Inkast
Sommarens musik
Att sommaren har sin egen musik är kanske numera ingenting som man forskar i eller
talar om särskilt mycket. Ändå är det väl ett faktum musiken spelar en ganska stor roll i
det begrepp som vi kallar ”sommar” och som ju innefattar så mycket mera än enbart en
definition av en årstid.
Sommar betyder ju inte riktigt samma sak i andra länder som i Norden. Den korta,
intensiva, alltid lika förhoppningsfullt väntade sommarperioden öppnar de grå, frusna,
inåtvända nordiska länderna ut mot kontinentala vidder och hav. Likväl är även
nostalgin, tillbakablickandet, introspektionen, också en del av sommarens både ideologi
och dess ontologi. Tänk bara på Monika Fagerholms redan nu klassiska roman
Underbara kvinnor vid vatten, eller varför inte Tove Janssons Sommarboken, som
fortsättningsvis är en klassiker särskilt i högläsningssyfte och kanske särskilt för barn.
Musik och läsning är säkert en nödvändig del av sommaren för de flesta av oss.
Att musiken hör ihop med sommaren är inte så konstigt då man betänker att det finns så
många fler ljud i naturen på sommaren än under andra årstider på våra breddgrader.
Trots att de kanske mest somriga musikstyckena och konserterna har komponerats
långt borta i andra länder, så finns det en sommarens musik som är specifikt nordisk.
Det har inte minst tagit sig uttryck i den finska tangon.
Om den kunde man skriva många verser och berättelser. För mig kvarstår sådana
låtar som Pieni kylätie av Toivo Kärki eller Satumaa av Unto Mononen som alldeles
särskilt förknippade med sommaren. Många finska schlagers från särskilt femtio – och
sextiotalen har klart definierade sommarmotiv, och då tänker jag inte endast på
finlandssvenska hurtiga valser med Georg Malmstén eller på rikssvenska örhängen från
tidigare årtionden som vi året runt kan höra Mårten Holm spisa i ”Kaffekvarnen.”
Också många kristna sånger och psalmer är väldigt sommarcentrerade. Särskilt de som
är komponerade i Sverige och Finland. Härlig är jorden, Jag ska gråtande kasta mig ner,
Den blomstertid nu kommer och många andra. Sommaren får i den kristna och kyrkliga
symbolvärlden särskilt hos oss representera himlen och längtan efter Gud och Jesus.
”It Never Rains in Southern California” står lite i kontrast till den av José Feliciano
hurtigt och rivigt sextiotalistiskt sjungna ”Raindrops Keep Falling on my Head” men det
är faktiskt väldigt många sommarlåtar, inte minst via superba Beach Boys, som kommit
från USA. Min egen favorit bland många andra är Marvin Gayes´ ”Sitting On a Dock in
The Bay” och ”Summer in the City”, som jag tror att The Animals väl var bland de första
att lansera i större skala.
Tanken på de här låtarna frammanar många minnen från ett sent sextiotal där asfalten
så att säga blommade, åkrarna ännu doftade mer naturligt, och det moderna stadslivet
ännu hade en fräschör och oskuld som saknas i dag.
På midsommarnatten lyssnar jag alltid på Jussi Björling i hans tolkning av Sommarnatt.
Det är som med O Helga Natt – den kan man ju inte undvara på julen; det blir ingen
julstämning utan den. Björling sjöng ju väldigt många sommarsånger från den klassiska
repertoaren, både Sibelius och andra.
Men för mig hör även italienska gondolsånger och ballader av någon anledning intimt
ihop med sommarstämningar. Carlo Bruti, Jerry Vale, Mario Lanza, Fabiano, Gigliola
Cinquetti, och inte minst Caterina Valente… Många sinsemellan väldigt olika artister har
spelat in fantastisk musik som passar alldeles utmärkt till kaffestunder och hallonätande
i någon berså. Latinska Perez Prado eller ganle Xavier Cugat hör kanske mera hemma på
en badstrand eller i en sommarstuga där det finns massvis med läsk och vattenmeloner.
Eller varför inte musik i bilen på sommarheta vägar?
Eller i väntan på någon: Cole Porter i ett litet, enskilt rum, medan regnet smattrar
mot rutan? Och då har jag inte nämnt den mest uppenbare sommarkompositören från
den amerikanska kontinenten, George Gerschwin, som till brodern Iras texter skrev
musik från en slags evig sommar.
Sammy Babitsin är ett namn som jag då först kommer att tänka på. Men varför inte
också Frank Sinatra och Dean Martin, sångare som man kan lyssna på i timtal utan att
nödvändigtvis tröttna. Deras professionalism och deras coola utstrålning håller en i sitt
grepp.
Ändå är det från jazzen och den klassiska musikens sfär som åtminstone jag hämtar
mina mer djuplodande och existentiella upplevelser från mång somrar. Kan någonting
vara mer somrigt än Duke Ellingtons trettiotalssånger, som till exempel Caravan … eller
en annan berömd sång, som för tankarna till varma länder, A Night in Tunisia?
Det finns klassiska författare som passar bra till sommarläsning därför att de är stora
berättelser är därför att estetiken är väldigt lämpad för sommaren, oberoende om temat
är mer tidlöst i avseende på årstiderna, eller om det handlar om till exempel sommarStockholm vid sekelskiftet 1900 som i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
Winston Churchills Min ungdom och mastodontverket Andra världskriget har hört till
min sommarläsning liksom nästan alla av Selma Lagerlöfs romaner. Jag får inte riktigt
smak för moderna författare under sommarmånaderna. Det gäller kanske också
lyssnandet på den senare pop- och rockmusiken.
Just nu, en tidig kväll i slutet av juni, när det är klart till halvklart ute och många bin och
getingar surrar i trädgården utanför min öppna dörr, låter jag Spotify spela Joshua Bell.
Både Tjajkovskijs och Mendelssohns violinkonserter, - och särskilt då Mendelssohns
berömda i e-moll, - går helt hand i hand med den lätta men även lite vemodiga och
letargiska känsla som jag tycker hör ihop med för- och högsommardagar med de höga
moln och himlar och den doft av hö och torr asfalt som man kan förnimma då.
Ändå är det nog Dvoraks Cellokonsert i den sublima, bestämda och underbara
Jacqueline du Prés tolkning som jag förknippar mest med månaden juli. Alla har vi våra
speciella minnen, och för mig brände den inspelningen in ett minne av en mycket
speciell sommartid. Musik hör intimt ihop med både känsla, förnuft och intellekt,
samtidigt som den är djupt metafysisk till sin karaktär. Då hör den även ihop med
vänskap, kärlek, förståelse och upptäckter.
För något år sedan hade jag liknande känslor kring Marc-André Hamelins superba
tolkningar av den polske mästaren Szymanovskis masurkor.
Just nu är violinen, i ett nytt årtionde, på ett nytt sekel, igen en gång odödlig, vägvisande,
spetsfundig – somrarnas väder och händelser varierar, men violinen kan sjunga på alla
språk och i alla olika genrer.
Kaj Hedman
[email protected]
