Avskedspredikan i Vallentuna församling, Söndag före domssöndag den 15 november 2015 (inledningen av Globala veckan) Dagens tema: ”Vaksamhet och väntan” Jag hade en mardröm för någon vecka sedan. Jag drömde att jag kom försent till den här gudstjänsten och dessutom hade jag inte vare sig förberett predikan eller kunde tänka ut något att säga. Det blev så som man minst av allt önskar sig ett avsked, från alla håll. Nu står jag här och det känns betydligt mycket bättre än i drömmen. Men jag gick en drömtydningskurs en gång, tro't eller ej. Det var en mycket märklig upplevelse. Men för att på något vis dra nytta av någon slags erfarenhet från detta tillfälle gjorde jag en snabb analys av drömmen. Jag kom fram till att jag drömde som jag gjorde framförallt av två anledningar: För det första för att just predikan är väldigt viktig för mig och det vore mycket sorgesamt att avsluta på ett sådant bedrövligt sätt, och för det andra för att det här sammanhanget som är ni och Vallentuna församling under de senaste dryga fem åren har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Till mångt och mycket har ni och detta format mig till den jag är som präst och på så vis är också ni och det delaktiga i förkunnelsen, i positiv bemärkelse bör tilläggas. Dvs ni kan ev. ta åt er ära, men blir det mindre bra står jag helt och hållet för det. En tredje anledning finns nog också, om än lite i bakgrunden. Och det är att söndagen före domssöndagen inte erbjuder de lättaste och mest substantiella texterna att forma något av, och att detta har omgett mig med en del grubblerier dag som natt. Jo men allvarligt talat: liknelsen om de oförståndiga respektive kloka flickorna med sina facklor… glöm inte lampoljan till bröllopet gott folk, för ingen delar med sig, så då kommer ni missa hela kalaset när ni tvingas gå från att vänta på brudgummen för att köpa olja. Jaha? Ja, det är väl bra att komma ihåg allt man oftast bör ha med sig, men det är väl inte allt? Att uthållighet är bra, inte minst i prövningens stund – ja till detta kan vi kanske återkomma … Vid närmare eftertanke så hemsöks jag nog egentligen varje år vid den här tiden av en viss bävan... (inte bara när det faller sig så att en ska ta avsked av kära vänner just i en tid som denna!) Det är som att det inom mig finns en ambivalens och ”bråkighet” som rör domen, slutet och texterna och teologin därom. Det är kanske i mångt och mycket samma ambivalens som närmar sig inför det "vanliga" nyåret: vad har egentligen gjorts och åstadkommits? Hur har livet varit so far? Hur kan framtiden komma att se ut och har jag någon möjlighet att göra något åt det? Vad vågar jag lova? Vad är bäst att låta bli för att undvika besvikelse både för egen och andras del? ... Det är inte lätt att göra bokslut på det där sättet, inte bekvämt alls faktiskt. Men säkert nödvändigt ... Och det är en sak; det där med nyårslöften och bokslut, summeringar av det som varit och tankar inför det som kommer. Men så är det också det där med vad mina val och handlingar får för konsekvenser till syvende och sist - det allra sista syvende och sist:et … Visst är det så att vad vi gör alltid ger ett resultat av mer eller mindre lyckad art. Men att det skulle finnas något förutbestämt som styr detta och som redan från början utmätt mig och dömt mig och mina frön att hamna antingen i god jord eller bland tistlar och törnen... och att jag, om jag nu råkat hamna i den dåliga fållan, bör göra mer för att kanske eventuellt tillslut när det väl gäller lyckas tippa vågskålen åt det mer gynnsamma hållet. Nej, där gör hela mitt väsen uppror och vill säga nej! Livet är inget lotteri! Eller jo, på sätt och vis kan väl vi sägas ha dragit en sjudundrandes vinstlott som råkat födas och få leva och bo just här, utan svält och krig och större naturkatastrofer och annat jävulskap. Men det har ju ingenting med eventuella vågskålar och den allra yttersta tiden att göra! Om det tänker jag att det inte kan vara så att det finns en dubbel utgång – livet och