Sexköpares medverkan i människohandel
Skulle ett sexköp kunna betraktas som ett främjande av
människohandel enligt BrB 23 kap. 4 §?
samt
Förslag på hur sexköpare kan ges ett större ansvar i arbetet mot
människohandel
Johanna Wennberg
Examensarbete 20 poäng
Straffrätt
Juristlinjen, Stockholms universitet
Vårterminen 2007
Innehåll
Förkortningar
1
1. Inledning
2
1.1. Introduktion och syfte
3
1.2. Frågeställning
3
1.3. Avgränsning
3
1.4. Metod
4
1.5. Disposition
5
2. Det subjektiva rekvisitet i straffrätten BrB 1 kap. 2 §
2.1. Uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten
6
7
2.1.1. Direkt uppsåt/Avsiktsuppsåt
7
2.1.2. Indirekt uppsåt/ Insiktsuppsåt
7
2.1.3. Likgiltighetsuppsåt
7
2.2. Uppsåt i förhållande till handlingsrekvisitet och övriga objektiva rekvisit
8
2.2.1. Insiktsuppsåt
8
2.2.2. Likgiltighetsuppsåt
9
2.2.2.1. Likgiltighetsuppsåtets tillkomst genom praxis
9
2.2.2.2. NJA 2002 s. 449
9
2.2.2.3. En prejudicerande dom genom NJA 2004 s. 176
11
3. Människohandel BrB 4 kap. 1 a §
12
3.1. Utformning av bestämmelsen
13
3.2. Innebörden av begreppet människohandel
14
3.3. Koppleri BrB 6 kap. 12 §
16
3.3. Människohandel BrB 4 kap. 1 a § i förhållandet till människorov BrB 4 kap. 1 § 17
3.4. Människosmuggling - skillnader och likheter
18
3.5. Människohandelsoffer under 18 år
19
3.5.1. Det otillbörliga medlet
19
3.5.2. Offrets ålder
20
3.5.2.1. En motsvarighet till BrB 6 kap. 13 § borde införas i fjärde kapitlet
4. Köp av sexuell tjänst BrB 6 kap. 11 §
20
23
4.1. Allmänt
23
4.2. Historik
23
4.3. Bestämmelsens utformning
24
4.4. Rättsfall
26
4.5. Ett brott mot samhälle
27
4.6. Sexköparen
28
4.7. Köp av sexuell handling av barn BrB 6 kap. 9 §
30
4.7.1. Allmänt
30
4.7.2. Det subjektiva rekvisitet
31
5. Samtycke BrB 24 kap. 7 §
32
5.1. Allmänt
32
5.2. Samtycke vid köp av sexuell tjänst – ansvarsbefriande?
33
5.3. Samtycke och människohandel
34
6. Medverkan BrB 23 kap. 4 §
6.1. Anstiftan
36
37
6.1.1. Objektiva rekvisit
37
6.1.2. Uppsåt
38
6.2. Medhjälp
38
6.2.1. Objektiva rekvisit
38
6.2.2. Uppsåt
39
6.2.3. Concursus necessarius
40
6.3. Övriga omständigheter
41
6.4. Underlåtenhet
42
6.4.1. Att dömas som gärningsman genom att underlåta att företa ett påbud
42
6.4.2. Medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § genom underlåtenhet
43
6.4.3. Underlåtenhet att avslöja och hindra brott BrB 23 kap. 6 §
44
6.4.3.1. Bestämmelsens innehåll
45
6.4.3.2. Underlåtenhet att avslöja människohandel
46
6.5. Skulle en köpare av en sexuell tjänst kunna dömas för medhjälp till
människohandel?
47
6.5.1. Medverkan genom anstiftan till människohandel
6.5.1.1. Internet
47
47
6.5.1.1.1. Skulle en ”Internetbeställning”, under ovan angivna premisser,
kunna betraktas som anstiftan till människohandel?
48
6.5.1.1.1.1. Krav på att gärningsmännen skall ha ”förmåtts” till
människohandeln samt sexköparens uppsåt
6.5.2. Medhjälp till människohandel genom sexköp
6.5.2.1. Uppfylls de objektiva rekvisiten?
49
50
50
6.5.2.1.1. Tidpunkten för gärningens avslutande
50
6.5.2.1.2. Främjande genom råd eller dåd
51
6.5.2.1.2.1. Psykisk påverkan
51
6.5.2.1.2.2. Främjande genom underlåtenhet
51
6.5.2.1.2.3. Främjande genom en aktiv handling
52
6.5.2.1.2.4. Gränsdragningsfrågor
53
6.5.3. Uppsåt/ subjektivt rekvisit
7. Konkurrens
7.1. Häleri BrB 9 kap. 6 §
53
55
55
7.1.1 Allmänt
55
7.1.2 Uppsåt
56
7.1.3. Sakhäleri i förhållande till medverkan till tillgreppsbrott
56
7.1.4. Häleri i förhållande till människohandel och sexköp
57
7.2. För vilket brott skall domstolen döma?
8. Åtgärder för att genom sexköpare motverka människohandel
58
60
8.1. En strängare straffskala och en ny prejudicerande dom
61
8.2. Ett nytt uppsåtligt brott
62
8.3. Oaktsamhet i förhållande till köp av sexuell tjänst
63
8.3.1. Ett oaktsamhetsbrott
63
8.3.2. En oaktsam medverkan
65
8.4. Möjligheter för sexköpare att avslöja människohandel
66
8.4.1. Åtalsunderlåtelse RB 20 kap. 7 §
67
8.4.1.1. RB 20 kap. 7 § 1 st. 1 p.
67
8.4.1.2. RB 20 kap. 7 § 2 st.
68
8.4.2. Kronvittne
69
8.4.3. Åklagarprövning
70
9. Analys
72
9.1. Medverkan till människohandel enligt 23 kap. 4 §
72
9.2. Åtgärder
73
9.3. Avslutning
75
10. Referenser
76
FÖRKORTNINGAR
BrB
Brottsbalken (1962:700)
BRÅ
Brottsförebyggande rådet
EU
Europeiska unionen
HD
Högsta domstolen
HovR
Hovrätt
FN
Förenta Nationerna
JT
Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet
NJA
Nytt Juridiskt Arkiv
NJA II
Tidskrift för lagstiftning
Ordningslagen
Ordningslag (1993:1617)
Prop.
Proposition
RB
Rättegångsbalk (1942:740)
RKP
Rikskriminalpolisen
Sexköpslagen
Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster
SOU
Statens offentliga utredningar
SvJT
Svensk Juristtidning
UtL
Utlänningslagen (2005:716)
1
1. Inledning
1.1. Introduktion och syfte
Prostitution idag är inte samma företeelse som för 50 år sedan. Idag handlar inte denna
verksamhet om ”lättfotade” kvinnor som säljer sina kroppar på gatan. Prostitution handlar
istället om kvinnor och barn som fraktas över nationsgränser för att tillgodose en växande
marknad för sexuella tjänster. De som förser denna marknad med kvinnor och barn är
ofta den grova organiserade brottsligheten Människohandel är mer än någonsin en aktuell
brottslighet.
I april 2007 inleddes en rättegång i Göteborg, i vilken åklagaren åtalade, förutom tre
människohandlare/kopplare, 20 män för köp av sexuella tjänster enligt BrB 6:11. Det var
två omständigheter som gjorde det här fallet unikt. Det första var att det var första gången
så många sexköpare åtalades i en och samma rättegång. Tidigare hade strafförelägganden
varit normen för överträdelse mot BrB 6:11. Det andra var att åklagaren ville att
domstolen skulle beakta att den prostituerade var ett offer för människohandel, och se
detta som en för påföljdsbedömningen försvårande omständighet. Domen har ännu inte
meddelats, men det blir intressant att se hur domstolen ställer sig till denna fråga.
Efterfrågan på sexuella tjänster finns inte bara ute i Europa och resten av världen, utan
också i Sverige. Under 2003 fördes, genom människohandel, mellan 400 och 600 kvinnor
till Sverige i syfte att utnyttjas i prostitution.1 Polisiär spaning har visat hur
människohandlare/kopplare kör runt kvinnor så att sexköparna kan peka ut vilken kvinna
de vill ha. Därefter körs kvinnan till en mellan människohandlaren/kopplaren och
sexköparen överenskommen plats där hon utnyttjas sexuellt.2 Under 2005 avslöjades en
lägenhetsbordell i Alby, vid vilken polisen under en femveckors period kunde identifiera
510 sexköpare i åldrarna 14-70 år. 3 En kvinna utnyttjades av 17 sexköpare på samma
dag. För att kommunicera med sexköparna hade ryska fraser b.la. ”var tystare” och ”det
gör ont”, blivit översatta till svenska på små lappar. Huvudgärningsmannen dömdes för
grovt koppleri till 3,5 års fängelse. Maxstraffet för grovt koppleri är åtta års fängelse.
1
Polisens lägesrapport 2003 s. 27.
Polisens lägesrapport 2003 s. 28.
3
Polisens lägesrapport 2005 s. 19.
2
2
Efterfrågan på sexuella tjänster har gjort det väldigt lukrativt att handla med
människor. Kvinnorna hämtas ifrån öst och kan användas om och om igen; vinster blir
stora. Under 2006 inbringade människohandeln ca sju miljarder dollar.4
Människohandel är en brottslighet som måste beivras. Frågan är vilken inställning
rättssystemet har, eller borde ha till de personer, sexköparna, som står för den efterfråga
som skapar marknaden. Mitt syfte med den här framställningen är att granska hur sexköp
och människohandel står i förhållande till varandra ur en straffrättslig synvinkel, och om
lagstiftaren har beaktat koppling mellan de båda.
1.2. Frågeställning
Jag skall som sagt behandla relationen mellan människohandel och köp av sexuell
tjänst ur en straffrättslig synvinkel. En sexköpare som köper en sexuell tjänst av ett offer
för människohandel begår brott mot BrB 6:11. Men skulle dessa köp av sexuella tjänster
också kunna betraktas som ett främjande av människohandel? Denna fråga kommer att
vara det första föremålet för min granskning. Medverkansbestämmelsen i BrB 23:4
kommer därför att behandlas ingående. Om denna fråga skulle komma att besvaras
jakande, finns det då en chans att blotta vetskapen om detta förhållande skulle göra att
sexköparna tog avstånd ifrån sexköp? Vissa kanske skulle det, men det finns dock en stor
risk att de förnekar både förhållandet mellan brotten och framförallt att just ”jag” skulle
vara en främjare. Därför uppstår också frågan hur människohandel skulle kunna beivras
på ett effektivare sätt, och vilket ansvar som skall läggas på sexköparna för att uppnå
detta. Detta kommer att vara min andra fråga.
1.3. Avgränsning
Först och främst skall jag alltså undersöka om medverkansbestämmelsen i BrB 23:4
skulle kunna omfatta sexköpare som köper sexuella tjänster av offer för människohandel.
Framställningen kommer därför begränsas till att gälla brott mot BrB 4 kap. 1 a § 1 st. 1
p. Jag kommer inte heller att behandla övriga bestämmelser i fjärde eller sjätte kapitlet i
brottsbalken i större utsträckning än de har betydelse för framställningen.
4
Amelia, Kvinnornas svarta siffror, s. 144.
3
I vissa fall har jag tagit bort stycken i citerade bestämmelser då dessa stycken inte är
relevanta för de här frågorna.
De åtgärder som jag kommer att föreslå kommer också att vara begränsade till sådana
åtgärder som skulle kunna ha betydelse för efterfrågan, alltså åtgärder mot sexköparna.
Något att ha i åtanke under genomläsningen är att den sexköpare som beskrivs är den
”klassiske” sexköparen, d.v.s. en person som inte ingår i större organiserad brottslighet.
Den prostitution som beskrivs i framställningen är den mellan en kvinnlig prostituerad
(eller i vissa fall ett barn) och en heterosexuell man. Till sist skall understrykas att det
finns olika grupper av prostituerade. Flera av de prostituerade har valt den här
verksamheten (i betydelsen att de inte är offer för människohandel), men den grupp som
jag kommer att beskriva är just den där de prostituerade samtidigt är offer för
människohandel. Denna grupp har inte något annat val än att underordna sig
gärningsmännens vilja och den påtvingade prostitutionen.
1.4. Metod
Utgångspunkten för arbetet har varit brottsbalkens fjärde, sjätte och 23e kapitel med
tillhörande kommentarer, förarbeten och praxis. Eftersom både människohandel och köp
av sexuell tjänst är kriminaliserade har det funnits en del material att undersöka. Däremot
har det varit mindre material när det gäller själva frågeställningen då något liknande inte
tidigare har prövats. Det finns några debattinlägg och artiklar som har bidragit med viss
information, men inte heller de har fokuserat på just de här frågorna. Istället har jag fått
hämta ledning ifrån andra rättsfall och förarbeten för att utreda b.la. vad psykisk och
fysisk medhjälp innebär, vad som är en straffbar underlåtenhet, och uppsåtsbegreppet,
och härifrån dra vissa analogier. Då många grundläggande begrepp är samma inom
straffrätten har detta till viss del varit möjligt. Förarbetena, framförallt till BrB 4:1 a, är
omfattande och innehållsrika, och jag har därför kunnat använda dem till att granska och
diskutera bestämmelserna. Till de föreslagna åtgärderna har ledning främst hämtats i
förarbeten till andra bestämmelser, men också ifrån finsk rätt. Beträffande doktrin är
utbudet tunt när det gäller de här frågorna. Därför har förarbetena och polisens
lägesrapporter, förutom brottsbalkskommentarerna, fått stå för mycket fakta på området.
Däremot finns det mycket, och användbar, litteratur om 23 kapitlet i brottsbalken.
Internet har varit en viktig kunskapsbas, inte minst för att så mycket av den juridiska
databasen finns i elektronisk form. Både rättskällor och övrigt material b.la. artiklar,
4
polisens lägesrapporter och Ecpats broschyrer har kunnat hämtas från Internet. Även den
för framställningen väsentliga FN konventionen samt EUs rambeslut om bekämpandet av
människohandel har funnits på Internet.
All hänvisning till lagtext är hänvisning till lagtexten som den såg ut februari-juni
2007.
1.5. Disposition
Jag kommer att presentera varje bestämmelse som har betydelse för framställningen i
ett eget kapitel. Varje kapitel kommer att inledas med en redogörelse för den specifika
bestämmelsens utformning, syfte och tillämpningsområde. För att underlätta förståelsen
för problemet kommer jag också, i tillhörande avsnitt, att presentera eventuella liknande
bestämmelser och förklara skillnader och likheter mellan dessa, samt diskutera dem i
förhållande till frågeställningarna. Efter hand kommer jag att övergå till diskussionen och
förklara varför bestämmelsen är viktig för framställningen. Den sista delen kommer att
fokusera enbart på de åtgärder som skulle kunna bli aktuella för att beivra
människohandeln.
5
2. Det subjektiva rekvisitet i straffrätten, BrB 1 kap. 2 §
”En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den
begås uppsåtligen.
Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis
genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att
gärningen inte anses som brott.” Lag (1994:458).
Vid en genomgång av brottsbalken ser man snabbt att de allra flesta bestämmelser är
uppbyggda enbart av objektiva rekvisit. Undantaget är de brott som medger oaktsamhet i
förhållande till de objektiva rekvisiten.5 För övriga brott där inte oaktsamhet är tillräckligt
för att bli straffansvarig, krävs att en gärning, för att den skall uppfattas som en brottslig,
måste ha utförts med uppsåt av den som företog den. Detta gäller både gärningsman och
eventuella medverkande. Istället för att uttryckligen skriva ut detta vid varje bestämmelse
finns BrB 1:2. Detta stadgande återfinns under de allmänna bestämmelserna i
brottsbalken och gäller de bestämmelser där inte annat står (oaktsamhetsbrotten).6
Uppsåtet skall omfatta samtliga objektiva rekvisit som uppställs i den aktuella
brottsbeskrivningen för att gärningen skall vara straffbar. Denna princip kallas
täckningsprincipen. Uppsåtsbegreppet omfattar de flesta av de avsikter med vilka vi
företar oss något då vi handlar under medvetande och under kontroll. Beträffande uppsåt i
förhållande till den brottsliga effekten och uppsåt i förhållande till handlingsrekvisitet och
övriga objektiva rekvisit skiljer sig uppsåtets utformning något åt.
Det andra stycket i bestämmelsen säger att då personer i berusat tillstånd begår en
brottslig gärning föranleder inte deras tillstånd att gärningen blir straffri. I rättsfallet NJA
1973 s. 590, i vilket en man felaktigt trodde att han funnit familjens barnvagn, bekräftade
också HD att berusning inte verkar som en ansvarsfrihetsgrund. Inte heller personer med
psykisk störning faller utanför straffansvaret om de kan anses ha uppsåt (om detta krävs).7
Det subjektiva rekvisitet vid medverkan behandlas under stycke 6.
5
Jag kommer inte att behandla oaktsamhet ytterligare, då inget av de brott som är aktuella medger
oaktsamhet som subjektivt rekvisit. I diskussions delen kommer dock ett resonemang beträffande
oaktsamhet att göras.
6
BrB 1:2 gäller även specialstraffrätten.
7
En psykiskt störd person är straffansvarig för sina handlingar men kan inte dömas till fängelse enligt
förbudet i BrB 30:6.
6
2.1. Uppsåt i förhållande till den brottsliga effekten
Varken köp av sexuell tjänst eller människohandel har effekt som objektivt rekvisit i
stadgandet, men med tanke på de likheter som finns beträffande uppsåten för de båda
anser jag det viktigt att redogöra för denna utformning av uppsåtet. Uppsåt i förhållande
till handlingsrekvisit och övriga rekvisit kan också ta ledning ifrån uppsåt i förhållande
till effekten.
2.1.1. Direkt uppsåt/ Avsiktsuppsåt
Direkt uppsåt innebär att gärningsmannen utför en handling med avsikt att en viss effekt
skall inträda. Om den avsedda effekten egentligen inte är målet med handlingen spelar
ingen roll om gärningsmannens avsikt är att den skall inträda. När det i vissa
bestämmelser krävs direkt uppsåt i förhållande till ett objektivt rekvisit handlar det ofta
om ett syfte som gärningsmannen vill uppnå. För ansvar behöver inte detta syfte vara
uppfyllt utan uppsåtet, det s.k. subjektiva överskottet, fullbordar brottet.8
2.1.2. Indirekt uppsåt/ Insiktsuppsåt
I det här fallet räknar gärningsmannen med att effekten kan eller kommer att inträffa. Till
indirekt uppsåt omfattas också de fall där effekten framstår som en nödvändig bieffekt.
Annorlunda uttryck kan man säga att gärningsmannen skall ha en ”praktisk visshet” d.v.s.
han skall inte ha något egentligt tvivel om att effekten kommer inträffa, men han kan
föreställa sig möjligheten att han har fel.9
2.1.3. Likgiltighetsuppsåt
Likgiltighetsuppsåtet är den tredje formen av uppsåt och utgör dess nedre gräns. Det är
framförallt denna form av uppsåt som kommer att ha betydelse för framställningen.
Likgiltighetsuppsåt har ersatt ”Eventuellt uppsåtet” som i slutändan bestod i slutändan i
att domstolen skulle kunna besvara ett hypotetiskt prov jakande. Provet utgjordes av två
led, först skulle domstolen pröva om gärningsmannen hade insett att det fanns en risk för
8
9
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 105.
Jareborg, Uppsåt och oaktsamhet s. 11.
7
att effekten skulle kunna inträffa, sedan skulle den ta ställning till om gärningsmannen
skulle ha företagit gärningen även om han varit säker på att effekten skulle inträffa.
Under senare år har dock detta uppsåt omvandlats till ett likgiltighetsuppsåt, vilket HD
fastställde genom NJA 2002 s. 449, och framförallt genom NJA 2004 s. 176. Båda
rättsfallen diskuteras utförligare nedan för att ge en inblick i hur uppsåtet skall bedömas.
Enligt HD föreligger ett likgiltighetsuppsåt redan då gärningsmannen har insett att det
finns en risk för att gärningen skulle kunna medföra att en viss effekt skulle kunna inträda
eller att en omständighet föreligger. Detta räcker dock inte, utan gärningsmannen måste
också vara likgiltig även för förverkligandet av effekten eller förekomsten av
omständigheten. I målet mot Anna Lindhs mördare, Miajlo Mijajlovich, konstaterade HD
att Mijajlovich måste ”ha varit på det klara med den betydande risken för att knivhuggen
skulle kunna träffa så illa att hon avled av sina skador. Det sätt angreppet skedde på visar
att han i vart fall måste bedömas ha varit likgiltig för huruvida denna effekt skulle
förverkligas.”10 Det avgörande är alltså att förverkligandet av effekten eller förekomsten
av omständigheten, vid gärningstillfället inte utgjorde ett för gärningsmannen relevant
skäl för att avstå från gärningen.11 I fallet NJA 2005 s. 732 ansåg HD att det första ledet i
bedömning av om gärningsmannen hade ett likgiltighetsuppsåt inte var uppfyllt. En man
hade knuffat en annan man så att denne föll och bröt armen. Kravet att den åtalade insett
att det förelegat en risk för att gärningen skulle medföra armbrott var inte uppfyllt.
Således förelåg inget medvetet risktagande och åtalet för misshandel underkändes.
Däremot dömdes gärningsmannen för ofredande och vållande till kroppsskada.
2.2. Uppsåt i förhållande till handlingsrekvisitet och övriga objektiva rekvisit
Beträffande uppsåt i detta avseende finns endast två former, insiktsuppsåt och
likgiltighetsuppsåt. Anledningen till detta är att uppsåtet är kopplat till det som händer vid
tiden för gärningen, inte vad som kommer att hända i framtiden.
2.2.1. Insiktsuppsåt
Insiktsuppsåt föreligger när gärningsmannen har alla fakta klart för sig, eller är i stort sett
helt införstådd med dem. Insiktsuppsåtet kan anses svara mot både direkt och indirekt
10
11
Högsta Domstolen B– 3454-04 s. 19.
NJA 2004 s. 176.
8
uppsåt vid en jämförelse med uppsåt i förhållande till effekten.12 När det gäller den nu
berörda formen av insiktsuppsåt finns det skäl att också framhålla att det avgörande inte
är om gärningsmannen haft rätt i sin bedömning av den kausala nödvändigheten av
effekten eller faktiska förekomsten av gärningsomständigheten. Det som är väsentligt för
uppsåtsbedömningen är den föreställning som gärningsmannen haft. Trots att en
gärningsomständighet inte förelegat eller om det i det enskilda fallet rent faktiskt varit
uteslutet att en gärning skulle leda till en viss effekt, kan gärningsmannen således ha haft
insiktsuppsåt i förhållande till gärningsomständigheten eller effekten.13
2.2.2. Likgiltighetsuppsåt
Även
beträffande
handlingsrekvisitet
och
övriga
objektiva
rekvisit
skall
likgiltighetsuppsåtet användas.14 Uppsåtet är i dessa fall relaterat till någonting i nuet, inte
något som kommer att inträffa som en följd av gärningen.15 Skillnaden mot effektbrott
blir att gärningsmannen inte ställer sig frågan om det föreligger en risk för den brottsliga
effekten, utan om en viss faktisk omständighet föreligger. Gärningsmannen skall ha
förstått att det finns en risk att ett visst förhållande föreligger och vara likgiltig avseende
att det verkligen föreligger på sådant sätt. I NJA 2004 s. 519 ansåg HD att mannen insåg
att det förelåg en risk för att den bedrivna spelverksamheten omfattades av
bokföringsskyldighet samt att han var likgiltigt inför detta förhållande.
2.2.2.1. Likgiltighetsuppsåtets tillkomst genom praxis
2.2.2.2. NJA 2002 s. 449
Likgiltighetsuppsåtet användes vid några tillfällen redan innan 2002 års rättsfall kom.16
1994 tillsattes på regeringens begäran en utredning som b.la. skulle ta fram ett förslag på
en gräns mellan uppsåt och oaktsamhet, samt undersöka om den dagens rättstillämpning
var tillfredsställande. Utredningen ansåg att det s.k. insiktsuppsåtet var att föredra som
12
Jareborg, Uppsåt och oaktsamhet s. 12.
