■■ kultur
Redaktör: Gabor Hont 08-790 34 80
[email protected]
Förkämpen Magnus Hirschfeld och
svenska läkares syn på homosexualitet
D
en tyske judiske läkaren och socialisten
Magnus Hirschfelds bok om sexualupp­
fostran, »Sexualerziehung«, brändes
demonstrativt under de landsomfattan­
de bokbålen i Nazityskland våren och
sommaren 1933. Nazisterna drev som bekant omfat­
tande kampanjer mot alla oliktänkande, inte minst
mot de homosexuella. Heintz Heger har i sin självbio­
grafi vittnat om hur de som inte hann fly hamnade i
koncentrationsläger med tecknet en rosa triangel. Vi
vet också genom professor Peter M Nilssons och
medarbetares forskning vid Enheten för medicinens
historia, Lunds universitet, att svenska läkare hade
en hel del kontakter med kollegerna i Nazityskland
under denna period, men det ligger utom ramen för
den här artikeln.
Syftet är i stället att lyfta fram Magnus Hirsch­
felds insatser som sexolog och att belysa mottagan­
det av hans idéer hos svenska läkare. Initiativtagare
till utforskningen av de sexuella avvikelserna, per­
versiteterna, var framför allt läkarkåren. Det var i
detta sammanhang som homosexualiteten upptäck­
tes, eller snarare, som idéhistorikern professor Ka­
rin Johannisson har framhållit, konstruerades, och
en ny kategori av människor, de homosexuella, föd­
des – framför allt en modern västerländsk skapelse.
226
LKT1406s226_228.indd 226
FÖRE
SIN TID
Läkaren, män­
niskorättsakti­
visten och
medi­cinalrådet
Magnus Hirsch­
feld i 30-talets
Tyskland var
före sin tid i sy­
nen på sexuellt
likaberättigan­
de. En stor del
av hans yrkes­
gärning ägnade
han åt att infor­
mera i ämnet.
Foto: Bundesstiftung
Magnus Hirschfeld,
Berlin
Den traditionella synen på all otillåten sexualitet
som ett uttryck för synd övergavs härmed för att er­
sättas av olika biomedicinska förklaringsmodeller.
Magnus Hirschfeld (1868–1935) flyttade till Ber­
lin 1897 och satte upp en egen läkarpraktik. Han var
där med om att bilda vetenskapligt-humanitära
kommittén (Wissenschaftlich-humanitäre Komi­
tee, WHK), vars syfte var att arbeta för avskaffandet
av lagen som kriminaliserade manlig homosexuali­
tet, »paragraf 175«. WHK har ansetts vara den första
rörelse som hade till syfte att arbeta för de homosex­
uellas rättigheter. Hirschfeld, själv homosexuell,
som var den drivande kraften, ansåg att lagen upp­
muntrade till utpressning och drev tesen »rättvisa
genom vetenskap«, dvs att en vetenskapligt grundad
förståelse av sexualiteten borde kunna minska för­
domarna mot de homosexuella.
WHK var till en början mycket framgångsrik och
lyckades samla över 5 000 namn mot paragraf 175
till ett upprop, som överlämnades till den tyska riks­
dagen. Signaturerna bakom uppropet bestod av den
dåvarande kulturella och vetenskapliga eliten med
namn som Martin Buber, Albert Einstein, Hermann
Hesse, bröderna Heinrich och Thomas Mann och
Stefan Zweig. Frågan var emellertid kontroversiell
och kom att debatteras under årtionden. Efter nazis­
läkartidningen nr 6 2014 volym 111
2014-01-28 15:20
■■ kultur
ternas maktövertagande 1933 försvann hoppet helt
om att få någon lagändring, tvärtom: repressionen
av de homosexuella ökade.
Redan 1921 hade den dynamiske Hirschfeld orga­
niserat den första konferensen för sexualpolitisk re­
form, som kort efter ledde till bildandet av World
League for Sexual Reforms. Kongresser hölls sedan i
Köpenhamn 1928, London 1929, Wien 1930 och Brno
1932. Hirschfeld blev internationellt känd som ex­
pert på sexualitet och omtalades som »sexualitetens
Einstein« – det har till och med gjorts en film med
titeln »Der Einstein des Sex«, producerad av Rosa
von Praunheim 1999. Själv uppfattade Hirschfeld sig
främst som forskare, och han gjorde banbrytande
insatser för att beskriva och klassificera sexualite­
ten, inte bara homosexualiteten. Hirschfeld fram­
höll övergångsformerna mellan olika typer av sexu­
ell inriktning och lär även ha myntat begreppet
transvestit.
