3 -307 07 Döden lurar överallt A nders Borg. Nummer ett på listan över före detta fältbiologer vars samvete skrumpnat samman och dött i vuxen ålder. Levererade en budget hösten 2007 som var en käftsmäll till naturvården och en kniv i ryggen på tusentals utrotningshotade arter. Reservatsbildningen får 450 miljoner kronor mindre under tre år, något som strider mot EU -direktiv och FN-konventioner. | Fältbiologen 3/007 Känns det gött att förråda din ungdoms björnar och sångsvanar Anders? innehåll 20 De kommer aldrig tillbaka 8 Död och förintelse på gigantisk skala Livet på liket 14 En dag får de dig också Frystorkning 16 16 Revolutionerande begravningsmetod Hafwstjädern ropar 20 Phalacrocorax flyger igen 14 26 8 Alltid i Fältbiologen Tips och notiser 5 Vi vet allt 28 Smaskigt recept, läsardikt och Sally Mann Strandskydd och grönblåa däggdjur Debatt 6 Krönika 29 Minikikare och bäverattacker Konstnär med dåligt samvete Hotspot 7 På stan 29 Stora vyer, husbilar och valar Vi vill bli mosade av klövdjur Förlaget 25 Aktuellt & internt 30 Nya snygga linnen Minifältis 26 25 Rapporteringar från land och rike 5 30 Spela ett spel med döden FÄLTBIOLOGEN REDAKTIONEN är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro 77 64 82-2. Märk talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, John Green, Aron Hejdström, Miriam Löwenstein och Jennie Wadman. Mail till redaktionen: [email protected] Gäller det prenumeration, kontakta föreningens kansli: [email protected] Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle. Ansvarig utgivare: Jennie Wadman OMSLAG TRYCKINFO Fram: Aron Hejdström Sidan 2: John Green & Jennie Wadman Bak: Foto: Frida Klingberg, Östra kyrkogården, Göteborg Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: 4500 exemplar Fältbiologen 3/007 | 3 ledare&notiser Redaktionen tipsar: Vi vill ha din hjälp att skapa denna tidning. Har du intr Dagsländan och kreosotbusken E n dagslända lever högst några dagar efter att den avslutat sitt larvstadie. Vissa arters liv varar bara några timmar vilket är allt som behövs för att de ska para sig och sedan dö. För människan ter sig deras liv extremt korta och förbifladdrande. Men ur dagsländans perspektiv är varje sekund ett ögonblick att ta vara på, lika långt för dem som ett år är för oss. Människan är en långsam koloss som oändligt segt rör sig genom århundranden. I södra Kalifornien växer en kreosotbuske som genom kloning fortsatt leva i över 10000 år och som fortfarande vägrar att dö. När den ser på en människas liv är det kanske som att titta på en film i snabbspolnings-läge. Tjattrande rusar vi omkring, planlöst och förvirrat innan vi plötsligt faller ihop och dör utan att ens upplevt en timme av buskens liv. Döden är slutet. Döden var slutet för Sebastien, Ilya, David och flera andra som dött när de kämpat mot miljöförstöring och rovdrift på planeten. Överkörd av tåg med radioaktivt avfall, mördad av nazister vid antikärnkrafts-läger, krossad av fallande träd under gammelskogs-avverkning. Döden kommer vara slutet för dig och mig, oavsett om det blir lugnt i en säng eller på en barrikad. När du dör kommer du aldrig mer få se de månghundraåriga tallarna djupt inne i de sista gammelskogarna eller kravla omkring på en fjällbrant och försöka hitta det sällsynta halvgräset Arvid. Du kommer aldrig mer få en chans att storma ett möte med bestämmande slipsklädda gubbiga gubbar, kasta ut dem och säga att nu får det fan vara slut på den här skiten eller stå mitt i vägen för avverkningsmaskinerna och tjafsa med polisen. Du kommer aldrig mer få ragla upp innan soluppgången för att du hoppas att sällsynt fågel nr 7 flyger in från havet den här morgonen fast den inte gjorde det igår och du kommer aldrig igen hångla i ett nät högt uppe mellan träd mitt i natten. Men döden är också en början. Döda träd ger livsrum, näring och hem åt en mångfald av svampar, mossor, lavar och insekter. Döda djur blir mat åt andra djur. Diptera calliphoridae, spyflugorna, är bland de första som hälsar på en död kropp, mänsklig eller djurlig, för att lägga sina ägg, framförallt i ansiktet. Där lever larverna, även kallade likmaskar, på de ruttnande kropparna som får påhälsning av allt fler insekter och asätare innan de slutligen brutits ner i jorden igen. Så kommer även våra kroppar att fortsätta i kretsloppet. På lite olika vägar beroende på om man kremeras, frystorkas eller nåt annat. ”Vem är du?”, frågar en gravallvarlig Max von Sydow-riddare när detta nummer av Fältbiologen kommer skridande över stranden. Fältbiologen nr 3 2007 svarar: ”Jag är Död’n.” | Fältbiologen 3/007 Lars Axelsson redaktionen Skogsstyrelsen styr upp Skogsstyrelsen genom sin Generaldirektör Göran Enander tar steg i rätt riktning. De föreslår ”reviderade mål och nödvändiga satsningar för att bevara den biologiska mångfalden i skogen. Målet för arealen skyddad skogsmark inom ramen för “Levande skogar” måste utökas. År 2020 ska 1,6 miljoner hektar produktiv skogsmark, motsvarande omkring 7 procent av all skog i Sverige, vara skyddad som naturreservat eller liknande. Förslaget innebär en ökning med 450 000 hektar jämfört med gällande delmål för år 2010.” Skogsbolagen skriker förstås rakt ut. Bland annat Jerker Karlsson, VD för SCA Skog, tycker tydligen inte att det duger att redovisa vinster som tex 2 miljarder kronor före skatt för årets andra kvartal, utan häver ur sig saker som ”Den äldre skogen måste ransoneras i avvaktan på att de väl växande ungskogar som anlagts under det senaste halvseklet blir mogna för avverkning om några decennier.” Med andra ord vet Jerker att han och hans kompisar i skogsindustrin överavverkat skogen och för att fortsätta casha in lär de nu hugga ner gammelskogen i väntan på att det händer nåt med plantagerna. Hållbar utveckling någon? Nu finns Fältbiologen på internet. Där kan du ladda ner alla nummer från och med 2003 i formatet PDF samt läsa om redaktionen. resse för färg, form, layout eller fotografi? Då är redaktionen rätt plats för dig. Kom på nästa möte vettja! Om du istället gillar att laga god näringsrik mat så är du varmt välkommen att bli vår personliga matlagare. Dikt från en läsare: I världens utkanter, långt från kafferep och tanter, låg en skog, där människan bara tog. Träden togs i all hast, och förvandlades fort till plast. Allt vi ser, är ett verk av vad naturen ger. Hugg ner blommor och blad, så de rika kan bygga ett bubbelbad. När fåglarna dör, vi ej deras fågelsång hör och ingenting stör. Då tar insekterna över och dödar varenda klöver. När naturen försvinner är det ingen som vinner. Tova Svensson, Löberöd tipsochnotiser Läskigt likgiltigt Ordspråket ”här ligger en hund begravd”, brukar indikera att något fuffens är på gång. Men vad säger man när liket inte har begravts, och det verkligen handlar om ett lik? Sjukt kanske, fast forskarna vid den rättsentomologiska avdelningen på Tennessees universitet skulle säga: vetenskapligt. Dessa forskare har nämligen hägnat in en bit tätvuxen skog med stängsel och taggtråd och sedan dumpat döda människor därinne! Målet är att lära sig den naturliga förruttnelseprocessen hos den mänskliga kroppen så att man kan fastställa hur länge någon varit död vid till exempel ett mord. För er som vill se bilder på ruttnande kropparna har fotokonstnären Sally Mann givit ut boken ”What remains”, där hon traskat runt och fotograferat i vetenskapens lik-skog! Kiskamavaara räddades Vid Kiskamavaara, tre mil öster om Kiruna ligger en urskogsartad skog. Vid ett fältbesök i somras hittade Naturskyddsföreningen hundratals exemplar av femton rödlistade arter, bland annat svampen kritporing (CR). Den 25 september upptäcktes att skogen på uppdrag av markägaren avverkades av Sveaskog. Naturskyddsföreningen lyckades stoppa avverkningen samma dag genom att skapa uppmärksamhet i media, kontakta Sveaskog och framförallt ha en lista med artfynd. Tänk om Sveaskog äntligen skulle ta och börja försöka leva upp till sin egen miljöpolicy? foto:arkivet Fältbiologens mattips Folk gör vad som helst för att bli av med de spanska skogssniglarna som invaderar trädgårdslanden. Hacka av huvudet med spaden! Häll på salt! Låt dem drunkna i öl! Sätt elstängsel runt trädgården! En enda kan ge upphov till 200 nya! utropar min mamma och häller kokande vatten över sniglarna. Det finns otaliga makabra tips på hur man bäst har ihjäl den fruktade snigeln. I sommar kom dock det bästa hittills, efter en orgie av saltande, kokande och hackande kan du äta upp din fiende. Hur du tillagar en mördarsnigel: Lägg sniglarna du samlat i din trädgård i en sil, häll över salt och skölj dem sen intensivt. Koka sniglarna snabbt 6-7 gånger, på så sätt blir du av med det värsta slemmet. Koka därefter sniglarna i en timme tillsammans med morötter, lagerblad och lök. Gör ett snitt i buken på de nu grå och förkrympta sniglarna och krafsa ut innandömet. Sådär, garanterat döda och färdiga att hacka sönder och steka med mycket kryddor. Fältbiologen 3/007 | debatt På barrikaderna för minikikaren! H ög kvalité, högt pris. Låg kvalité, lågt pris. Sådan är de flestas grundhållning till allehanda varor, även min. Det finns dock undantag. Ett är prisskillnaden mellan stora och små kikare. Att tillverka stora linser av en viss kvalité kostar mer än att tillverka mindre av samma kvalité, en större lins är svårare att få jämn. Därför kan de mindre kikarna i en serie av kikare vara billigare än de större bröderna, mycket billigare. Det starkaste argumentet för stora kikare, upplever jag, är möjligheten att få ett bra förhållande mellan förstoring och frontlinsens diameter . Då man har en låg förstoring och en stor frontlins får man nämligen en ljusstark kikare, något som dels förhöjer upplevelsen, dels underlättar användande i skymning. Mina erfarenheter är dock sådana att bra kvalité på linserna är nog så viktigt som att kikaren släpper igenom mycket ljus. Att en minikikare är liten gör dessutom att man oftare väljer att ta med den än en stor kluns. Den följer med i vardagen och blir inte kvar hemma även om inte skådning är prioriterat då man reser bort. Så det man förlorar i form av några enstaka skymningsminuter får man igen tusenfalt i vardagsupphöjande kikarbeväpnade ögonblick! Även då man går in för att skåda fågel blir dagen mycket häftigare om man slipper det där extra kilot om halsen. En bra utformad kikare är också mycket bekvämare att ha i handen och kan hållas i enhandsgrepp, detta ger mer tid med okularen för ögonen och därmed blir det du som får se den där skrikörnen som de andra missade eller är den som hänger i när bävern äntligen bryter