clandestino festival
rad samarbeten med den internationella dubscenens
ledande producenter (Zion Train, Alpha & Omega,
Alter Echo och många andra). De har gjort spoken
word-dub, blandat akustiskt och elektroniskt, mixat
karibiska och europeiska ljud.
På senaste albumet Dub Sessions (på Lyonbaserade labeln Jarring Effects) närmar sig Brain Damage
dubens rötter i sextiotalets Jamaika, om än i en elektronisk
kostym. Om studioversionen kan vara soundmässigt
perfektionistisk och smart så är Brain Damage live
snarare en fysisk än psykisk upplevelse med massiva
basmängder och trippy rytmer, som verkar kämpa mot
musikmaskinernas fyrkantiga taktfasthet och för en organisk svängighet. Till Clandestino Festival kommer Brain
Damage med vokalisten Sir Jean, känd bland annat
från samarbeten med jazz-dubprojektet Meï Teï Shô.
LÖRDAG 7 JUNI, MUSIKENS HUS
RAZA
suFIsmens qawwali
Under Clandestino Festival presenterar galleriet Vita
Rosen Little Sweden av Peter Johansson, med dokumentation av fotografen Lars Tunbjörk. Johanssons
konst ­diskuterar ofta begrepp som svenskhet och
­nationell identitet och har ställts ut på så ­ursvenska
­p latser som Zornmuseet i Mora, där med solo­
utställningen Johansson vs Zorn, samt i Falu koppar­
gruva med verket UNDER.
Utomlands har Johansson bland annat ställt
ut sitt verk Bet Kindlein bet, morgen kommt der
Schwed på ­Galerie Kuchling i Berlin, samt verket
Little Sweden som ingick i den internationella
grupp­utställningen Scream & Shout i Münster, en
utställning som kurator­leddes av Martin Henatsch.
Konstverket var en arrangerad scen bestående av en
flotte med friggebod, artificiellt grönt gräs, vitt staket,
och utemöbler med grill. På denna ­f örsvenskade
plats befann sig tre ­skinheads för att leva svenskt
clandestino festival
MYKKI BLANCO
performance-hip hop
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
NASS MAKAN
Medan Mazaher placerar en urgammal tradition i nya
sammanhang, jobbar superbandet Nass Makan med
en mix av genrer. Under konstnärlige ledaren Ahmed
el M
­ ahgrabys regi möts några av de främsta namnen
inom egyptisk, sudanesisk och romsk musik i ett experiment där stilar, traditioner och instrument från olika
platser och tidsepoker möts i en dialog utan manus.
Ett Bitches Brew för Nildeltat!
Från tonårskille på rymmen till konstvärldens darling
– till queer-hiphopens drottning. Mykki Blancos berättelse
handlar om förvandlingar. Blanco är en scen­persona,
ett hiphop-dragqueen-alter ego skapat av den ameri­
kanske poeten, musikern och performancekonstnären
clandestino festival
HOUWAIDA
i samarbete med olof dreijer
IBIBIO SOUND MACHINE
afrobeatens förnyare
vilket betyder ”den resande” – ett passande namn på
denna samling låtar som skapats i mötet mellan två
musikaliska nomader.
Débruit, den franske afrobeat-surrealisten och
groove­-vetenskapsmannen som mixar hiphop och
dansmusik med samplingar, fältinspelningar och ljudfragment från Senegal, Kongo, Kairo och Paris. Ständigt
på jakt efter nya ljud som han smälter samman med sin
egen högst analoga rytmicitet, en sorts klipp­-och-klistradub med fjäderreverb och primitiva rytmboxar. Débruit
är en efterfrågad remixare som jobbat med Lee Scratch
Perry, Zero7 och många andra.
Alsarah är född i Sudan och numera bosatt i
Brooklyn. Sångerska, låtskrivare och musikvetare med
inriktning på östafrikansk retropop. Hennes ungdom
var lika geografiskt splittrad som hennes musik är
mångsidig: från barndomen i Khartoum, vidare till
Jemen för att undkomma Omar al-Bashirs kupp 1989.
Inbördeskrig i Jemen förde hennes familj vidare till
USA, där hon började studera musik. Alsarah har sedan
dess samarbetat med The Nile Project och Kombo &
AfroSimba Band. Hennes melodiska sångröst passar
som handen i handsken till Débruits rytmvärld, tillsammans tar de med lyssnaren på en skumpande färd från
sudanesisk pop till bastunga dubdrömmar.
clandestino
festival
Med hjälp av en elektrifierad sitar, effektpedaler,
laptops, diverse leksaker i gul och rosa plast, gamla
radioapparater samt en rejäl härva med kablar för att
koppla ihop alltsammans improviserar The ­Conspirators
of Pleasure fram säregna sessioner som rör sig i
gränslandet mellan musik och icke-musik.
Duon består av två veteraner från Londons
undergroundscen: Poulomi Desai (Dead Jalebis) och
Simon Underwood (The Pop Group). Tillsammans
strävar de efter att upplösa förväntningar på vad ett
liveuppträdande kan vara och skapar samtidigt en
helt ny form för det akustiska landskapet genom upprättandet av självgenererande ljudsystem, slump och
andra cageanska strategier. Det är inte alltid vackert
– och förvänta er för allt i världen inga begripliga
melodier. Däremot är det ­sällan man ser livemusik som
lika våghalsigt kastar sig ut i det ­okända och tar nästan
vilka risker som helst.
LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46
LÖRDAG 7 JUNI, MUSIKENS HUS
GROUP RHODA
vintagesynth-virtuos
MAZAHER
Efter en magisk och omtalad konsert ­i ladan på
­Clandestino Botnik 2013 är ­M azaher tillbaka! De
spelar zar, rituell musik från södra Egypten och Sudan.
