Fåglars utseende

Fåglars utseende
I denna bok förekommer fåglarna i den normala vetenskapliga ordningen med
besläktade arter nära varandra. Ibland är däremot en eller flera arter flyttade ur
denna ordning för att göra det lättare att jämföra med de arter som är mycket lika
i utseende. Varje fågelart förekommer med senast vedertagna artnamn, som det
beskrivs av Sveriges Ornitologiska Förening, följt av det latinska namnet.
Sidorna med artbestämning är en viktig del av boken, men den är inte enbart
en fälthandbok och därför kan fågelbeskrivningarna även ses som en början till ett
eget vidare fågelskådande. Boken är inriktad på de vanligast förekommande arterna i de vanligast förekommande dräkterna. Om en art enbart vistas i Sverige
under vintertid är beskrivning och illustration främst inriktad på det utseende som
arten uppvisar just då. Dessutom fäster boken stor vikt vid att beskriva hur fågeln
upplevs i naturen, hur den beter sig, vilka läten den har och vilka speciella karaktärsdrag som just den här fågelarten har. Boken beskriver också hur arten flyttar
eller om det är en stannfågel, och var den finns i Sverige och i vilka miljöer.
De arter som har svart rubrik är sällsynta häckfåglar som antingen inte
häckar årligen i Sverige eller häckar ytterst fåtaligt. Svart rubrik har dessutom
arter som är sällsynta sträckgäster i Sverige.
Dräkt
I text och bild beskrivs den vanligaste dräkten hos arten. Om honan avviker från
hanen finns det bild och/eller beskrivning. Ibland finns bild och text på hur arten
ser ut som ungfågel eller i flykten och ibland finns utseendemässigt liknande arter
intill varandra för att underlätta bestämningen.
Fåglarnas dräkter förändras under årets gång, med speciella intervaller från art
till art. Fjädrarna slits och byts ut och hos vissa arter finns speciella häckningsdräkter som senare byts mot mer anonyma dräkter. Hos många fåglar blir detta
ombyte väldigt dramatisk och utseendet förändras mycket, t.ex. hos änderna, som
byter en stor del av fjädrarna på en gång under sommaren. Det innebär att de kan
ha flera olika utseenden under året. Hos många större arter finns en rad olika
dräkter under tiden som ungfågeln utvecklas mot att bli utfärgad och könsmogen.
Hos t.ex. havs- och kungsörn finns sex dräktstadier som ofta, särskilt i början, visar
hur gammal fågeln är innan den nått könsmogen ålder. Andra arter uppträder i
färgvariationer från nästan vita individer till mycket mörka, på gränsen till svarta.
Ormvråken är ett sådant exempel och när det är så tydligt hos en art beskrivs
detta såväl i text som i bild. Vår ambition har varit att illustrera och beskriva de
vanligaste och mest urskiljbara fågeldräkterna. I texterna förekommer ofta facktermer som beskriver olika delar av fågelns anatomi och fjäderdräkt. Vi har medvetet försökt att hålla dessa termer på en begränsad nivå för att inte förvirra
nybörjaren. Här följer några få sådana ord och deras förklaringar.
6
Sveriges_faglar_tb.indd 6
08-07-10 07.03.25
Handpennor
Armpennor
Vingtäckarfjädrar
Knoge
Stjärtpennor
Hjässa
Ögonbrynsstreck
Ögonstreck
Nacke
Rygg
=hane
Haka
Strupe
Övergump
=hona
Stjärtpennor
Bröst
Buk
Undergump
Hjässa: Toppen av huvudet. Nacke: Baksidan av halsen. Strupe: Framsidan av halsen.
Haka: Övre delen av strupen. Kind: Sidan av ansiktet. Bröst: Nedanför strupen. Buk: Undersidan av kroppen, mot benen. Undergump: Området mellan buk och stjärt. Övergump:
Området mellan stjärt och rygg. Rygg: Nedanför nacken, ovansidan av fågeln. Handpennor: De långa och yttersta fjädrarna på vingen. Utgör fågelns propeller. Armpennor:
De innersta korta och breda fjädrarna på vingen. Har bärande funktion. Stjärtpennor:
Bildar stjärten. Fungerar som roder. Vingtäckarfjädrar: De fjädrar som sitter ovanpå och
framför vingpennorna. Formar flygprofilen. Örontäckare: De små täckfjädrarna bakom
ögat vid örat Mustasch: Teckningen från näbben och ned eller baköver. Ögonbrynsstreck:
Streck ovanför ögat. Ögonstreck: Streck genom ögat. Handbas: Där handpennorna möter
handen på vingen.
7
Sveriges_faglar_tb.indd 7
08-07-10 07.03.25
ung
Stormfågel
ca 3-årig
Havssula
Stormfågel (Fulmarus glacialis)
längd ca 48 cm vingspann 102–112 cm
Vindbyarna piskar över det upprörda havet och över vågornas vita kammar hänger enstaka måsliknande fåglar på långa stela vingar. De rider på vindarna över vågorna och
slår sällan med vingarna, utan seglar bara från vågkam till vågkam, upp och ner i vågdalarna, för att plötsligt komma upp över horisonten och sedan ner igen och tillbaka
över nya vågkammar.Det är havhästen, som den heter på färöiska, eller stormfågeln
som är vårt namn.
UTSEENDE: Två färgvarianter finns. Enfärgat gråvit med ljust huvud eller mörkgrått huvud.
Spolformad aerodynamisk kropp. Slår roende med enstaka vingslag och har då ingen knyck
i vingen som måsarna. Stor mörk ögonfläck och lång gulaktig näbb försedd med flera plattor
och rör. LÄTE: På häckningsplatserna nasala grymtande och skrockande ljud. Annars tyst.
FÖDA: Tar flytande smådjur från havsytan, som bläckfisk och småfisk, och har gynnats
enormt av industrifiskets spillprodukter till havs. Tar även kadaver av marina däggdjur.
MILJÖ: Öppet hav. UTBREDNING/FLYTTNING: Mycket vanlig i Nordatlanten och finns på de
flesta fågelbergen från Bretagne och norrut. Har även börjat häcka i Danmark. I Sverige ses
den bara på västkusten, framförallt efter hårda vindar från väster.
Havssula (Sula bassana)
längd 87–100 cm vingspann 165–180 cm
En stor havsfågel som dyker från hög höjd som en gigantisk tärna mot fiskstim på
öppet hav. Den fäller in vingarna till kroppen och dyker som ett spjut i vattnet för
att komma så djupt som möjligt.