jorden här och nu är alldeles för fullt av helveten för att det skulle behövas något på andra sidan tidens gräns. Jag tror inte att Gud funkar så …Gud gör inte skillnad på människor på det viset! För hur skulle det se ut? Hur skulle vi då kunna bevara något slags hopp och uppbåda någon slags motivation till att verka för att världen ska bli en bättre plats att leva på? Dessutom tror jag att ett visst mått av olydnad, trotsighet och "misslyckande" nog hör livet till. Det fanns ju där redan i Eden – och utan den, ingen kunskap om ont och gott, ingen fri vilja – då voro vi blott marionetter på en gudomlig spelplan. Nej, är det inte detta som utgör själva grunden för vårt liv och vår relation med Gud? Bibeln vimlar ju av berättelser om hur människor trotsar, felar, är bristfälliga och otillräckliga inför Gud... Men inte är de mindre älskade för det! "Vi ska göra människor som är vår avbild, LIKA oss" är Skaparens ord. Trotsigheten finns kanske så rentav nedärvd i Gudslikheten!? Och utifrån det vill jag slå fast en sak: Gud strävar inte efter att straffa, att skrämma, att hota, att dela upp eller fördöma... och har så aldrig gjort! Detta oavsett vad vår mänskliga och kyrkliga historia emellanåt vill låta påskina. Den som påstår att bibeln på sina ställen vittnar om en hämndlysten och dömande Gud har helt enkelt fel! Men däremot är exemplen otaliga på hur Gud, trots besvikelse över människans mången oförmåga att göra rätt och gott för helheten, ändå inte släpper taget och hoppet om oss utan troget och enträget ger nya portioner av sin outsinliga nåd, ger nya chanser, nytt hopp, nytt liv! Firandet av det judiska nyåret, Rosh Hashanah och (den en vecka efterföljande) Yom Kippur – Försoningsdagen ger en tydlig bild av detta. Nog är även Rosh Hashanah en "domens dag", om än enbart med perspektivet rörande detta livet och inte den tillkommande världen, men det är inte domen som står i fokus, utan förlåtelse, upprättelse och försoning. Och där skiljer sig Guds vägar från människans: medan människan inte är sen att behandla en nära vän kärleksfullt, men kan behandla en främling och fiende ytterst obarmhärtigt, så dömer Gud hela världen enbart med kärlek och förbarmande. Därför, i relation till denne evige, uthållige, förlåtande och förbarmande Gud ber människan – som till sin natur är dödlig och benägen till synd – om gudomlig nåd. I det tredje stycket av bönen Unetaneh Tokef på Rosh Hashanah hör vi orden: För ditt namn förebådar ditt lov: sen till ilska, snar till lugn, för du önskar inte döden ens åt den som döden förtjänar, utan att han ångrar den vägen och förblir vid liv. Intill hans dödsdag väntar du honom (Until the day of his death you await him/ We’ad yom moto töchakeh lo), ångrar han sig tar du emot honom genast. Genom teshuvah – ånger, att vända åter och besvara Guds tilltal; genom tefillah – bön; och genom tsedakah – rättfärdighet och barmhärtighet, ges människan möjlighet att förändras, återvända till centrum, försonas med sig själv, Gud och andra; att formulera sin tacksamhet, sitt hopp, sin fruktan; och att verka för rättvisa, respekt och generositet. En vecka senare kommer sedan den stora Försoningsdagen, Yom Kippur – en dag vigd åt att låta sig översköljas av Guds nåd och skvätta förlåtelse och försoning vidare på de människor och den värld jag har omkring mig… Och jag undrar: vilken är vår Yom haKippurim, vår Försoningens dag? Jag tror att varje människa behöver den … Fredagen den trettonde november 2015 blev utan motstycke en domens dag. Hur går vi vidare? Går det i det här sammanhanget att tals om försoning? Försoning för vem? Försoning för vad? Kanske är det i den skärningspunkten, mellan dom och försoning, som den infinner sig, den där årligen återkommande längtan efter att ta sig över puckeln; från död, förruttnelse, ödeläggelse och dom och in bland ljus, förväntan och hopp om nytt liv, och just nu mer än någonsin efter fredagens händelser i Paris. Egentligen är det ju som livet självt: hela existensen vittnar ju om