Mångfotingar i Stäppartade torrängar,
Västergötland
Myriapoda in dry steppe-meadows,
Västergötland
Examensarbete inom huvudområdet Ekologi
Grundnivå 15 Högskolepoäng
Vårtermin År 2010
Qarin Hellner
Handledare: Stefan Andersson & Lennart Sundh
Examinator: Tomas Jonsson
Mångfotingar i stäppartade torrängar,
Västergötland
Qarin Hellner1
15 hp Honour Thesis in Ecology, University of Skövde, 2010
Supervisor: Stefan Andersson1
Assistant supervisor: Lennart Sundh2
Examiner: Tomas Jonsson1
1
School of Life Sciences, University of Skövde, P.O. Box 408, SE-541 28 Skövde, Sweden
2
Collegium park, Odengatan 24, SE-521 43 Falköping, Sweden
Sammanfattning
Myriapoda (Mångfotingar) är en relativt outforskad djurgrupp, speciellt med tanke på deras
ekologi. De är landlevande djur som trivs i många miljöer. De håller helst till i jord och förna
men en del arter lever i komposter, i murken ved eller under lös bark. Vid en
skalbaggsinventering som utfördes på stäppartade torrängar i Västergötland sommaren 2009,
fångades ett stort antal mångfotingar vilka har undersökts i denna studie med syfte att få mer
kunskap om dessa djur i torrängsmiljöer. De västgötska stäppartade torrängarna hör till de
artrikaste habitaten i odlingslandskapet då de är kalkrika, näringsfattiga och ogödslade marker
som ofta hävdas på något sätt.
På tio inventeringslokaler hittades 2196 individer som fördelade sig på 14 arter varav 3 arter
hör till Chilopoda (enkelfotingar) och 11 arter hör till Diplopoda (dubbelfotingar). För att
analysera miljö-/habitateffekter på mångfotingsfaunan delades lokalerna in efter hur
välhävdade de är samt hur torra de är. Med relativt hög sannolikhet påverkas artantalet av
torrhetsgraden där ju torrare och mer hävdad lokalerna är desto färre arter och individer
hittades, med sannolikheten för att artantalet inte påverkas av torrhet är 0,0686. Trots att
lokalerna är av samma naturtyp, skiljer sig artsammansättningen mellan lokalerna utifrån
tabeller. De fem vanligaste arterna (generalister) i denna studie är: Julus scanddinavius
(skedkejsarfoting) som hade flest individer, Polydesmus denticulatus (taggplattfoting),
Cylindroiulus caeruleocinctus (tigerkejsarfoting), Allajulus nitidus (glanskejsarfoting) och
Ommatoiulus sabulosus (bandkejsarfoting).
Myriapoda in dry steppe-meadows,
Västergötland
Abstract
Myriapoda (millipedes) are a relatively unexplored group of animals, especially their ecology.
They are land living animals who are common in most environments and prosper in soil and
litter and some spices lives in composts, in decaying wood or under loose bark. This study
aim to increase the knowledge of Myriapoda in dry steppe-meadows in Västergötland,
Sweden. The dry steppe-meadows are unfertile, calcareous and have been cultivated and
graised for long periods, which explains why they are among the most spices rich habitats in
the cultivated landscape.
Ten different sites were studied, 2196 individuals were collected of 14 different spices. Of
those spices three belongs to Chilopoda and 11 belongs to Diploda. The sites were
characterized on level of cultivation and dryness. With relatively high probability the
Myriapoda are affected by the degree of dryness in which the drier and cultivated the sites
are, the fewer species and individuals were found, by the probability that the numbers of
species not affected by the dryness is 0.0686. Even though the sites have more characteristics
in common than differences, from studying tables the compositions of spices varies between
the sites. The five most common spices (the generalists) for this study are: Julus
scanddinavius, with the greatest number of individuals, Polydesmus denticulatus,
Cylindroiulus caeruleocinctus, Allajulus nitidus and Ommatoiulus sabulosus.