Se NJA 2004 s. 176.
14
Se redogörelse ovan för hur HD resonerade i NJA 2004 s. 176 i förhållande till likgiltighetsuppsåt.
15
Brottsbalkskommentaren del I, 1:2.
16
Se b.la. NJA 1975 s. 594, NJA 1985 s. 757 (”skadornas art och det sätt på vilket de tillfogats offret visar
att gärningsmannen vid huggen i varje fall varit helt likgiltig för om offret skulle dö eller ej.”) och NJA
1990 s. 210.
13
9
uppsåtets nedre gräns. Insiktsuppsåtet innebar här ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt där
gärningsmannen dels skulle inse möjligheten att följden skulle förverkligas dels räkna
med att det förverkligas.17 Regeringen avslog dock detta förslag och beslutade att
lämnade denna fråga till rättspraxis.
I rättsfallet NJA 2002 s. 449 blev just frågan om det nedre uppsåtets gräns aktuell.
Fakta i fallet var liknande det i NJA 1959 s. 63 i vilket man använde eventuellt uppsåt
med hypotetiskt prov. HovR ansåg att det kvalificerade sannolikhetsuppsåt som 1994 års
utredning föreslog skulle tillämpas.18 I HD var meningen delad, men till utgången av
målet användes en form av likgiltighetsuppsåt ”vid bedömningen av om likgiltighet skall
anses ha förelegat, det är omständigheterna vid själva gärningen som bör tillmätas
betydelse… det bör krävas att det har funnits en avsevärd risk för att en viss
omständighet föreligger eller för att en viss effekt skall inträffa... avsevärd risk för… svår
kroppsskada, något som K. B. måste ha insett. K. B:s körsätt visar också att han var
likgiltig för om N. J. skulle åsamkas en sådan skada.” Likgiltighetsuppsåtet användes
alltså i det här fallet för att döma K.B. Två justitieråd delade HovR:s uppfattning om
kvalificerat sannolikhetsuppsåt och ett justitieråd ansåg att eventuellt uppsåt var att
föredra. Eftersom det var en splittrad HD som avgjorde detta fall till förmån för
likgiltighetsuppsåtet
kvarstod
fortfarande
emellertid
många
frågor
beträffande
tillämpningen. I JT 2002-03 s. 613ff. diskuterade Träskman, Westin och Zila effekterna
av den nya domen. De två förra var mycket missnöjda med att HD inte lyckas skapa en
prejudicerade dom vilken skulle ha kunnat ha använts i framtida fall. Zila diskuterade
ingående för- och nackdelar med de olika uppsåten och anslöt sig till HD:s majoritet
beträffande likgiltighetsuppsåtet. Zila ansåg att man vid likgiltighetsuppsåt beaktar ”både
gärningsmannens insikt och de relevanta omständigheterna i övrigt” och därför kan man
lättare bedöma gärningsmannens attityd. Rättsfallet diskuterades också av Samuel
Cavallin i JT 2003-04 s. 3. Cavallin ansåg att likgiltighetsbegreppet saknade självständig
betydelse i praxis och doktrin. Han ansåg också att likgiltighetsuppsåtets självständiga
roll var ”främst ett uttryck för praxis` sinnesvärlds - anknutna prövningsmetod” och ville
istället ha konkreta rekvisit för ansvarsuppsåtet.
17
HD avvisade dock sannolikhetsuppsåtet tidigt, se bl.a. NJA 1980 s. 514.
Utdrag från hovrättens resonemang ”… måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg
för att N. J. skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom K. B:s sätt att föra bilen. Även en gärning
som företas under sådana omständigheter bör enligt HovR:ns mening betecknas som uppsåtlig.”
18
10
2.2.2.3. En prejudicerande dom genom NJA 2004 s. 176
Genom 2004 s. 176 kom till sist det domslut som skulle få en prejudicerande effekt på
rättstillämpningen. Fallet gällde en HIV-smittad man som vid upprepande tillfällen haft
samlag med ett flertal andra män. Enligt domstolen var mannen medveten om att
samlagen innebar risk för att någon partner kunde få smittan och han hade därför
uppsåtligen framkallat fara för att annan. Den huvudsakliga frågan gällde dock om han
också hade uppsåt att överföra smittan till annan, vilket i så fall skulle klassificeras som
försök till grov misshandel.
Domstolen skulle alltså bedöma gärningsmannens inställning till gärningen. Precis
som vid eventuellt uppsåt gjordes denna i två led, men nu under andra förutsättningar.
Först skulle bedömas om gärningsmannen varit likgiltig inför risken att smittan skulle
kunna överföras (detta motsvarar den första frågan; att risk för att viss effekt kan komma att
inträda/viss omständighet föreligger). Om denna fråga kunde besvaras jakande ansågs
gärningsmannen
ha
varit
medvetet
oaktsam
och
det
första
kravet
i
likgiltighetsbedömningen var uppfyllt. Den andra frågan var sedan om gärningsmannen
också
ansågs
ha
varit
likgiltig
inför
att
smittan
kunde
överföras
(att
effekten/omständigheten förverkligas). Om också denna fråga kunde besvaras jakande
ansågs gärningsmannen ha uppsåt till gärningen. I detta fall ansågs inte gärningsmannen
ha haft uppsåt till gärningarna. Anders Rung diskuterade i JT 2006-07 s 254 om det var
någon skillnad på de två leden vid bedömningen av likgiltighetsuppsåt. Han frågade om
domstolen kunde slå fast att gärningsmannen hade varit likgiltig inför risken att effekten
kunde inträda, utan att samtidigt slå fast att gärningsmannen då också måste ha varit
införstådd med att effekten kunde komma att inträda. Om gärningsmannen handlar och
tar risken för att effekten skall komma att inträda, kan man då säga att han inte också
varit likgiltig inför effekten?19 Rung anser alltså att om man är likgiltig inför risken så är
man det inför effekten. Enligt Rung finns det därför endast uppsåtliga brott och
omedvetna oaktsamhetsbrott. I ovannämnda HD fall, NJA 2005 s. 732, behövde HD
aldrig ta ställning till om det andra ledet i uppsåtet var uppfyllt, eftersom inte
gärningsmannen var likgiltig i förhållande till risken.
19
JT 2006-07 s. 255.
11
3. Människohandel BrB 4 kap. 1 a §
”Den som, i annat fall än som avses i 1 §, med användande av olaga tvång eller
vilseledande, med utnyttjande av någons utsatta belägenhet eller med något annat sådant
otillbörligt medel rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan
sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, i syfte att
personen skall
1. utsättas för brott enligt 6 kap. 1, 2, 3, 4, 5 eller 6 §, utnyttjas för tillfälliga
sexuella förbindelser eller på annat sätt utnyttjas för sexuella ändamål,
2. utnyttjas i krigstjänst eller tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,
3. utnyttjas för avlägsnande av organ, eller
4. på annat sätt utnyttjas i en situation som innebär nödläge för den utsatte, döms
för människohandel till fängelse i lägst två och högst tio år.
Detsamma gäller den som i sådant syfte som anges i första stycket,
1. till annan för över kontrollen över en person, eller
2. från annan tar emot kontrollen över en person.
Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt
arton år skall dömas för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel
som anges där har använts.
Är ett brott som avses i första–tredje styckena mindre grovt, döms till fängelse i högst
fyra år.” (Lag 2005:90).
Innebörden av begreppet människohandel definieras i FNs tilläggsprotokoll till
konventionen om gränsöverskridande organiserad brottslighet ”UN Protocol to Prevent,
Suppres and Punish Trafficking in Persons, specially Women and Children” och lyder
”Trafficking is the …recruitment, transportation, transfer, harbouring or receipt of
persons…by imporper means, such as force, abduction, fraud or coercion, or an improper
purpose, like forced or coerced labour, servitude, slavery or sexual exploitation...”20
Protokollet trädde i kraft 2003 då de nödvändiga 40 staterna hade ratificerat det.
20
För fulltext se FN- protokollet i t.ex. prop. 2003/04:111 bilaga 1, eller en sammanfattning av det i samma
proposition. En kortare sammanfattning finns i prop. 2001/02:124.
12
Också i EU diskuterades bekämpandet av människohandel under 2000-2001, och
under 2001 kunde man enas om ett rambeslut beträffande bekämpandet av
människohandel. Detta godkändes av Sveriges riksdag 2002.
3.1. Utformning av bestämmelsen
Innan bestämmelsen om människohandel tillkom hade man i fall av människohandel
tillämpat mer allmänna bestämmelser, b.la. brotten mot frihet och frid i BrB 4 kap.,
koppleribestämmelserna i BrB 6:8 och 9 (nuvarande 6:12), övriga brott i BrB 6 kap.,
brotten i UtlL, och Ordningslagen 2:14. 1998 tillsattes så en kommitté som b.la. hade till
uppgift att utreda om det behövdes nya bestämmelser för att Sveriges lagstiftning skulle
överrensstämma med de internationella åtaganden som vi stod inför. I SOU 2001:14 och
prop. 2001/02:124 diskuterades och bestämdes det att ett enhetligt brott skulle införas
med de olika moment som människohandel består av som objektiva rekvisit. En av de
främsta anledningarna till att man införde ett brott var att hanteringen av de många
straffbestämmelserna som kunde bli aktuella var otillfredsställande. Eftersom det fanns så
många led av människohandel så skulle ett enda stadgande underlätta den svenska
rättstillämpningen och medföra att alla inblandade skulle kunna lagföras. Hädanefter
skulle alltså domstolarna komma ifrån ett komplicerat system som hade omfattat ett antal
brott och ett antal olika lagar. Andra anledningar var att underlätta det internationella
samarbetet mot människohandel, samt att de dåvarande straffskalorna ansågs
otillräckliga. Genom SFS 2002:436 trädde stadgandet om brottet människohandel för
sexuella ändamål i kraft 1 juli 2002.
För att Sverige skulle kunna tillträda ovan nämnda protokoll behövdes emellertid
tidigt en del justeringar göras i bestämmelsen. Framförallt kom dessa ändringar att bestå i
att bestämmelsen utvidgades till att omfatta även sådana fall av människohandel som
syftade till andra former av utnyttjanden, samt att det tidigare kravet på att handeln skulle
innebära ett gränsöverskridande borttogs. Anledningen till detta var att tidigare uppstod
fullbordanspunkten då offret anlänt till det land där utnyttjandet skulle ske. Ändringarna
trädde i kraft 1 juli 2004.21
2005 blev en ändring aktuell igen, denna gång var den dock endast rent formell.
Anledningen var den reformering som gjordes av 6 kap. BrB.22
21
22
SFS 2004:406, prop. 2003/04:111.
SFS 2005:90, prop. 2004/05:45.
13
3.2. Innebörden av begreppet människohandel
För att människohandelsbestämmelsen skall bli tillämplig krävs att tre moment
föreligger; en handelsåtgärd, ett otillbörligt medel, samt ett syfte.
Handelsåtgärderna beskriver det sätt på vilket genomförandet av handeln sker. Oftast
är det inte en person som ensam rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar
någon annan sådan åtgärd, utan människohandel består ofta av en kedja av kontakter där
varje person har sin plats och sin del i handeln. I och med att bestämmelsen inte
innehåller ”och” mellan de olika handelsåtgärderna kan alla dessa personer straffas för
människohandel bara de har utfört någon av de olika handlingarna. Även överföringar
inom landet mellan mottagare och rekryterare innefattas i detta begrepp23, eftersom
bestämmelsen gäller oavsett om åtgärden är vidtagen i ursprungs- transit – eller
destinationslandet, och oavsett vart utnyttjandet av offret är tänkt att äga rum.
Formuleringen ”någon annan sådan åtgärd med en person” omfattar alla sådana åtgärder
som kan ingå som ett led i en förflyttning av eller ett överförande av en person mellan
länkarna i handelskedjan, men också t.ex. att offret själv beger sig till ett annat land eller
en annan ort.24
Det andra momentet tar sikte på vilka medel man använt för att hantera offren.
Människohandlaren utnyttjar offrens, i de allra flesta fall, undermåliga situation för att få
dem med sig och på så sätt kunna genomföra handeln. I vissa fall bortförs offren mot sin
vilja, i vissa fall underkuvas deras vilja så att de ”frivilligt” följer med, i andra fall talar
gärningsmännen om t.ex. städjobb och i den del fall är offren medvetna om att kommer
arbeta som prostituerade men luras beträffande villkoren. Gemensamt är att den sårbara
situation offren befinner sig i utnyttjas så att de reellt sett inte har något annat val än att
först följa med gärningsmannen och sen underkasta sig dennes krav. De otillbörliga
medlen är olaga tvång, vilseledande, utnyttja någon annans utsatta belägenhet eller annat
liknande sådant otillbörligt medel. Olaga tvång innebär att någon genom misshandel,
eller eljest med våld eller genom olaga hot om brottslig gärning tvingar annan att
underkasta sig de beskrivna handelsåtgärderna.25 Ett vilseledande är exempelvis när
23
Prop. 2001/02:124 s. 8.
Brottsbalkskommentaren del I s. 4:4d.
25
För utförligare beskrivning av vad som menas med olaga tvång se t.ex. Brottsbalkskommentaren del I
under olaga tvång BrB 4.4.
24
14
någon förmedlar en oriktig uppgift om någonting t.ex. beträffande villkor.26 Att utnyttja
någon annans utsatta belägenhet innebär t.ex. att någon utnyttjar en annan persons
ekonomiska - tjänste- eller anställningsförhållande, flyktingskap, förståndshandikapp etc.
När det gäller annat sådant otillbörligt medel är omständigheterna sådana att offret inte
har något annat verkligt eller godtagbart alternativ än att underkasta sig gärningsmannens
vilja.27 För att betona angreppet på offrets frihet och frid ansåg lagstiftaren att det var
viktigt att uppställa detta rekvisit. Det var också viktigt att få en distinktion mot
människosmuggling i UtlL 20:8 och 20:9.28 Observeras skall också att det måste finnas
ett orsakssamband mellan det otillbörliga medlet och handelsåtgärderna. Om inte ett
otillbörligt medel använts för att t.ex. transportera eller rekrytera en person är det inte
människohandel.29
Det tredje momentet är det efterföljande utnyttjandet av offret, syftet med handeln.
Utnyttjandet består i de allra flesta fall av att offren utnyttjas för sexuella ändamål, men
även utnyttjande för arbetskraft eller för organhandel förekommer. Utnyttjandesyftena är
beskrivna i bestämmelsen och det som är väsentligt för denna framställning är det första –
utnyttjande för sexuella ändamål. I detta syfte innefattas också de fall då offren utnyttjas
för tillfälliga sexuella förbindelser eller vid andra situationer då offret på annat sätt
utnyttjas för sexuella ändamål. Det klassiska fallet på detta är naturligtvis prostitution
men även utnyttjanden utan ersättning eller medverkan vid pornografisk framställning.
Det grundläggande är att det skall vara fråga om sexuell exploatering eller sexuella
handlingar av något slag. Nämnas skall också den fjärde punkten ” på annat sätt utnyttjas
i en situation som innebär ett nödläge för den utsatte”. I förarbetena ges exempel på den
situation där en person genom människohandel blir förd till ett annat land och utnyttjas
sexuellt och för hushållsarbete inom ramen för ett tvångsäktenskap.30
Syftet behöver inte förverkligas för att brottet skall vara fullbordat utan när en
människohandelsåtgärd, som genomförts med ett sådant medel och i ett sådant
utnyttjandesyfte som avses samt har resulterat i den åsyftade kontrollen över offret, är
brottet fullbordat.31 Då någon redan har tagit kontrollen över offret behöver inte varje
följande överföring ha skett med ett otillbörligt medel för att anses som
26
Även här återfinns en utförligare beskrivning av begreppet i Brottsbalkskommentaren del I, se under
”Bedrägeri” BrB 9:1.
27
Brottsbalkskommentaren del I s. 4:4e.
28
Prop. 2001/02:124 s. 24.
29
Se dock 3 st. Beträffande barn under 18 år krävs inget otillbörligt medel.
30
Prop. 2003/04:111 s. 67.
31
Brottsbalkskommentaren del I s. 4:4f. Se också nedan beträffande det subjektiva rekvisitet.
15
människohandel.32 Beträffande det subjektiva rekvisitet skall det inte bara täcka de
objektiva rekvisiten utan gärningsmannen skall även ha haft uppsåt beträffande syftet
med åtgärderna - att de vidtogs för att ett utnyttjande verkligen skulle ske. Ett subjektivt
överskott krävs alltså för att brottet skall anses som fullbordat.33
Människohandel är ett perdurerande brott, vilket innebär att trots att brottet är
fullbordat, pågår det till dess offret släpps, då brottet avslutas. För perdurerande brott
börjar inte preskriptionstiden för brottet löpa förrän brottet avslutas, och inte som i
normalfallet vid brottets fullbordan. Den här tidpunkten gäller likaväl preskription för
andra medverkande, vilket innebär att andra gärningsmän än den som har kontrollen över
offret vid tiden för brottets avslutande, kan bli åtalade långt senare efter att deras
medverkan ägt rum.
3.3. Koppleri BrB 6 kap. 12 §
”Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person har
tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra
år.
Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får veta att lägenheten helt
eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte
gör vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han eller hon,
om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten
och dömas till ansvar enligt första stycket.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri
till fängelse i lägst två och högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större omfattning,
medfört betydande vinning eller inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av annan.” Lag
(2005:90).
32
Borg, 2000-talets Slaveri Människohandel och dess implikationer för svensk krishantering, s. 46 och
prop. 2003/04:111 s. 58f.
33
Prop. 2003/04:111 s. 27, 33ff och 47. Se också ovan under 3.1.1.
16
Koppleribestämmelsen är också av betydelse för min framställning, framförallt i
förhållande till människohandel. Eftersom det ofta är svårt att bevisa samtliga objektiva
rekvisit i 4:1 a, döms många gånger människohandlarna istället för grovt koppleri.
Koppleribestämmelsens placering i sjätte kapitlet hade också inverkan på beslutet att
placera köp av sexuell tjänst samma kapitel.34
I situationer av människohandel är det inte ovanligt att gärningsmannen fortsätter sin
brottsliga verksamhet med att agera kopplare eller kontaktperson för sexköpare. I dessa
fall döms gärningsmännen både för människohandel och för koppleri om rekvisiten är
uppfyllda. I de fall där inget otillbörligt medel har använts (eller inte kan bevisas) och
gärningsmännen inte kan dömas för människohandel kan koppleribestämmelsen alltså
tillämpas ensam. I förarbetena ansågs det att domstolen i dessa människohandelsliknande
fall skulle döma för grovt koppleri.35 Under 2005 inkom 44 anmälningar av
människohandel och 94 fall av koppleri eller grovt koppleri.36 Samma år dömdes 25
personer för grovt koppleri, koppleri eller medhjälp till koppleri.37
En medverkan till utnyttjandet i människohandeln, t.ex. att skjutsa kvinnorna till olika
sexköpare, förse dem med kondomer etc., d.v.s. att underlätta för den prostituerade att
fortsätta verksamheten., är att beteckna som koppleri under förutsättning att den
medverkande dragit någon form av ekonomisk nytta av den sexuella förbindelsen.
Eftersom främja ingår som ett rekvisit i koppleribestämmelsen blir, i de flesta fall, inte
BrB 23:4 aktuell utan man dömer för gärningsmannaskap enligt den förra. Ett enstaka
främjande utgör dock inte koppleri, utan kan istället bedömas som medhjälp till köp av
sexuellt tjänst eller köp av sexuell handling av barn.
I många fall där någon döms för koppleri döms också sexköpare för brott mot BrB
6:11, exempel på fall återfinns b.la. på polisens hemsida.38
3.3. Människohandel BrB 4 kap. 1 a § i förhållandet till människorov BrB 4 kap. 1 §
”Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn eller någon annan med
uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne
34
Se mer under avsnitt 5.
Prop. 2004/05:45 s. 151.
36
Polisens lägesrapport 2005 bilaga 3 s. 53.
37
Polisens lägesrapport 2005 s. 25.
38
http://www.polisen.se/inter/util/nodeid=21434&pageversion=1.jsp?articleid=142215
35
17
till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov till fängelse på viss tid, lägst
fyra och högst tio år, eller på livstid.
Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år.” Lag (1998:393).
Människorov, BrB 4:1, innebär ett frihetsberövande av någon eller några personer, och de
mest klassiska fallen är gisslansituationer och kidnappning. Innebörden av bestämmelsen
är att någon skaffar sig en bestående maktsituation över offret innan offret förs bort eller
spärras in, och att gärningsmannen har ett syfte att skada personen till liv eller hälsa (t.ex.
med syfte att utnyttjas för sexualbrott), tvinga denne till tjänst (t.ex. med syfte att sälja
vederbörande som slav) eller att öva utpressning (kräva en lösensumma eller liknande). 39
Precis som vid människohandel krävs det inte att syftet verkligen har förverkligats. Det
räcker också med att gärningsmannen har ett likgiltighetsuppsåt beträffande syftet, alltså
det subjektiva överskottet, för att brottet skall anses fullbordat. När det gäller de övriga
objektiva rekvisiten skall även de täckas av uppsåt. Som det uttryckligen är stadgat i 4:1 a
är människohandel subsidiärt i förhållande till människorov.
Att differentiera mellan brotten människohandel och människorov kan vara svårt.
Eftersom människorov har företräde måste man först utreda om rekvisiten, både de
objektiva och de subjektiva, för människorov är uppfyllda. I ett fall i Svea hovrätt var den
situation som skulle utredas ett typfall av människohandel, men domstolen ansåg också
att rekvisiten för människorov var uppfyllda och dömde gärningsmännen b.la. för det.
Fakta i fallet var att fyra kvinnor från Ryssland hade blivit lurade till Sverige med löften
om jobb. Under resan hit och väl här utsattes de för våldtäkter och misshandel och blev
tvingade in i prostitution. Pengarna från prostitutionen gick direkt till gärningsmännen.
Gärningsmännen dömdes i HovR för människorov, grovt koppleri samt flertalet sexuella
övergrepp b.la. grov våldtäkt och grovt sexuellt tvång.40 Om det hade brustit i något av
rekvisiten för människorov, skulle människohandelsbrottet ha blivit aktuellt.
3.4. Människosmuggling - skillnader och likheter
Människosmuggling i svensk mening definieras i UtlL 20:8 och innebär att någon
hjälper en utlänning att olovligen resa in i eller passera genom Sverige, medlemsstat i
EU, Norge eller Island. I UtlL 20:9 kan den dömas som i vinstsyfte planlägger eller
39
40
Jareborg, Brotten H1 s 234f.
Dom från Svea hovrätt 030621 målnummer B 2831-03.
18
organiserar verksamhet som är inriktad på att främja att utlänningar tar sig till Sverige
utan pass eller andra nödvändiga dokument. Människosmuggling innebär alltså mer eller
mindre organiserade former av olovlig invandring och kräver ett visst mått av frivillighet
från de smugglades sida.41 Trots att omständigheterna vid transporten ofta är katastrofala
har de smugglade i initialstadiet gett ett visst samtycke Att smugglingen skall lyckas är av
båda parters intresse. Situationer där offret är införstådd med att det är fråga om
prostitution men luras beträffande villkoren och därigenom utnyttjas på så sätt att han
eller hon inte har något verkligt eller godtagbart val än att underkasta sig utnyttjandet
skall enligt propositionen till människohandelsbestämmelsen omfattas av den senare. 42
Människosmuggling är framförallt ett brott mot staten då den illegala invandringen sker i
mer eller mindre organiserade former. Människohandel, emellertid, är ett brott mot
person då de olika gärningarna som är utmärkande för brottet i slutändan syftar till ett
utnyttjande av den person som blivit offer för handeln. Finns det inte ett motiv eller syfte
med handeln kan den istället klassas som människosmuggling. Till skillnad från
människosmuggling kan människohandel begås även då offret har korrekta handlingar.43
3.5. Människohandelsoffer under 18 år
Om ett offer är under 18 år blir det tredje stycket tillämpligt. BrB 4:1 a 3 st. lyder:
”Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en person som inte har fyllt
arton år skall dömas för människohandel även om inte något sådant otillbörligt medel
som anges där har använts.”
