 118, 119, 124, 129, 132, 133, 134,
136, 138, 139, 140, 141, 143, 144, 145, 146, 151,
152, 154, 155, 156, 157, 158, 161, 171, 172, 180,
183, 184, 188
Tomi Muukkonen: 83
Redaktör: Elisabet Sahlin
Formgivning: Mikael Engblom
Original: Amelie Stenbeck-Ramel
Kartor (häckningsutbredning i Sverige):
Mattias Abrahamsson
Audio Module published by arrangement with
becker&mayer! LLC, Bellevue, WA
www.beckermayer.com. All rights reserved
Custom Audio Engineering by Steve Beck
Repro: Linjepunkt, Falun
Tryck: Imago 2011
ISBN 978 -91-7126 -210 -3
Faŵgelsaŵng_kompakt_2_korr 2
10-10-29 10.38.23
Innehåll
Förord
Musik med mening
Att använda ljudspelaren
Fåglars utseende
Lommar
Doppingar
Storkfåglar
Andfåglar
Rovfåglar
Hönsfåglar
Tranfåglar
Vadarfåglar
Måsfåglar
Alkor
Duvor
Ugglor
Gökar
Nattskärror
Hackspettar
Lärkor
Seglare Svalor
Piplärkor och ärlor
Gärdsmyg m.fl.
Järnsparvar
Trastfåglar
Sångare
Flugsnappare
Mesar och Nötväckor
Törnskator
Kråkfåglar
Starar
Sparvfinkar
Finkar
Korsnäbbar
Fältsparvar
Register
Litteratur
Författarpresentation 4
5
6
7
8
10
12
16
32
42
48
52
68
78
80
83
96
97
98
106
108
109
111
115
118
119
134
147
148
160
162
170
172
175
184
185
190
191
192
förord
Ladusvalans sång låter som ett ständigt småpratande.
Fågelsång i våra hjärtan
Fågelsången bebådar våren och ger oss hopp om att sommaren är på väg. När kol­
trasten sjunger de första försiktiga stroferna efter vintern eller när de första lärkorna
slår jublande drillar mot en blå vårhimmel väcker det längtan och hopp hos oss
ljustörstande nordbor att den långa, mörka vintern snart är över.
Få naturupplevelser ligger oss så varmt om hjärtat som vårens och sommarens fågel­
sång. Men att fåglarna sjunger och låter året runt, eller att de svenska arterna uppvisar
en så stor variation och mångfald i detta avseende, kanske inte så många är medvetna
om. Och vissa arter känner de flesta bara genom deras ljudyttringar. Hur många vet
hur göken eller näktergalen ser ut, arter som ändå är välkända genom sin sång?
Fågelläten utgör en viktig, ja omistlig del av vår vardag och vår naturupplevelse.
Tänk bort gråsparvens tjatter från häcken, duvornas kutter, blåmesens klara drill från
äppelträdet – nog skulle livet bli bra mycket tristare och fattigare utan fåglarnas ljud!
Många har svårt att lära sig känna igen de olika arternas sång och övriga läten, det
blir ett myller av snarlika ljud som är svåra att knyta till ett visst utseende. Bäst är
naturligtvis om man har möjlighet att få lite hjälp på traven av någon mera erfaren
och kunnig fågelkännare. Men hur många har tillgång till sådana vänner? Det är vår
förhoppning att denna nya ”ljudande fågelbok” ska avhjälpa denna brist och hjälpa
läsaren att nöta in de olika lätena man hör och koppla dem till ett utseende, till ett
artnamn. Bäst av allt: boken tröttnar inte på din återkommande fråga om hur nu
bofinkens sång låter. Det är bara att trycka på knappen tills lätet är inlärt.
Lycka till!
Jan Pedersen och Lars Svensson
4
musik med mening
Musik med mening
På samma sätt som vårt eget språk är vitalt för vår kommunikation så har de enskilda
fågelarternas läten sin specifika innebörd – från den mest underbara skönsång till de
mest kraxiga läten, från den ensamma solosångaren till kören eller bruset i en flock.
sång och lockläten
Fåglarnas sång och lockläten är bland de bästa fältkännetecknen när det gäller att
identifiera de enskilda arterna. De flesta kan till och med bestämmas på lätet eller
sången enbart, och hos en del arter är det lättare att höra fågeln än att få syn på den,
i synnerhet om den har ett skyggt beteende.
Grovt kan man indela fåglarnas ljud i två huvudgrupper: sång och lockläten.
Sången är oftast melodiöst uppbyggd och ibland lång och upprepande. Normalt
framförs sången av hanen för att markera och försvara reviret och för att attrahera en
eller flera honor. Vissa arter är duktiga imitatörer och kan fläta in alla möjliga ljud
från omgivningen eller härma fåglar de hört som unge i Sverige eller i vinterkvarteren
i andra länder. Begreppet sång används numera även för arter som man traditionellt
inte tidigare ansett ha någon sång utan snarare ett spel- eller revirläte, till exempel
lommarnas ropande och orrens bubblande läten.
Locklätena kan ofta höras året runt och används i specifika situationer, men ett läte
kan också ha olika funktioner, till exempel både som kontakt- och flyktläte:
• Locklätet i snäv bemärkelse används för att locka på en fågel av samma art.
• Kontaktlätet används mellan enstaka individer eller för att hålla ihop flocken.
Glidande och diffus gräns mellan detta läte och föregående.
• Flyktlätet används när fågeln lyfter eller flyger och har samma funktion som
lock- och kontaktläte.
• Oroslätet uttrycker osäkerhet och oro inför en möjlig fara. Ofta lågmält.
• Varningslätet varnar för uppenbar fara vid boet eller till exempel under födosöket.
Ofta högljutt.
• Tigglätet används av ungarna för att tigga mat av föräldrarna. Ibland kan honan
använda det inför hanen.
• Vinglätet är ljudet från vingarnas slag i luften och till exempel knölsvan och knipa
kan artbestämmas enbart på detta.
• Trumningar med näbben används av flertalet hackspettar istället för regelrätt sång.
Ett bra sätt att lära sig fågelsång är att börja tidigt på våren, innan alla flyttfåglar
anlänt och löven slagit ut. Känner du igen mesarna, nötväckan och hackspettarna
kan du sedan koncentrera dig på de nya och ännu okända lätena från flyttfåglarna.
Lyssna in dig på strukturen och frekvensen i sången. Varieras den eller upprepas
strofen maskinmässigt? Stiger eller sjunker tonhöjden? Korta eller långa pauser
mellan stroferna? Alla detaljer utgör ledtrådar till en korrekt identifiering.
Bokens läten utgör bara exempel tagna från en individ. I verkligheten varierar lätena
en aning mellan individerna, och man ska inte hänga upp sig på små detaljskillnader
mellan bokens ljudexempel och den fågel man hör i sin trädgård eller favoritskog.
5
221 Fogra39 TAC300 Coated
ljudspelaren
Att använda ljudspelaren
Vid varje fågelart överst till vänster på sidan anges vilken kategori fågeln tillhör.
Därefter anges vilken typ av läte som spelats in, följt av spelarens nummer för detta
läte, till exempel Smålom Sång 001. Några arter presenteras med flera inspelade
läten, till exempel anges hos vattenrall 037 för Lockläte och 038 för Sång.
• Tryck på knappen A för att starta spelaren. Detta
aktiverar också den lilla lcd-skärmen B som visar
numret för det senast uppspelade lätet.
• Tryck på A igen för att höra fågelns sång eller läte.
• Välj det önskade lätets nummer med hjälp av
knapparna C (bakåt) och D (framåt). För att flytta
framåt/bakåt med ett spår i taget trycker man en
gång. Genom att hålla en av dessa knappar intryckt
kan man snabbspola framåt eller bakåt.
• Stoppa en uppspelning genom att trycka en gång
på A-knappen.
• Öka eller minska ljudet genom att trycka på + eller
– på E-knappen. Den valda ljudvolymen visas till
vänster på displayen.
• Spelaren stängs automatiskt av efter trettio sekunders inaktivitet. Vill man stänga av spelaren manuellt hålls A-knappen intryckt i tre sekunder.
• Spelaren kommer vid ny start att vara inställd på
det senast spelade lätet.
• Spelaren innehåller tre aaa-batterier. För att byta
batterierna skjuts luckan F nedåt.
• På sidan av spelaren finns ett uttag för hörlurar G.
• Utsätt inte spelaren för fukt eller stötar.
G
E
B
C
D
A
Vi har i arbetet med denna bok strävat efter högsta
möjliga ljudkvalitet. Ljudspelaren har emellertid
vissa begränsningar, varför inte alla fågelläten kan
återges med sin fulla klang. För högre ljudkvalitet
rekommenderas att lyssna på Lars Svenssons och
Benny Anderssons cd-skiva Fågelsång i Sverige.
obs: Använd inte boken ute för att locka fram fåglar.