Den består av en rik polyrytmik på hand­spelade trummor och mangour, ett rasslande bälte med gethovar
som spelas medelst höftjuckningar, flöjter och call and
respons-sång. Uppträdandena är helt akustiska och
­bygger på intensiv publikkontakt. Mazahers musik
baseras på tre olika ­regionala stilar av zar, så som den
utövats i århundraden; de fattigas och kvinnornas musik.
versioner av instrumentet, till exempel en glockenspiel-­
geomungo och en elektrifierad variant där olika effektpedaler förvränger ljudet. Resultatet är en ­oförutsägbar
mix av koreanskt och importerat, traditionellt och
överskridande. Sonic Youth, minimalism och rock blandas
med tango, Tjajkovskij och koreansk konstmusik. Allt
med charm och experimentlusta. Geomungo Factorys
låtar kommer till i kollektiva jam, därav Factory – musiken
skapas som på ett löpande band där alla bidrar med
sin del. De specialbyggda instrumenten däremot mass­
produceras inte, här finns bara ett exemplar av varje.
Fyra studenter träffas i Seoul och startar ett band.
Idén: Att vända upp och ner på en tusenårig musiktradition. Kvartettens namn kommer från instrumentet
geomungo (uttalas ko-mungo), en stor cittra som spelats
på koreanska halvön sedan urminnes tider. De långa
strängarna av silke knäpps med en bambustav och
skapar ett ljud som är på en gång melodiskt och
perkussivt, ofta med ett kraftigt vibrato. Instrumentet
­spelas av tre av bandets medlemmar: Yoo, Jung och
Leeo. Den fjärde, Kim, spelar gayageum, en annan
sorts cittra som låter mjukare och breddar ljudbilden.
Medan traditionell geomungomusik kan vara
svårtuggad för den ovane lyssnaren har kvartetten
utvecklat både själva instrumentet och kompositionerna.
De spelar geomungon med stråke och har byggt nya
LABELLE
Indiska oceanens maloyabeat
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
NISENNENMONDAI
en rytmisk millenniebugg
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
GEOMUNGO FACTORY
trimmade geomungos
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
clandestino
botnik
LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46
Sedan 2013 deltar Clandestino Institut i ett utbytes­projekt
med ECCA Makan, ett kulturcentrum i Kairo med fokus
på musik från olika minoritetskulturer i regionen. Hur kan
myllret av traditionella musikaliska uttryck bevaras, och tas
tillvara i något mer än ett musikaliskt museum eller reservat
för tynande konstformer? Detta är frågor som Makan
ägnar sig åt. Till Stigberget kommer två av grupperna
som regelbundet spelar på centrets hemmascen i Kairo.
Det rör sig under Gottsunda. Subkulturerna ploppar
upp som svampar. Den brinnande bilen har ett
isberg under sig.
Under Gottsunda började som det sociala
skrivarprojektet Gottsunda Stories, där filmens regissör
Viktor Johansson var en av lärarna. I projektet fick
ungdomarna i Uppsalaförorten beskriva sin egen
verklighet, i kontrast till den ensidiga mediebilden.
Några av ungdomarnas historier mynnade ut i filmen
Under ­G ottsunda, som utspelar sig i gränslandet
­m ellan spelfilm och dokumentär. En associativ,
­extatisk sanning.
Filmen är en suggestiv resa i soliga Sommar­
sverige som tar oss via mandomsriter, generations­
konflikter, krigsminnen, tristess, dans, uppfinningsrikedom och utanförskap till platser som alltför ofta
syns genom övervakningskamerans lins.
Bendir, djémbé och chkachek heter de nordafrikanska
trummor som Houwaida Hedfi kallar sina favorit­
instrument. Men hon tillhör en ny generation av alternativa musiker från Tunisien efter den arabiska våren (se till
exempel samlingsskivan Sawtuha på Jakarta Records,
2014) som inte vill begränsa sig till en stil eller ett enda
hantverk, utan gärna både sitter i producentstolen,
skriver, sjunger och spelar. Elektroniska beats, akustiska melodier och miljöljud, ordlös sång. Ett exempel är
låten Janna, där Eric Satie-piano samsas med nordafrikansk musik i vad som kan beskrivas som en atmosfärisk
tondikt, ett stycke som följer sin helt egen originella
logik. Janna (som hörs i Ester Martin Bergsmarks film
Nånting måste gå sönder) är det första i en rad samarbeten med Olof Drejer från The Knife. Mer kommer på
ett album i slutet av 2014, men varför vänta: Drejer
kommer att finnas med på scen när Houwaida gästar
Clandestino Festival.
stigberget 5–7 juni
PETER JOHANSSON
little sweden
VERNISSAGE 5 JUNI, VITA ROSEN
Sufism är en tradition inom islam där musiken och poesin
används för att rena sinnet från det världsliga bruset och
öppna medvetandet för gud och evigheten. Den viktigaste
musikformen inom sufism är qawwali, och en av dess
främsta företrädare är Raza. Han föddes visserligen i en
kristen familj i indiska Amritsar, men inlemmade filosofin
i sin egen tro efter en livsförändrande resa till Pakistan,
inspirerad av bland andra den legendariske qawwali­
sångaren Nusrat Fateh Ali Khan.
Raza sjunger på urdu och punjabi med en röst
som sträcker sig över flera oktaver och stundtals i falsett.
Musiken framförs i grupp på harmonium, tablas och
handklapp. Kompositionerna är enkla och repetitiva,
och lämnar utrymme åt improvisationer där flera sångare
turas om att leverera långa, ordlösa ­sångmelismer i ett
stundtals extatiskt läge.
Att se Raza live är en fängslande upplevelse, inte
minst på grund av den ordlösa kommunikation som äger
rum mellan musikerna i vad som liknar jam sessions lika
mycket som meditation. ­Qawwali blandas med indisk
konstmusik på ett spontant och universellt ­tillgängligt sätt.