vattenytan. Att låna ut min kikare har dock inte alltid varit det självklara nöje det kan tyckas måste vara, av någon anledning – som kanske går att koppla till att det är en minikikare – så krävs att man har gjort en mycket precis okularinställning innan man börjar ratta in skärpan. Okularinställning är den anpassning användaren gör av kikaren gentemot sina ögon genom att vrida det ena okularet mellan en plus- och en minusmarkering, en inställning användaren behåller. Då en ev. ”låntagare” tittar i min kikare utan att först göra sig omaket med den berörda inställningen kan denne chockeras över gröten som skådas istället för den åtrådda tranan. Sedan förefaller detta med optik att vara en imagefråga, ”riktiga skådare” har inte minikikare, en bild som förefaller rotad då vissa inte riktigt tar någon med en 8x 22 kikare om halsen på allvar. Man kan alltså få riktigt bra kvalité till ett humant pris om man investerar i en bra minikikare. Det gäller dock att hitta en bra, det finns många dåliga. Just eftersom det är billigt att producera små linser går det att göra riktigt dåliga små kikare till inga priser alls, sådana dyker upp överallt. Så till viss del gäller satsen i ingressen, hög kvalité högt pris, de medeldyra till dyra märkena är de jag tycker att man ska satsa på. Deras minimodeller kostar faktiskt bråkdelar av vad deras stora gör. ... Erik Börjesson Felaktig bäver-information! Hej! Hej Upprörd! I Fältbiologen nr 2 2007 hävdas i artikeln ”Det bruna djuret” att bävern har som kostvana att livnära sig på ”barn som förirrat sig från människobyn”! Det är mig oförståeligt att en tidning som hävdar sig vara Sveriges främsta organ för natur och miljö-intresserad ungdom far med inkorrekta uppgifter på ett sådant flagrant sätt!! Kul att någon reagerar på något som står i vår tidning, det är inte så jättevanligt. Vi tycker det är viktigt att du gör oss uppmärksamma på vårat fel. För att citera Nerikes Allehanda den åttonde augusti i år: ”Den senaste bäverattacken inträffade förra helgen, ett 100tal meter nedströms om den kommunala badplatsen vid Norsviken i utkanten av Lindesberg. En familj som hade gått ner till en brygga på västra sidan av ån upptäckte att en bäver simmade en bit ut i ån. I vattnet befann sig två mindre barn, två och ett Upprörd | Fältbiologen 3/007 halvt och fem år gamla, deras mamma och deras mormor. Bävern attackerade mormodern. Köttsår efter klor eller tänder samt en rejäl smäll från svansen innebar att mormodern fick föras till sjukhus. Närpolischef Magnus Luhr berättar att det även finns en tidigare rapport om att ett barn attackerats i Bottenån.” Det korrekta av oss hade förstås varit att utöka listan med inte bara barn utan även mormödrar. Vi ber om ursäkt. Redaktionen Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. hotspot Fjordar och fjäll Hav möter berg. Valar möter clownnäbbade lunnefåglar. Tyska monsterhusbilar löper amok på smala bilvägar. Välkomna till Lofoten, Norges natursköna gamla fiskeutpost. text:LarsAxelsson bild:JohnGreen N är tekniken för telekommunikation kom till Norge fick även Lofotens avlägsnaste öar telegrafer mycket tidigt. Det var för att snabbt kunna meddela när fiskstimmen nalkades. Fisket är en fortfarande en huvudindustri och sysselsätter cirka 4000 människor på Lofoten, men nu flockas även turiststimmen kring öarna. Lofotens naturscener är vad som lockar besökarna. De för Norge karakteristiska och vackra fjordarna ligger kant i kant med fjälltopp efter fjälltopp. Mellan berg och hav vindlar sig smala vägar fram mellan samhällena. Sommartid kryllar det här av husbilar från hela Europa. Men förstås också en del andra som med hjälp av sin liftartumme, Lofotens kollektivtrafik eller organiserad resa med Fältbiologerna tar sig fram desto billigare. De flesta turistande husbilar lämnar sällan bilvägarna och längs dessa finns stora betongparkeringar ordnade där husbilarna samlar sig för natten för att ha någonstans att ta vägen. Så vill du slippa den mest turist iga känslan ska du ge dig en bit bort, där det går, från de mest välanvända vägarna och campa någonstans där man får vara ifred med havsörnarna och lunnefåglarna. Att hitta någonstans att övernatta kan vara knivigare än vad man är van vid. Norge har allemansrätt, men ibland kan det vara svårt att hitta utrymme att tälta på som inte är en fjällsluttning eller ett hav. Några skogar att tala om kommer du tillexempel inte att hitta här, så ett tips kan vara att kolla upp olika potentiella övernattningsplatser i förväg på en karta. Tyvärr är det omöjligt att ta sig ut till de lite mer avlägsna öarna utan att betala multum för färjor, särskilt jobbigt blir det om man vill ut i de yttersta utknaterna och får betala för en plats på självaste snordyra Hurtigrutten. Till Lofoten tar du dig kollektivt först med Norrlandståget till Narvik, sedan med norska bussar. På www.nordtrafikk.se finns tidtabeller och information. ... Fältbiologen 3/007 | 7 Utrotning varar för alltid text:LarsAxelssonochJohnGreen bild:SaraForsberg För 257 miljoner år sedan inträffade den största artdöden i Jordens historia. Cirka 95 procent av alla sjölevande arter och 70 procent av landlevande ryggradsdjur dog ut. För 65 miljoner år sedan försvann 15 procent av alla sjölevande arter i ett annat fall av massdöd, de allra flesta dinosaurierna strök med. Idag är vi mitt uppe i en liknande katastrof. Den största artutrotningen på 65 miljoner år har bara börjat. | Fältbiologen 3/007 utrotning utrotning utrotnin utrotni för alltid D utrotning en tidiga gryningen i trakten kring nedre Dalälven. Diset står högt på de grova trädstammarna i den svala marsmorgonen. Det ligger rester av snö på marken. Älven forsar och någonstans inne i bruset hörs ett klickande läte som från en hackspett. En vitryggig hackspettshane sitter i en gammal asp och lockar efter en hona att få spendera våren med. Lätet upprepas om och om igen. Solen går sakta upp medan hanen fortsätter. Med tiden blir ramsorna allt ojämnare – hanen är orolig. Med rätta. Det finns nämligen inga honor kvar att locka på. Han är den siste i sitt slag. DNA-strängar böjs och vindlar inuti vargens celler. Generna har förts vidare genom generationer till varje ny individ. Men det finns inte vargar med tillräcklig genetisk mångfald att para sig med för att skapa nya kombinationer av DNA . Alla har könsceller som är släkt och inaveln blir allvarligare och allvarligare. Resistansen mot sjukdomar blir sämre och ärftliga defekter slår lättare till. Men det finns inga andra att bilda nya flockar med, vargarna är hänvisade till varandra och DNA-spiralerna dras åt till snaror. På 60 -talet infördes herbicider för att bekämpa ogräsen i jordbruket. De blomrika odlingslandskapen försvann snabbt när ogräsen som röjdes undan var det mesta utom de grödor som monokulturen skulle frambringa. Biotoperna likriktades och utrymmet för mångfald krymptes ner. Man har fått för sig att det lönar sig mer att skapa monokulturer och satsa på ett fåtal arter än att upplåta utrymme åt ett mer krävande myller. Fälthumlan försöker hitta de blommor som en gång var så vanliga källor till pollen för dess larver, men att hitta tillräckliga mängder rödklöver som tillåts gå i blom, att hitta vallört, bosyska eller oxtunga är nu mycket svårt. Fälthumlan är inte ensam. Bland annat två tredjedelar av Sveriges rödlistade växter hör hemma i odlingslandskapet liksom hälften av alla rödlistade insekter, samt en tredjedel av alla de utrotningshotade fågelarterna. – där det innan kunde finnas ett femtiotal på bara en kvadratmeter. På den andra, den rena artnivån, krymper antalet arter ständigt. Eftersom deras livsmiljöer och genetiska mångfald ständigt hotas på olika sätt på den majoritet av jordens yta. Den tredje nivån utgörs av den genetiska mångfalden. De individer som är kvar men har en för liten population blir genetiskt utarmade, inavlade, när de blir isolerade i små öar av naturreservat och oförstörda områden. Eller helt enkelt saknar en tillräckligt stor population för att hitta någon att fortplanta sig med. När avkomman får genuppsättningar från föräldrarna som är för likartade ökar risken för ärftliga defekter och att en sjukdom slår ut alla med för lika genuppsättningar. I arternas mångfald av genetisk variation och DNA-koder finns resultatet av miljarder år av evolution. Man kan säga att alla arter på Jorden utgör en enorm genbank där resultatet och minnet av denna extremt långa process. För varje art som dör ut försvinner en liten bit ur banken för alltid, en bit av minnet som aldrig kommer att komma tillbaka. Evolutionen kan eventuellt återbilda mångfalden, så som skett sen dinosaurierna dog ut. Men det tar väldigt lång tid. Penicillinet har fått sitt namn av mögelsvampfamiljen Penicillium utrotning Detta illustrerar hur den biologiska mångfalden hotas på tre olika nivåer. Mångfald av habitat, mångfald av olika arter samt genetisk mångfald. På samtliga nivåer ser läget sämre ut för ett osannolikt stort antal arter för varje år av oansvarig exploatering av jorden som äger rum. Den första nivån, handlar om hur livsmiljöer förstörs. Värdefulla livsmiljöer krymper och ersätts med odlingar som ofta innehåller bara någon enstaka art utrotning Fältbiologen 3/007 | i vilkas gener vi funnit bekämpandet av bakterier och sjukdomar. Ingen vet vilka forskningsframsteg som vilar oupptäckta i den stora genetiska minnesbanken och som går förlorade när bit för bit av minnet raderas. Uppskattningar på hur många arter det finns på Jorden brukar hamna kring tio miljoner, men det har gjorts teoretiska beräkningar på mer än hundra miljoner. Antalet kända och namngivna arter på Jorden är ungefär en och en halv miljon. Av dessa kända arter är 16306 arter betecknade som utrotningshotade på den globala rödlistan. Och då är forskningen väldigt långt ifrån fullständig. Stora utrotningskatastrofer har ägt rum fem gånger tidigare i Jordens historia. I den senaste för 65 miljoner år sedan dog de flesta dinosaurier ut och femton procent av alla havslevande arter. Den takt med vilken arter utrotas idag gör att vi är mitt uppe i en likadan katastrof nu. Forskare som den brittiske professorn Norman Myers kallar det för ”Den Sjätte Utrotningen.” Den här gången är det varken meteoriter eller vulkanutbrott som är orsaken utan en annan art som ger sig på alla andra. Forskare är oense om i hur stor grad människor utrotat arter i förhistorien. Flera rapporter stödjer dock tanken om att människor varit bidragande faktorer i utdöendet av till exempel den ullhåriga mammuten och andra stora däggdjur. Under de senaste hundra