Skillnaden mot fall där offer över 18 år utsätts för människohandel är alltså att det inte
krävs något otillbörligt medel för att gärningen skall anses som människohandel.
3.5.1. Det otillbörliga medlet
Som ovan beskrivits är de otillbörliga medlen olaga tvång, vilseledande, att utnyttja
någon annans utsatta belägenhet eller annat liknande sådant otillbörligt medel.
41
Borg & Nilsson, Människosmuggling: Om offer, förövare och allmän begreppsförvirring s. 10.
Prop. 2001/02:124 s. 22.
43
Prop. 2003/04 s. 8f.
42
19
Anledningen till att man uteslöt detta rekvisit var att barnet redan p.g.a. sin underårighet
ansågs befinna sig i en sådan sårbar situation att alla handlingar som vidtogs i syfte att
barnet skulle utnyttjas för sexuella ändamål är straffvärda som människohandel.
Tillräckligt är alltså att gärningsmännen har ett motiv med handeln.44
3.5.2. Offrets ålder
För att det tredje stycket i människohandelsbestämmelsen skall bli tillämpligt krävs att
människohandeln företogs mot ett barn under 18 år. Eftersom det inte finns någon
motsvarighet i fjärde kapitlet till BrB 6:13 (vilken stadgar att den som inte insåg men
hade skälig anledning att anta att den andra personen inte uppnått den åldern ska dömas
till ansvar)45 krävs uppsåt i förhållande till att barnet var under 18 år. Att kunna bevisa att
gärningsmannen hade uppsåt i förhållande till åldern kan vara svårt. Barn och ungdomar
idag ser många gånger ut att vara äldre än de faktiskt är vilket skapar problem i en
rättegång om gärningsmännen hävdar att det inte var medvetna om att offret var
underårigt. Om man inte kan visa på att gärningsmannen hade uppsåt i förhållande till
ålder kan istället den första delen av bestämmelsen bli tillämplig. Dock krävs då här
istället att åklagaren kan visa att ett otillbörligt medel har använts.
3.5.2.1. En motsvarighet till BrB 6 kap. 13 § borde införas i fjärde kapitlet
Handel med människor är en företeelse som har ökat under de senaste åren i takt med att
gärningsmännen har upptäckt att det finns en stor efterfrågan på sexuella tjänster i både
öst och väst. Offren är i de flesta fall helt utelämnade till sina gärningsmän utan någon
möjlighet att påverka sin situation eller, rättare sagt, sina liv. Ofta går offren från att ha
befunnit sig i en hopplös situation i fattigdom i sitt hemland till en än värre situation där
de utnyttjas för att tjäna pengar åt andra. Beträffande barn i framförallt Östeuropa har
antalet som bor på institutioner ökat dramatiskt. Vid 16 år tvingas de lämna institutionen
för att försöka hitta arbete och bostad på egen hand. Den här situationen utnyttjas av
människohandlare som tar kontakt med dem och erbjuder dem jobb och ett liv i väst.
44
45
Prop. 2001/02:124 s. 28f.
Se nedan under 4.7.2.
20
Även andra barn och kvinnor är under de här premisserna beredda att lämna sin familj
och sitt hemland.46
I de allra flesta fall har antagligen gärningsmännen, redan i initialskedet, vetskap om
att en del offer är under 18 år men ignorerar detta. I vissa fall är det till och med barn som
är människohandlarnas målgrupp. I en rättegång kan det som sagt emellertid vara svårt att
bevisa att gärningsmännen faktiskt hade uppsåt beträffande åldern. För att underlätta
rättstillämpningen då brotten begås mot barn anser jag att ett en motsvarighet till BrB
6:13 borde införas i fjärde kapitlet eller i ett nytt stycke i 4:1 a. Det subjektiva rekvisitet
angående åldern skulle alltså inte vara uppsåt utan det skulle räcka med att bevisa att
gärningsmännen var oaktsamma. Förarbetena till 6:13, då bestämmelsen gällde otukt med
barn och otukt med ungdom (numera våldtäkt mot barn BrB 6:4 och sexuellt utnyttjande
av person i beroendeställning BrB 6:3), konstaterar beträffande det subjektiva rekvisitet
angående ett barns ålder att det ”framstår såsom rimligt att gärningar av den allvarliga
beskaffenhet, varom här kan vara fråga, föranleder ansvar även då gärningsmannen icke
haft full insikt om åldern men haft anledning att räkna med möjligheten att barnets ålder
ligger under den i lagen stadgade gränsen.”47 Numera gäller 6:13 alla bestämmelser i
sjätte kapitlet som uppställer ett åldersrekvisit. Förarbetena säger att formuleringen av
bestämmelsen får anses innefatta krav på en tämligen hög grad av oaktsamhet för att den
skall föranleda ett straffansvar. Eftersom människohandeln ofta syftar till sexuella
utnyttjanden och prostitution för offren, alltså gärningar som faller under sjätte kapitlet,
anser jag att denna beskrivning i förarbetena också skulle kunna vara tillämplig
beträffande ett barns ålder i människohandelsbestämmelsen. Därför bör en liknande
bestämmelse införas i förhållande till människohandel. Eftersom åklagaren också undgår
det otillbörliga rekvisitet visar man att Sverige inte accepterar att denna verksamhet
förekommer. En förhoppning är också att regeln skulle få en preventiv funktion. Om
gärningsmännen blir medvetna om att rättsväsendet inte har en lika stor bevisbörda,
skulle handeln med barn kunna minska, eftersom offrets ålder också tas i beaktande vid
straffvärdet.48 Ju yngre ett offer är desto högre straffvärde.
Begränsningen i 6:13 är enligt förarbetena om barnet hade en kroppsutveckling som
normalt kan anses förekomma avsevärt över åldersgränsen och omständigheterna i övrigt
inte gav gärningsmannen anledning att vara på sin vakt. I så fall skall man inte döma till
46
SOU 2001:14 s. 422.
NJA II 1962:1 s. 192.
48
Prop. 2001/02:124 s. 35.
47
21
ansvar med hjälp av 6:13. Det är gränsfallen man tar sikte på här, gärningsmannen skall
inte undgå ansvar genom att hänvisa till att han inte har haft säker på barnets verkliga
ålder. Jag anser att denna begränsning helt eller delvis skall tas bort. Om den skall
tillämpas skall den inskränkas beträffande tillämpningen. Det största skälet som tar för att
ta bort den är att barn ser mycket olika ut. En del barn utvecklas tidigt rent kroppsligt,
men det behöver inte betyda att den psykiska utvecklingen är lika framskriden. I och med
den här begränsningen får dessa barn sämre rättsskydd än sina jämnåriga kamrater. Den
fruktansvärda kränkning av integriteten som en handel innebär borde behandlas på
samma sätt för alla barn. Handeln innebär inte bara att barnet blir skadat rent kroppsligt
utan den innebär också, kanske till och med framförallt, ett svårt psykiskt trauma. Att
ensam befinna sig i ett annat land utan möjlighet att ta kontakt med någon för att få hjälp
ur situationen, och med gärningsmännen och sexköparna som de enda kontakterna mot
omvärlden måste innebära en fruktansvärd psykisk påfrestning. Jag tror att det är många
av dessa offer som aldrig återhämtar sig, och om offret är ett barn är förutsättningarna till
och med ännu sämre, eftersom barnet inte har hunnit utveckla sitt eget liv eller sin egen
sexualitet.49
Om begränsningen skall tillämpas även vid människohandel bör den omformuleras.
Gärningsmännen måste ha gjort vad som kan ankommas på dem för att kontrollera åldern
t.ex. kontrollera legitimation, kontrollera åldern med skola, myndighet, föräldrar eller om
någon gärningsman tidigare var bekant med offret eller dylika åtgärder för att undgå
straffansvar. Trots att gärningsmännen inte hade någon anledning att vara
misstänksamma skall det ändå finnas en minimigräns för vilka åtgärder de måste vidta för
att kontrollera åldern för att inte anses ha varit oaktsamma. Ett exempel på när
gärningsmännen kan anses ha uppfyllt minimikravet är om de begärt legitimation och
barnet innan handeln uppvisade en falsk legitimation med korrekt foto (om det går att
bevisa att legitimationen inte hade gjorts av gärningsmännen i efterhand).
49
I polisens lägesrapport 2005 på sidan 22 säger psykoterapeut Ann Wilkens på Kris- och Traumacenter på
Danderyds sjukhus att det finns omfattande internationella studier som tyder på att ca 70 % av de
prostituerade kvinnor som man undersökt lider av posttraumatiskt stressyndrom.
22
4. Köp av sexuell tjänst BrB 6 kap. 11 §
4.1. Allmänt
I det här stycket kommer jag framförallt att behandla BrB 6:11, köp av sexuell tjänst.
Under 2005 inkom 460 anmälningar om sexköpsbrott, varav bl.a. 247 rapporterades från
Skåne län, 153 från Stockholms län och 28 från Västra Götalands län.50
Flera av de kvinnor vars kroppar idag säljs på sexköpsmarkanden har kommit till
Sverige genom människohandel. Många av dessa kvinnor är fortfarande barn. Under
2005 dömdes sju personer för människohandel för sexuella ändamål enligt BrB 4:1 a, och
i samtliga av dessa fall var offren under 18 år.51 Därför kommer jag också att ta upp
bestämmelsen i BrB 6:9 köp av sexuell handling av barn. De här bestämmelserna har till
stor del samma innebörd och utformning, och min slutsats i den här framställningen kan
därför också appliceras på den senare bestämmelsen. Jag kommer emellertid att fokusera
på den förra, trots att den senare är minst lika viktig, för att det inte ska bli en upprepning
av fakta och diskussion. Vidare ställs det ibland inte samma krav vid olika bestämmelser
för barn och vuxna, jämför t.ex. att rekvisitet ”otillbörligt medel” inte är ett rekvisit när
det gäller barn och människohandel. Detta gör att ett resonemang beträffande brott mot
vuxna kan vara lättare att applicera på brott mot barn, eftersom vissa rekvisit är
undantagna.
BrB 6:11 köp av sexuell tjänst:
”Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell
förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av
någon annan. ”Lag 2005:90.
4.2. Historik
Att kriminalisera köp av sexuella tjänster diskuterades under ett par decennier innan
Lag (1998:408) om förbud mot sexuella tjänster (”Sexköpslagen”) faktiskt tillkom. Flera
50
51
Polisens lägesrapport 5 bilaga 3 s. 53.
Polisens lägesrapport 2005 s.5.
23
utredningar granskade prostitutionen och många förslag på hur samhället skall behandla
denna fråga lades fram. Under åren togs ett flertal steg mot det som idag är en
straffrättslig reglering.
1977 tillsattes Prostitutionsutredningen, vars uppdrag var att undersöka prostitutionens
utbredning och former. Dess arbete resulterade i SOU 1981:71 som b.la. föreslog att
offentliga pornografiska föreställningar skulle förbjudas, ett straffansvar för hyresvärdar
vid möjlig koppleriverksamhet, och att den som köper sex av en person som är
narkotikaberoende skulle straffas. Det enda förslag som genomfördes var förbudet mot
offentliga pornografiska föreställningar, numera 2:14 Ordningslagen.
I SOU 1982:61 behandlade även Sexualbrottskommittén prostitutionsfrågan. Denna
utredning medförde att kravet på att främjandet eller utnyttjandet av annans prostitution
skett vanemässigt eller för att bereda sig vinning togs bort ur koppleribestämmelsen, samt
ett straffansvar för hyresvärdar som tillåter annan att bedriva prostitution i en förhyrd
lägenhet (se BrB 6:12 2 st.)
1992 tillsattes ytterligare en utredning, 1993 års prostitutionsutredning. Denna
utredning skulle b.la. undersöka vad samhället hade för åtgärder mot prostitution, om en
kriminalisering av prostitution skulle vara effektivt för att motverka den, samt i vilken
omfattning sexturism förekom (SOU 1995:15). Slutsatsen i denna utredning blev att
sexhandeln skulle kriminaliseras och att straffansvaret skulle omfatta både säljare och
köpare. Att straffansvaret skulle innefatta den prostituerade fick dock omfattande kritik
från i stort sett samtliga remissinstanser. I prop. 1997/98:55 föreslogs till sist att den
köpande parten vid ett sexköp skulle bli straffansvarig, vilket också blev riksdagens
beslut.
4.3. Bestämmelsens utformning
Sexköpslagen utarbetades alltså under 1998 och trädde i kraft den 1 januari 1999. I
förarbetena (prop. 1997/98:55) poängterades att det var en viktig samhällsangelägenhet
att prostitution bekämpades. De prostituerade hade en svår social situation och runt
prostitutionen förekom ofta annan brottslighet. Detta ledde till allvarliga skador både för
enskilda och samhället. Att kriminalisera prostitutionen markerade samhällets inställning
till den och förbudet skulle också kunna verka effektivt i bekämpningen av den. Risken
för att hamna i en polisutredning skulle kunna verka tillräckligt avskräckande för att
förbudet skulle få effekt.
24
Genom lag 2005:90 infördes förbudet mot köp av sexuell tjänst i brottsbalken. Detta
skedde vid den reformering som gjordes av hela 6 kap. BrB, där flera paragrafer fick nya
nummer och ändrade lydelser. Att inte sexköpet blev en straffbestämmelse i brottsbalken
direkt vid införandet förklarades i förarbetena med att sexköpet var ett brott som skiljde
sig något från de övriga brotten i 6 kap. Det poängterades också att 6 kap. BrB skulle bli
föremål för en fullständig översyn och det var lämpligt att man vid denna översyn
övervägde vart köp av sexuella tjänster skulle vara placerad samt relationen till 6:10
förförelse av ungdom och koppleri.52 Köp av sexuell tjänst var, precis som koppleri,
också ett brott mot samhället53, till skillnad från övriga brott i 6 kap. BrB som framförallt
tog sikte på brott mot person. Vid översynen gjordes dock den bedömningen att köp av
sexuella tjänster hade sådan anknytning till sexuallivet och hade i stort sett samma
skyddsintressens som koppleri (vilket enligt regeringen skulle vara placerat i 6 kap.) att
också detta brott hörde hemma här. Även lagrådet ansåg att detta var den naturliga
platsen för brottet.54
Vid reformen ändrades också lydelsen av sexköpsbestämmelsen. Från att
brottsbenämningen hade varit ”köp av sexuella tjänster” ändrades den nu till ”köp av
sexuell tjänst”. Detta gjordes p.g.a. att den tidigare formuleringen kunde indikera att det
krävdes att någon skaffade sig ett flertal tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning för
att kunna ådömas straffansvar. Vidare ändrades också paragrafens andra stycke till ”Vad
som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller givits av någon
annan”. Anledningen till att man tog in detta stycke var för att klargöra att situationer där
någon annan betalar för den sexuella tjänsten omfattas av bestämmelsen.
Köp av sexuell tjänst, vilken numera återfinns i BrB 6:11, är subsidiärt i förhållande
till bestämmelserna i BrB 6:1-10.
Bestämmelsen innehåller tre rekvisit, ”tillfällig”, ”sexuell förbindelse” och
”ersättning”. Med ”tillfällig” menas alla fall där någon köper en sexuell tjänst av en
annan person. Detta innebär att köp vid endast en tidpunkt, situationer där köparen
återkommer vid flera tillfällen samt fall då köparen regelmässigt köper sex omfattas alla
av förbudet.55 Stadigvarande förhållanden som äktenskap, sambo eller partnerskap
innefattas inte i uttrycket. ”Sexuell förbindelse” knyter an till koppleriparagrafen och har
52
Proposition 1997/98:55.
Se nedan under avsnitt 4.5.
54
Prop. 2004/05:45 s. 104. Se ett utförligare resonemang i SOU 2001:14 s 307.
55
Prop. 2004/05:45 s. 103ff.
53
25
därför samma innebörd.
56
Med sexuell förbindelse skall förstås samlag eller annat
sexuellt umgänge. Samlag har samma betydelse som i BrB 6:1, och sexuellt umgänge har
samma betydelse som i BrB 6:2.57 I begreppet ”ersättning” innefattas dels ekonomisk
ersättning, dels ersättning av annat slag t.ex. narkotika, alkohol etc. Trots att den utlovade
ersättningen uteblir omfattas gärningen om ersättningen var en förutsättning för den
sexuella förbindelsen.
4.4. Rättsfall
Under det första året lagen var i kraft anmäldes ett nittiotal fall av överträdelser till
polisen, och sju domar- sex fällande och en friande- avkunnades. Utöver detta utfärdades
fem strafförelägganden.58 Av de 91 anmälningar som gjordes rörde de allra flesta
gatuprostitutionen (endast två rörde den dolda prostitutionen).59 Under 2005 dömdes 32
män för att de köpt eller försökt att köpa sex.60
HD har tagit upp ett fall beträffande sexköp, NJA 2001 s. 527. Mannen hade erkänt
gärningen, så huvudfrågan i målet gällde straffmätningen. HD:s domskäl är korta och den
konstaterar endast att ett typfall av brottet skall föranleda ett antal dagsböter som
överstiger det lägsta antalet sådana böter som kan dömas ut. Hovrätten har i samma fall
ett långt resonemang, i vilket HD verkar instämma, angående syftet med lagen och hur
detta får effekt på straffmätningen.
Ett problem med sexköpslagen är att det ofta är svårt att inhämta tillräcklig bevisning
eftersom domstolarna har ställt höga krav vad avser bevisning i dessa mål. Enligt
Lernestedt har det till och med rekommenderats i debattinlägg att polisen borde låta ett
sexköp fortlöpa medan bevisning säkras genom videoupptagning, eftersom det är så svårt
att få en fällande dom när gärningsmannen inte erkänt brottet.61 Av de sex fällande
domarna under 1999 hade fyra av de misstänkta erkänt brott, i två fall dömdes de
misstänkta mot sitt nekande.
56
SOU 2001:14 s. 310.
För utförligare beskrivning av dessa begrepp se t.ex. Brottsbalkskommentaren del I under 6:1 och 6:2.
58
BRÅ, Förbud mot köp av sexuella tjänster s. 11.
59
Prostitutionsformen uppkallas efter det sätt på vilket parterna fått kontakt med varandra.
60
Polisens lägesrapport 2005, s. 5.
61
Lernestedt, Kriminaliseringens problem och principer s. 341.
57
26
4.5. Ett brott mot samhälle
Prostitution medför allvarliga konsekvenser för både individer och samhälle. Ofta
finns också annan kriminalitet runt de prostituerade såsom narkotika, koppleri och
naturligtvis sexköp. De prostituerade utgörs till den största delen av kvinnor. Detta kan
inte anses bidra till att jämställdheten mellan kvinnor och män ökar.62 Ett uttalande visar
ett synsätt på kvinnor som varor: ”Att springa till första bästa hora vore idiotiskt. Istället
håller jag mig och bygger upp ett löst rangsystem, går tillbaka och tittar på dem igen
innan jag slutligen beslutar mig. Det kan då ha gått ett par timmar. Tillägas kan påpekas
att det hela blir än roligare om man har en kompis med sig man kan diskutera fram å
tillbaka och jämföra varandras syn på de olika tjejerna. Nackdelen är att man blir fort
skadad. Efter en tids semestrande på horgator är omställningen besvärlig tillbaka i
Sverige. Man värderar tjejer i konsumbutiken efter sexighet och man tänker på dem som
horor. Fast det är övergående. Några få dagar bara.”63
När man ska diskutera sexköp som ett brott mot samhälle är det naturligt att dra vissa
kopplingar till koppleri, med tanke på utformningen av koppleribestämmelsen. Koppleri
innebär ett främjande av sexuella handlingar mellan andra, och kan därför inte sägas
utgöra något brott mot person. Koppleri är därför ett brott mot allmän ordning, till
skillnad från övriga brott i 6 kap. BrB. I vissa fall av koppleri har man ändå accepterat att
det finns en målsägande, t.ex. vid sutenörskap eller om någon på ett ekonomiskt
otillbörligt sätt utnyttjar att någon annan prostituerar sig.64 Brottet infördes, trots att
samhället är dess skyddsobjekt, i 6 kap. BrB p.g.a. att det har en så nära anknytning till
sexuallivet.
Förbudet mot köp av sexuella tjänster tillkom främst för att markera samhällets
inställning till sexköp och är ett brott mot allmänheten i första hand. Handeln med
sexuella tjänster är numera en internationell industri och syftet med att kriminalisera
sexköp var förhoppningen om att det skulle bli svårare att etablera sig inom detta område
i Sverige, och att övrig kriminalitet därmed också skulle avta.65 Förbudet har liksom
koppleri en nära anknytning till sexuallivet och motiveras av i stort sett samma
62
I Strandbergs artikel Mellan tvång och fri vilja skriver hon ”Den nära kopplingen mellan prostitution och
människohandel och frågor om rättigheter, människovärde och status gör att arbetet mot prostitution och
människohandel också handlar om attitydförändringar bland flickor och pojkar, kvinnor och män, i hela
samhället.”
63
Socialförvaltningen, Slutrapport från projektet Nätprostitution s. 21.
64
SOU 2001:14 s. 288f.
65
Prop. 1997/98:55 s. 104f.
27
skyddsintressen, därför var det naturligt att införa det i 6 kap. BrB.66 Att brottet inte är ett
brott mot person får konsekvenser vid en rättegång. Ett vittne har enligt RB 36:6 rätt att
vägra yttra sig angående omständighet vilken skulle ha inneburit att vittnet berättat att
denne förövat en brottslig eller vanärande handling. Enligt JO är prostitution en
vanärande handling.67 I ett fall vid Stockholms tingsrätt blev de kvinnor som
ursprungligen var vittnen istället målsägande under huvudförhandlingen. Då det rör sig
om grovt koppleri av människohandelsliknande karaktär bör den som utnyttjas i
prostitution vara att anse som målsägande.68 Att brottet är ett brott mot allmänna intressen
har också betydelse för ansvarsfrihetsgrunden samtycke. En sexköpare kan inte åberopa
ett samtycke ifrån den prostituerade vid en rättegång för att undkomma ansvar. Detta
diskuteras mer avsnitt 6. Även skadeståndsrättsliga anspråk påverkas av att brottet inte är
ett brott mot person.
4.6. Sexköparen
Under 2001 uppdagades det att tre officerare i Kosovo hade tävlat om att ha samlag
med prostituerade kvinnor. Som ”bevis” i tävlingen hade officerarna stämplat kvinnorna i
underlivet och fotograferat detta. 69 Männen berättade att de kommit på iden när de fick
sina tjänstestämplar och diskuterade om man kunde stämpla flickvännen som man
stämplar kött när det är godkänt.
Hur ser en sexköpare på prostitution? Är han medveten om att han köper en annan
person och hur tänker han i så fall angående detta? Har han funderat på varför den
prostituerade som är beredd att sälja sin kropp har hamnat i den situationen?
Under 1800- talet betraktades mäns sexualdrift som något medicinskt; om inte män
hade sex innan äktenskapet kunde de bli sjuka. Den naturliga driften att ha samlag var
tvungen att tillfredställas och att kriminalisera prostitution skulle få allvarliga
konsekvenser för mäns hälsa.70
Till stor del lever synsättet att män har en stark naturlig sexuell drift som måste
tillfredsställas kvar ännu på 2000- talet. Enligt artiklarna i boken ”Vad har mitt liv med
66
Prop. 2004/05:45 s. 104.
Polisens lägesrapport 2005, s. 9f.
68
Polisens lägesrapport 2005, s. 10.
69
Vad har mitt liv med Lilja att göra? Svanström, Stämplade kvinnor s. 41.
70
Vad har mitt liv med Lilja att göra? Svanström, En självklar efterfrågan? s. 48.
67
28
Lilja att göra?” är det fortfarande den inställningen som präglar rättfärdigandet av
sexköpet.