Ofta medför detta stress hos häckande arter. Dessutom kan
det störa andra naturintresserade människors upplevelse.
F
6
Fagelsang_kompakt_001-016 6
10-10-27 21.28.00
221 Fogra39 TAC300 Coated
fåglars utseende
Fåglars utseende
I denna bok presenteras fåglarna enligt den traditionella vetenskapliga systematiken
med besläktade arter intill varandra. Ibland är en eller flera arter flyttade från denna
ordning för att underlätta jämförelsen med arter som är snarlika i utseendet och
som de därmed lätt kan förväxlas med.
De svenska artnamnen på de behandlade fågelarterna följer den standard som
rekommenderas av Sveriges Ornitologiska förening. Efter det svenska namnet anges
också det vetenskapliga namnet (på latin).
Fåglarnas fjäderdräkt förändras hela tiden under årets gång med speciella intervaller
från art till art. Fjädrarna slits och byts ut (fjäderbytet kallas ruggning), och hos vissa
arter finns speciella häckningsdräkter som senare byts till mer anonyma dräkter. Hos
många fåglar blir detta dräktbyte ibland väldigt dramatiskt och utseendet hos arten
förändras mycket, exempelvis byter änderna en stor del av fjädrarna på en gång under
sommaren. Detta gör att änder och även andra arter kan ha flera olika utseenden
under året. Hos många storväxta arter finns en rad olika dräkter, från det att ungfågeln fått sin dräkt till att fågeln blir utfärgad och könsmogen. Hos till exempel
havs- och kungsörn finns fem–sex urskiljbara dräktstadier som ofta, särskilt i början,
visar hur gammal fågeln är innan den når könsmogen ålder. Andra arter uppträder
i färgvariationer (så kallade morfer) från nästan vita individer till mycket mörka –
på gränsen till svarta. Ormvråken är ett bra exempel.
Här nedan ses dräktdetaljer som förekommer i boken.
Hjässa
Örontäckare
Armpennor
Nacke
Näbb
Armtäckare
Rygg
Handtäckare
Haka
Strupe
Handpennor
Bröst
Undergump
Vingknoge
Buk
Bläsand hane
7
Fagelsang_kompakt_001-016 7
10-10-27 21.28.01
lommar
Sång
001
Smålommen behöver en lång startsträcka för att lyfta från vattnet. Teckningen nedan visar vinter- och sommardräkt.
Smålom
(Gavia stellata)
Från den lilla tjärnen hörs ett gåslikt kacklande i det gyllene morgonljuset, precis
innan solens strålar färgar allt orange. Under ljudliga plask landar och lyfter fåglarna.
Lågt i vattnet ligger smålomparet och kastar med huvudena medan de skriker ett
utdraget jämrande ödemarksskri eeaaoh. Det låter som ett litet barn i nöd. Spellätet
är ett annorlunda ljudande, taktfast, hårt malande arro-arro-arro- ...
Smålommen är minst av lommarna (53–69 cm). Den rör sig snabbare, ryckigare
och mindre värdigt än storlommen, och flyktsilhuetten är mer energisk med mindre
utstickande fötter. I häckningsdräkt har den en rostbrunröd halsfläck, grått huvud
och hals och svartvita streck i nacken. I vinterdräkt är huvudet iögonfallande vitt
med grå hjässa och mörk rygg som är översållad med små stjärnor. Näbb och huvud
är för det mesta något uppåtriktade.
Födan utgörs av fisk och mindre vattendjur, och eftersom smålommen häckar i
näringsfattiga små gölar och småsjöar på hedar, myrar, fjället och tundran, måste den
ofta flyga långt för att komma till bra fiskevatten. Det enkla boet reds på stranden
eller ute i vattnet på en tuva. Smålommen finns i hela norra Sverige, från Närke och
norrut, samt i Småland, Västergötland och Östergötland. I augusti–september flyttar
den till kusterna utmed Västeuropa och återkommer efter islossningen i april–maj.
Viss övervintring sker längs våra sydliga kuster.
8
lommar
Sång
002
Storlom i sommardräkt med vackra färgkontraster och vitfläckad rygg. Teckningen nedan visar även vinterdräkten.
Storlom
(Gavia arctica)
Storlommen är en karaktärsfågel i våra stora sjösystem, där det vackra, stämnings­
fyllda ropet ofta ljuder under kvällar och nätter. Fågeln ligger ofta så djupt i vattnet
att endast halsen och huvudet är synliga. Då och då tittar den ner i vattendjupet
och dyker därefter mjukt för att fånga fisk. Det klangfulla, ödsliga ropet hörs vida
omkring och är svårt att ta miste på: klååii-kåk-klååii-kåk-klååii. Den har även ett
skorrande läte, korrr-korrr.
Trots namnet är den 63–75 cm långa storlommen bara något större än smålom­
men. Under häckningen är den sammetslikt helgrå på huvud och nacke med en stor,
svart och tydligt kontrasterande halsfläck. Den har vertikala svartvita halsstreck och
svartvit­rutig rygg. I vinterdräkt är huvud, nacke och rygg gråsvarta. Ungfågeln är
lik en vuxen storlom i vinterdräkt, men går mer i brunt. Storlommen skiljer sig
från smålommen på storleken, silhuetten och den starkare färgkontrasten. I flykten
visar den upp den typiska lomsilhuetten. De långt utstickande fötterna syns tydligt
på den ström­linjeformade kroppen.
Till skillnad från smålommen häckar storlommen i fiskrika sjöar och kan därmed
hämta sin föda på plats. Den bygger ett enkelt bo av vass på en liten holme i vatt­net.
Storlommen är vanligare än sin mindre släkting och förekommer i hela landet utom
på Gotland, Öland och i södra Skåne. Många övervintrar längs kusterna men flertalet
flyttar till Svarta havet och östra Medelhavet från september–oktober och kommer
åter i april–maj.
9
doppingar
Sång
003
Parningsspel.
Skäggdopping
(Podiceps cristatus)
Under våren kan man uppleva skäggdoppingens märkliga parningsspel. Dopping­
paret ligger helt nära varandra, huvud mot huvud. Som i ett skuggspel ruskar de på
huvudena med kindskägget och nack­tofsarna fullt utspärrade. Därefter vidtar ett
plockande och skenputsningar. Ibland kulminerar det hela i ”pingvindansen”, då
fåglarna reser sig upp från vattnet och dansar bröst mot bröst med vattenväxter i
näbben. Skäggdoppingen är mycket ljudlig och har en lång rad hesa raspande, skor­
rande läten. Typiskt är ett något uppåtgående, rullande ka-arrr.
Störst av doppingarna (45–51 cm) och omisskännlig med sitt rödbruna och svarta,
fjärilsliknande kindskägg och den svarta, tudelade hjässtofsen. Skägg och tofs kan
spärras upp som en solfjäder. Könen är lika. Ungfågeln saknar tofs och skägg och
har svarta ränder på huvud och hals. Den flyger lågt över vattnet. I flykten liknar
den en gracil smålom, men skägg­doppingen känns igen på de stora, vita, hop­
flytande vingfälten och den långa, vita halsen.
Skäggdoppingen är vanlig i hela södra landet upp till Dalarna och Gästrikland
samt längs kusten upp till Bottenviken. Favoritmiljö är näringsrika, vassrika insjöar
och skärgårdsvikar där den dyker efter småfisk, men den kan också ta mindre vatten­
djur och insekter. Boet byggs av vattenväxter och placeras på en liten vass­­flotte. För
att vara en fågel som ogärna flyger så flyttar den långt, ända till Västeuropa och bort
till Medelhavet och Svarta havet i september–november. Återkommer i mars–april.
Den kan även övervintra längs våra sydligaste kuster.
10
doppingar
Sång
004
Svarthakedoppingen är mycket iögonfallande i sin sommardräkt.
Svarthakedopping
(Podiceps auritus)
Under vårleken närmar sig doppingparet bröst mot bröst. De slår ivrigt med
fötterna på vattenytan, vilket resulterar i att de ibland är tätt ihop och ibland åker
hit och dit. Nattetid hörs utdragna, nästan gris­liknande skrik, rhyit rhyit, och ett
melodiskt, segt, gnälligt och jamande ryarr. Det sistnämnda lätet är hanens spel
vid uppvaktningen.
En pigg och energisk, 31–38 cm lång dopping med röda ögon och en mycket
karakteristisk sommardräkt med rödbrunt på hals och sidor, svart halskrage och
stora gyllene örontofsar från näbben över hjässan till nacken. I vinterdräkt är den
mest vit och gråsvart. Svarthakedoppingen kan med halskragens form påminna om
skäggdoppingen men är betydligt mindre, mer kompakt och andlik och har helt
andra färger. Ungfågeln är lik den vuxna i vinterdräkt men har svagt randigt grått
på kinden.