Innehållsförteckning
1. Introduktion ............................................................................................... 1
1.1 Studiens syfte ............................................................................................................................... 1
1.2 Allmänt om mångfotingar ............................................................................................................ 2
1.3 Stäppartad torräng ....................................................................................................................... 2
2.1 Lokaler .......................................................................................................................................... 4
2.2 Inventering ................................................................................................................................... 4
2.3 Fällor ............................................................................................................................................. 5
2.4 Artbestämning .............................................................................................................................. 5
3. Resultat ...................................................................................................... 5
3.2 Abiotiska faktorer......................................................................................................................... 8
3.3 Arter ............................................................................................................................................ 10
4. Diskussion .................................................................................................13
5. Referenser……………………………………..…………………………………………….…………17
1. Introduktion
Vetenskapliga studier över mångfotingars ekologi är få och för att få en bra kunskap om
mångfotingar och deras roll i ekosystemen är behovet av att kartlägga och inventera denna
djurgrupp stor, inte bara i Sverige utan i hela Europa (Düker & Voigtländer 2001) (Andersson
et. al 2005). På den svenska rödlistan finns 15 arter varav 6 arter är klassade med
kunskapsbrist (DD). De flesta rödlistade mångfotingarna är Pauropoda (fåfotingar) vilka ofta
lever i jordar knutna till det äldre odlingslandskapet, det är också den grupp bland
mångfotingarna som är minst undersökt (Andersson et. al 2005) (Gärdenfors 2010).
I en studie som Düker och Voigtländer genomförde (2001) grupperades dubbelfotingar efter
vilka miljöer de levde i. Studien utfördes på dubbelfotingar i fem olika torrängsmiljöer i Östra
Tyskland där de arter med högst abundans för varje miljö utnämndes som nyckelarter för den
speciella miljötypen (Düker & Voigtländer 2001). De arter som påträffats i denna studie
(speciellt generalisterna) kommer jämföras med Düker & Voigtländers nyckelarter.
1.1 Studiens syfte
Syftet med denna studie är att utöka kunskapen kring mångfotingar i torrängsmiljöer genom
att med hjälp av ett redan befintligt material besvara följande frågeställningar:
Hur stor är artrikedomen i lokalerna?
Hur påverkas artrikedomen av abiotiska faktorer som hävd och torrhet?
Vilka arter finns i torrängsmiljöer?
1
Finns det någon skillnad i artsammansättning mellan lokalerna och finns det några
arter som är generalister?
Finns det något samband mellan storleken på lokaler och artantal?
1.2 Allmänt om mångfotingar
Myriapoda (Mångfotingar) som hör till gruppen Arthropoda (leddjur) är en för Europa och i
Sverige relativt outforskad djurgrupp, speciellt med tanke på deras ekologi (Andersson et. al
2005)( Düker & Voigtländer 2001). I norden finns 111 dokumenterade arter varav 78 är
påträffade i Sverige (Andersson et. al 2005). Kroppen har många segment med minst 8 benpar
och huvudet har ett par antenner. De använder trakéer som andningsorgan precis som
insekterna. Mångfotingarna delas in i fyra klasser: Diplopoda (dubbelfotingar), Chilopoda
(enkelfotingar), Pauropoda (fåfotingar) och Symphyla (dvärgfotingar). Alla mångfotingar är
landlevande och håller helst till i jord och förna men en del arter lever i komposter, i murken
ved eller under lös bark. Diplopoda (dubbelfotingar), Pauropoda (fåfotingar) och Symphyla
(dvärgfotingar) lever som nedbrytare av växtdelar till skillnad från Chilopoda (enkelfotingar),
som är rovdjur och lever främst av andra ryggradslösa djur. De flesta mångfotingar är
tvåkönade men hos några arter förekommer jungfrufödsel (Hopkin & Read 1992).
1.3 Stäppartad torräng
I nordöstra delen av Västergötland, på södra Falbygden och i norra Ätradalen finns den
speciella naturtypen ”stäppartad torräng av Stipa-Dracocephalum-Pulmonariatyp”. Bild 1
beskriver med svart markering vart dessa lokaler återfinns.
2
Bild 1. Svart markering visar området för lokalernas geografiska läge i Västergötland.
Källa: www.eniro.se hämtad 100510 redigerad av Qarin Hellner.
Naturtypen är ogödslad och hävdad med en rik kärlväxtflora med upp emot 60 olika arter
(Sundh 2007). De västgötska torrängarna har tre särskilt skyddsvärda och rödlistade
kärlväxter knutna till sig: fjädergräs Stipa pennata CR, drakblomma Dracocephalum
ruyschiana EN och smalbladig lungört Pulmonaria angustifolia EN (Gärdenfors 2010).