I Göteborg startade man 1997 ett projekt som vänder sig till sexköparna för att hjälpa
dem att hitta orsaken till att de köper sex och på sikt förändra beteendet.71 Enligt
personalen är majoriteten av män som köper sex, män som lever i parförhållanden och
ofta har en god social position.72 Många försöker rättfärdiga sexköpen genom att säga
just: ”Jag är ju man, och en man har starkare sexualdrift än kvinnor.” Men enligt
personalen bär också männen ofta på känslor som härrör från något trauma; ilska, sorg,
övergivenhet etc. För att bota dessa känslor använder de sex, liksom en del andra
använder alkohol.
Det finns också män som köper sex p.g.a. ensamhet och dåligt
självförtroende, men de är inte i majoritet.
Julia O´Connell Davidson skrev en artikel om sexköpare 2003. 73 I den beskriver
också hon hur sexköparen hänvisar till den manliga sexualitetens behov som förklaring
till sexköp. Männen ger uttryck för den naturliga driften men fördömer samtidigt de
prostituerade och ser på dem som ”onaturliga” kvinnor. Beträffande köpet anser
sexköparna att de båda parterna möts frivilligt och ingår ett avtal om att använda
varandras tillgångar. De ser sig själva som köpare och de prostituerade som säljare på en
suverän marknad i ett utbyte av ”värden” - d.v.s. ett visst belopp mot en viss mängd
sexuell nytta. Accepterar inte ”jag” erbjudandet kommer någon annan att göra det.
Därmed blir sexköparens handlande helt acceptabelt och utan någon förpliktelse att fråga
vad som ligger bakom den prostituerades samtycke. Detta tankesätt gör att sexköparen
kan tänka bort mänskliga förhållanden74 i prostitutionen. Därför anser inte heller
sexköparen att han begår något brott.
Det finns också de sexköpare som tycker att de gör kvinnan eller barnet i fråga en
tjänst, detta är tydligast bland sexturister. De rättfärdigar sitt beteende med att barnen får
pengar och saker och på så sätt kan leva ett drägligare liv.
Man kan inte säga att det bara finns en sorts människor som köper sex, eller att alla
sexköpare har samma inställning till prostitution. I stycket ovan har jag beskrivit några
inställningar. Hur mycket en sexköpare egentligen förstår vid ett misstänkt
71
Projektet kallas för KAST ”Köpare av sexuella tjänster” och drogs igång 1997 av Göteborgs stads
prostitutionsgrupp. Idag finns motsvarande verksamhet i Stockholm och Malmö.
72
Vad har mitt liv med Lilja att göra? Breitenstein, Maia och John möter sexköparna s. 58ff. Det
poängteras i intervjun att de män som inte anser att sexköp är något problem, inte vänder sig till KAST och
omfattas därför inte av studien.
73
Vad har mitt liv med Lilja att göra? O´Connell Davidson, Sexköparnas världsbild s. 68.
74
T.ex. att den prostituerade har familj och barn, eller att hon tvingats in i prostitution av sin man eller
hallick eller står under slavliknade förhållanden.
29
människohandelsfall säger personalen i Göteborg att ”de är ganska övertygande om att de
män som kontaktat KAST inte köpt tjänster av kvinnor som utsatts för människohandel.
När de har skalat av alla sina psykologiska försvarsmekanismer under behandlingssamtalen borde sådan information ha kommit upp till ytan”.
I en intervju i Aftonbladet75 verkar det som intervjupersonen inte bryr sig om så skulle
vara fallet; ”I vissa fall kanske jag anat att tjejerna skulle tillhöra något mer organiserat.
Men det finns också svenskor som har detta som ett bijobb, som vill ha råd med
exklusiva kläder och resor. Alla har inte en dålig historia bakom sig. Eller: Så tänker jag i
alla fall.”
4.7. Köp av sexuell handling av barn BrB 6 kap. 9 §
Köp av sexuell handling av barn är ett brott som i denna framställning kan bli aktuell i
förening med människohandel enligt BrB 4:1 a 3 st. Om offret är under 18 år faller
sexköpet under denna bestämmelse istället för 6:11. Diskussionen beträffande medhjälp
till 4:1 a 3 st. blir i stort sett identisk med 6:11 och 4:1 a. Nedan behandlas bestämmelsen
i sin helhet.
4.7.1. Allmänt
”Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår ett barn som inte fyllt
arton år att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling, döms för köp av sexuell
handling av barn till böter eller fängelse i högst två år.
Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av
någon annan. Lag (2005:90).
Denna bestämmelse kallades tidigare för förförelse av ungdom och tillkom redan då
brottsbalken upprättades 1962. Syftet med bestämmelsen var att skydda barn mot att dras
in i prostitution.76
75
Gustavsson Cecilia, Köper sex – som tröst”. Dagen efter publicerades på Aftonbladets nätupplaga en
efterföljande artikel om detta, ”Vill köpa sex av ”rätt” kvinna”. I den säger undersökningar att svenska
män tar avstånd från trafficking. I slutet av artikeln vill dock Aftonbladets experter påpeka att det finns
många typer av sexköpare, ”en del blundar fortfarande helt för människohandeln.” (Gustavsson på
www.aftonbladet.se. 2007-05-03).
76
NJA II 1962:1 s. 181.
30
Rekvisiten som uppställs är tre; förmå, ersättning, och sexuell handling. Åldern är ett
speciellt rekvisit som kommer att behandlas nedan. Som synes är denna bestämmelse
ganska lik bestämmelsen om köp av sexuell tjänst, men lagstiftaren ansåg att det
fortfarande fanns ett behov av att ha en särskild skyddsbestämmelse för barn och
ungdomar och denna bestämmelse fick, efter en smärre omarbetning, vara kvar.
Rekvisitet ”förmår” uppställer ett krav på att gärningsmannen aktivt handlar i syfte att
barnet skall göra något. Mellan gärningsmannens aktivitet och den handling som barnet
företar skall det finnas ett samband. Beträffande ”ersättning” har rekvisitet samma
innebörd som ersättning i BrB 6:11. Se ovan för dess innebörd. Ersättningen skall också
vara en förutsättning för att den sexuella handlingen kommer till stånd, men precis som
vid köp av sexuell tjänst av person över 18 år räcker det med ett utlovade av ersättning
för att bestämmelsen skall bli tillämplig. Likaså om någon annan tar emot ersättningen
används denna bestämmelse. Trots att formuleringen av det rekvisit som tar sikte på den
sexuella handlingen är annorlunda uttryckt jämfört med BrB 6:11 är innebörden
densamma, vilket är samlag eller annat sexuellt umgänge. Ledning kan hittas i
brottsbalkens bestämmelser 6:1 och 6:2 med tillhörande förarbeten och praxis.
4.7.2. Det subjektiva rekvisitet
Angående den subjektiva täckningen finns ett undantag i denna bestämmelse. Uppsåt
skall täcka de objektiva rekvisiten, med undantag för åldern. Regler beträffande offrets
ålder uppställs i en särskild bestämmelse i sjätte kapitlet, 6:13, vilken stadgar:
”Till ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för en gärning som begås mot någon
under en viss ålder skall dömas även den som inte insåg men hade skälig anledning att
anta att den andra personen inte uppnått den åldern.” Lag (2005:90).
Det krävs alltså inte vetskap om den andres ålder, utan för straffbarhet räcker det med
oaktsamhet. Observeras skall att det oftast krävs en ganska hög grad av oaktsamhet. Om
gärningsmannen trodde att personen som sålde sex var över 18 år och inte hade skälig
anledning att anta annat kan den vanliga bestämmelsen som sexköp i 6:11 eventuellt
tillämpas.
31
5. Samtycke BrB 24 kap. 7 §
”En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör
brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den
medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. ”Lag (1994:458).
5.1. Allmänt
Samtycke återfinns under ansvarsfrihetsgrunderna i 24 kap. BrB och innebär att den
som företar en handling som motparten har gett sitt samtycke till, inte blir straffrättsligt
ansvarig för denna gärning trots att den rent teoretiskt sett utgör ett brott. Principen
sammanfattas i satsen volenti non fit injuria, den samtyckande sker ingen orätt. Grunden
för läran finns dels i att envar har rätt att bestämma över sig själv inom vissa gränser, dels
att man inte kan begå brott mot sig själv. 77 Det finns emellertid flertalet begränsningar.
För att anses som giltigt skall samtycket ha givits av en person som är behörig att förfoga
över det aktuella intresset samt att personen är införstådd med de faktiska
omständigheterna då handlingen företas. Vidare skall samtycket ha givits vid gärningens
företagande, vara frivilligt och allvarligt menat. Vid perdurerande brott skall det ha
förelegat under hela den tid som brottet pågick. Trots att dessa krav är uppfyllda kan
gärningen med tanke på skada, kränkning, fara, syfte eller övriga omständigheter anses
som oförsvarlig. Samtycket blir då verkningslöst och gärningsmannen straffansvarig.
Främst aktualiseras samtycke då det är fråga om brott mot person och egendom. Vid
brott mot liv och hälsa får inte gärningen vara allvarligare än ringa misshandel för att
samtycket skall gälla. Efter detta tar det samhälleliga intresset över självbestämmanderätten även beträffande dessa brott.78
Beträffande sexualbrott, vilka utgör brott mot person, har emellertid samtycke en
begränsad betydelse. Samtycke vid våldtäkt är p.g.a. det tvångsrekvisit som uppställs i
bestämmelsen omöjligt. Beträffande de flesta av brotten i BrB 6 kap. har inte ett
samtycke från ett offer någon reell betydelse för gärningsmannen och övriga
medverkande.79 Offret kan, liksom som vid misshandel och grövre brott, inte anses ha
självbestämmanderätt, utan samhällets skyddsintresse tar över.
77
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 377.
JT 2000-01 s 111ff.
79
För utförligare diskussion se a.a. s. 113f.
78
32
5.2. Samtycke vid köp av sexuell tjänst – ansvarsbefriande?
Eftersom ett samtycke av ett eller annat slag oftast föreligger då någon köper en
sexuell tjänst skall jag i nedanstående stycke föreklara innebörden av det vid situationen
lämnade samtycket.
För att ett samtycke skall anses som ansvarsfrihetsgrundande finns det som ovan
nämnts ett flertal krav som måste vara uppfyllda. I de här fallen behöver man dock inte
gå in på dessa eftersom ansvarsfrihetsgrunden fallerar på förutsättningen att samtycket
måste vara givet av någon som är behörig att förfoga över det intresse som aktualiseras.
Som redogjorts ovan är sexköp precis som koppleri ett brott mot allmänheten i första
hand och inte mot person. I och med detta befriar inte ett samtycke från den prostituerade
kopplaren från ansvar eftersom den prostituerade inte har rätt att förfoga över det intresse
som bestämmelsen skyddar. Vid köp av sexuell tjänst föreligger samma situation, den
prostituerade är inte skyddsobjekt och kan därför inte ge ett samtycke som verkar
ansvarsfrihetsgrundande.80 Jag vill i detta sammanhang påpeka att inte ens ett samtycke
ifrån en prostituerad som frivilligt, i den bemärkelsen att ingen genom handel eller på
annat sätt har tvingat henne in i prostitution, har valt att sälja sin kropp kan, på grund av
ovan nämnda anledning, verka ansvarsbefriande. En ytterligare aspekt som jag vill nämna
i sammanhanget är att för att brottet skall aktualiseras krävs en medverkan ifrån den
prostituerade. Om den prostituerade skulle kunna ge ett giltigt samtycke kommer inte
något brott till stånd och bestämmelsen förlorar sin verkan. Det är själva företeelse som
man vill komma åt.
För att underlätta förståelsen för detta synsätt kan man göra en jämförelse med
könsstympning. I Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor stadgar § 1
att trots att samtycke har lämnats får könsstympning eller dylika ingrepp inte utföras.
Förarbetena till lagen sa att lagen hade till syfte att markera ett avståndstagande från den
kvinnosyn som bruket av könsstympning gav uttryck för. Vidare innebar ingreppet
framförallt ett brott mot den enskilda kvinnan men kränkte även den grundläggande
principen om att alla människor skall vara skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga
integritet samt att det förnekade kvinnans rätt till självständighet. Principen är följaktligen
densamma, det allmänna intresset står i centrum trots att både sexköp och könsstympning
80
SOU 2001:14 s. 289.
33
innebär en kränkning av den person som utsätts. I förarbetena till revideringen av lagen
sa man dock att kvinnans inställning till ingreppet skall vara en omständighet som har
betydelse i bedömningen om brottet skall anses som grovt. 81 Ett samtycke har alltså en
mildrande effekt i dessa fall beträffande kategorisering och straffmätning.
En tredje aspekt som jag bara vill nämna är den där en distinktion faktiskt skulle
kunna göras mellan en prostituerad som är offer för människohandel och inte har någon
faktisk valmöjlighet beträffande sexköpet, och en prostituerad som valt verksamheten.
Om brottet inte hade ansetts vara ett brott mot samhälle utan mot person och ett giltigt
samtycke hade kunnat verka ansvarsbefriande skulle, under förutsättning att övriga
förutsättningar för giltigt samtycke hade varit uppfyllda, ett samtycke från en
prostituerade som hade en valmöjlighet kunna verka ansvarsbefriande, eftersom det
lämnats utan fysisk eller psykisk påverkan. Man skall vara medveten om att det finns
olika grupper av prostituerade och att alla inte har kommit hit genom människohandel.
De prostituerade har inte samma förutsättningar och borde inte alltid behandlas enhetligt.
Men i så fall skulle köp av sexuell tjänst endast aktualiseras i fall av människohandel,
vilken inte var avsikten med lagen.
5.3. Samtycke och människohandel
Människohandelsbestämmelsen
gränsöverskridande
brottslighet
bygger
samt
som
dess
sagt
på
FN-konventionen
tilläggsprotokoll.82
I
artikel
om
3b
i
tilläggsprotokollet slogs det fast att ett samtycke från ett offer till ett utnyttjande av det
slag som fanns angivet i artikel 3a (se de utnyttjanden som finns i den svenska
bestämmelsen om människohandel) saknar relevans när något av de medlen som fanns
beskrivna i protokollet, också de angivna i den svenska bestämmelsen, har använts. Även
artikel 1.2. i rambeslutet om bekämpande av människohandel från EU fastslogs detta. När
så den första revideringen gjordes av bestämmelsen diskuterades det om reglerna av
offrets ogiltiga samtycke behövde implementeras i bestämmelsen. Det förslag som de
flesta av instanserna anslöt sig till var att detta inte behövdes utan den regleringen av
samtycke samt dess principer som fanns i svensk rätt räckte för att tolkningen skulle bli i
enlighet med konventionen, tilläggsprotokollet och rambeslutet. Grunden för detta var att
människohandelsbrottets fullbordan inträder redan innan något utnyttjande kommit till
81
82
Prop. 1997/98:55 s. 97.
Se ovan avsnitt 3.
34
stånd, vilket innebär att om offret samtycker till utnyttjandet saknar detta betydelse för
det straffrättsliga ansvaret. Enligt svensk rätt måste också ett samtycke ges innan någon
del av gärningen företas, vilket i detta fall betyder då människohandlaren tar kontroll över
offret, och sen föreligga under hela den tid brottet fortfarande pågår. Skulle offret alltså
”samtycka” till utnyttjandet har brottet redan pågått under avsevärd tid och samtycket blir
enligt svensk rätt utan betydelse. Förutom detta skall samtycket enligt BrB 24:7 vara
försvarligt med tanke på skada, kränkning, fara, syfte och övriga omständigheter. Enligt
förarbetena kan inte människohandel anses uppfylla dessa kriterier. Inte ens om
samtycket lämnas redan i initialskedet av människohandeln.83 Sammanfattningsvis kan
alltså ett samtycke från ett offer inte verka som ansvarsfrihetsgrund, trots att brottet är ett
brott mot person.84
Till skillnad från könsstympning, där ett samtycke kan leda till att brottet inte
behandlas som grovt, verkar inte samtycke från ett offer av människohandel ha någon
betydelse för brottets kategorisering eller straffmätning.85
83
För utförligare diskussion se prop. 2003/04:111 s. 60ff.
Prop. 2003/04:111 s. 16 och 60ff.
85
Prop. 2003/04:111 s. 67.
84
35
6. Medverkan BrB 23 kap. 4 §
Många gånger planeras och utförs inte ett brott av en person ensam utan ofta
medverkar andra personer på ett eller annat sätt. Gärningsmannen är den person som
ensam uppfyller samtliga rekvisit i en straffbestämmelse medan de övriga betraktas
antingen som anstiftare eller som medhjälpare.86 BrB 23:4 tar sikte på dem som främjat
en gärning med råd eller dåd, och föreskriver att straffansvar också skall drabba dem.
Ansvaret bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som den medverkande visat och
för varje medverkande görs en självständig bedömning. Om situationen är den att
gärningsmannen inte kan fällas till ansvar på grund av t.ex. är minderårig, kan ändå den
som medverkat till att ett brott (eller ett straffbart försök, förberedelse eller stämpling)
kommit till stånd dömas för sin del i brottet under förutsättning att någon
ansvarsfrihetsgrund enligt BrB 24 kap. inte är tillämplig.
En person som utför ett brott som gärningsman kan också göra sig skyldig till
överträdelser mot andra bestämmelser. Vid t.ex. ett rån gör sig gärningsmannen skyldig
både till stöld och till misshandel. Om rekvisiten för rån är uppfyllda döms
gärningsmannen endast för rån (p.g.a. reglerna om konsumtion), i annat fall kan han
dömas dels för misshandel, dels för stöld.
Eftersom min framställning har till syfte att undersöka om sexköpare, istället för köp
av sexuell tjänst, skulle kunna dömas för medverkan till människohandel, kommer
innebörden av begreppet medverkan behandlas grundligt i detta avsnitt.
Medverkansbestämmelsen återfinns i BrB 23:4 och har följande lydelse:
”Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som
utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall
gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är
föreskrivet.
Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till
utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det.
86
Det finns även de fall där andra former av gärningsmannskap, b.la. medelbart gärningsmannaskap och
konverterat gärningsmannaskap, kommer i fråga. Jag kommer dock inte behandla dessa här då jag anser att
de inte är av vikt för frågeställningen eller framställningen. Medgärningsmannaskap skulle kunna komma
fråga beträffande brott mot människohandelsbestämmelsen. Sexköparen kan dock inte, i typfallet, anses
uppfylla något av rekvisiten och dömas som medgärningsman. Istället får man fokusera på
medverkansbestämmelsen och undersöka om den kan bli tillämplig även i dessa fall.
36
Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till
last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild
ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen.
Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för
särskilda fall är föreskrivet.” Lag (1994:458).
Som kan utläsas av bestämmelsen innehåller den två brottsformer, anstiftan till brott
och medhjälp till brott.
6.1. Anstiftan
6.1.1. Objektiva rekvisit
Att anstifta en person till att utföra en handling innebär att genom psykisk påverkan
förmå en person att utföra en gärning vilken denna person annars inte skulle ha utfört.
Detta betyder dock inte att anstiftaren måste ha övertalat gärningsmannen, utan
anstiftaren skall endast ha varit av avgörande betydelse för att gärningen kom till stånd.
För anstiftaransvar krävs alltså att anstiftaren antingen bestämt den andre till dennes
gärning eller förstärkt eller vidmakthållit hans beslut att företa gärningen, i fall där han
annars inte skulle ha företagit denna. Uppfylles inte kravet på att gärningen inte skulle ha
företagits utan anstiftares agerande, kan straffbar medhjälp föreligga, eftersom det inte
fordras att främjandet varit en betingelse för brottet. Uppsåtet för en anstiftare eller
medhjälpare behöver inte omfatta det faktum att gärningen är straffbelagd.87 Om
anstiftaren endast har uppsåt i förhållande till en del av den konkreta gärning han faktiskt
främjat, kan han inte dömas för medverkan till denna del, om den utgör en straffbar
gärning.
Den vanlige sexköparen kan i regel inte anses kunna falla under anstiftarbegreppet i
förhållande till människohandel enligt BrB 4:1 a. I de allra flesta fall finns de
prostituerade redan i landet. Det som skiljer sig idag från hur det var för bara några år
sedan är att Internet har blivit en global marknad för prostitution. Internet kan idag nås av
alla som har ett intresse för det, och det som publiceras på Internet är många gånger
87
Inte heller en gärningsman måste ha uppsåt till att gärningen är straffbelagd.
37
tillgängligt för alla och envar. Jag kommer att behandla anstiftan i förhållande till Internet
nedan.
6.1.2. Uppsåt
Anstiftaren skall ha uppsåt i förhållande till den gärning som denne främjar. En
diskussion hur långt anstiftarens ansvar sträcker sig kan föras om exempelvis
gärningsmannen skjuter ihjäl någon vid ett inbrott där anstiftaren endast förmådde
gärningsmannen till inbrottet för att stjäla en tavla. Om man anser att anstiftaren i detta
fall hade uppsåt endast till huvudgärningen, och därför inte kan dömas för anstiftan till
den extra handling som gärningsmannen vidtog, kan ett eventuellt medhjälpsansvar till
den senare komma i fråga. Angående fall där det finns både en uppsåtlig och en oaktsam
variant av brottet (t.ex. mord och vållande till annans död) kan anstiftaren dömas för det
förra medan gärningsmannen döms för oaktsamhetsbrottet.88
6.2. Medhjälp
6.2.1. Objektiva rekvisit
Medhjälp består av ett främjande genom råd eller dåd som inte uppfyller kraven för
anstiftan. Främjandet kan bestå i ett mer fysiskt handlande och/eller som ett psykiskt
stöd. Det bedöms i båda fallen som medhjälp. I litteraturen har begreppet främja varit
föremål för diskussion under lång tid.89 I det allmänna språkbruket betyder främja gynna,
underlätta, gagna etc. Men att inom juridiken begränsa främja till att endast omfatta dess
betydelse i det allmänna språkbruket skulle innebära svåra bevisproblem. Vad händer
exempelvis om en person räckt en inbrottstjuv ett så dåligt verktyg att denne var tvungen
att byta verktyg för att komma in? Skall detta anses som ett främjande? I praxis har man
därför gjort en extensivare tolkning av främja, så trots att inte medhjälpshandlingen
underlättat för gärningsmannen kan den medverkande dömas för medhjälp enligt 23:4.90
Främjandet behöver inte vara till nytta för den som utför den, utan det är själva gärningen
som skall främjas, t.ex. har ett straffrättsligt främjande ägt rum när någon gömt en
88
Leijonhuvud & Wennberg, Straffansvar s. 134f.
Se t.ex. Hoflund, Medverkan till brott s. 46ff där Hoflund beskriver olika uppfattningar om hur detta
begrepp skall uppfattas.
90
Se Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar s. 129ff.
89
38
förrymd fånge på ett gömställe som är så dåligt att polisen börjar sökandet där. Att han
försvårat eller försenat den medverkandes förehavanden utesluter inte att han främjat den
faktiska tilldragelsen.91
Ett främjande kan också vara psykiskt. Om en persons närvaro inverkar på
gärningsmannen, alltså styrker denne i dennes uppsåt, anses detta som psykisk
medhjälp.92 Gränsen mellan vad som innebär ett främjande och vad som inte innebär ett
främjande är diffus. I NJA 1984 s. 922 fastslog HD att en gärning som varken fysiskt
eller psykiskt har övat inflytande på brottets tillkomst inte är att anse som medverkan.
Inte heller den som endast är närvarande vid ett brott anses som medverkande. Däremot
kan den som genom underlåtenhet att företa en viss förväntad handling främja ett brott
och bli ansvarig för medhjälp, se mer nedan.