UTSEENDE: Det närmaste en flygande fågel kan komma en forntida flygödla. Ger ett uråld-
rigt uttryck med den svarta ansiktsmasken, de långa stela och kantiga vingarna och den
långa spolformade slanka kroppen. Är helvit i fullvuxen dräkt (4–6 års ålder) med gult
huvud och kolsvarta vingspetsar. Ungfåglarna har en vitfläckig gråbeigebrun dräkt som
varje år får ett större inslag av vita fjädrar och gult på huvudet. Vid tre års ålder är ungfåglarna svartbrokiga med antydan till gult huvud. LÄTE: Höga skorrande läten som hörs i
de enorma häckningskolonierna. Varje gång fåglarna flyger in över kolonin och ska landa
eller byta av partnern ropar de med skräniga arrh-arrh-arrh. Är tyst på havet. FÖDA: Fisk
och bläckfisk. Har också gynnats av det intensifierade havsfisket och följer ofta fiskebåtar
långt ut till havs. MILJÖ: Öppet hav och Atlantöar. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar på ensliga öar i Atlanten i stora kolonier på avsatser på lodrätta fågelberg. I Sverige ses den bara
efter hårda västliga och nordvästliga vindar.
15
Sveriges_faglar_tb.indd 15
08-07-10 07.03.48
Stormsvala
Mindre lira
undersida
Klykstjärtad
stormsvala
Mindre lira (Puffinus puffinus)
längd 30–38 cm vingspann 80 cm
Efter stormen är vinden fortfarande hård men ute över havets mäktiga vågtoppar
flyger den mindre liran helt obehindrad. På styva vingar glider den ner mot vågtopparna, tar lite höjd, och glider ner igen. Växelvis syns den mörka ovansidan och den
helt vita undersidan. Det ser ut som den blinkar svart-vitt, svart-vitt.
UTSEENDE: Långa smala krumsvärdsliknande vingar. Aningen mindre än skrattmås. Enhetlig
svartbrun ovansida och vitaktig undersida med mörka kanter längs vingarna. Flyger vanligtvis
med snabba styva vingslag lågt över vattenytan, och glidflyger mer i hård vind. Uppträder ensam och gruppvis. En typisk havsfågel som liksom stormfågel och stormsvala har små rör på
ovansidan av näbben för att avsöndra havssalt. LÄTE: På häckningsplatsen skrockande, jamande läten nattetid. FÖDA: Fisk och mindre vattendjur. MILJÖ: Häckar på små Atlantöar och
vid Atlantkusterna i utgrävda bohål på sluttande grässlänter. Är nattaktiv vid bohålen som
skydd mot stora trutar eller storlabb, eftersom den är klumpig på land. UTBREDNING/FLYTTNING:
Häckar inte i Sverige. Närmast häckande kolonier finns i Skottland. Ses under vår, vinter och
höst längs västkusten efter storm och hårda vindar.
Stormsvala (Hydrobates pelagicus)
längd 16 cm
I den hårda vinden över havet, där vågstänket är tätt, dansar en liten svartvit svalliknande fågel precis över vågtopparna. Den trippar med fötterna på vågskummet som om
den ville landa, men flaxar istället vidare och glider sedan elegant genom vågdalarna.
UTSEENDE: Som en stor hussvala och påfallande mörk med vit övergump och vitt band under
vingarna. Typisk havsfågel som utnyttjar vindarna precis över vågtopparna. Har små rör på
ovansidan av näbben för att göra sig av med havssaltet. LÄTE: Från bohålen under sten och
klippor hörs nattetid en kurrande spinnrock med typiska avslutande hickningar. FÖDA: Småfisk, plankton och små bläckfiskar. MILJÖ: Öppet hav. Häckar på små Atlantöar och vid Atlantkusterna. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar närmast på Röst i Norge och i Storbritannien.
Talrik längs kusterna i Västeuropa. Har hörts i Bohuslän under häckningstiden. Ses mycket
sällsynt efter hårda västvindar längs västkusten med en topp under okt–nov.
Klykstjärtad stormsvala (Oceanodroma leucorhoa)
längd 20 cm
En stormarnas fågel som älskar hårda vindar som rör om i havets ytvatten, så att den
kan komma åt småfisk och plankton.
UTSEENDE: Mycket lik stormsvalan men något större, mer påminnande om en vadarfågel. Har
kluven stjärt, ljusgrått vingtäckarband och saknar vitt på vingundersidan. LÄTE: Från bohålen
under sten och klippor hörs nattetid ett kacklande ky-ky-ky-ky. FÖDA: Småfisk, plankton och
små bläckfiskar. MILJÖ: Havsfågel som häckar på små Atlantöar och vid Atlantkusterna. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar närmast på Röst i Norge och i Skottland. Talrik längs kusterna i
Västeuropa. Uppträder som stormsvalan och ses efter hårda västvindar längs västkusten från
höst till vår.
16
Sveriges_faglar_tb.indd 16
08-07-10 07.03.50
Storskarv
ung
Toppskarv
Storskarv (Phalacrocorax carbo) längd 80–100 cm vingspann 130–160 cm
I Östersjöskärgårdarna, längs västkusten och i våra insjöar och vattendrag är storskarven en gestalt som man alltid känner igen. Med sitt urtidslika flygödleutseende,
ofta torkandes sina halvt utbredda vingar, sticker den verkligen ut. Ingen annan fågel
är utsatt för en sådan orättvis hatkampanj som just storskarven.
UTSEENDE: Som en stor slank gås med en blåsvart fjäderdräkt. Orangegul teckning vid
näbben och vit lårfläck. Storskarven (Phalacrocorax carbo carbo), som häckar längs den
norska kusten men övervintrar här, har i häckningsdräkt mindre vitt på huvudet. Hos oss
häckar rasen mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis), som i häckningsdräkt har ljust
huvud med svart kindteckning, strupe och antydan till svart nacktofs. I vinterdräkt saknar
vuxna fåglar lårfläck och är bara ljusa på strupen, och det är då svårt att skilja de två raserna åt. Ungfåglar av båda raserna skiljer sig från toppskarvens på bl.a. ljusfläckig undersida. Flyger ofta i gåslik formation, med avbrutna glidmoment. LÄTE: På häckningsplatsen
ett konstant oväsen av djupa, raspande, skorrande och kacklande ljud. FÖDA: Fisk, som den
fångar genom att dyka från vattenytan med ett mjukt upphopp. Får ofta skulden för att
fiska ut våra sjöar och kustnära havsområden. Forskning har visat att skarven mestadels
tar annan fisk än yrkesfisket, som mört, simpa, tånglake och abborre. MILJÖ: Häckar i kolonier på små öar. Efter en tid tar den kraftiga spillningen död på boträden. Kan även
häcka på marken och på klippor. UTBREDNING/FLYTTNING: Har ökat mycket de senaste åren
och häckar längs kusten främst i Östersjöområdet från Småland upp till Uppland. Även i
Skånes inland och vid Vänern. Vintertid i alla våra sydliga vattensystem upp till Hälsingland. Mellanskarven flyttar vintertid söderut i Europa ända ner till Medelhavsområdet.
Storskarven övervintrar längs de svenska kusterna.