Denna typ av torräng hör till de artrikaste i odlingslandskapet och snarlika varianter återfinns
på Öland, Gotland och i Östergötland på grund av gemensamma kalkrika kambrosiluriska
bergarter (Andréasson 2006). I Västergötland finns de artrikaste lokalerna i sydsydostsluttningar och är öppna marker som hävdas genom slåtter, bete eller bränning. Dessa
torrängar ligger som överblivna öar eller åsar (ofta i form av åkerholmar) i anslutning till
åkermark. Det är kalkrika marker med högt pH och grusiga jordar där även fläckar med bar,
öppen jord förekommer (Bertilsson 1994). Ett nationellt åtgärdsprogram är framtaget för de ca
350 torrängarna i Falköpings- och Ulricehamns kommuner från 2007- 2011 vilket innebär
planerad hävd och ytterligare inventeringar i området (Sundh 2007). För ökad kunskap om
naturtypen utfördes inventeringar av marklevande skalbaggar, gaddsteklar och nattfjärilar
under 2009 på uppdrag från Länsstyrelsen. Resultatet visade på hur viktiga torrängarna är
även för insektslivet genom fynd av 262 olika skalbaggsarter varav tre arter är rödlistade. Vid
3
inventeringen av gaddsteklar fann man 111 arter varav sju rödlistade och en ny art för
Västergötland. Nattfjärilarna räknades till 200 arter där en var rödlistad (Abenius et.al 2009).
2. Metod
2.1 Lokaler
Mångfotingarna samlades in under juni-augusti 2009 i samband med en skalbaggsinventering
utförd av Sund Miljö (Sundh 2009). De 10 inventeringslokalerna valdes ut genom slumpning
från de ca 350 stäppartade torrängar som finns i Falbygden och Ätradalen (Abenius et.al
2009). I urvalet ingår en lokal som stått ohävdad, de övriga är betade i olika grad eller brända.
Mer ingående information om lokalerna finns beskrivna i Sundhs rapport (Sundh 2009). För
att analysera miljö-/habitatbetydelsen för mångfotingsfaunan klassificerades lokalerna på
basis av hävd och torrhetsgrad i tre kategorier var. Ohävdad=0, måttlig hävd=1 och bra
hävd=2. Torrhet delades in i: relativt fuktig=1, relativt frisk=2 och varm och torr=3.
2.2 Inventering
Materialet samlades in genom fällfångst där lokalerna besöktes vid fem tillfällen, en
utsättning av fällorna i maj, och fyra tömningar med start i mitten av juni till och med slutet
av augusti 2009. Antalet fällor anpassades efter storleken på torrängen. Fällorna har spridits ut
så mycket som möjligt på varje lokal och har placerats i så många olika mikrohabitat som
möjligt. De flesta lokalerna fick 10 fällor men i de minsta lokalerna placerades endast 5 fällor
ut och i de större, 15 fällor (Sundh 2009).
4
2.3 Fällor
Fällan har bestått av en plastburk, (ölglas) nedsänkt så att mynningen legat i nivå med
markytan. Dimensionen har varit 8,6 cm diameter och c:a 12 cm djup. Fällans kant har
noggrant lagts an mot den omgivande marken runt hela sin omkrets. I marker med betesdjur
har fällan täckts med ett hönsnät som förankrats med tältpinnar. Fällan har fyllts till ungefär
en tredjedel med en miljöanpassad koncentrerad propylenglykol med tillsats av diskmedel för
att upphäva ytspänningen, en mindre mängd vatten tillsattes också. Vid vittjningen flyttades
djuren över till plastburkar med propylenglykol, en burk per lokal för senare artbestämning
inomhus (Sundh 2009).
2.4 Artbestämning
Varje provburk med innehåll gjordes rent från propylenglykol och ersattes med 75 % etanol.
Artbestämningen av materialet genomfördes i stereolupp med hjälp av Nationalnyckelns band
om Myriapoda (Andersson et. al 2005). Resultatet fördes in i Excel där listades alla arter och
deras antal för varje lokal. Ett referenssystem upprättades i två exemplar för varje art inför
framtida studier, genom att några fina exemplar av varje art placerades i en egen namngiven
burk.
3. Resultat
Mångfotingar finns på alla lokaler och antalet insamlade individer uppgår till 2196 stycken.
Totalt har 14 olika arter påträffats, samtliga relativt vanliga för de här delarna av landet.