I
den liberala atmosfär som rådde under Wei­
marrepubliken kunde Hirschfeld 1919 öppna
»Institut für Sexualwissenschaft« i en villa
nära riksdagshuset. Vid institutet bedrevs ut­
bildning och forskning. Där fanns också ett mycket
omfattande bibliotek. Verksamheten lockade besö­
kande från hela världen fram till stängningen i sam­
band med händelserna 1933. Den 10 maj skedde det
beryktade bokbålet, där också det mesta av institu­
tets böcker brändes. Hirschfeld hade då gått i exil.
Han dog i Nice 1935.
I en artikel i Allmänna Svenska läkartidningen
från 1907 står vad som antas vara den första större
diskussionen om homosexualiteten och lagen. En­
ligt Lisa Lovén vid historiska institutionen, Stock­
holms universitet, gällde det ett referat av diskussio­
nerna vid en internationell kurs i kriminalpsykologi
och -psykiatri i Tyskland och handlade framför allt
om manlig homosexualitet. Vid kursen hade Magnus
Hirschfeld deltagit och man ägnade därför mycket
tid åt diskussioner om homosexualitetens orsaker
och dess ställning inför lagen. Psykiatriprofessorn
Freij Svensson pläderade samma år för en avkrimi­
nalisering och refererade till Hirschfeld som aukto­
riteten på området. Freij Svensson skrev att det bor­
de betraktas som en privatsak vad två fullvuxna per­
soner efter fri överenskommelse företog sig såvida
det inte ingrep i samhällsordningen eller hade men­
liga följder för samhällets bestånd: »Det finns ingen­
läkartidningen nr 6 2014 volym 111
LKT1406s226_228.indd 227
MED ROSA
TRIANGEL
Homosexuella
betraktades
som paria i Na­
zityskland. De
spärrades in i
koncentrations­
läger och fick
bära fångdräk­
ter märkta med
en rosa triang­
el.
Foto: Heinrich
Hoffman Collection/
Wikipedia
ting som kroppsligen skiljer en homosexuell från en
heterosexuell. Den manligaste man och den kvinnli­
gaste kvinna kunna bära perversiteten.«
Studentorganisationen Clarté gav från 1933 ut Po­
pulär tidskrift för sexuell upplysning. I tidskriftens
första årgång 1933/4 infördes den första populära
moderna svenska framställningen om homosexua­
liteten, skriven av den norske läkaren Torgeir Kasa
och den radikale socialmedicinaren Gunnar Inghe,
en av tidskriftens redaktörer. Idéerna byggde myck­
et på Hirschfelds arbeten. Samma år, 1933, tog den
engagerade sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen
initiativet till Riksförbundet för sexuell upplysning
(RFSU), som stod arbetarrörelsen nära. Hon hade
redan 1927 blivit ledamot av den av Hirschfeld grun­
dade World League for Sexual Reform, som hade
preventilmedelsupplysning som ett av sina viktigas­
te syften. RFSU var ett initiativ som clartéisterna
gärna slöt upp bakom. Ordförande blev Otte­
sen-Jensen, kallad »Ottar«, och sek­
reterare var
Gunnar Inghe.