Svarthakedoppingen föredrar näringsrika småsjöar och havsvikar med mycket
vegetation, där den bygger ett bo av växtdelar på en flytande vassholme. Födan
utgörs av småfisk, insekter, kräftdjur och snäckor. Den finns relativt sparsamt
längs kusten och i inlandet från Blekinge upp till Bottenviken, men även längre in
i landet i Östergötland till Västergötland, i Mälardalen och från Gästrikland in i
Dalarna. Små populationer finns också långt inne i Norrbottens inland. Flyttar till
Väst­europa i september–november, men kan också övervintra längs våra sydligaste
kuster. Den återvänder till häckningsplatserna i april–maj.
11
andfåglar
Vingljud, Lockläte
007 008
Under isfria vintrar stannar många knölsvanar längs de svenska kusterna.
Knölsvan
(Cygnus olor)
Helt orädd för människan har knölsvanen genom åren gett upphov till många
kulturella associationer, bland annat har den fått stå symbol för renhet och kärlek.
I samband med häckningen vaktar den dock sitt revir och varnar då med ett hest,
ormlikt väsande. Hanen kan vara en skrämmande syn då han simmar mot inkräktare
som en vit vålnad med vingarna spända över ryggen. Ofta hörs också ett melodiskt
aiarr. Under flykten ger vingarna ett karakteristiskt vinande ljud som helt saknas
hos sångsvanen.
Med sin helvita fjäderdräkt, en längd av 140–160 cm och ett vingspann på
208–238 cm är knölsvanen en imponerande syn. Den vuxna fågeln har stor, orange­
röd näbb med en svart knöl vid pannan. Ungfågeln har en mer beigebrun grundton,
näbbroten är helsvart och den saknar knöl. Halsen hålls böjd, som hos den vuxna
fågeln. Detta skiljer den från den snarlika unga sångsvanen.
Häckningen äger rum i näringsrika vatten i inlandet, kustlandskapen och i
skär­gården. Boet är stort och byggt av vass eller tång i strandvegetationen, ofta på
små öar. Födan består av vattenväxter som den når med hjälp av den långa halsen.
Knölsvanen är vanlig i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och längs
Östersjökusten upp till Ångermanland. När isen lägger sig och den inte kan nå
vatten­växterna nära strandkanten flyttar den söderut till öppet vatten. På vintern
ses den ofta i stora flockar i till exempel Öresund eller Stockholms ström.
16
andfåglar
Sång
009
Sångsvanarna samlas ofta i stora flockar under våren på sin väg norrut.
Sångsvan
(Cygnus cygnus)
Tidigare en ödemarksfågel men numera allt vanligare i odlingslandskapet. Till
skillnad från knölsvanen flyttar denna ljudligt trumpetande svan ofta i stora flockar,
gärna i linje eller plogformation, och ses vår och höst rasta i stora grupper på åkrar
och ängar, långt ifrån vatten. Den är mer högljudd än knöl­svanen och utstöter melo­
diska och vittljudande kla-kla-kla eller ho-ho-ho. Det är typiskt att lätena upprepas lik­
artat i små serier om två eller tre. Den har även många kontaktläten mellan makar
och inom familjegruppen. I flykten är vingslagen knappt hörbara.
Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen men ser slankare ut med sin stolt
och rakt hållna, långsmala hals, den avlångt kilformade gula och svarta näbben och
avsaknaden av näbbknöl. Ungfågelns brungrå dräkt är något ljusare än den unga
knölsvanens.
Förr häckade sångsvanen enbart i ensliga myrområden i norra delen av landet,
men sedan den intensiva jakten på fågeln upphört har den dramatiskt ökat sitt
utbredningsområde och finns nu i sjöar i hela Sveriges inland ända ner i Skåne.
Likt knölsvanen livnär den sig av vattenväxter som den når med hjälp av den långa
halsen, men den betar även växter på ängsmarker. Boet är stort och högt och byggs
av dy och bottenväxter. I oktober–november flyttar den till södra Sverige och under
stränga vintrar till nordvästra Europa. På sin väg norröver igen i mars–april stannar
den till vid mellansvenska slättsjöar i väntan på isfria vatten. Välkända är den tidiga
vårens mass­ansamlingar vid sjön Tysslingen i Närke och i vikar av nedre Dalälven,
där den frenetiskt trumpetande svansången är ett säkert vårtecken.
17
andfåglar
Vingljud, Sång
019 020
Kniphanen burrar upp sig under vårens parningsspel.
Knipa
(Bucephala clangula)
Under vårens parningsspel är det action. Hanarna kastar huvudet bakåt, utstöter ett
nasalt, lite gnälligt tudelat kvi-rik, reser sig ur vattnet med sträckt hals och plaskar
med fötterna. I flykten hörs vitt omkring ett vinande, visslande ljud från vingarna,
starkast hos hanen. Honan har ett skorrande garr vid häckningsplatsen och annars
ett rullande rrr. På vattnet kan knipan förväxlas med vigg, men ligger ofta längre ut
från stranden. Hanens dräkt har också mer vitt än viggens.
En 42–50 cm lång dykand med ett stort, toppigt huvud. Hanen i praktdräkt har
mörkt grönmetalliskt huvud, som kan verka svart i dåligt ljus, med en tydlig vit
kindfläck. Hals, bröst och sidor är kritvita, stjärt och ryggens överdel svarta. Båda
könen har ett lysande, guldfärgat öga. Honans huvud är mer brunrött i solsken,
annars är hon finvattrat gråbrun med vit halsring. I flykten har båda könen stora,
vita vingfält. Ungfågeln är lik honan men saknar halsring och har mörkt öga.
Knipan häckar vid sjöar, kuster och myrar i hela Sverige utom i högfjällen. Födan
består av smådjur som snäckor, musslor, insekter och kräftdjur. Den bygger sitt bo
i trädhål, till exempel gamla spillkråkebon, och i holkar. När det är dags att lämna
boet kastar sig de små, storhuvade och vitkindade ungarna ut från flera meters höjd
och leds av honan till vattnet som kan ligga en bra bit bort. Under september–
nov­em­ber flyttar knipan till nordvästra Europa för att återkomma vid islossningen,
ofta som den första av vårens änder. Den kan också övervintra i Sverige.
26
rovfåglar
Lockläte
028
Ormvråk
(Buteo buteo)
En örn, tror många efter sitt första möte med vår oftast sedda rovfågel, men orm­
vråken är bara hälften så stor som havsörnen. Man ser den ofta cirkla på stela vingar
över öppna fält och skogsgläntor. Den är också en vanlig syn på stolpar och staket
intill åkrar eller vägar där den spanar efter smågnagare eller trafikskadat vilt. Lätet
liknar en katts jamande kiääää kiääää, och hörs ofta på våren i spelflykten. Man kan
då se hur vråkparet stiger mot skyn i branta spiraler om varandra, för att sedan
göra en lång djupdykning mot boplatsen.
En kompakt och mellanstor rovfågel (50–57 cm lång och ett vingspann på
110–­128 cm) med varierande fjäderdräkt. Nötbrun ovansida är vanligast, men vissa
är helt svartbruna och några är näst intill vita. I flykten ses mörka tvärband på den
ljusa undersidan av vingarna. Den gamla fågeln har ett svart ändband på stjärten och
den unga fågeln har längsgående streck på bröstet samt ett diffust svart stjärtband.
I flykten är den korta stjärten solfjäderformad när den är utbredd.
Ormvråken trivs i alla öppna miljöer med inslag av skog och dungar, där den
livnär sig av smågnagare, ormar och fågelungar. Även harungar går ner, och man
kan också se den plocka mask på marken. Ibland står den stilla i luften och ryttlar
för att lokalisera bytet. Den är för långsam för att ta bytet i flykten men gör desto
snabbare störtdykningar för att fånga det på marken. Den jagar ofta längs vägar.
I en grenklyka i ett större träd byggs ett stort, platt risbo, fodrat med mossa eller löv.
Ormvråken finns i hela Sverige upp till Gästrikland och Dalarna samt vidare norrut
längs kusten till Norrbotten. Den sträcker söderut i september–oktober och kom­
mer åter i mars–april. Många övervintrar dock i södra Sverige.
34
Ung ormvråk. Oavsett ålder kan dräkten vara allt från nästan vit till mycket mörk.