Toppskarv (Phalacrocorax aristotelis)
längd 60–80 cm vingspann 90–105 cm
Nykomlingen i svensk häckfågelfauna. Mindre, nättare och mer slank än storskarven,
har ett snabbare rörelsemönster och en mycket smal näbb på ett mer jämnrundat
huvud. Typisk havsfågel som sitter på klipporna i havet. Om den sitter på skäret bredvid sin större släkting trängs den alltid undan till lägre och sämre platser. Den har
tydligt gula mungipor.
UTSEENDE: Under häckningen metallisk grönsvart med kraftigt gula mungipor. Huvudet
fortsätter ormlikt ur halsen, har brant panna och i häckningsdräkt en framåtböjd punktofs.
Vintertid saknas tofsen och dräkten är mattare. Ungfågeln är enhetligt sammetsbrun med
bred ljus hakfläck som får den att likna en salskrakshona. Toppskarven ses aldrig över land.
LÄTE: Knarrande läten vid boet. FÖDA: Fisk. MILJÖ: Havsfågel. Häckar på små Atlantöar och
vid Atlantkuster. UTBREDNING/FLYTTNING: Började häcka sällsynt i Sverige 2006. Annars
närmast i Norge och i Storbritannien. Ses sällsynt längs västkusten från höst till vår.
17
Sveriges_faglar_tb.indd 17
08-07-10 07.03.52
Rördrom
Gråhäger
Gråhäger (Ardea cinerea)
längd ca 90–98 cm vingspann 150–175 cm
Den står absolut stilla, förstenad i vassen och inväntar sitt byte, som i ett blixtsnabbt
utfall spetsas med näbben. Den flyger med s-formad indragen hals, och rör de kupade
vingarna mekaniskt stötande. Upplevs då förvånansvärt havsörnslik.
UTSEENDE: Den enda häckande hägern i Sverige. Stor, nästan som en trana i sin gråaktiga
dräkt, men ofta med sin långa hals indragen till ett hopsjunket S med huvudet tillsynes
direkt på axlarna. På nära håll ses den vuxna fågelns svarta hjässtofs och gula dolknäbb.
Ungfågeln är dovare i färgtonen, mer jämngrå och saknar tofs samt den starkt gula färgen
på näbben. Flyger med tydligt utstickande ben. LÄTE: Skränar djupt med ett raspigt och
hest skorrande hraurrr, ofta helt plötsligt i flykten. FÖDA: Står obevekligt stilla i vattnet
eller strandkanten och plötsligt far kroppen fram som en harpun och hugger en fisk. Kan
ta stora fiskar som den sedan har problem med att svälja. Tar även grodor, insekter och
andra vattenlevande djur liksom mindre landdjur och insekter. MILJÖ: Alla typer av vatten.
Rastar ibland på öppna åkrar. UTBREDNING/FLYTTNING: Allmänt utbredd och vanlig i hela
Sydsverige upp till Gästrikland. En del är opportunister och övervintrar vid isfria vatten,
men flertalet sträcker till västra och sydvästra Europa i aug–nov och återkommer i mars–apr.
Rördrom (Botaurus stellaris)
längd 70–80 cm vingspann 125–135 cm
Många har väl hört talas om fågeln som låter som när du blåser i en tom glasflaska.
Den är en verklig doldis i slättsjöarnas vasshav, som ytterst sällan visar sig. I flykten
har den liknats vid en korsning mellan berguv och häger.
UTSEENDE: Som en liten brunspräcklig häger. Välkamouflerad dräkt som smälter in totalt
i vassen, speciellt om den vid fara gör sig så smal som möjligt genom att sträcka på sig i
givakt, med näbben rakt upp mot skyn. Diffust svart mustaschstreck och hjässa. Orangerött öga. Relativt korta gröna ben som den klättrar i vassen med. Ungfåglarna har mindre
svart i dräkten och gult öga. LÄTE: Karakteristiskt dovt pumpande puuuhh-puuuhh som
när man blåser i en tom glasflaska. Upprepas med några sekunders intervall och hörs upp
till 5 km. På nära håll hörs inandningarna. FÖDA: Fisk, grodor och andra mindre vattenlevande djur. MILJÖ: Näringsrika slättsjöar med stora vassbälten. UTBREDNING/FLYTTNING: I
Skånes sjöområden och i Upplands, Sörmlands, Västergötlands och Närkes slättsjöar. Flyttar till Västeuropa i sep–nov och åter i mars–apr. Kan ibland övervintra.
18
Sveriges_faglar_tb.indd 18
08-07-10 07.03.53
Vit stork
Svart stork
Vit stork (Ciconia ciconia)
längd 100–115 cm vingspann 195–215 cm
På långa röda ben spankulerar storken längs de nyslagna raderna av hö. Den tar
ingen notis om bonden eller slåttermaskinen utan skyndar sig efter en sork, som
obarmhärtigt avslöjas i det öppna. En annan stork får tag i en småvessla, som efter
lite dängande mot marken sväljs i ett nafs. Storken har spelat stor roll i vår allmogekultur och är nära knuten till människan.
UTSEENDE: Omisskännlig med långa röda ben och näbb samt svartvit dräkt. I flykten har
den, jämfört med tranan, något längre hals än ben. Har en slö aktiv flykt med regelbundna
glid på kupade vingar, ofta med uppknorr på vingspetsarna. Är mycket bra på att utnyttja
termikvindar för att segelflyga. LÄTE: Vid boet högljudda klappranden med näbben i snabba stackatolika ramsor medan den kastar huvudet bakåt över ryggen. FÖDA: Allätare. Insekter, smågnagare, ormar, maskar, fågelungar och fisk. Förkärlek för grodor och amfibier.
MILJÖ: Häckar i stora risbon på tak, kyrktorn, telefonstolpar och särskilt iordningställda
plattformar. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar i södra Skåne. Har varit helt borta som häckningsfågel i Sverige men har återkommit tack vare att Storkprojektet har satt ut och
stödutfodrat arten. Har minskat bl.a. p.g.a. förändringar i landskapet och moderniseringen
av jordbruket. Numera är storken åter en vanlig syn i det sydskånska jordbrukslandskapet.
Ett problem har varit att få de nyutsatta storkarna att sträcka till vinterkvarteren i södra
Afrika, eftersom dessa kom från marockanska avelsfåglar som är obenägna att flytta vintertid. Nu kommer avelsfåglarna istället från Baltikum och storkarna är åter på väg söderut under hösten för att återkomma under våren. Samlas under flykten i stora flockar och
drar likt rovfåglar nytta av termikvindar.
Svart stork (Ciconia nigra)
längd 95–115 cm vingspann 185–205 cm
Mytomspunnen vildmarksfågel som hör lövurskogen till. Svart med grönmetallisk fjäderglans, vit buk och röd näbb, röd fläck runt ögat och röda ben. Ungfågeln har mörka ben
och näbb. I flykten liknar den tranan, men hänger mer med vingarna i glid- och seglingsmomentet, vilket ger en mer improviserad flygstil och ett inte så programmerat rörelseschema. Häckar närmast i Baltikum och ses sällsynt i Sverige under vår och sensommar.