(Andersson et. al 2005). Svennagården och Bondegården är de två likaste lokalerna när det
5
gäller artsammansättning där de har nästan alla sina arter gemensamt (se tabell 2 där
Svennagården har totalt 7 arter och Bondegården totalt 6).
Tabell 1. Art- och individantal av dubbelfotingar och enkelfotingar för varje lokal. Lokalerna skiljer sig
åt genom area, hävd, torrhetsgrad och antalet fällor som placerats ut. De tre olika hävdklasserna är
indelade i: H0= ingen hävd, H1=måttlig hävd och H3=bra hävd. De tre olika torrhetsklasserna är
indelade i: T1= relativt fuktig, T2=relativt frisk och T3=varm och torr.
Arter
Frälse Nya Dala Stenhus
gården
1
gården
Humla
Smeds
gården
Humla
Svenna
Nya Dala
gården
10
Smula
Bonde
gården
Antal
Art i
Ramsindivider andel
gården
/ art
lokaler
Ommatoiulus sabulosus
(bandkejsarfoting)
39
9
9
4
42
12
7
114
9
63
308
100%
Proteroiulus fuscus
(barkpärlfoting)
-
-
-
-
1
-
1
-
-
5
7
30%
Allajulus nitidus
(glanskejsarfoting)
12
-
-
-
-
9
27
-
270
34
352
50%
Unciger foetidus
(klokejsarfoting)
-
21
-
-
-
-
60
-
-
-
81
20%
Cylindroiulus punctatus
(klubbkejsarfoting)
-
2
-
-
-
-
1
-
-
7
10
30%
Craspedosoma rawlinski
(knölfoting)
-
7
-
-
-
3
-
1
-
4
15
40%
-
-
-
-
-
-
-
1
-
-
1
10%
Julus scanddinavius
(skedkejsarfoting)
42
4
-
29
51
18
4
129
1
253
531
90%
Cylindroiulus latestriatus
(strandkejsarfoting)
16
-
-
1
-
-
-
47
-
-
64
30%
Polydesmus denticulatus
(taggplattfoting)
19
15
7
13
16
106
12
96
15
113
412
100%
Cylindroiulus
caeruleocinctus
(tigerkejsarfoting)
2
1
-
-
-
-
90
-
-
283
376
40%
Lithobius forficatus (brun
stenkrypare)
-
1
4
-
1
4
1
3
7
6
27
80%
Lamyctes emarginatus
(monokelstenkrypare)
-
1
-
-
-
-
-
-
-
-
1
10%
Lithobius erythrocephalus
(strandstenkrypare)
-
-
3
-
1
2
4
-
1
-
11
50%
768
Summa
individer
2196
Leptoiulus eller Ophyiulus
Antal individer
130
61
23
47
112
154
207
391
303
Antal arter
6
9
4
4
6
7
10
7
6
9
Area m2
5200
100
3800
800
5100
640
1600
600
600
16100
Antal fällor
10
5
10
10
10
15
10
10
5
15
Hävd
1
2
2
2
2
2
1
0
2
1
Torrhet
2
2
3
3
3
2
2
1
3
2
6
Tabell 2. Antalet gemensamma arter mellan lokalerna. Siffrorna som är markerade med fet stil i
tabellen beskriver antalet funna arter på lokalen.
Bonde
gården
Frälse
gården
Humla
6
4
5
3
3
6
5
4
4
6
4
6
3
3
4
5
5
4
2
4
5
3
6
3
4
6
5
4
4
5
Bondegården
Frälsegården
Humla
Humla Smedsgården
Nya Dala 1
Nya Dala 10
Ramsgården
Smula
Stenhusgården
Svennagården
Humla
Smeds Nya Dala Nya Dala Ramsgården
1
10
gården
3
3
3
4
3
3
3
4
2
3
3
4
4
3
9
7
7
5
3
5
6
5
6
3
7
10
8
4
4
6
5
5
5
3
7
8
9
5
3
6
Smula
Stenhus
gården
Svenna
gården
4
4
4
4
5
4
5
7
3
5
4
2
4
2
3
4
3
3
4
4
6
4
5
3
5
6
6
5
4
7
3.1 Lokaler
Korrelationen mellan antal arter och individer vilken beskrivs i figur 1 nedan där r = 0,47
vilket beskriver styrkan på sambandet med signifikansnivån p = 0,166.