Utfärgad duvhök.
rovfåglar
Lockläte
029
Duvhök
(Accipiter gentilis)
Den snabbjagande duvhöken är en skräck för alla små och mellanstora fåglar när den
kommer farande i sin karakteristiskt raka och klippande flykt. Lika snabbt har den
försvunnit in i skogen igen eller mot fjärran mål. Ibland kretsar den som ormvråken,
men ses mest flyga i trädtoppshöjd eller bland träden och lågt över marken. Den
mobbas ofta av andra fåglar som med gälla skrik, men med stor respekt, försöker
jaga bort den. Vid häckningsplatsen hörs ett hårt och stackatoaktigt kiak-kiak-kiak.
Honan är betydligt större än hanen. Hon är runt 60 cm lång och har ett ving­
spann på cirka 120 cm, medan hanen är cirka 50 cm lång med ett vingspann strax
under 100 cm. Jämfört med ormvråken har duvhöken längre stjärt och något kortare
vingar. Gamla fåglar har orangefärgat öga, bröst och vingundersida är ljusa, medan
huvud, rygg och vingovansida är skiffergråa. Bröst, stjärt- och vingunder­sidor är
mörkt tvärbandade. Ungfågeln har gula ögon, är brun på huvud och ving­­ovansida
samt gulaktig på bröst och vingundersida. På bröstet ses längsgående streck. Den
mindre hanen skiljs från den snarlika sparvhökshonan på att vingens hand- och arm­
parti är mer jämnlånga.
Duvhöken är en skicklig jägare som huvudsakligen tar kråkfåglar, duvor, mås­
fåglar och fälthöns, men också däggdjur upp till harstorlek, ugglor och mindre
rovfåglar. Den jagar i aktiv och snabb flykt där den i kvicka vändningar över­raskar
bytet. Efter att tidigare ha utsatts för både hänsynslös jakt och miljögifter har duv­
höken ökat i antal och finns idag i hela landet utom på högfjället. Den trivs bäst i
barrskogar med inslag av gammal naturskog, nära fält och öppna områden. Ett stort
bo byggs av ris och kvistar i övre delen av ett kraftigt barrträd. Det återanvänds
ofta år från år och pryds med en krans av färska grankvistar som byts ut med jämna
mellanrum. Gamla fåglar är stannfåglar, medan en del ungfåglar flyttar till södra
Sverige under vintern.
37
hönsfåglar
Sång
036
När fasantuppen hävdar sitt revir placerar den sig gärna högt.
Fasan
(Phasianus colchicus)
Tidigt på våren börjar fasantuppen hävda sitt revir genom att från en upphöjd plats i
terrängen nästan rapa fram ett hest skrockande köö köock, följt av bullrande vingslag.
Han uppvaktar hönan genom att cirkla runt henne, för att sedan luta sig framåt och
med särade stjärtpennor vinkla stjärtens ovansida mot henne. Hönans läte är ett
lägre skrockande köck. Tuppen nöjer sig inte med en ensam höna, utan omger sig
gärna med ett helt litet harem.
Inklusive den långa stjärten blir tuppen upp till 90 cm lång. I sin rostbruna dräkt
med de röda hudpartierna i ansiktet, det mörkgröna huvudet och den långa stjärten
är han en oerhört dekorativ fågel med exotiska drag. Två vildlevande raser förekom­
mer i Sverige, en där tuppen har vit halsring och en där halsringen saknas. Hönan är
cirka 60 cm lång med en mer jämnbrun fjäderdräkt, översållad med svarta pilspets­
teckningar, och även hon är försedd med en lång stjärt. Fasanen flyger ogärna, blir
den skrämd springer den istället på snabba fötter in i någon tätning.
Efter flera försök redan på 1700-talet inplanterades fasanen från Asien i slutet av
1800-talet som jaktbart vilt och är sedan dess en häckande stannfågel i Sverige. Den
förekommer i hela södra Sverige upp till Gästrikland och även längs kusten upp till
Norrbotten. Den trivs i odlingslandskap med skyddande skog eller skogsdungar, men
söker sig även till trädgårdar, sädesfält och vassar. Födan utgörs av frön, vegetabilier,
insekter och andra små ryggradslösa djur, till exempel maskar. Stränga vintrar med
mycket snö är den beroende av stödutfodring. Boet är en enkel bale i vassar, snår eller
högt gräs under en skyddande buske eller gran, och äggen ruvas av hönan enbart. De
nykläckta ungarna är snabbt på benen och följer hönan på födosök i markerna.
47
tranfåglar
Lockläte, Sång
037 038
Vattenrallen håller sig oftast gömd i vegetationen.
Vattenrall
(Rallus aquaticus)
Ett taktfast, metalliskt gypp-gypp-gypp-... avslöjar den dolda fågeln inne i vassen. Det
är vattenrallen, som också kan gallskrika likt en stucken gris. På sen­sommaren kan
oförsiktiga ungfåglar observeras i vass­kanten, men blir de skrämda springer de
snabbt tillbaka in i den skyddande vegetationen. Den är en dålig flygare men kan
istället både simma och dyka.
En 23–26 cm lång sumphöna som med sin långa hals och korta stjärt ser lite
baktung ut. Näbben är lång, något nedåtböjd och rödaktig. Även ögonen är röda.
Ansikte och bröst är blågrå, ryggen är spräckligt kastanjebrun, sidor och buk svarta
med vita ränder. Undergumpen är vit. De stora fötterna är mycket väl lämpade för
levnadsmiljön. Ungfågeln saknar det blågrå och de svarta flankerna.
Vattenrallen är relativt vanlig i rikkärr, träsk, blad­vassområden i grunda sjöar och
vikar och andra djungler av vattenväxter där den kan gömma sig. Födan består av
insekter, små vattendjur, stjälkar och rötter. Den bygger ett undangömt bo av vass
och strån bland starr och tät vass. Vattenrallen finns i hela södra Sverige upp till
Uppland. I september–november flyttar den till Väst- och Sydeuropa och återkom­
mer i mars–april. Enstaka fåglar kan övervintra.
48
tranfåglar
Sång
039
Med sin svarta dräkt och vita pannplåt är sothönan lätt att känna igen.
Sothöna
(Fulica atra)
Uppblåst och aggressivt försvarar sothönan sitt revir på våren. Den springer ofta
bullrande på vattenytan för att jaga bort inkräktare. Annars simmar den runt med
nickande huvud och ger sig till känna genom spruckna enstaviga köck. Ett skarpt,
snärtigt piskande pits kan också höras.
Omisskännlig i sin svarta dräkt och lysande vita pannplåt. Sothönan är 36–40 cm
lång och ser ut som en helsvart dykand, men har mycket kort stjärt och ett litet runt
huvud på en rund, framtung kropp. Det sotgrå på kroppen övergår i ett helsvart
huvud med vit näbb och panna och rött öga. Ung­fågeln är gråbrun, slankare och har
grå hals och strupe och saknar den vita pannan. Den ligger ofta mycket tätt inom
flocken, och dyker inte så ofta som änderna. Innan sothönan dyker gör hon ett litet
hopp, vippar snabbt runt som en kork med framdelen under vattnet och hivar och
sliter i bottenväxterna.
Sothönan häckar i näringsrika sjöar, grunda vikar, dammar och åar. Den är vanlig
i hela södra Sverige upp till Gästrikland och längs Östersjökusten upp till Botten­
viken. Födan utgörs av alger och vattenväxter men även insekter och små vattendjur.
Ett stort, flytande bo av stjälkar och vass byggs inne i vassen. En del flyttar till västra
Europa på hösten men många övervintrar i isfria vatten i Sverige.
49
tranfåglar
Sång
040
Rörhönan är snarlik sothönan men har en tydligt röd panna.
Rörhöna
(Gallinula chloropus)
Från den lilla dammens täta kantvegetation kommer det ut en liten svart vatten­
höna. Den rycker nervöst uppåt med stjärten och går lite struttande. Ibland simmar
den framtungt och nickar med huvud och hals. Rörhönan har en stor lätesrepertoar
med plötsliga, gurglande kurrl och kurrukk, ibland kreck eller upprepade metalliska
kick-kick. Den spelar, helst på natten, med kraftiga keck-keck-keck.
På håll ser den ut som en nätt miniatyr av sothönan, men den 27–31 cm långa
rörhönan har tydligt röd panna och röd näbb med gul spets. Undergumpen har vita
fält, och en vit bård löper längs kroppssidan. De långa benen och fötterna är grön­
aktiga. För övrigt är dräkten så gott som helsvart. Ungfågeln är mer brun och saknar
det röda på panna och näbb.
Rörhönan är ganska vanlig vid näringsrika sjöar, dammar och åar med riklig kant­
vegetation och grunt vatten, där den äter växtdelar, insekter och små vattendjur.
Den trivs även i mycket små och igenväxta vatten. Boet är förhållandevis stort och
högt och byggs av blad och vassrör inne i vassarna. Rörhönan förekommer i hela
södra Sverige upp till Gästrikland och längs Hälsinglands kuster. I september–
oktober sträcker den till västra och södra Europa och återkommer i mars–april,
men den kan också övervintra i isfria dammar i södra Sverige.
