150 ord och begrepp inom astronomisk navigation Skriven av © Gösta Bågenholm. Införd 2005-06-12. Gösta Bågenholm är sjökapten och filosofie doktor i arkeologi. Han har skrivit ett lexikon om medeltida sjötermer på Island och arbetar just nu, år 2005, med ett modernt nautiskt lexikon. Följande sidor är hans ordlista: "150 ord och begrepp inom astronomisk navigation". Detta är de grundläggande termerna och de kan vara intressanta att känna till också för den som inte har sextant ombord. Vi har Bågenholms tillstånd att lägga ut detta på Internet. Inledning Att finna sin position på ett öppet hav med hjälp av astronomisk navigation är idag ovanligt. Det är en reservmetod som allt färre navigatörer behärskar fullt ut. Ämnet har låg prioriterat på navigationsskolor. Bristen på praktik gör också sitt till. För att underlätta behållningen av den med möda inlärda astronomiska navigationen (som nautisk reservmetod) har jag sammanställt en alfabetiskt lista. Listan ersätter inte en kursbok i astronomisk navigation, men den är tänkt att underlätta inlärandet, behållningen och förståelsen för metoden och de kulturhistoriska miljöer (dvs dåtida skepp) där astronomisk navigation var en viktig del av vardagen. Avancerad astronomisk navigering är en konst som utvecklades och förfinades under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Nya nautiska instrument som kronometer, oktant och sextant såg då dagens ljus. Förståelsen av fenomenen missvisning och deviation ökades och därmed också kompasskunskapen. Den första moderna nautiska almanackan trycktes 1766.[1] De sista stora geografiska upptäckterna: kartläggningen av Stilla havets övärld och kringseglandet av Australien är resultat av att navigatörer som James Cook (1728-1779) och Matthew Flinders (1774-1814) hade ny teknik ombord. Deras framgångar berodde nästan uteslutande på att de kunde bestämma longituden med hjälp av den då nyuppfunna kronometern. Oaktat att astronomisk navigation är flera tusen år gammal är det bara ca. 250 år sedan en tillräckligt noggrann kronometer (klocka) konstruerades. Utan exakt tid och erforderliga astronomiska data över himlakropparna är det svårt, för att inte säga omöjligt, att bestämma longituden till havs. Kronometern uppfanns i slutet av 1700talet, men det tog nästan sextio år därefter innan kronometrarna var någorlunda vanlig ombord på civila oceangående skepp. Efter ytterligare 160 - 170 år har astronomisk navigation nästan undantagslöst ersatts av modern satellitnavigering.[2] A ABC-tabell, se under Asimuttabell. Aftonstjärna (eng. evening star) är ett gammalt namn för planeten Venus, när Venus lyser klar på den ljusa kvällshimmeln. Sådana kvällar syns först bland stjärnor och planeter därav namnet. -stjärna skall här förstås som irrstjärna (dvs planet). Afton- är ett specifikt nordiskt ord. Grundbetydelsen kan vara efter arbetets slut. Jfr. Morgonstjärna & Planet. Agetontabell, se under Höjdtabell. Alidad, alihdad, alhidad, arm (eng. index bar, ty. zeigerarm, alhidade, fr. alidade) är den rörliga delen (armen) i ett vinkelmätningsinstrument, astrolab, kvadrant, oktant, pejlskiva, sextant m.fl. Tvärpinnen i en jakobstav kallas också alidad. Till sjöss används mycket ofta ordet arm som synonym till sextantens, pejlskivans och oktantens alidader. Alidad är ett lån från arab. al-hidad (stolpe, pelare). De första alidaderna satt sannolikt på arabiska pilgrimsastrolaber (se Astrolab). Med den vridbara alidaden kan man mäta vinkeln mellan horisonten, zenit och polstjärnan, och på så sätt få fram latituden. Eftersom alidadens läge vid pejling av polstjärnan vid Mekka var utmärkt på astrolaben kan skillnaden mellan pejlad aktuell höjd och polstjärnans höjd vid Mekka omräknas till ett avstånd, fågelvägen från ”här” till Mekkas latitud. Förutom Mekka kan man markera hembyns och större städers latituder på astrolaben och på så sätt beräkna fler avstånd (dvs skillnad i latitud) än från ”här” till Mekka. Sextantens och oktantens alidad kommer primärt (både tekniskt och etymologiskt) från kvadrantens lodsnöre, vilket i sin tur kommer från astrolabens alidad. Apparent (eng. apparent, ty. scheinbar) är ett begrepp inom astronomisk navigation som används för att bestämma astronomiska höjdvinklar. Apparent kommer närmast från eng. apparent (synbar, skenbar), men eng. apparent går via medeltidsfranskans apparant tillbaka till latin apparens som är pres. part. av apparere (synbar). Grundbetydelsen av apparent är skenbar. Se Apparent horisont, Apparent höjd & Apparent ort. Apparent horisont (eng. apparent horizon, ty. sichtbarer horizont) är den horisont den astronomiske navigatören ser och mäter till. Den synliga horisonten sammanfaller med den apparenta horisonten när navigatörens öga befinner sig i vattenytan. Det är detta horisontalplan genom navigatörens öga som bestämmer den apparenta horisonten. När navigatören höjer sig över ytan rör sig den synliga horisonten bortåt och sjunker. En ny vinkel (som kallas horisontens dalnining, dalning eller dip) uppträder mellan den ändrade siktlinjen till horisonten och den apparenta horisonten. Se Apparent höjd & Horisontens dalnining. Apparent höjd (eng. apparent altitude, ty. scheinbare höhe) är den observerade höjd (uppmätta höjden) över horisonten som en himlakropp befinner sig i efter att denna uppmätta höjd korrigeras för (horisontens) dalning (eng. dip). Detta under förutsättning att instrumentet (sextanten) är felfri, annars tillkommer först en rättelse för instrumentfel. I korthet: Apparent höjd är lika med observerad höjd korrigerad för horisontens dalning. Se Apparent horisont & Horisontens dalning. Apparent ort (eng. apparent place, ty. scheinbare ort) är en himlakropps position på himlavalvet, där koordinaterna korrigerats för strålbrytning (refraktion), dvs ljusets böjning vid gång genom lufthavet. Se Apparent & Strålbrytning. Aries, se Vårdagjämningspunkten. Asimut, azimut (eng. azimuth) kan enklast översättas med bäringen till en himlakropp, som med sextantens eller fantasins hjälp dragits lodrätt ner till horisonten. Asimut är en av de två sfäriska koorinaterna. Den andra koordinaten är höjd. Av detta följer att asimut är en båge från norr mätt åt öst eller väst till den punkt där himlakroppens vertikalcirkel skär horisonten. Asimut räknas från nord på nordliga latituder, och från syd på sydliga latituder. Asimut är ett astronomisk begrepp som också används inom satellitnavigation. Asimut är bildat efter arabiskans as-sumut vägarna, riktningarna (dvs plural av arab. as-samt = sv. vägen, riktningen). Jfr. Höjd. Asimutberäkning (eng. azimuth calculation) är att beräkna en himlakropps asimut. Jfr. Horisontalasimut. Asimutdiagram (eng. azimuth diagram) är en grafisk metod att finna himlakroppars asimut. Jfr. Star Finder & Stjärnglob. Asimuttabell (eng. asimuth tables) är tabellariska uppställningar där man kan finna en himlakropps asimut, då egen latitud och himlakroppens deklination och timvinkel är kända. Asimuttabeller ingår ibland i nautiska tabellverk under beteckningen ABC-tabeller. Jfr. Höjdtabell. Astrolab, astrolabium (eng. astrolabe) är ett skivformigt instrument, med tillhörande alidad (till sjöastrolab) eller aranea till landastrolaber (aranea är en metallplatta som fungerar som stjärnkarta i stereografisk projektion). Med astrolaben mäter man solens, polstjärnans, andra stjärnors och planeternas höjder. Astrolaben gör det också möjligt att bestämma tiden för en himlakropps upp- och nedgång. Astrolaber antas ha funnits under antiken, för ca. 2000 år sedan. Sjöastrolaben, som är betydligt enklare än landastrolaben, är en tidig föregångare till sextanten. Sjöastrolabers enkelhet (jämfört med landastrolaber) förklaras av att det är svårare att göra mätningar på ett gungande skeppsdäck än på land. Astro- kommer av grek. astron (stjärna, stjärnbild). lab-, labium kommer av grek. lambanein (fatta). Grundbetydelsen är ≈ infångad och därmed mätbar [himlakropp]. Se Alidad & Astronomiska instrument. Astronavigering (eng. astronavigation) som synonym till astronomisk navigering. Namnet förekommer som svensk titel (1979) i Bobby Schenks mycket pedagogiska kursbok i astronomisk navigation (Astronavigering. Praktisk tillämpning av astronomiska navigation utan formler). Se Astronomisk navigering. Astronomiska instrument (eng. instruments of celestial navigation) är en samlingsterm för hjälpmedel vid mätning av himlakroppars tim- och höjdvinklar. Se Alidad, Astrolab, Brissextant, Cirkel, Davis kvadrant, Jakobsstav, Kamal, Kronometer, Kvadrant, Nattskiva, Sextant & Teodolit. Astronomiska klockan, se Sann tid & Nattskiva. Astronomiska koordinater är olika tänkta linjer, eller mer exakt bågar över himlavalvet. Med vertikal- och horisontalbågar kan bekvämt ange en himlakropps läge och rörelse. Stjärnglober är uppbyggda enligt denna modell. Stjärnglobens vertikal- och horisontalbågar motsvaras på en jordglob av longituder och latituder. Jordekvatorn - om den dras ut i rymden - sammanfaller med himmelsekvatorn (om man betraktar himlavalvet som en glob som omger jorden). I denna modell sammanfaller himmelspolen ≈ med polstjärnan. [3] Vill man göra en plan karta över himlen kan man dela upp himlen i cirklar där den yttersta cirkeln motsvarar himmelsekvatorn och där den innersta minsta cirkeln blott blir en punkt som utmärker norra eller södra himmelspolen. Från himmelspolen ritas raka linjer ut mot himmelsekvatorn. Detta koordinatsystemet liknar en spindelväv. Ringarna kallas deklinationer. De motsvarar jordens breddgrader. De raka sträcken kallas endera timvinklar eller rektascensioner. De motsvarar jordens längdgrader. Något förenklat kan man säga att astronomisk vetenskap använder tre koordinater: (1) avstånd, (2) breddgrader över himmelskupolen (3) längdgrader över himmelskupolen. Avstånd anges i ljusår eller km, men är av lite intresse för den astronomiska navigationen. (2) och (3) är astronomiska koordinater. I astronomisk navigation betraktas alla himlakroppar som tvådimensionella ljuspunkter på en plan himmelskupol. De finns flera olika astronomiska koordinatsystem. De har olika namn beroende på vad man utgår från som himlavalvets grundplan (himmelsekvatorn, ekliptikan, eller vintergatan) och vad man utgår från som denna grundplans noll-latitud. (1) Sammanfaller jordekvatorn med himmelsekvatorn kallas himmelskupolens breddgrader deklinationer. Himmelskupolens längdgrader kallas timvinklar. I detta fallet är också himmelsekvatorns nollpunkt och himmelskupolens noll-längdgrad parallell med Greenwich meridian, dvs jordens nollmeridian (se Referensmeridian). (2) Om istället himmelsekvatorns nollpunkt är vårdagjämningspunkten kallas himmelsklotets längdgrader rektascensioner. De räknas moturs från vårdagjämningspunkten utmed himmelsekvatorn till den deklinationscirkel (längdgrad) som skär den himlakropp man önskar ge en position. Se Rektascension. (3) Om ekliptikan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas himmelskupolens breddgrad (ekliptikal) bredd och dess längdgrad (ekliptikal) längd. Se Ekliptika. (4) Om slutligen vintergatan är grundplan, istället för himmelsekvatorn, kallas vintergatan galaxtisk ekvator. Himmelskupolens breddgrad kallas galaktisk latitud och dess längdgrad galaktisk longitud. Inom astronomisk navigation använder man sig av deklination (breddgrad) och timvinkel. Timvinklar anger avståndet från nollmeridian (Greenwich meridian). Härav följer att himmelsekvatorn är den (moderna) astronomiska navigationens grundplan. Jfr. Deklination, Efemerider, Himmelsekvator, Himmelspol, Himmelsklot, Projektionspunkt & Rektascension & Vintergatan. Astronomisk dag, se under Astronomisk tid. Astronomisk grundtriangel (eng. astronomical triangle) är en tänkt sfärisk triangel på himlavalvet. Inom astronomisk navigation används den astronomisk grundtriangeln för ortsbestämning (dvs att räkna fram sin position). Triangelns tre hörn är: (1) zenit (vilket bestäms av t.ex. den plats där navigatören är), (2) himmelspolen, (3) himlakroppen. Om den astronomiska grundtriangeln är projekterad på jordklotet motsvaras (1) av platsen på jorden där navigatören är, (2) av Nordpolen och (3) av himlakroppens projektionspunkt. Sträckan mellan (1) och (3) är grundtriangelns ena sida. Sträckan är en storcirkelbåge eftersom figuren är sfärisk, jorden är ju ett klot. En annan sida är mellan (1) och (2), varav följer att den tredje och återstående triangelsidan (mellan 2 och 3) kan räknas ut matematiskt. Jfr. Astronomisk ortlinje & Haversin. Astronomisk navigering (eng. celestial navigation) är att hitta sin position på havet (eller på jorden) genom att mäta himlakroppas höjd över horisonten med vinkelmätningsinstrument typ sextant, kvadrant, oktant, astrolab, m.fl och därmed bestämma på vilka ortlinjer man befinner sig. Principen är enkel. En korrekt inmätt himlakropp kan ge en ortlinje. Två eller flera ortlinjer