TORSDAG 5 JUNI, OCEANEN
TORSDAG 7 JUNI, kajskjul 46
bottna 25–27 juli
DÉBRUIT & ALSARAH
sudanesisk pop & dubdrömmar
ToRSDAG 5 JUNI, OCEANEN
MAZAHER & NASS MAKAN
clandestino goes Cairo!
BRAIN DAMAGE feat SIR JEAN
sydfransk electrodub
LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46
Group Rhoda är ett soloprojekt från San Francisco
bestående av sångerskan, multiinstrumentalisten och
vintagesynth-virtuosen Mara Barenbaum. Hennes
elektroniska låtkonstruktioner byggs efter ritningar
från gångna årtionden – ingen laptop här inte, med
sig på scen har hon istället en omfattande arsenal av
keyboards och trum­maskiner. Hon trycker och vrider
på knappar som en något stiligare och yngre ­Professor
Baltazar och ut ur högtalarmembranen puttrar en
blandning av old school-exotica, Silver Apples, John
Carpenter-soundtrack och kosmisk jazzdubpop. Typ.
Med nya albumet 12th House (på kvalitetslabeln
Not Not Fun) har hon skapat ett 8-låtars, ekodränkt
soundtrack att dag-natt-dansdrömma sig bort till.
the Conspirators of Pleasure
preparerad sitar
FREDAG 6 JUNI, BENGANS
Michael David Quattlebaum Jr. Som tonåring rymde
han hemifrån och sökte sig till New York, var hemlös och
förvirrad men kom så småningom in på konstskola och
hittade ett förlag som gav ut hans debutbok, From the
Silence of Duchamp to the Noise of Boys, där bilder av
hedonistiska eskapader i Chinatown mixas med referenser
till både Rilke och Sisyfos.
Quattlebaum började göra extremt bredbent
industrirock under pseudonymen No Fear. Men några år
senare, sommaren 2011, äntrade han för första gången
scenen som Mykki Blanco. I brun peruk, svart baddräkt
och bröst som var lika fejk som ­handväskan med Chanel­­
logga – Mykki Blanco var född. ­Hennes uppträdande
är lika mycket queer hiphop som performancekonst.
Det har kallats för en mix av ­Marina Abramović, Marilyn
Manson och RuPaul.
Mykki Blanco har inte sällan uppfattats som
en gender-bändande gimmick. Men i samarbete med
producenter som Brenmar, Sinden och Matrixxman står
hon i främsta ledet för hiphopens förnyelse, i både rap
och beats. På EP:n Betty Rubble: The Initiation från 2013
har hon tagit stora steg bort från de tidiga lofi-produktionerna och istället svävat ut i allt från luftig tropicalia till
noisiga ljud­kreationer från ett mörkt källarhål.
LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46
Sudanesisk pop möter fransk kollage-dub. Débruit
& Alsarahs första samarbete på skiva heter Aljawal,
Fredagen den 6 juni 2014 skrivs lokal samtidshistoria. Då äger firandet av den första
I­ nternationaldagen rum på Stigberget. En rad aktörer i trakten bidrar med programpunkter och
en veritabel gatufest för var och en tagen för sig, en och en men alla tillsammans utan gemensam
nationalitet. Internationaldagen spanar efter nya gemenskaper och begärsobjekt ­bortom
nationalismens fosterlandskärlek. Stigberget förvandlas till ett skönt inkluderande häng på platser
som Bengans där Doc Lounge bjuder på en världspremiär, Gatenhjelmska parken i vilken Kultur
414 styr upp en gatufest med en rad lokala artister som svänger och svär, galleri Vita Rosen som
ställer ut Peter Johanssons nationalismundersökande konst och Oceanen där vi själva presenterar
Clandestino Talks (bland gästerna finns Stefan Jonsson som presenterar sin nya bok Democracy
& Crowds - The Idea of Masses from Revolution to Fascism) och Aktivistsalongen. Dessutom har
den antinationalistiska kabarén Europa Europa utlovat ett inslag. För att ansluta er och bidra till
en vidare kollektiv programförklaring se www.internationaldagen.org.
DOC LOUNGE: Under Gottsunda
(Världspremiär)
Elektronisk polyrytmik. James Brown-funkighet. Och en
hel del Fela Kuti-attityd. Ibibio Sound Machine tar det
bästa från dansmusik, highlife och postpunk och kokar
ihop en futuristisk version av afrobeat. Med ett virrvarr
av referenser speglar musiken den ocean av stilar och
kulturer som är bandets hemstad London.
Ibibio Sound Machine bildades i kretsarna kring
skivbolaget Soundway i den brittiska metropolen, när
producenterna Max Grunhard, Leon Brichard och Benji
Bouton mötte brittisk-nigerianska sångerskan Eno
­Williams. Hennes texter på språket ibibio är delvis baserade på sagor från hennes barndoms sydöstra Nigeria. Snart
tillkom g
­ hanesiske gitarrlegenden Alfred “Kari” Bannerman,
­brasilianske slagverksässet Anselmo Netto och en bras­
sektion i form av britterna Tony Hayden och Scott Baylis.
Rytmen är snortight och basen är kolossal på
debutsingeln Let’s Dance, men debutalbumet visar också
upp andra, mera souliga och gospelklingande sidor av
åttamannabandet. Och medan studioversionen av Ibibio
Sound Machine präglas av en tät dansgolvshetta, är
gruppen mer expansiv på scen. Det påminner visserligen
om forna tiders nigerianska afrobeatkungar, men framför allt bevisas att Eno Williams och hennes band
är unika bortom genrens patriarkala grundskikt.
På spaning efter nya begär
s­ emesterliv under några veckor. ­D okumentationen
av dessa veckor presenteras i Vita Rosens lokal på
Bangatan 10.
Brain Damage från den franska staden Saint-Étienne
har länge laborerat med electrodub av det mörkare slaget, efter över ett decennium av slit vid mixerbordet har
de kommit att utveckla en helt egen sub-sub-sub-genre.
