Gamla ekar

advertisement
GAMLA EKAR (Querqus robur) som ekosystem
Inom Nolhagaområdet finns en hel del gamla och mycket stora träd. De flesta är
ekar, men även av bok, lind, ask, björk, lärk samt tall och gran finns det enstaka
riktigt stora träd. Av alla dessa är eken lite speciell, dels genom att den kan nå
avsevärd ålder samt att den dessutom blir grov och majestätisk om den får stå och
växa någorlunda fritt. Att det alltid har funnits en viss mängd gamla ekar inom
många områden är sannolikt en av orsakerna till att den är hemvist för så många
andra organismer, både växter och djur. Totalt är det ca 1500 olika arter som lever på,
av eller är beroende av ekens miljö. Dessa organismer har därför alltid haft tillgång
till detta ekosystem. Från 1800-talets början har dock ekskogarna minskat kraftigt
och nu finns ekhagar med riktigt gamla ekar oftast kvar endast som små rester på
gods och herresäten. Många av invånarna i ekens ekosystem har därför blivit sällsynta
och hotas av att försvinna. En riktig raritet, fågelarten mellanspettt försvann under
1960-talet från sin enda häckningslokal i modern tid, godset Bjärka Säby inom
eklandskapet i mellersta Östergötland.
Nolhagas storekar finns
framförallt inom den s.k.
Ekhagen. Här finns ett
par ekar som når en
diameter av drygt 5 m.
Träden är dessutom
ordentligt höga.
Även om eken inte blir äldst av svenska träd så har den en mycket lång period då
den kan vara av betydelse för sin omgivning. Man talar ibland om att eken växer i 300
år, dör i 300 år och är död i 300 år. Under dessa tre faser lever och frodas olika
organismer i det ekosystem som trädet utgör, antingen det är friskt eller en långsamt
multnande, stående eller liggande låga. Detta system innehåller hundratals olika
organismer, särskilt olika insekter, och på stam och grenar växer ett flertal mossor
och framförallt olika lavar och svampar. En stor del av dessa invånare är sällsynta om
dock välkända, som t.ex. stora ekbocken vilkens enda svenska förekomst utgörs av
gammelekarna i Halltorps hage på Öland. I mulmen (den mer eller mindre nedbrutna
vedrest som samlas i gammelekarnas håligheter) i en del av ekarna i våra trakter, bl. a.
Vikaryd, finns läderbaggen som är sällsynt och för vilken Sverige har ett särskilt
ansvar att bevara de populationer som finns på olika håll i landet. Kanske finns
denna skalbagge även inom Nolhagaområdet?
Storekens fåglar
Nolhagas stora ekar är hemvist för fåglar som nötväcka blåmes, talgoxe,
trädkrypare, bofink, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, stare, björktrast,
ringduva, skogsduva, kaja och kråka. De allra flesta av dessa fåglar är hålbyggare,
varför det krävs att eken är gammal och börjar få håligheter både i stam och grenar.
Koltrast, taltrast, lövsångare, svarthätta och grönsångare utnyttjar ekens krona som
sångtribun och de söker föda i grenverket liksom grönfink oh nötskrika. I mer slutna
ekskogar eller i ekskogar som är mer uppblandade med andra lövträd samt en och
annan gran och med ett buskskikt tillkommer många gånger ytterligare arter.
Insekter på storeken
Kronan och grenverket med blommor och blad är hem för ett stort antal olika
insekter. Bland fjärilarna är kanske ekvecklaren den som är mest välkänd. Ibland
förekommer den i sådan mängd att larverna helt kaläter kronorna. Sker det tidigt på
säsongen så hinner eken bilda en ny om än svagare bladgeneration, i annat fall står
eken kal till nästa vår. Lövskogsnunnan kan på liknande sätt kaläta skogar, men är
numera sällsynt i Sverige och de sista härjningarna daterar sig till början av 1900-talet.