som skär varandra ger oss positionen. Hela hemligheten bakom den moderna astronomiska navigationen är att förstå innebörden bakom ordet projektionspunkt. Se Projektionspunkt. Den astronomiska navigationens ursprung är enkla inmätningar av polstjärnan. Det gav latituden (se Himmelspol). Longituden fann man inte förrän den engelske urmakaren John Harrison (1693-1776) konstruerade en praktiskt användbar kronometer för sjöbruk ca. 1759. Longitiuden lästes då som ett avstånd från ”här” till Greenwichobservatoriet i London (se Longitud). Kruxet är att man måste mäta exakt tid för att finna sin exakta longitud, varav följer att den exakta astronomiska navigationen är en tämligen ung vetenskap. Den föddes först på 1700-talet efter att kronometern hade uppfunnits. Se vidare: Apparent, Astronomiska instrument, Astronomiska koordinater, Astronomisk grundtriangel, Astronomisk ortlinje, Brissextant, Deklination, Himmelspol, Horisontens dalning, Höjdmetoden, Höjdrättelse, Kronometer, Longitud, Medeltid, Meridian, Middagshöjd, Middagslongitud, Måndistans, Nautisk almanacka, Nordpolen, Projektionspunkt, Referensmeridian, Sann middag, Sann tid, Sextant, Star Finder, Stjärnnavigering, Tidsekvationen Timvinkel & Vårdagjämningspunkten. Astronomisk ortlinje, sumnerlinje, likahöjdlinje (eng. astronomical position line, [ledigare] sumner line, ty. sumner standlinie) är ett avstånd från en himlakropps projektionspunkt på jordklotet. Den astronomiska ortlinjen läggs ut som en cirkel, där projektionspunkten är i mitten, och avståndet mellan projektionspunkten och egen position är en radie. Det är cirkeln som är den astronomiska ortlinjen. Vid astronomisk navigation räknar man först ut den pejlade himlakroppens projektionspunkt (den kan endera räknas ut för hand, eller slås fram på förprogrammerade räknedosor, eller slås upp i en nautikalalmanacka). Därefter mäter man himlakroppens höjd över den synliga horisonten (med en sextant, eller med ett annat likvärdigt vinkelmätningsinstrument). Den uppmätta höjden ger (efter ganska enkla matematiska korrektioner) avståndet till projektionspunkten. Detta avstånd kan vara ofantligt stort. Om man mäter solhöjden utanför Orust, den 21 mars finns solens projektionspunkt vid Ekvatorn. Man får en ring runt jorden, där radien är avståndet från Ekvatorn till Orust (≈ 645 landmil)! Även om jag vet, att jag är nära Orust, så vet jag egentligen inte mer än att jag befinner mig någonstans på den ortlinje som jag räknat ut. Men jag vet inte var exakt på denna ortlinje jag befinner mig. Pejlar jag månen (som ibland syns mitt på dagen) får jag en ny ortlinje. Där denna nya ortlinje skär den gamla (solens) ortlinje utanför Orust, exakt där är jag. Vad jag fått är två cirklar som läggs ovanpå varandra (solens ortlinje och månens ortlinje). Dessa cirklar skär varandra på två punkter: En (i detta fallet) utanför Orust och den andra - på andra sidan jordklotet! Mina ortlinjer utanför Orust är raka streck på mitt sjökort (cirkelbågen är så stor att jag kan bortse från krökningen). Ort betyder här pejlat läge (observerat läge). Likahöjd betyder att var jag än mäter himlakroppen utefter min ortlinje - och vid exakt samma tidpunkt - kommer den uppmätta höjden till den pejlade himlakroppen att vara exakt likadan. Den astronomiska ortlinjen upptäcktes av en sjökapten från USA, Thomas H. Sumner den 18 december 1837. Den kallas därför ibland för sumnerlinje (eng. Sumner line). Se Höjdmetoden. Astronomisk tid (eng. astronomical time) var en dygnsindelning före 1925 i engelska nautikalalmanackor. Den räknades mellan en himlakropps två närmast följande meridianpassageer. I anslutning till begreppet astronomisk tid blev en astronomisk dag definierad som solens två på varandra följande meridianpassager, dvs från kl. 12.00.00 sann tid till kl. 12.00.00 sann tid nästföljande dag. B Brissextant, fixvinkelsextant (eng. brissextant, ty. minisextant) är ett litet dubbelreflekterande eller kvadruppelreflekterande vinkelmätningsinstrument med tre, eller fler speglar. En spegel är färgad och fungerar samtidigt som fast skymglas. Instrumentet saknar rörliga delar. Det första man måste göra när man köpt instrumentet är att mäta ut dess exakta fixerade vinkel mot en känd vinkel. Man får då, en gång för alla, instrumentkalibrering, korrektion för solens halvdiameter och korrektion för atmosfärens refraktion. Instrumentet har därefter bara en inställning. En korrigerad rättad höjdvinkel. När man tar ut en position håller man instrumentet nära ögat. Istället för att flytta en alidad (sextantarm) väntar man till solen tangerar horisonten och antecknar tiden. Eftersom instrumentet är kvadruppelreflekterande innebär det att man får åtta solar i rad: tre starka dubbelreflekterande solar och fem svagare kvadruppelreflekterande solar, som ett pärlband. När första solen tangerar horisonten och antecknats väntar man till nästa sol, eller vilken som helst av de återstående sju solarna tangerar horisonten och antecknar den nya tiden, eller tiderna. Man kan ta upp till åtta olika solhöjder på en mätning. Solhöjd och tid ger position, endera man räknar fram positionen för hand, slår upp den i nautikalalmanacka eller får fram den med hjälp av en miniräknare. Inte sedan sextanten uppfanns 1757 har någon så stor inovation presenterats inom området som brissextanten. Den är uppfunnen av den svenske båtkonstruktören Sven Yrvind (f. Lundin 1939). Bris® var Yrvinds firmamärke. Namnet går tillbaka till en långfärdslustbåt som Yrvind konstruerade 1970 och byggde 1971. Båten hette Bris. C Celesta meridianen, meridianen på stället (eng. celestial meridian) är den storcirkel på himmelssfären som går genom himmelspolerna och en navigatörens zenit och nadir. Eftersom navigatören följer med jordrotationen innebär det att den celesta meridianen också vrider sig med jordrotationen från väst mot öst (dvs motsatt solens skenbara vandring över himlavalvet från öst mot väst). Celest kommer av latin caelestis sv. ≈ som hör eller rör himmelsrymden, jfr. lat. caelum (himmel). Se Meridian, Nadir & Zenit. Cirkel, prismacirkel, Bordas cirkel är ett äldre (runt) astronomiskt instrument som användes för att fastställa longituder till sjöss. Den kan också användas vid sjömätning och lantmäteri. Cirkeln är ett vinkelmätningsinstrument av samma beskaffenhet som oktanten och sextanten. Men den tillåter mätning av större vinklar än dessa och var därför (mer) användbar vid mätning av måndistanser. Cirkeln uppfanns av den danske astronomen Ole Römer (1644-1710). Den förfinades 1775 av den franske matematikern Charles de Borda (1733-99) och kom därefter till praktiskt bruk. Jfr. Måndistans. Cirkumpolär (eng. circumpolar) betyder runt polen. Inom astronomisk navigering kallas stjärnor som inte går under horisonten på sin skenbara vandring runt himmeln för cirkumpolära stjärnor. Karlavagnens stjärnor är cirkumpolära. D Daglig parallax (eng. diurnal parallax) är ett mätfel som uppkommer vid astronomisk navigation eftersom alla beräkningar teoretiskt utgår från att man mäter en rät linje som börjar i jordens medelpunkt går rakt genom navigatören och vidare ut i rymden för att stanna vid Solens, Månens, Venus eller Mars medelpunkt. Det är bara dessa himlakroppar som ger daglig parallax. I verkligheten mäter man en rak linje från jordytan och inte från jordens medelpunkt. Det ger ett litet men märkbart vinkelfel. Korrigering för detta vinkelfel kallas daglig parallax. Felet ingår i totalrättelsen och brukar betecknas med R (som står för jordradien). R kan beskrivas som en triangel vars hörn är jordens och himlakroppens medelpunkter samt navigatörens plats på jordytan. Härav följer att en himlakropp som står i zenti 90° saknar parallaxfel. Den teoretiska mätlinjen är spikrak. När det gäller stjärnor är avståndet till dem så stort att det inte ger någon daglig parallax. Befinner sig himlakroppen i horisonten kallas vinkelfelet - som då är störst horisontalparallax. Detta fel brukar betecknas med HR. Jfr. Höjdrättelse & Parallax 1. Dalnining, se Horisontens dalnining. Datumlinjen (eng. date line, ty datumgrenze) är med vissa justeringar den 180:e longitudgraden räknat från Greenwich. Passerar man datumlinjen från öster till väster får man lägga till en dag (dubblera ett datum). Passerar man datumlinjen från väster till öster får man dra ifrån en dag (hoppa över ett datum). Vid jordenruntresor, i östlig riktning, måste man ställa fram klockan en timme för varje tidzon om femton grader som man passerar. När Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout reste jorden runt på 80 dagar i Jules Vernes roman (från 1873): Jorden runt på 80 dagar glömde de bort datumlinjen vilket fick betydande inverkan på utgången av romanen. Sv. datumlinje är en ganska underlig kontamination av ty. datumgrenze och eng. date line. Grundbetydelsen av datum- i ty. datumgrenze är referens (> medeltidslatin datum ≈ angiven plats och tid). -linje kommer av eng. line (linje). Jfr. Lokal tid, Meridian, Referensmeridian & Tidzon. Davis kvadrant, engelsk kvadrant, backstav (eng. Davis's quadrant, back-staff) är en förbättring och utveckling av kvadranten och jakobstaven. Davis kvadrant förbådar oktanten. För att slippa den tunga bågen i kvadranten är daviskvadrantens båge uppdelad i två mindre bågar, limber (som tillsammans blir 90°). Den mindre bågen har ungefär hälften så korta ben som den större. Totalt finns tre ben. Det mittersta benet är gemensamt för båda bågarna. Båda bågarna är graderade (i en åttondels cirkel) och de har var sin flyttbar diopter (≈ sikten). I centrum av instrumentet finns en spegel (ett metallblad) med spalt (dvs en smal springa). För att finna solens höjd vände navigatören ryggen mot solen, därav namnet backstav. Stav syftar på likheten med jakobstaven. Navigatören iakttog horisonten genom spegelns spalt och flyttade dioptrarna så att solbilden föll genom den ena dioptern till spegeln och vidare till den andra dioptern. Dioptrarnas lägen avlästes från bågens gradskiva. Summan av de båda avlästa dioptranas vinklar ger solens höjd. Davis kvadrant användes för avläsning av solhöjder. För stjärnhöjder var den mindre lämpad än jakobsstaven, varför de båda instrumenten användes som komplement till varandra fram till dess att oktanten uppfanns och blev allmän i slutet av 1700-talet. Davis kvadrant uppges vara uppfunnen av den engelske upptäktsresanden John Davis (ca. 1550 - 1605) ca. 1594, men ett liknande instrumet finns beskrivet av den iransk-arabiske vetenskapsmannen Avicenna, alias Abul-Hassan Ibn Sina (9801037). Härav följer att Davis kvadrant kan vara en utveckling av ett arabiskt sjöinstrument som John Davis kommit i kontakt med under någon av sina upptäcktsresor.[4] Se Astronomiska instrument, Diopter, Jakobsstav & Kvadrant. Dekadragning betyder att man har ett värde för en kronometers genomsnittliga dragning (fel) som grundar sig på (minst) tio dagliga jämförelser med korrekta tidsignaler. Dragning och deckadragning bokförs i en kronometerjournal. Eftersom kronometrar aldrig ställs om, de dras bara upp, måste man känna kronometerns dragning (fel). För att få GMT avläses kronometern och dragningen (tidsfelet) läggs till eller dras ifrån, beroende på om kronometern går efter eller före. Deka- är bildat av grek. deka (tio). Se Kronometerjournal. Deklination (eng. declination) är himmelskupolens breddgrader. De räknas från 0° (himmelsekvatorn) till +90° (norra himmelspolen) eller -90° (södra himmelspolen). Om man ritar in alla stjärnbilder på en stjärnglob och placerar jorden i mitten av globen och drar ut jordens paralleller (breddgrader) till himmelsgloben, då blir dessa paralleller deklinationer på himmelsgloben. Deklinationsparallellerna bildas av plan som är parallella med himelsekvatorn och som är vinkelräta mot en tänkt världsaxel som går från den ena himmelspolen till den andra och genom jordens medelpunkt och genom jordens båda poler. Himlavalvets longitud kallas timvinkel - om himlens noll-längdgrad är parallell med Greenwich meridian: dvs jordens nollmeridian, se Referensmeridian. Om himmelsekvatorns nollpunkt istället är vårdagjämningspunkten, kallas himmelsklotets longituder rektascensioner, se Rektascension. Deklination är bildat ur latinets deklinare (vika, böja). Det som är böjt är den tänkta deklinationen på den tänkta himmelskupolen. Jfr. Greenwich timvinkel & Projektionspunkt. Deklinationscirkel, timcirkel (eng. cirkle of declination) är en halv storcirkel går från (himmels)pol till (himmels)pol över himlavalvet och vinkelrätt mot ekvatorn. Deklinationscirkeln motsvarar meridianer på jorden. Dip, se Horisontens dalning. Dubbelreflexion, se under Sextant. E ECEF (earth-centred / earth-fixed), se under Himmelsklot. Efemerider (eng. ephemerides) kallas himlakropparnas ställning vid en viss tidpunkt. Sådana data publiceras i de större astronomiska årsböckerna. I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel (projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud). Efemerider är bildat av grekiskans efemerides (dagböcker). Grundbetydelsen är ≈ uppgifter för nautikalalmanackan. Jfr. Astronomiska koordinater, Deklination, Efemerider, Greenwich timvinkel, Himmelsklot, Nautisk almanacka & Rektascension. Ekliptika (eng. ecliptic, ty. ekliptik) kallas solens skenbara bana på himmelsklotet under ett år. Ekliptikans höjd över himmelsekvatorn sammanfaller med solens skenbara höjd över himmelsekvatorn för var och en av årets dagar. Härav följer att ekliptikan som mest når +23°27' över himmelsekvatorn vilket också är solens högsta projektionspunkt vilket infaller sann middag den 21/6 (dvs på midsommar). Solens projektionspunkt är på ekvatorn på höst- och vårdagjämningen sann middag den 23 september respektive 21 mars. Solens projektionspunkt är som lägst -23°27' sann middag den 22/12. På stjärnglober brukar ekliptikan ritas som ett antal solar på en sinuskurva som når högst +23°27' över himmelsekvatorn och som lägst 23°27' under himmelsekvatorn. Ekliptikan är underkastad små periodiska förändringar. Ekliptika är bildat efter grek. ekleipein (utelämna, försvinna, förmörkas). Jfr. Nod & Sann middag. F Fixstjärna (eng. fixed star) är stjärnorna på himlen. De har fasta fixerade avstånd mellan sig. Tidigare betraktades även planeter som stjärnor. Dessa kallades irrstjärnor i motsats till de fasta fixerade fixstjärnorna. Skenbart förflyttar sig planeterna ganska oregelbundet över himlavalvet. Fix- kommer av latin fixus (fast). Ytterst är fixstjärna ett motsatsord till irrstjärna (planet). Jfr. Planet. Fixvinkelsextant, se Brissextant. G GHA (eng. Greenwich hour angle), se Greenwich timvinkel. Greenwich timvinkel, GHA (eng. Greenwich hour angle) är en projektionspunktens longitud. Se Projektionspunkt. Greenwich timvinkel mäts från Greenwich' meridian, från 0° till 360° och åt väster. En projektionspunktens på jordytan som har O 15° motsvaras av en Greenwich timvinkel 345°. I astronomisk navigation anges en himlakropps läge i grennwichvinkel (projektionspunkens longitud) och deklination (projektionspunktens latitud). Eng. Greenwich hour angle har sitt namn av att man fram till ungefär mitten av 1900-talet angav vinkeln i timmar (60 timmar = 60 distansminuter = 60 gånger 60 bågsekunder). Eng. hour = sv. timme. Numera ges timvinklar i vinkelmått: grader bågminuter, bågsekunder osv. Se Projektionspunkt. H Haversin (eng. haversine) är en matematisk formel att räkna ut sidorna i en sfärisk triangel. Haversin är ett matematiskt samband mellan halva kosinus och en vinkelgrad. Dvs harvesin = 1 - cosinus för vinkelgraden, delat med 2. Härav förstås att haversin förkortar logaritmiska tabeller till sinusfunktioner. Inom astronomisk navigation är haversin ett sätt att räkna ut den astronomisk grundtriangelns sidor, för att därmed fastställa en position. Andra sätt att lösa detta är grafisk metod, numerisk metod, att slå i tabeller eller trycka på förprogrammerade räknedosor. Haversin användes med förkärlek i brittisk undervisning. I Sjökrigsskolans Lärobok i Navigation uppl. 1945, finns haversin med, men är utbytt i 1956 års uppl. mot en förenklad formel som kallas marinformeln. Haversin betyder halva sinus versus (eng. half versed sine). Jfr. Astronomisk grundtriangel. Havets stjärna, se Stella Maris. Himmelsekvator (eng. celestial equator) är liksom den jordiska ekvatorn en tänkt ring som omger och delar himmelsgloben i två lika stora halvor. I teorin är himmelsekvatorn en utdragen jordekvator. I en stjärnglob finns en tänkt jordglob i stjärnglobens centrum (mitt). Polstjärnan sitter (nästan) rakt över Nordpolen, och jordens och himlens ekvatorer är parallella. Jfr. Meridian. Himmelsklocka, se Nattskiva. Himmelsklot, himmelsglob (eng. celestial globe) är en konstruerad figuration där himlens stjärnbilder, planeter och satelliter är projekterade på en glob. I globens centrum finns ett tänkt jordklot. Genom att betrakta stjärnhimlen som ett klot bortser man från avstånd. Himlakropparna får fasta positioner på himlen. Himmelsgloben med all sin förenkling är högt utvecklad teori som underlättar både astronomisk navigation och positionering av himlakroppar - inklusive positionering av satelliter. Himmelsklotets koordinatsystem kallas geocentriskt koordinatsystem (jorden är i centrum av klotet), vilket inom bl.a. satellitteknik förkortas till ECEF (eng. earthcentred / earth-fixed). I antiken tänkte man sig himmeln som en sfär som omgav jorden och med jorden som universums medelpunkt. Utanför sfären bodde Gud. I slutet av medeltiden vidgades sfären så att sfären omgav solen och hade solen som universums medelpunkt. I vår tid betraktas universum som en sfär som utvidgar sig efter big bang. Modellen använder mycket avancerad matematik för att leda i bevis att det icke existerar några raka linjer i universum. Därför saknas både rum och tid eller någon annan dimension utanför sfären. Universums medelpunk i denna modell är platsen för big bang. En himmelsglob är en mer förenklad modell av universum, vilket inte hindrar att himmelsgloben är invecklad nog för att bli grund för all astronomisk navigation. Jfr. Astronomiska koordinater, Efemerider, Himmelsekvator, Meridian & Stjärnglob. Himmelspol (eng. celestial pole, ty. himmelspol, weltpol) är en tänkt punkt på himmelsgloben som står käpprätt över de jordiska polerna. Mycket nära norra himmelspolen finns polstjärnan. Polstjärnan gör en liten för ett obeväpnat öga omärkbar cirkel kring himmelspolen. Vinkelavståndet mellan polstjärna och himmelspol är mindre än en grad. För ett obeväpnat öga förefaller polstjärnan att stå stilla. När jorden vrider sig runt sin axel vandrar inte polstjärnan. Det ser istället ut som om alla andra stjärnor kretsar runt polstjärnan. Det gör att polstjärnan intar en alldeles enastående plats i den astronomiska navigationens historia. Den skenbart stillastående polstjärnans höjdvinkel över horisonten är alltid den samma som den breddgrad navigatören befinner sig på. Se Polhöjd. Pol- kommer från grek. polos (≈ axel, mer exakt: hake eller spets kring vilket något vrider sig). Grundbetydelsen är stjärna kring vilken alla andra kretsar. Äldre svenska namn för Polstjärna är Nordstjärna och (medeltidssvenska) Ledhestiærne, jfr. isl. lei_arstjarna (polstjärna). Medeltidsplatt. leidstern (polstjärna) är sannolikt ett nordiskt lånord. Grundbetydelsen är stjärnan som det går att navigera (ledas) efter. Jfr. Astronomiska koordinater, Nordpolen, Polhöjd & Södra korset. Himlakropp (eng. celestial body, heavenly body, orb) är solen, månen, planeterna, stjärnorna och konstgjorda satelliter. Inom astronomisk navigation är solen den mest användbara himlakroppen för att finna en position. Detta eftersom man lättare hittar sjöhorisonten på dagen än på natten. Månen är också lätt att mäta. Den syns ju ibland mitt på dagen. Av planeterna är Venus och Mars ibland synliga på dagen. I skymningen är det möjligt att också mäta Jupiter och Saturnus. Av natthimlens tusentals stjärnor upptar moderna nautikalalmanackor endast 57. Av dem är polstjärnan överlägset bäst. Bland de ljusstarkaste stjärnorna och därmed de bästa att pejla är: Altair, Deneb, Sirius och Vega. Nackdelen med att pejla stjärnor är att man bara ser dem och samtidigt sjöhorisonten i skymning och gryning. På natten ser man inte sjöhorisonten. Det som (skenbart) ser ut som en sjöhorisont, t.ex. månens silvergata är oftast en optisk villa. På natten ligger den verkliga horisonten en bit bortom den skenbara horisonten. Jfr. Morgonstjärna. HO 211, HO 214, HO 249 (U.S. Hydrographic Office, Publication 211, 214 249, m.fl.) är amerikanska logaritmiskt tabellverk för astronomisk navigation som ger asimut och höjd. Det finns flera upplagor som var och en utmärks med ett nummer efter HO. Se Höjdtabell. Horisontalasimut (eng. rising and setting azimuth) kallas en himlakropps asimut (bäring) när den passerar den sanna horisonten. Nautiska tabellverk innehåller i de flesta fall en tabell över horisontalasimut, varvid också höjdkorrektioner för strålbrytning ges. Pejling av solen vid dess horisontalasimut, dvs vid solen sanna upp- och nedgång ger mycket säkra beräkningar av kompassdeviationer. Jfr. Strålbrytning. Horisontalparallax, se under Daglig parallax. Horisontens dalning (eng. dip [of the horizon], ty. kimmtiefe, depression) är skillnaden mellan den horisont en navigatör får, vid höjdmätning av himlakroppar, från t.ex. en bryggvinge och den horisont navigatören skulle ha fått om navigatören hade ögat i vattenytan. Horisonten mätt från bryggvingen kallas observerad horisont. Horisonten mätt från vattenytan kallas apparent horisont. Sjöhorisontens dalning i bågminuter är alltid lika med avståndet till den apparenta horisonten i nautiska mil. Eftersom man vid astronomisk navigation är intresserad av den sanna horisonten måste daglig parallax och horisontens dalning dras ifrån den synliga uppmätta horisonten för att erhålla sann horisont. Se Apparent horisont, Daglig parallax & Höjdrättelse. Höjd, altitud (eng. altitude, ty. höhe, fr. hauteur) kallas den vinkel navigatören mäter med en sextant mellan navigatörens horisont och en himlakropp. Man talar om solhöjd, månhöjd, planethöjd och stjärnhöjd. Den skenbara (observerade) höjden omvandlas till grader, från 90° (zenit) ner till max. 10° mätbara grader över en fri horisont. 1765 skrev J. F. Dalman (Utkast til et Sjö-Lexicon): Altitudo är Solens eller en Stjernas högd öfwer horizonten i grader. Härav följer att Altitud är ett gammalt lärt sjömansord - för höjd - hos oss. Altitud kommer av latin altitudo (höjd). Jfr. Asimut & Solhöjd. Höjdkorrektionstabell (eng. Altitude Correction Tables), se under Höjdrättelse. Höjdmetoden kallas ett sätt att räkna ut sin position genom observation av en enda himlakropp och med hjälp av ett räknat bestick. Poängen är att bäringen till en himlakropps projektionspunkt alltid är radien i en astronomisk ortlinje. En astronomisk ortlinje är en cirkel på jordytan där en himlakropps projektionspunkt finns i mitten. Eftersom det överallt är lika långt från en himlakropps projektionspunkt till cirkeln kallas cirkeln också likahöjdcirkeln. Mitt Fartyg befinner sig någonstans på denna astronomiska ortlinje. Genom död räkning (räknat bestick) antar jag att jag befinner mig någonstans i närheten av likahöjdcirkeln. Där jag räknat fram att jag är, gör jag ett streck i sjökortet. Strecket ritas vinkelrätt mot den beräknade bäringen till himlakroppens projektionspunkt. Strecket är en liten del av en beräknad likahöjdcirkeln. Cirkeln är så ofantligt stor att jag (oftast) kan bortse från krökningen. [5] Av detta skäl kallas likahöjdcirkel också likahöjdlinje Mitt räknade bestick ligger antingen mitt på, framför eller bakom den sanna likahöjdlinjen. Dessvärre vet jag inte vilket. Projektionspunktens läge får jag ut ur nautikalanmanackan. Jag räknar ut skillnaden i bågminuter mellan den mätta vinkeln och den vinkel jag skulle fått, om jag var på mitt beräknade ställe. Ett fel på en bågminut motsvarar ett fel på en distansminut. Är den mätta höjden (vinkel till himlakroppen) mindre än den som jag beräknat utifrån mitt räknade bestick, så befinner sig min båt längre bort från projektionspunkten än mitt räknade bestick. Bäringen till himlakroppens projektionspunkt är radien till likahöjdlinjen. Och omvänt: är den mätta höjden större än den som jag beräknat från mitt räknade läge, så befinner sig min båt närmare projektionspunkten än vad jag beräknat. Så är det alltid med vinklar. Ju närmare man är ett föremål ju större är vinkeln mellan fot och hjässa ur betraktarens synvinkel. Befinner sig föremålet långt borta får det en liten vinkel. Poängen är att jag nu vet om jag befinner mig framför eller bakom mitt räknade läge, sett från projektionspunkten. Eftersom jag också känner felet i bågminuter kan jag omvandla det till distansminuter. Antag att felet är 10 bågminuter och att vinkeln var större än beräknat. Fartyget (och likahöjdlinjen) befinner sig då tio distansminuter närmare projektionspunkten än vad jag beräknat. Jag har funnit min ortlinje. Eftersom bäringen till himlakroppens projektionspunkt är radien till likahöjdlinjen får jag ut min exakta position. Och omvänt: är vinkeln mindre än beräknat, befinner jag mig tio distansminuter längre bort från projektionspunkten än vad jag beräknat. Bäringen till himlakroppens projektionspunkt ger mig sen min position. Höjdmetoden upptäcktes av sjökapten Thomas H. Sumner, från USA, när han i dimma den 18 december 1837 närmade sig de förrädiska Scillyöarna väst om Land's End i ingången till Engelska Kanalen. Då och då bröt solen genom dimbankarna. Kapten Sumner lyckades ta några solhöjder. Han jämförde sina räknade ställen med den sanna vinkeln på solhöjden och fann sin position efter mycken tankemöda. 