Resultatet kan höras på en handfull album och en lång
clandestino festival
I N T E R N AT I O N A L D A G E N
Nisennenmondais musik har sin bakgrund i Japans
vitala noisescen med storheter som Boredoms och
Merzbow. De blandar upp ljudattackerna med suggestiva rytmer och bygger upp en säregen instrumental­
musik som är på en gång experimentell, farlig och
kort sagt kul. Trion bildades i Tokyo redan 1999
(namnet betyder millenniebugg), och de tre medlemmarna kom snart att driva sitt eget skivbolag och
publicera fanzines vid sidan av bandet. De första
EP-skivorna och debutalbumet Rokuon präglas av ett
extremt sprucket ljud som gör det omöjligt att urskilja
detaljer, istället framträder en sorts grovhuggen
dataspelsrock’n’roll som med sina tvåtonsriff envetet
vägrar vara tonal eller för den delen melodiös ens i
ett par takter. Nisennenmondai har aldrig stuckit under
stol med att de lånar friskt av sina förebilder, och har
rent av döpt en serie låtar till Sonic Youth, This Heat
och så vidare.
På Destination Tokyo och nya skivan N har
bandet rört sig bort från noiseexplosionerna och
istället fortsatt sin resa in i en minimalistisk rytmmusik
med rejäla krautrockinfluenser typ Neu! och ­tidiga
Kraftwerk. Sayaka Himenos trumspel utgörs av stadig
bastrumma, virvel och maskinartade 16-delar på
­hi-hat. I cirka en kvart utan variation. Yuri Zaikawas bas
skapar ­fragmenterad disco, medan Masako Takada
loopar a
­ tonala ljud från sin gitarr. Tillsammans är
­Nisennenmondai en rytmisk superdator av kött och blod.
clandestino festival
Maloya är en av de främsta musikstilarna från ön
Réunion i Indiska oceanen. Dess rötter finns i den
danskultur som afrikanska och madagaskiska slavar
förde med sig, och som gradvis blandades upp med
indiska influenser. Länge ansågs maloya ha sådan
sprängkraft att den franska regeringen inte förrän på
1960-talet började lätta på förbudet mot musikformen
på ön, som än idag är en del av Frankrike.
Handspelade trummor, shakers, handklapp och
call and respons-sång: Med den traditionella maloyan
ringande i öronen sedan barndomen och samtidigt en
intensiv förälskelse med tidig Detroit-techno fanns det
egentligen inget tvivel för producenten, musikern och
dj:n Labelle om att det måste gå att kombinera de tu.
Debutalbumet Ensemble är beviset, här mixar Labelle
de komplexa rytmerna och öset från Réunion med elektroniska beats. Han leker och trixar med olika taktarter
i lager på lager, bygger upp och flyttar ljudblock för
att skapa rytmiska illusioner som envist raserar våra
förväntningar. Tight!
mexikansk och colombiansk cumbia med folkmusik
från Argentina och Bolivia; samplar, elektrifierar
och adderar allt från ugglors hoanden till mullrande
trumorkestrar. Det kallas Cumbia Digital, en sorts
­uppdatering och återupprättande av cumbian och
andra folkliga musikstilar från Sydamerika.
I centrum för detta kulturella reclaimande
står klubben och skivbolaget ZZK i Buenos Aires
(som drivs av bland andra El G, Clandestino Festival
2013). Chancha Via Circuitos musik skiljer sig från
andra ­artister på det numera internationellt kända
ZZK Records genom att vara mer lågmäld och mystisk
och jobba med drömska om än dansanta stämningar.
Det är en resa som sträcker sig både framåt mot
en inte alltför avlägsen teknokratisk framtid, och bakåt
till ett dimhöljt förflutet, ett tillstånd före moderniteten
där estetiken präglas av intuition snarare än rationellt
tänkande. En kollektiv dröm om en jordigare och roligare
kultur, där en panflöjt inte per ­automatik var lika med
kitsch. Genom beats och folklore överraskar Chancha
Via Circuito och ogiltigförklarar kategorier som ful- och
finkultur, äkta och falskt, dröm eller verklighet.
ELENA WOLAY
jazz är farligt
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46
CHANCHA VIA CIRCUITO
digital cumbia
FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS
Bakom namnet Chancha Via Circuito döljer sig den
argentinske producenten Pedro Canale. Han blandar
Om Elena Wolay vore kulturminister skulle dagens
ungdom lyssna på Pharoah Sanders istället för Yohio,
och vi hade sannolikt fått en ny nationalsång specialskriven för rundgång och kastrullslagverk. Tills vidare
får vi dock glädja oss åt hennes dj-set som förändrar
våra öron och bänder dem ur plats. Musiken hon spelar
kan vara farlig, ful och helt sinnessjukt underbar. Elena
är en skivmogul av högsta rang och har nog rotat i
de flesta skivbackar söder om Kiruna. Jazz är hennes
gud, punk är hennes satan och elektroniskt är något
mitt emellan. På sidan om vinylmissbruket driver hon
klubben, fanzinet och skivetiketten Jazz Är Farligt.
clandestino festival
Alex (spelas av Ibrahim Ebrima Faal) i ­B ananhuset
är barn till föräldrar som kom till Sverige som
arbetskrafts­invandrare på 70–80 talet. Trots att han
är 30 år bor han kvar hos dem i höghuset, ”Banan­
huset”. Vad är det som hållit honom tillbaka från att
ge sig av och förverkliga sin dröm? Hur kom just
han in på skrivspåret medan hans tidigare vänner
hamnat i kriminalitet och dött?
SÖNDAG 27 JULI, BOTNIK STUDIOS
SUMIE
krusidullfritt, akustiskt, vackert
SENYAWA
bambu-noise
namnet Sumie, kort och gott. Skivan fick strålande
kritik inte minst i Storbritannien och många frågade
sig hur hennes låtsnickrande hemma på kammaren i
Göteborg så länge kunnat förbli en hemlighet.