En annan art är den vackert blåvioletta eksnabbvingen som håller till uppe bland
ekkronorna och därför inte ses så ofta trots att den är mycket vanlig vissa år. Vid
skador i barken som ger upphov till savflöden kan man ibland få se dagfjärilar som
sorgmantel, amiral, påfågelöga och nässelfjäril, liksom en mängd getingar, flugor och
ett antal olika skalbaggar. En del av dessa savflöden förorsakas av vedlevande
skalbaggar då dessa lämnar trädet genom att gnaga en gång ut genom barken. Andra
fjärilar som man ibland hittar på eken är; oxhuvudspinnare, vars larver lever i täta
grupper, allmän träddödare vars stora larv man kan få se krypande på marken då den
letar efter en förpuppningsplats i jorden, har man tur kanske man upptäcker det stora
ekordensflyet sittande på en ekstam och om den känner sig hotad exponerar den
plötsligt sina vackert klarröda bakvingar och genom överraskningseffekten kan den
klara sig från fiender som t.ex. fåglar.
För ett flertal skalbaggar utgör eken ett viktigt livsrum. Inledningsvis har den
sällsynta läderbaggen och den på ett enda ställe förekommande stora ekbocken
nämnts. Mest kända av de skalbaggsarter som frekventerar eken är dock den mycket
stora och ståtliga ekoxen, där hannen med sina ”horn” (vilka i själva verket är käkar)
kan nå en storlek av 8 cm. Dessa används när hannarna kämpar om honorna, en
ofarlig kamp som brukar sluta med att förloraren faller till marken. Larven lever i fem
år inne i den murkna veden innan den förpuppas. Ingenstans är ekoxen vanlig och
den har minskat på senare år i takt med att gammal ekskog blivit ovanligare. Vid
kraftigare angrepp av fjärilslarver kan man kanske få se den stora larvmördaren som
är en stor metallglänsande skalbagge som lever av fjärilslarverna. På försommaren
springer dessutom lövträdslöparen omkring på stammar och grenar. I lövverket
liksom i den murkna veden finns yttrligare ett större antal olika skalbaggar som
vanligen är ganska små.
På bladen av ekar kan man många gånger få se röda runda bildningar på
undersidan, vilka kallas ekgalläppllen. Ett sådant är hemvist för larven till en liten
gallstekel. Honan placerar ett ägg i bladnerven, och genom kemisk påverkan
produceras utväxten, gallen, runt ägget. Larven som kläcks växer samtidigt med
gallen och på detta sätt är larven skyddad och har god tillgång till föda. En annan
vanlig gallbildning är potatisgallen, vilken är en större bildning orsakad av att en
gallstekelart lagt ett ägg i en knopp och återigen, genom kemisk påverkan bildas
gallen och tjänar som skydd och föda åt stekelns larv
Uppe i ekarnas kronor, på blommor och späda blad, trivs ett flertal bladlusarter
som också förorsakar savflöden och som själva utsöndrar honungsdagg vilken
attraherar getingar, flugor och myror. Har man tur kan man här få se bladluslejonet,
vilket är guldögonsländans larv som är ett glupskt rovdjur och till stor del lever av
bladlöss. I bladverket finns dessutom flera arter av skinnbaggar vilka lever av att suga
växtsaft genom sin snabellika mun. En spindelart, den ljusgröna gurkspindeln, är
karakteristisk för ekar i lövbryn. Honan spinner ett runt litet nät från bladkant till
bladkant och den mindre hanen sitter oftast i utkanten på detta nät. Går något snett
vid parningen riskerar hanen att bli uppäten av honan.
Däggdjur
I Sverige är ekorren det däggdjur som oftast ses i eken, antingen den söker efter
ekollon eller efter nötter i hassellundarna som oftast bildar undervegetation i
ekskogar på bördigare mark. Genom att ekorren samlar förråd som göms i marken
(och många gånger glöms av) så bidrar ekorren till att sprida både ek och hassel i
dessa skogar. Boet kan kanske någon gång ligga i ett trädhål, men oftare är det ett tätt
och fodrat risbo i någon grenklyka. I håligheterna i stora gammelekar finns dessutom
fladdermöss av flera arter vilka kan ses flygande i skymningen under
sommarhalvåret.
