Strömt vatten
- Ska du inte läsa lite ändå? säger mamma och nickar mot boken vid Rebeckas fötter. Du behöver
träna. Du vet vad Janna sa på utvecklingssamtalet.
Rebecka stönar och sparkar till boken så att den åker in under förarsätet.
- Men sluta, säger hon. Bry dig inte.
- Jo, det måste jag, säger mamma. Det är praktiskt taget farligt att inte kunna läsa.
Farligt, tänker Rebecca och himlar med ögonen. Hon känner hur mamma tittar på henne i
backspegeln, men hon undviker hennes blick.
- Det här är allvarligt. Hur gör du egentligen i skolan när…
- Men skulle vi åka på semester för att tjafsa, eller? avbryter Rebecka.
Mamma tystnar. Ingen av dem säger något under resten av bilfärden till campingplatsen.
- Här måste det vara, säger mamma plötsligt.
Rebecka känner hur bilen saktar in. Hon måste ha slumrat till.
Grillos slår emot dem när de öppnar bildörrarna. Det är mycket varmare här än i stan, känner
Rebecka. De stiger ur bilen och går upp till receptionen. En klocka plingar i taket när de öppnar
dörren. Det är lite blött på golvet. Medan mamma pratar med en kvinna i kassan tittar Rebecka ut
genom fönstret. Havet är klarblått och stilla. Några pojkar trängs längst upp på hopptornet.
Mammas ord om att Rebecka måste öva upp sin läsning gnager i henne. Hon vet att mamma har
rätt. Men hur viktigt kan det vara? tänker Rebecka och biter på tumnageln. Att det skulle vara farligt
att inte kunna läsa tror hon inte på.
Efter en stund knackar mamma henne på axeln och de går tillbaka till campingplatsen.
- Jag vill bada, stönar Rebecka när de tagit ut tältet ur bilen.
- Strax, säger mamma och torkar lite svett ur pannan. Vi sätter upp tältet först.
Rebecka pustar och trär in en tältpinne i ett smalt hål.
- Där ska den inte sitta, säger mamma och tar ut den. Läs instruktionerna.
Rebecka känner hur ilskan nästan ryker ut ur öronen på henne. Tänker mamma fortsätta tjata?
- Läsa kan du göra själv! skriker Rebecka. Jag struntar i det här förbannade tältet. Nu går jag och
badar.
- Förlåt, säger mamma. Det var inte meningen.
Men Rebecka svarar inte. Hon rotar fram badkläder och handduk ur en väska i bilen och går ner till
havet. Man behöver i alla fall inte kunna läsa för att bada, tänker Rebecka och följer grusgången till
badplatsen.
Havsbrisen sköljer över hennes brännande hud när hon närmar sig havet. Ilskan rinner av henne.
Hon känner sig med ens lite gladare. Även om mamma och hon grälar stup i kvarten kommer de
att ha tre toppendagar här. Det känner hon på sig.
Rebecka ser sig om på badplatsen. Smockfullt. Överallt ligger människor utspridda på handdukar.
Barn bygger sandslott och gräver djupa gropar. Rebecka suckar. Här får hon ju inte plats. Hon
börjar gå längs med strandkanten. Till slut hittar hon en helt tom plats på andra sidan piren, bakom
ett snår med vass och kaveldun. En röd flagga vajar i vinden.
Rebecka virar handduken runt midjan. En gul, rostig skylt är nedborrad en bit ut i havet. Rebecka
stavar sig igenom orden. Hon kan ju visst läsa. ”Strömt. Bad sker enbart i målsmans sällskap.
Överträdelse beivras”.
Under texten finns en bild på ett rött kryss också. Rebecka tvekar. Men eftersom alla andra badar
är det säkert ingen fara, tänker hon.
Hon känner på vattnet med tårna. Det är iskallt. Men solen steker och Rebecka klarar inte en
sekund till i värmen. Hon springer ut och slänger sig i havet. Hon sväljer en stor klunk saltvatten.
Rebecka hostar och fräser och andas häftigt. Hur klumpig får man vara? tänker hon irriterat. Sedan
börjar hon simma utåt.
Det är mycket blåsigare ute på havet än på land. Hon känner hur kalla strömmar tar tag i hennes
fötter. Det är nästan bara skönt, tycker Rebecka. Men när hon har simmat ett tag märker hon att
hon inte kommer någonstans. Hon är fortfarande lika långt från land. Hon blir orolig men försöker
att inte hetsa upp sig. Hon crawlar fortare och fortare. Men strömmarna blir starkare och de drar
henne med sig längre ut. Rebecka orkar snart inte simma emot mer och hon ser stranden inne vid
land försvinna.
I ett försök på att ropa på hjälp sväljer hon ännu mer havsvatten. Hon lägger sig på rygg och
försöker flyta. Strömmarna fortsätter dra henne längre ut. Hon försöker tänka bland vågorna och
de salta vattenskvättarna. Men det går inte. Hon vet inte hur länge hon ligger där.
Plötsligt hör hon ljudet av en motor och ser en vit prick närma sig.
- Här!
Rebecka vevar med armarna. Hon hostar och känner krampen sprida sig från armarna ner till
benen. Nu är båten nära.
- Vad gör du här ute, va? skriker en man i gul flytväst.
Han står upp i båten. Under armen har han en livboj.
- Här!
Rebecka får in armen i ringen. Hon huttrar och snyftar. I båten får hon en filt runt axlarna. Mannen
vill veta var hon gick i vattnet.
- Campingens badplats, säger hon och pekar dit hon tror att stranden ligger.
Sedan går allting fort. Mannen kör snabbt in henne till campingen och efter några minuter är
mamma där.
- Är du inte klok?! skriker hon och kramar Rebecka det hårdaste hon kan. Du kunde ha dött!
Rebecka blundar. Mamma är arg och ledsen och glad på samma gång. Hon bär upp henne som
när hon var liten och lägger henne på en filt. När Rebecka vilat en stund känns hennes huvud lite
klarare.
- Jag läste faktiskt på skylten, säger hon. Men… jag förstod inte orden.
Rebecka suckar tyst. Mamma nickar allvarligt.
- Jag förstod det, säger hon och stryker med sin varma hand över Rebeckas kalla fingrar. Förstår
du nu hur viktigt det är?
Rebecka skäms. Hon borde ha lyssnat bättre på mamma.
- Vartenda ord blir farligt för de som inte kan läsa, fortsätter mamma. Det räcker med ett ord man
inte förstår.
Rebecka nickar.
- Jag ska lära mig läsa, säger hon. På riktigt.