I professor Viktor Wigerts introduktionsbok i psy­
kiatri från 1931 betecknades homosexualitet som en
patologisk abnormitet – ett tecken på psykopati. Be­
lysande för tidsandan var den s k Haijbyaffären, som
Lars Sjöstrand häromåret beskrev i Läkartidningen,
där polismästare Fontell i Göteborg år 1938 hade
gjort en ansökan om intagning på mentalsjukhus av
utpressaren Kurt Haijby. Andre stadsläkaren i Göte­
borg, Carl Fällström, utfärdade vårdattesten, efter­
som han antog att Haijby var sinnessjuk: »Den sjuk­
liga rubbningen hos H yttrande sig i homosexuella
handlingar förbunden med etisk defekt av gravaste
art …«
Neurologiprofessor Nils Antonis mycket lästa »En
bok om nerver« från 1946, kan däremot, liksom tidi­
gare Freij Svensson, Gunnar Inghe och Elise Otte­
sen-Jensen, antas ha berett vägen för ett mer mo­
dernt tänkande. Antoni räknade homosexualiteten
till de sexuella avvikelserna, de s k perversionerna,
men framhöll samtidigt att orsakerna var föga kän­
da. Någon sorts anlag var nog med i spelet, men det
mesta var olöst och det rådde delade och stridiga
åsikter: »Äro de avskyvärda, hopplösa förbrytelser
eller tämligen oskyldiga urspårningar som egentli­
gen endast angå vederbörande själva? Äro de följder
och yttringar av hyperkultur, överförfining, raffine­
mang och depravation; ha de alltid funnits eller höra
de till tidslytena? Äro de släkt med sinnessjukdomar
och neuroser eller leda de till sinnessjukdom och
neuros? Finns någon möjlighet till verksam behand­
ling?« Antoni konstaterade att bisexualitet var
mycket vanligare än enbart homosexualitet. Han
hade sett hur män som kvinnor har förbindelser åt
båda håll, något som kunde medföra sociala kompli­
kationer. Motståndskraften är inte absolut: »könet
är – en otrevlig sanning – i viss mån relativt, plas­
tiskt som allt mänskligt. Allt vad som finns i normal
kärlek finns också i denna upp- och nedvända värld,
som spegling i vatten, endast icke fruktsamhet …«
M
edicinhistorikern professor Karin Jo­
hannisson har visat att den medicinska
vetenskapen utformas i ett samspel
med de skiftande samhälleliga och kul­
turella förutsättningarna. Inställningen till det som
betraktas som avvikande (farlig) sexualitet avslöjar
tydligast sexualitetens kulturberoende. Att överhu­
vudtaget klassificera människor efter deras sexuella
227
2014-01-28 15:20
■■ kultur
Leif Öjesjö
docent i psykiatri
[email protected]
läs mer Fullständig referenslista
Läkartidningen.se
228
LKT1406s226_228.indd 228
n krönika
Säkerhet – och tänkande
D
en lilla tyska hyrbilen star­
tar felfritt och börjar, med
viss skrytsamhet, rabbla
upp alla sina säkerhetssy­
stem: ABS – ok, DTC – ok,
Airbags – ok. OPC, som jag inte har nå­
gon aning om vad det gör, tycks i alla
fall också vara ok. När jag lägger in
backväxeln börjar flera varningssystem
att pipa och lampor blinkar; jag är för
nära stolpen fram och bilen bakom, har
inget säkerhetsbälte på och handbrom­
sen är i. När jag har kommit ut från ga­
raget vill bilen dessutom varna mig för
att det är fyra grader kallt ute och det
kan vara halt. Lite senare vid en omkör­
ning på motorvägen påminner bilen
mig med ett ettrigt pip att jag överskri­
dit den gällande hastighetsbegräns­
ningen, om så bara för ett ögonblick.
Jag har aldrig kört en bättre småbil,
men inte heller någon mer irriterande,
och ganska snart börjar jag ignorera
dess varningar. Det är som att sitta
bredvid klassens ordningsman, som har
rätt i allt den säger på ett olidligt sätt.
Bilen är en riktig liten besserwisser.
I min barndoms semestrar packades jag
och min bror in i vår gröna Saab 96
kombi som helt saknade varningssy­
stem. Baksätet var fällt och mamma
»… farfars visdomsord:
’Det egna tänkandet har
en lysande framtid’.«
hade lagt in en madrass och våra leksa­
ker därbak. På taket satt en hemma­
bygd takbox som innehöll familjens
hela packning. Vi reste kungligt, även
om det var i en skrotbil som snart skulle
ge upp och ersättas av en gul tjänstebil
från Volvo med säteskuddar och utan
lek i bagaget. Resorna genom Europa
blev oändligt mycket längre. Men sä­
kerheten blev, och har framför allt bli­
vit, betydligt bättre. Avseende trafik.
Men hur har säkerhetsarbetet inom
vården utvecklats? Åt två olika håll, är
nog svaret.
Vi har fått till en patientsäkerhets­
kultur och börjat, så smått, att införa
säkerhetsrutiner i vården. Vi har också
monterat ned den hierarkiska struktur
som tidigare präglade vården och gjor­
de att en majoritet av personalen inte
kunde larma ifall de såg något som var
fel eller ovanligt. Just denna aspekt av
vården är sannolikt Sverige bäst på i
världen. På minussidan har vi fått en
hög specialise­
ring och rörlig­
het, både av pa­
tienter och av
personal, som har
skapat ett vakuum
där personligt ansvar
bytts ut mot överflö­
dig dokumenta­
tion, vilket är
både dyrt och
farligt. Vården
skulle må bra av fler säkerhetssystem
av den typen som i dag återfinns i de
flesta bilar; system som upplyser och
varnar om faror, som kan generera sta­
tistik och bidra till utveckling av säkra­
re metoder. Men de kan inte ersätta det
egna ansvaret och den personliga kon­
takten med patienten.