1843 publicerade Kapten Sumner sina rön i Boston (USA) i en avhandling som heter: A new and accurate method of finding a ship's position at sea. Se Astronomisk ortlinje, Måndistans & Räknad höjd. Höjdrättelse, totalrättelse (eng. altitude correction) är en skillnad mellan den uppmätta vinkeln från t.ex. en sextant och den sanna vinkel, dvs den vinkel som ger en position. Höjdrättelsen består av flera olika rättelser som man enklast slår upp i tabeller (eng. Altitude Correction Tables). De består av: (1) en rättelse för optiska brytningsfel i atmosfären (atmosfärisk refraktion). Vill man förenkla denna rättelse kan man lägga till +11' för uppmätta vinklar kring 20°, +12' för uppmätta vinklar kring 25°, och +13' för uppmätta vinklar kring 40° (2) Indexrättelse, se Indexfel. (3) Specialkorrektioner för mätta höjder under 10°, för lufttemperatur och för ett annat lufttryck än 1010 mb. (4) Till höjdrättelsen hör att kompensera för att navigatören inte mäter från havsytan utan en bit ovanför havsytan (eng. dip). Se Horisontens dalning. (5) Rättelse görs också för att observaören/navigatören befinner sig på jordytan och inte i Jordens medelpunkt. Se Daglig parallax. (6) Höjdrättelsen kompenseras slutligen för att navigatören inte mäter i mitten på en himlakropp, utan vanligen i dess underkant (eng. lower limb), eller dess överkant (eng. upper limb). Detta gäller synnerligen vid mätningar av sol och måne. Hoppar man över höjdrättelserna kan felet bli tiotals bågminuter, vilket motsvaras av fel på tiotals distansminuter. Höjdtabell (eng. altitude tables) är ett annat ord för de tabeller i nautikalalmanackorna som ger höjd och ibland också asimut / bäring mot egen latitud samt himlakroppens deklination och timvinkel. En internationellt mycket använd höjdtabell var det amerikanska HO 211. Verket kallas också Agetnontabeller efter dess upphovsman kommendör Arthur A. Ageton. Agetons HO 211 publicerades första gången 1931. De speciella fördelar som Ageton förbättrade höjdtabellerna med (t.ex. att fälla en perpendikel i den astronomiska grundtriangen och att arbeta med matematiska storheter som sekanter och cosekanter) kom att i viss mån utmönstras redan i H.O. 214. Jfr. Asimuttabell, HO 211, Höjd & Svensk Sjöfartskalender. Höjdvinkel (eng. angel of elevation) är vinkeln mellan två föremål i höjdled. T.ex. horisonten och en himlakropp, eller mellan ett fyrtorns över- och underkant. Höjdvinkeln till en fyr bestäms av navigatörens avstånd från fyren och fyrens höjd.[6] Jfr. Parallax 2. I Indexfel (eng. index error) är ett skalfel i ett spegelreflexionsinstrument (oktant, sextant osv). Limbskalans nollpunkt sammanfaller inte exakt med alidadens läge när speglarna är exakt parallella. Avlästa skalvärden måste korrigeras med motsvarande indexrättelse inan mätvärdena används. Inklination (eng. inclination) är den vinkel som en himlakropps banplan bildar med ekliptikan. Grundbetydelsen av inklination är lutningsvinkel. Inklination är en nybildning av lat. inclinere (luta). 2 Inklination, dip (eng. dip [of the needle]) är den vinkel som det jordmagnetiska fältet bildar med horisontalplanet på en viss ort. Starkt förenklat är inklinationen ≈ det samma som magnetisk latitud. I denna modell är den magnetiska nordpolens inklination 90°. Vid den magnetiska ekvatorn är inklinationen 0°. Inklination jämte magnetisk meridian, missvisning och horisontalfältstyrka utgör de jordmagnetiska elementen. Linjer på kartor som sammanbinder orter med samma inklination kallas isokliner. Isoklin är en nybildning av grek. isos (lik) och grek. klinein (luta). Grundbetydelsen är ≈ lika lutningsvinklar. Inklination är en nybildning av latin inclinatio (böjning, lutning). 1 Dip en förkortning av eng. dip [lutning] of the needle (kompassnålens inklination). Irrstjärna, se Planet. J Jakobsstav, korsstav, gradstock, armborst, arbalista (eng. cross staff, arbalest, latin baculus Jacob radius astronomicus) är ett äldre astronomiskt vinkelmätningsinstrument. Det består av en graderad linjal (staven) med en eller flera rörliga korsarmar i slider på linjalen (staven). Jakobstaven används för att mäta vinkelavstånd mellan två föremål, två himlakroppar, och mellan en himlakropp och horisonten. Navigatören satte staven mot ögat och riktade in den rörliga korsarmens övre del mot en himlakropp t.ex. polstjärnan. Korsarmens undre del hölls mot horisonten. Därefter avlästes vinkeln från stavens graderingar, vilket vid mätning av polstjärnan ger latituden. Jakobsstav kommer av att instrumentet genom sin korsform något påminner om den medeltida stjärnbilden St. Jacob. Den bestod av de tre stjärnorna i Orions bälte samt Rigel och Betelgeuze. I överförd betydelse blev staven Orions bälte medan Rigel (nedanför) och Betelgeuze (ovanför) blev ändpunkter i jakobstavens rörliga korsstav.[7] Jakobstaven är införd till Europa ca 1480 av den tyske kosmografen Martim Behaim (ca 1459-1507). Den var i bruk till en bit in i 1700-talet. Sannolikt är jakobstaven en arabisk uppfinning. Den förefaller att vara en utveckling av kamalen. I jakobsstaven är kamalens snöre ersatt med en graderad linjal. Korsstav syftar på korsarmarna. Gradstock syftar på stavens gradering. Armborst syftar på jakobsstavens yttre likhet med ett armborst. Det eng. uttrycket shoot a star (mäta stjärnhöjd, ta ner en stjärna) är en lustifikation vars ursprung är eng. arbalest (jakobstav, grundbetydelsen är armborst). Arbalista är bildat av medeltidsfranska. arbaleste (armborst), vilket ord i sin tur är bildat av medeltidslatin arcuballista (armborst). Se Astronomiska instrument, Davis kvadrant, Himmelspol & Kamal. K Kamal är ett genialiskt men mycket primitivt vinkelmätningsinstrument för mätning av polstjärnans höjd över horisonten, dvs latituden. Kamalen består av en fyrkantigt trä- eller benplatta. Från mitten av plattan utgår ett snöre med knutar. Varje knut markerar hur långt ifrån ögat träplattan skall hållas för att ge vinkeln till polstjärnan, dvs latituden till de orter som knutarna representerar. Om plattans underdel hålls på den synliga horisonten och knuten som representerar t.ex. Madras i Indien hålls vid ögat och snöret är sträckt, skall polstjärnan (skenbart) finnas på plattans övre kant. Kamal är bildat av arabiska al-kemal (fulländning, rättesnöre). Som medeltida lånord är det känt också från sanskrit (de indiska bramanernas heliga språk). I Sire Monier-Williams Sanskrit English Dictionary anges att sanskrit kamala (är) a particular dhruvaka. Eftersom sanskrit dhruva betyder polstjärna, betyder dhruvaka ≈ till polstjärnan hörande. Grundbetydelsen av sanskrit dhruvaka ≈ polhöjdsmätare / postjärnemätare. I såväl Indien som i den muslimska världen har det under den tidiga medeltiden funnits likartade vinkelmätningsinstrument för oceannavigering, men med (minst) två olika namn. Härav följer att kamalens ursprung endera är Indien eller mer troligt den arabiska världen. Se Astronomiska instrument & Jakobsstav. Karlavagnen (eng. Charle's wain, da. Karlsvognen, no. Karlsvogna) är ett nordiskt namn för den del av stjärnbilden Stora björn (latin Ursæ Majoris) som är länd och svans. Karlavagnen är en av stjärnhimlens allra lättast funna stjärnbilder. För navigatören har Karlavagnen betydelse eftersom han eller hon via Karlavagnens stjärnbild hittar Polstjärnan. Uppfattningen att denna stjärnbild föreställer en vagn är ganska utbredd. Jfr. ty. wagen, fr. chairiot. latin plaustrum, grekiska ámaxa. Eng. Charle's wain är ett nordiskt lån. Förleden Karl- är omstridd men det är möjligt att Karl är ett binamn till den vagnsåkande asen Tor. I Folkvisor kallas Tor Torkarl. I samisk mytologi kallas han (T)horagalles (≈ Torkarl). Som pendang till Karlavagnen kallas Lilla björn (latin Ursæ Minoris) för kvinnovagnen, medeltidsisl. kvennavagn. Jfr. Cirkumpolär & Nattskiva. Kronometer (eng. chronometer) är en precisionsklocka. Den moderna astronomiska navigationen föddes när den engelske självlärde urmakaren John Harrison (1693-1776) konstruerade en praktisk användbar kronometer för sjöbruk, ungefär 1759. Känner man GMT och sin lokala tid ombord kan man tämligen enkelt bestämma sin longitud. GMT får man genom att läsa av kronometern. Den lokala tiden ombord bestämmer man med hjälp av himlakropparnas projektionspunkter. (1) Antag att din kronometer ombord visar är exakt 13.00.00 när Solen når sin högsta höjd över fartyget. Då vet Du att fartyget är 15° öst om Greenwichmeridianen. (2) Antag att när solen når sin högsta höjd över Greenwichobservatoriet (när kornometern visar 12.00.00) har du exakt två timmar kvar till Solen når sin högsta höjd över fartyget. Du befinner dig då 30° väst om Greenwichmeridianen. Men det gäller att kronometerng går rätt. En enda minuts fel motsvarar ett fel på nästan 3000 meter. Före Harrisons tid kunde ingen klocka klara omgivningens temperaturväxlingar och skeppens rörelser utan besvärande gångrubbningar. John Harrisons kronometer (eller snarare en kopia av hans kromometer) testades och utprovades av kapten James Cook 1772-75 och 1776-79. Det sägs att när kapten Cook stupade i strid med urbefolkningen på en strand i Hawaii stannade skeppsuret dvs kronometern ombord på hans skepp (källa: Longitud. Dava Sobel 1995:156). Namnet kronometer är äldre än Harrisons kronometer. Det är myntat av Jeremy Thacker 1714 och avsåg ett presitionsur. Ordet kronometer slog inte igenom förrän i slutet av 1700-talet. Över tid kom ordet att enbart syfta på ett precisionsur till sjöss. Kronometer är en nybildning av grek. khronos (tid) och metron (mått). Kronometerfel, se Kronometerstånd. Kronometerjournal (eng. chronometer record book. ty. chronometerjournal) är en slags logg eller dagbok. Där antecknas kronometerns uppdragningstider, justeringar av visarnas ställning, dragning, dekadragning, kronometerstånd, ev. ruckningar, rengöringar, reparationer och om kronometern stannat, m.m. Se Dekadragning, Kronometerstånd. Kronometerstånd, kronometerfel (eng. chronometer rate, ty. chronometergang) kallas skillnaden mellan kronometerns visarställning och GMT. Dvs kronometerstånd är ett tidsfel som kronometern visar, varav följer att kronometerns visarställning - plus eller minus kronometerståndet (kronometerfelet) = GMT. Normalt ställs inte kronometrar om när de går fel. De får ticka och gå i lugn och ro. Man håller däremot reda på ståndet. Går kronometern före blir ståndet negativt. Går kronometern efter blir ståndet positivt. -stånd betyder i detta sammanhang, visarställning. Kronometerstånd är ytterst en betydelseutvidgning av -stånd i termometerstånd, barometerstånd m.m. Ursprungsordet är vattenstånd. Grundbetydelsen är ≈ avläsningsställning. Kräftans vändkrets, norra vändkretsen (eng. the tropics of the cancer) är den latitud (23°27' nord) som är den nordligaste där en navigatör kan ha solen i zenit sann middag (solens deklinationen är då 23°27' nord). Kräftans vändkrets kallas så därför att solen stod som högst vid sann middag, sett från norra halvklotet, den 21/6 för 2000 år sedan! Under antiken stod solen i Kräftans tecken denna dag. Idag, 2000 år senare, står solen i Tvillingarnas stjärnbild den 21/6, p.g.a. precessionen. Se Precessionen, Stenbockens vändkrets & Vändkrets. Kvadrant (eng. quadrant) är ett astronomiskt vinkelmätningsinstrument för mätning av polstjärnan och solhöjder. Kvadranten består av en rätvinklig ram och en rund limb, som utgör en fjärdedels cirkel, därav namnet. Jfr. latin qadrans (fjärdedel). Limben är uppgraderad i 90°. Ett lod och ett lodsnöre sitter i ramen och fungerar som alidad. Avläsning sker genom sikten (dioptar) på ramens ena sida. Siktar man mot Polstjärnan vid Nordpolen håller man siktet rakt upp. Då visar lodsnöret 90°, dvs man har polstjärnan i zenit. Siktar man mot Polstjärnan på Orust, skall lodsnöret stanna vid ≈ 58°, man befinner sig då på den 58e breddgraden. Genom att veta polstjärnans höjd över horisonten vid ankomsthamnen kunde man bestämma skillnad mellan aktuell latitud och ankomsthamnens latitud. Kvadranten är ett medeltida vinkelmätningsinstrument. Se Astronomiska instrument & Davis kvadrant. Kvinnovagnen (en stjärnbild), se under Karlavagnen. Kvintant, se under Sextant. L Latitud, breddgrad, parallell (eng. latitude) är tänkta cirklar på jordens yta som är parallella med ekvatorn, och med vilkas hjälp positionen i nordlig/sydlig riktning anges. Det är nittio grader från Ekvatorn till Nordpolen, och det är nittio grader från Ekvatorn till Sydpolen. Det går sextio minuter på varje latitudgrad. En latitudgrad är precis 60 distansminuter. Några sydliga latituder har begåvats med eng. namn the roaring forties (de brusande, eller rytande fyrtionde parallellerna), the howling fifties (de tjutande femtionde parallellerna), the shrieking sixties (de skrikande sextionde parallellerna). Latitud är bildat av latin latitudo (bredd). Parallell är ett numera sällan brukat ord för latitud. Det är bildat av grek. parallelos (jämnlöpande), vilket ord i sig är bildat av grek. para (bredvid) och allelon (varandra). Grundbetydelsen av parallell i nautiska sammanhang är: breddgrad som löper parallellt med ekvatorn. Jfr. Longitud. LHA (eng. local hour angle), se Timvinkel. Likahöjdlinje, se Astronomisk ortlinje. Lokal timvinkel, LHA (local hour angle) räknas från navigatörens läge till en himlakropps projektionspunkt och enbart åt VÄSTER! Longitud, längd, längdgrad (eng. longitude, ty. länge) är vinkeln mellan en godtyckligt vald nollmeridian och ortens meridian, vilket i det flesta fall är vinkeln (med spets i Nordpolen) mellan Greenwich meridian och navigatörens meridian. Graderade longitudlinjer är storcirklar som går från pol till pol, vinkelrätt mot ekvatorn. Longituderna räknas numera (liksom meridianerna) från Greenwich. Därifrån utgår man med 180° åt vardera hållet åt öster och åt väster. Den 180:e longituden/meridianen går i närheten av Berings sund och svarar med vissa avvikelser mot datumlinjen. Det går 10 longitudsekunder på varje longitudminut.