19
Sveriges_faglar_tb.indd 19
08-07-10 07.03.55
Flygande änder
En stor andflock sträcker snabbt förbi, på ganska hög höjd i den måttliga medvinden. Att det är simänder ser man på den gråbruna färgtonen och den utdragna, slanka flygprofilen. Sammansättningen är lösare och individerna vickar
och omgrupperar mer och verkar inte så fastbundna som dykänder. Det knubbiga huvudet, den långa stjärten och de bakåtriktade, lieformade vingarna samt
de kritvita bukarna och hanarnas bländande vita vingteckningar avslöjar bläsanden. Titta noga igenom flocken, för där gömmer sig nästan alltid den jämnstora skedanden, med det platta huvudet, och en och annan stjärtand, något
större och betydligt mer gracilt utdragen, samt den avsevärt mindre krickan.
Bland dykänderna dominerar ejdern, den största, kraftigaste och tyngsta av änderna, som flyger stadigare och stelare, utan större omblandning inom flocken.
Hanarna lyser vackert vita på hur långt håll som helst.
Flocken med sjöorrar känns igen på sin karakteristiska form: en tät klump i
fören med en långt utdragen svans. Sjöorren är mindre än ejdern, kompaktare
och omgrupperar snabbare. Flygprofilen är ett väl avsatt, knubbigt huvud på en
kort hals och bläsandslika bakåtböjda vingar. Kanske gömmer sig den något
större svärtan i flocken, med sitt plattare huvud som övergår mer direkt i halsen
och med vingarna som ofta får en lustig inskärning i armen på grund av den vita
vingspegeln. Till höger syns flygande simänder och två mörka, rätt så snarlika,
dykandsarter.
28
Sveriges_faglar_tb.indd 28
08-07-10 07.04.07
Gräsand
Skedand
Stjärtand
Bläsand
Kricka
Årta
Sjöorre
Svärta
29
Sveriges_faglar_tb.indd 29
08-07-10 07.04.09
Havsörn
ung
Havsörn (Haliaeetus albicilla)
längd 76–102 cm vingspann 190–245 cm
Vår största rovfågel. När den sitter på skäret påminner den på håll lite om en tålmodigt tiggande hund. Flykten är tung med flera grunda vingslag innan glidmomentet
på plant hållna vingar. Den kretsflyger med lugna rörelser i utdragna cirklar på breda,
rektangulära och starkt fingrade vingar.
UTSEENDE: Mycket stor och massiv. Sittandes utmärks den av ett mycket stort huvud och
halsparti med kraftig näbb och slappt hopsjunkna axlar. Den vuxna fågeln blir efter ca 6
år ljust, nästan urblekt, brun till gulbrun och får med tiden helt vit stjärt. En del fjädrar på
rygg och skuldror är blekare med nästan gula stänk, vilket ger fågeln ett fjälligt intryck.
Näbben är stor, nästan rektangulär sedd från sidan, och gul. Yviga byxor där fjädrarna inte
riktigt når ända ner till fötterna. När den flyger är vingarna mycket breda och rektangulära, och de dominerar flyktsilhuetten helt över det stora långsträckta huvudet och den
korta kilformade stjärten. Ungfågeln är från första sommaren mörkbrun. Havsörnen kan
förväxlas med kungsörnen, men skiljer sig främst på sin flykt och silhuett. LÄTE: Låter
nästan som en stor falk eller spillkråka när den skriker sitt kji-kji-kji. Har också ett skällande bjejefjef under parningsflykten, som är ett skådespel där fåglarna kretsar högt och
dyker mot varandra. De breder ut vingarna och sträcker huvudet uppåt, nästan bakåt, och
ropar en kacklande trutserie, men mer klangfullt, ah-ah-ah-ah. FÖDA: Håller tillgodo med
det mesta. Är en habil fiskare som tar fisk i vattenytan, men jagar också gäss och så stora
sjöfåglar som svanar. Tröttar ut sitt byte genom att tvinga det att dyka eller fly undan hela
tiden. Tar även as, fiskrens och trafikdödade djur. MILJÖ: En mycket skygg fågel på häckningsplatserna i skärgården och längs Östersjökusten, som var dess sista starka fäste efter
decenniers minskning p.g.a. förföljelser och miljögifter. Nu finns ett växande bestånd och
arten håller på att erövra sitt gamla utbredningsområde, som även innefattar de stora
sjöarna. Finns även i fjällen och i Norrlands inland vid vattendrag och myrar. UTBREDNING/
FLYTTNING: Relativt vanlig i Östersjökustens skärgårdar från Småland och upp till Ångermanland. Sprider sig till Vänern och Vättern och är redan fast etablerad i Mälaren och
andra stora sjösystem i mellersta Sverige. Finns sedan länge i Lappland. Vuxna fåglar är till
stor del stannfåglar, men flyttar lokalt efter issituationen på vintern. Unga fåglar övervintrar i södra Sverige.
40
Sveriges_faglar_tb.indd 40
08-07-10 07.04.20
ung
Trana
Trana (Grus grus)
längd 96–120 cm vingspann 185–230 cm
Höga trumpetstötar, krrroo krooo, avslöjar ofta tranan långt innan man ser den. De
hörs när de flyger i plogformation högt på himlen eller långt ute från en myr.
UTSEENDE: Sveriges största fågel. Långbent fågel med lång hals. Övervägande grå dräkt
med gråbruna toner på ryggen under häckningen, svart buskig stjärt och svarta handpennor. Karakteristisk svartvit teckning på huvud och hals med röd hjässa. Den unga fågeln är
rostbrun på huvudet, saknar den svartvita teckningen på huvud och hals och har ingen
svart stjärt eller handpennor. I flykten flyger den med utsträckt hals som storken, och med
utbredda vingar som den ofta glidflyger på. Långa och breda vingar med tydliga fingrar.
LÄTE: Under parningsspelet och dansen höga trumpetstötar, krrroo krrroo. Hörs även under
sträck. På häckningsplatsen hörs även vidljudande duetter där också honans typiska krråå
hörs. FÖDA: Vegetabilier och gärna spillsäd och potatis. MILJÖ: Häckar på ödsliga och ensliga myrar och mossar. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar glest i hela landet utom i fjällkedjan, vid kustlandet från Sörmland till och med Bohuslän och på Öland. Flyttar i aug–okt
till Sydvästra Europa och Nordafrika och återkommer i mars–apr.
63
Sveriges_faglar_tb.indd 63
08-07-10 07.05.13
Tobisgrissla
Lunnefågel
Alkekung
Lunnefågel (Fratercula arctica)
längd 26–29 cm
Under häckningstiden bland grästuvorna på fågelberget vaggar lunnefågeln fram till
bohålan som en liten clown. Ansiktsmasken och den groteska färgglada papegojnäbben framhäver det lustiga intrycket.