6.2.2. Uppsåt
Kravet på uppsåt är uppställt i BrB 23:4 3 st. 1 p. och stadgar att varje medverkande
döms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Observeras skall
att om huvudbrottet kräver uppsåt kan den medverkande som endast varit oaktsam enbart
dömas för den oaktsamma varianten av brottet om en sådan finns. Man utgår ifrån
huvudbrottets objektiva rekvisit och gör sedan en bedömning av varje medverkandes
uppsåt och hur långt uppsåtet sträcker sig. Är huvudbrottet ett uppsåtligt brott krävs att
medhjälparen har uppsåt både till de faktiska omständigheterna (de råd eller dåd som
utgjort främjandet) som ligger till grund för prövningen av om ett främjande existerar,
samt till huvudbrottet. Han behöver dock inte ha ett direkt uppsåt, eller med andra ord en
vilja att främja brottet, eller uppsåt till det faktum att gärningen är straffbelagd. Om
medhjälparen saknar uppsåt i förhållande till huvudbrottet kan denne inte dömas för
medhjälp till detta; exempel på denna situation utgör NJA 1963 s. 574 där en medhjälpare
dömdes för medhjälp till misshandel eftersom hans uppsåt inte omfattade rån. En
medverkande som anser sig motarbeta tilldragelsen anses inte kunna dömas till ansvar för
medverkan till brottet. Inte heller den som medverkat till att tilldragelsen blev sådan den
blev men inte hade uppsåt att främja denna. Det är ovanligt vid oaktsamma huvudbrott att
91
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 252f.
I NJA 1963 s. 574 dömdes en man för medhjälp till misshandel på den grund att han hade tagit emot
gärningsmannens rock och höll denna under den tid som gärningsmannen misshandlade och rånade en man.
Medhjälparen hade kvarstannat på platsen och iakttagit misshandeln innan han tillsammans med övriga
medverkande lämnade platsen. Han hade alltså i och med detta styrkt dem i deras uppsåt.
92
39
någon döms som medhjälpare, den som främjat ett sådant brott döms ofta som
gärningsman.
6.2.3. Concursus necessarius
En särskild sorts medverkande är den som tvingas delta i gärningen som brottsoffer. Vid
t.ex. olaga tvång BrB 4:4 eller utpressning BrB 9:4-5 medverkar brottsoffret indirekt till
att brottet kommer till stånd, och eftersom det inte finns något krav på att främjaren skall
ha en vilja (d.v.s. direkt uppsåt) till att den brottsliga gärningen skall komma till stånd,
skulle brottsoffret i dessa fall, kunna dömas till ansvar för medhjälp. Detta är inte
acceptabelt. En nödvändig medverkande som inte gjort mer är som erfordrats för att
brottet skall komma till stånd skall inte straffas. Om denne däremot gått utöver detta och
till och med agerat i samförstånd med gärningsmannen eller andra medverkande skall
brottets skyddsobjekt uppmärksammas. Om bestämmelsen inte är avsedd att skydda
denne skall medverkansansvar utdömas.93 För att komma till rätta med de fall där ett
brottsoffer tvingas medverka används principen om concursus necessarius (”nödvändig
medverkan”), vilken undantar brottsoffer från ansvar. Man straffar således inte den som
stadgandet är avsett att skydda trots att denne rent teoretiskt sett främjar brottet.
Anledningen till att jag vill uppmärksamma concursus necessarius är den medverkan
som en prostituerad har i fall av sexköp. Köp av sexuell tjänst är i förhållande till
concursus necessarius ett typfall av denna rättsfigur. Dock skall påpekas att, som ovan
redogjorts för, det primära skyddsobjektet i detta stadgande är inte den prostituerade, utan
brottet som begås är ett brott mot samhället, inte ett brott mot person.94 Trots detta anses
den prostituerade som en nödvändig medverkande eftersom denne måste agera på ett eller
annat sätt för att de objektiva rekvisiten för brottet skall uppfyllas. Utan medverkan av
den säljande parten kan inte brottet komma till stånd. Alltså skulle den prostituerade rent
teoretiskt sett kunna straffas för medverkan till antingen försök eller till fullbordat brott,
trots att lagstiftaren har slagit fast att det endast är den köpande parten som skall
straffbeläggas. Concursus necessarius fritar alltså den prostituerade från ansvar. En
parallell kan dras till situationer där en underårig köper alkoholhaltiga drycker. I den
tidigare ölförsäljningslagens95 22 § stod att öl inte fick utskänkas eller utminuteras till
93
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 286f.
Se utförligare resonemang ovan under 4.5.
95
Ölfösäljningslag 1961:159.
94
40
den som kan antas vara under 18 år. För köparen stadgades inte ansvar och det var inte
heller meningen att han skulle dömas för medverkan till säljarens brott.96 I 33 § stadgades
dock ansvar för den som tillhandagick köpare som kunde antas vara under 18 år. I ett
rättsfall från 1974 (SvJT 1974 s. 68) var frågan i domstolen om en köpare skulle kunna
dömas för anstiftan när han bett någon att hjälpa honom, för vilket straff enligt 33 §
skulle komma ifråga. Grunden för detta var att han nu hade gjort mer än vad som
erfordrats för att en olaglig försäljning skulle äga rum. Domstolen besvarade detta
nekande.
6.3. Övriga omständigheter
Som jag har diskuterat ovan görs det en bedömning beträffande uppsåt för varje
medverkande vilket innebär att inte alla behöver dömas för samma brott. Uppsåtet eller
oaktsamheten är alltså en omständighet som inte påverkar någon annans straffansvar. Det
finns dock ett flertal andra omständigheter rörande gärningsmannens brott som påverkar
ansvaret för övriga medverkande. Dessa kallas omständigheter av objektiv betydelse
medan omständigheter som endast berör den hos vilken de föreligger kallas
omständigheter av subjektiv betydelse.97 Omständigheter av objektiv betydelse skall vara
täckta av uppsåt i de fall den aktuella straffbestämmelsen kräver det. En omständighet av
objektiv betydelse är kravet på att de objektiva rekvisiten i en bestämmelse är uppfyllda
från gärningsmannens sida. Detta är den yttersta ramen för vad övriga medverkande kan
dömas för och uppsåtsbedömningen görs utefter denna. Nedan kommer jag att ange
övriga omständigheter som antingen har- eller inte har betydelse för övriga
medverkande98:
Omständigheter av objektiv betydelse:
* det gärningsstadium som objektivt sett har kommit till stånd
* omständigheter som gör att brottet placeras i en viss svårighetsgrad (skada, kränkning,
eller fara som gärningen har inneburit)
* det faktum att gärningen rättfärdigas av en ansvarsfrihetsgrund enligt 24 kap. BrB
96
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 287.
A.a. s. 245.
98
Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar s. 137. Jag kommer inte vidare behandla dessa omständigheter
men anser att det är av vikt att ange dem för att förstå varför domstolen dömer på visst sätt i vissa fall.
97
41
Omständigheter av subjektiv betydelse:
* gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet
* omständigheter av mera personligt slag som påverkar brottets placering viss
svårighetsgrad
* gärningsmannens frivilliga tillbakaträdande
* särbehandling p.g.a. ringa medverkan enligt BrB 23:5
* gärningsmannens möjlighet att åberopa straffrättsvillfarelse
6.4. Underlåtenhet
För att förstå på vilket sätt man gör bedömningen av om en underlåtenhet kan anses
som
medverkan
kommer
jag
också
att
behandla
underlåtenhet
ur
ett
gärningsmannaperspektiv.
6.4.1. Att dömas som gärningsman genom att underlåta att företa ett påbud
Svensk straffrätt bygger på två principer, ”inget brott utan lag” och ”inget straff utan lag”.
Ett sammanfattande namn för dessa är legalitetsprincipen och denna princip är stadfäst i
Regeringsformen 1:1 och 2:10 samt artikel 7 i Europakonventionen om de mänskliga frioch rättigheterna. Innebörden av legalitetsprincipen är att det är endast den handling som
är beskriven i en straffbestämmelse som är straffbar. Analogier, motsatsslut, utvidgningar
av bestämmelser etc. för att få en gärning att innefattas av en bestämmelse accepteras
inte. Ramen för brottet är satt i straffbestämmelsen och en gärning skall endast anses som
brott om den ryms inom denna.
Lagstiftaren har i de allra flesta fall valt att förbjuda olika handlingar. Motsatsen,
påbud - en skyldighet att företa viss handling, är inte vanligt men förekommer i några
fall. Påbudsbestämmelserna kommer ifråga då någon åsidosätter en skyldighet att företa
en viss handling som denne borde ha företagit.
Huruvida ett brott kan begås genom underlåtenhet framgår på ett eller annat sätt av
straffbestämmelsen. Många gånger kan det vara svårt att genom ordalydelsen kunna
konstatera om underlåtenhet omfattas och därför måste man ofta göra en tolkning av
lagtexten i enlighet med dess mening eller ändamål. De bestämmelser där det faktiskt
framgår av brottsbeskrivningen att brottet kan begås genom underlåtenhet kallas för äkta
42
underlåtenhetsbrott. De bestämmelser där det inte uttryckligen framgår men ändå kan
tolkas in, benämns oäkta underlåtenhetsbrott.
För de äkta underlåtenhetsbrotten skall de objektiva rekvisiten vara uppfyllda och vara
täckta av ett uppsåt som också omfattar att den förväntade effekten eller handlingen skall
uppstå. För att bli straffansvarig genom underlåtenhet för ett oäkta underlåtenhetsbrott
krävs det att två oskrivna brottsrekvisit är uppfyllda; personen skall ha innehaft en
garantställning, samt att brottet skall ha varit möjligt att avvärja.
Garantställning innebär att en person innehar en ställning som gör det motiverat att
begära att denna person skall ingripa för att avvärja någon annans gärning eller för att
hindra att en förväntad effekt skall inträda. En garantställning kan framgå av lag t.ex.
Föräldrabalken 6:2, genom ett åtagande, t.ex. en vakt som har påbörjat sitt pass eller en
sjuksköterska under tjänst, p.g.a. farligt arbete, t.ex. (en verksamhetschef på en farlig
plats, eller genom sk ingerens vilken doktrinen förordar) då någon framkallar fara och
underlåter att avvärja denna t.ex. genom att gräva en grop utan att fylla igen den.99
Det andra oskrivna rekvisitet som uppställs är att när den person som innehar en
garantställning underlåter att företa en handling, måste också handlingen ha varit möjlig
att företa. Detta rekvisit är dock relativt begränsat. En jämförelse kan göras med t.ex. BrB
13:10 framkallande av fara, i vilken står ”göra vad som skäligen kan begäras”. Denna
gräns anses gälla också vid oäkta underlåtenhetsbrott.100 En bedömning görs i varje
enskilt fall och hänsyn tas till individens förutsättningar och vad denne innehar för
kunskaper även om de skulle vara speciella just för honom. För effektbrott krävs att den
underlåtna handlingen orsakade effekten, vilket innebär att underlåtenheten alltså skall ha
varit den direkta orsaken till att den förväntade effekten inte avvärjdes. Detsamma gäller
beträffande beteendebrott då någon underlåter att avvärja annans brottsliga gärning.101
Om brottet kräver uppsåt skall uppsåtet även omfatta att effekten inträder om inte
handlingen företas. Vid beteendebrott krävs inte att underlåtenheten är medveten.
6.4.2. Medverkan till brott enligt 23 kap. 4 § genom underlåtenhet
Eftersom det i svensk rätt inte finns någon allmän princip om att alla och envar är
skyldiga att ingripa då man ser att ett brott förövas är inte heller en underlåtenhet att
99
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 319ff. Strahl understryker att denna lista inte gör anspråk
på att vara komplett.
100
A.a. s. 292.
101
A.a. s. 336.
43
ingripa straffbar. Men en person kan genom underlåtenhet att företa en viss förväntad
handling fysiskt främja, i straffrättslig bemärkelse, en gärning och på så sätt främja ett
brott. I RH 1989:4 underlät en intendent på en båt att vidarebefordra en uppgift från en
passagerare om att en person fallit över bord till kommandobryggan. Intendenten dömdes
med hjälp av BrB 23:4 för medhjälp till brott mot 62 § Sjölagen. Den princip som gäller i
fall av att underlåta att avvärja ett brott är densamma som vid oäkta underlåtenhetsbrott,
vilket HD slagit fast i NJA 2003 s. 473.102 Det krävs alltså att medhjälparen på grund av
sin ställning haft en skyldighet att avvärja brottet, samt att det kan anges hur personen
skulle kunna ha avvärjt brottet. Hans underlåtenhet skall också ha varit lika straffvärd
som en främjandehandling och ha varit till gagn för den brottsliga gärningen.
Straffrättskommittén har som exempel uttalat att en portvakt som inte ingriper vid ett
inbrott kan vara att döma för medverkan till stöld genom underlåtenhet.103 I NJA 1959 s.
254 hade två tekniker glömt en s.k. isotop på en arbetsplats. Isotopen avgav radioaktiv
strålning och var innesluten i en olåst behållare, ur vilken den togs och lades i en bil i
vilken den fraktades runt under några dagar. Teknikerna dömdes för medhjälp till grov
oaktsamhet av spridande av gift på grund av underlåtenheten att ta hand om isotopen.
Underlåtenheten hade lett till ett möjliggörande av spridandet av giftet och den fara för
andra som detta kunde medföra.
Som ovan sagts kan psykiskt främjande innebära medhjälp om någon genom tystnad
eller passivitet förmedlar ett budskap som gärningsmannen uppfattar. Detta är inte samma
sak som medverkan genom underlåtenhet, och medhjälparen behöver inte ha en
garantställning för att kunna dömas för psykisk medhjälp.
6.4.3. Underlåtenhet att avslöja och hindra brott BrB 23 kap. 6 § 1 st.104
”Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det
kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall
särskilt stadgande givits därom dömas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad
som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej
i något fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är särskilt
102
Se Leijonhufvud & Wennberg, Straffansvar s 132.
Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 336.
104
BrB 23:6 2 st. kommer inte behandlas i denna framställning då den tar sikte på föräldrars och
förmyndares ansvar över barn och personer som står under deras vård.
103
44
föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar enligt vad nu sagts ådömas
jämväl den som ej insett men bort inse att brottet var å färde.”
En särskild form av underlåtenhet finns alltså i BrB 23:6. Det här brottet är inte en
utvidgning av övriga bestämmelser som är fallet med 23:4, utan är rekvisiten i
bestämmelsen uppfyllda döms den person som uppfyller dem som gärningsman för brott
mot 23:6. För att bestämmelsen skall bli tillämplig krävs emellertid att ett annat brott var
å färde då gärningsmannen underlät att företa någon avslöjande handling.
Bestämmelsen tar sikte på de fall där det finns ett stadgande som säger att ett
underlåtande att anmäla eller avslöja brottet medför straffrättsligt ansvar. Så stadgar t.ex.
BrB 4:10 1 st. 1 p:
”För försök, förberedelse eller stämpling till människorov, människohandel eller
olaga frihetsberövande och för underlåtenhet att avslöja sådant brott döms till ansvar
enligt vad som sägs i 23 kap.”
6.4.3.1. Bestämmelsens innehåll
För att bli straffansvarig enligt denna bestämmelse krävs som sagt dels att ett annat brott
är för handen, dels att det finns ett stadgande som kriminaliserar underlåtenhet att anmäla
eller avslöja brottet. Både de subjektiva och objektiva rekvisiten skall vara uppfyllda, och
det krävs inte att gärningsmannen för det pågående brottet kan straffas, för att skyldighet
att anmäla inträder.
Beträffande underlåtenheten står det i lagtexten ”anmäla eller eljest avslöja”, vilket
indikerar att det är en anmälan till en polismyndighet som kommer ifråga i första hand.
Men även avslöjanden på andra sätt, t.ex. att meddela den hotade, anses tillräckligt för att
undslippa straffansvar.105
Uttrycket ”å färde” skall enligt kommentaren tolkas så att fullbordade brott normalt
inte är å färde. Men ett perdurerande brott pågår till dess det avslutas, vilket likväl kan
vara efter fullbordanspunkten. Å färde betyder att något ”håller på att hända” eller
”föreligger”106 vilket måste tolkas så att trots att ett perdurerande brott är fullbordat är det
fortfarande å färde till dess det avslutas.
105
106
Jareborg, Brottsbalken kap. 23- 24 med mera s. 39.
http://lexin2.nada.kth.se/sve-sve.html, Uppslagsord ”å färde”.
45
1 st. 1 meningen säger också att om ett avslöjande från en person skulle medföra att
denne löpte risk att själv bli åtalad för t.ex. medhjälp till brottet eller för obefogat åtal, är
personen inte skyldig att anmäla.
En inskränkning av anmälningsskyldigheten finns i det tredje stycket, i vilket anges att
brottet måste ha kommit så långt att straff kan följa. En tolkning av stycket har medfört
att om ett avslöjande inte skulle ha någon betydelse är ansvar uteslutet.
Beträffande det subjektiva rekvisitet skall gärningsmannens uppsåt täcka de objektiva
rekvisiten, utom i de fall där det är särskilt föreskrivet. Till skillnad från vad som gäller
vid ansvar för övriga brott, krävs här att gärningsmannens uppsåt omfattar det faktum att
den gärning som inte är avslöjas är brottslig.
6.4.3.2. Underlåtenhet att avslöja människohandel
En underlåtenhet att avslöja människohandel kan enligt 23:6 och BrB 4:1 a i förening
med 4:10 föranleda straffansvar. Kravet är att människohandeln fortfarande pågår och att
den person som underlät att avslöja den hade uppsåt till att människohandeln var
straffbelagt.
Att underlåta att avslöja pågående brott innebär i första hand en underlåtenhet att
rapportera den pågående människohandeln till polisen. Andra avslöjanden som skulle
kunna komma i fråga är att kontakta socialtjänsten eller en annan myndighet eller
organisation som har befogenheter att vidta åtgärder eller starta en utredning.
Den begränsning som finns i 1 st. 1 meningen – ”när det kan ske utan fara för honom
själv eller någon av hans närmaste”, utgör dock ett problem just när det gäller
sexköpares skyldighet att anmäla människohandel. I doktrinen nämns som exempel på
”fara för honom själv” då det finns en risk att personen själv att kan bli åtalad för falsk
angivelse, medverkan till brottet eller då det finns fara för repressalier.107 Att bli åtalad
som gärningsman för ett annat brott nämns inte i doktrinen som exempel, men måste
anses gå under detta eftersom det, liksom medverkan till det pågående brottet, innefattar
en fara för att personen blir lagförd.108 Om en människohandelsverksamhet sprängs
riskerar nämligen sexköparen själv att bli föremål för åtal, då det kan finnas bevis för
hans gärningar hos människohandlarna, t.ex. dataregister eller dylikt. Även offren kan
vittna om överträdelser av 6:11. Sexköpare (eller någon annan för övrigt) har ingen
107
108
Jareborg, Brottsbalken kap. 23-24 med mera s. 40, Brottsbalkskommentaren del II under 23:6.
Se också BrB 15:4 2 st. och Europakonventionen art 6.
46
skyldighet att ange sig själva. I detta fall innebär alltså förbudet mot köp av sexuell tjänst
att många som faktiskt skulle kunna upptäcka människohandel och vara skyldiga att
rapportera undantas.
6.5. Skulle en köpare av en sexuell tjänst kunna dömas för medhjälp till
människohandel?
6.5.1. Medverkan genom anstiftan till människohandel
Under 1990-talet uppstod det som vi kallar sexturism. Framförallt män från den rikare
delen av världen åkte utomlands för att köpa sexuella tjänster av utvecklingsländers
medborgare. Ofta var de medborgare som utnyttjades barn. Detta sätt att köpa sexuella
tjänster på är fortfarande vanligt förekommande.109 Det som är nytt är att sexköparen
istället för att åka utomlands kan beställa en kvinna på Internet som sedan förs till
Sverige för att tillfredsställa mannen ifråga. Även inom Sverige förekommer detta.
Internet har blivit en katalog där mannen kan beställa en ”vara” som sedan anländer på
utsatt tid och plats. Jag kommer nedan att behandla denna fråga ur ett anstiftarperspektiv.
Beträffande andra former där en sexköpare skulle kunna betraktas som anstiftare till
människohandel är t.ex. om en sexköpare uppmanar någon att skaffa en kvinna eller ett
barn för ett syfte som faller under bestämmelsen. Bedömningen kommer emellertid att bli
densamma som vid Internet därför har jag valt att koncentrera mig på denna form vilken
breder ut sig mer och mer.
6.5.1.1. Internet
Prostitutionsindustrin har alltid varit snabb med att använda nya tekniska hjälpmedel för
att sprida sin verksamhet och därför sker försäljningen av sexuella tjänster till stor del
idag på Internet. Internet är ett snabbt och lätt sätt för hallickar och människohandlare att
få kontakt med köpare och annonssidorna ökar hela tiden. Idag kan sexköpare genom
109
Se t.ex. Ecpat Sverige, Barnsexturism och svenskars övergrepp utomlands, eller Ingen fristad – om
barnsex och gränslös brottsbekämpning. Eftersom kravet på dubbel straffbarhet är borttaget beträffande
vissa brott i sjätte kapitlet brottsbalken kan gärningsmännen straffas för dessa handlingar i Sverige, trots att
de inte är brottsliga i det land där gärningen företogs. För att dömas för köp av sexuell handling av barn
eller köp av sexuell tjänst måste dock gärningarna vara brottsliga på platsen. Däremot kan andra brott mot
sjätte kapitlet komma ifråga även i dessa situationer. BrB 2:2., Lag 2005:90, prop. 2004/05:45 s. 125ff. och
SOU 2001:14 s. 500ff.
47
Internet också få telefonnummer till s.k. bokningscentraler i utlandet vid vilka de kan
beställa kvinnor till sig i Sverige. Sexköpare kan också efterfråga vissa kvinnor eller
särskilda sexuella tjänster. 110 Bokningscentralerna bokar resa och hotell och därefter
skickas kvinnorna till Sverige. Sexköparen uppmanas att betala in en viss del av den
överenskomna summan på ett bankkonto och ge resterande del direkt till kvinnan, som
senare överlämnar denna till gärningsmännen. En s.k. platschef tar hand om
verksamheten på orten. Eftersom verksamheten styrs ifrån utlandet är det svårt att komma
åt huvudmännen, och om polisen skulle göra ett tillslag har kvinnorna blivit tillsagda att
förklara att de är här i ”egen regi”. Anvisningar till sexköparen och kvinnan om tid och
plats förmedlas genom Internet och sms.111
Sidor där sexköpare kan beställa prostituerade som redan befinner sig i Sverige har
också stor spridning på Internet, och fungerar på ungefär samma sätt. Att handeln sker
inom Sverige gör ingen skillnad i brottsligt hänseende, eftersom också handel med
människor inom landet omfattas av människohandelsbrottet. Rekvisitet att handeln skulle
vara gränsöverskridande togs bort ur människohandelsbestämmelsen 2004.112
6.5.1.1.1.
Skulle
en
”Internetbeställning”,
under
ovan
angivna
premisser, kunna betraktas som anstiftan till människohandel?
Om det skulle uppdagas att den kvinna som sexköparen hade beställt på Internet är offer
för människohandel och rekvisiten för brottet är uppfyllda kan man utskilja två
alternativa situationer beträffande ett eventuellt anstiftaransvar; 1) kvinnan var redan
innan beställningen offer för människohandel, och 2) kvinnan var inte tidigare offer för
människohandel. Beroende på situation kommer utslaget att bli olika.
Om kvinnan redan innan beställningen var under kontroll av gärningsmännen kan inte
sexköparen betraktas som anstiftare till brottet då denne inte har påverkat gärningens
företagande. Detta gäller trots att människohandelsbrottet fortfarande pågår eftersom
anstiftan kräver att gärningsmännen förmåtts till handlingen. Sexköparen kommer alltså i
det här fallet in i ett för sent skede av brottet. Istället skulle en diskussion om medhjälp
kunna föras, se resonemang nedan.
110
Polisens lägesrapport 2003 s. 15.
Polisens lägesrapport 2005 s. 5.
112
Lag 2004:406, prop. 2003/04:111 s. 48f.
111
48
Om gärningsmännen däremot på sätt som uppfyller rekvisiten för människohandel
hade tagit kontroll över kvinnan för att uppfylla den beställning som sexköparen hade
gjort skulle en diskussion om anstiftan kunna göras. I så fall kommer det framförallt vara
två rekvisit som kommer stå i fokus; den påverkan på gärningsmännen som
sexköparen/anstiftaren hade, samt sexköparens eget uppsåt.