[8] Det går 60 longitudminuter på varje longitudgrad. Ur navigatörens enkla synpunkt är longetuden ett avstånd på samma latitud från Greenwich meridian till navigatörens meridian. Om jag vet den exakta tiden t.ex. när solen skall stå som högst på himlen över observatoriet i Greenwich (dvs 12.00.00 GMT och vet den exakta tiden där jag befinner mig på världshavet (dvs hur många timmar minuter och sekunder det var sedan solen sist stod som högst på himlen på den plats där jag nu befinner mig), kan jag omvandla skillnaden i tid mellan GMT och lokal tid (skeppstid) till avstånd. Om t.ex. solens meridianpassage där jag befinner mig är exakt en timma före solens meridianpassage över Greenwich, då är jag exakt på longitud 15° öst. Har jag inte en klocka som ger mig exakt rätt tid (jfr. Kronometerstånd) så blir min mätta longitud fel. Detta föranledde Filip III av Spanien (1578-1621) att utlysa en belöning på 6000 dukater jämte pension på 2000 dukater årligen livet ut till den som exakt kunde fastställa sin longitud till sjöss. Samtidigt bjöd Holland 30'000 scudi till samma problems lösning. 1714 godkände det engelska parlamentet ett lagförslag om belöning till den som kunde lösa longitudproblemet med ett fel på högst en grad (10'000£), högst 40 bågminuter (20'000£) eller högst 30 bågminuter (30'000£). Eftersom det inte fanns tillräckligt tillförlitliga klockor före kronometern, vände prisjägarna sina blickar mot stjärnor och planeter för att finna ett pålitligt himmelsur. 1636 erbjöd Galileo Galilei (1564-1642) den holländska regeringen en plan som gick ut på att med hjälp av teleskop fastställa sådana regelbundna rörelser av planeten Jupiters månar att deras positioner skulle kunna översättas till exakt tid. Tabeller över Jupiters månar och deras gång infördes därefter i bl.a. den engelska Nautical almanac, detta oaktat att ingen någonsin lyckades fastställa sin exakta longitud till sjöss med hjälp av Jupiters månar. 1765 skrev Johan F. Dalman i Utkast til et Sjö-lexikon (vårt språks äldsta sjölexikon (under uppslagsordet: Observationer): Observationer äro antingen lodningar och peilingar af hukar och högder, eller himmels observationer, de sednare äro på stjernor eller som merendels brukas på Solen, för at af deß högd eller det strek hon är peilad uti, finna compaßens mißwisning, tiden eller latitudo. Tör hända at man också kan hitta på sätt til at genom himmels observationer finna longitudo. Longitudproblemet löstes när den engelske urmakaren John Harrison (1693-1776) uppfann och konstruerade en praktisk användbar kronometer för sjöbruk ca. 1759. Ytterst är longitud en nybildning av latin longitudo (längd), vilket i sin tur är bildat av lat. long(us)- (lång) + -itudo (som är ett abstrakt suffix). Jfr. Datumlinje, Höjdmetoden, Kronometer, Latitud, Longitud genom timvinkel, Middagslongitud, Måndistans, Projektionspunkt & Referensmeridian. Longitudbestämning genom korresponderande höjder, se Middagslongitud. Longitud genom timvinkel (eng. longitude by hour angle) är en äldre astronomisk metod för ortbestämning. Den går ut på att mäta t.ex. solens höjd på morgonen när hon står rakt i öster, eller på aftonen när hon står rakt i väster. Genom att slå i tabeller får man egen longitud som en skillnad mellan LHA (lokal hour angle) och GHA (Greenwich hour angle). Antag att fartyget befinner sig på Ekvatorn och det är vårdagjämning. Då står solen i zenit vid sann middag. Antag att solen visar sig rakt i öster klockan sex skeppstid. Om klockan då är sju GMT befinner sig fartyget 15° väst om Greenwichmeridianen eftersom tidsskillnaden, en timme mellan LHA och GHA, motsvarar 15°. Befinner sig fartyget annorstädes än på ekvatorn och det inte är vårdagjämning blir beräkningen något mer invecklad. Men principen är att man får ut longituden om man mäter solen när hon står rakt i öst respektive rakt i väst. Nackdelen med denna ortbestämning är att man måste ta många höjder med flera timmars mellanrum, vilket dessvärre icke alltid är möjligt p.g.a. moln och/eller dimma. Jfr. Höjdmetoden & Timvinkel. Longitudstjärnor kallas de stjärnor som ligger nära ekliptikan och därför lämpar sig bäst för att ta måndistanser med. Dessa är: Hamal, skenbar magnitud 2,23 (arab. [vädur]), alfa i vädurens tecken. Aldebaran, absolut magnitud -0,6 (arab. [följeslagare]), alfa i oxens tecken. Pollux, skenbar magnitud 1,21 (grek. [är en av guden Zeus söner]), beta i tvillingarnas tecken. Regulus, skenbar magnitud 1,34 (latin [småkung, lydkung]), alfa i lejonets tecken. Spica, skenbar magnitud 1,21 (latin [ax]), alfa i jungfruns tecken. Antares, absolut magnitud -5,0 (grek. [av grek anti och Ares - mot krigsguden Ares, Ares reval]), alfa i skorpionens tecken. Altair, skenbar magnitud 0,89 (arab. at-ta ir [den flygande ]), alfa i örnens tecken. Formalhaut, skenbar magnitud 1,29 (arab. famol-hoot el ganoubi [södra fiskens mun]), alfa i södra fiskens tecken. Markab skenbar magnitud 2,57 (arab. [sadeln]), alfa i Pegasus tecken. Se Måndistans. Lunar, se Måndistans. Lunardistans, se Måndistans. Längd, se Longitud. Längdgrad, se Longitud. M Magnitud (eng. magnitude) är ett mått på en himlakropps ljusstyrka. De ljusstarkaste stjärnorna har negativ magnitud. Solens magnitud är -27, Venus magnitud är -3,3, Sirius magnitud är -1,7, Saturnus magnitud varierar mellan -0,2 till + 0,5, Polstjärnans magnitud varierar mellan 2,1 och 2,2 osv. Det finns sex positiva styrkeklasser. Ett normalseende men obeväpnat öga klarar att se magnitud sex men inte magnitud sju. Man skiljer på skenbar magnitud, dvs ljusstyrkan som den uppfattas på jorden och absolut magnitud som är ett förhållande mellan stjärnans avstånd från jorden och den skenbara magnitud Magnitud är bildat av latin magnitudo (storhet). Medelsoldygn (eng. mean solar day, ty. mittlerer sonnentag) är en matematisk modell för den tid solen i genomsnitt tar på sig att att gå ett varv runt jorden. I denna modell är ett medelsoldygn 86'400 UT-, eller medelsolsekunder. Se Medeltid & UT. Medelsolsekund, UT-sekund (eng. mean solar second, UT-second) är 1/86'400 av det astronomiskt bestämda medelsoldygnet. Medelsolsekunder används vid astronomisk navigering. Medeltid, medelsoltid (eng. mean time) är ett begrepp inom den astronomiska navigationen som inte betyder annat än att ett dygn är exakt 24 (kronometer)timmar. Eftersom jordaxeln dels lutar mot ekliptikan, dels har en elliptisk omloppsbana runt solen kan skillnaden mellan ett medelsoldygn och ett sant soldygn uppgå till 1/2 minut. Det är ett stort fel vid astronomisk navigering. 1/2 minut kan ge ett positionsfel på ≈ 7,5 sjömil. Medeltid är en förkortning av medelsoltid och betyder den tid det genomsnittligt tar för jorden att snurra ett varv. Se Sann tid & Tidsekvationen. Meridian, middagslinje (eng. meridian, ty. meridian) är varje storcirkel går från pol till pol och som skär ekvatorn vinkelrätt. Meridianerna räknas numera (liksom longituderna) från Greenwich (nollmeridianen). Därifrån går man 180° grader åt vardera hållet. Den 180:e meridianen går i närheten av Berings sund. Meridian är bildat till latin merides (middag). Grundbetydelsen är den tid på dygnet när solen står som högst på himlen, dvs mitt på dagen = mid-dag. Se Celesta meridianen, Datumlinje, Deklination, Deklinationscirkel, Himmelsklot, Himmelsekvator, Middagshöjd, Referensmeridian & Sann middag. Meridianhöjd (eng. meridian altitude, ty. höhe im meridian) är en himlakropps högsta höjd över horisonten när de passerar den meridianen man själv befinner sig på. Jfr Meridian, Middagsshöjd & Sann middag. Meridianpassage (eng. meridian passage, ty. meridian durchgang) är en himlkropps rörelse när hon kulminerar i höjd (passerar meridianen). Detta kallas också övre meridianpassagen (ÖMP). Himlakroppen står då som högst på himlen på navigatörens meridian. Himlakroppen visar då rättvisande norr eller rättvisande söder (dvs bäringen till himlakroppen är då nord eller syd). Kulminerar himlakroppen vid Greenwich kallas meridianpassagen Greenwich övre meridianpassage (GÖM). Motsatsen är den undre meridianpassagen (UMP / GUM). Den sker tolv timmar senare. Då står himlakroppen på sin lägsta punkt under sin skenbara vandring på himlen. Endast cirkumpolära himlakroppar har synliga undre meridianpassager. Meridianpassager är väl lämpade för latitudbestämning. Se Sann middag. Middagshöjd (eng. meridian altitude, ty. höhe im meridian) är den höjd en sextant, oktant e.dy. visar när solen står som högst på himlen. När så sker befinner sig navigatören och solens projektionspunkt på samma meridian. Mäter man middagshöjden t.ex. den 10/11 och finner att middagshöjden är 35° samt lägger till solens deklination, dvs det ställe på jorden där solen för dagen står i zenit (som den 10/11 är syd 19°35'). Då får man: 54°35'. Från det talet drar man av 90° och får 35°25' som är den breddgrad man befinner sig på (i exemplet har höjdrättelsen antagits vara 0). När man ser solen sann middag rakt söder och när samtidigt solen har en nordlig deklination (vilket är normalfallet hos oss norr om ekvatorn på sommaren) är: Latituden = 90° + deklinationen - rättad höjd. När man ser solen sann middag rakt söder och när samtidigt solen har en sydlig deklination (vilket är normalfallet hos på vintern) är: Latituden = 90° - deklinationen - rättad höjd. När man ser solen sann middag rakt nord och när samtidigt solen har en nordlig deklination (vilket på sommaren händer om vi är nära ekvatorn ) är: Latituden = deklinationen, + rättad höjd -90°. Om navigatören befinner sig på södra halvklotet gäller ovanstående regler precis tvärtom. Eftersom man kan läsa i tabeller när det är middagshöjd över Greenwich kan tiden mellan Greenwich middagshöjd och den middagshöjd där man befinner sig omräknas till ett avstånd (longitudskillnad) i öst eller västlig riktning. Middagshöjd en timma tidigare än Greenwich anger att man befinner sig 15° öst. Middagshöjd två timmar senare än Greenwich anger att man befinner sig 30° väst osv. Middag- är ett översättningslån av latin merides (middag) > meridian > middag, Jfr. Middagslongitud. Middagslatitud är den latitud en navigatör befinner sig på när det är sann middag. Se Middagshöjd & Sann middag. Middagslongitud, longitudbestämning genom korresponderande höjder är ett sätt att finna longituden med hjälp av middagshöjden. Metoden går ut på att ta tid och mäta solens höjd två gånger. Första gången mäts den stigande solen en, till en halv timme före kulminationen (middagshöjden). Tid tas. Antag att höjden då var exakt 30°, och tiden GMT 13h30m30s. Därefter väntar man och passar solen när hon sjunker efter kulminationen till hon nått exakt samma höjd som mätningen före kulminationen, i vårt fall exakt 30°. Antag att klockan då visade GMT 15 h20m02s. Man söker därefter den exakta tiden för solens kulmination. Den får man genom att lägga ihop de båda tiderna och dela med två. I vårt räkneexempel kulminerar solen GMT 14h25m16s. När solen kulminerar inför våra ögon står hon exakt i syd. Mäter vi väster om Greenwich befinner vi oss och solens projektionspunkt på exakt samma longitud. Befinner sig navigatören på ostliga longituder måste vi subtrahera projektionspunktens longitud från 360°. Med denna visshet slår jag upp solens projektionspunkt GMT 14h25m16s, den aktuella dagen. Exemplet gäller om båten ligger still. Gör båten fart måste man justera den andra höjdmätningen. För varje distansminut som båten seglar mot solen mellan de båda höjdmätningarna skall man lägga till en bågminut på sextanten. För varje distansminut som båten seglar från solen skall man dra ifrån en bågminut på sextanten. Observera att man inte behöver rätta höjden eftersom man bara är ute efter likheten i höjd, före och efter kulminationen. Att man inte kan få ut middagslongitud genom att enbart mäta solens kulmination och passa den med sextanten, beror på att bäringen till solen hastigt ändrar sig. Man hinner inte passa solen den sekund hon står i exakt syd. [9] För att få ut latituden ur midagshöjden. Se Middagshöjd. Morgonstjärna (eng. morning star) är ett gammalt namn för planeten Venus, när Venus ännu lyser klar i öster före solens uppgång på en ljus morgonhimmel. -stjärna skall här förstås som irrstjärna (dvs planet). Morgon- är ett uråldrigt gemensamt germanskt ord. Jfr. Aftonstjärna & Planet. Måndistans, lunardistans, lunar (eng. lunar distances [longitude by lunar distans], ty. monddistanzen) är en av de metoder att fastställa longituden som var vanliga i sextantens barndom. Den går ut på att mäta månens vinkelavstånd till solen, eller en närbelägen stjärna. Månens snabba gång över himlen ändrar vinkelavståndet till andra himlakroppar vilket kan utnyttjas för tidsbestämning. Det råder ett matematiskt samband mellan solhöjd, position och tid. Känner man två, kan man räkna ut den tredje. När man varken känner tid eller vet sin position kan man räkna ut dem båda genom att mäta måndistansen till solen eller till en närbelägen stjärna. Vinkelavståndet mellan månen och himlakroppen ger tiden. Nautikalalmanackor innehöll fram till 1906 uppgifter om månens bågavstånd för var tredje timme till solen, fyra planeter och nio fixstjärnor vid Greenwich meridian (se Longitudstjärnor). Genom att jämföra ett uppmätta bågavstånd och de som gavs i almanackan kunde GMT bestämmas. Longituden erhölls ur skillnaden mellan GMT och ortstiden, som beräknades trignometiskt efter en höjdobsevation. I hundra år var mätning av måndistanser det mest fungerande sättet att bestämma sin longetud. Metoden kom ur bruk när höjdmetoden vann allmän acceptans på en bit in på 1800-talet. 