UTSEENDE: En omisskännlig fågel. Näbben är stor och bjärt färgad i gult, rött och grågrönt.
Den har stor grå ansiktsmask med markant röd och svart teckning vid ögat, svart hals och
rygg samt orange fötter. Under vintern tappar den ansiktsmasken och näbben minskar till
hälften i storlek. Till den korta, knubbiga kroppen hör ett par förhållandevis långa och smala
vingar. Den flyger med snabbt svirrande vingslag likt tordmulen. LÄTE: Lätet på boplatsen
låter som en hungrig mage, arrr-uh. FÖDA: Fiskar ofta långt från boplatsen, ibland flera mil,
och dyker med vingarnas hjälp efter främst tobis och andra småfiskar. MILJÖ: Häckar i kolonier i Nordatlanten som kan innehålla över hundratusen fåglar. Bohålor grävs djupt i områden med grönt gräs. UTBREDNING/FLYTTNING: Har häckat på öar i Bohuslän, men ses regelbundet i Kattegatt mest under senhöst och vinter.
Tobisgrissla (Cepphus grylle)
längd 30–32 cm
Bland stenarna vid havet ligger en kolsvart fågel och vilar efter fiskefångsten. Plötsligt signalerar den med ett högt utdraget pip och avslöjar sitt illröda gap.
UTSEENDE: En liten alkfågel, svår att förväxla i den kolsvarta dräkten med den stora vita
vingfläcken och de korallröda benen. På vintern är den vit med svarta teckningar på huvud,
rygg och vingar. Flyger vickande från sida till sida på snabbt svirrande vingar lågt över vattnet som ett baktungt bombplan. LÄTE: Höga fina utdragna pip. FÖDA: Dyker med vingarnas
hjälp och fångar främst tobis, tånglake och andra mindre fiskar. MILJÖ: Häckar i enstaka par
eller små kolonier på ensliga kobbar, skär och öar i skärgården. UTBREDNING/FLYTTNING:
Häckar längs nästan hela ost- och västkusten. Stannar i mån av isfritt vatten.
Alkekung (Alle alle)
längd 17–20 cm
Arktisk alkfågel som ses i Sverige främst under senhöst och vinter efter stormar. Häckar i
kolonier, närmast på Svalbard, med miljontals individer. Mycket liten, ungefär stor som en
stare. Under sommaren är den helsvart med vit buk. Kort kägelformad näbb. Under vintern
har den vitt bakom ögat och på hals. Den strama övergången mellan svart och vitt från
sommardräkten har då försvunnit.
94
Sveriges_faglar_tb.indd 94
08-07-10 07.05.54
Skogsduva
Ringduva
Skogsduva (Columba oenas)
längd 32–34 cm
En liten, smäcker duva flyger till ett hål i den stora eken. Inifrån hörs ungarnas tiggande
när duvan matar dem en efter en med duvmjölk, som den stöter upp från krävan.
UTSEENDE: Liten blågrå duva som påminner om en blandning av tamduva och ringduva.
Betydligt mindre än ringduvan, flyger snabbt och mer energiskt. Saknar vita fält eller teckningar, men har lite grårosa och ett litet grönt fält på halsen. Saknar tamduvans markanta
svarta vingstreck och vita övergump. LÄTE: Ropar under spelet med ett rätt monotont, dovt
tvåstavigt hou-uo som ”Gå då”. Spelflyger som stadsduvorna vid boplatsen på stela v-ställda
vingar. FÖDA: Frön, säd, ärtor, ek- och bokollon. MILJÖ: Häckar i skog eller i anknytning till
skog där det finns tillgängliga bohål, som kan vara allt från spillkråkehål till ihåligheter i
stenmurar och holkar. Ofta knuten till gammal skog, alléer och parker. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar betydligt ovanligare än ringduva upp till Uppland, därefter längs kusten upp
till Norrbotten. Flyttar till sydvästra Europa sep–okt, åter i feb–mars.
Ringduva (Columba palumbus)
längd 40–42 cm
Ett dovt molande läte i vårskogen, som en hest väsande uggla, och så plötsligt i en
explosion flyger en duva upp med smattrande vingar.
UTSEENDE: En stor, massiv duva med långa vingar, lång stjärt och förhållandevis litet huvud. Grårosa bröst, annars grå med stor vit halsfläck. Vitt vingband. Ungfågeln saknar vitt
på halsen. Flyger snabbt och kraftfullt, något ojämnt klippande, aningen framtungt med
stort framträdande bröst. LÄTE: Ramsan ”Men gå då ändå, men gå då” eller do-dooo-doodo-dooo-do är ett karakteristiskt vårläte som hörs långt in på sommaren. I spelflykt flyger
den rätt upp, slår klatschande med vingarna över ryggen och dalar sedan på plana vingar.
FÖDA: Säd, ärtor, frön, ek- och bokollon. MILJÖ: Boet är enkelt och glest av ris och pinnar.
Häckar i alla typer av skogsmark men har även flyttat in i parker och trädgårdar. UTBREDNING/FLYTTNING: Finns vanligt i hela landet utom i Lappland och i Jämtlands inland. Flyttar i stora flockar till väst- och sydvästra Europa sep–okt, åter i mars–apr.
96
Sveriges_faglar_tb.indd 96
08-07-10 07.05.56
grå
Kattuggla
rödbrun
Slaguggla
Kattuggla (Strix aluco)
längd 45–47 cm vingspann 64–68 cm
Vår mest välkända uggla. Sitter dagtid och trycker som en stor fjäderboll mot en
gammal trädstam eller vid en vägg. Plirar med stora svarta ögon och väntar på kvällen och natten.
UTSEENDE: En mellanstor oval uggla med stort runt huvud. Ansiktet är omgärdat av en stor
ring av små fjädrar som tillsammans med de stora svarta ögonen och de ljusa smala ögonbrynen ger den ett milt och vänligt utseende. Två färgvariationer förekommer, en helgrå
och en rödbrun. Däremellan olika färgnyanser från grått till rött. Fjäderdräkten är fint
streckad och vattrad med mörka och ljusa streck. I flykten upplevs den kompakt, vingarna
är korta, breda och kraftigt rundade. De hålls något kupade och förs raskt med stela
grunda vingslag. LÄTE: Ugglan i skräckfilmer och engelska deckare. Låter mycket, ibland
med ett gällt, gnälligt och tvåstavigt klevit-klevit. Ofta är det honan som använder detta
läte. Annars är hoandet utdraget i två helt åtskilda delar. Den senare med vibrato hoooou
ho-ho-hooooouu. FÖDA: Mest smågnagare som möss och sork. Även insekter, speciellt
stora skalbaggar, och en stor variation av småfåglar. Trastar är de största bytena. MILJÖ:
Träd, holkar, byggnader och andra ihåligheter i alla öppna miljöer eller i gles skog med
inslag av gamla träd, helst ekar. Ibland mitt inne i städer. Honan kan börja äggläggningen
redan i januari, och ha stora tiggande ungar i mars. Ungarna klättrar ur boet innan de är
flygfärdiga. Ugglan försvarar ofta området kring boet och ungarna med stor aggressivitet,
även mot människor. UTBREDNING/FLYTTNING: Finns i hela södra Sverige upp till Värmland,
Västmanland och Gästrikland. Stannfågel.