åren har människans påverkan på de andra arterna i ekosystemet ökat exponentiellt och det finns inga direkta tecken på att det förhållandet kommer att förändras. Uppskattningar om hur stor påverkan är talar om att mellan tre arter i timmen och femtio arter per dag utrotas direkt eller indirekt av Homo sapiens. De flesta upptäcktes aldrig av människan innan det var för sent. Med evolutionens ögon sett är det bara en blinkning. Men för oss är det en växande katastrof i samma eller större klass som klimatet. – Många tänker på artutrotande som att människor jagar, säger Claes Hellsten, biolog från Gränna. Men de flesta arter försvinner när man förstör deras livsmiljö. Storkar var väldigt vanliga i Skåne tills 10 | Fältbiologen 3/007 man dikade ur 90 procent av markerna. Mellanspett var väldigt vanlig i Småland ända tills det blev tillåtet att hugga ner ekarna. Johan Nitare som arbetar på Skogsstyrelsen i Jönköping berättar om samma sak. – Skogsbruket spelar en mycket stor roll i utarmningen av biologisk mångfald. I Sverige har ekosystemet genomgått en mycket mycket stor omvandling och det mesta är snart ödelagt. Av skogslandskapet finns bara fragment kvar i olika reservat. Det är oerhört söndrat. – Vad de hotade arterna behöver för att överleva är fungerande nätverk av livsmiljöer, säger Per Angelstam, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Man måste ha naturliga processer i landskapet, översvämningar, bränder, hävd av kulturlandskapet så att livsmiljöer bevaras och skapas. Processerna ser olika ut för olika naturtyper. Tillexempel vill många utrotningshotade skogslevande arter ha en skog som får växa och dö från skott till liggande ruttnande låga, vilket inte blir produktivt för skogsindustrin. Arter som levt på slagna ägnar och i buskar vid åkerkanter försvinner när jordbruket inte längre bedrivs på det sättet eller tar hänsyn till arternas krav. Globalt är de tropiska regnskogarna de artrikaste miljöerna i världen och när de ersätts med monokulturella odlingar av tillexempel eukalyptus eller soja försvinner förutsättningarna för otroligt många arter. De flesta känner vi inte ens till. – Internationellt sett ligger Sverige före de flesta i vårt arbete med att bevara biologisk mångfald, säger Johan Nitare. Vi har en lång tradition av forskning, sen Linnés tid och allt det. På internationell nivå ligger man efter vad det gäller till exempel så kallade lägre arter, lavar, mossor och svampar. Men den kunskapen riskerar att stanna vid att vara en vetskap om vilka arter vi kommer att förlora. För trots att Sverige skrivit under FN-konventionen om biologisk mångfald och satt upp egna miljömål som tillexempel att skydda 900 000 hektar skogsmark till år 2010, så är det miljömål som inte kommer att nås om inte extra insatser görs. Trots att man är medveten om vad som behövs sänker regeringen anslagen för reservatsbildning och skogsbolagen fortsätter att hugga gammelskogar, eftersom virkespriserna är höga och det finns pengar att tjäna. I dag är det bara en procent av skogen nedanför det fjällnära området som har skydd i naturreservat och liknande medan fyra procent är frivilligt avsatta. – Dessutom, säger Per Angelstam, räcker inte det för att nå de mål som skogs- och miljöpolitiken ställer upp. I genomsnitt tio procent av skogen behöver avsättas för artbevarande om man vill lyckas rädda arter. Och detta kräver både skötsel och återskapande av livsmiljöer som det intensivt brukade landskapet inte kan leverera. – Det finns ett tröskelvärde för hur dåligt läget kan bli för en art, förklarar Johan Nitare. Om det bara återstår 20 procent av en population ligger den nära en tröskel. Överskrids den kan det rasa utför mycket snabbt. Tillfälligheter kan leda till total utrotning. En liten population har mycket svårare att anpassa sig till slumpmässiga förändringar i miljön som inte hade någon större påverkan på den stora populationen. En hård vinter kan tillexempel få förödande konsekvenser. – Om man drar en parallell med försurningen för 20 år sen, säger Per Angelstam. I alla kemiska system finns det en buffert som kan hantera att något surt eller basiskt tillförs. Man kan tillföra ganska mycket surt till en i huvudsak basisk lösning innan hela lösningen blir sur. Men pH-värdet förändras exponentiellt – ökningen ökar hela tiden trots att man tillsätter något i samma takt. Det finns ett tröskelvärde vid vilket hela systemet förändras drastiskt. På samma sätt är det med den biologiska mångfalden. Det kan finnas cirka 20 procent av den ursprungliga mängden död ved i en skog för att de flesta arter ska klara sig. Minskar man mängden till tio procent kan många arter riskera att dö ut lokalt. Exakt var gränsen går är ganska svårt att säga för varje art, och skiljer sig åt mellan arter.I det svenska brukade skogslandskapet finns mindre än fem procent kvar. Det betyder att även Fältbiologen 3/007 | 11 om naturreservaten behövs mer än någonsin krävs det inte att man måste göra om hela Sverige till ett enda stort reservat för att rädda en biologisk mångfald. Man behöver skaffa sig en större förståelse för hur mångfalden fungerar och utnyttja åkrar, skogar och hav på ett sätt som bevarar livsmiljöer, arter och genpooler. Att återskapa förutsättningar för biologisk mångfald är en gemensam utmaning för många länder och regioner med en lång historia av intensivt nyttjande av landskapets naturresurser. Men det är bråttom. De flesta hotade arter ligger mycket risigt till idag. Man måste förstå att utdöende oftast är en långt utdragen process, inte en enskild händelse. För många arter har denna process redan gått allt för långt för att kunna hejdas. Livsmiljön, tillexempel i form av grova och döda träd, är helt enkelt inte tillräcklig. Exempelvis har forskare i Finland beräknat att över 1000 arter kommer att försvinna från Finlands skogar även om man inte hugger ett enda träd till. Man brukar kalla denna skara av redan dödsdömda arter för ett områdes utdöendeskuld. – Alla arter på rödlistan med status (CR) eller (EN) är utdöendeskulder, suckar Claes Hellsten. De är redan väldigt svåra att rädda som det är. Denna process illustreras idag tydligt på lokal nivå. Jämför vi artinnehållet under 1800-talet med dagsläget i t.ex. en viss socken kan vi finna att uppemot hälften av arterna nu är borta. Motsvarande minskning på läns- eller riksnivå är ännu inte alls så stor därför att de flesta arterna finns kvar åtminstone i någon skog eller i någon hage. Men dessa skogar och hagar är idag ofta för små och allt för isolerade. Arterna försvinner därför successivt från skog till skog och från 1 | Fältbiologen 3/007 hage till hage. Det är detta man menar när man talar om utdöendeskuld. Även om arterna finns kvar idag är de en skuld som måste betalas för hur de och deras livsmiljöer behandlats tidigare. Exempelvis så finns det en risk att även om man behöll alla kända lokaler med rosenticka skulle den dö ut på cirka 300 års tid, en långsam genetisk degenerering eftersom den blivit så utarmad och fragmenterad redan. – Jag tror att det är kört för idén med att bevara alla inhemska arter, säger Claes uppgivet. Att de ska bevaras är målet i riksdagen, EU och FN. Men det är körtDet finns inte resurser avsatta för det. Så varför skallar inte fler rop på gator och torg? Ett problem kan vara att hela diskussionen om den biologiska mångfalden blir för abstrakt. Vad betyder egentligen biologisk mångfald? Vem begriper vad det egentligen innebär med rödlistan? Det kan också vara svårt att förstå hur utrotningen av mångfalden hänger ihop, från den lilla utrotningshotade bladmossan till hela livsmiljöer. Ett exempel på det är Naturskyddsföreningens projekt för att rädda den vitryggiga hackspetten från att dö ut i Sverige. Folk har kritiserat Naturskyddsföreningen för att slösa miljoner i bidragspengar på en enda art som det ändå inte är säkert kommer klara sig. Samtidigt som den lever och frodas i Baltstaterna och i Norge. Men det handlar inte om att just den vitryggiga hackspetten plötsligt försvinner, utan att hackspettens livsmiljö förstörts. Och försvinner den livsmiljön, gamla skogar med många lövträd, så försvinner även andra arter som också är beroende av just den sortens skog. Med andra ord är den vitryggiga hackspetten en paraply-art; där den trivs finns förutsättningar för många andra hotade arter. Det finns de som hävdar att det ändå är kört för arter som är så extremt hotade att de dör ut i vilket fall som helst och de tycker inte att det finns någon anledning att arbeta för att bevara dem, som till exempel den före detta skogsbolagsVD:n och numera professorn Mårten Benz. De ignorerar alltså de arter som finns i skuggan av ”paraplyet.” För att inte tala om vilken logisk kullerbytta det finns i resonemanget att eftersom en art redan förmodligen kommer att dö ut, är det lika bra vi fortsäter på samma sätt som gjorde att vi hamnade i den situationen. Vi vet heller inte hur det påverkar hela Jordens ekosystem att en art går bärsärkagång och accelerar artutrotningen till en hastighet långt över den naturliga. Vi vet för lite om hur ekosystemen hänger ihop. Vi vet inte hur utrotningen kommer att påverka andra arter och i sin tur hela ekosystem. Artutrotningen har jämförts med att dra bultar ur ett flygande plan. När första bulten dras ur händer ingenting. När andra bulten dras ut händer heller ingenting. Men förr eller senare nås den kritiska gränsen bortom vilken allting faller i bitar. Jordens artrikedom finns inte till för oss, utan har utvecklats för sin egen skull. Men den är en del i ett ekosystem, precis som vi är och även om det kan vara svårt för många att tänka sig att en art existerar för sin egen skull, är det även för vårat eget bästa att vi bevarar den biologiska mångfalden. ... Fotnot: Rödlistan är förteckningen över arter vars existens är hotad på olika sätt. Den internationella rödlistan drivs av Internationella naturvårdsunionen och hittas på www.redlist.org Den svenska rödlistan sköts av ArtDatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet och hittas på deras hemsida www.artdatabanken.se (CR), (EN), (VU) och (NT) är mått på hur hotade olika arter är, där (CR) är högst och står för Akut Hotad och (NT) lägst och står för Missgynnad. Kadavret Charles Baudelaire Minns ni, min älskade, synen vi såg i sommarens milda ljus denna morgon: ett skändligt kadaver som låg på skogsstigens bädd av grus? Med lyfta ben som en kvinna i brunst och svettandes gift som en sjuk utbjöd det fräckt sin av febrig dunst stinna, obscena buk. Och solen stekte detta ruttnande djur för att upplöst och