50
tranfåglar
Flyktläte, Sång
041 042
Sträckande tranor är en mäktig syn.
Trana
(Grus grus)
Trandans
Högt från skyn hörs trumpetande krrroo krooo. Där uppe flyger tranorna i plog­
formation, med hals och ben utsträckta. Det kraftiga trumpetandet ljuder också
under parningsspelet och dansen. Både från sträckande tranor och från häcknings­
platsen kan man höra vittljudande duetter där honans typiska krråå ingår. Tran­
dansen är ett sällsamt skådespel. Trevande skutt blir till höga, utmanande hopp som
andra snart tackar ja till och en dansmässig eufori utbryter. Flera fåglar plockar upp
pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta, fjädrande hopp
och piruetter med utbredda vingar. Efter att ha dansat länge böjer tranparet sina
långa halsar i samstämmiga, triumferande rop om och om igen. Fåglarna blir mer
och mer fokuserade på varandra och snart inträffar dansens crescendo – parningen.
Med en längd av 96–120 cm och ett vingspann på 185–230 cm är tranan en jätte­lik
fågel, men ändå vacker och graciös. Den har mycket långa ben och en lång, smal
hals med karakteristisk svartvit teckning som fortsätter upp på huvudet med en
röd hjässa som pricken över i. Dräkten är övervägande grå, med en svart, buskig
stjärtplym och svarta handpennor. Den glidflyger ofta på utbredda, långa och breda
vingar med tydliga fingrar.
Tranan har ökat i antal och häckar på ödsliga myrar och mossar i hela landet utom
i fjällkedjan, och mer sällsynt i kustlandet från Sörmland till och med Bohuslän och
Öland. Födan består av växtdelar, potatis, spillsäd och insekter. Boet byggs av ris,
kvistar och strån på ett torrt, skyddat ställe ute i mossens gungfly. I augusti–oktober
flyttar tranan till sydvästra Europa och Nordafrika. Den återkommer i mars–april och
på sin väg till häckningsplatserna rastar tusentals tranor vid Hornborgasjön där de
vilar, äter och uppför den berömda trandansen inför otaliga åskådare.
51
vadarfåglar
Sång
043
Strandskata i sommardräkt. Teckningen nedan visar vinterdräkt.
Strandskata
(Haematopus ostralegus)
Ett högljutt kebiick-kebiick varslar om att strand­skatan är i farten. Lätet skrivs ofta
”kubik” som minneshjälp. Från denna iögonfallande och ganska orädda vadarfågel
hörs även serier av bli-bli-bli, samt ett drillande läte. Den är ständigt på språng, och
när den kommer farande i sin nerhukade ställning ger den ett intryck av att vilja
stånga en eventuell motståndare.
Räknar man bort den långa näbben är strandskatan lika stor som en kaja. Inklu­
sive näbben är längden dock 40–45 cm. I sin svartvita dräkt med det röda ögat, den
röda näbben och de rödaktiga benen kan den inte förväxlas med någon annan fågel.
I flykten syns ett brett och markant vitt vingband och en stor vit gump. Ungfågeln
har mörk näbbspets och gråaktiga ben.
Strandskatorna häckar utmed våra kuster på öar, klippor och skär, där de äter
musslor och snäckor i havets strandzon. De finns också vid större insjöar med närlig­
gande ängar och åkermark i Skåne och Mälardalen. Födan består då mest av maskar
och insekter. Häckningsplatsen kan även vara på så udda ställen som fotbollsplaner,
platta tak och parkeringsplatser. Den enkla bobalen är kantad med småsten och
snäckskal. Strandskatan sträcker mot Västeuropa i augusti–september och återkom­
mer i mars–april som ett av de första vårtecknen vid kusterna.
52
vadarfåglar
Sång
044
Större strandpipare i sin dekorativa sommardräkt.
Större strandpipare
(Charadrius hiaticula)
Sandrullingen kallades den förr, ett passande namn för denna lilla vadarfågel. Som
en liten rullande boll far den runt, stannar tvärt, bockar sig och rullar vidare på
stranden. Under spelflykten, som sker med stela, långsamma vingslag, hörs sången,
ett snabbt tutoe-tutoe-tutoe. Locklätet är ett tvådelat visslande tuipp, uppåtgående på
slutet.
Som alla strandpipare är ”sandrullingen” kompakt och korthalsad med kort och
något bullig näbb. Jämfört med mindre strandpipare är den aningen större (19 cm
lång), står mer upprätt och har större huvud. Den har tydlig svart banditmask,
pannband och halskrage. Pannan är vit och bakom ögat syns en vit fläck. Även
halsen är vit, liksom buken. Ovansidan är jämnt brunaktig. Näbben är orange med
svart spets, och benen orange. I flykten syns ett tydligt vitt vingband. Vinterdräkten
är blekare med helsvart näbb. Ungfågeln är mycket lik den vuxna i vinterdräkt men
med matt orangefärgade ben.
Större strandpiparen är ganska allmänt förekommande vid stränder och klippor
längs våra kuster och vissa insjöar, där den jagar runt efter smådjur i strandzonens
dy. Den häckar också i fjällen ovanför trädgränsen. De välkamouflerade äggen läggs
på marken bland stenar och grus på stranden eller en strandäng. Om det dyker upp
äggrövare, eller rovdjur som vill ta ungarna, lämnar den försiktigt ägg eller ungar
och spelar skadad med bruten vinge för att locka bort förövaren. I juli–september
sträcker den till västra Europa och återkommer till Sverige i mars–april.
53
vadarfåglar
Varningsläte och lockläte, Sång
045 046
Ljungpiparen, här i sommardräkt, är fjällhedens karaktärsfågel.
Ljungpipare
(Pluvialis apricaria)
Under sommarens fjällvandring ljuder då och då ett utdraget, mycket vemodigt och
ödsligt py-pjuu. Det är den vaksamma ljungpiparen som hörs från häckningsplatsen.
Ljungpiparen har också en karakteristisk revirsång som utförs i sångflykt. Med
mjuka, långsamma vingslag, nästan som en stor fjäril, flyger den över häcknings­
området och sjunger ljuh-hi-ljuu, ljuh-hi-ljuu eller en kort sång med snabba, rullande
drillningar.
Ljungpiparen är en rund och bullig, 27 cm lång vadarfågel med stort runt huvud
och kort hals och näbb. Sommardräkten är brokig i gyllene färger på ovansidan och
omisskännligt svart undersida från ansiktet och ner till buken. Det svarta partiet är
kantat av en vit bård. Under flykten ses tydligt vita vingundersidor. I vinterdräkten
tappar den det svarta på huvud, hals och undersida och det ersätts istället av ett
melerat gulbrunt mönster och svaga mörka partier på huvudet, speciellt en mörk
fläck vid örat. Ungfågeln är mycket lik den vuxna fågeln i vinterdräkt.
En fjällhedarnas karaktärsfågel som livnär sig av allehanda insekter och smådjur,
som skalbaggar och maskar, men även av bär och frön. Förutom på fjällhedarna
häckar ljungpiparen på myrar och mossar i de östligaste delarna av landet från
Småland och upp till Lappland, samt på Gotland och på alvaret på Öland. Boet är
en enkel grop i ljungen, fodrad med lite gräs och lav. I juli–november flyttar den
till västra Europa och i mars–maj sträcker den norrut igen. Under sträcket från och
till häckningsplatserna rastar den på stubbåkrar och kortvuxna, öppna gräsmarker,
gärna i stora flockar och i sällskap med tofsvipor.
54
vadarfåglar
Sång
047
Vaksam som få jagar tofsvipehanen bort alla eventuella boplundrare.
Tofsvipa
(Vanellus vanellus)
Redan innan de sista snöfläckarna smält undan på fälten hörs tofsvipan skrika in
våren med sitt högljutt kvidande viep viep. Över häckningsplatserna svänger den sig
i en halsbrytande, vilt kastande spelflykt. I flykten hörs också ett omisskännligt
brummande ljud, framkallat av de vibrerande vingpennorna. På häckningsplatsen
hörs revirsången, kiiuvit-vit-vit-kiiu-vit. Hanen är ytterst vaksam och jagar bort
eventuella äggrövare med ilskna angrepp.
Den livliga, duvstora tofsvipan (30 cm lång) är karakteristisk som få med sin
långa, uppstående huvudtofs, mörkt grönskimrande rygg, vita kind och buk och
orangebruna undergump. I flykten ses mycket vitt under vingarna, på vingspetsarna
samt ett vitt band på stjärten. Honan är vitspräcklig i det svarta på strupen och
bröstet och har kortare tofs. Ungfågeln är gulbrunare och har en mycket kort tofs.