Illustration: Fotolia
läggning tycks dessutom vara ett gans­
ka sent påfund. De senaste decennierna
har synen på homosexualitet och s k
HBTQ-frågor drastiskt ändrats från att
ses som ett brott och en sjukdom till en
sexuell läggning och en mänsklig rättig­
het – åtminstone i vårt land. Processen
fortsätter att spridas i världen, där Öst­
europa och Ryssland fortfarande har
lång väg att gå, för att inte tala om Iran
eller Uganda.
I Sverige fanns homosexualitet med i
Socialstyrelsens klassifikation över
sjukdomar ända fram till 1979. Det var
den dåvarande generaldirektören, nu­
mera riksdagsledamoten Barbro Wes­
terholm, som tog initiativ till att homo­
sexualitet ströks från listan över sjuk­
domar. WHO gjorde sig inte av med sin
definition av homosexualitet som sjuk­
dom förrän 1993. Begreppet normal
könstillhörighet har sedan breddats till
en utveckling mot större förståelse för
problematiken. Att motverka diskrimi­
nering av homosexuella i arbetslivet har
sålunda blivit en viktig fråga för ett pro­
fessions- och fackförbund som Läkar­
förbundet. Förbundet har en delfören­
ing för homosexuella läkare. Förening­
en, som startades på initiativ av överlä­
kare Sven Grützmeier vid SöS/
Venhälsans mottagning för män som
har sex med män, är Sveriges äldsta yr­
kesförening för homosexuella. Fören­
ingen har en årlig konferens med inter­
nationella föreläsare, medlemsmöten
föreläsningar, studiebesök och annan
upplysningsverksamhet.
Avslutningsvis vill jag citera Läkar­
förbundets nuvarande ordförande Ma­
rie Wedin: »Att så många människor
tillfrisknat genom att vad som betrakta­
des vara en sjuklig sexuell abnormitet
blev en sexuell läggning är en stor sam­
hällelig och medicinsk framgång.« Så
sant som det är sagt. Fördomar och för­
åldrade föreställningar ska motarbetas
med faktiska kunskaper och reella er­
farenheter. Magnus Hirschfelds pionjä­
rarbete i den tyska Vetenskapligt–hu­
manitära kommittéen vann under
1900-talets första decennier ett allt
större erkännande även i Sverige. Att
han var läkare och medicinalråd gav
tyngd åt den politiska kampen för de ho­
mosexuella. Här formulerades också
grunden för en ideologi som var besläk­
tad med andra samtida jämlikhetssträ­
vanden: socialism, liberalism, femi­
nism.
Som öronbarn besökte jag ofta Sociala
husets ÖNH-mottagning i Göteborg.
Sjuksköterskorna kom ihåg mitt namn
och dr Sanner, som alltid tycktes vara i
tjänst, visste mycket men sannolikt
inte vad hyrläkare eller »lean« var.
Hans journalanteckningar har jag läst
och de är föredömligt korta och konci­
sa. Inga upprepningar, ingen bakgrund
eller sociala faktorer: Gosse med recidi­
verande otit. Insättes på penicillin och
planeras för otocentes. Punkt. Mina sö­
ner har inte fått åka en meter i bagage­
utrymmet på vår bil, än mindre i en
Saab 96, men hade när som helst fått
vara dr Sanners patienter.
Efter en strålande semester anländer
vi till flygplatsen i – vad vi tror är – god
tid före avfärd. Det visar sig dock att
den tyska hyrbilens klocka varit in­
ställd på vintertid och att incheckning­
en nu stängt. Allt möjligt har bilen var­
nat oss för under vår resa, men att ställa
om sig till sommartid tycks den ha
glömt, och vi har varit så invaggade i sä­
kerhet att vi inte för ett ögonblick miss­
trott och kontrollerat. Ett långt samtal
med en synnerligen korrekt schweizisk
flygplatsanställd slutar med att vi
tvingas köpa nya flyg­
biljetter. Under den sex
timmar långa vänteti­
den tills nästa plan går
hinner jag fundera på
ett av min farfars vis­
domsord: »Det egna
tänkandet har en lysan­
de framtid«.
Jakob Endler
ST-läkare, Södersjukhuset, Stockholm
@JakobEndler
läkartidningen nr 5 2014 volym 111
2014-01-28 15:20