Mångfotingar/ lokal
12
Antal arter
10
r = 0,47
8
6
4
2
0
0
200
400
600
800
1000
Antal individer
Figur 1. korrelationen mellan antal arter och antal individer/lokal.
Lokalerna har olika varierande storlekar där antal fällor inte har placerats ut proportionellt
med lokalarean. Lokalerna har grupperats efter påverkan av abiotiska faktorer som hävd och
torrhet. Tre lokaler delas in i måttlig hävd (H1) och sex lokaler delas in i bra hävd (H2). Fem
lokaler delas in i relativt frisk (T2) och fyra lokaler delas in i varm och torr (T3). I de flesta
7
fall är de lokaler med måttlig hävd, relativt friska och på samma sätt är lokaler med bra hävd,
varma och torra. Lokalen Smula är den enda ohävdade lokalen (H0) som samtidigt är den
enda som klassas relativt fuktig (T1). Smula är en av de art- och individtätaste lokalerna.
3.2 Abiotiska faktorer
Att antalet arter ökar i takt med att storleken på lokalen ökar (Öbiogeografiterorin) går inte att
bevisa utifrån data från denna undersökning. Korrelationen mellan antalet arter/lokal i
förhållande till lokalarea beskrivs i figur 2 nedan där r = 0,2 och p = 0,546.
Arter/Area
12
10
Arter
8
r = 0,2
6
4
Mångfotingar arter
2
0
100
1000
10000
100000
Lokal Area
Figur 2. korrelationen mellan antal arter/lokal i förhållande till lokalarea.
Sambanden mellan antalet arter för de lokaler som har gemensam hävd-klassning och deras
area är svaga (fig. 3). De lokaler som klassats med måttlig hävd (i diagrammet H1) har ett
mycket svagt positivt linjärt samband (r = 0,04 och p = 0,97) där artantalet ökar ju större
lokalarea.
8
De lokaler med bra hävd (i diagrammet H2) har ett negativt linjärt samband som är något
starkare (r = -0,4 och p = 0,4) där artantalet minskar ju större lokalarea. De lokaler som
klassats med måttlig hävd (H1) har fler antal arter än de lokaler som klassats med bra hävd
(H2).
Hävd
12
Antal arter
10
r = 0,04
8
6
Antal arter H1
4
Antal arter H2
2
Antal arter H0
r= - 0,4
0
10
100
1000
10000
100000
Lokal area m2
Fig. 3. Korrelationen mellan antal arter i de olika graderna av hävd i relation till lokalens area. H0=
ingen hävd, H1=måttlig hävd och H3=bra hävd.
I figur 4 beskrivs sambanden mellan artantalen för de lokaler som har gemensam torrhetsklassning och deras area. De lokaler som klassats med relativt frisk (i diagrammet T2) har ett
svagt positivt linjärt samband (r = 0,08 och p = 0,9) där artantalet ökar ju större area. De
lokaler som är varma och torra (i diagrammet T3) har ett något starkare positivt samband (r =
0,14 och p = 0,85) där artantalet ökar ju större area. De lokaler som klassats som relativt
friska (T2) har fler antal arter än de lokaler som klassats som varma och torra (T3).
9
Torrhet
12
Antal arter
10
r= 0,08
8
6
Antal arter T1
r= 0,14
4
Antal arter T2
2
Antal arter T3
0
10
100
1000
10000
100000
Lokal Area m2
Fig. 4. Korrelationen mellan antal arter i de olika torrhetsgraderna i relation till lokalens area. T1=
relativt fuktig, T2=relativt frisk och T3=varm och torr.
Vid analys på effekten av hävd och torrhet på artantalet genom ett 2-vägs Anova test visade
resultatet på att sannolikheten för att artantalet inte påverkas av hävden är 0,8231 och
sannolikheten för att artantalet inte påverkas av torrhet är 0,0686. Ett viktigt resultat som går
att utläsa från figur 3 och 4 är att varma, torra och välhävdade lokaler har färre arter av
mångfotingar än lokaler som är friska och måttligt hävdade.
3.3 Arter
Mångfotingar hittades i klasserna: Chilopoda (enkelfotingar) där tre arter påträffades i denna
undersökning och Diplopoda (dubbelfotingar) där elva arter påträffades. I tabell 1 ovan
redovisas arterna och deras individantal för varje lokal, antal individer för varje art och totala
individantalet för varje lokal. Bland enkelfotingarna har 39 st. individer dvs. 2 % av totala
antalet individer hittats i ordningen stenkrypare. Gemensamt för dessa tre stenkrypare är att de
är allmänna arter som ofta påträffas i människopåverkade miljöer (Andersson et. al 2005).