6.5.1.1.1.1. Krav på att gärningsmännen skall ha ”förmåtts” till
människohandeln samt sexköparens uppsåt
Som ovan beskrivits krävs att gärningsmännen har förmåtts till en gärning som de utan
psykisk påverkan av anstiftaren inte annars skulle ha företagit. I den här situationen
innebär det att människohandlarna måste ha blivit så påverkade av sexköparens
beställning att de tagit kontroll över kvinnan med något av de i BrB 4:1 a beskrivna
medlen (undantag vid barn) på sätt som också är beskrivet i syfte att skicka denna kvinna
till sexköparen för att utföra sexuella tjänster. En liknande situation beträffande just
beställning med särskilda önskemål är den efterfrågan av oskulder som finns i Afrika
p.g.a. den missuppfattning som påstår att om man har sex med en oskuld botas man från
hiv/aids. Således är det många män som efterfrågar oskulder, vilket leder till att mycket
unga kvinnor är attraktiva för människohandlare.113 Det är inte bara i Afrika som det
finns specifika önskemål. Sidorna på Internet bekräftar att också sexköparna i Sverige
och övriga världen har speciella önskemål och efterfrågar särskilda kvalitéer hos kvinnan.
En annan situation som förekommer i Europa är de tvångsäktenskap där barn eller
kvinnor tvingas in i äktenskap för att utnyttjas som hushållerska och för sexuella
tjänster.114 Med andra ord finns det ett flertal olika fall där gärningsmännen behöver
handplocka en kvinna för att uppfylla den beställning de har fått.
I fall av anstiftan genom beställningar av prostituerade för sexköp skall alltså
gärningsmännen ha förmåtts till människohandeln av sexköparen. Med beaktande av
omständigheter såsom utlovande av ersättning, om sexköparen ingår i en mer organiserad
brottslighet och människohandlarna känner sig tvungna att företa handeln, om kvinnan
används som substitut för en eventuell skuld samt dylika omständigheter, får en
bedömning göras angående sannolikheten av om de skulle ha utfört den här gärningen
113
Motion 2006/07:U264,
www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2006/07&bet=U264, och
Afrikagrupperna, www.afrikagrupperna.se/cgi-bin/afrika.cgi?d=s&w=1368. Kontrollerat 2007-04-30.
114
Prop. 2003/04:111 s. 67.
49
trots att sexköparen inte övat inflytande över dem. Om man skulle kunna visa på att detta
inte skulle ha varit fallet är de objektiva rekvisiten för anstiftan uppfyllda. Men för ett
brott räcker det inte med att de objektiva förutsättningarna är uppfyllda, utan sexköparen
måste ha haft uppsåt till den gärning som han initierade. För anstiftansansvar krävs lägst
likgiltighetsuppsåt och skulle det kunna bevisas (t.ex. genom ljudupptagningar, email,
etc.) att sexköparen var likgiltigheten till risken och förekomsten av att kontaktpersonen
skulle handla med människor för att uppfylla beställningen, skulle sexköparen kunna bli
straffansvarig för medverkan till människohandel genom anstiftan.
6.5.2. Medhjälp till människohandel genom sexköp
I nästa stycke kommer jag att bortse dels från att sexköp är ett självständigt brott, dels det
eventuella uppsåt som gärningsmannen har. Detta gör jag p.g.a. att köp av sexuell tjänst i
förhållande till medhjälp till människohandel aktualiserar ett antal konkurrensfrågor, samt
att om ett uppsåt skulle beaktas skulle diskussionen, till den största delen, enbart handla
om detta. Jag kommer således att undersöka de objektiva rekvisiten först och fortsätta den
övriga diskussionen i avsnitten nedan.
6.5.2.1. Uppfylls de objektiva rekvisiten?
6.5.2.1.1. Tidpunkten för gärningens avslutande
En person som utnyttjar en redan uppkommen situation är inte att anse som medhjälpare
om gärningen är avslutad. De flesta brott avslutas i och med att brottet fullbordas. Men
eftersom människohandel är ett perdurerande brott fortgår brottet även efter
fullbordanstidpunkten och avslutas inte förrän verksamheten upphör. Detta innebär alltså
att alla som främjar människohandel innan den avslutas uppfyller de objektiva rekvisiten
för medhjälp trots att brottet redan, i vissa fall, långt tidigare är fullbordat.
Fullbordanspunkten hindrar alltså inte att en sexköpare, om övriga rekvisit är uppfyllda,
skulle kunna dömas för medhjälp enligt BrB 23:4.
50
6.5.2.1.2. Främjande genom råd eller dåd115
6.5.2.1.2.1. Psykisk påverkan
Medhjälp kan som sagt begås genom psykisk påverkan genom att en persons närvaro
styrker gärningsmannen i dennes uppsåt. Att en sexköpare anländer till en lägenhet eller
ett annat ställe eller beställer en kvinna för köp en sexuell tjänst skulle kunna innebära
psykisk påverkan. Att infinna sig på ett ställe eller ta emot en kvinna är inte någon fysisk
medhjälp av betydelse för gärningens utförande, människohandeln stöds inte rent fysiskt,
men det faktum att sexköparen kommer till lägenheten eller beställer kvinnan för att köpa
sex, främjar gärningen på det sätt att människohandlaren styrks i sitt uppsåt till att handla
med människor för sexuella ändamål, eftersom det uppenbarligen finns en lönsam
marknad för det. Sexköparens närvaro i lägenheten eller beställningen har alltså en
psykisk inverkan på gärningsmännen och gärningens utförande. Som konstaterades
genom NJA 1963 s. 574 behöver inte en medhjälpare göra mer än att befinna sig på
platsen, hålla en rock och iaktta för att kunna dömas för medhjälp. Jag anser att fall där
en sexköpare befinner sig i en lägenhet eller gör en beställning, köpslår med
gärningsmännen och betalar till dem samt utnyttjar den sexuella tjänsten är likvärdigt
med ovan nämnda fall, om inte ännu tydligare beträffande att han psykiskt styrker
gärningsmännen i deras uppsåt. De objektiva rekvisiten beträffande medhjälp anser jag
därmed är uppfyllda.
6.5.2.1.2.2. Främjande genom underlåtenhet
Främjande genom att underlåta att företa en förväntad handling bestraffas på samma sätt
som oäkta underlåtenhetsbrott, medhjälparen måste ha intagit en garantställning i
förhållande till brottet, samt att det kan anges hur han skulle kunna ha avhjälpt brottet.116
Sexköpare kan inte anses inta en sådan garantställning som krävs för skyldighet att
ingripa och kan därför inte anses som främjare på denna grund. En underlåta att reagera
115
Under ”Anstiftan” har jag redogjort för företeelsen att man kan beställa en kvinna på Internet. Som
konstaterats kan beställningen komma att betraktas som anstiftan i och med att anstiftaren i vissa fall kan
förmå människohandlarna till gärningen. Om beställningen emellertid inte kan anses uppfylla rekvisiten för
anstiftan kan den vara att anse som medhjälp. Se fortsatt diskussion under 6.5.2.1.2.1. och 6.5.2.1.2.3.
116
Se rekvisit och resonemang ovan under avsnitt 6.4.2.
51
mot handeln i en specifik situation, skulle dock kunna ställa saken i ett annat läge.
Underlåtenheten skulle i så fall kunna betraktas som psykisk medhjälp, jfr ovan NJA
1963 s. 574. Denna situation är då inte densamma som främjande genom underlåtenhet,
utan skall bedömas och uppfylla kraven för psykisk medhjälp.
6.5.2.1.2.3. Främjande genom en aktiv handling
Som ovan konstaterats anser jag att det inte är tillräckligt för fysisk medhjälp att anlända
till en lägenhet och ”acceptera” könshandeln, utan det krävs också att sexköparen där
vidtar en aktiv handling. Däremot anser jag att en beställning av en prostituerad inte bara
innebär ett psykiskt främjande utan också ett fysiskt främjande. Sexköparen utför här en
aktiv handling då han i sin beställning anger hur, vart och på vilket sätt han vill att
tjänsten skall utföras. Han vidtar därmed åtgärder själv för att verksamheten skall fortgå.
De fysiska handlingar som kommer ifråga i en lägenhet är att utnyttja den sexuella
tjänsten samt överräcka ersättningen. Båda de här handlingarna måste också anses styrka
gärningsmännen i deras uppsåt rent psykiskt. Att utnyttja en sexuell tjänst och överräcka
en ersättning för denna är som att godkänna att denna verksamhet kan fortsätta, eftersom
ersättning i sig är något som underlättar fortsatta brottsliga handlingar. Främjandet
innebär alltså i denna situation att verksamhetens fortskridande till och med gynnas,
vilket inte är ett krav för att en viss handling skall betraktas som ett främjande. Det syfte
som förbudet mot köp av sexuell tjänst skulle ha, att stoppa prostitution som företeelse,
motverkas också så fort någon köper en sexuell tjänst. Jag anser därför att ett sexköp kan
betraktas som ett främjande i straffrättslig mening i fall av människohandel, eftersom det
både stödjer gärningsmännen i deras uppsåt och verkar i brottsfrämjande riktning.
Även annan medhjälp skulle kunna komma ifråga, t.ex. att vidarebefordra
telefonnummer till andra sexköpare. Här får man i så fall föra en diskussion om
sexköparen kan anses ha främjat brottet så mycket att medhjälpen uppnår en straffrättslig
nivå. Detta är däremot tveksamt, eftersom medhjälpen måste ha haft någon inverkan på
brottet, alltså människohandeln. Eventuellt skulle en diskussion om sexköparen kan ha
ansetts främja den andre sexköparens brott kunna föras.
52
6.5.2.1.2.4. Gränsdragningsfrågor
Att dra en gräns mellan vad som kan anses som psykisk och fysisk medhjälp vid köp av
en sexuell tjänst är inte lätt och inte heller nödvändigt. Internetannonserna (se diskussion
ovan) visar på att det är svårt att dra gränsen vart den psykiska medhjälpen övergår i den
fysiska. Platsen eller förfaringssättet spelar egentligen inte någon roll. Ett fysiskt
främjande innebär ju (i de allra flesta fall) likväl ett psykiskt främjande. Att, som i de här
fallen, köpa den tjänst som handlarna bjuder ut innebär ju att man både psykiskt och
fysiskt stödjer dem till fortsatt verksamhet.
6.5.3. Uppsåt/ subjektivt rekvisit
Om de objektiva rekvisiten för medhjälp skulle vara uppfyllda måste också medhjälparen,
för att kunna dömas, ha uppsåt i förhållande till den gärning till vilken han medverkar.
Precis som vid köp av sexuell tjänst och vid eventuell anstiftan räcker det med att
sexköparen har ett likgiltighetsuppsåt till människohandeln. Som beskrivits i Julia
O´Connell Davidssons artikel117 ser många sexköpare på den sexuella tjänsten som en
affärstransaktion. Detta gör att de kan ”glömma bort” eller förtränga att den prostituerade
har känslor, familj etc. Enligt detta synsätt verkar det till och med som en sexköpare kan
förtränga hur den prostituerade behandlas där hon befinner sig och vilken frihet hon
verkar ha. Men vilket ansvar har eller borde en sexköpare egentligen ha när det gäller att
se en situation som den egentligen är?
För att kunna dömas för medhjälp krävs alltså att sexköparen insett att det finns en risk
för att den prostituerade är offer för människohandel, samt att han är likgiltig både till
risken och till den situationen att det verkligen förehåller sig på detta sätt. Då en
sexköpare kommer till en lägenhet, får en kvinna hemkörd till sig eller på något annat sätt
möter upp med en man och den prostituerade, och kvinnan inte talar språket och
sexköparen betalar till mannen kan det vara fråga om antingen människohandel eller
koppleri. Hur mycket ansvar skall man rimligen i en sådan situation kunna lägga på
sexköparen för att denne skall undgå ansvar för medhjälp om det skulle visa sig att det
handlade om människohandel? För att kunna bevisa att sexköparen hade ett
likgiltighetsuppsåt till människohandeln måste en bedömning av samtliga omständigheter
117
Se avsnitt 4.6.
53
i fallet - samt offrens eventuella vittnesmål företas. Frågorna skulle t.ex. kunna vara;
vilka omständigheter pekar på att det verkligen förhöll sig på detta sätt - verkade någon
ha kontroll över offren? Vart befann de sig, vem bestämde ersättningen och till vem
betalade sexköparen? Har offren berättat, bett om hjälp, uppträtt tafatt eller hjälplöst etc.
gentemot sexköparen? En annan fråga är hur många gånger som sexköpare faktiskt har
besökt eller köpt sex av de prostituerade/offren? Om sexköparen har köpt en sexuell
tjänst endast en gång skulle det kunna tolkas som att denne har uppfattat situationen och
ansett att han inte vill ha något med den att göra. Således är han inte likgiltig till den och
har därför inget uppsåt till handeln. Det är en mycket stor bevisbörda som en åklagare har
att bevisa att sexköparen faktiskt hade vetskap om förhållandet men var likgiltig till det.
Det är förmodligen orsaken till att medhjälp till människohandel genom sexköp aldrig har
prövats, trots att det säkert har funnits fall där det skulle kunna ha blivit aktuellt.
Det är intressant att det är den svåra frågan gäller medhjälparens uppsåt. Rent
objektivt är förutsättningarna för medhjälp till människohandel uppfyllda.
54
7. Konkurrens
En och samma gärning kan inte bestraffas som både ett självständigt brott och som
medhjälp
till
ett
annat
brott,
och
därför aktualiserar
framställningen vissa
konkurrensrättsliga frågor. Jag kommer att inleda den här diskussionen med en
jämförelse med häleribestämmelsen i BrB 9:6. Anledningen till detta är att det finns vissa
likheter med människohandel och sexköp. Häleribestämmelsen tar sikte på de fall där
någon drar nytta av någon annans tidigare kriminella handlingar. Som ovan redogjorts för
har oftast människohandel till syfte att tvinga offret in i prostitution. Eftersom
prostitution leder till en brottslig verksamhet då köpet av den sexuella handlingen är
straffbar, blir människohandeln, vid en jämförelse med uppbyggnaden för häleri,
förbrottet till köp av sexuella handlingar. Likheten uppkommer härmed genom att
sexköparen precis som hälaren drar nytta av att annan begått en brottslig handling.
För att underlätta förståelsen av diskussionen kommer den vara begränsad till
tillgreppsbrott och sakhäleri.
7.1. Häleri BrB 9 kap. 6 §
7.1.1. Allmänt
Jag kommer här att kort redogöra för hur häleribestämmelsen är uppbyggt och vilka fall
som omfattas av den. Bestämmelsens andra stycke kommer jag inte att beröra i min
diskussion, därför är denna utesluten ur den citerade lagtexten.
”Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är
frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen
fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år.” Lag (1999:164).
55
Hela bestämmelsen består av tre delar med sammanlagt fyra förbud. 1 st. 1 p.,
sakhäleri, tar sikte på när en sak eller liknande har frånhänts annan genom stöld,
bedrägeri, förskingring eller ett annat brott, och en ny person tar denna i sin besittning
och försvårar ett återställande. Den som bereder sig otillbörlig vinning genom annans
brottsliga förvärv, exempelvis genom att någon mottager sak som inköpts för stulna
pengar, gör sig skyldig till s.k. vinningshäleri, 1 st. 2 p. Observeras skall att penningtvätt
inte omfattas av denna bestämmelse. Den har istället fått en särskild reglering i BrB 9:6 a
och BrB 9:7 a. I tredje punkten behandlas den situationen där någon gör gällande en
fordran som tillkommit genom brott, fordringshäleri.
Fall som inte kan insorteras under 9:6 och 9:6 a kan ändå bedömas vara straffrättsliga
gärningar. I BrB 9:7 och 9:7 a upptas b.la. fall där gärningsmannen inte uppfyllt kravet på
uppsåt utan endast har varit oaktsam.
7.1.2. Uppsåt
De objektiva rekvisiten vid häleri skall täckas av uppsåt. Dock innebär ofta ett häleri ett
flertal handlingar och skulle inte gärningsmannen ha uppsåt i initialskedet, men efterhand
förstå att t.ex. godset härrör från en brottslig gärning kan han likväl dömas för häleri om
han vidtar en ytterligare handling för att försvåra ett återställande.118 Sakhäleri kräver inte
bara att gärningsmannen har uppsåt i förhållande till de objektiva rekvisiten utan också
till att ett förbrott, som faktiskt är dugligt som sådant, har begåtts.119
7.1.3. Sakhäleri i förhållande till medverkan till tillgreppsbrott
Tidigare var häleri en efterföljande delaktighet i eller medverkan till annans brott, men
1942 gjordes en revidering av bestämmelsen vilken fick till följd att brottet numera ses
som ett självständigt brott. För att ansvar skall komma i fråga beträffande häleri krävs
som sagt att ett fullbordat förbrott har kommit till stånd. Påpekas skall emellertid att det
liksom för medhjälpsansvar inte krävs att gärningsmannen till förbrottet kan straffas för
att ansvar beträffande häleriet skall komma ifråga.
118
Brottsbalkskommentaren del I s. 9:86.
A.a. s. 9:86. Ett exempel på brott som inte är att räknas som dugligt förbrott är smuggling, se NJA 1961
s 402 i vilket HD förklarade att även om gods är smugglat innebär det inte att godset är frånhänt annan.
119
56
Medverkansansvar enligt BrB 23:4 är aktuellt ända fram till dess en gärning anses som
avslutad. När fullbordanstidpunkten (vilken oftast överrensstämmer med tidpunkten för
avslutandet) infaller vid ett tillgreppsbrott blir häleribestämmelsen exklusivt tillämplig.
Fram till denna punkt kan både häleri och medverkansansvar tänkas bli aktuella, 120
eftersom ett brottsligt handlande kan pågå efter det att brottsrekvisiten är uppfyllda.121 I
”Häleribrottet” skriver Elwin att det är viktigt med tanke på straffbudens överskådlighet
och likformighetskravet att en avgränsning mellan brott sker så att de inte överlappar
varandra. Ledning beträffande vilken bestämmelse som kan anses tillämplig bör sökas i
ändamålen med straffbestämmelserna. Elwin anför: ”Häleri är sålunda ett brott som bör
omfatta gärningar som äger rum efter ett brotts företagande men inte gärningar som
företas i omedelbart samband med ett brott.” För att kunna hitta avgränsningen mellan
häleri och medverkan måste man enligt Elwin göra en tolkning av BrB 23:4 för att se om
gärningen har främjat förbrottet eller inte. Om den kan anses som ett främjande skall den
också behandlas så straffrättsligt, om inte, tillämpas häleribestämmelsen. Vid
bedömningen måste man ha i åtanke att medverkanshandlingen måste, på något sätt, ha
haft betydelse för brottet.122 Elwin anser att framförallt två omständigheter skall tillmätas
betydelse vid bedömningen: det samband i tid och rum som finns med tillgreppsbrottet,
och befattningens art. Bedömningen torde alltså ske genom ett flertal frågor som: när var
den medverkande/hälaren (”X”) på brottsplatsen, i vilket skede av huvudbrottet var X
där, när tog X befattning med stöldgodset, varför tog X befattning med stöldgodset, var
befattningen ett led i huvudbrottet? etc. Om X döms som gärningsman eller medhjälpare
till tillgreppsbrottet skall han inte också dömas för häleri.
7.1.4. Häleri i förhållande till människohandel och sexköp
Som ovan beskrivits kan man betrakta människohandel som förbrottet till sexköp vid
en jämförelse med ett tillgreppsbrott och häleri. Sexköparen drar nytta av att annan har
handlat med människor.
Skillnaden mellan ett tillgreppsbrott och människohandel är att människohandel är ett
perdurerande brott och gärningen är därmed inte avslutad i och med att brottet fullbordas,
120
Elwin, Häleribrottet s. 239.
Se resonemang under avsnitt 3. Vid mordbrand blir den ansvarig för medhjälp som efter att annan anlagt
en brand häller bensin på den, trots att rekvisiten för mordbrand redan var uppfyllda vid den gärningens
företagande.(Elwin, Häleribrottet s. 247).
122
Se resonemang i NJA 1949 C 923 och NJA 1944 B 28.
121
57
vilket tillgreppsbrottet är. Fram till dess tidpunkten för avslutande inträder kan
medverkansansvar för människohandel således bli tillämpligt. Som ovan konstaterats kan
ett sexköp, utan hänsyn taget till de subjektiva rekvisiten, betraktas som ett främjande,
både psykiskt och fysiskt.123 Men eftersom människohandel är ett perdurerande brott
uppkommer inte samma problematik som vid häleri. Det största problemet för att
definiera om gärningen kan anses som häleri är att fastställa när tillgreppsbrottet
avslutades och häleribestämmelsen inträdde. Det är således tiden för brottet som är det
mest väsentliga i bedömningen. I människohandelsfallet har tidsfaktorn inte samma
betydelse i bedömningen, då det är mycket lättare att fastställa om sexköpet ägde rum
under den tid som brottet fortfarande pågick (vilket är fallet i allra flesta situationer).
Skulle detta dock vara oklart kan ledning hittas i de frågor som är uppställda i föregående
stycke. Istället är det sexköparens uppsåt som är svårast att bevisa.
7.2. För vilket brott skall domstolen döma?
Ponera att ett sexköp uppfyller rekvisiten, inklusive de subjektiva, både för köp av
sexuell tjänst och för medhjälp till människohandel. Detta innebär att domstolen alltså
måste välja för vilket brott sexköparen skall dömas. I NJA 1949 s. 529 dömdes en man
för medhjälp till rån för att han hade tagit emot en plånbok som överräcktes till honom.
Frågan i målet var vilket uppsåt mannen hade haft. HD ansåg att han hade medverkat vid
tillgreppet ”med insikt om att detta genomfördes medelst det förut övade våldet och att
våldet företagits just för att möjliggöra tillgreppet”. Hoflund diskuterar domen i boken
”Medverkan till brott”124. Han uppställer ett liknande exempel och använder det som
underlag för sin diskussion. Om B inser att A har försatt C i vanmakt och därefter har
samlag med C, skall B då dömas för medhjälp till våldtäkt? Enligt Hoflund skulle denna
fråga med hjälp av 1949 års rättsfall besvaras jakande.125 Svaret möjliggörs av att B inser
att en viss situation uppstått på grund av att A handlat på ett visst sätt, och B därefter
utför en viss gärning (utnyttjar situationen).126 I både rättsfallet och i Hoflunds exempel
begår B en självständig brottslig gärning, stöld och frihetskränkande otukt (tidigare BrB
123
Ett sexköp, kan till och med inte bara anses främja utan också indirekt anses stödja verksamheten
eftersom sexköparen skapar en efterfråga med sin ”beställning”.
124
Hoflund, Medverkan till brott s. 80ff.
125
Idag skulle B straffas som gärningsman för våldtäkten enligt BrB 6:1 2 st., men 1972 omfattades
motsvarande handlingar inte av våldtäkt utan av sekundärbrottet i BrB 6:2, frihetskränkande otukt.
126
Hoflund själv ansåg att gärningsmannen istället för att betraktas som medverkande till våldtäkt skulle ha
betraktas som gärningsman enligt den tidigare 6:2 – frihetskränkande otukt .
58
6:2), men trots detta anses de båda gärningarna utgöra främjanden och B döms för
medhjälp till det grövre brottet. Även sexköparen begår en självständig brottslig gärning,
men då rekvisiten för medhjälp till människohandel, vilket är ett allvarligare brott med
högre straffsats, är uppfyllda, skall denna gärning, enligt resonemanget ovan, bedömas
som medhjälp. Precis som i ovan nämnda fall är också sexköparen medveten om att
gärningsmännen företagit den handling som föregick sexköparens med ett otillbörligt
medel (annars är inte rekvisiten för medhjälp uppfyllda). Naturligtvis är det ingenting
som hindrar att en åklagare alternativt yrkar på att sexköparen skall dömas för köp av
sexuell tjänst, om domstolen inte anser att rekvisiten för medhjälpen är uppfyllda.