Svaret var att Sumie behövde tiden för att hitta ett sätt att uttrycka exakt det hon hörde i sitt eget
huvud. Till slut fann hon det ­g enom producenten
och pianisten Dustin O’Halloran. De reste till Berlin
och spelade in skivan live, med akustisk gitarr och
någon gång lite piano. O’Halloran ställde i princip
fram en mikrofon och tryckte på inspelningsknappen, men genom att hålla det enkelt lyfter albumet
fram den nakenhet och känslighet som också präglar
Sumies liveuppträdanden.
Jämfört med lillasystern Yukimi Naganos
synthpoppiga färgexplosion Little Dragon är Sumies
musik avskalad och liksom målad i några få, tydliga
linjer. Singer/songwriter möter både nordisk och
j­apansk folkton. Kärnfullt vacker musik utan krusiduller.
eller maracas. Sången är så utsökt intim att man lätt
kan inbilla sig att José González har kopplat upp sig
i andra änden av hörlurssladden och sjunger och
spelar bara för just mig.
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
JAMIKA AJALON & MARA LEE
ordväsen
25 – 27 juli, BOTNIK STUDIOS
GALLERI BOX
containerkonst
Samarbetspartners: Botnik S
­tudios, Doc Lounge, G
­ alleri
Box, Gerlesborgsskolan, Kajskjul 46, Kulturhuset Oceanen, Musikens Hus, Rabid Records och Vita Rosen.
­Konstnärlig ­ledare: ­Aleksander Motturi. Projektkoordinator:
­Karin Gréen. Text: Markus Görsch. Grafisk form: Dan
­Bunnskog och Milena Karlsson. Volontärsamordning
och p
­ roduktionsassistans: Jenny Lindblad. Praktikanter:
D aniela Zacarias och C
­
­ hrista Lundberg. Programråd: Dave Watts, Edda Manga, ­Michael Azar, Mattias
­Gardell, Majsa Allelin, ­D aniel ­Lemma, Noah Tewolde,
My Andrén ­Rosenlind och ­Christian Pallin. Ekonomi: Silva
Hildebrand & EMK r­ evision. Webb: Jesper Lind, Erik Grettve
och J­ ohan Grettve, Nodestar. Dokumentation: Kari Jantzén,
­Damien Priest, David Márques López, Nora B
­ encivenni,
Roozbeh ­
Behtaji, Amanda Johansson, Lotta A
­ ndersson,
Carl ­Ander. ­Visuals: Frida Sandström och Hanna Mächs.
Det smidigaste sättet att ta sig till Clandestino Botnik
från Göteborg är att åka med Festivalbussen,
som kör raka vägen till festivalen den 25 juli och
sedan tillbaka till Göteborg den 27 juli. För mer
information och bussbiljetter till förmånliga priser,
se vår hemsida.
GERLESBORGSSKOLAN
Gerlesborg 1
457 48 Hamburgsund
BOTNIK STUDIOS
Skärholmen Övergård 2
457 48 Hamburgsund
Adresser till spelställen
Clandestino Botnik
Programmet arrangeras av den ideella kultur­föreningen
Clandestino Institut med stöd av Västra Götalands­
regionens Kulturnämnd, Göteborgs Stad Kulturnämnd,
­Statens Kulturråd, Statens Musikverk, ­Näringslivsgruppen
Göteborg & Co och Tanums kommun.
BENGANS
Stigbergstorget 1
backstage
GALLERI VITA ROSEN
Bangatan 10
18 år på samtliga lokaler i Göteborg där alkoholförsäljning finns. På Clandestino Botnik fri entré för
ungdomar och barn under 16 år.
Jamika Ajalon kommer från Saint Louis, USA men bor
idag i London och Paris. Hon är konstnärlig mångsysslare vars verk ofta präglas av en punkig ­direkthet
i sitt sätt att angripa diskriminering på grund av
hudfärg, kön eller sexuell läggning. Samtidigt är
en återkommande fråga vilken roll konsten och
mass­medierna spelar när det gäller att befästa och
upprätthålla samma orättvisor.
JAMIKA AJALON
KA JSK JUL 46
Fiskhamnsgatan 41
MUSIKENS HUS
Djurgårdsgatan 13
Åldersgränser
KULTURHUSET OCEANEN
Stigbergstorget 8
Förköp endast på www.clandestinofestival.org.
Ett tredagars festivalpass för Clandestino Festival
respektive Clandestino Botnik kostar 700 kr i dörren
(medlemspris 600 kr). För andra biljettmöjligheter,
Early Bird- och medlemserbjudanden se vår hemsida.
I biljettpriset för Clandestino Botnik ingår
tältplats på ängen.
Adresser till spelställen
Clandestino Festival
biljettinfo
25 – 27 juli, GERLESBORGSSKOLAN
ANGEREDS TEATER
specialvisningar av två
monologer
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
SÖNDAG 27 JULI, BOTNIK STUDIOS
Under Clandestino Botnik ges de nyskrivna monologerna
Bananhuset och Exil i samarbete med Angereds Teater,
där föreställningarna hade urpremiär den 21 februari
2014. Det är berättelser om personer vars längtan efter
tillhörighet tänjer på exilens inre och yttre gränser.
JOSÉ GONZÁLEZ
nylonsträngskonstnär
Homing Pigeons är ett samarbete mellan poeten/
performancekonstnären/musikern Jamika Ajalon och
­författaren Mara Lee. Hjärtslag, ord och oväsen är några
av beståndsdelarna i detta unika performance, tillägnat
våra oklara föreställningar om hem och tillhörighet.
Hitta
Information
med saxofoner, tuba, piano och ibland synthar.
Gruppen ledare Wael Alkak är en före detta
medlem i Syriens nationalorkester. Under revolutionen
i Syrien utsattes han för tortyr och fångenskap innan
han flydde till Libanon och därefter till Frankrike.
