Självmutilation – självskadebeteende har blivit
allt vanligare. Särskilt antalet flickor som skär
sig har ökat starkt under de senaste åren.
Psykolog Olle Sundh redogjorde under en
kvällsföreläsning i ABF-huset i Stockholm för
en del teorier kring beteendet.
D
et var fullsatt ABF-husets Z-sal då Olle Sundh
under föreläsningen, som arrangerats av SFPH
(Svenska föreningen för psykisk hälsa), berättade
om sina erfarenheter av flickor som skär sig.
Självmutilation – självskadebeteende är ett mångfacetterat problem och behöver därför betraktas och
beaktas ur många vinklar. Olle Sundh, som är
privatpraktiserande psykolog med inriktning på
psykoterapi, handledning och utbildning, har i sitt
arbete träffat många flickor med allvarliga självskadebeteenden.
Vad ökningen beror på vågar inte Olle Sundh sig
på att svara på. Han konstaterar att det kan finnas
flera förklaringar.
– Skärningen kan ses ur många olika perspektiv
och bero på många olika faktorer. Man måste se till
historien, kulturen, religionen och den tid vi lever i.
Att det är epidemiskt vet vi. Liksom att det från början var ett storstadsfenomen som nu har spridit sig
över landet.
Mest är det flickor som skär sig. I det mörkertal
som finns kan möjligen även inrymmas fler pojkar,
tror Olle Sundh.
Självmutilation kan också betraktas utifrån olika
teoretiska referensramar till exempel neurologiskthormonella, behavioristiska, familjesystemiska eller
inlärningspsykologiska. Olle Sundh ser företeelsen
ur ett psykodynamiskt/psykoanalytiskt perspektiv
och försöker förstå utifrån brittisk objektrelationsteori.
– Man gör inget av enkla skäl, konstaterar han och
räknar upp så många olika förklaringar, orsaker och
sätt att se på skärning att det nästan framstår som en
omöjlighet att se det som ett enhetligt begrepp. Det
verkar finnas lika många bevekelsegrunder för att
skära sig och sätt att göra det, som det finns personer
som skär sig. Och det är också så man måste se det,
menar Olle Sundh.
– Man måste ha ett holistiskt perspektiv. De som
skär sig är ingen homogen grupp. Man måste se personen som skär sig – se individen. Skärningen ska
ses som meningsbärande, den är ett symtom och ett
uttryck för en djupare underliggande problematik.
Skärningen ska bort, men utifrån en individuell förståelse, säger han.
SKÄRNINGEN INNEFATTAR i sig olika komponenter.
En del som skär sig är främst ute efter att uppleva
smärtan. För andra är såret det viktiga, både det synliga såret och läkningen. För vissa utgör ärren en be-
14
Psykologtidningen 12/04
tydande del av meningen. De utgör konkreta bevis, en sorts
dagbok över deras lidandes historia. För åter andra är det
blodet, flödet som utgör huvudkomponenten. (Att jämföra
med gamla tiders koppning, åderlåtning där det sjuka töms
ut ur kroppen).
Även om de som skär sig skiljer sig mycket åt kan man finna några likheter. Så har till exempel undersökningar visat
att i en grupp flickor med borderlinediagnos, hade de flickor
som dessutom skar sig högre IQ än de flickor som ”bara” var
borderline.
Olle Sundh kopplar undersökningresultatet till begåvade
barns förmåga att fly inåt. Deras förmåga att försvara sig genom att tänka ”jag är inte här” för att slippa uppleva obehag.
Han berättar att många flickor som skär sig uppvisar dissociativa beteenden. Allt ifrån tillfälliga förvirringstillstånd där
flickan förvånad ”vaknar upp” av att blodet flödar: ”Var är
jag, varför blöder jag, vem har gjort det” till de flickor som
helt lägger skärandet utanför sig själva.
– Dissociation kan ses som ett kontinuum från normal dissociation, som automatiserat beteende i en krissituation till
patologisk med multipel personlighetsstörning som extrempunkt, förklarar Olle Sundh och berättar om den unga kvinnan han hade i behandling på åttiotalet:
Hon uppfattade sig själv som äcklig och värdelös. Han frågade varför hon uppfattade sig själv på det viset. ”Vem är det
som betraktar dig?”, undrade han. Det visade sig vara ”Maria” som straffade henne och sade att hon ingenting var värd.
Denna Maria rymdes visserligen inom samma kropp som
den unga kvinnan i terapin men hon följde aldrig med på terapisejourerna. Olle Sundh framkastade att han tyckte att
det nog egentligen var Maria som behövde gå i terapi. Kunde
hon inte be Maria följa med nästa gång?
”Flickor som skär sig har ofta
suicidplaner, men de skär sig
för att de vill leva”
EN DAG SADE PATIENTEN att Maria hade följt med på bussen
dit men sedan vägrat kliva av. En annan dag, att nu stod Maria i väntrummet men hon tänkte inte kliva in. Efter ett
halvårs lirkande kom så slutligen Maria med in och mötte
Olle Sundh, som frågade om hon var den som sade de elaka
sakerna till den unga kvinnan.