59
8. Åtgärder för att genom sexköpare motverka människohandel
Människohandel är ett allvarligt brott som ofta ingår i större organiserad
brottslighet.127 Eftersom EU utvidgas mot öst, varifrån många av offren för
människohandel kommer, öppnas därmed också gränserna dit. Detta innebär att det inte
går att hindra människohandlarna vid gränsen, utan åtgärder mot dem måste vidtas inom
landet. Sexköpslagen var ett ingrepp som gjorde att det inte längre blev lika attraktivt att
handla med människor i Sverige, eftersom det blev svårare att sälja dem.
Gatuprostitutionen minskade i och med sexköpslagens tillkomst i hela Sverige och de
offer som importeras idag säljs nästan uteslutande i lägenhetsbordeller, på hotell eller
hemma hos sexköparna.128 En negativ aspekt av lagen var att sexköparna inte längre var
intresserade att medverka vid fall av misstänkt människohandel.
”Poliserna i människohandelsgruppen ser det som att sexköparen är den störste
sponsorn till den internationellt organiserade brottsligheten” står det att läsa i en artikel
på BRÅ:s hemsida. 129 Jag anser att det är mot dem som åtgärderna måste fortsätta att
utvecklas. Större vikt måste läggas vid att det är sexköparna som, om än till viss del
omedvetet, främjar verksamheten.
Det första steget som måste tas är att betrakta köp av sexuell tjänst som ett allvarligt
brott. Utfärdande av strafförelägganden är ett effektivt medel för att komma ifrån de
kostnader som en rättegång medför, och fler brottslingar kan också lagföras eftersom en
rättegång aldrig behöver företas. Däremot är inte ett strafföreläggande lika effektivt i
preventivt syfte. Att få ett strafföreläggande diskret skickat till kontoret avskräcker
antagligen inte många från att antingen fortsätta att begå nämnda brott, eller att för första
gången verkligen göra det.130 Om gärningsmannen däremot är medveten om att det finns
en verklig risk för att ställas inför domstol, tror jag, att detta skulle ha en mer
avskräckande effekt. Det gäller för rättsväsendet att inse att de som utnyttjar att offer
kommer till Sverige genom människohandel till den allra största delen är sexköparna
127
Polisens lägesrapport 2005 s. 20.
Ecpat, Svensk Barnslavhandel s.6.
129
Engelbrektson, Sexköpare blundar för trafficking. BRÅ,
www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=764&module_instance=12&apropa=true.
130
I polisens lägesrapport 2002 står ” Det har observerats att rättsväsendet visat särskild hänsyn mot
köpare av sexuella tjänster. Detta har t.ex. tagit sig uttryck i att kallelser till förhör av misstänkta sexköpare
skickats till deras arbete i stället för till bostaden, vilket är det vanliga förfaringssättet. Ett sådant agerande
tyder på en viss förståelse inom rättsväsendet för män som är misstänkta för sexköp. Det är ett ovanligt
hänsynstagande som avser att skydda den misstänkte mot de sociala konsekvenser som kan bli följden av
hans handlingar.” s. 26.
128
60
vilket gör dem delaktiga i handeln. Därför borde de också få ta ett större ansvar när det
gäller att bekämpa den.
Som jag ser det finns några olika vägar man kan välja för att förverkliga detta. En
verklighet där människohandel inte existerar kommer vi aldrig att få uppleva. Däremot
kan ytterligare åtgärder vidtas för att motverka den. Om sexköparna i större utsträckning
riskerar att ställas inför domstol för ett brott som inkluderar en medverkan till
människohandel på ett eller annat sätt, tror jag att efterfrågan kommer att minska och,
som en nationalekonom skulle ha konstaterat, minskar efterfrågan minskar utbudet.
Nedan kommer jag att redogöra för några lösningar som skulle kunna bli aktuella. Det
viktigaste är att förändra inställningen till sexköp, att det faktiskt är ett allvarligt brott att
köpa en annan människas kropp, både inom rättsväsendet och bland allmänheten. Varje
nytt förslag skall läsas för sig, det är således inte fråga om att samtliga åtgärder bör
vidtas.
8.1. En strängare straffskala och en ny prejudicerande dom
Idag är maxstraffet för köp av sexuell tjänst fängelse i sex månader. Hittills har inte
någon som brutit mot förbudet dömts till fängelse. Att maxstraffet är så pass lågt gör det
svårt för domstolarna att döma fängelse som påföljd; det finns inte tillräckligt med
utrymme för fängelse, inte ens vid upprepad brottslighet. Den dom som blev
prejudicerande när det gäller påföljden vid sexköp meddelades för nästan precis sex år
sedan. För sex år sedan var inte kännedomen om människohandel lika stor. Den första
bestämmelsen om människohandel trädde i kraft för nästan fem år sedan, alltså ett år efter
domen.131 Dagens växande människohandel borde avspeglas i sexköpsbestämmelsen, och
en möjlighet för domstolarna att utdöma fängelse som påföljd vid utnyttjande av ett offer
för människohandel borde införas. Maxstraffet borde därför höjas till fängelse i fyra år.
Maxstraffet skulle utdömas då någon systematiskt köpt sex av någon som denne vet är
utsatt för människohandel, och samtidigt krävt sexuella handlingar som har kunnat eller
har skadat offret fysiskt. Skälet till att just fyra års fängelse skulle vara maxstraffet är dels
att köp av sexuell tjänst av ett offer för människohandel skall betraktas som en allvarlig
kränkning och således ett allvarligt brott, dels att en mindre grov människohandel straffas
131
Detta var den första bestämmelsen som tog sikte på människohandel, domstolarna hade fram till dess
använt andra bestämmelser för att lagföra personer som handlade med människor.
61
med fängelse i högst fyra år. 132 Straffskalan skulle ge tydliga signaler om att denna sorts
handel utgör ett främjande av människohandel. Bestämmelsen skulle också ha företräde
framför BrB 23:4. Önskvärt är också att HD än en gång tar upp ett fall av sexköp för att
ge riktlinjer till övriga domstolar om vilka omständigheter som skall medföra att brottet
betraktas allvarligare.
8.2. Ett nytt uppsåtligt brott
I Finland infördes i oktober 2006 ett förbud mot köp av sexuella tjänster.133 Skillnaden
mot den svenska lagen består i att det endast är förbjudet att köpa sexuella tjänster av
någon som är föremål för sexhandel eller koppleri. Bestämmelsen i 20:8 i strafflagen
lyder:
”Den som genom att utlova eller ge en ersättning som representerar ett direkt
ekonomiskt värde får någon som är föremål för ett brott som avses i 9 eller 9 a § eller i
25 kap. 3 eller 3 a § att ha samlag eller företa en därmed jämförlig sexuell handling
skall, om gärningen inte utgör brott enligt 8 a §, för utnyttjande av person som är
föremål för sexhandel dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.”134
Jag anser att man skulle kunna kopiera delar av Finlands sexköpsbestämmelse i
utformningen av ett nytt stadgande. Maxstraffet skulle dock vara högre i den nya svenska
bestämmelsen, fängelse i fyra år av samma anledning som ovan. Bestämmelsen skulle
också innefatta samtliga utnyttjanden som omfattas av 4:1 a 1 st. 1 p. (med undantag för
våldtäkt 6:1 som har ett högre maxstraff), eftersom sexualbrotten är allvarligare då offret
är helt skyddslöst. Brottet borde därför införas i sjätte kapitlet efter 6:1 och ha företräde i
förhållande till övriga brott som omfattas av 4:1 a 1 st. 1 p. Bestämmelsen borde införas i
sjätte kapitlet och utformas t.ex. så här:
132
Exempel på när människohandel skall behandlas som mindre grovt brott är enligt förarbetena då risken
för utnyttjande faktiskt var liten, se prop. 2001/02:124 s. 35.
133
743/2006 Lag om ändring av 1 och 20 kap. i strafflagen.
134
Brott som avses i 9 eller 9 a är koppleri eller grovt koppleri. 25 kap 3 eller 3 a är människohandel och
grov människohandel RP 221/2005 rd. Lagens 8 a § är en motsvarighet till brottsbalken 6:9 köp av sexuell
handling av barn. 8 a § kräver inte att barnet skall ha varit utsatt för människohandel för att bli tillämplig.
Det är också förbjudet att köpa och sälja sexuella tjänster på allmän plats enligt 7 § i Finlands ordningslag.
62
Den som utnyttjar att någon befinner sig under förhållanden enligt 4 kap. 1 a § 1 st. 1
p. eller under liknande sådana förhållanden skall dömas för utnyttjande av någons
utsatta situation för sexuellt ändamål till böter eller fängelse i högst fyra år.
”Den som utnyttjar” visar på att gärningsmannen är medveten om offrets situation men
att detta likväl inte hindrar honom. Uttrycket ”eller liknande sådana förhållanden” tar
sikte på de fall där människohandeln inte går att bevisa, t.ex. om det inte går att bevisa att
ett otillbörligt medel har använts och gärningsmännen istället döms för grovt koppleri.
Offren skall dock ha befunnit under förhållanden som är att jämföra med förhållanden
enligt 4:1 a. Finlands formulering av brottsrubriceringen ”utnyttjande av person som är
föremål för sexhandel” skall inte tillämpas på detta stadgande. Begreppet ”sexhandel” är
inte definierat i svensk lagtext och uttrycket indikerar att utnyttjandet måste ha skett emot
en ersättning. Formuleringen ”utnyttjande av någons utsatta situation för sexuellt
ändamål” omfattar däremot samtliga fall där gärningsmannen med uppsåt utnyttjat någon
som befinner sig under människohandelsliknande förhållanden för sexuella handlingar,
oberoende av om den sexuella handlingen utfördes mot ersättning. Maxstraffet kommer,
som sagts ovan, i fråga då någon utnyttjat offret mer frekvent och utsatt det för risk att få
fysiska skador.
Om det kunde bevisas att gärningsmannen hade uppsåt, skulle detta brott ha företräde
framför medverkan till människohandel. Svårigheten med en sådan här bestämmelse är
dock att åklagaren fortfarande måste bevisa att sexköparen hade uppsåt till den utsatta
situationen.
8.3. Oaktsamhet i förhållande till köp av sexuell tjänst
Om oaktsamhet skulle införas vid samtliga sexualbrott skulle rättssäkerheten
äventyras, och därför skall en oaktsam variant endast omfatta utnyttjanden mot
ersättning. Det är sexköparna som främjar människohandeln och ansvaret bör således
läggas på dem. Straffskalan kan inte sättas för högt eftersom det är fråga om oaktsamhet.
8.3.1. Ett oaktsamhetsbrott
En åklagare i Göteborg prövar just nu om straffvärdet för köp av sexuell tjänst höjs om
sexköparen köper sex av en kvinna som var offer för människohandel. Det är mycket
63
intressant att en åklagare tar upp människohandeln som en försvårande omständighet, och
skulle domstolen acceptera upplägget skulle en intressant rättsutveckling följa.
Förhoppningsvis skulle det också få till följd att sexköparna blev mer uppmärksamma på
under vilka förhållanden de prostituerade levde. Åklagaren måste emellertid fortfarande
bevisa att gärningsmannen hade uppsåt till den omständighet som blir aktuell i det
enskilda fallet. Eftersom sexköpare, i de allra flesta fall, skulle neka till att de förstod att
det var fråga om människohandel, även när de hade insikt om detta, skulle rättsordningen
behöva ett nytt brott som lägger större ansvar på sexköparna när det gäller att tillse att de
inte främjar en grov organiserad brottslighet. Ett nytt brott som tar sikte på fall där
sexköpare insåg eller hade skälig anledning att inse att det var fråga om människohandel
skulle därför kunna få önskad effekt.
Flera uppsåtliga brott har en oaktsam variant, b.la. BrB 3:1 mord respektive 3:7
vållande till annans död, 3:5 misshandel respektive 3:8 vållande till kroppsskada och 9:6
häleri respektive 9:7 häleriförseelse. Följaktligen borde det inte föreligga något
principiellt hinder för att införa nya oaktsamhetsbrott om detta kan anses försvarligt,
vilket jag anser att det i detta fall är. Syftet med bestämmelsen kommer att vara dels
preventivt, dels att skapa en benägenhet för sexköpare att undersöka under vilka
förhållanden
sexköpet
egentligen
sker.
Beträffande
sexköparen/gärningsmannen ha insett möjligheten av att
oaktsamheten
skall
det var fråga om
människohandel men ändå ”tagit risken”. En ny bestämmelse skulle t.ex. kunna utformas
så här:
Den som skaffar sig tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning med någon som han
insåg eller hade skälig anledning att inse befann sig under förhållanden enligt 4 kap. 1 a
§ 1 st. 1 p. eller liknande sådana förhållanden döms för utnyttjande av annans utsatta
situation för sexuellt ändamål till fängelse i högst två år.
Ledning kan hämtas från häleriförseelse BrB 9:7. Andra stycket i 9:7 förklarar att en
hälare dömas för häleriförseelse om denne inte hade uppsåt till förbrottet, men hade
skälig anledning att anta att ett brott förövades. Oaktsamheten i de tre punkterna lyder;
”skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott”, ”inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott förelåg”, ”inte insåg men hade skälig anledning att anta att
brott förövades”. Motiveringen till häleriförseelse var att det finns personer som
misstänker att säljaren stulit egendomen men underlåter, med flit, att undersöka hur han
64
har kommit över den.135 Därför ansågs ett oaktsamhetsbrott var en effektiv lösning på
detta problem. En person, som en enstaka gång och för privat bruk köper stulen egendom,
har inte ansetts haft skälig anledning att anta att egendomen var stulen, om inte övriga
omständigheter pekar på det. Bedömningen av situationen skall göras med beaktande av
under vilka förhållanden handlingen företogs, kännedom om säljaren, samt vad för slags
transaktion det är fråga om.
Motiveringen till varför ett oaktsamhetsbrott borde införas anser jag också
applicerbart på sexköpare. En sexköpare som misstänker människohandel, men med flit
underlåter att kontrollera hur det verkligen förhåller sig, skall vara straffansvarig enligt en
motsvarande bestämmelse. Även bedömningskriterierna är tillämpbara på sexköp.
8.3.2. En oaktsam medverkan
Ledning till en oaktsam medverkan till brott kan hämtas från Lag (1985:354) om förbud
mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall (”Biträdeslagen”). I Biträdeslagen finns
en bestämmelse som lyder:
”Den som lämnar juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet
främjar en straffbelagd gärning, döms för vårdslöst biträde till böter eller fängelse i
högst två år.”
En motsvarande bestämmelse skulle kunna formuleras så här:
Den som skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning med någon som
befinner sig under förhållanden enligt 4 kap. 1 a § 1 st. 1 p. eller liknande sådana
förhållanden och därvid av grov oaktsamhet främjar brott enligt 4 kap. 1 a § 1 st. 1 p.
eller 6:12 3 st. döms för utnyttjande av annans utsatta situation för sexuell tjänst till
fängelse i högst ett år och sex månader.
Första stycket gäller inte om främjandet utgör medverkan till brott enligt 23 kap.
brottsbalken.
135
Brottsbalkskommentaren del I s. 9:94.
65
Detta skulle innebära att, liksom i Biträdeslagen, en oaktsam medverkan till ett
uppsåtligt brott skulle straffas. Jag är medveten om att de klientförhållande varom är
fråga i Biträdeslagen inte går att jämföra med vad som här diskuteras, men flera av de
synpunkter som förs fram i propositionen skulle kunna appliceras också här. Förarbetena
anförde att en rådgivare skall handla aktsamt eftersom hans biträde kan gagna brottslighet
av olika slag. 136 Till gagn för brottslighet är också en sexköpares handlingar och därför
borde ett krav på aktsamhet kunna ställas även på denne. Ett annat skäl till att utsträcka
medverkansansvaret vid ekonomiskt och juridiskt biträde till vissa oaktsamhetsfall var
problemet med att bevisa att rådgivaren hade haft uppsåt att främja brott. Som ovan
redogjorts är också detta svårigheten i fall av sexköp.
Skillnaden mot det förra föreslagna brottet är att det krävs att en gärning enligt 4:1 a 1
st. 1 p., eller 6:12 3 st. har utförts. Om gärningsmannen inte skulle kunna straffas har inte
betydelse för sexköparens ansvar enligt denna bestämmelse. Det räcker alltså att ett brott
rent objektivt kommit till stånd. Har sexköparen påbörjat en överträdelse mot brottet,
skall han dömas för försök till brott mot denna bestämmelse.
Beträffande oaktsamheten kan ledning också hämtas i Biträdeslagen. I förarbetena står
att förfaranden som består i att lämna biträde, trots att det finns en klar risk för att
handlandet främjar ett brott, skall straffbeläggas. Om det finns en klar risk att
människohandel föreligger, t.ex. om kvinnan inte talar språket, åtföljs av en
kopplare/människohandlare eller hålls i en lägenhet, och sexköparen underlåter att
förhöra sig om förhållandena, skulle en straffansvarig oaktsamhet kunna påvisas. I en
gränssituation krävs det att sexköparen har försökt att kontrollera vem kvinnan är och
varför hon är där, för att undgå straff. Han får inte ha tagit risken.
Den gärning som främjas skall aningen vara människohandel enligt 4:1 a 1 st. 1 p.,
eller grovt koppleri enligt 6:12 under människohandelsliknande förhållanden. Andra
stycket blir aktuellt då gärningen kan betraktas som uppsåtlig.
8.4. Möjligheter för sexköpare att avslöja människohandel
Som ovan konstaterats kan inte sexköpares underlåtenhet att avslöja misstänkt
människohandel straffas, eftersom de vid ett avslöjande löper risk att också avslöja sig
själva. I bekämpandet av människohandel är detta ett problem, eftersom sexköparna är en
136
Prop. 2000/01:105 s. 18.
66
grupp som kommer i kontakt med denna brottslighet. Enligt artikeln ”Vill köpa sex av
”rätt” kvinna”137 är de flesta sexköpare emot människohandel. Frågan uppstår då om de
skulle avslöja den om deras egna brottsliga handlingar förlänades åtalsunderlåtelse?
I RB 20:7 finns ett flertal undantag från skyldigheten väcka åtal. Om denna
bestämmelse ger någon möjlighet för sexköpare i motsvarande situation att undgå åtal
kommer jag att utreda nedan.
Kronvitten är en rättsfigur som inte förekommer i svensk rätt. Jag ska dock undersöka
hur ett sådant system skulle kunna gynna avslöjanden.
Den här diskussionen bygger som sagt på att det finns en vilja hos sexköparna att
stoppa människohandel.
8.4.1. Åtalsunderlåtelse RB 20 kap. 7 §
8.4.1.1. RB 20 kap. 7 § 1 st. 1 p.
En åklagare har enligt RB 20:6 en skyldighet att väcka åtal. I RB 20:7 finns det
emellertid undantag och en åklagare kan besluta om åtalsunderlåtelse om ”något
väsentligt eller enskilt intresse inte åsidosätts”, samt att något av de i 1 st. uppställda
kraven kan tillämpas. Åtalsunderlåtelse innebär att åklagaren inte väcker åtal trots att
gärningsmannen är skyldig till brottet. Inte heller behöver denne utfärda ett
strafföreläggande.138 Anledningen till åtalsunderlåtelse är främst processekonomiska skäl.
Den punkt som skulle kunna bli aktuell i motsvarande situation är 1 st. 1 p. - ”om det
kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”. Förarbetena säger att
mindre allvarliga förmögenhetsbrott t.ex. snatteri, egenmäktigt förfarande, bedrägligt
beteende och olovligt förfogande är exempel på brott som kan underlåtas enligt denna
punkt. Regeln anses först och främst vara tillämplig på fall som vid en bedömning av
omständigheterna framstår som ursäktliga eller engångsföreteelser.139
RB 20 kap. 7 § 1 st. 1 p. syftar på det brott som gärningsmannen själv har gjort sig
skyldig till. Eftersom köp av sexuell tjänst jämfört med ovan fyra nämnda brott har
samma, eller lägre, straffskala skulle också sexköp kunna omfattas av denna
bestämmelse. Då böter också är den påföljd som hittills har utdömts pekar detta i riktning
137
Gustavsson, Vill köpa sex av rätt kvinna.
NJA II 1985:1 s. 7.
139
Förarbetena anför dock att trots att gärningsmannen har begått liknande brott tidigare skulle regeln
kunna bli tillämplig, se NJA II 1985:1 s. 16.
138
67
mot att åtalsunderlåtelse skulle kunna tillämpas. Det som talar emot en åtalsunderlåtelse
är rättsprincipen om att lika fall skall behandlas lika. Förarbetena säger också att om ett
brott har inneburit en grov kränkning kan brottsoffret ha ett självständigt intresse av att
gärningsmannen fälls till ansvar. Exempel på detta är våldtäkt och andra sexualbrott
liksom olika former av kvinnomisshandel.140 Trots att köp av sexuell tjänst är ett brott
mot allmänheten och inte mot person så innebär den sexuella handlingen en kräkning av
kvinnan. Även detta talar emot en åtalsunderlåtelse. Det viktigaste argumentet emot en
åtalsunderlåtelse i den här situationen är emellertid att det i förarbetena inte finns
någonting som tyder på att ett avslöjande av annan eller grövre brottslighet skulle verka i
riktning mot en åtalsunderlåtelse. Av detta kan det konstateras att en sexköpare inte ökar
sin egen chans till åtalsunderlåtelse enligt RB 20:7 1st. 1 p. genom att avslöja
människohandel.
8.4.1.2. RB 20 kap. 7 § 2 st.
”Åtal får underlåtas i andra fall än som nämnts i första stycket, om det av särskilda skäl
är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare
brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl
att åtal väcks.”
Andra stycket tar likaså främst sikte på lindringa brott. Dock kan allmänpreventiva
synpunkter tala för att åtal väcks även vid lindriga brott, t.ex. för att markera
avståndstagande till en besvärande ökning av någon viss brottstyp eller att det finns ett
stort allmänt intresse av att en viss rättsfråga blir bedömd. Också målsägandes och
brottsoffers intresse av åtal är något som skall beaktas. Åtal kan underlåtas endast om
något väsentligt enskilt intresse inte åsidosätts.
Enligt min mening saknas också i detta stycke ett medgivande till åtalsunderlåtelse.
Precis som det förra stycket är det gärningsmannens/sexköparens brott som omtalas.
Sexköpslagen tillkom just för att markera samhällets avståndstagande till sexköp och
därför finns det ett allmänt intresse av att de som bryter mot bestämmelsen lagförs. Att
sexköparen i gemen skulle avstå från vidare brottslighet om han slapp åtal finns inga
140
NJA II 1985:1 s. 14.
68
indikationer på. Till sist kan konstateras att förarbetena inte heller nu anför angivelse som
grund för åtalsunderlåtelse.
Sammanfattningsvis kan konstateras att nuvarande reglering om åtalsunderlåtelse inte
stödjer angivare av annan brottslighet.
8.4.2. Kronvittne
Det som här skall diskuteras överlappar det föregående eftersom ett kronvittne är en
person som mot att berätta om andras inblandning i brott slipper straff141, eller får
strafflinding. Förfarandet används inte i Sverige men är vanligt i b.la. USA och
Storbritannien. I Sverige har kronvittne i det vardagliga språket fått en annan betydelse,
eftersom media ofta använder det om det viktigaste vittnet i en rättegång.142 I den
fortsatta framställningen kommer jag att använda det i den juridiska betydelsen.
Anledningen till att systemet inte förekommer i Sverige är b.la. principen om att
åklagare och polis har skyldighet att beivra brott och att ett begånget brott inte skall gå att
förhandla bort.143 Ett uttryck för detta är den i RB 20:6 fastslagna principen om en
absolut åtalsplikt144, vilken innefattar att en åklagare inte kan förhandla om en
strafflindring eller en åtalsunderlåtelse för en angivare som själv begått brott. En annan
anledning är de trovärdighetsproblem som skulle uppkomma med ett kronvittnessystem.
Systemet bygger på att man sätter stor tilltro till kronvittnets utsaga och risken att en
person överdriver den andres förehavanden för att vinna fördelar är inte försumbar. Även
andra bevisproblem uppkommer om annan bevisning talar emot utsagan.