10
Gemensamt för de lokaler där Liyhobius erythrocephalus (strandstenkrypare) har påträffats är
att de hör till de torraste och mest hävdade lokalerna.
Bland dubbelfotingarna har 2157 individer påträffats dvs. 98 % av totala antalet individer.
Dubbelfotingarna som påträffats i studien är indelade i flera olika ordningar. En art
tillhörande ordning Chordeumatida (vinterdubbelfoting) som hittats är Craspedosoma
rawlinski (knölfoting), arten föredrar skuggiga, fuktiga och näringsrika miljöer, ofta lövskog
eller bäckkanter (Andersson et. al 2005). En annan art, mer passande för området, tillhörande
ordningen Polydesmida (banddubbelfotingar) är Polydesmus denticulatus (taggplattfoting).
En vanlig art som är kalkgynnad och trivs mycket bra i kulturpåverkade kalkrika miljöer
(Andersson et. al 2005). Arten fanns talrikt på samtliga lokaler. Resterande 9 arter hör till
ordning Julida (cylinderdubbelfotingar) vilka alla är allmänt vanliga för södra och mellersta
Sverige. En av dessa arter Unciger foetidus (klokejsarfoting) trivs särskilt bra i kalkrik
kulturmark (Andersson et. al 2005). En art har inte kunnat artbestämmas mer än att det med
säkerhet är någon ur släktena Leptoiulus eller Ophyiulus. På endast en lokal hittades en enda
individ, en hona, vilket gör att den inte går att artbestämma då man behöver de hanliga
organen gonopoder för att skilja de tre möjliga arterna åt (Andersson et. al 2005). Individen
fotograferades i stereolupp och skickades till Henrik Enghoff, Professor i zoologisk
systematik och zoogeografi vid Köpenhamns universitet där han kunde säkerställa att det var
en individ ur någon av de två ovannämnda släktena. Därför är individen någon av följande
arter: Leptoiulus proximus (skogskejsarfoting), Leptoiulus cibdellus (sumpkejsarfoting) eller
Ophyiulus pilosus (ormkejsarfoting). De har ungefär samma utbredningsområde och
levnadsmiljö därför är det svårt att dra slutsatser om vilken av dessa tre arter det kan vara utan
att titta på gonopoderna.
11
Figur 5 visar rank-abundans-diagammet för de funna arterna av mångfotingar. Arten med flest
individer är Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) med totalt 531 individer. Arterna delar sig
i två grupper när det gäller antal funna individer. De fem första arterna är vanligast och tre av
dem förekommer på minst 9 lokaler. De övriga nio arterna är inte särskilt ovanliga men de
förekommer inte som några generalister i den här undersökningen.
Rank-abundans diagram
600
Antal individer/art
500
400
300
200
100
12
13
14
Lamyctes emarginatus
11
Leptoiulus eller Ophyiulus
10
Proteroiulus fuscus
9
Cylindroiulus punctatus
8
Lithobius erythrocephalus
Unciger foetidus
7
Craspedosoma rawlinski
6
Lithobius forficatus
5
Cylindroiulus latestriatus
4
Ommatoiulus sabulosus
3
Cylindroiulus caeruleocinctus
2
Polydesmus denticulatus
1
Julus scanddinavius
0
Allajulus nitidus
0
Figur 5. Rank-abundans-diagram där antalet individer för varje art sorteras i rangordning med den art
som har flest individer rankas som nr 1.
12
4. Diskussion
Den här studien har varit begränsad genom att insamlingsmetoden inte har varit inriktad på
mångfotingar. Trots det är materialet intressant då det kan bidra med ytterligare kunskap till
det tidigare begränsade underlaget och de få vetenskapliga studier som avhandlar
mångfotingars ekologi och levnadssätt.