1907 var måndistanstabeller slopade i nautikalamanackorna vilket avsevärt försvårade framtida möjligheter att bestämma positioner med hjälp av måndistanser. Lunar är ytterst bildar av latin luna (måne). Lunar betyder ≈ det som har med månen att göra. Jfr. Höjdmetoden, Longitud & Sextant. Månhöjd (altitude of the moon) är vinkeln mellan navigatörens horisont och (över ellr underkant av) månens rättade höjd. Se Höjd. N Nadir (eng. nadir. ty. fusspunkt, nadir) är en punkt på firmamentet eller stjärngloben som ligger exakt mitt emot zenit. Om jag har solen rakt över huvudet, har jag solen i zenit. Drar jag en tänkt linje från solen genom mitt huvud, min kropp, mina fötter och fortsätter rakt genom jordklotet och ut i rymden så finns en plats på himmelsgloben som är raka motsatsen till zenit. Den punkten heter nadir. Nadir är bildat av arabiska an-nazir (den motstående). Grundbetydelsen är: mitt emot zenit. Jfr. Zenit. Nattskiva, nokturnal (eng. nocturnal) är ett äldre instrument som gör det möjligt att omvandla stjärnpositioner till klockslag. Nattskivan består av en rund skiva med ett hål i mitten och två armar (alidader). Man siktar på polstjärnan genom hålet, låter den ena alidaden peka rakt ner och den andra på Karlavagnens bakstycke (två stjärnor). Från skalor kan man omvandla Karlavagnens cirkumpolära rörelser till nattliga klockslag. Man kunde t.ex. kontrollera om vakten vänt timglaset för tidigt eller för sent. Var sanden fuktig, var det frost och vid rullning rinner sanden saktare i timglaset än normalt, också detta kunde kontrolleras av nattskivan. Tyvärr ger inte nattskivan den sekundnoggrannhet som krävs vid astronomisk navigering. Nokturnal är avlett av latin nocturnus (nattlig). Nautisk almanacka, nautikalalmanacka (eng. Nautical Almanac, ty. Nautisches Jahrbuch) är en astronomisk tabellsamling för hjälp vid astronomisk navigation. Den engelska nautikalalmanackan utkom första gången 1766. Den ger bl.a. måndistanser, deklinationer (en himlakropps placering mellan himmelsekvatorn och hommelspolen) och efemerider (himlakropparnas ställning vid en viss tidpunkt) för solen, månen, planeterna och 57 av de klaraste stjärnorna. Nautikalalmanacka är ett översättningslån från eng. Nautical almanac. Eng. nautical- är bildat till latin nauticus (≈ tillhörande skepp). Eng. almanacka kommer från medeltidslatinets almanachus (almanacka, kalender). Se Deklination, Efemerider, Måndistans, Referensmeridian & Rektascension. Nod (eng. node, ty. knotenpunkt) är de ställen där månens eller en planets bana skär ekliptikan. Nod är bildat till latin nodus (knut). Grundbetydelsen är knutpunkt. Jfr. Ekliptika. Nordpolen (eng. the North pole) är dels den geografiska nordpolen, dels den magnetiska nordpolen. Dessa skiljer sig geografiskt från varandra. Den geografiska nordpolen är ursprungligen beräknad från polstjärnans projektionspunkt, eller mer exakt: den plats på jorden där polstjärnan beräknade stå i zenit. Polstjärnas exakta position är 89,25° och avviker med nutida mätningar sett något från himmelspolens centrum. Varje dygn gör Polstjärnan en liten skenbar knappt mätbar cirkel. Den exakta himmelspolen befinner sig i centrum av denna cirkel. Den geografiska sydpolen är placerad (i nadir) mitt emot Nordpolen på andra sidan jordklotet. Ekvatorn är halva avståndet från den geografiska nordpolen till den geografiska Sydpolen. De magnetiska polerna är jordmagnetismens nord- och sydpol. De täcker ett område på ca. 50 nautiska mil: N 75°5''1''' W 100° och S 67°5''1''' E 140°. Den magnetiska ekvatorn ligger med vissa variationer mitt emellan de magnetiska polerna. Att den magnetiska nordpolen ungefärligen sammanfaller med den geografiska nordpolen är en ren tillfällighet. Äldre sjöfarare trodde att kompassnålen, genom Guds godhet pekade på polstjärnans projektionspunkt. Se Himmelspol & Södra korset. Nutation (eng. nutation, ty. schwanten, nutation) är kortperiodiska förändringar av himlakroppars rörelser. Jordaxeln är utsatt för nutation med en periodicitet på 18, 6 år. Jordens nutationen är en störning i jordaxelns precessionsbana, vars yttersta orsak är störningar från månens och planeternas dragningskraft. Nutation är en nybildning av latin nuto (nicka, svaja). Jfr. Precession 1. O Oktant, se under Sextant. Orions bälte, se under Jakobsstav. Ortlinje (eng. position line, ty. standlinie) är ett streck, en cirkel eller en kurva på ett sjökort. Den enklaste formen av ortlinje är en bäring. En annan enkel typ av ortlinje är enslinjen. Vid krysspejling tar man ut två eller fler ortlinjer och finner orten där linjerna korsas. En mer komplicerad ortlinje är den astronomiska ortlinjen. I Västsverige heter de ortlinjer som är bäringar och enslinjer: med, mej och me. Jfr. Astronomisk ortlinje. Ortlinjeberäkning är att bestämma och lägga ut en ortlinje i ett sjökort. Se Astronomisk ortlinje & Ortlinje. Ortbestämning (eng. fixing the ship) är att fastställa sin position, antingen astronomiskt (med hjälp av stjärnor, planeter, solen och månen), teletekniskt (med hjälp av radiofyrar) satellitiskt (med hjälp av satellitnavigator) eller genom landobservationer (pejlingar, enslinjer osv). P 1 Parallax (eng. parallax) är en himlakropps skenbart ändrade läge i förhållande till andra himlakroppar, där den skenbara förflyttningen enbart beror på att navigatören flyttat på sig från ett observationsställe till ett annat. Inom astronomin är jordbanan runt solen den största förflyttningen. Detta kallas årlig parallax (eng. annual parallax) och spelar liten roll i astronomisk navigation, men desto större för att mäta avstånd till stjärnor. Inom astronomisk navigering arbetar man med begreppet daglig parallax. Parallax är bildat av grek. parallaxis (ombyte, förflyttning). Se Daglig parallax. 2 Parallax (eng. parallax in altitude) är en vinkel mellan två samtidigt observerade avlägsna föremål. Det är teoretiskt möjligt att få ut eget avstånd genom att mäta (parallax)vinkeln mellan strandkanten och ett fyrtorns topp. Fyrtornets höjd över havet läser man sig till i fyrlistor och/eller sjökort. Parallaxvinkeln delat med fyrens höjd kan omvandlas till avstånd. Se Höjdvinkel (fotnot). Planet, irrstjärna (eng. planet): Av de planeter som ingår i solsystemet är det bara Jupiter, Mars, Saturnus och Venus som används vid astronomisk navigation. Planet är en försvenskning av grek. planetes som betyder kringirrande, och syftar på stjärnor som irrar mellan stjärnbilderna på himlen. Irrstjärna är ett äldre ord för planet. Planetbanorna var mycket svårförutsebara när man betraktade himlen som en kupol, därav namnet irrstjärna. Grundbetydelsen är stjärna som irrar. Jfr. Aftonstjärna & Fixstjärna. Planethöjd (eng. altitude of a planet) är vinkeln mellan navigatörens horisont och en planet. Se Höjd. Polhöjd (eng. altitude of the pole) är vinkeln mellan navigatörens horisont och polstjärnan (detta gäller på norra halvklotet). Mer exakt är polhöjden vinkeln mellan navigatörens horisont och norra eller södra himmelspolen. Polhöjden är alltid lika med navigatörens latitud. Polstjärnan står i zenit (dvs rakt över huvudet om man befinner sig på Nordpolen. Eftersom himmelspolerna sammanfaller med jordens nord- och sydpol kommer polstjärnan att skenbart falla, ner mot horisonten, i samma takt som betraktaren rör sig sydvart. När polstjärnan faller under horisonten har betraktaren passerat ekvatorn. Härav följer att polstjärnans höjd (dvs vinkeln mellan den synliga horisonten och polstjärnan) sammanfaller med betraktarens latitud (breddgrad). Se Himmelspol. Polstjärnan, se under Himmelspol & Nordpolen. Precession (eng. precession, ty. präzession) är ett astronomiskt fenomen som långsamt förändrar stjärnhimlen i det att himmelspolens projektionspunkt vrider sej runt polarområdet i en 26'000-årig cirkel. Vissa stjärnor och stjärnbilder som nu är cirkumpolära inte var det för tusen eller tvåtusen år sedan. Lågt stående stjärnor som är synliga för oss idag låg under horisonten när våra förfäder betraktade natthimlen på vår latitud. Polstjärnan var inte polstjärna för tvåtusen år sedan. Den kommer heller inte att vara det om tvåtusen år. Poängen är att stjärnornas deklinationer (himlakropparnas avstånd från himmelsekvatorn) förändras år från år i en 26'000årig cykel. Också vårdagjämningspunkten (Aries) vandrar vilket visas av att Aries idag är i Fiskarnas tecken - men att Aries var i Vädurens tecken för 2000 år sedan, när vårdagjämningspunkten först beskrevs. Ett minne av detta är att vårdagjämningspunkten har det latinska namnet Aries (vädur). Solen stod vid vårdagjämningen i Vädurens tecken, för 2000 år sedan. Andra namnändringar som hänger samman med precessionen är Kräftans vändkrets. Solen vänder inte idag i Kräftans tecken den 21/6 utan i Tvillingarnas tecken. Inte heller vänder solen idag när hon står i Stenbockens tecken den 22/12, som man kan tro av namnet: Stenbockens vändkrets. Solen vänder den 22/12 i Skyttens tecken. Vårdagjämningspunkten (Aries) vandrar med 50''/år vilket blir 28° på 2000 år. Precession är bildat av latin præcedo (gå före). Se Kräftans vändkrets, Stenbockens vändkrets & Vårdagjämningspunkten. Prismacirkel, se Cirkel. Projektionspunktshastighet är projektionspunktens hastighet. Den varierar för olika himlakroppar och på viljen lattitud projektionspunkten rusar fram. För solen är projektionspunktshastigheten, på ekvatorn, en och en halv gånger så stor som ljudhastigheten, eller mer exakt är 15 distansminuter per minut. Det är därför viktigt att vara noggrann i uppmätning av höjder och tid. Jfr. Projektionspunkt & Tidsfel. Projektionspunkt är nyckeln till den moderna astronomiska navigationen. En himlakropps projektionspunkt är det ställe där en navigatör har himlakroppen i zenit (dvs rakt ovanför huvudet). Solen rör sig runt jorden på 24 timmar. Det betyder att solens projektionspunkt (dvs projektionshastigheten) rör sig med jetfart från öster till väster. Solens projektionspunkt förflyttar sig 15° (runt jorden) per timme och 360° på ett dygn (360/24 = 15), vilket svarar mot en hastighet av 900 knop vid ekvatorn, eller femton sjömil per minut, eller 463 meter per sekund. Varav följer att ett mätfel på en sekund motsvarar ett mätfel på havet av 463 meter på ekvatorn. Projektionspunktens latitud kallas deklination. Projektionspunktens longitud kallas timvinkel. Jfr. Astronomisk ortlinje & Projektionspunktshastighet. R Referensmeridian, nollmeridian (eng reference meridian) är numret på den meridian varifrån man utgår med 180° åt vardera hållet för att överlagra jorden med 360 meridianer. Överallt i världen är numera Greenwich meridian - nollmeridian. Det har tidigare funnits flera andra nollmeridianer. Fransmännen räknade Paris som referensmeridian (till 1911) och spanjorerna räknade från S:t Fernandos i närheten av Cadiz som sin referensmeridian. Under första världskriget (1914-18) tryckte Kgl. Preussiska Landesaufnahme fältkartor i skala 1:100000 med Ferro som referensmeridian. Ferro är den västligaste av Kanarieöarna och ligger 17°39' väster om Greenwich. Att man så småningom, också i Tyskland, stannade för Greenwichmeridianen beror ytterst på