Slaguggla (Strix uralensis)
längd 50–62 cm vingspann 103–124 cm
Som en jättestor kattuggla med samma snälla utseende. Men skenet bedrar. Slagugglan är mycket aggressiv vid boplatsen, speciellt då ungarna just lämnat boet och
ligger i undervegetationen. Anfaller allt och alla, så undvik att närma dig boet!
UTSEENDE: En storhövdad, brungrå långstjärtad uggla med längsgående mörk streckning.
Runt huvud med stort, ljust otecknat ansikte, relativt små svartaktiga ögon och gul näbb.
Flyger rakt och bestämt och gör ett ljust intryck. LÄTE: Första delen av sången är ett djupt,
klangfullt och explosivt hoande voho. Därefter en kort paus följd av ett karakteristiskt
vadå-vadå. Ibland ett hundlikt skällande. Honan lockar med ett hest, gläfsigt tjeaf. Sången hörs på flera kilometers håll i klart väder. FÖDA: Gnagare, gärna vattensork. Även fåglar,
t.o.m. andra ugglor och mindre rovfåglar. MILJÖ: Häckar på öppna myrar i taigaliknande
skog. Ofta intill vatten och i jordbruksbygd intill hyggen i torrakor eller skorstensliknande
träd. UTBREDNING/FLYTTNING: Ersätter sporadiskt kattugglan norrut från Värmland och
Gästrikland, men finns inte i fjälltrakterna. Stannfågel.
98
Sveriges_faglar_tb.indd 98
08-07-10 07.05.58
Ugglevår
Sparvuggla
När det är klart och stilla väder är det lovande för uggleutflykt, liksom när det
blå ljuset faller och tänder snölandskapet med ett overkligt spökaktigt sken.
Öronen är det yppersta sinnet i den gryende natten, snart är det möjligt att
höra ett melodiskt och lätt vemodigt visslande från skogsridån några hundra
meter bort. Det blir tyst ett tag och snart låter visslingen lite närmare. Plötsligt
urskiljer sig en liten boll högst upp i en grantopp mot den ständigt ljusare
natthimlen. Sparvugglan finns kvar i sitt gamla revir – även i år.
Den lilla ugglan visslar med regelbundna intervaller och knixar ibland med stjärten.
Den flyger som en studsande tennisboll och försvinner ibland mot den mörka
skogen för att plötsligt dyka upp nära vägen. I den ensamma granen ute på fältet
ser man tydligt att den ”boppar” upp och ner med kroppen, medan den aktivt
spanar åt alla håll.
Efter sparvugglan, som bäst ses i skymningen, är det dags att fortsätta vidare
mot större skogsområden med en mosaik av insprängda myrar. Månen är nu väl
synlig på himlen, och landskapet badar i ett gult ljus.
Po-po-po-po-po låter det i den stilla natten från den mörkaste delen av skogen. En liten paus och så åter po-po-po-po-po. Pärlugglan känner av vårens ankomst när ljuset börjar tillta och natten blir kortare. Det har blivit mer och mer
sällsynt att höra denna ljuvliga ugglesång. För bara några decennier sedan lät det
från många fler skogar – pärlugglan har inte gynnats av det intensiva skogsbruket.
Den trivs bäst i gammelskog och häckar bäst under sorkår. Därtill har den decimerats hårt av ett växande mårdbestånd.
Vid myrkanten hörs ett dovt, hundliknande rop. Det blir tyst och så hörs ännu
ett rop, från ett annat håll. Det är slagugglor. Återigen hörs den första ugglan och
så stämmer den andra in. Slaguggleparet som avlöser varandra med sina skällande rop häckade här även förra året och fick tre ungar. De stora ugglorna försvarar nitiskt och aggressivt sitt område mot alla inkräktare.
103
Sveriges_faglar_tb.indd 103
08-07-10 12.01.14
Nattskärra
Gök
Blåkråka
ung
Gök (Cuculus canorus)
längd 32–34 cm vingspann 45–65 cm
Alla känner igen gökens ko-koh. Men i upphetsat tillstånd kan den faktiskt gala fel.
När den kommer flygande som en gråblå pil påminner den mer om en liten falk eller
hök.
UTSEENDE: Slank kropp och lång stjärt. Grått huvud, bröst och ovansida. Ljus buk med
tvärränder. Gult öga. Spetsiga vingar, flyger med aktivt vevande vingslag. LÄTE: Låter
mycket under våren och försommaren. Det typiska galandet följs ofta av en hest harklande kräkning. Vid upphetsning kan flera läten komma efter varandra och göken kan då
låta som en pärluggla. Honan har en bubblande drill. FÖDA: Specialiserad på stora håriga
fjärilslarver, men tar också andra insekter. MILJÖ: Förekommer i alla miljöer från åkermark
till fjäll. Boparasit som lägger sitt ägg i småfågelbon. Den växande gökungen tränger ut
värdfågelns egna ägg och ungar. Honan kan lägga upp till 20 ägg, men endast ett per bo.
Äggen är påfallande lika värdfågelns egna. UTBREDNING/FLYTTNING: Finns i hela landet.
Övervintrar i tropiska Afrika från juli–sep, åter i maj. Har minskat de senaste åren.
Nattskärra (Caprimulgus europaeus)
längd 26–28 cm vingspann 54–60 cm
I sommarnatten hörs ett mystiskt surrande, spinnande i två tonlägen. Nattskärran
spelar. Den är nästan omöjlig att upptäcka när den sover under dagen.
UTSEENDE: Slank, lång och brun- och gråvattrad. Dräkten går i spräckligt brunt, med in-
slag av vita och svarta streck och fält och gråa ytor. Stort svart öga. Sittande är den påfallande lik en tallgren. I flykten påminner den om en falk med långa smala spetsiga vingar
och lång stjärt. Hanen har vita fläckar på vingarna och stjärtens ytterhörn. LÄTE: Spelar
nattetid med ett spinnrocksliknande läte. Under spelflykten slår hanen ihop vingarna
ovanför ryggen med ett klatschande, som en gigantisk fjäril i slowmotion. FÖDA: Insektsjägare. Flyger med snabba tvärkast som en stor fladdermus. MILJÖ: Häckar i torra tallskogar med inslag av små öppna hedar. UTBREDNING/FLYTTNING: Från Skåne upp till Uppland.
Övervintrar i Afrika, återkommer i slutet av maj.