Blomväxter
Beroende på hur gammelekskogen ser ut så varierar naturligtvis den växtlighet
som trivs där. Är det en öppen och ljus ekhage så finns kanske framförallt gräs och
örter som är ljuskrävande. Även mer slutna ekskogar på rikare mark kan ha en
våraspekt med ljuskrävande växter som vitsippa och blåsippa är det ängsartat även
gullviva. I Nolhagas ekpark finns en del vitsippor och violer, men inte mycket mer
eftersom det är i huvudsak kultiverat med gräsväxt. I anslutning till ekar på andra
platser inom området finns mest triviala arter som ekorrbär och skogstjärna samt
någon enstaka konvalj.
Mossor och lavar
Eftersom markskiktet är kultiverat finns i stort sett inga markmossor, utan endast
arter som växer på ekarna. Man kan urskilja två typer med olika krav, dels de som är
mer krävande när det gäller fuktighet, dels de som tål torka mycket bättre och därför
är konkurrenskraftiga under sådana förhållanden. De förra växer i mer skuggiga
lägen på stammen eller basalt ner mot marken och de förra kan man hitta
exponerade för sol och uttorkning på stam och grövre grenar.
En vanlig lav på större ekar är
porlaven (Pertusaria pertusa) som är
mycket karakteristisk. I vissa miljöer är
dock gamla ekar hemvist för ett flertal
ovanliga eller sällsynta lavar.
Sannolikt hör detta ihop med att
gamla ekar innebär en lång
kontinuitet, vilket många lavar kräver.
När det gäller lavarna så finns en mycket större variation beroende på att dessa är
mer tåliga mot uttorkning. Uppe i trädkronan hittar man ett antal karakteristiska
busklavar: bl.a. blomskägglav. På många smågrenar finns också bladlavar som kräver
en viss exponering, men annars förekommer en del stora men relativt ovanliga arter
som lunglav mest på grövre grenar och stammen. Detta gäller även skorplavarna
vilka är allra vanligast på stammen. Här finns en varierad miljö genom att gradienter
skapas av solexponering och fuktighet, och de grova barksprickorna bidrar ytterligare
till att differentiera de tillgängliga miljöerna. Tittar man riktigt nära på olika ställen på
stammen så hittar man många små mossor och en hel del små lavar bl.a. de som ser
ut som små spikar (de svarta punkterna mitt i bilden nedan).
En av de
”spiklavar” som
förekommer på
gammelekarna
inom Nolhaga
Svampar
Här får man skilja på de vedlevande tickorna och de marklevande vanliga
storsvampar som bildar mykorrhiza ihop med ekens rötter. I Nolhaga finns inte så
mycket vedlevande svampar på ekarna eftersom de flesta träden är förhållandevis
unga och friska. Dock hittar man enstaka tickor på avdödad ved eller på gamla
stubbar. När det gäller marksvamparna så finns dels några som är typiska för
ekskogen dels ett antal arter som mera lever i den allmänna miljö som ekparken
utgör. Bland dessa finner man arter som de gulrödfärgade giftiga sopparna och
kamsvamp och rodnande flugsvamp Kanske inte någon rikare svampflora, men
några av arterna förekommer rikligt och är därmed lite spektakulära.
SPECIELLA MILJÖER – stora ekar (Quercus robur)
X – Fiskevillan som utgör startpunkt och återsamlings- eller
slutpunkt för promenaden.
1 – Stor ek och ihålig ek vid Fågeldammarna. Till vänster
5 – Stor solitärek med nedblåst gren på marken. Denna
2 – Ekhagen med storekar av varierande diameter. Här
6 – Stor solitärek med vidlyftig krona. Solexponerad och
precis vid gångvägen samt nere vid stranden.
finns mossor och olika lavar beroende på exponering respektive
skugga.
3 – Solbelysta storekar och ett par liggande stammar.
4 – Stor ek som står solitärt. Växtplatsen relativt skuggig.
växtplats är mer solexponerad.
öppet runt eken som ändå står skyddat.
7 – Mycket exponerad solitär storek. Grova grenar och
mycket väl utbildad krona och barken är mycket grov.
8 – Varierat ekbestånd i Hjorthägnet. Ekar av mer normal
grovlek. Exponering från mycket soligt till djup skugga. En hel
del träd är döda.
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Create flashcards