­Neshama bildades när han reste runt med sin mobila
studio och spelade in med en rad musiker i ­Libanon,
Jordanien, Turkiet, Egypten, USA och Syrien.
Texterna skildrar visserligen hans egna
­upplevelser, men skivan innehåller samtidigt många
av sångerna som sjöngs av folk­m assorna under
­revolutionen. Starka känslor präglar musiken: smärta
och sorg men också stolthet och frihetslängtan.
Den experimentella duon Senyawa består av sångaren
Rully Shabara och instrumentalisten Wukir ­Suryadi.
Shabaras sång sträcker sig från black metal-­influerad
growl-teknik till delikat falsett. Suryadi är instrument­
byggare och spelar egna stränginstrument av bambu,
utrustade med elgitarrmikrofoner. Han spelar ibland
akustiskt, och ibland skickas ljudsignalen genom en rad
effektpedaler. Han knäpper, gnider och trummar på sitt
egendomliga instrument och skapar på så vis alltifrån
sköra melodier till beats och rent noise.
Senyawa kommer från den uråldriga staden
Yogyakarta i centrala Java, Indonesien. Deras musik
reflekterar det traditionella musikarvet från Java, ­filtrerat
genom ett nutida experimentellt förhållningssätt. De har
samarbetat med musiker som Midaircondos Lisa Nordström och med Arrington De Dionyso som gästade
Clandestino Botnik under en bejublad konsert 2012.
Manus: Nicolas Kolovos.
Regi: Eleftheria Gerofoka.
Foto: Midaircondo - Ida Borg. Foto: Jamika Ajalon - Kévin
Pailler. Foto: Mariam the Believer - Antje Taiga Jandrig.
Hon har kallats för en mix av Portisheads triphop och
skådespelaren Rita Hayworths glamour. Chrysta Bells
musik har de facto en markant känsla av elegans
och dekadens: en mardrömsvariant av femtio­talets
­H ollywood, om man så önskar. Det är långsamt
och luftigt – när hörde man senast musik med så
­mycket t­ystnad? Hon växte upp i San Antonio, Texas.
Mamman var sångerska och styvpappan ägde en
inspelnings­studio, själv började hon spela in reklam­
jinglar som elvaåring för att i tonåren ägna sig alltmer
åt musikaler och teater. Först flera år senare skulle hon
träffa filmregissören och musikern David Lynch som
snabbt insåg att Chrysta Bells rökringscoola melankoli
var som klippt och skuren för hans filmiska språk.
De spelade tillsammans in en låt till filmen Inland
­Empire. Till Clandestino Botnik kommer Chrysta Bell
med albumet This Train i bagaget – även det ett
samarbete med Lynch – en skiva full av ångestladdad
skönhet, ständigt balanserande mellan elektroniska Twin
Peaks-ballader och Nick Cave-aktig avgrundsblues.
fredag 25 juli, BOTNIK STUDIOS
MARA LEE
Ett monumentalt tack till alla volontärer.
I år har vi slagit oss ner på Stigberget i Majorna. Det är en
legendarisk plats som osar av internationalism och solidaritet,
kanske nu mer än någonsin. Vi minns alla den protestvåg som
mötte den omänskliga behandlingen av Vanessa, en av alla de
människor som idag tvingas tigga utanför Hemköp. Det är på
­denna­plats som den 12:e Clandestino Festival äger rum 5–7
juni 2014. Långhelgen rymmer dessutom firandet av den lokala
­Internationaldagen som en rad olika aktörer i området är i färd
med att upprätta den 6 juni. Vi kommer självfallet bidra med det
vi kan för att internationalisera Sveriges nationaldag. Det finns all
anledning att skapa en inkluderande gatufest för människor
oavsett nationell tillhörighet och medborgarskap. Alla är
­välkomna att bidra till Internationaldagens kollektiva spaning
efter begär och gemenskaper som når bortom nationalismens
inneboende etniska markörer.
Det ligger i sakens natur. Clandestino har alltid varit nomadisk.
Festivalen har flyttat från en plats till en annan. Den rör sig
­ohämmat i sin egen magiska värld mellan stad och landsbygd,
från gator och tält till institutioner, in i finrummen, och sen åter
till de u
­ nderjordiska platserna. Den gör kort sagt allt som står
i dess makt för att försvara kulturell förnyelse genom egensinniga
tolkningar av den mångfald av traditioner som kännetecknar
vår samtid.
clandestino 2014
clandestino botnik
Samantha (spelas av Emmeli J Stjärnfeldt) i Exil kommer
från Sverige till Tanzania som 3-åring på 80-talet, där
hennes föräldrar arbetar som entreprenörer. Hon ingår
ofrivilligt i det västerländska, postkoloniala försöket att
fortsätta kontrollera jordens resurser – det slags exil
som rika ”getton” utgör i världen.
Samma sak gäller förstås på vår unika utflykt till den konstnärsdrivna gården Botnik Studios. Där mer än på någon annan plats
står fältet öppet för en mångfald att ta plats. Clandestino Botnik–
som i år äger rum 25–27 juli – ser ut att bli mer mystisk och full
av överraskningar än någonsin tidigare.
En av vår tids stora musikaliska innovatörer! Med en
mix av vibrafon och täta blåsarrangemang; mystiska
melodier, congas och bongos är Mulatu Astatke
ethio-jazzens fader. Född och uppvuxen i Etiopien
reste han i tjugoårsåldern till Wales för att studera till
ingenjör, men bytte snart både ämne och kontinent
och blev den förste afrikan som tog examen från
Berklee College of Music i Boston. Med ­vibrafon,
congas och andra rytminstrument korsade han västerländsk harmonilära med sitt hemlands pentatoniska
skalor. Flyttade till New York, där han adderade
afroamerikansk musik, jazz och latinamerikansk rytmik
till sin palett. I slutet av sextiotalet spelade Astatke
in tre album i USA tillsammans med puertoricanska
musiker, skivor som idag är flitigt samplade – och hett
eftertraktade bland vinylsamlare.