allt annat än stiltje, lugn och ro. Kretsloppets dynamik: ur död-nytt liv. Historiens svängningar: ur fall och ödeläggelse-nya möjligheter och utveckling... Jo, livets vågor är och förblir ett stormigt hav. Detta sagt utan att på något sätt förminska vidrigheten i fredagens terrordåd. Men på ett generellt plan: om allt var lugn och ro skulle vi ändå inte vara nöjda. Och det var aldrig någon som sa att det skulle vara enkelt när vi vävdes i moderlivet, formades i det fördolda, flätades samman i jordens djup... Men vi var inte utelämnade, inte ens då. Nej, du kände mig alltigenom… du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Ps 139:13-18) Guds ständiga mission och enträgna strävan är Tikkun 'olam - att hela en trasig och söndrad värld. Till det finns vi med allt vad vi är; både med förmåga att förvärra och att förbättra, både att kunna riva ner och att bygga upp. Det är en oerhörd risk Gud har tagit. Det är ett oerhört förtroende vi fått! Men det är lätt att katastrofen får makten och blir allenarådande och lamslår oss. Det är dess främsta mål! IS största vinst med sin skrämselpropaganda vore att världen försattes i handlingsförlamning och apati. De främlingsfientliga vindarna blåser i samma riktning: "Kom inte hit! Stanna där ni är! Här finns inget för er!" Men Sverige är ju fullt av avbefolkningsbygder där de människor som enträget hänger sig kvar desperat ropar efter fler barn som kan gå i bygdens nedläggningshotade skola! Vaddå "vi har inte plats!"? ... Och om den som skriker "vi har inte råd!" kunde hålla fingrarna i styr och tändstickan borta från de boenden där människor ska bo skulle budgeten hålla bättre. Nej, inte stiltje, utan vågor och aktion vill vi ha! Och till det krävs förvisso en rätt stor portion uthållighet när världen nu ser ut som den gör. Kanske är det därför profeten Sefanja som tydligast talar till mig idag. Bokens tre korta kapitel handlar om hur Gud, vid Herrens dag, skall gripa in och rädda sitt folk och förgöra dess fiender. Dom uttalas över grannfolken och över Jerusalem… och så kommer sedan dagens text ur tredje och sista kapitlet (v.8-13): vänta därför! Tills jag tömmer min vrede över hela jordens folk och riken … (usch, tänker jag! Men fortsätter …) jorden skall förtäras, men folken skall förvandlas, slippa skammen för alla begångna synder, befrias från stolta och högmodiga, och kvar blir en arm och ödmjuk skara som kan vila tryggt … För (och nu är vi utanför dagens text, vid de allra sista raderna i Sefanjas bok): Herren, din Gud, bor hos dig, hjälten och räddaren. Han jublar av glädje över dig i sin översvallande kärlek… (3:17). Och när den tiden kommer skall jag hjälpa dem som vacklar och samla dem som skringrats. Jag skall föra er hem och kalla er samman. (3:19-20). Nog är livet fullt av vaksamhet och väntan, men också av ständigt missade eller fångade tillfällen! Så låt dig inte nedslås! Världen är en grym och skrämmande plats. Men att göra det bästa vi kan av situationen räcker så gott. För ljuset lyser i mörkret, och det finns ingen vågskål, bara nåd. Och nåden väger ändå alltid tyngre! För det finns nåd för nya världar mycket större än den här. Nya skapelser och tider, nåd för allt som blir och är. (Sv. Ps. 285:2) Det finns tre sanningar om våra liv: Den första är att vi är skapade och fick en egen plats i världen så skör, bräcklig och underbar – en plats att använda, att njuta av och att kalla vårt hem. Den andra är att Gud älskar oss hela vägen genom död till liv. Den tredje sanningen om våra liv är att Gud lovat att aldrig någonsin överge oss. Därför ber vi: Gud, för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. (Sv. Ps. 285:3) Amen och Tack! Anna Frydenberg, präst i Vallentuna församling åren 2010-2015. Vi i Vallentuna församling är mycket tacksamma för det arbete som Anna lagt ner i vår församling. Vi önskar Anna lycka till och Guds rika välsignelse i hennes fortsatta arbete i den nya församlingen i Lunds stift. Vi kommer att sakna henne i församlingens arbete./Red