hundrafalt kunna ge åter till moder Natur vad hon hopfört till en gestalt. … Kring buken surrade asflugors flock medan larvernas svarta här flöt fram likt en vätska, seg och tjock, över lemmar som sakta föll sär. Säg åt masken då, när dess kyss er förött, att formen, allt det som var av himmelskt ursprung i upplöst kött skall evigt hos mig leva kvar! Fältbiologen 3/007 | 13 foto:JennieWadman Allt sänktes och steg likt ebb och flod eller frambröt i bubblande skred som om kroppens liv, där den pöste, bestod i att mångfaldigt brytas ned. … Ja, detta, min drottning, väntar er då ni biktat och blivit smord och lagts under gräs och blommor som ler att bland knotor multna till jord. foto: Pennsylvania Department of Conservation and Natural Resources, Bugwood.org Livliga lik De följer i dödens spår och skänker nytt liv till de allt som har dött. En smått makaber fauna som har sin självklara plats i kretsloppet. Necrobia Violacea text:MiriamLöwenstein D et kan röra sig om minuter innan flugorna landar och börjar lägga sina ägg. En död kropp är full av liv – på ett sätt mer liv än när personen levde. Trots det är det få som lockas att undersöka den sprudlande faunan. Några hundra olika insektsarter kan dra nytta av en kropps förruttnelseprocess och hjälpa till med nedbrytningen. Insekterna kan delas in i flera grupper. Det skiljer sig hur fort de olika arterna kommer till kroppen efter att den dött, en del livnär sig direkt på kroppen, andra är mer intresserade av andra insekter. Vilka insekter som kommer åt kroppen om den ligger ute eller inomhus skiljer sig också åt. Det berättar Anders Lindström som är Sveriges enda rättsemontolog. Det betyder att han bland annat undersöker insektsfaunan på lik för att till exempel fastställa hur länge personen varit död och om kroppen har flyttats. Anders Lindström är konsult åt Rättsmedicinalverket som ibland kan be- 1 | Fältbiologen 3/007 höva hjälp med att bestämma omständigheterna runt någons död med hjälp av insekter. Till vardags är han forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, där han arbetar med bin. Spyflugor är absolut vanligast, särskilt på lik som ligger utomhus, de är först på plats och det finns över 1000 arter i hela världen. I Sverige finns ett 50-tal arter. Tillsammans med andra flugarter lägger de ägg i kroppen och ur dem kläcks det vi till vardags kallar likmaskar. Asbaggar och dödgrävare är andra som snabbt brukar dyka upp. Dödgrävarna har fått sitt namn efter att de gräver ner mindre kroppar. Sedan slåss de och dem och den vinnande hanen och honan parar sig. Honan stannar hos ägggen tills de kläcks och matar larverna tills de färdiga skalbaggarna kryper upp ur jorden, själv dör hon inne i kroppen. Tummelplatsen för insekter utnyttjas också av arter som inte är intresserade av själva liket. – Det finns kvalster som lever på flugägg men de är så små att det har svårt att ta sig till kroppen på egen hand. Dödgrävarna kan vara fulla med kvalster som lever på flugägg och på så vis hjälper de skalbaggarna i konkurrensen med flugorna. När dödgrävarna kläcks hoppar kvalstren över till nästa generation och följer med till nästa kropp, säger Anders Lindström. Ostflugor (Piophilidae) brukar dyka upp när kroppen har legat ett tag, deras larver är mycket små och kan ta sig in i skelettet genom hål för blodkärl. Där inne lever de gott på benmärgen. Vanliga fläskängrar (Dermestidae) bosätter sig gärna i håret som bryts ned långsamt, utomhus är det i stället släktingen rävänger som flyttar in. – Rävängern är väldigt vacker. I våras hittade jag ett kadaver i skogen där jag kunde samla in mängder av dem. Även släktet Necrobia, köttbaggar på svenska, är himla fina. De är blanka och finns i flera färger, berättar Anders Lindström. Glansbaggar (Nitidulidae) kommer efter festen och utnyttjar det allra sista av kroppen, när nästan bara skelettet är kvar letar de upp senfästen att gnaga på. Vilka insekter som lever i döda kroppar påverkas naturligtvis av faunan, det ser olika ut på olika platser i världen men även inom Sverige finns det skillnader. I södra Sverige, upp till Dalarna, är den grönskimrande flugan Lucilia sericata vanlig, överlag gäller det att insekterna norrut blir mer bundna till människor för att hålla värmen och få tag på mat. En typisk norrländsk art är Calliphora uralensis, den är hårig, relativt stor, blå och trivs bäst på skuggiga platser. Flugor och skalbaggar brukar inte vara kända för sin skönhet, särskilt inte när de kravlar omkring på ett ruttnande lik. Men Anders Lindström har flera favoriter. – Lucilia arterna är vackra, kopparglänsande och gröna. Svängflugor (Sepsidae) som framför allt finns på äldre kadaver ser ganska roliga ut när de springer omkring på kroppen och viftar på vingarna för att locka till sig honor. Dödgrävarna och asbaggarna är stora och spektakulära, en riktigt stor kortvingeart är Creophilus maxillosus (Staphylinidae), säger han. En del av spyflugorna bryr sig inte om en kropp är levande eller död, det de dras till är lukten och förruttnelsen och de kan därför angripa misskötta och variga sår. På sommaren kan får kan drabbas av flugor som lägger ägg under den varma, fuktiga pälsen eftersom huden luckras upp av fukten. Anders Lindström berättar att hans fru arbetar som veterinär och under sommaren får hon ibland in kaniner som har fått fluglarver i anus. De gräver sig långt in och det går inte att få ut dem igen, kaninen måste avlivas. Fluglarver används ibland av läkare på levande patienter för att rensa bort död hud ur sår, då är det viktigt att ta bort dem innan de blir så stora att de kan äta levande kött. Men det är precis samma arter som lever på får, kaniner och kadaver. – Är en kropp levande och vid god hälsa är det inte intressant för flugorna, skulle du hälla blod på magen eller smörja in dig med avföring kommer de säkert och lägger sina ägg, förklarar Anders Lindström. Vår rättsemotolog hjälper gärna till att avliva ett par myter om processen kring döden, de flesta tycker han är ganska underliga. Som att kroppen blir 23 gram lättare direkt efter att man dött, en del menar att det är själen som lämnar kroppen. – Det sägs att det skulle kunna vara Rödbandad dödgrävare, Necrophorus investigator luften i lungorna som pressas ut, men den väger inte så mycket. Då är det troligare att det är urin eller avföring, allt sådant kan släppa när man dör. Urin är ganska tungt, det blir ungefär 23 milliliter och det är inte mycket. Anders Lindström råkar ofta ut för människor som tror att likmaskar finns i kroppen latent från födseln och kläcks när vi dör. Han tycker att det är en obegriplig de kommer utifrån och det har varit känt sedan mitten av 1600-talet. – Likmaskar är ett djur som de flesta aldrig ser, det kanske är därför det har blivit så mytomspunnet, gissar han. Vi människor är noga med att plocka undan kroppar men det är inget hot mot insekternas fortlevnad, det finns gott om djurkadaver i det vilda. Möjligtvis har likflugans bestånd minskat, Anders Lindström berättar att likflugan är specialiserad på kroppar som ligger under marken, den utvecklades för att ta vara på kaniner, rävar och grävlingar som kan dö under jord. När människor begravs hela är det vanligt att man ser flugorna ovanför gravplatser. De lever på ruttet fett men är inte beroende av människokroppar. Insekter som bryter ned död materia finns över hela världen och är livsviktigt för att ekosystemet ska fungera. Annars skulle jorden snabbt översvämmas av lik, djurkadaver och döda växter. ... Korta fakta om livet efter döden: 0-2 dagar. Ingen förruttnelse, men nedbrytningen har startat inifrån. De första spyflugorna anländer till kroppen. De lägger sina ägg främst i mun, näsa, ögon, öron och eventuella sår. 2-12 dagar. Måttlig förruttnelse, kroppen är nu uppsvälld av gaser och luktar illa. Köttflugor, husflugor, asbaggar och kortvingar är några av de arter som nu brukar ha hittat fram. Ligger kroppen inomhus kan den istället torka ut och mumifieras, det gillar ängrar. 12-20 dagar. Uttalad förruttnelse där köttet blir mjukt och krämigt, vissa delar svartnar. Liket stinker ordentligt, fluglarverna kryllar och får sällskap av skalbaggslarver. 20-40 dagar. Grav förruttnelse, kroppen börjar torka ut och fluglarverna har satt i sig det mesta av mjukdelarna. Spyflugorna börjar ge sig av och ersätts av bland annat Piophilider. 40-50 dagar. Skelettering, lite torkad hud men mest ben och senor finns kvar. Skalbaggar som Cleridae och Nitidulidae letar envetet efter näring. Piophiliderna festar fortfarande inne i benmärgen. De som lever på lik under en viss period av sin livscykel kallas necrofager. Rödbandad dödgrävare, Necrophorus investigator, är en skalbagge som gräver ner och lägger ägg i kroppen. Insekter som inte lever direkt av kroppen utan på andra insekter som dras dit kallas parasiter eller predatorer. Några exempel är: Kortvingar (Staphylinidae) är skalbaggar. Kortvingearten Creophilus maxillosus är en av Sveriges största kortvingar. Svängflugor, (Sepsidae), jagar också på kroppen och larverna lever på liket. De små, svartglänsande bruna, något myrlika flugor, de har ofta en mörk fläck nära vingspetsen. De svänger de utåtriktade vingarna på ett karakteristiskt sätt. Djur som kan äta av kroppen eller insekterna på den men inte måste för att överleva kallas omnivorer. Det kan vara getingar och myror. En extra grupp är insekter som råkar befinna sig i, på eller i närheten av kroppen och har den som del i sin naturliga omgivning. Fältbiologen 3/007 | 1 Frystorkning – ett miljövänligt alternativ? text:JennieWadman bild:EmmaHanquistochSaraForsberg Det finns en sak i livet som alla någon gång ställs inför – döden, vårt sista ekologiska fotavtryck. Hur vi än valt att leva livet så finns det idag ingen möjlighet att själv välja i vilken utsträckning miljön påverkas när vi dör. N är det kommer till begravningar så finns det en dast två alternativ. Antingen kremeras kroppen och blir till aska, eller så begravs kroppen hel i en kista två meter under marken. Men ett nytt alternativ är på väg. År 2005 godkände regeringen en försöksverksamhet med frystorkning, så kallad promession, ett alternativ till kremering och jordbegravning. – Promession bygger på en kombination av olika tekniker som förbereder kroppen för en naturlig förmultning till skillnad mot vad som sker i dag, säger initiativtagaren och biologen Susanne Wiigh-Mäsak. Kortfattat kan man säga att detta sker 1 | Fältbiologen 3/007 Fältbiologen 3/007 | 1 genom att man sänker ned kroppen i flytande kväve, något som gör kroppen så skör att den sönderfaller