Då fallfällor använts har bara de djur som kryper i de övre förnalagren fångats och därför är
bara enkelfotingar och dubbelfotingar representerade i proven. Fällorna har placerats ut i ett
antal som inte är proportionerligt med arean på lokalen och många av fällorna har blivit
förstörda av betesdjur. Dessa begränsningar i materialet och insamlingsmetoden kan vara en
felkälla till de svaga samband som redovisas i figur 2 och 3. Trots det går det genom denna
enkla studie att konstatera att mångfotingarna är talrika i både individ- och artantal i torra
miljöer. Samma resultat fick Düker och Voigtländer (2001) i deras undersökning av
dubbelfotingar i olika torrängsmiljöer. En viktig upptäckt vid avläsning i tabeller över arter
för varje lokal, är att det är stor skillnad i artsammansättning mellan lokalerna. Då lokalerna
har mer gemensamma karaktärer än vad som skiljer dem åt är ändå skillnaden i
artsammansättning stor mellan lokalerna, där endast två arter finns på alla lokaler. Hade fler
fällor placerats ut hade kanske fler gemensamma arter hittats på lokalerna. En annan
förklaring till varför inte fler arter är gemensamma för lokalerna kan vara hur noggrant
fällorna grävts ner och lagts an mot markytan. En del arter är väldigt små och är det en liten
kant på fällan är risken stor att mångfotingarna kryper runt fällan. Det kan också finnas
okända faktorer i mångfotingarnas biologi som påverkar deras utbredning som t.ex.
spridningsförmåga.
13
Det finns inget signifikant samband mellan att antalet arter och individer har en positiv
korreleration med lokalernas area. Däremot är sambandet tydligare där ju torrare och mer
hävdad lokalerna är desto färre arter och individer. Torrhet är kopplad till hävd genom att ju
högre betestryck, ju kortare grässvål och desto mer solexponering/torka. Att det inte fanns så
många mångfotingar (individer och arter) i de torraste lokalerna kan förklaras av att de flesta
mångfotingar kräver en något fuktig miljö då de är känsliga för uttorkning. På samma sätt kan
det vara en förklaring till varför så få arter och individer fanns i de miljöer med bra hävd. På
grund av att lokalerna var få i antal och att antal fällor inte var i proportion med lokalernas
area är det svårt att få ett signifikant samband mellan de olika hävdgradernas artantal och
lokalernas area (fig. 2). En förklaring till, för den här studiens, ganska starka negativa
samband mellan artantal för bra hävd och lokalarea kan vara dåligt proportionellt utsatta fällor
och ett starkare samband mellan torr miljö och få arter. Av detta resultat kan slutsatsen dras
att i välhävdade torrängsmiljöer är artdiversiteten bland mångfotingar låg.
De nyckelarter som Düker och Voigtländer (2001) utnämnde för sina torrängar stämmer
mycket väl överens med de fem vanligaste arterna i denna studie. Den enda arten från denna
studies generalister som inte nämns som vanlig i den tyska ovvanämnda studien är
Polydesmus denticulatus (taggplattfoting), en art som är gynnad av kalkrik miljö då dess
tjocka skal byggs upp med hjälp av kalk (Andersson et. al 2005). Att just denna art är så
vanlig på de västgötska torrängarna är ingen slump då landskapet är mycket kalkrikt.
14
Att t.ex. Julus scanddinavius (skedkejsarfoting) inte fanns med på Stenhusgården är nog
snarare en slump då arten är en av de vanligaste förekommande. En annan tänkbar förklaring
kan vara att lokalen är för varm och torr då den betas hårt. Stenhusgården är den lokal som har
minst antal arter och individer vilket kan bero på att den är för torr.
Frälsegården och Humla Smedsgården är de enda två lokalerna utan funna enkelfotingar.
Bland de andra lokalerna som har enkelfotingar finns Lithobius forficatus (brun stenkrypare)
bland samtliga. Lithobius forficatus är en vanlig art och det beror nog snarare på slump eller
för få fällor att de inte hittats på de två lokalerna. En förklaring till varför så liten andel är
enkelfotingar är att speciellt stenkryparna inte trivs i alltför torra miljöer utan kräver något
fuktig jord (Petrashova & Zenkova 2008). Däremot säger deras undersökning ingenting om
dubbelfotingars känslighet för torr jord. Med största sannolikhet är enkelfotingarna mindre i
antal och arter på grund av att de är predatorer, vilka oftast är färre än herbivorer, dvs.
dubbelfotingar (Andersson et. al 2005). Att Liyhobius erythrocephalus (strandstenkrypare) har
påträffats i de torraste och mest hävdade lokalerna visar på hur viktigt arbetet är med att
kartlägga mångfotingarna då många arter antagligen kan förekomma i fler miljöer än den de
en gång upptäcktes i.