Tofsvipan är starkt knuten till odlingslandskapet och är vanlig i hela landet utom
i fjällregionen. Den reder sitt enkla bo i en tuva på strand- och sjöängar, betesmar­
ker och andra öppna fält. Favoritfödan är allehanda insekter och andra smådjur,
men den tar också vegetabilier och frön. Höststräcket till Västeuropa inleds ganska
tidigt, men långt in på hösten kan man se stora vipflockar som rastar på stubbåkrar
och ängar. Tofsvipan är en av vårens första budbärare och återkommer redan i
februari–mars. Den är vädersträckare, det vill säga den drar norrut vid mildväder
och kan då överraskas av en plötslig kallfront.
55
vadarfåglar
Sång
048
Den nordliga rasen av kärrsnäppa i sommardräkt.
Kärrsnäppa
(Calidris alpina)
Sällskapliga och orädda springer de små kärrsnäpporna runt på stranden och liksom
småpratar med varandra med ett surrande trrry. Själva sången är en rullande strof
med snabba och drillande silvriga ljud, kryryryryr, som faller i styrka hela tiden.
Under sensommarens och höstens sträck utmed kusten är kärrsnäppan ofta den
vanligaste vadaren på stränderna. I flykten ses de ofta i stora, täta flockar som ändrar
riktning unisont.
Kärrsnäppan är 16–20 cm lång, ungefär som en stare, och rund och kompakt.
I sommardräkt har den en stor svart fläck på buken och rostbrunt på rygg och hjässa.
Näbben är lång, mörk och svagt nedåtböjd. Benen är svarta. I vinterdräkt är den ljus
och buken är nu vit. Ovansidan är grå med det ljusa ögonbryns­strecket fullt synligt.
Ungfågeln är lik den vuxna i sommardräkt men saknar den svarta bukfläcken.
I Sverige häckar två raser av kärrsnäppan. Den nordliga rasen, alpina, är vanligast
och trivs bäst på fjällregionens myrar och hedar från Dalarna till Lappland. Den syd­
liga rasen, schinzii, är mer sällsynt förekommande och föredrar betade strandängar
längs kusterna i Skåne, utmed västkusten, på Öland och Gotland. Födan består av
små kräftdjur och andra småkryp som tas i dyn i strandkanten där den borrar ner
sin näbb till 1–2 cm djup. I juli–augusti sträcker kärrsnäpporna i mycket stora antal
till företrädesvis Västeuropa och återkommer i april–maj. De kan också övervintra i
den sydligaste delen av landet.
56
vadarfåglar
Sång
054
Spelflykt med utspända stjärtfjädrar.
Enkelbeckasin
(Gallinago gallinago)
I den tilltagande skymningen hörs ett svårlokaliserat, mystiskt brummande vibrato,
nästan som en bräkande get, om och om igen. Det är ”himlageten” som under spel­
flykten gör störtdykningar, varvid luften pressas genom de yttersta stjärtfjädrarna
som då vibrerar och framkallar det speciella lätet. Enkelbeckasinen spelflyger även
i gryningen men mer sällan mitt på dagen. Den kan också sitta exponerad på en
stolpe och spela med ett högljutt, taktfast tickande, tika-tika, tika-tika. I uppflog
kastar den sig i sicksack och utstöter några kärva kätsch kätsch och flyger bort i fjärran.
Den 25–27 cm långa enkelbeckasinen är som namnet antyder större än dvärg­
beckasinen. Kännetecknande är också att den har en förhållandevis mycket längre
näbb. Buken är vit, medan dräkten i övrigt är fint tecknad i brunt med ljusa ränder
och översållad med mönster som hos de övriga beckasinerna. Den ljusa mittbenan
på hjässan mellan de mörka strecken skiljer den från dvärgbeckasinen.
Enkelbeckasinen är vanlig i hela landet och häckar på sanka ängar, vid sjö­
stränder, blöta kärr och myrar i skogsmark där den livnär sig av insekter, maskar,
små blötdjur, kräftdjur och andra ryggradslösa djur. Boet är en enkel bale med
löv och gräs, väl dold i en tuva eller invid en buske. I juli–oktober sträcker enkel­
beckasinen till Västeuropa och återkommer i april–maj.
61
måsfåglar
Lockläte och sång
063
Silltruten är fiskebåtarnas trogna följeslagare.
Silltrut
(Larus fuscus)
En fiskspecialist, framför allt sill- och strömmings­älskare, som gärna profiterar på
fiskebåtarna. Denna långflyttare är en mindre kopia av havstruten, men huvudet är
förhållandevis mindre och rundare. Lätet påminner om gråtrutens men är något
mer nasalt.
Silltruten är 52–67 cm lång med ett vingspann av 128–148 cm, och är därmed
något mindre och mer elegant än gråtruten, och betydligt mindre och klenare än
havstruten. Med sin sotsvarta ovansida och vita undersida liknar den havstruten,
men till skillnad från havstruten har den gula ben och mindre vitt på vingspetsen.
Ungfåglarna är svåra att skilja från unga gråtrutar men är helhetsmässigt mörkare,
speciellt på handpennornas inre delar, och har ett distinkt svart stjärtband och en
svartare, något långsmalare näbb. Längs många av världens kuster bildar den
komplexa system av olika dräkter, och övergångsformer mellan dessa.
Denna kust- och havsfågel häckar ofta i kolonier utmed våra kuster och bygger
sitt bo av gräs och tång ute på kobbar och skär. Silltruten kan även ses i inlandet
men där är häckningar sällsynta. Den lever av fisk, fiskrens och avfall från fiskefartyg
samt större plankton. De silltrutar som häckar längs ostkusten sträcker till tropiska
Afrika medan västkustens trutar nöjer sig med att sträcka till Västeuropa och norra
och västra Afrika.
71
måsfåglar
Lockläte och sång
064
Havstrut
(Larus marinus)
En stor och rovgirig trut. Den kan lätt glufsa i sig en kull nykläckta ejder- eller
svärtaungar om honan inte är vaksam. Med stor pondus övertar den andra fåglars
fiskefångst. Havstruten har en mycket djupare och dovare och framför allt hesare
basröst än de andra trutarna och låter höra ett ghou eller gah-gah-gah om den störs
eller oroas vid boet.
Störst av våra måsfåglar (längd 64–78 cm, vingspann 150–170 cm) och liknar en
stor, bredvingad och kraftig silltrut med arg uppsyn. Den gula näbben är mycket
grov med en röd fläck på sidan. Benen är köttfärgade. Huvudet är platt med gula
ögon och en tunn röd ögonring. Jämfört med silltruten är vingkantens vita bård
bredare och vingspetsens vita fläck större. Ungfågeln är lik de andra stora trutarnas
ungfåglar men känns igen på en kallare gråbrun grundfärg, den svartaktiga grova
näbben, ett vitare huvud och en mer kontrastrik dräkt, liksom den tyngre flykten
och de bredare vingarna.
Havstruten häckar ofta i enstaka par och ibland i glesa kolonier på öar och kobbar
längs kusterna, men även i inlandet vid stora insjöar. Den är allätare och äter fisk, av­
fall, sopor, döda djur, fågelägg och fågelungar. Den är vanligt förekommande längs
alla våra kuster, men finns också i inlandet i Mälardalen och vid de stora in­sjöarna i
södra och mellersta Sverige. Stannfågel men flyttar efter rådande isläge på vintern.
72
Fullt utfärgad havstrut i majestätisk flykt låter höra sitt hesa, i basen gående läte.
måsfåglar
Lockläte
065
Den svarta näbben med gul spets är typisk för den kentska tärnan.
Kentsk tärna
(Sterna sandvicensis)
Flygskicklig och stark med klippande vingslag trotsar den kentska tärnan hårda
vindar och vågar sig långt ut från land. Efter att ha stannat till och ryttlat ett tag gör
den en halsbrytande dykning rakt ner i vågorna efter fisk. Den är mycket ljudlig och
avslöjar sin närvaro med höga, kraxande, knirkande och nästan metalliska knierrk
knierrk eller ett kortare irk-irk.
En stor, ljus tärna med långsmala, skarpa och kantigt vinklade vingar som ofta
förs långsamt och stelt, men den ses också flyga på snabbt klippande vingar. Den
kentska tärnan är 36–41 cm lång och vingspannet är 98–105 cm. Kännetecknande
är tofsen på den svarta hjässan och den långa, smala, svarta näbben med gul spets.
Ungfågeln har svarta v-mönster på ryggen.
Den kentska tärnan livnär sig av småfisk som den tar strax under vattenytan.
Den häckar sparsamt längs västkusten och ostkusten upp till och med Gotland,
ofta i stora, täta kolonier på sandstränder eller låglänta småöar med sandig mark.