genom mekanisk vibration till ett organiskt pulver. Efter torkning begravs sedan stoftet 50 centimeter under marken där det förmultnar och förvandlas till jord inom ett år. Huvuddelen av promessionen består av kryoteknik baserad på flytande kväve; en biprodukt från syrgastillverkningen. Syrgas som sjukhus över hela världen använder sig av. Vid tillverkning av ett kilo syrgas bildas fyra kilo kvävgas. Gasen används idag bland annat inom livsmedelsindustrin som skyddsatmosfär, till frysning, däckåtervinning och till att avlägsna målarfärg. Det finns fyra stora gasbolag i hela världen som tillverkar syrgas och alla fyra är väldigt intresserade av nya användningsområden för kvävgasen då den ständigt produceras. Själva nedfrysningen går till så att kroppen fryses ned i en enkel spånkista ihoplimmad med miljövänligt lim. Kistan är densamma som kroppen ligger i under bårtäcket eller innanför ädelträfodralet på begravningen, samma sorts kista som vid en kremering. Efter nedfrysningen som tar ett dygn förs kistan med kroppen in i promatorn. Det är här det flytande kvävet kommer in i bilden. Temperaturen sjunker till 196 grader under 1-2 timmar. En nedfrysning som gör kroppen och kistan så skör att de efter en mekanisk vibration på mindre än sextio sekunder sönderfaller till ett pulver. Det som drar mest energi under hela promessionen är den vakumbehandling på 12 timmar som torkar pulvret. En torkning som är nödvändig för att hanteringen av kroppen skall bli hygienisk genom att förhindra dålig lukt och göra bakterier och virus inaktiva. Både Fonus och Svenska Begravningsbyråernas Förbund har tagit avstånd från Promession. De kritiserar metoden för att vara både energikrävande och våldsam. Susanne bemöter kritiken: – Tanken med Promessionstekniken har aldrig varit att den skall vara mindre energikrävande. Den energiåtgång som går åt är jämförlig med den energimängd som går åt vid en kremering. Det vill säga samma mängd energi som det går åt att bo kvar hemma i några dagar. Och jag anser att det for lov ta denna energimängd för att personen skall få ett bra slut. Jag kan även tillägga att det enligt en engelsk undersökning, är begravningsgästerna som kommer i bil som utgör den största energiåtgången under en normal begravning. Susanne fortsätter att bemöta kritiken mot att tekniken skulle vara våldsam med att säga att kritikerna refererar till tekniken som får kroppen att sönderfalla. – Denna vibration skapas av en så kall- Promession Energi Hög, dock kan miljövänlig energi användas. Luft Ingen påverkan. Vatten Ingen påverkan. Jord Yta Kremering Hög, motsvarande 23 liter eldningsolja/gas samt ½ kilo aktivt kol per kremering. Negativ påverkan via rökgaser, CO2 & kvicksilverutsläpp*. Positiv påverkan då jorden får ett tillskott av mull och järn. Medelstora ytor tas i anspråk. Möjligheter att återanvända gammal gravmark. Låga krav på dränering och rening. Ingen påverkan. Ingen påverkan. Små ytor tas i anspråk. Jordbegravning Liten påverkan. Ingen påverkan. Bidrar till övergödning, samt utsläpp av formalin i storstäder. Negativa formalin utsläpp, främst i storstäderna. Stora ytor tas i anspråk. Höga krav på dränering och rening. * Krematorierna står för 1/3 av sveriges totala kvicksilverutsläpp lad powerplate, samma platta som används för att stimulera muskler. Jag har valt den då det för mig är den värdigaste och mest hygieniska metoden. Ett annat problem som tagits upp är att smittorisken skulle vara högre då kistan efter en Promession endast grävs ned 50 centimeter under markytan. Socialstyrelsen intygar dock att det inte innebär någon ökad risk för smittospridning. De dementerar även riskerna med att djur skulle kunna gräva upp stoftet. Susanne och hennes företag Promessa AB har tagit patent på hela metoden för promession. Detta innebär att alla som ansöker om att få bygga ett promatorium måste följa de regler som Promessa AB satt upp kring begravningsmetoden. Det gäller allt ifrån att endast använda miljövänliga rengöringsmedel inne i promatoriet till att inte använda några bekampningsmedel eller konstgodning pa kyrkogarden. – Hela det här begravningssättet bott- nar i en djup biologisk kunskap. Genom patentet och reglerna tvingar vi uppköparna att genomföra alla steg kring begravningen på ett miljövänligt sätt. Vi har dessutom tagit patentskydd på stoftkistan i sig självt för att man inte skall råka ut för misstaget att ta vilken kista som helst, eller en låda av papper tillexempel. Något som skulle haverera hela nedbryttningsprocessen. Vid Promession är graven en halv meter djup. Ett 10 centimeter tjockt jordlager läggs i botten, därefter sänks en ny kista ner och begravs under 20 centimeter luftig jord. Denna kista är 20 centimeter hög och tar upp cirka en kvadratmeter. Kistan består av stärkelse från ekologisk majs och/ eller potatis och stommen är konstruerad av ett järnskelett som fungerar som ett mineraltillskott till jorden då det sönderfaller. – Kistan behövs för att det handlar om människor, säger Susanne då jag frågar Fältbiologen Fältbiologen3/007 3/007| 17 | 17 henne varför de använder en sådan. Hon menar att det handlar om värdighet. – Hade det varit en ko hade jag harvat ner pulvret i jorden”, säger hon. Men nu handlar det om människor och då bör man handla med värdighet. I praktiken kommer de första människorna förmodligen att frystorkas redan inom ett år. Detta då man vid Jönköpings krematorium planerar att ta en anläggningi bruk så fort man utvärderat testanläggningen som provas utanför Göteborg under vintern. – Under förutsättning att allting fungerar som det ska, och att ett beslut tas hos länsstyrelsen så planerar vi att ta emot en anläggning under 2008, säger Göran Rundqvist som är projektledare för promessionstekniken inom svenska Fältbiologen 3/007 | 1 1 | Fältbiologen 3/007 kyrkan och ansvarig för anläggningen på Jönköpings krematorium. – Jag befarar dock att det kan ta längre tid då det handlar om en kommunal upphandling, vid sådana har en tendens att dra ut på tiden. Om det går enligt planerna så innebär promatoriet i Jönköping att det kommer bli möjligt att begravas på ett, enligt Susanne Wiigh-Mäsak, mer ekologiskt hållbart sätt redan inom ett par år. Samt även ett steg närmare en revolutionerande miljöfärbättring världen över. – Den teoretiska marknaden är hisnande, säger Susanne. Uppemot två procent av jordens sex miljarder människor dör varje år. Det blir 120 miljoner människokroppar om året som behöver någonstans att ta vägen. I Sverige avled år 2006 cirka 91 000 per- soner. Ungefär 70 procent av dessa kremerades och begravdes i urna eller ströddes ut i antingen minneslund eller på enskild plats. De återstående 30 procenten jordbegravdes. På Svenska Kyrkan har det inte gått att få tag på någon som kan prata om förmultningsprocessen. På deras hemsida står följande att läsa: ”Vid en jordbegravning sänks kistan med den avlidne ned i en grav i jorden för att förmultna”. Enligt Susanne Wiigh-Mäsak är inte förmultning något att tala om under en vanlig jordbegravning i kista. – Två meter under marken, på det djup där kistorna begravs, saknas det syre som är en av förutsättningarna för att en förmultning skall äga rum. Men trots att vi med dagens kunskaper vet att det behövs syre för att någonting skall multna, så begraver vi de döda på ett djup där syre saknas. Vi utsätter därmed de döda kropparna för en förruttnelseprocess. – Det är syrebristen i kombination med storleken som gör att kroppen inte förmultnar vid en vanlig jordbegravning, säger Susanne. Med så stora kroppar som vi människor har så startar det alltid en förruttnelse om vi inte först sönderdelas till mindre delar så att syret kan komma åt alla kroppens delar. – Det är alltså viktigt att komma ihåg att det frystorkade pulvret skulle ruttna på 2 meters djup på grund av att syret saknas. Detsamma gäller för en kropp som ligger ovan jord eller i de övre jordlagren med hög tillgång av syre. Trots den höga syrehalten ruttnar kroppen eftersom kroppen är intakt. Det räcker alltså inte med det ena eller det andra. Förmultning av en död människa kräver en kombination av sönderdelning av kroppen, syrerik jord samt mikro- och makroorganismer. Därför ser jag promessionen som ett modernt och etiskt sätt att omvandla kroppen till mindre beståndsdelar för att få den att förmultna och återgå till kretsloppet. Susanne berättar för mig om en norsk präst hon träffat några år tidigare. Han frågade henne om hon hade någon aning om vad det betydde för honom att ha sagt fel i hela sitt liv som präst. “Av jord är du kommen, till jord ska du åter varda”. En annan präst som hon talat med berättade att han skämdes. Att man som präst, efter 7 års utbildning inte fått någon utbildning i vad som händer efter begravningen från en biologisk synvinkel. – Människan är toppen på ett isberg av allt material vi plockar ut ur jorden. Jag anser att vi måste börja med människan för att skapa förståelse för varför vi till exempel behöver kompostera och återvinna. Det är lättare att förstå och ställa sig positiv till kompostering och återvinning för annat organiskt material om det är någonting som man gör med sina nära och kära efter att de gått bort. Susanne avslutar med att säga att hon tycker att det är ett systemfel att inte återgå till jorden efter att vi dör. – Men visst, hade det handlat om en handfull människor på jorden hade det inte varit något problem. Men nu är vi sex miljarder människor – och då spelar det roll. ... Fältbiologen3/007 3/007| 1 | 1 Fältbiologen Dödens fågel back in black text:LisaBehrenfeldt foto:AronHejdström 0 | Fältbiologen 3/007 För 200 år sen förförljdes skarvarna tills de utrotats från svenska vatten. Nu har de svarta fåglarna återvänt och fast det är få som önskar dem välkomna hit igen har skarvarna kommit tillbaka för att stanna. D e här fåglarna är duktiga på att dyka och jag har sett hur de håller till nära fiskeredskapen, konstaterar Tore Johnsson bestämt. Han är fiskare till yrket och fiskar torsk, piggvar och flundra längs Ölands östra kust. – Jag fiskar i ett område där skarvpopulationen breder ut sig i oerhörd fart. När de blir fler behöver de förstås mer mat, och de är smarta, säger han och tillägger, och det här är inget som jag bara tycker, det är vad jag ser. Jag har fiskat här i 35 år. Tore berättar om bit- och huggmärken i fiskarna han får upp i näten och hur han sett skarvar komma upp med fisk nära redskapen. Det går i dagsläget inte att säga exakt hur stor förlust skarvarna orsakar fiskaren, bland annat för att det är svårt att avgöra om det är skarv eller säl som varit