När han återvände till Addis Abeba var det
med en för tiden och platsen helt unik kunskap om
amerikansk jazz, och hans återkomst skulle resultera
inte bara i en rad numera legendariska soloalbum,
med Astatke som centralfigur uppstod också i den
etiopiska huvudstaden en helt ny musikscen i början av
­sjuttiotalet som blandade västerländsk funk och jazz
med östafrikanska melodier. Ethio-jazzen var född.
Manus och regi: Elmira Arikan.
Monologerna spelas som en 2-aktare med 15
min paus, ca 50 min vardera.
FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS
Midaircondo
Electronica på vingar
Mara Lee är en svensk poet från Skåne, idag bosatt
i Stockholm. Hennes böcker handlar om makt, sexua­
litet, främlingskap, begär och konstruktionen av
femininitet. Romanen Salome gav henne både Svenska
Dagbladets litteraturpris och P.O. Enquists pris.
Mara Lee skriver för närvarande på en avhandling
vid Göteborgs ­universitet om litteratur som motstånd
och ansvar.
CHRYSTA BELL
i samarbete med david lynch
Två strängar och en resonanslåda av kalebass.
­Kologon är ett enkelt instrument från norra Ghana, men
i King Ayisobas händer bildar det en explosiv musik.
Hans spelstil går inte att ta miste på: ­rudimentära
riff trummas fram med en osannolik rikedom av­
­variationer när det gäller melodi och klangfärger.
Lite som en kombination av banjomusik och trum­
maskin. Den extas som bildas av repetitionen leder
inte ­tankarna men kroppen till en sorts technodans.
Ännu mer häpnadsväckande är dock King
­Ayisobas elektriska sångstil som hela tiden växlar
­m ellan olika röster. Liksom kologospelandet lärde
han sig sångtekniken från sin farfar (enligt egen
utsago innan han lärde sig gå), som berättade att de
olika rösterna kom från djur han slaktat: När man dödar
ett djur får man en del av dess själ i sig, och det är
dessa andar som King Ayisoba anser sig ha ärvt
och vars röster han nu bär med sig. Inte bara djur
utan också förfäder hörs genom musiken – därav det
flitigt upprepade utropet ”kai kai kai”, som kungör
att sångaren är här för att föra vidare tidigare
­generationers musik.
Som vuxen lämnade han byn i norra Ghana
och flyttade till huvudstaden Accra, där han ­började
försörja sig på att spela i barer, på bröllop och
­b egravningar. Han släppte singeln I Want To See
You My Father, en sång om sonen som är besviken
på sin fars rumlar­f asoner. Låten ledde till att han
2007 ­utnämndes till kung av Ghana Music Award
Festival som hölls i samband med landets femtioårsjubileum. King Ayisoba är aktuell med albumet
Modern Ghanaians.
BOX är ett konstnärsdrivet galleri med fokus på
samtids­konst. På Clandestino Botnik presenterar BOX
ett program med videokonst, platsspecifika installationer
och en föreläsning. Ett av inslagen är den amerikanska
konstnären Amanda Hermans film The Making of Talzar, som skildrar ett djupgående utbyte mellan henne
och Saad Muhialdin. Sedan Muhialdin flydde från Irak
under Gulfkriget har han skapat en episk, allegorisk
science-fiction berättelse som ­utforskar idéer kring exil,
krig och sökandet efter fred. Resultatet av Herman och
Muhialdins samarbete är skapandet av kartor, dräkter,
objekt från berättelsen (bland annat en prototyp av
en tidsmaskin) och en kortfilm. Projektet undersöker
personliga trauman, frustration och ensamheten av
påtvingad migration och ifrågasätter metoder för
flyktingassimilation.
www.clandestinofestival.org
Efter statskuppen 1974 blev tiderna svårare, och
länge var Mulatu Astatkes musik försvunnen från den
internationella radarn. Det var först 1998, när den
franska skivetiketten Buda Musique ägnade en hel CD
i sin Ethiopiques-serie åt Astatke, som världen utanför
Östafrika började intressera sig igen. Jim Jarmusch
använde de gamla inspelningarna i sin film Broken
Flowers 2005, och några år senare hade plötsligt
Kanye West, Nas & Damien Marley, Killah Priest med
flera samplat Mulatu Astatke. På så vis var en cirkel
sluten i och med att Astatkes musik var tillbaka i Amerika
och korsbefruktades med nya former och rytmer.
Vid sjuttio års ålder spelar Mulatu Astatke med
musiker från tre kontinenter. Han gjorde en magisk
spelning på Clandestino Festival 2011, och nu kommer
han till Clandestino Botnik med ett färskt album:
Sketches of Ethiopia, en lekfullt polyrytmisk skiva som
visar att Astatke kanske är ännu bättre idag än på
sjuttiotalet. Arrangemangen är ledigare och rytmiken
mer intensivt jazzig.
’
Ibland är det bättre att skynda långsamt. Sandra
Sumie Nagano började skriva och spela in låtarna
på sitt debutalbum redan 2007, men det skulle dröja
tills julen 2013 innan det äntligen kom ut. Då under
www.clandestinofestival.org
FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS
FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS
clandestino botnik
MULATU ASTATKE
ethiojazzens levande legend
clandestino botnik
KING AYISOBA
akustisk techno från Ghana
ALTAÏ KHANGAÏ
mongolisk strupkonst
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
MARIAM THE BELIEVER
melodisk blodtransfusion
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
ALO WALA
globalt superparty
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
Midaircondo består av två dynamiska musiker från
Göteborg, Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve.