Boet är för det mesta bara en grop i marken. Den är mycket känslig för störningar
under häckningen och kan då bomba eventuella fridstörare med sin spillning –
naturens eget, effektiva försvarsmedel. I juli–september sträcker den till Västafrika
och återkommer i mars–april. Namnet har den fått efter att de första exemplaren
som beskrevs vetenskapligt hade samlats in i Sandwich i grevskapet Kent i sydöstra
England. Om man nu i efterhand finge föreslå ett mer passande svenskt namn skulle
det kunna vara ”bränningstärna” efter artens förkärlek för att dyka mitt bland bry­
tande vågor utanför kusten.
74
alkor
Lockläte
069
Tordmule
(Alca torda)
I klippbranten på den lilla kobben sitter ett par rakryggade, pingvinliknande fåglar.
De påminner starkt om sillgrisslor, men den kraftiga näbben med vit teckning av­
slöjar att det rör sig om tordmular. Namnet kommer möjligen av den vita teckning­
en på näbben: tordmule är ett gammalt ord som betyder smutsnäbb. Denna alkfågel
gör inget större väsen av sig, men låter höra ett dovt arr-arr på häckningslatsen, där
paret ofta kommunicerar med hjälp av huvudrörelser. Andra gamla och lokala namn
för tord­mulen är bland annat skatalka, sillalka och trubb­alka, och den har i genera­
tioner jagats av kust­befolkningen.
På håll är den 37–39 cm långa tordmulen mycket svår att skilja från sillgrisslan,
som dock har en mer chokladbrun ovansida. Tordmulen är helt svart på rygg och
huvud. De svarta, korta benen är placerade långt bak på den jämntjocka kroppen.
Den höga, trubbiga och från sidan tillplattade näbben har ett vitt mönster, och från
ögat till näbben ses en vit strimma. Stjärten är längre än hos sillgrisslan. I vinter­
dräkt har den, precis som sillgrisslan, vit haka och stora vita kindfält.
Tordmulen häckar kolonivis med andra alkor på fågelberg eller ensligt på kobbar,
skär och öar, främst längs nästan hela ostkusten, särskilt rikligt på Stora och Lilla
Karlsö. Den lägger ett enda, stort ägg direkt på marken i en klippskreva eller på en
klipphylla i ett stup vid havet. Ägget är päronformat, vilket minskar risken att det
ska rulla över stupkanten om det skulle komma i rörelse. Innan ungen är flygfärdig
hoppar den ner i vattnet till den väntande hanen och följer honom ut på öppet hav,
där hotet från häcköns trutar upphör. Med vingarnas hjälp dyker tordmulen under
vattnet där den fångar främst sill och skarpsill, och den kan hålla sig under vattnet
nästan en hel minut. Den är kortflyttare eller stannfågel i mån av isfritt vatten.
79
duvor
Sång
070
Skogsduvan kallades förr blåduva och är ganska lik tamduvan.
Skogsduva
(Columba oenas)
En liten och kompakt duva flyger till ett hål i den stora eken. Inifrån hörs ungarnas
tiggande ljud när duvan matar dem med duvmjölken som den stöter upp från krävan.
Skogsduvan, som förr kallades blåduva eller vildduva, är en så kallad hålbyggare och
konkurrerar inte sällan med kajan om lämpliga boplatser. Under spelet ropar den
med ett rätt monotont och dovt tvåstavigt hou-uo, som ”gåå då”. Den upprepar detta
läte cirka tio gånger i en jämrande ramsa. Spelflyger vid boplatsen på stela, v-ställda
vingar, ganska likt stadsduvorna.
Den lilla blågrå skogsduvan påminner om en blandning av tamduva och ringduva.
Den är betydligt mindre än ringduvan (32–34 cm lång) och flyger snabbt och mer
energiskt och i mindre flockar än denna. Den saknar vita fält eller teckningar men
har lite grårosa och ett litet grönt fält på halsen. Den har inte heller tamduvans
markanta svarta vingstreck och vita övergump.
Skogsduvan är för sin häckning beroende av tillgängliga bohål, som kan vara
allt från spillkråkehål till holkar och ihåligheter i stenmurar. Den är ofta knuten
till gammal skog eller alléer och parker med äldre lövträd. Födan utgörs av frön, säd,
ärtor, ek- och bokollon. Skogsduvan har minskat i antal, kanske i brist på lämpliga
boplatser. Den häckar betydligt mer sparsamt än ringduvan upp till Uppland och
därefter längs kusten upp till Norrbotten. I september–oktober flyttar den till syd­
västra Europa och kommer åter i februari.
80
duvor
Sång
071
Ringduvan är störst av duvorna.
Ringduva
(Columba palumbus)
I vårskogen hörs ett hest, dovt, morrande läte, som från en uggla. Men det är
ring­duvan som låter, och plötsligt brakar hon upp med ett explosivt vingsmatter.
Sången är mer diskret, ett femstavigt dooo-do doo-do, do nästan som ”gåå då ändå då”.
Ramsan upprepas ett par gånger efter varandra och avbryts sedan tvärt. Det är ett
karakteristiskt vårläte som hörs långt in på sommaren, ja ibland ännu i september.
I spelflykten flyger hanen i stigande bana, och när han når som högst hörs ett ljud­
ligt klatschande, varefter han glider nedåt igen på stela, något sänkta vingar. Upp­
gifterna går isär om ljudet uppstår av att vingarna slås ihop eller om de snärtar så
hårt i luften att det smäller; likaså om klatschandet uppstår över ryggen eller under
buken. Ringduvan flyger snabbt och kraftfullt.
Störst av duvorna (40–42 cm lång) och kompakt byggd med långa vingar och
lång stjärt. Huvudet är förhållandevis litet. Det stora, framträdande bröstet är grå­
rosa, medan resten av kroppen är mest grå förutom ett blågrönt blänk i nacken och
en stor, karakteristisk, vit halsfläck. I flykten syns tydligt ett vitt vingband. Ung­
fågeln saknar vitt på halsen.
Ringduvan bygger ett enkelt bo av risiga pinnar i en gles liten hög. Den häckar
i alla typer av skogsmark och har även flyttat in i parker och trädgårdar. Födan be­
står av säd, ärtor, frön, blåbär och ollon från bok och ek. Den är vanlig i hela landet
utom i Lappland och Jämtlands inland. I september–oktober flyttar den i stora
flockar till västra och sydvästra Europa och återkommer i mars–april.
81
duvor
Sång
072
Turkduvan är en sent kommen invandrare från Asien.
Turkduva
(Streptopelia decaocto)
Så sent som 1949 gjordes de första observationerna i Sverige av denna invandrare
från Asien. Sedan dess har den framgångsrikt spridit sig till att bli en vanlig häck­
fågel som trivs nära människan. Den ropar länge och ihärdigt som en ringduva med
ett rytmiskt, mjukt och trestavigt do-doo-do, do-doo-do, ungefär som ”så gåå då”.
En liten (31–33 cm lång), slank och långsträckt, ljusgrå och beigefärgad duva
med svarta, pigga ögon, svart halskrage och mörka vingspetsar. Med utbredd stjärt
i flykten syns ett karakteristiskt markant vitt bräm längst ut på ovansidan. I spel­
flykten stiger den brant för att därefter glida nedåt på plana vingar. Turkduvan
flyger mer klippande med vingarna än ring- och skogsduvan och gör ett kortvingat
och långstjärtat intryck, inte helt olikt en gök. Den uppträder inte i stora flockar
som andra duvor.
Turkduvan häckar i nära anslutning till människan och gärna i trädgårdar där
den bland annat bygger sitt bo i täta tujabuskar eller granar. Finns också i parker
och skog i närheten av bebyggelse, och uppsöker gärna fågelbordet på vintern.
Favoritfödan är frön och spillsäd. Det senaste decenniet har den varit på tillbaka­
gång och häckar nu sparsamt i den södra delen av landet upp till Gästrikland. Den
är huvudsakligen stannfågel.
82
221 Fogra39 TAC300 Coated
ugglor
Sång, Lockläte
073 074
Kattugglan sitter vid en trädstam under dagen för att komma undan irriterande småfåglar.
Kattuggla
(Strix aluco)
För att inte synas sitter vår mest kända uggla och trycker tätt intill den grova trädstammen. Då och då öppnas stora, svarta ögon som snart stängs igen. Kattugglan
vilar på dagen och jagar i nattens mörker på tysta vingar, och dess spöklika beteende
och läte gör att den sedan gammalt förknippas med död och olycka. Det gällt, gnälliga och tvåstaviga klevit-klevit används ofta av honan. Hanens dallrande, hoande
sång hörs flera kilometer och är utdragen i två helt åtskilda delar: först ett utdraget
hoooou, som efter ett par, tre sekunder följs av ett vibrerande ho-ho-hooooouu.