vid näten. Tore har varit med vid forskning på sälskador och berättar att för att få en siffra på den verkliga skadan sälarna orsakar räknar man antalet skadade fiskar i nätet gånger sju. Sitter det tio skadade fiskar kvar i nätet har sälarna troligen fått med sig 7080 fiskar därifrån. Antagligen kan man räkna på samma sätt med skarvarna. Skarvarna fiskar på ganska grunda vatten, ner mot 20 meters djup, och de kan flyga upp till tre mil för att komma till sina fiskevatten. En skarv äter ungefär ett halvt kilo fisk om dagen och de är mycket skickliga fiskare. Av alla fiskätande fåglar som förföljer sitt byte under vattnet tillbringar skarven minst tid i vattnet. Oftast inte mer än 15-30 sekunder. – Skarvarnas fjädrar är inte vattenavstötande i samma grad som hos andra sjöfåglar och när fjädrarna blir blöta minskar vattenmotståndet, berättar Henri Engström som är fågelskyddssekreterare i Sveriges Ornitologiska Förening och biolog med flera år av skarvforskning bakom sig. – Om du sett hur till exempel pingviner simmar så är de som korkar i vattnet, eftersom de har massor med luft i fjädrarna. Det här gör att skarvarna är snabba i vattnet men i gengäld måste de torka fjädrarna för att inte bli nerkylda. Det är då de sitter med karakteristiskt utspärrade vingar, likt ett svart kors. Förr tog man det som ett tecken på att en sjöman skulle dö om man såg en skarv sitta så. Skarven har aldrig varit en omtyckt fågel i Sverige. – Sedan gammalt har skärgårdsbor upplevt skarvarna som konkurrenter till fisket och de har därför varit hårt utsatta för förföljelser, berättar etnobiologen Ingvar Svanberg. – I och med att gevär blev vanliga i skärgården blev de föremål för en hänsynslös jakt som ledde till att man i slutet av 1800 -talet helt hade lyckats utrota skarvarna från Sverige och Danmark. Samma öde har mött skarvpopulationer på flera andra håll i Europa. Den svarta fågelns historia är full av förföljelser. 1948 kom skarvarna tillbaka till Sverige. Länge var det inte mer än en liten koloni i Kalmarsund men på 1980 -talet tog ökningen fart och i vissa områden har skarvarna ökat med 30 % årligen sen början av 1990 -talet. Det västeuropeiska beståndet är antagligen större än det varit någonsin i historien och 2006 var antalet skarvar som häckar i Sverige uppe i 45 000 par. Det innebär omkring 200 000 skarvindivider som plötsligt dykt upp och i kolonier av tusentals fåglar spritt sig till insjöar och längs kusterna i Västerhavet och Östersjön. Skarvarnas koncentrerade spillning och kvistbrytning gör att träden de byggt sina bon i efterhand dör. Som skellett står träden kvar tills de faller. Då bygger skarvarna sina bon på marken istället. I en motion till riksdagen från år 2000 argumenterar Nils-Fredrik Aurelius (m) och Leif Carlson (m) för att jakten på skarv ska utvidgas. De beskriver en allmänt spridd åsikt om skarvarna: ”Det karaktäristiska för skarvkolonierna är att fåglarna genom sin spillning förstör sin egen livsmiljö. Träden avlövas och dör. Spillningen gör att vissa grynnor och skär blir omöjliga att leva på för den övriga faunan och mycket svåra att gå iland på för människor. När ett område förstörts drar skarvflocken vidare till nästa. Man kan med fog hävda att den alltför stora skarvexpansionen hotar den biologiska mångfalden inom många områden…” Det är ett sätt att se på saken. Man kan också välja att upptäcka att skarvkolonierna ofta återfinns på öar som redan tidigare varit häckningsplatser för andra sjöfåglar och att de stora skarvkolonierna utgör ett skydd mot rovdjur för till exempel tärnor och grisslor. Eller som Sten Söderlund, som är tillsynsman i Stockholms norra ytterskärgård, – Vi har 10-15 000 öar här och skarvarna häckar på tre. Däremot har de flesta öarna sommarstugor och bryggor som gör att man inte kan gå iland. Fältbiologen 3/007 | 1 Skarven blir könsmogen vid två-tre års ålder och under häckningen anlägger den en speciell fjäderdräkt med en stor vit fläck på låret. Skarven är som mest reproduktiv mellan fem och tio års ålder och kan som äldst bli upp mot tjugo år. Skarvarna har i alla fall kommit tillbaka och 200 år senare är det få som jublar över att en utrotad art på nytt lyckats etablera sig. Att en art som tidigare varit rödlistad nu klassas som livskraftig. I mångas ögon är skarven fortfarande en glupsk fågel som konkurrerar om fisken, skitar ner och förstör. Skarven tillhör gruppen pelikanfåglar och det finns ett 40 -tal arter i världen. Mest spridd är storskarven som finns representerad i samtliga världsdelar utom Sydamerika och Antarktis. Storskarvarna delas upp i sex olika raser och hos oss häckar mellanskarven Phalacrocorax carbo sinensis som främst är knuten till insjöar och brackvattenmiljöer. När mellanskarvarna lämnar Sverige i augustiseptember flyttar de flesta till områdena kring Medelhavet men några övervintrar också i södra Östersjön. I februari-mars återvänder de för häckning. Den mer marina rasen storskarv Phalacrocorax carbo carbo häckar närmast vid Norge och Storbritanniens kuster men uppehåller sig ofta vid isfria vattendrag på den svenska sidan under vinterhalvåret. I Sverige har skarvarna uteslutande jagats för att utrotas men bland annat i | Fältbiologen 3/007 Norge har man tagit tillvara på skarvköttet och på andra platser har man utnyttjat skarvar som ”fiskeredskap”. – Tama skarvar vid fiske är en intressant sedvänja känd från många håll i världen, berättar Ingvar Svanberg. I Europa har jag träffat på den i Makedonien, det förekommer också i södra Kina och på sina håll i Japan. Förr fanns det faktiskt en Master of Cormorants vid hovet i England, det vill säga en person som, likt en falkenerare, skötte om kungens skarvar vilka användes vid fiske. När skarvarna fångar sina byten sväljer de dem vanligtvis under vattnet. Bara stora och besvärliga byten tas med upp till ytan. En skarv som används vid fiske har en lina om halsen som hindrar den från att svälja fisken den fångar, så att den istället kan tas om hand av fiskaren. Bakom mellanskarvens nyvunna framgång i Europa ligger framför allt två faktorer, minskat jakttryck och exceptionellt goda födoförhållanden. Skarvarna har dessutom få naturliga fiender vid sidan av människan, även om havsörnar på flera håll börjat upptäcka vilken födoresurs en skarvkoloni är. Det minskade jaktrycket beror på att mellanskarven blev fredad i hela Västeuropa när den 1979 fördes upp i EG:s fågeldirektiv. I och med att Sverige gick med i EU 1995 fridlystes arten även här. Grunden till de goda födoförhållandena ligger framför allt i övergödningen av hav och sjöar. Mycket näring i vattnet leder till en ökad mängd växt- och djurplankton som i sin tur ger en ökad mängd småfisk. Skarven är en generalist när det gäller födoval och inte specialiserad till att fånga någon särskild sorts fisk. När Henri Engström analyserat maginnehållet i skarvar för att ta reda på vilka fiskar de äter är svaret är att de framför allt äter småfisk. I en skarvmage hittade han ofta över 100 fiskar i storleken 4-15 gram. Precis den sortens fisk som det nu finns massor av i Östersjön, och inte direkt de fiskar som yrkesfiskarna vill ha upp. – Skarvfrågan är lite som rovdjursfrågan, kraftigt överdriven i många fall, konstaterar Henri, skadan behöver inte alltid vara särskilt stor, det handlar om upplevelsen hos fiskaren. Sen några år tillbaka deltar han i en europeisk skarvforskningsgrupp där syftet är att sammanställa så mycket kunskap som möjligt om skarven och försöka förstå de underliggande konflikter som kringgärdar arten. Målet är att finna lösningar på konflikterna. Ett arbete, som han säger, det egentligen inte behövs naturvetare till utan snarare psykologer och beteendevetare. Det är framför allt två problem som yrkesfiskarna upplever, effekter på frilevande fiskbestånd och att fisk i nät skadas. Tore Johnsson, som fiskar vid den Öländska kusten, är säker på vad han sett och vad han tycker: – Ska man ställa det på sin spets är frågan vilka vi ska ha kvar, sälar och fåglar eller yrkesfiskare? Jag kämpar för min yrkeskår, det är inte tal om att utrota hela skarvpopulationen men den måste kraftigt decimeras, säger han med ett tonfall som det inte är idé att argumentera emot. – De äter otroligt mycket fisk. Jag vet inte vad de har för berättigande egentligen. När det gäller skador på fisk i näten kan Henri hålla med om att det kan bli kännbart för den enskilda fiskaren. – Av de fiskare som deltagit i studier har de som redovisat mest skador berört omkring 10 procent av den samlade fångsten. Det är också ett stort etiskt problem att många skarvar drunknar i fiskeredskap. Frågan är hur man väljer att se på saken, vi delar trots allt livsrum med andra arter, även om fiskare ibland kan tycka att de äger ensamrätten. När det gäller skarvarnas påverkan på de fria fiskbestånden menar Henri att det är ett för enkelt resonemang, man märker att fisken har minskat, ser massor av fåglar och räknar på hur många ton fisk de konsumerar tillsammans. Det är sant att i vissa områden tar skarvarna mer fisk än yrkesfiskarna men en fisk i en skarvs mage innebär inte automatiskt en fisk mindre i fiskarens nät. Man kan jämföra med att gallra i en skog. Att ta bort småträden innebär att de som är kvar får chans att växa sig stora. Skarvarna tar framför allt mindre fiskar. – Jag tror att det är ett mänskligt sätt att se på saken, säger han, man ser enkla samband. En stor fågel som äter mycket fisk måste vara till skada. Diffusa saker som övergödning, som man dessutom själv är del av, är svårare att se. När det gäller effekter på de fria bestånden har olika forskare komSkarvar gillar grönska. Sitt bo bygger de gärna i grenklykor eller nära träd, där bomaterialet är lättåtkomligt. Både honan och hanen ruvar äggen och passar ungarna, som vanligtvis är tre eller fyra till antalet. mit fram till olika resultat. Henri har doktorerat med en forskning på hur etablerandet och växandet av skarvkolonier i insjöar påverkat fiskbestånden. Hypotesen var att en ökad mängd skarvar i en sjö skulle minska mängden fisk, men det fanns inget sådant samband. Troligen har skarvarna i Östersjön än mindre påverkan på fiskbestånden eftersom de där inte lever bara på stationär fisk utan till betydande del även äter migratoriska fiskar som till exempel sill. När dessa kommer in till kusten avlastas tillfälligt trycket på den stationära fisken. Olle Hjerne, som är marinekolog vid Stockholms universitet och framför allt jobbar med fiskeriekologi i Östersjön, har en delvis annorlunda uppfattning. Han berättar att han har gjort enkla beräkningar baserade på hur