Enligt Düker och Voigtländer (2001) skulle dubbelfotingar passa mycket väl som nyckeloch/eller indikatorarter då de är relativt lättfångade och där de i deras studie skilde ganska
mycket i artsammansättning och habitat. Huruvida arterna i denna studie skulle fungera som
indikator- eller nyckelarter för torrängar är svårt att säga då en större undersökning skulle vara
nödvändig. I en sådan undersökning skulle fler lokaler ingå och livsmiljön i lokalerna skulle
15
skilja sig mer åt för att kunna säga något om vilka arter som är generalister och specialister.
Fångstmetoden behöver vara mer anpassad och inriktad på mångfotingar. Metoden med
fallfällor inriktar sig enbart på markkrypande djur, vilket är en bra metod för dessa arter men
när fallfällor används bör de anpassas i antal till storleken på lokalen. Däremot skulle andra
fångstmetoder användas parallellt med fallfällor som t.ex. jordsållning som gynnar de arter
som lever längre ner i jorden. Enligt Andersson et. al (2005) kan mångfotingar, speciellt dvärg
och fåfotingar, även fångas för hand genom att leta i förna, vända stenar, leta under murken
ved eller i ihåliga träd.
För att få bra kunskap om mångfotingar och deras insatts i ekosystemen är det är inte bara
torrängar i Västergötland som behöver undersökas mer utan i princip alla habitat för att
kartlägga mångfotingarnas ekologi, och då speciellt dvärg- och fåfotingar vilka hittills bara
har undersökts i Sverige av en person, Ulf Scheller under 1960-talet (Andersson et. al 2005).
Tack till:
Lennart Sundh på Sundh Miljö som stått till förfogande med material och kunskap kring
lokalerna.
Henrik Enghoff, Professor i zoologisk systematik och zoogeografi och museiintendent för
Myriapoda och Heteroptera vid Naturhistoriska museet i Danmark, som varit behjälplig med
att artbestämma de individer som varit svåra.
16
5. Referenser
Abenius Johan, Mikael Johannesson, Nilsson L. Anders, Nolbrant Peter, Sundh Lennart
(2009). Tre insektsinventeringar i stäppartade torrängar 2009 Skalbaggar, gaddsteklar och
nattfjärilar. Rapport nr: 2010:08. ISSN: 1403-168X Utgivare: Länsstyrelsen i Västra
Götalands län, Naturvårdsenheten.
Andersson, G., Meidell, B. A., Scheller, U., Wingqvist, J.-Å., Osterkamp Madssen, M.,
Djursvoll, P., Budd, G. & Gärdenfors, U. 2005. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
Mångfotingar. Myriapoda. Artdatabanken, SLU, Uppsala.
Andréasson Per-Gunnar (red.)(2006). Gebiosfären – en introduktion. ISBN 91-44-03670-1
Bertilsson Anders (1994). Drakblomma. Länsstyrelsen Skaraborg ISRN: LSTY/R/M-94/05SE
Düker Christian och Voigtländer Karin (2001) Distribution and species grouping of
millipedes (Myriapoda, Diplopoda)in dry biotopes in Saxony-Anhalt/Eastern Germany.
European Journal of Soil Biology 2001. Volume 37 nr 4 p. 325-328
17
Gärdenfors Ulf (ed.) (2010) Rödlistade arter i Sverige 2010- The red list of Swedish Species.
Artdatabanken, SLU, Uppsala.
Hopkin Stephen P., Read Helen J. (1992). The biology of millipedes. ISBN: 0-19-857699-4.
Oxford university press.
Petrashova D. A. & Zenkova I. V. (2008). Population Structure and Dynamics of
Monotarsobius curtipes (Myriapoda, Chilopoda) at the Northern Periphery of the Species
Range. ISSN 1067-4136, Russian Journal of Ecology, 2008, Vol. 39, No. 6, pp. 425–431.
Original Russian Text © I.V. Zenkova, D.A. Petrashova, 2008, published in Ekologiya, 2008,
No. 6, pp. 449–455.
Sundh Lennart (2009). Inventering av skalbaggar i stäppartad torräng 2009. På uppdrag av
Länsstyrelsen i Västra Götalands län.
Sundh Lennart (2007). Åtgärdsprogram för bevarande av stäppartade torrängar i
Västsverige. ISBN 91-620. ISSN 0282-7298. Naturvårdsverket 2007
18