För att belöna angivare, kronvittnen, med straffrihet skulle ett nytt stadgande
behöva införas. Att begränsa kronvittnessystemet till människohandel skulle medföra
svåra gränsdragningsproblem beträffande kategoriseringen av huvudbrottet etc. En
åtalsunderlåtelse eller en strafflindring för kronvittnen måste följaktligen vara generell.
För en generell bestämmelse talar också att det inte bara är människohandel som behöver
beivras utan all organiserad brottslighet.
En grundläggande institution i svensk rätt är vittnesed. Vilken ställning får ett
kronvittne om denne själv är delaktig i brottsligheten? Om ett kronvittne är misstänkt för
141
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vittnesm%C3%A5l. Sökord ”kronvittne”.
Se t.ex. ”Kronvittne drar tillbaka vittnesmål”, och ”FN-befälen köpte sex – förnedrade kvinnorna
efteråt”.
143
JT 1989/90 s 672ff.
144
Se dock ovan beträffande undantagen i RB 20:7.
142
69
brott som sammanhänger med det brott om vilket han lämnat uppgifter kan han inte höras
som vittne.145 En kronvittnesutsaga kan därför inte betraktas som helt tillförlitlig eftersom
kronvittnet utan straffansvar kan avge oriktiga eller ofullständiga uppgifter.
(Konsekvensen blir att systemet spelar ut sin roll.)
Det positiva med ett kronvittnessystem är att det skulle bli attraktivare att samarbeta
med polisen. Fler samarbeten skulle leda till att det skulle kunna bli lättare att säkra
bevisning och den organiserade brottsligheten skulle kunna avslöjas i högre grad.
För att beivra organiserad brottslighet skulle ett kronvittnessystem kunna bli ett
effektivt medel. Dock måste de problem som finns runt systemet utredas. Främst
vittnesproblemet är stort; hur ska man veta om kronvittnet talar sanning och hur stor
tilltro skall man sätta till en kronvittnesutsaga? Innan dessa problem är lösta är systemet
alltför riskabelt. Problemet skulle emellertid vara av mindre betydelse om man ser just till
sexköpare och människohandel. I de flesta fall är inte sexköparen delaktig i utförandet av
människohandeln, så vittnesproblematiken och risken att kronvittnet överdriver borde
vara begränsad. Att sexköpare många gånger skulle kunna tänka sig att medverka vid
polisutredningar stöds också av att bevisningen vid koppleribrott, innan sexköpslagen
trädde i kraft, många gånger byggde på vittnesmål från sexköparna.146
8.4.3. Åklagarprövning
Brottsbalken innehåller också ett flertal bestämmelser där det räcker med att åtal är
”påkallat ur allmän synpunkt” eller ”av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt”.
Detta innebär att åklagaren gör en bedömning av om åtal skall väckas. Bedömning utgår
från offentliga intressen men skall också innehålla sociala hänsyn. Faktorer som har
betydelse kan t.ex. vara om gärningsmannen har blivit skadad i samband med brottet, om
brottsligheten är återkommande, att många personer deltagit i brottets utförande,
målsägandens situation etc. 147 Utöver detta skall hänsyn tas till brottets art, straffets syfte
och omständigheter då brottet begicks. Även omständigheter som utgör strafflindring
enligt BrB kapitel 29 och 30 skall beaktas i bedömningen.
145
SvJT 1983 s. 691.
Polisens rapport om sexköpslagen s. 4, samt SOU 2001:14 s. 465 ” Enligt uppgifter inhämtade från
polis- och åklagarmyndigheter är det dock först numera som kunder hos prostituerade med stöd av RB 36:6
vägrar att vittna. Det kan givetvis ha att göra med att det kan gå an att vittna i ett mål om koppleri när man
ändå har avslöjats som kund, men att steget är längre till att frivilligt ange sig själv för ett brott.”
147
Jareborg & Zila, Straffrättens påföljdslära s. 26f.
146
70
Det som är intressant med åklagarprövning är att dess utformning skulle kunna ge en
helt ny rättsfigur. Eftersom kronvittnessystemet inte är tillräckligt utrett för ett införande i
svensk rätt, skulle en helt ny bestämmelse, med en formulering som är en blandning av
de tre ovanstående, kunna användas just i fall av sexköp och människohandel och
människohandelsliknande situationer. Vittnesproblematiken är som sagt inte lika svår i
dessa fall som inom t.ex. narkotikahandeln, i vilken kronvittnena ofta själva är
inblandade. Bestämmelsen skulle peka ut människohandel som det specifika brott vilket
skulle bidra till åtalsunderlåtelse för de sexuella köp som kronvittnet/sexköparen begått.
Formuleringen skulle kunna se ut så här:
Den som anmäler eller eljest avslöjar brott enligt 4:1 a 1 st. 1 p. eller brott där någon
befinner sig under sådana liknande förhållanden får, om ett åtal enligt 6:11 mot honom
därvid skulle komma ifråga, åtalas av åklagare endast om åtal finnes påkallat ur allmän
synpunkt eller det med hänsyn till omständigheterna annars kan anses skäligt.
Meningen ”ur allmän synpunkt eller det med hänsyn till omständigheterna annars kan
anses skäligt” innebär att den som vid upprepade tillfällen under lång tid eller på annat
sätt främjat människohandeln inte undgår åtal enligt den här bestämmelsen. En liknande
situation skulle vara om någon vid upprepade tillfällen skadat offren fysiskt. Den här
bestämmelsen kommer att bygga på frivillighet och är till för dem som vägrar acceptera
människohandel. Att specificera bestämmelsen gör det möjligt att se bestämmelsen som
ett undantag från åtalsplikten istället för att, som med kronvittnessystemet, behöva
avskaffa den och göra den fakultativ.
71
9. Analys
Svaret på varför människohandel för sexuella ändamål existerar är enkelt. Det finns en
efterfrågan på människor och deras kroppar. För att tillgodose denna efterfråga måste det
finnas ett utbud. Detta är människohandlarnas uppgift. Bankmän, säljare, jurister,
byggarbetare d.v.s. män ur alla grupper och yrken i samhället är de som står för
efterfrågan. Det går alltså inte att peka ut en viss grupp som sexköpare. Detta är
relationen mellan prostitution och sexköp och människohandel. Svaret kan av många
uppfattas som obekvämt, och många väljer att förneka obekväma svar. Men det här är
verkligheten. I Europa innehar Sverige en särställning beträffande prostitutionslagstiftning, eftersom vi har valt att kriminalisera sexköpare men inte prostituerade.148
Men inte heller här har rättssystemet valt att se kopplingen mellan de båda brotten.
Den här framställningen hade till syfte att utreda frågan om sexköpare kan betraktas
som medverkande i förhållande till människohandel, samt vilka ytterligare åtgärder som
skulle kunna vidtas, genom sexköpare, för att efterfrågan på barn och kvinnor skulle
sjunka. Först och främst kan det konstateras att kopplingen mellan människohandel och
sexköp inte har utvecklats inom rättsväsendet. Köp av sexuell tjänst är likvärdigt med
snatteri beträffande straffskala och påföljd, och det är också så många inom rättsväsendet
ser på brottet. Även synsättet på gärningsmännen/sexköparna har varit milt. Justitierådet
som 2005 dömdes för köp av sexuell tjänst av en 20-årig gymnasieelev, är ett exempel på
detta, då han i september antagligen återgår till dömande verksamhet.
9.1. Medverkan till människohandel enligt 23 kap. 4 §
Beträffande den första frågan kan man till att börja med konstatera att det är sexköparna
som skapar den efterfråga som leder till en markand för handel med människor för
sexuella ändamål. Men att ”vilja ha något” är inte tillräckligt för att kunna dömas för ett
brott, utan som ovan beskrivits krävs att rekvisiten för brottet eller medverkan till brottet
är uppfyllda. Efter en granskning av innebörden av rekvisiten i 23:4, och hur de tillämpas
har jag genom min diskussion kommit fram till att det skulle vara möjligt att döma en
sexköpare för medverkan till människohandel. De handlingar som en sexköpare vidtar
kan rent objektivt, anses utgöra ett främjande i straffrättslig mening, trots att de samtidigt
148
I Norge pågår diskussioner om att införa en liknande lagstiftning.
72
utgör en självständig straffrättslig gärning. En jämförelse med t.ex. häleri bekräftar att
detta inte utgör något problem. Om en hälare tar befattning med något som är frånhänt
annan genom ett tillgreppsbrott kommer hans gärning att bestraffas som medverkan till
tillgreppsbrottet så länge tillgreppsbrottet fortgår. Detta trots att häleriet utgör ett
självständigt brott. Samma resonemang är applicerbart på sexköp och människohandel.
Så länge människohandeln pågår skall sexköpet, objektivt sett, anses som medverkan,
inte som ett självständigt brott. Har därför en sexköpare uppsåt i förhållande till
människohandelssituationen är rekvisiten för medverkan uppfyllda, och det är medverkan
till människohandel denne skall dömas för. Svårigheten med medverkan ligger dock i att
bevisa uppsåtet, trots att det skulle räcka med ett likgiltighetsuppsåt. Men en bedömning
måste göras i varje enskilt fall och t.ex. en återkommande brottslighet skulle kunna tyda
på, i alla fall, ett likgiltighetsuppsåt. Rättsväsendets inställning till köp av sexuell tjänst
innebär också ett problem. Så länge brottet anses jämförbart med snatteri är steget till att
se handlingen som medverkan till människohandel stort. Rättsväsendet behöver inse att
brotten är förenade och faktiskt tillämpa lagen på det sätt den är tänkt. Ett främjande av
ett brott skall dömas som medverkan. Om inte den dömande verksamheten accepterar det
måste lagstiftaren arbeta för en lagstiftning som än tydligare belyser det. Detta leder fram
till fråga nummer två; vilka ytterligare åtgärder som skulle kunna vidtas för att
efterfrågan på barn och kvinnor skulle sjunka.
9.2. Åtgärder
Åtgärderna som jag har förslagit är, som sagt, åtgärder som skulle medföra att
sexköparna fick ett större ansvar att undersöka under vilka förhållanden köpet sker.
Eftersom de inte har någon skyldighet att avslöja människohandel var frågan vilka andra
åtgärder som skulle kunna bli aktuella för att beivra människohandel. Samtliga åtgärder
som jag har föreslagit i sista delen av framställningen belyser den koppling som de båda
brotten har. Att lägga ett större ansvar på sexköparna samtidigt som man sanktionerar
överträdelser med ett högre straff, klargör att en gärning som innebär att utnyttja någon
sexuellt som saknar en realistisk valmöjlighet skall betraktas allvarligt.149 Detta är också
anledningen till att straffet skall vara så högt vid de uppsåtliga brotten. Gärningen innebär
149
En jämförelse skulle kunna dras till våldtäkt BrB 6:1. I en människohandelssituation står offret ofta
under sådant hot om brottslig gärning eller befinner sig i sådant tillstånd som skulle omfattas av
våldtäktsbestämmelsen. I dessa fall är det dock människohandlarna som utövar detta, inte sexköparna. Men
detta ändrar inte att liknande förhållanden skall behandlas mycket allvarligt.
73
inte bara en sexuell kränkning, vilket har ett högt straffvärde i sig, utan ofta har gärningen
föregåtts av andra gärningar som är straffbelagda enligt brottsbalken, t.ex. misshandel,
olaga tvång, olaga hot och våldtäkt. Har sexköparen uppsåt till människohandelssituationen, vilken oftast innefattar ovanstående brott, skall han därför dömas till en
påföljd som motsvarar vad en medverkande skulle dömas för.
Eftersom det är uppsåtsbevisningen som framförallt är svårigheten när det gäller att få
en sexköpare dömd för medverkan till människohandel, anser jag att oaktsamhetsbrottet
eller den oaktsamma medhjälpen skulle få störst genomslag på området. Trots att
bestämmelsen inte skulle ha någon påverkan på avslöjanden av människohandel skulle
det kanske ha en motverkande effekt eftersom sexköparna, då finns en överhängande risk
för fängelse, antagligen skulle blir mer försiktiga beträffande hur den sexuella tjänsten
säljs. Chansen är därmed stor att människohandlarna inte skulle få fäste i Sverige.
Oaktsamhetsbrottet skulle också markera att ett sexköp faktiskt innebär ett främjande av
människohandel, och ge domstolarna större möjlighet att direkt eller indirekt döma för
medverkan. Frågan är om ett oaktsamhetsbrott skulle kunna betraktas som ett brott mot
konventionen Council of Europe Convention on Action Against Trafficking in Human
Beings, vilken Sverige undertecknade den 16e maj 2005. Enligt artikel 19 skall en
avtalsstat överväga att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att kriminalisera köp
av tjänster av en person som utsatts för människohandel. Konventionen säger dock att det
krävs att personen var medveten om att den person som sålde tjänsten var offer för
människohandel.150 En utredning om ett oaktsamhetsbrott skulle strida mot denna
konvention måste därför göras. Men det som talar för ett oaktsamhetsbrott är att det ändå
krävs en hög grad av oaktsamhet för att bli straffansvarig, och att medvetenhet ryms
under oaktsamhet. En person som ser en ”klar risk” är inte omedveten. Om en utredning,
trots allt, kommer fram till att oaktsamhetsbrottet inte går att tillämpas, är det uppsåtliga
brottet med hårdare straffskala som skall införas, både för att uppfylla konventionen och
för att effektivare beivra denna brottslighet. Åtalsunderlåtelse, kronvittnessystemet och
åklagarprövning skulle kunna uppmuntra till att avslöja människohandel, men de bygger
på frivillighet. Risken med dessa bestämmelser är att de inte får någon funktion.
150
Council of Europe Convention on Action Against Trafficking in Human Beings punkt 234 “cannot be
penilised if unaware of it.”
74
9.3. Avslutning
Jag vill bara kort avsluta med ett citat ifrån polisens lägesrapport 2005, vilket belyser det
tankesätt som måste införas i svensk rätt:
”Arbetet mot människohandel måste slå mot alla led i brottsligheten vilket allt från
sexköparna till människohandelsorganisatörer. Detta är särskilt viktigt för att förhindra
etableringen av grova brottsorganisationer och för att avskaffa efterfrågan på sexuella
tjänster. Därför är det viktigt att även brottsområden som koppleri och sexköp vara
prioriterade områden, och inte bara människohandel.” 151
151
Polisens lägesrapport 2005 s. 23f.
75
10. Referenser
Författningar
Brottsbalk (1962:700)
Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor
Lag (1985:354) om juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall
Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
Lag (2002:436) om ändring i brottsbalken
Lag (2004:406) om ändring i brottsbalken
Ordningslagen (1993:1617)
Regeringsformen (1974:152)
Rättegångsbalken (1942:740)
Utlänningslag
Ölfösäljningslag (1961:159)
Konventioner
Council of Europe Convention on Action Against Trafficking in Human Beings,
Europeiska rådets fördragsserie nr 197
Offentligt tryck
Mot 2006/07 U264 Kvinna i världen
www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2006/07&bet=U264
NJA II 1962:1, Sammanfattning av Prop. 1962:10, Norstedts juridik på internet, åtkomst
via ”Databaser” på SUBs hemsida,
(www04.sub.su.se:2068/NXT/gateway.dll?f=templates&fn=default.htm&iefix=4086)
NJA II 1985:1, Sammanfattning av Prop. 1984/85:3, Norstedts juridik på internet,
åtkomst via ”Databaser” på SUBs hemsida,
(www04.sub.su.se:2068/NXT/gateway.dll?f=templates&fn=default.htm&iefix=4086)
Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid
Prop. 2000/01:105 Förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall
Prop. 2001/02:124 Straffansvaret för människohandel
Prop. 2003/04:111 Ett utvidgat straffansvar för människohandel
76
Prop. 2004/05:45 En ny sexualbrottslagstiftning
SOU 1981:71 Prostitutionen i Sverige
SOU 1982:61 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp
SOU 1995:15 Könshandeln
SOU 2001:14 Sexualbrotten Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsade
frågor
Rättsfall
Dom från Svea hovrätt 030621 målnummer B 2831-03
Högsta domstolen B 3454-04
NJA 1949 s. 529
NJA 1973 s 590
NJA 1984 s. 922
NJA 2001 s. 527
NJA 2002 s. 449
NJA 2004 s. 176
NJA 2005 s. 519
NJA 2005 s. 732
Litteratur
Borg, Dominika, 2000-talets Slaveri Människohandel och dess implikationer för svensk
krishantering September 2005, Department of East European Studies Uppsala University
2005 (ISRN UU-ÖSTUD-AR-05/8-SE)
Borg, Dominika och Nilsson, Robert, Människosmuggling: Om offer, förövare och
allmän begreppsförvirring, October 2005, Department of East European Studies Uppsala
University 2005 (ISRN UU-ÖSTUD-AR-05/10-SE)
Ecpat Sverige, Barnsexturism och svenskars övergrepp utomlands, Ecpat Sverige,
Stockholm 2005
Ecpat Sverige, Svensk Barnslavhandel, nr 2, Ecpat Sverige, Stockholm 2004
Ecpat Sverige, Ingen fristad – om barnsex och gränslös brottsbekämpning, Ecpat
Sverige, Stockholm 2001, (orginalutgåva Seabrook, Jeremy, No Hiding Place: Child Sex
Tourism and the Role of Extraterritorial Legislation, Zed Books Ltd, 2000
Elwin, Göran, Häleribrottet, P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm 1969
77
Hoflund, Olle, Medverkan till brott, P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1972
Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole & Wennberg, Suzanne,
Brottsbalken En kommentar Del 1Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m,
Studentutgåva 5, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2007 (Brottsbalkskommentaren del I)
Holmqvist, Lena, Leijonhufvud, Madeleine, Träskman, Per Ole & Wennberg, Suzanne,
Brottsbalken En kommentar Del II Brotten mot allmänheten och staten m.m,
Studentutgåva 5, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2007 (Brottsbalkskommentaren del II)
Jareborg, Nils, Brottsbalken kap. 23-24 med mera, Iustus Förlag, Uppsala 1985
(Jareborg, Brottsbalken)
Jareborg, Nils, Brotten H 1 Grundbegrepp Brotten mot person, P A Norstedts & Söners
förlag, Stockholm 1979
Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, Norstedts Juridik AB, Stockholm
2005
Jareborg, Nils, Uppsåt och oaktsamhet, Iustus förlag AB, Uppsala 1985
Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar 7 u, Norstedts Förlag AB,
Stockholm, 2005
Lernestedt, Claes, Kriminalisering problem och principer, Iustus Förlag AB, Uppsala
2003
Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, P A Norstedt & Söners förlag, Lund
1976
Svenska filminstitutet, redigerad av Florin, Ola, Lundqvist, Daniel, Stenstam, Eva &
Viklund, Klas, Vad har mitt liv med Lilja att göra? En antologi inspirerad av filmen Lilja
4-ever, Svenska Filminstitutet, Stockholm 2004 (”Vad har mitt liv med Lilja att göra?”)
•
•
•
•
•
O´Connell Davidson, Julia, Sexköparnas världsbild
Strandberg, Nina, Mellan tvång och fri vilja
Svanström, Yvonne, Stämplade kvinnor Synen på kvinnan som handelsvara på 1800talet och idag
Svanström, Yvonne, En självklar efterfrågan? Om torskar och sexköpare under
hundra år
Breitenstein, Kristin, Maia och John möter sexköparna
Artiklar
Amelia (tidskrift), Kvinnornas svarta siffror, Nr 11, 2007-05-10 s. 144
Afrikagrupperna, HIV/AIDS i Zimbabwe, Senast uppdaterad 2005-06-10 17:39,
kontrollerad 2007-05-10, www.afrikagrupperna.se/cgi-bin/afrika.cgi?d=s&w=1368
78
Asp, Petter, Träskman, Per Ole, Westin, Håkan, Zila, Josef, Uppsåtets nedre gräns,
Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 2002-03 s. 613-640
Borgström, Peter, Riksåklagaren kritisk mot ”plea-bargaining” och den sk
kronvittnesmetoden, Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 1989/90 s 672-681
Cavallin, Samuel, Om uppsåtsprövningen i svensk rätt efter prejudikatet NJA 2002 s.
449, Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 2003-04 s. 3-16
Engelbrektson, Lotta , Sexköpare blundar för trafficking, Brottsförebyggande rådets
tidskrift Apropå nr 3/2006,
www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=764&module_instance=12&apropa=true
Gustavsson Cecilia, Köper sex – som tröst”, Aftonbladet, 2007-05-02 s.6f.
Gustavsson Cecilia, ”Vill köpa sex av ”rätt” kvinna”, Aftonbladets nätupplaga, 2007-0503, www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1060001,00.html
Heuman, Lars, Köpta vittnen, Svensk Juristtidning 1983 s. 669
Lernestedt, Claes och Hamdorf, Kai, Sexköpskriminaliseringen – till skydd av vad? – del
II, Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet 2000-01 s 111-132
Rung, Anders, Likgiltighetsuppsåt – En ny form av uppsåtets nedre gräns?, Juridisk
Tidskrift vid Stockholms universitet 2006-07 s 254-258
Sjödin Stefan, FN-befälen köpte sex – förnedrade kvinnorna efteråt, Aftonbladets
nätupplaga 2001-09-07, www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,87353,00.html
Sveriges Radio, Kronvittne drar tillbaka vittnesmål, publicerad på Sveriges Radios
hemsida 2005-02-02, www.sr.se/cgi-bin/sormland/nyheter/artikel.asp?artikel=551208
Rapporter
Brottsförebyggande rådet, Förbud mot köp av sexuella tjänster Tillämpningen av lagen
under det första året BRÅ- rapport 2000:4, Brottsförebyggande rådet Information och
Förlag, Stockholm 2000 (Brå, Förbud mot sexuella tjänster)
Polismyndigheten i Skåne Nord, Anders & Rosenberg, Tomas på uppdrag av
Rikspolisstyrelsen, Rapport Lag (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster
Metodutveckling avseende åtgärder mot prostitution, ALM 429-14044/99 POB – 4294616/99, 2001, www.polisen.se/mediaarchive/4347/3473/Rapport_sexkop.pdf
Rikskriminalpolisen Kriminalunderrättelsetjänsten Illegal invandring, RKP KUT Rapport
2003:1 Handel med kvinnor, Lägesrapport 5, 31 december 2002 Dnr NSK 2003-01809
(Polisens lägesrapport 2002)
79
Rikskriminalpolisen Kriminalunderrättelsetjänsten Illegal invandring, RKP KUT Rapport
2004:2, Människohandel för sexuella ändamål, Lägesrapport 6, 1 januari - 31 december
2003, KUT/A – 492- 226/04 (Polisens lägesrapport 2003)
Rikskriminalpolisen Kriminalunderrättelsetjänsten Illegal invandring, RKP KUT Rapport
2005:4 Människohandel för sexuella ändamål m.m Lägesrapport 7 1 jan- 31 dec 2004,
KUT/A-492-870/05 (Polisens lägesrapport 2004)
Rikskriminalpolisen Kriminalpolisenheten Sektionen för kriminalunderrättelsetjänst,
RKP KUT Rapport 2006:4 Människohandel för sexuella ändamål m.m Lägesrapport 8 1
jan- 31 dec 2005, A-492-815/06. (Polisens lägesrapport 2005)
Socialtjänstförvaltningen Prostitution och Spiral enheten, Slutrapport från projektet
Nätprostiution, Stockholm 2006
Utländsk rätt
Finland 743/2006 Lag om ändring av 1 och 20 kap. i strafflagen (39/1889),
(www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2006/20060743)
Finland 744/ 2006 Lag om ändring av 7 § i ordningslagen,
(www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2006/20060744)
RP 221/2005 rd (Finland)
Övrigt
http://lexin2.nada.kth.se/sve-sve.html, Sökord ”å färde”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vittnesm%C3%A5l, Sökord ”kronvittne”
Tips på skönlitteratur
Hellström, Börge och Roslund, Anders, Box 21, Piratförlaget, Stockholm 2005
Wennstam, Katarina, Smuts, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2007
80