många skarvar det finns, hur mycket en skarv äter per dag och hur länge de stannar i Sverige. Längs Östersjökusten häckar det uppskattningsvis 30 000 skarvar och man räknar med att det totala antalet individer är ungefär fem gånger fler, det innebär omkring 150 000 skarvar. En skarv äter i genomsnitt 400 gram fisk om dagen Fältbiologen 3/007 | 3 En solig dag går torkningen av vingar snabbt, så snabbt att skarven gärna tar ett mer noggrant bad och tvättar av sig skit och ohyra. och de stannar i Sverige halva året. Räknar man på detta kommer man fram till att de tillsammans konsumerar ungefär 10 000 ton fisk på ett år. Den siffran kan jämföras med att svenska yrkesfiskare i Östersjön drar upp ungefär 3 500 ton årligen i kustområdena och att fritidsfisket, som har en större påverkan vid kusterna, svarar för omkring 10 000 ton. Det innebär att fiskarna och skarvarna tar nästan lika mycket fisk. – Jag tycker att beräkningar som dessa är intressanta för att de visar skarvarnas | Fältbiologen 3/007 potentiella effekter, säger Olle Hjerne, det behövs dock fler undersökningar dels av skarvarnas födoval och dels av fiskpopulationerna längs kusten för att kunna säga om skarvarna verkligen har effekt på bestånden eller inte. Men det är ju ingen som tvivlar på att fisket påverkar fiskpopulationerna. – De födoanalyser som Henri Engström gjort i sjöar visar att skarvarna mest äter mindre fiskar, fortsätter Olle, men då behöver de ju i så fall också äta fler för att komma upp i sina 400 gram. Vi vet att en ovanligt god årsklass av fisk ofta kan följas tills de växt sig tillräckligt stora för att fångas och då ge ovanligt stora fångster. Detta visar att en ökad dödlighet av fisken, på grund av till exempel skarvkonsumtion, inte skulle kompenseras helt genom till exempel ökad tillväxt eller överlevnad för de återstående fiskarna, utan tvärtom skulle påverka framtida fångster. Än så länge vet vi som sagt alldeles för lite, men så småningom kommer vi vara tvungna att ta ställning till den svåra frågan hur mycket säl eller skarv vi vill ska finnas. Om vi människor ska kunna överleva i ett globalt perspektiv måste vi utnyttja våra naturresurser på ett smart sätt. Vi vill kanske inte att sälar och skarvar ska äta upp hälften av den fisk som vi själva skulle kunna utnyttja, och som vi i så fall måste ta från något annat område istället. När Sverige gick med i EU fredades skarven med motiveringen att den var upptagen i fågeldirektivets lista över hotade arter. 1997 togs arten bort därifrån, men allmän jakttid kan inte införas så länge arten inte har förts in på listan över jaktbara arter. Än så länge tillåts bara skyddsjakt som beviljas av länsstyrelserna. För att få bukt med skarvarna är det utökade jaktmöjligheter som många förespråkar. – Fiskarna har satt press på politikerna att agera och jakt är en snabb och enkel lösning att ta till i brist på annat, konstaterar Henri, vi har väldigt generös skyddsjakt i Sverige, fast ändå är det bara en droppe i havet när vi årligen skjuter uppåt 5000 skarvar från ett bestånd på 200 000 individer. Ingen har ens bemödat sig med att följa upp effekterna av jakten, utan det bygger mer på psykologi och politik än på kunnande. – Skarvarna gynnas av övergödningen i sjöarna och Östersjön, fortsätter Henri, den dag politikerna börjar ta ansvar och se till att övergödningsproblemet minskar kommer skarvarna säkert också att minska. Och då kommer några bli glada över det också. Östersjön är förändrad och varesig vi vill det eller ej så är skarvarna tillbaka för att stanna. Det sägs också sen gammalt att när ”hafwstjädern ropar illa och flyger ifrån hafwet, så hafwa the alltid at wänta storm och owäder.” ... Äntligen! förlaget Foto:JohnGreen Vänster: skogsmyra, höger: stensöta Fältbiologernas kanske snyggaste linnen någonsin är här. De finns i två modeller och med två olika motiv. De är rättvisemärkta och gjorda i ekologisk bomull. De finns i storlekarna XS, S, M, L, XL och XXL. Två olika stilar erbjuds, ”Tank top” – en lite tajtare modell med s k brottarrygg, samt ”Old man style” – klassisk modell. För beställning se nedan. Fältbiologernas förlag – din ostflugelarv i benmärgen Medlemspris: 20:- Ur sortimentet: Ekologiskt linne Handboken för unga miljöhjältar Lavarna och luftmiljön Luftföroreningar & försurning Mata vinterfåglar Mossflora Norrlands bållevermossor Svenska skogsbiotoper Svenska sniglar Sveriges smådäggdjur Vårtecken 120 (120) 49 (95) 69 (139) 59 (85) 59 (115) 79 (159) 19 (49) 29 (55) 29 (56) 79 (139) 59 (89) Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Alla priser inkluderar porto och expeditionsvgift. Beställningen skickas med B-post inom tvåFältbiologen veckor. Önskas3/007 leverans med A-post, uppge det vid beställning. Beställ via telefon: 026-610 670 mail: [email protected] eller online: www.faltbiologerna.se | minifältis Djuren som vet Textochillustration:LisaBehrenfeldt I den svenska folktron finns det fu hur olika djur ger tecken till människ väntar i framtiden. Till exempel om dö. Försök att gå genom skogen utan av de dödsvarslande djuren! Tvestjärten är ett lömskt djur. De kan krypa in i örat och fortsätta in i huvudet där den förökar sig så mycket att huvudet till slut sprängs. Från vilket håll såg du vårens första sädesärla? Jag hoppas för din skull att det inte var det svarta bröstet på fågeln du såg för det betyder sorg. Att först se stjärten är mycket bättre. Hör du suset av flaxande vingar i natten? Det är nattkorparna som är ute och flyger. I södra Sverige trodde man att det var onda eller olyckliga döda som flög upp ur sina gravar och svävade omkring utan ro i skepnad av korpar. Olyckskorpar. Hör du ugglan? Den skriker ”klävitt, klävitt, klä-i-vitt” som en död inför begravningen. Stopp! Hörde du något? Det var väl inte en hackspett? Dess trummande, särskilt på husväggen, betyder att den ”hackar ut någon” som ska dö. Å nej! Du hör vårens första gök gala från söder. Södergök är dödergök. | Fältbiologen 3/007 Lästips: Svensk folktro A-Ö av Ebbe Schön Se upp! Det är farligt att döda en spindel. Då slår man ihjäl själva lyckan. ullt av historier om korna om vad som någon kommer att n att stöta på något Ser du skatorna? De är djävulens fåglar och till den som fört ond levnad kommer de flygande i en stor flock när döden nalkas. Akta dig för fladdermöss! Eftersom de flyger nattetid står de förstås i förbund med mörka, onda makter. Fladdermössen tillhör djävulen och kan orsaka död och olycka. (Fast om du vågar stryka fladdermusblod över ögonen kommer du att få förmåga att se i mörker.) Aargh! Massor av myror!! Var vaksam, för de står i förbindelse med det underjodiska. Kommer stora mängder in i huset förebådar det stundande dödsfall. Vänta! Du tänkte väl inte plocka ljung? Det är farligt att plocka och ta in i huset. Vållar fattigdom eller till och med död. En söt ekorre? Tror du ja men det betyder otur att möta en ekorre. Den röda färgen är ett tecken på trolldomskraft och en ekorre som kommer fram till huset varslar om dödsfall. (Men ett tips, det kan bota svindel att äta ekorrhjärna.) Fältbiologen 3/007 | 7 Vad innebär det att strandskyddet skall ses över och varför vill vissa kommuner att det ska gå att göra inskränkningar i det? /Rebecka Varför finns det inga däggdjur med grön eller blå päls? Det finns ju gott om fåglar med gröna och blå fjädrar. /Elin, Jonas och Emil vid pizzamiddag Strandskyddet är en del av miljöbalken och syftar till att skydda våra stränder p.g.a. deras värde för växt och djurliv och den stora betydelse dom har för friluftslivet. Skyddet gäller alla stränder och reglerar hur dom kan exploateras. I dagsläget är det länsstyrelserna som ansvarar för strandskyddet och det är dom som har rätt att upphäva eller utvidga det för ett visst område eller ge dispens för enskilda fall. Länsstyrelsen kan delegera rätten att ge dispens från strandskyddet till enskilda kommuner. På senare år har man diskuterat förändringar av strandskyddet och förslag på hur dom skulle kunna se ut finns i Miljödepartementets utredning “Ett förnyat strandskydd” (Ds 2005:23). Efter den utredningen har frågat dragit ut på tiden och inget konkret har hänt även om det gjorts en hel del utspel. Borgarregeringen har som ambition att lägga en proposition om nytt strandskydd under 2008. Vad en ny lag om strandskydd skulle kunna innebära beror nog mer på länsstyrelserna och kommunerna än på själva lagtexten, i Miljödepartementets förslag finns förslag som skulle kunna innebära en skärpning av strandskyddets tillämpning men också sådant som skulle kunna öppna för en uppluckring av det. En av dom tänkbara förändringar som nämnts oftast är att införa ett geografiskt differentierat strandskydd, det skulle kunna ge en del glesbygdskommuner nya utvecklingsmöjligheter men det skulle också kunna innebära att stränder säljs ut till ingen eller obefintlig nytta. Första steget i att svara på denna spännande fråga är att ta reda på om det verkligen inte finns några däggdjur med blå eller grön päls. Naturen är otroligt mångformig och färgglad, så det är vanligare att saker finns än att de inte gör det. När det gäller grönt tänker jag först på sengångare, som i det vilda är tydligt grönskimrande. Fast det är lite fusk, eftersom deras färg beror på att alger växer mellan de löst sammanfogade hårcellerna i pälsen. Däremot har dödskalleapor gulgrön päls och grön markatta olivgrön päls av sig själva. Det gröna hos markattorna uppkommer genom att små, olikfärgade ringar sitter runt varje hårstrå. Mest fantastiskt är nog ändå att det finns guldmullvadar som är grön-metallicfärgade i pälsen! De lever nästan bara under jorden, så det är troligtvis en bieffekt av att pälsen behöver vara mycket tät för att stå emot väta och smuts. Hur står det då till med blå däggdjur? Grönt är ofta kamouflagefärg och därför billigt, medan blått är kostsamt och vanligt för att imponera på det motsatta könet. Bland vilda däggdjur kommer jag bara på dem som har blå hud, svagt hos blåvalen, och knallblått hos mandrillen. Om man börjar leta bland tama djur finns det faktiskt kaniner med blå päls. Det visar att det inte fysiskt omöjligt, men antagligen för kostsamt för att förekomma naturligt, utan avel. | Fältbiologen 3/007 Mandrill AKTION OcH PÅVERKAN Kristina Johansson är aktiv i Fältbiologerna i Göteborg. Hon har studerat två år på Globalverkstan och är projektledare för sociala rörelser och ideella organisationer. Linda Birkedal är en gammal fältbiolog som nu arbetar som naturguide och projektledare för Ungdomsforum på Miljöstrategiska enheten i Lund. Jonas Forsberg har följt