Blåkråka (Coracias garrulus)
längd 30–32 cm
Vackert blå. Kråklik med rovfågelslik uppsyn när den sitter och spanar efter byte från telefonledningar eller andra höga utsiktsposter. Plötsligt kastar den sig mot marken och de klarblå
vingpartierna blixtrar som safirer. Tar huvudsakligen stora insekter, men även små grodor och
gnagare. Häckade fram till 1960-talet på bl.a. Gotland. En sällsynt gäst främst maj–aug.
104
Sveriges_faglar_tb.indd 104
08-07-10 07.06.11
Kungsfiskare
Härfågel
Biätare
Härfågel (Upupa epops)
längd 26–28 cm
Ett intensivt gyllene flaxande med vingar i sprakande mönster av svart och vitt, som en
jättelik fjäril. Härfågeln är verkligen iögonfallande. I gammal folktro varslade den alltid om
krig. Den trycker gärna nära marken när den känner sig störd och är då påfallande svår att
se, trots sina färger. När den flyger är det helt annorlunda. På breda vingar studsar den
upp och ner tätt över det öppna landskapets alla hinder, för att plötsligt kasta sig mot
marken och försvinna. Sin markanta solfjäderformade hjässa reser den bara i affekt. Annars ser den långsmal ut när den som en stare går på marken och petar fram stora insekter och larver med den långa näbben. I reviret hörs ett boppande po-po-po-po, ganska likt
en pärluggla. Trivs i öppna kulturlandskap och ses sällsynt i södra och mellersta Sverige
från apr–okt. Häckar vissa år med enstaka par.
Kungsfiskare (Alcedo atthis)
längd 16–19 cm
Tziii! En blå blixt kommer farande som en pil med svirrande vingslag lågt över ån.
Kungsfiskaren är på väg till en ny fiskeplats.
UTSEENDE: Liten och kompakt med korta vingar och stjärt. Lång och kraftig näbb, hanens
helsvart och honans röd undertill. Dräkten är ett fyrverkeri i blåa och gröna nyanser.
Gnistrande turkosblått längs hela ryggen. Undersidan är djuporange med vit haka. Små
fötter på korta ben. Kan vara överraskande kamouflerad när den sitter i lövverket. LÄTE:
Ett hårt pipande tziii eller sriii. FÖDA: Tar nästan enbart fisk, ibland vatteninsekter. MILJÖ:
Häckar i mjuka jord- och sandbanker där den gräver meterlånga bogångar. Fiskar i klara
bäckar, åar och större floder. Kan även ses längs kusten och vid hamnar, kanaler och dammar. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar sällsynt och lokalt i södra Sverige upp till Uppland.
En del sträcker till Mellaneuropa under vintern. Stannfåglarna söker hela tiden öppet vatten. Stränga vintrar blir många kungsfiskares död.
Biätare (Merops apiaster)
längd 27–29 cm
Harlekindräktens färger ger biätaren ett exotiskt utseende. Rostbrunröd hjässa, nacke och
vingar. Gul haka och ryggsidor. Turkosblå undersida och smaragdgrön stjärt. En duktig flygare
med långa vingar och stjärt samt ett förlängt stjärtspröt. Flyger likt en svala när den jagar, tar
främst getingar, bin, steklar och humlor. Jagar även på hög höjd över öppna landskap. Under
flykten hörs ofta ett shryy-schryy, som när man slår på en spänd stålvajer. Biätaren häckar
helst kolonivis i sand- och grustag eller andra branter. Förekommer sällsynt med enstaka
exemplar varje år. Har häckat med ett eller få par vissa år. Påträffas från maj–sep.
105
Sveriges_faglar_tb.indd 105
08-07-10 07.06.13
Spillkråka
ung
Gröngöling
Gröngöling (Picus viridis)
längd 31–33 cm vingspann 40–42 cm
Ett riktigt vårläte är gröngölingens ivrigt skrattande rop. Den patrullerar sitt revir och
om man härmar lätet kommer den ofta väldigt nära i sin iver att jaga bort inkräktaren.
Kan ibland observeras som en stor gröngul fågel på sommarens gräsmatta.
UTSEENDE: En relativt stor och grön hackspett. Ljust öga. Rygg och vingar är gulgröna, buk
och hals beige och övergumpen gul. Stor röd hjässa skiljer den från gråspetten, liksom den
markanta svarta banditmasken och den kraftiga mustaschen. Hanen har röd kärna i mustaschen, honan bara svart. Ungfågeln är strimmig på huvud och undersida. Flyger böljande upp och ner i stora svepande bågar. LÄTE: Ropar ofta ett hysteriskt skrattande klykly-kly-kly-kly-kly som faller mot slutet. I flykten ett kortare ky-ky-ky. Trummar sällan.
FÖDA: Myrspecialist. Myrstackar med stora hål vittnar om gröngölingens omilda framfart.
Ses ofta på marken. MILJÖ: Skog med stort eller dominerande inslag av lövträd. Även öppet
landskap med lövdungar eller alléer och enstaka trädgrupper. UTBREDNING/FLYTTNING:
Tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige. Utpräglat stationär stannfågel.
Spillkråka (Dryocopus martius)
längd 40–47 cm vingspann 67–73 cm
Europas största, mest särpräglade hackspett är stor som en kråka. Det låter alltid
mycket om spillkråkan. När den trummar sina revirsignaler likt en kulspruta kan det
höras upp till 4 kilometer.
UTSEENDE: Stor och helt svart. Ögat är ljust och hjässan är röd. Honan är endast röd i
nacken. Skillnaden på könen ses redan på ungarna i boet. Spillkråkan har relativt lång hals
och huvudet hålls i en karakteristisk utåtböjd vinkel när den hackar. Ett bra kännetecken i
motljus. Flykten är rak och olik de andra spettarnas, den flaxar som en nötkråka med vingarna och tycks flyga lite ostadigt. LÄTE: Låter mycket, framförallt om våren. Året om hörs
ett kly-kly-kly-kly, likt gröngölingen, men mer klangfullt och det faller inte mot slutet. När
den landar utstöter den ofta ett ropande plyyy. I flykten krri-krri-krri. Revirtrummandet på
våren är mycket kraftigt med en lång rullande kulsprutevirvel. FÖDA: Myrspecialist. Hackar fram hästmyror från angripna träd och lämnar ofta stora hål efter sig eller nästan helt
sönderhackade stammar. Kan angripa hus i jakten på insekter. MILJÖ: Hackar fram boet i
träd, helst asp eller tall, i alla typer av skog. Föredrar barrskog med inslag av lövträd. UTBREDNING/FLYTTNING: Finns vanligt i hela Sverige utom i fjällkedjan. Stannfågel.