Med rötter i avantgarde-ljudkonst, rakbladsvass
electronica, fragmenterad jazz och melankolisk pop
har Midaircondo gjort musik för dansverk, film och tv
och samarbetat med både symfoniker och rockmusiker.
Midaircondo skapar ett förunderligt universum av
klanger och visuals, en hypnotisk, kittlande och direkt
musik som rör sig sömlöst mellan utmanande ljudkonst
och strålande pop. Duon arbetar i skrivande stund
med de sista finputsningarna av ett nytt album som
kommer att släppas under 2014.
NESHAMA
röster från den syriska
revolutionen
LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS
Neshama tar nya grepp på traditionell musik från
Syrien och skapar ett soundtrack för revolutionen:
Musiken är nästan helt akustisk men har en starkt
loopartad karaktär. Arabiska dansrytmer blandas
med minimalistisk konstmusik. Traditionella instrument från Mellanöstern som rababa och oud samsas
clandestino botnik
’
Alo Wala är ett transatlantiskt samarbete mellan den
Brooklynbaserade MC:n/sångerskan/­p roducenten
­Shivani Ahlowalia, och den danska tropical bass-­
gruppen Copia Doble Systema. Ahlowalia mixar
melodier och poetiska influenser från sin familjs bakgrund i Indiens Punjabregion med beats från New
Yorks hiphop-scen.
Hon är en självutnämnd musikmissionär och
global visionär, en M.I.A. i Crown Heights-tappning. Live kompletteras detta av samplers, synthar,
massor av slagverk (snortight spelade av en före
detta marschorkesterbatterist) och färgbomber i
form av projektioner från Copia Doble Systema.
Resultatet? Ett basmättat, högenergiskt, kaxigt och
kul globalrave­party! Fastän Alo Wala bara uppträtt
tillsammans ­s edan hösten 2013 har de redan hunnit
spela på flera europeiska festivaler, gjort en två
månader lång turné i Indien och spelat in ett album,
som kommer i höst – ­redan nu får vi chansen att höra
låtarna som kommer explodera på dansgolv mellan
Kolkata, Köpenhamn och Brooklyn.
Som så många andra unga män med gitarrer började
José González sin bana i diverse glåmiga replokaler,
harvandes med bortglömda hardcoreband. Men
ibland ställde han undan distpedalerna och följde
istället med sin syster på ­f lamencolektioner, där han
hoppade in och ackompanjerade på ­nylonsträngad
gitarr. Övningar som snart skulle komma till användning när han började skriva akustiska låtar hemma
på kammaren. Bossanova, kubansk nueva trova, långsam instrumental postrock från amerikanska band i
flanellskjortor – influenserna var spridda men hade
ofta det gemensamt att gitarrspelet var avancerat,
dynamiskt och melankoliskt.
Det har gått drygt tio år sedan José González
pressade upp ett par hundra exemplar av sin första
vinylsingel, han har hunnit turnera ett obegripligt antal
varv runt jordklotet, har fans överallt och inte minst
bland andra musiker (han har spelat tillsammans med
Tinariwen!) och hans musik har varit med i tv och filmer,
senast i Ben Stillers The Secret Life of Walter Mitty. Men
redan med låten Crosses verkar han varit helt på det
klara med hur han ville jobba: Den akustiska gitarren
egendomligt stämd så att e-strängen mullrar långt ner
i basregistret, ibland ­någon sparsam rytm på congas
clandestino botnik
Det är en märklig varelse, Mariam the Believers
debut­album Blood Donation: Ökenblues mixas med
sjuttiotalsrock och gigantiska ekon. Texter om strängteorin jämte högromantiska bilder av månljus så starkt
att det smälter is.
En mäktig samling låtar, dynamiska och själfulla som om de talade till oss från universums mörkaste
plats. Kanske kan det kallas goth-soul, i brist på bättre
genrebeteckning? Eller holistisk rymdgospel?
Låtskrivandet utgår från elgitarren, vilket har
fört Mariam Wallentins musik i en ny riktning, mer
präglad av melodi och harmonik (i sitt andra band,
duon Wildbirds & Peacedrums, jobbar hon annars
med intensivt uttryck genom bara trummor och sång). I
centrum finns dock alltid Mariam Wallentins röst, eller
ska vi säga röster. Variationen och omfånget när det
gäller sången gör Mariam the Believers musik till en
oförutsägbar och vitaliserande blodinfusion.
Altai och Khangai är två bergskedjor i västra Mongoliet.
De ringar in en vindpinad platå, 1500 meter över
­havet och evigheter bort från den myllrande huvud­
staden Ulan Bator. Musiken i det här ­området präglas
av ett antal mycket karaktäristiska ljud.
Det första är strupsången, en djup drone som
bildas genom cirkulärandning och ofta kombineras
med övertoner som bildar melodier. Den andra
är m
­ orin khuur, ett stränginstrument någonstans
mitt emellan fiol och cello, fast med en fyrkantig
resonans­låda klädd i skin. Slutligen det tredje: flöjten
tsuur som spelas samtidigt som flöjtisten sjunger en
drone. Flöjten sägs imitera ljudet av vinden som
kommer ner från de snötäckta bergskedjorna, en
vind som helt definierar levnads­villkoren på platån.
De tre musikerna i gruppen Altaï Khangaï för
vidare musiken från området i en tid av urbanisering
och förändring. Samtidigt blandar de upp den med
inslag till exempelvis av kinesisk musik för cittra och
samtida ljudteknik och effekter. På senaste albumet
Ongod visar trion prov på både hypnotisk upprepning och melodisk innovation. I ackordväxlingarna
kan man ana en popsensibilitet samtidigt som där
finns en energi i rytmiken: den bärs fram liksom
framåt­lutande av de olika stränginstrumenten och
slagverk i form av bjällror och benbitar – en fysisk
råstyrka och attack som Altaï Khangaï delar med
västafrikansk griot, deltablues, till och med rock’n’roll.
clandestino botnik