miljödebatten sedan han var 16 år gammal och har därmed lärt sig en hel del. VI VET ALL Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! [email protected] DJUR OcH NATUR Vilka är de vanligaste olagliga aktionerna man gör som miljöaktivist och vad brukar straffen bli? Vilket är det hårdaste straffet en miljöaktivist fått i Sverige de senaste åren? /Ida De allra flesta miljöaktioner som jag har hittat när jag sökt handlar om trafikaktioner, blockader av olika slag vid exempelvis vägbygge. Blockader som upplöses, det vill säga att personerna i blockaden frivilligt avlägsnar sig från platsen får sällan straff, på lagspråk kallas blockad ofta för egenmäktigt förfarande. Om du väljer att inte avlägsna dig från platsen vid en blockad kan det räknas som ett brott som kallas ohörsamhet mot ordningsmakt, alltså om du inte gör som polisen säger. Både egenmäktigt förfarande och ohörsamhet mot ordningsmakt brukar på sin höjd ge böter som straff. Däremot får sabotage generellt hårdare straff än andra aktioner. Ett exempel på miljöaktion där ett 1års lång straff delades ut var när en person skrev i tidningen Ekologisten om miljöaktioner och blev åtalad för uppvigling, alltså att personen försökt uppmuntra till att göra olagliga aktioner. Straffet sänktes sedan till villkorlig dom och samhällsstraff men är nog ändå det hårdaste straffet som delats ut i Sverige för miljöaktioner de senaste åren. En annan miljöaktivist har även blivit gripen för uppvigling när den pekade ut riktningen mot skogsmaskiner vid en skogsaktion. foto:MaleneThyssen,www.mtfoto.dk/malene foto:JohnGreen,YlvaHazellochKennethSvedlund MILJÖ OcH POLITIK IvarjenummerharFältbiologenengästsomskriveromnaturochmiljö. Nere däruppe W hy are you driving when you can fly?” she said. “Don’t you love to fly? I love it, it’s the sexiest thing there is.” “This is a religious journey,” I said “planes aren’t religious yet. Cars are religious. Maybe planes will be next.” “Planes are sexy” “That’s right, the way cars used to be. But cars are religious now and this is a religious trip.” I Don DeLillos roman Americana så ger sig huvudpersonerna ut på en resa genom nordamerika i bil. Dialogen ovan är med en kvinna de träffar längs vägen. Americana kom ut 1971 sen dess har flygplanens sexighet hunnit mattas ut ordentligt. Jag har alltid älskat flygplatser, alltid älskat flygplan, älskat bilden av mig själv på flygplan. När jag var liten reste min familj mycket och flyget var något särskilt i transporternas hierarki. Man klädde sig fint, planerade noga väskans innehåll, kände sig utvald när flygvärdinnan log mot en. Numera är flyget reducerat till bussnivå och flygplatser är hetsiga taxfree-zoner där flygpersonal är underbemannade och slitna. Då har vi inte börjat prata om utsläppsnivåer ännu. När jag skriver den här krönikan är det fredagskväll och jag sitter på ett plan mellan Stavanger och Sandefjord. Jag har just diskuterat flygbränsle med en oljeplattformstekniker bredvid mig. Jag har varit i Stavanger en månad i samband med ett projekt och det är omöjligt att inte bli insvept i oljans makt över den byn. Statoil är gud i kyrkan där, det var bara en fiskeby innan oljan upptäcktes på sextiotalet. Nu är det den snabbast växande (och rikaste) regionen men Norges olja kommer att ta slut inom ett eller två årtionden. När jag blev tillfrågad om att skriva den här krönikan, så kollade jag upp tidigare krönikörer. Jag läste bland annat Emil Jensens krönika om hans turnéer på cykel och fick skamkänslor. Under juni och juli hade jag praktiskt taget klippkort på Kastrups flygplats, var där såpass ofta att jag började hälsa på securitypersonalen. Barcelona, Berlin, Oslo, Lofoten, Amsterdam - i jobbets tjänst har jag maxat min utsläppskvot för flera hundra år framöver. Men hur ska jag göra? Tiden räcker inte till och mina konstnärsinkomster är ju inget att skryta med så lyxiga tågalternativ känns långsökt. När jag skulle lämna Stavanger kollade jag alternativ för resan till Sandefjord. Tåget skulle ta tio timmar och kosta 868 kronor, flyget tog trekvart och låg på modesta 657 kronor. Valet var enkelt, men inte samvetet. Att jag sopsorterar känns ynkligt i sammanhanget. Tidigare i år blev jag intervjuad av den engelska tidskriften Stirred up och halvt på skoj, halvt på allvar avslutade de med att fråga: “You´re all over the place. Do you compensate for your carbon emissions?“ Jag svarade defensivt och cyniskt med “Yes, I smoke.” Vad tycker ni? Ska jag ha stryk? Jonas Liveröd är konstnär, curator och designer. Han befinner sig antagligen med gnagande samvete på ett flyg någonstans på väg till eller från arbete. www.jonasliverod.com påstan Ny stad i varje nummer: Umeå Hur vill du dö? Ludwig Åhfeld Bli gnagd sönder av en råtta. Jessica Idefors Jag skulle vilja bli kliven på av en älg. Om man går mellan en hona och ungarna och så blir man nedtrampad. Emmy Anjou Att spring in och rädda någon i ett brinnande hus innan man dör, tillexempel. Så man känner att man gjort nåt bra. Jenny Eliasson Jag vill dö på direkten. Typ bli skjuten i hjärtat så det går fort och man slipper lida. Sandra Holmberg Bli påkörd av en bil. Eller nej, i så fall av en lastbil så man dör på en gång. Fältbiologen 3/007 | textochfoto:LauradeJong Fältbiologerna fyller 60 år den 5:e November 2007, det firar vi med buller och bång under riksårsmötet i Östersund. Då är det nämligen dags för det sextionde årsmötet genom tiderna. Från den 31/12 till 5/1 är det fest och framtidsplanering i Sveriges vinterstad. (I alla fall om man skall tro Jämtarna själva.) Förutom de vanliga årsmötesbetsyren med val av styrelse och planering av kommande verksamhet, så utlovas även nyårsfirande, 60-årskalas, exkursioner, aktioner och såklart massor av snö. Detta kommer bli nåt att berätta för barnbarnen så boka dina tågbiljetter redan idag! Reseersättning utgår för billigaste färdsättet. Anmälan skickas till [email protected] Mer information kommer hem i brevlådan. 30 | Fältbiologen 3/007 internt Avlägg rapport! Det sista uppslaget i Fältbiologen har länge varit föreningens interna sidor. Enligt årsmötesbeslut ska Fältbiologernas helt interna tidning komma mera sällan, och saker som rapporter från klubbar hamna här. Så har du, din klubb, ditt crew eller miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat en blockad av en kolgruva? Skriv en kort text och berätta. [email protected] är adressen. Budgetsläpp eller hjärnsläpp? 20 september presenterade den borgerliga regeringen sitt budgetförslag som bland annat innebar 450 miljoner mindre för att skydda den redan hårt ansatta biologiska mångfalden i skogen. Fältbiologer från skogsnätverket och Stockholm rände runt finansminister Anders Borg under hans promenad mot regeringskansliet med flygblad som förklarade hur regeringens förslag förstör för naturvården, samt innehöll ett öppet brev till miljöministern Andreas Carlgren. Samtidigt hängde aktivister från tyska miljöorganisationen Robin Wood upp en banderoll rätt över vägen från två lyktstolpar där regeringen uppmanades att stoppa statliga Vattenfalls framfart. (läs mer på robinwood.se) Carlgren haffades när han lämnade regeringskansliet för att bege sig till Eskilstuna. Fältbiologskvadronen rushade hans bil och tryckte flygbladet i hans hand. Dagen efter budgetsläppet hittas ännu en avverkad gammelskog. Denna gång på mark som ägs av statliga Fastighetsverket i Halmape utanför Jokkmokk. Våran kritik mot regeringen fortsätter – är det detta de menar när de vill ha ”alternativa skyddsformer”? De klarar ju inte ens av att skydda den skog staten själv äger... Skogsnätverket med supporters Tjafsa inte med våra lavar! I Tännforsens naturreservat i norra Jämtland har förhandling hållts mellan Tännforsens turiststation och Fältbiologerna. Kostymklädda dignitärer på hög juridisk nivå lyssnade till o-kostymerad fältbiolog från Östersund snacka lagar, paragrafer och artdöd och förklara varför ett igloobygge som hotar ett stort antal rödlistade lavarter (varav två (CR) och fyra (VU)) inte kan tillåtas. (De akut hotade (CR) lavarena är dels hårig skrovellav, lobaria halii som vid Tännforsen har Sveriges rikaste förekomst, och dvärgblylav, parmelia parvula, som vid Tännforsen förekommer med fruktkroppar, apothecier, vilket är väldigt sällsynt i hela världen) Motpart var Tännforsens turiststationen som tycker det är helt på sin plats att konstruera en igloo (med plats för 150 personer att lyssna på konsert och sedan dricka ett glas i baren) utan att ha några fakta att stödja sig på varför det skulle vara ofarligt för de hotade lavarna. Turiststationens advokat snackade mycket om oväsentliga saker men hade inte så mycket att komma med när vår representant åberopade lagar och paragrafer som borde förbjuda ett sådant projekt. Turiststationens ägare Bertil menade också att han ”inte skulle kunna utrota de där arterna ens om jag försökte,” ett uttalande som visar på en otrolig inkompetens och som han förstås fick äta upp. Vi saknade aldrig svar på tal och med lite tur kommer en dom levereras som kan bli en framgång för de som försöker hejda artutrotningen. Östersunds Fältbiologer Fältbiologernas riksstyrelse Ordförande Linda Nordström: 0971-38030, 070-2541148 Vice ordförande Christina Svanfeldt, 073-7788898 Kanslisekreterare Sofie Karlsson: 013-148742, 070-9991731 Du kan alltid nå styrelsen på Fältbiologisekreterare telefonnumren här brevid. Ditte Green-Petersen: 076-1053067 Dag, natt, kafferast, skördetid, Anställdasekreterare under polisförhör. När som Elisabeth Lindvall: 070-356 22 47 helst. Alla i styrelsen har också Kassör Kristina Johansson: 030-3225530, 070-5395517 en egen e-postadress: fornamn. Sekreterare [email protected]. Sigrid Esbjörnsson, 070-3953614 Vill du nå hela styrelsen Miljösekreterare kan du maila till styrelsen@ Erik Lensell: 040-938549, 076-8377422 faltbiologerna.se Kommunikationssekreterare Jenny Luukkonen: 070-3688961 Pedagogisk sekreterare Hilde Christiansen-Meijer: 013-58037, 070-5141817 Internationell sekreterare Styrelsen, från vänster: Jenny Luukkonen, Hilde Christiansen-Meijer, Sara Svensson: 030-3229877, 073-4069368 Sofie Karlsson, Linda Nordström, Kristina Johansson, Erik Lensell, Ditte Fältbiologen 3/007 | 31 Green-Petersen, Sara Svensson. På bilden saknas Odd Kjellberg och Elisabeth Lindvall. Foto: John Green POSTTIDNING B Fältbiologerna Brunnsgatan 62 802 52 Gävle ADRESSUPPDATERING 111 015 300 Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till postkontoret. 110 06 Stockholm Ute i naturen Inne i miljödebatten Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2