106
Sveriges_faglar_tb.indd 106
08-07-10 07.06.14
Talgoxe
Gäster vid
fågelbordet
De första matgästerna på morgonen är talgoxe och blåmes, längre söderut kanske
även entita och om utfodringen ligger i närheten av en barrskog kan även svartmes, tofsmes och talltita ansluta sig. De är hela tiden i rörelse, tar snabbt ett frö i
näbben och flyger ögonblickligen till en närbelägen skyddad gren där de hackande
bearbetar fröet, för att komma åt dess goda inre. Är man först ut är risken större
att sparvhöken eller sparvugglan tar en, så denna överdrivna försiktighet är ett
måste. Snart anländer de lite mer avvaktande grönfinkarna, och kanske också
gråsparv och pilfink, gärna i flock, som lugnt och stilla avnjuter godsakerna både
på och under fröautomaten. Är man i flock kan man alltid lita på att någon i sällskapet upptäcker en eventuell fara.
Vissa år uppträder gråsiskan i stora flockar och kanske gömmer sig någon
ljusare snösiska i villervallan, och speciellt mot vårkanten brukar även grönsiskan
dyka upp. Mer försiktiga är gulsparvar och domherrar, som till att börja med sitter
högt upp i ett närbeläget träd innan de slutligen bestämmer sig för att ta sig ett
skrovmål. Det märkliga är att gulsparven nästan aldrig sätter sig på själva fågelbordet, utan hoppar runt på marken efter spilld havre, medan domherren likt
grönfinken är mer flexibel. Rätt som det är kan den råbarkade nötväckan komma
farande, och med sitt respektingivande mordvapen till näbb blir den plötsligt helt
ensam på fågelbordet, tar kvickt ett solrosfrö i näbben och flyger lika snabbt iväg
igen, oftast långt bort, där den kilar fast fröet i en barkspringa och hackande likt
en hackspett tar sig an fröet. Koltrasten verkar hålla vinterrevir, och kan bli riktigt
elak, speciellt mot sina artfränder. Den hoppar stöddigt på marken och knycker
irriterat uppåt med stjärten, allt för att inge respekt. Räcker inte den demonstrationen tar den till sitt metalliskt hamrande läte, och den enda som inte låter sig
imponeras är den ännu större och starkare skatan.
”Störst går först” och ”The winner takes it all” är lagar som gäller vid utfodringsplatsen, så de minsta och mest försvarslösa har lärt sig ett knep. De ger plötsligt falskt larm och varnar helt enkelt för fara, vilket innebär att utfodringsplatsen
avfolkas i panik, och för en stund ser mesarna sin chans igen.
Bo- och bergfink övervintrar regelbundet vid fågelmatningen, vissa år även
sidensvans. Mer ovanligt är att rödhake och järnsparv, och på senare år även
svarthätta, håller till i dess omedelbara närhet. Finns det tillgång på talg kanske
större hackspetten gör ett besök och med riktig tur kan gråspetten dyka upp en
tidig morgon. Längre söderut kan stenknäck och övervintrande steglitser matas in,
och eventuellt kan en förbipasserande stjärtmesflock stanna till.
138
Sveriges_faglar_tb.indd 138
08-07-10 07.06.54
Blåmes
Nötväcka
Talgoxe (Parus major)
längd 15 cm
Vår största och mest välbekanta mes som lätt vänjer sig vid människan, och ofta
förirrar sig in i hus och hem.
UTSEENDE: Svart huvud med stor vit kind. Svart slips längs undersidan, hanens bredare än
honans. Olivgrön ovansida med vitt vingband och blåaktiga vingar. Gul undersida. Mycket
färgstark och omöjlig att förväxla. Ungfågeln har beigegula kinder och undersida och bara
en tendens till slips. LÄTE: Börjar sjunga redan under vinterns sista dagsmejadagar eller
under väderomslag till milt väder. Ett rytmiskt ti-ty-ti-ty-ti-ty eller ti-ti-tyi. Har också ett
irriterat, snabbt tsjä-tsjä-tsjä, torrare och ilsknare än blåmes. FÖDA: Insekter, spindlar,
frön, bär och talg. Är snabb på att lära sig vad som är ätbart runt människan och finns runt
soptunnor, vid matleveranser och på fågelborden. MILJÖ: Finns i stadsmiljö långt in i storstäderna, där den bl.a. häckar i ventiler, liksom i de djupaste skogarna. Är hålbyggare och
nyttjar gärna holkar. UTBREDNING/FLYTTNING: Mycket vanlig i hela landet utom i högfjällen. Stannfågel som bl.a. strövar i meståg på vintern.
Blåmes (Parus caeruleus)
längd 12 cm
Blåmesen har ökat kraftigt under senare år, bl.a. tack vare sitt opportunistiska levnadssätt att bokstavligt talat pröva sig fram genom livet med en ”try and error”-mentalitet.
UTSEENDE: Mindre än talgoxen med piggt beteende. Hela huvudet är blått utom de stora
vita kinderna, den vita pannan och ögonbrynsstrecken som rundar nacken. Tydlig blå hjässa,
mörkblå haklapp och kindstreck. Könen är nästan helt lika för våra ögon. Hanens nackteckning är bredare och mörkare blå än honans. Ljust gul på bröst och buk, olivgrön rygg och
ljusblå vingar och stjärt. Ungfåglarna är blekare och beigegula i ansiktet och på undersidan.
LÄTE: Ett vårtecken med sitt tsi-tsi-tere, som avslutas med en mjuk melodisk drill, eller med
det glada tsi-dji-dji. Sjunger med ett behagligt siii-siii-siii-syrr. FÖDA: Som talgoxen, även
stammis på fågelborden. MILJÖ: Som talgoxen, men söker sig gärna till vassområden och
lövskogar under vintern. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar allmänt i hela landet utom i Jämtland och Lappland. Stannfågel som kan flytta vissa år och strövar om vintern.
Nötväcka (Sitta europaea)
längd 14 cm
Klättrar obehindrat upp och ner längs stammen, alltid med huvudet före. Denna
knubbiga och bredaxlade atlet är en tuffing på fågelbordet och jagar t.o.m. iväg
domherren med sin dolklika näbb.
UTSEENDE: Kraftig, bredaxlad och framtung fågel med stort huvud, lång vass näbb och
blågrå ovansida. Tydligt, långt svart ögonstreck, bredare hos hanen. Hanen har nästan vit
undersida och honan svagt grå till rödbrun. Pigg och alert, kilar åt alla håll på trädgrenarna. LÄTE: Mycket ljudlig med kraftig röst och tjocka nasala vyyt-vyt-yt-vyt. Även ett
fint stickande sitt-sitt. FÖDA: Insekter när det finns, annars frön som samlas i vinterförråd
i barken. MILJÖ: Parker, trädgårdar, skogar och alléer, helst med inslag av ek. Häckar i hål
som den ofta murar igen för att bara passa sig själv. UTBREDNING/FLYTTNING: Häckar vanligt i hela södra och mellersta Sverige upp till Dalarna och Hälsingland. Stannfågel som
trivs nära människan, främst på vinterns fågelbord.
139
Sveriges_faglar_tb.indd 139
08-07-10 07.06.55