Kattugglan är en mellanstor (40–45 cm lång, 80–95 cm i vingspann), ovalt
formad uggla med ett stort, runt huvud. Ansiktet är omgärdat av en ring av små
fjädrar, som tillsammans med de stora svarta ögonen och ljusa, smala ögonbrynen
ger den ett milt och vänligt utseende. Den tjocka fjäderdräkten förekommer i olika
nyanser från helt grå till rödbrun och är vattrad med mörka och ljusa streck. I flykten upplevs den kompakt, och vingarna är korta, breda och kraftigt rundade.
Med hjälp av sin mycket väl utvecklade syn och skarpa hörsel fångar kattugglan
smågnagare samt insekter, speciellt stora skalbaggar. I mer stadsnära miljöer tar den
också småfåglar, med trastar som största bytet. Den häckar i alla öppna miljöer eller
gles skog med inslag av gamla träd, helst ekar, till och med mitt inne i städerna.
Boet finns i håligheter i gamla träd, men också i holkar. Som tidigast läggs äggen i
januari, och de tiggande ungarna kan då höras redan i mars även om det är långt
vanligare att träffa på ungarna i början av maj. Ungarna som just hoppat ur boet
försvaras med stor aggressivitet, även mot människor, men så snart de kan flyga
upphör de värsta attackerna mot närgångna. Kattugglan är stannfågel och finns i
hela södra Sverige upp till Värmland, Västmanland och Gästrikland.
83
Faŵgelsaŵng_kompakt_83 83
10-10-28 09.30.27
register
Register
Alfågel 27
Järnsparv 118
Bergfink 176
Berguv 86–87
Björktrast 132
Blåhake 122
Blåmes 150–151
Bläsand 7, 24
Bofink 175
Buskskvätta 126–127
Kaja 166
Kanadagås 20
Kattuggla 83
Kentsk tärna 74
Knipa 26
Knölsvan 16
Koltrast 133
Korp 169
Kricka 25
Kråka 168
Kungsfågel 146
Kustlabb 66–67
Kärrsnäppa 56
Kärrsångare 140
Dalripa 42
Domherre 183
Dubbeltrast 130–131
Duvhök 36–37
Dvärgbeckasin 62
Ejder 28–29
Enkelbeckasin 61
Entita 156
Fasan 47
Fiskgjuse 33
Fiskmås 69
Fisktärna 76
Fjällripa 43
Gluttsnäppa 65
Gransångare 143
Gravand 22
Grågås 19
Gråhäger 12–13
Gråsiska 179
Gråsparv 172–173
Gråtrut 70
Gräsand 23
Gräshoppsångare 141
Grönbena 57
Grönfink 181
Gröngöling 98
Grönsiska 182
Grönsångare 144
Gulsparv 189
Gulärla 114
Gärdsmyg 115
Gök 96
Göktyta 100–101
Havstrut 72–73
Havsörn 32
Hornuggla 90–91
Hussvala 110
Hämpling 178
Härmsångare 145
Jorduggla 88–89
190
Ladusvala 4, 109
Lappsparv 187
Ljungpipare 54
Lövsångare 142
Mindre hackspett 104–105
Mindre korsnäbb 184
Morkulla 60
Nattskärra 97
Näktergal 119
Nötkråka 165
Nötskrika 162–163
Nötväcka 152
Ormvråk 34–35
Orre 46
Ortolansparv 188
Pilfink 174
Pärluggla 92–93
Ringduva 81
Rosenfink 177
Råka 167
Rödbena 63
Rödhake 120–121
Rödstjärt 123
Rödvingetrast 129
Rördrom 14–15
Rörhöna 50
Rörsångare 139
Sidensvans 116–117
Silltrut 71
Silvertärna 77
Sjöorre 31
Skata 164
Skogsduva 80
Skogssnäppa 58
Skrattmås 68
Skräntärna 75
Skäggdopping 10
Skäggmes 158–159
Slaguggla 84–85
Smålom 8
Snösparv 186
Sothöna 49
Sparvhök 38–39
Sparvuggla 94–95
Spillkråka 99
Stare 170–171
Steglits 180
Stenskvätta 124–125
Stjärtmes 157
Storlom 9
Storskrake 30
Storspov 59
Strandskata 52
Större hackspett 102–103
Större strandpipare 53
Svarthakedopping 11
Svarthätta 135
Svartmes 154
Svartsnäppa 64
Svartvit flugsnappare 147
Sånglärka 106
Sångsvan 17
Sädesärla 113
Sädgås 18
Sävsparv 185
Sävsångare 138
Talgoxe 148–149
Talltita 155
Taltrast 128
Tjäder 44–45
Tofsmes 153
Tofsvipa 55
Tordmule 78–79
Tornfalk 40–41
Tornseglare 108
Trana 51
Trädgårdssångare 134
Trädlärka 107
Trädpiplärka 112
Turkduva 82
Törnskata 160–161
Törnsångare 137
Vattenrall 48
Vitkindad gås 21
Ängspiplärka 111
Ärtsångare 136
litteratur
Litteratur
Andersson, B., Svensson L. & Zetterström D.
Fågelsång i Sverige
Mono Music, Stockholm 1990
Jonsson, L.
Fåglar i Europa med Nordafrika och Mellanöstern
Wahlström & Widstrand, Stockholm (1993) 1996
Pedersen J., Eriksson J. & Bridén G.
Sveriges Fåglar – Fälthandbok för alla
Bokförlaget Semic, Stockholm 2008
Sample, G.
Bird Songs & Calls of Britain and Northern Europe
Collins 1996
Sveriges Ornitologiska förening
Sveriges Fåglar
Stockholm 2002
Svensson, L., Grant, P. J., Mullarney, K. & Zetterström, D.
Fågelguiden – Europas och Medel­havsområdets fåglar i fält
Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999
Omarbetad och utökad upplaga, Bonnier Fakta, Stockholm 2009
adresser
Sveriges Ornitologiska förening sof
www.sofnet.org
Tel: 08-612 25 30
Svenska Naturskyddsföreningen snf
www.naturskyddsforeningen.se
Tel: 08-702 65 00
Världsnaturfonden wwf
www.wwf.se
Tel: 08-624 74 00
191
författarpresentation
Författarpresentation
jan pedersen är fotograf, författare, skribent och äventyrare. Han är fågelskådare
sedan gymnasieåren och har i mer än 24 år lett naturresor över hela världen. Han har även
arbetat som tillsynsman och guide i svenska naturreservat. Jan har skrivit talrika artiklar
för dags- och fack­tidningar om djur, natur, människor och resor. Han anlitas också flitigt
som föredrags­hållare för en bred publik och är en mycket efter­frågad kursledare.
Jan Pedersens första bok I Arabiens öknar blev av Världsnaturfonden wwf utsedd till
Årets Pandabok 2000 för barn och ungdom. Den var resultatet av mer än sjutton expeditioner på kamelrygg med beduiner i Arabiens kargaste öknar. Hans senaste bok är Sveriges
fåglar – fälthandbok för alla med Göran Bridén och Jony Eriksson som utgavs 2008.
lars svensson är ornitolog och författare och en av Sveriges mest aktade fågel­
kännare. Tillsammans med Dan Zetterström, Killian Mullarney och den framlidne Peter J
Grant har han gjort det storsäljande standardverket Fågel­guiden – Europas och Medelhavs­
områdets fåglar i fält (1999, 2009). Han är även författare till Identification Guide to
European Passerines (1970) som kommit ut i flera upplagor, dessutom till ett flertal
special­artiklar om identifiering av snarlika fågelarter. Han är en mycket uppskattad före­
läsare om fåglar och har tidigare lett resor för fågelintresserade.
Lars Svensson har samlat fågelljud sedan 1970 och står för ljudinspelningen av fåglarna
på den cd-skiva som medföljer den lilla boken Fågelsång i Sverige – 90 välkända fåglars
läten (1990) som han gett ut tillsammans med Benny Andersson och Dan Zetterström.
jari peltomäki är finsk fågelfotograf på heltid sedan 1998 och ordförande för
Finska Naturfotograferna. Han har vunnit talrika internationella priser och utmärkelser
samt illustrerat ett flertal tidningar och böcker. Är en av upphovsmännen bakom webb­
platsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).
markus varesvuo är finsk fågelfotograf på heltid sedan 2005. Han har vunnit
internationella priser och utmärkelser samt illustrerat talrika tidningar och böcker. Är
en av upphovsmännen bakom webbplatsen Birdphoto (www.birdphoto.fi).
jony eriksson är illustratör, naturmålare och flitig fågelskådare med flera separata
utställningar bakom sig. Han har gjort ett stort antal illustrationer till bland annat
läromedel. Publicerade 2008 boken Sveriges fåglar – fälthandbok för alla med Jan
Pedersen och Göran Bridén.