Jo, det stämde nog. Men varför, undrade han vidare och
fick till svar att Maria var så rädd att den unga kvinnan skulle
lämna henne. Genom följdfrågor fick han också veta att Maria bara var ett litet barn. När Olle Sundh sedan talade med
sin patient och frågade om hon hade hört samtalet svarade
hon med uppriktig förvåning i sin röst: ”Ja jag hörde alltihop. Tänk det hade jag ingen aning om att hon var rädd för
att jag skulle lämna henne…”
Skärningen kan, liksom andra självskadebeteenden, också
ha sexuella aspekter menar bland andra Babiker och Arnold
som Olle Sundh citerar. Också här finns många bottnar. Såret och blodet kan representera det skadade, utsatta könet.
Smärtan som uppstår kan vara erotiserad som i sadomasochism. Blodflödet kan uppfattas som orgasmliknande. Det
kan ge en kick och vara spänningsreducerande. Skärningen
kan fungera som ersättare för genital sexualitet, ibland med
beledsagande av erotiska och romantiska fantasier. ”My
razor- my lover”. ”My cut – my cunt”.
Olle Sundh berättar om en flicka som med spänd förvän-
Psykologtidningen 12/04
tan förberedde kvällen när hon skulle skära sig. Hon klädde
sig i sina finaste kläder, tände kandelabern med levande ljus,
satte på vacker musik och hällde upp vitt vin i glaset som
stod på brickan, där också rakbladet låg uppdukat. Hon gick
in i rummet, stängde dörren och sjönk ner i soffan. Kvällen
kunde börja…
Då och då blandas suicid och självmutilation felaktigt ihop.
– Skärare har ofta suicidplaner men de skär sig för att de
vill leva.
Det finns både yttre och inre skäl till att man väljer att skära sig. Olle Sundh talar om dunkla motiv som att söka sin
gräns, där huden utgör gränsen och att skaffa sig fokus. Men
också om de manifesta skälen som att låta ångesten rinna ut
med blodet. Att skära sig som ett sätt att ta kontroll över sin
kropp.
Olle Sundh har i det sammanhanget funnit fler och fler likheter mellan bulimi och skärning.
– DET FINNS LIKHETER mellan olika självskadebeteenden,
men jag har funnit att bulimi är särskilt nära kopplat till
skärning. På olika vägar evakueras det onda. Flickorna, som
har bulimi eller som skär sig, har ofta orealistiska jagideal.
De ska vara snygga, duktiga i skolan, smala, ha många vänner och så vidare.
Basen är självkänslan eller snarare bristen på den,
menar Olle Sundh. Känslan
av att inte ha rätt att leva,
inte vara värd att vinna, att
lyckas. Han citerar Fairbairn som talar om den ”inre sabotören” som söker
olusten mer än lusten. Säkert är att flickorna saknar
ett gott förhållande till sin
egen kropp och att de
egentligen är väldigt arga,
understryker han.
– De har en brist på utvecklingsaggressivitet, den
som tar oss alla vidare. Eller
snarare de hyser en stark
aggressivitet som de inte
har tillgång till.
När det gäller det professionella arbetet med flickor Olle Sundh har i sitt arbete på dåvarande
som skär sig anser Olle Långbro ungdomsklinik och som privatpraktiker
Sundh att man visst måste kommit i kontakt med ett stort antal tonåringar
arbeta på att få flickorna att
sluta skära sig.
– Skärningen i sig är stigmatiserande och de förfular sin
kropp. Så visst vill man ha slut på det. Men jag är tveksam till
att satsa all kraft på symtomreduktion. Man måste arbeta
med såväl yta som djup.
Att tvinga någon att sluta skära sig kan visserligen ge kortsiktiga vinster men på längre sikt kan det i stället innebära en
försvårande faktor.
– Den som verkligen vill skada sig själv hittar ändå alltid
sätt att göra det på.
För en del av flickorna handlar det om att de tidigare befunnit sig i situationer som präglats av maktlöshet och hopplöshet. Med dem är det särskilt viktigt att arbeta med respekt
och förståelse, att ge dem rättigheter och ansvar.
Arbetet med själva skärningen innebär att först definiera
var, när och hur den inträffar och när den inte gör det. En del
bygger upp skärfria områden, andra förespråkar substitution, det vill säga alternativ att ta till när suget blir för svårt.
15
DE SKÄR SIG...
Att hålla i isbitar gör lika ont som att skära sig och man kan måla blodet som rinner ner för kroppen i stället för att skada
sig.
PUBLIKEN FRÅGADE om det förebyggande
arbetet. Och Olle Sundh förklarade att
det inte är enkelt. Att informera och varna kan till och med få motsatt effekt. Däremot är det viktigt att fånga upp beteendet tidigt, eftersom det också finns risk
16
för skärmissbruk, det vill säga man får
svårt att sluta och får behov av ökade doser.
Patienten måste få tillfälle att bearbeta
den underliggande problematiken. Flickorna måste ges möjlighet att individuellt
eller i grupp utforska sina behov, känslor
och traumatiska upplevelser.
– Terapins uppgift blir att förtydliga delarna och få dem att associeras i stället för
att dissocieras, förklarar Olle.
Alla människor är självdestruktiva i någon omfattning. Vi ägnar oss åt riskfyllda
sporter, gör farliga omkörningar eller
röker.
– Men de flesta av oss har effektiva motkrafter att sätta in mot de här negativa infallen. De motkrafterna måste de här
flickorna också få tillgångtill.
●
helene lumholdt
Frilansjournalist
Psykologtidningen 12/04