att Nautical Almanack utgick från Greenwichmeridianen. Första Nautical Almanack publicerades 1766 med den brittiske hovastronomen Nevil Maskelyne (1732-1811) som utgivare. Den blev snabbt populär bland engelsktalande sjömän. Sannolikt bidrog också det brittiska imperiets karaktär av dåtida världsvälde till att företrädare för 26 länder röstade för Greenwichmeridianen som nollmeridian på en geodetisk konferens i Rom 1883. I förlängningen blev det Romkonferensen 1883 som stadfäste segern för Greenwichmeridianen som nollmeridian. Se Datumlinjen Meridian & Longitud. Rektascension, rectascension (eng. right ascension, ty. rechtsaszension, geradeaufsteigung) är en astronomisk vinkelkoordinat, som motsvarar längdgrad (longitud) på jordytan. Rektascension räknas i grader motsols från vårdagjämningspunkten, från 0° till 360°. Rektascensioner ges ofta i tidsenhet där en timme är 15°, vilket motsvarar en siderisk timvinkel. Rektascension är bildat av medeltidslatin ascensio recta (rakt uppåtstigande). Se Astronomiska koordinater. Jfr. Deklination & Siderisk timvinkel. Räknad höjd(vinkel) (eng. height computed) är den höjdvinkel som vi skulle få om vi befann oss på det räknade stället när vi mäter höjden för att finna vår position enligt höjdmetoden. Skillnaden mellan den räknade höjden och den sanna höjden talar om för oss hur långt framför eller bortom vårt räknade ställe vi befinner oss. Se Höjdmetoden. S Sann middag (eng. apparent noon) betyder att solen står som högst i sin bana över himlavalvet. Den astronomiska klockan är då exakt 12.00.00 sann tid. Tidsskillnaden mellan vad klockan är vid Greenwich (GMT) och sann middag (ombord) kan omräknas till ett avstånd mellan Greenwich longitud och den longitud där där navigatören mäter sann middag. Eftersom navigatören vid sann middag befinner sig precis nord om solens projektionspunkt ger den astronomisk ortlinjen latituden. På norra halvklotet gäller vid sann middag att latituden = 90° + projektionspunktens latitud - höjden. Härav följer att sann middag kan ge sann position. Sann betyder här riktig, rättvisande - meridianpassage! Middag- är ett översättningslån av latin merides (middag) > meridian. Se Astronomisk navigering, Meridianpassage & Sann tid. Sann midnatt (eng. apparent midnighht) inträffar vid solens undre meridianpassage. Jfr. Meridianpassage & Sann middag. Sann soltid, se Sann tid. Sann tid, sann soltid, soltid (eng. apparent time, horary angel) är den tid som enbart förlitar sig på solens bana över himlavalvet. Eftersom jordrotationen inte är helt likartad utan varierar något dygn för dygn, kan sann tid avvika från medeltid/medelsoldyngn (dvs klock- och kronometertid) med upp mot 1/2 minut. Om inte skillnaden mellan sann tid och medeltid/kronometertid beaktas ger det kraftiga fel vid astronomisk ortsbestämning. Sann betyder här riktig, rättvisande (tid i förhållande till himlakropparnas meridianpassage). Se Medelsoldygn, Medelsolsekund, Sann middag & Tidsekvationen Sant soldygn är den sanna tid det tar för solen mellan två övre meridianpassager. Längden på ett sant soldygn varierar under året, vilket beror: (1) på att jordens bana runt solen är ellipsformad, (2) att banhastigheten varierar under året, (3) att ekliptikan lutar mot ekvatorsplanet. (4) att den riktiga solen rör sig i ekliptikan medan medelsolen rör sig runt ekvatorn. Två på varandra följande sanna soldygn kan skilja sig år med max. en sekund. Jfr. Medeltid & Tidsekvationen. Segelsten, solsten (isl. siglusteinn) är ett mystiskt vikingatida navigationshjälpmedel. Man har så vitt bekant aldrig funnit några segelstenar vid arkeologiska utgrävningar. Men de omnämns i den norröna litteraturen i Gudmundar Biskups saga och i Olavsagan. I dessa sagor används inte segelstenen för navigation utan till tidmätning, såväl lands som till sjöss. I nutida vetenskapliga och populärvetenskapliga översikter om vikingafärder antas rätt allmänt att segelstenar är något slags optiska prismor av kvarts som kan ge solens position på himlen mulna dagar. Känner man till solens position och vad klockan är, kan man lätt räkna ut nordriktningen och kursen. Men frågan är om denna form av död räkning är tillfyllest för att ta ett öppet vikingaskepp från Norge till Island. Sextant, oktant och kvintant (eng. sextant, octant & quintant) är vinkelmätningsinstrument med vilka man mäter vinklar från navigatörens öga till två punkter, t.ex. en himlakropp och den synliga horisonten. Moderna sextanter, oktanter och kvintanter arbetar med två motställda speglar. Detta kallas dubbelreflexion. Instrumenten som arbetar med två motställda speglar kallas spegelreflexionsinstrument. Dubbelreflexion fördubblar mätområdet. En oktant som har en limb på 45° får ett mätområde på 90°. Mer behövs aldrig för att ta en sol-, mån-, eller stjärnhöjd. Mätning går till så att horisonten speglas i en fast spegel, och en himlakropp i den rörliga spegeln som är fäst i instrumentets vridbara alidad (arm). Alidadspegeln vrids när aliaden vrids. Om navigatören får in en himlakropp i alidadspegeln och vrider alidaden, upplever navigatören att himlakroppen i alidadspegeln flyttas ner mot spegelbilden av havshorisonten i den fasta horisontspegeln. Denna skenbara förflyttning av en himlakropp kallas att ta ner en stjärna (eng. shoot a star), ta ner solen och att ta ner månen. När himlakroppen flyttas ner till horisonten, låses alidaden i limben, som är en graderad bågskiva utefter vilken alidaden rör sig. Aliadens förflyttningen läses av från limben, vilket ger höjden, dvs vinkeln mellan navigatörens öga, himlakroppen och horisonten. Noggrannheten är mycket stor. Med en sextant kan man mäta bråkdelar av bågminuter. Känner man till det exakta klockslaget (GMT) går det att räkna ut egen position med hjälp av nautikalalmanacka, ett vinkelmätningsinstrument och lite matematik. Se Höjdmetoden & Måndistans. Oktant är bildat av latin octantis (åttondel). Oktantens limb är 45°. Åtta oktanter, lagda på rätt sätt, bildar en cirkel. Det är ett praktiskt instrument med vars hjälp man kunde mäta vinkar med en noggranhet på en hundradels grad. Med hjälp av oktanten kunde man mäta måndistanser upp till 90° (dvs 2 gånger 45°). 1766 kom den första nautikalamanackan. Den tabellerade bl.a. måndistanser på ibland över 90°, vilket i ett slag gjorde oktanterna omoderna. De ersattes av sextanter med vars hjälp man kan mäta vinklar på upp till 120° (dvs 2 gånger 60°). Sextantens limb är 60°. Lägger man sex sextanter på rätt sätt bildar de en cirkel. Sextant är bildat till latin sextans (sjättedel). Kvintanten är det mest noggranna av alla spegelreflexionsinstrument. De har en cirkelsektor på 78° och kan mäta vinklar upp till 156°, (dvs 2 gånger 78°). Kvintant är bildat av latin quinta pars (femtedel). Grundbetydelsen är en femtedels cirkel. Refletionscirkeln är ett cirkelrunt spegelreflexionsinstrument. Kvintant, sextant, oktant och reflexionscirkeln kallas med ett gemensamt namn reflexionsinstrument eller spegelreflexionsinstrument, eftersom de reflekterar inmätta föremål i speglar. Världens äldsta (avbildade) kvadrant finns i Tycho Brahes Astronomiae instauratae mechanica. Tycho Brahe (1546-1601) ägde en fast placerad murkvadrant (utan speglar) på sitt observatorium Uranienborg, på ön Ven, i Öresund. Med sin kvadrant bestämde Brahe koordinater för himlakroppar. Isaak Newton (1643-1727) har lämnat förslag till hur Brahes kvadrant kunde förbättras med två motställda speglar, men Newton byggde inget sådant instrument. Det gjorde amerikanen Thomas Godfrey 1730, och oberoende av honom också den engelske instrumentmakaren John Hadley 1731. Av dessa skäl räknas Godfrey och Hadley som spegelreflexionsinstrumentens uppfinnare. Se Astronomiska instrument, Brissextant & Indexfel. Sideral (eng. sidereal, ty. sideral) betyder: det som rör stjärnor. Se Siderisk. Siderisk stjärntid (eng. sidereal time, ty. sternzeit) är tidmätning som hänför sig till månen, solens och stjärnornas omloppstid. Ett sideriskt dygn är tidsrymden mellan två på varandra följande meridianpassager av en himlakropp. En siderisk månad är månens verkliga omloppstid runt jorden: 27 dagar, 7 timmar, 43 minuter och 11,5 sekunder. Ett sideriskt år (stjärnår) är den tid det tar jorden att fullborda ett varv runt solen Annorlunda uttryckt är ett sideriskt år den tid solen fullbordar ett varv på himmelsgloben, dvs 365 dagar, 6 timmar 9 minuter och 9,4 sekunder. Siderisk är bildat till latin sideralis (konstellation). Jfr. Måndygn. Siderisk timvinkel, stjärntimvinkel, SHA (eng. sidereal hour angel) är en timvinkel (rektascension om 15°) som utgår från Aries (vårdagjämningspunkten). En siderisk timvinkel är vinkelavståndet i ekvatorialplanet från Aries till en stjärnas projektionspunkt, räknat åt väster. Härav följer att metoden att räkna ut stjärnpositioner skiljer sig från uträkningen av solhöjder. Se Rektascension, Siderisk, Timvinkel & Vårdagjämningspunkten. Solhöjd (altitude of the sun) är vinkeln mellan navigatörens horisont och solen. Solen står högst på himlen och rakt i syd (på norra halvklotet) när hon gått halva sträckan mellan soluppgång och solnedgång. När solen står högst står hon skenbart står stilla i kulminationen och (mer eller mindre) i syd under cirka fyra minuter. Det är därför inte särskilt svårt att hitta sydriktningen på dagen i rum sjö med fri horisont. Jfr. Höjd & Siderisk timvinkel. Solkompass, gnomon (eng. gnomon) består av en graderad skiva och en spets (precis som ett solur). Solens skugga mot skivan anger tid på dagen. Man får syd genom att avläsa längden på skuggan kl 12, sann middag (dvs när solen står som högt på himlen). En medeltida grönländsk pejlskiva från Uunartoq-fjorden (som visas på Nationalmuseum i Köpenhamn) uppges vara en solkompass. Om solen visar syd på sin högsta bana kan man beräkna latituden genom att mäta solskuggan (ungefär som i ett solur) från ett tänkt torn eller pinne i pejlskivans mitt. Något sådant torn eller pinne har man dock inte funnit till den grönländska pejlskivan. Det är dessutom mycket svårt att omvandla solskugga till latitud vid andra tidpunkter än sann middag. Något skriftligt eller egentligt arkeologiskt belägg för att äldre tiders sjöfarare använt solkompasser för navigation saknas, men teoretiskt är det fullt möjligt att solkompasser kan ha funnits ombord i båtar både i Medelhavet och i Nordatlanten. Teorin att fyndet från Uunartoq är en solkompass lades fram av Carl V. Sølver i The Journal of The Institute of Navigation, vol. VI, No. 3 (1953). Teorin har tillbakavisats men mer på intuitiv väg: Sølvers teori är svår och invecklad och risk finns för övertolkning. Jfr. Segelsten. Sommarsolstånd (eng. [summer] solstitial point, ty. solstitial punkte, sonnenwendepunkte) infaller den 21:e juni på norra halvklotet och den 22:e december på södra halvklotet. Dvs när solen står som högst på himlen. Se Kräftans vändkrets & Stenbockens vändkrets. Star Finder är en grafisk hjälpmedel för identifiering av stjärnor. I botten finns en vit skiva där stjärnornas namn är utsatta. Ena sidan visar norra himmelsgloben. Vänder man på den vita skivan visar andra sidan södra himmelsgloben. På den vita skivan läggs genomskinliga skivor. Dessa har de horisontella koordinatsystemet. Star Finder har genomskinliga skivor för var tionde latitud. Man väljer den genomskinliga skiva som bäst svarar mot den latitud som man befinner sig på. Man lägger den genomskinliga skivan på den vita skivan och vrider den genomskinliga skivan så att den motsvarar kompasskursen. Därefter kan man enkelt finna namnet på nästan varje stjärna vars bäring och höjd man grovt kan uppskatta direkt från natthimlen. Jfr. Asinmutdiagram & Stjärnglob. Stella Maris (havets stjärna) är ingen stjärna utan sinnebilden för Jungfru Maria. I medeltida latinsk motett (sång med andlig text) från 1100-talet kallas Jungfru Maria för havets stjärna: O Maria maris stella (O Maria havets stjärna). Detta är en gammal (den ädsta ?) vittnesbörd där Jungfru Maria liknas vid en stjärna. Under medeltiden fanns en tendens att ersätta himlakropparnas förkrisna namn med kristna namn. Jfr. Jakobsstav. Stenbockens vändkrets, södra vändkretsen (eng. the tropics of the capricorn) är den latitud (23°27' syd) som är den sydligaste där en navigatör kan ha solen i zenit sann middag (solens deklination är då 23°27' syd). Stenbockens vändkrets kallas så därför att solen stod som lägst vid sann middag, sett från norra halvklotet, den 22/12 för 2000 år sedan! Under antiken stod solen i Stenbockens tecken denna dag. Idag, 2000 år senare, står solen i Skyttens stjärnbild den 22/12, p.g.a. precessionen. Se Kräftans vändkrets, Precessionen & Vändkrets. Stjärnglob är en glob där stjärnhimlen är utlagd. Jordklotet är tänkt som en prick inne i globen. Stjärnglober används bl.a. för att finna pejlingsbara stjärnor för astronomisk ortbestämning. Jfr. Asimutdiagram, Himmelsklot & Star Finder. Stjärnhöjd (altitude of a star) är vinkeln mellan navigatörens horisont och en stjärna. Se Höjd & Siderisk timvinkel. Stjärnnavigering är ett ganska oegentligt namn för astronomisk navigation, ty astronomisk navigation är inte bara navigering efter stjärnor utan också efter solen, månen och planeterna. Se Astronomisk navigering, Himlakroppar & Höjdmetoden. Stjärnsystem, galax, nebulosa (eng. galaxy, nebula) är samlingar av stjärnor. Solen ingår i Vintergatans stjärnsystem. Från jorden kan ytterligare två stjärnsystem ses med blotta ögat. På norra halvklotet kan man se Andromeda galaxen. Den ligger på 2,2 miljoner ljusårs avstånd. På södra halvklotet kan man se de två magellanska molnen. De ligger på ca 163'000 ljusårs avstånd. Galax är en nybildning av grek. galaxias (mjölkvägen) och syftar på vintergatan. Enligt grekisk mytologi har Vintergatan uppkommit då gudinnan Hera rev dibarnet Herakles från sitt bröst så våldsamt att bröstmjölk sprutade ut över himlen. Nebulosa är en nybildning av latin nebula (dimma). Grundbetydelsen är ≈ stjärntöcken. Andromedagalaxen har fått sitt namn av stjärnbilden Andromeda, där den ingår. Stjärnbilden Andromeda har fått namn av Andromeda som enligt grekisk mytologi var etioperkonungen Kefeus dotter. Gudinnan Athena gav Andromeda en plats bland stjärnorna. De magellanska molnen har fått namn efter den portugisiske världsomseglaren Fernão de Magallhãs (ca. 1480-1521). De kallas också kapmoln efter Kapudden (Goda Hoppsudden) i Sydafrika, eftersom de är synliga på Kapuddens latitud. Jfr. Vintergatan. Stjärntimvinkel, se Siderisk timvinkel. Strålbrytning, refraktion (eng. refraction, ty. refraktion, strahlenbrechung) är ljusstrålens brytning i atmosfären. Strålbrytningen är en faktor att räkna med både inom astronomisk navigation och radarnavigation. Vid astronomisk navigation är strålbrytningen störst vid lågt uppmätta höjder. Den minskar till 0 vid 90°, dvs när en himlakropp befinner sig i zenit. På grund av strålbrytningen visar sig solen alltid något tidigare än före sin verkliga soluppgång. Hon förblit också synlig någon stund efter att hon gått ner under horisonten. Härav följer att man inte normalt bör mäta himlakroppar som står lägre än 10° vid astronomisk navigation, eftersom den mätta höjden då sannolikt innefattar ett strålbrytningsfel. Vid radarnavigation har man att räkna med att radarstrålen kan brytas uppåt, vid undernormal strålbrytning. Det inträffar när kall luft blåser över varmare hav, vilket ofta sker på vintern. Effekten är att radarräckvidden minskas. Om radarstrålen följer jordrundningen vilket sker när varm luft blåser över kallare havsvatten flyttas radarhorisonten bortåt och man ser betydligt mycket längre än normalt. Fenomenet kallas övernormal strålbrytning. Refraktion kommer närmast från fr. réfraction (strålbrytning), vilket ord i sin tur stammar från latin refractus (bryta). Jfr. Apparent ort & Horisontalasimut. Sumnerlinje, se Astronomisk ortlinje. Svensk Sjöfartskalender med nautisk almanacka (1952-1987) namnändrat till Svensk nautisk almanack (1988-91) var en svensk nautikalalmanacka som utkom med 39 årgångar. Den byggde på asimut- och höjdtabeller som var lånade från H.O. 211 (förordet 1988 års uppl.). Se H.O. 211 & Höjdtabell. Södra korset (the southern cross, latin crux) är en stjärnbild som består av fem tydliga och klara stjärnor som, om de förbinds med streck, tillsammans bildar ett något oregelbundet kors. Södra korset finns på den södra himmelssfären i Vintergatan på 60° syd. Eftersom det inte finns någon motsvarighet till polstjärnan i den södra hemisfären har Södra korset fått tjänstgöra som riktmärke mot den södra himmelspolen, under de stora geografiska upptäckternas tid. Under antiken var Södra korset synlig på Medelhavets latitud. På grund av precessionen (se Precession) måste man idag fara söder om Sahara ca. 20° syd för att se Södra korset. Södra korsets stjärnbild är avbildad på Australiens, Nya Zeelands och Papua Nya Guineas flaggor. Jfr. Himmelspol. T Teodolit (eng. theodolite) är ett ursprungligen astronomiskt instrument för mätning av vertikala och horisontala vinklar (asimut och höjder). Teodoliten består av ett hålkors som bestämmer syftningen och en kikare som är vridbar i höjd och sidled. Kikaren har skalor för avläsning av vridningen. Till instrumentet hör ett stativ samt och vattenpass, så att teodoliten kan justeras horisontellt. Teodoliter är de noggrannaste av de mekaniska instrument som finns för uppmätning av horisontal- och vertikalvinklar. De används därför vid kartering och geodesi. Inom sjöfart är teodoliter så vitt bekant endast använda i samband med upptäcktsfärder. T.ex. lovprisar Ernest Shackleton (1874-1922) teodolitens förträfflighet i The hart of the Antarctic (1909, sv. övers. 1910). Ursprunget till ordet teodolit är obekant (Hellquist 1957:1174). Det är första gången upptecknat i Sverige 1750 och kallades då Ängelska Theodolits. Se Astronomiska instrument & Geodesi. Tidsekvationen (eng. the equation of time) är skillnaden mellan sann tid och medeltid. Tidsekvationens storlek varierar under ett år från ca +14 minuter och 29 sekunder till - 16 minuter och 20 sekunder. -ekvation är bildat av latin aequatio (jämn fördelning). Se Medeltid & Sann tid. Tidsfel är ett fel inom astronomisk navigation som innebär att tiden är fel avläst, och/eller att kronometern går fel. Positionen blir fel om himlakroppens projektionspunkt är felaktigt beräknad. Projektionspunktshastigheten på ekvatorn är en longitudminut (en distansminut) för var fjärde sekund. Jfr. Projektionshastigheten. Timme i timvinkel och i eng. Greenwich hour angle, och local hour angle har sitt namn av att man fram till ungefär mitten av 1900-talet angav vinkeln i timmar (60 timmar = 60 distansminuter = 60 gånger 60 bågsekunder). Se Timvinkel. Timcirkel, se Deklinationscirkel. Timvinkel (eng. hour angle, ty. stundenwinkel) är en astronomisk vinkelkoordinat om 15°, som delvis motsvarar längdgrad (longitud) på jordytan. Timvinkeln mäts från himmelspolen. Den följer två deklinationscirklar (himmelska meridianer) till himmelsekvatorn, varav den ena meridianen oftast är Greewichmeridianen (eller noll-meridianen). Timvinkeln ger ett avstånd på himmelsgloben uttryckt endera i grader eller i tid. En timme svarar mot 15° av totalt 360°. Timvinklar räknas medurs. En himlakropps läge kan anges med deklination (himmelskupolens breddgrad) och timvinkel (himmelskupolens längdgrad). Med timvinklar kan man också bestämma longituden. Känner man den exakta tiden ombord och tiden i Greewich så känner man även avståndet mellan navigatören och Greewich, vilket är ett annat sätt att säga att man också känner longituden. Jfr. Astronomiska koordinater, Deklination, Greenwich timvinkel, Lokal timvinkel, Longitud genom timvinkel, Meridian, Rektascension & Siderisk timvinkel. V Vinkelmätningsinstrument, se Astronomiska instrument. Vintergatan (eng. the milky way, ty. milchstrasse, da. mælkevejen) är det stjärnsystem i vilket vårt solsystem ingår. Det finns ca. 100 miljarder stjärnor i Vintergatan, dessa syns som ett vitt (mjölkaktigt) band av stjärnor tvärs över natthimlen (den galaxtiska ekvatorn). Det vi ser är Vintergatans längdaxel. Vintergatan är diskusformad. Totalt är Vintergatan ca 100'000 ljusår i diameter. Tjockleken är uppges vara 15'000 ljusår, men entydighet råder inte om tjockleken i den astronomiska vetenskapen. Vintergatans namn förirrar sig bak i forntidens mörker. Jfr. Stjärnsystem. Vintersolstånd (eng. [winter] solstitial point, ty. solstitial punkte, sonnenwendepunkte) infaller den 22:e december på norra halvklotet och den 21:e juni på södra halvklotet. Dvs när solen står som lägst på himlen sann middag. Se Kräftans vändkrets & Stenbockens vändkrets. Vårdagjämningspunkten, aries (eng. vernal equinox, the first point of aries, ty. frühlingspunkt, widderpunkt) är en medvetet vald punkt på himmelsekvatorn som markerar början och slutet på den cirkelbana som solen skenbart vandrar runt jorden på ett år. Om man tänker sig att solens projektionspunkt (de ställen på jordklotet där solen står i zenit) vandrar från 23°27' syd (sann middag vintersolstånd: stenbockens vändkrets) den 22/12 till 23°27' nord (sann middag sommarsolstånd: kräftans vändkrets) den 21/6 och sen tillbaka, då ligger solens projektionspunkt på ekvatorn den 21/3 (sann middag: vårdagjämningen) och den 23/9 (sann middag: höstdagjämningen). Dessa två sist nämnda lägen kallas vårdagjämningspunkt (Aries) respektive höstdagjämningspunkt. Aries betyder vädur (på latin). Men eftersom vårdagjämningspunkten idag infaller då solen står i Fiskarnas tecken, betyder det att vårdagjämningspunkten sedan den först fastställdes, under antiken för 2000 år sedan, har flyttar 28° från vädurens till fiskarns tecken p.g.a. precessionen. Se Precession. Vändkrets (eng. tropic, ty. wendekreis) kallas de parallellcirkelar (breddgrader) på jorden vid 23°,27' nord (se Kräftans vändkrets) och 23°,27' syd (se Stenbockens vändkrets) där solen står i zenit vid sann middag, sommar- resp. vintersolstånd. Vändkrets är en försvenskning av ty. Wendekreise. Ty. Wende- (vändpunkt) syftar på att solen skenbart vänder i sin bana mellan 23°,27' nord och 23°,27' syd, då hon vid sommar- och vintersolståndet sann middag tangerar vändkretsarna. -krets är en försvenskning av ty. -kreis (ring) vilket syftar på breddgraderna 23°,27' nord och 23°,27' syd. Z Zenit (eng. zenith, ty. zenit) är den punkt på himlavalvet som en navigatör har rakt upp, ovanför skallen eller om man så vill den sol- mån eller stjärnstråle som går lodrätt ner till jordklotet. Solens strålar når jorden lodrätt alla dagar om året någonstans inom ett bälte mellan 23°,27' nord (midsommar) och 23°,27' syd (midvinter). Solen står i zenit vid ekvatorn (sann middag) på vårdag- och höstdagjämningen. Zenith har samma etymologiska ursprung som asimut. De uppges båda komna av arabiska as-samt, simt, semt (vägen, riktningen), ehuru dock arab. as-samt har ombildats i Spanien och Frankrike till sp. cenit, fr. zenith och därifrån vidare till världens alla språk. Jfr. Asimut, Nadir & Projektionspunkt. Å Årlig parallax (eng. annual parallax), se under Parallax 1. Noter - Äldre astronomiska almanackor som till nöds kunnat användas till sjöss är kända sedan medeltiden. Den äldsta kända är en hexameterdikt som heter Phainomena (sv. fenomen) av den grekiske skalden Aratos från Soloi som levde ca. 315 - 245 f.Kr. Där Aratos från Soloi som först namnger stjärnor efter grekiska gudar. Dikten är nyligen översatt till sv. av Hans Carling (Himlens fenomen, Stjärnbilder och vädermärken. Båtdockgruppen, Skärhamn 2002). [1] - Lars Wigenius f.d. rektor vid navigationsskolan i Göteborg har facktagranskat texten och lämnat många värdefulla komplement och tillrättalägganden, om det trots detta finns fel och tillkortakommande är ansvaret enbart författarens eget. [2] - Polstjärnas exakta position är 89,25°. Av pedagogiska skäl anges polstjärnas position i denna text till exakt 90°. På ett dygn gör polstjärnan en liten skenbar knappt mätbar cirkel. Den exakta himmelspolen befinner sig i centrum av denna cirkel. [3] - Förutom upptäckten av daviskvadranten är John Davis också känd för att 1585 ha upptäckt Davis sund mellan Grönland och Baffins land (i Kanada) och för upptäckten av Falklandsöarna 1592. Davis dödades i strid med sjörövare, öster om nuvarande Singapore. [4] [5] - Vid mycket höga höjder, t.ex. mätning av solen i tropikerna, kan inte likahöjdcirkeln betraktas som en rät linje i kortet. Den blir där en cirkel. Men detta är undantagsfall. - I anslutning till Sven Yrvind (f. Lundin 1939) i boken Konstruktören (2003:51f) anser jag att den praktiska nyttan av att kunna bestämma sin position med hjälp av en höjdvinkel till en fyr är överdriven och skolboksmässig. En 32 meter hög fyr på två sjömils avstånd ger en halv grad på sextanten. Det är för lite för att ge en säker position. Är fyren nittio meter bort är höjdvinkeln 20°. Då är man för nära och bör långt tidigare ha skaffat sig en säker position. [6] - St. Jakob syftade sannolikt inte ursprungligen på aposteln Jakob, utan på den gammaltestamentlige patriarken Jakob. Han som i en dröm såg en stege resas till himlen (1a Mos 28:12-15). I Runstavar är den 25e juli utmärkt med en (St Jakob)stege. Vintergatan har kallats Jakobs stege och syftat på själarnas väg till himlen. Stjärnbilden Orion ligger mitt i vintergatan, därav det kristna namnet för en del av denna stjärnbild. [7] - Det går viserligen 60 sekunder på en vinkelminut, men i navigation är det brukligt att använda tiondels (longitud)minut. [8] - Visserligen står solen skenbart står stilla i kulminationen under ca. fyra minuter. Men eftersom bäringen till solen inte står stilla dessa ca. fyra minuter hinner navigatören inte med sextanten bestämma tidpunkten för när solens står exakt syd. [9]