Tyska manskaps- och materialtransporter 1940-1943
Tåg med tysk materiel och tyskt manskap blev beviljade genomresa på svenska järnvägslinjer
bara en vecka efter den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940. I våra lokala media
tillkännagavs i juli att tysk militär personal främst permittenter och alla slags varor hade
tillstånd att passera landet. Trafiken skulle ske med särskilda för ändamålet avsedda tåg.1
Arvika Nyheter redovisade åsikter om trafiken sett i båda krigförande sidornas synvinkel.
Engelska Daily Express som citerades var ytterst skeptiska till att en engelsk protest till
Sverige mot trafiken skulle ha någon som helst verkan. Men ansåg nu svenskarna att de hade
rätt att transportera tyska trupper, då hade engelsmännen också rätt att bomba svenska tåg
konstaterades det i tidningsartikeln.
Den officiella diskussionen i brittiska underhuset kom också fram till att det svenska
tillståndet var en allvarlig överträdelse av neutraliteten.
Från tysk sida påpekades det att det inte gick att jämföra ett tidigare svenskt nej till
engelsmännen att få föra över beväpnade trupper till Finland. De tyska transporterna gällde
obeväpnad personal utan möjligheter att utföra fientliga handlingar hette det.2
Beträffande nordvästra stambanan kom det att dröja ytterligare drygt ett halvår till de första
kända tågen. Ansökan från tysk från november 1940 hade följande innehåll.
Ur Transiteringsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål April-Juni 1940
Utrikesdepartementet
Transporten blev beviljad redan samma dag den kom in till UD. Transporten i
gränstrakterna skulle genomföras utan uppehåll och om möjligt i mörker. Enligt texten i
ansökan var det en personvagn med 1 officer och 40 soldater, tjugo godsvagnar med
lastfordon och en vagn med diverse utrustning som skulle skickas, destinationen var
Haparanda – Torneå. Beräknad avgång via Charlottenberg var den 23:e men efter en viss
fördröjning passerade tåget Charlottenberg och Arvika först en dag senare.3
1
AN 19400708.
AN 19400719 två artiklar.
3
Transiteringsfrågan juni- december 1940. Utrikesdepartementet 1947.
2
1
Möjligtvis ändrades också sammansättningen av tåget och manskapet något för andra
källor omtalar att det var en personvagn med 2 officerare, 4 underofficerare och 32 meniga
soldater samt tjugo fullastade godsvagnar med all möjlig militär utrustning, från kläder till
vapen som passerade.
Spridda mindre grupper av tyskar passerade sedan Arvika och våren 1941 ökade
intensiteten märkbart. Månaderna maj och juni kom extrainsatta tåg med tysk militär personal
på väg till Finland från Norge.
En del av dem hade enbart passagerare, ofta runt etthundra per tillfälle. Andra tåg
aviserades vara rena godståg men det fanns ändå tysk militärpersonal med på vagnarna. Fram
mot mitten av juni kom långa godståg med uppemot 50 vagnar, lastade med fordon och enligt
uppgift också vapen.4
Efter krigsutbrottet mellan Tyskland och Ryssland 1941så blev de tyska
materialtransporterna mycket omfattande. Det som var mest iögonfallande var vagnarna med
skadat material från östfronten. Den svenske soldaten Anders Andersson som tillhörde P 4 var
från december 1941 till den 28 februari 1942 förlagd intill järnvägen i Eda. Han såg då ofta
tunga godståg med ”bilar som såll genomborrade av kulhål och utbrända tyska
stridsvagnsvrak”.5
Messerschmitt 109 E i Charlottenberg 1940.
Foto David Bergmans samling, biblioteket i Charlottenberg.
Reparations och återvinningstrafiken gynnade helt uppenbart den tyska krigsföringen.
Exempelvis flygplan reparerades vid Kjeller flygstation 17 kilometer nordöst om Oslo.
Verkstäderna där var specialiserade för reparationer av Messerschmitt 109 och Focke Wulf
190. Anläggningen var en av tyskarnas större reparations och underhållsverkstäder. Kjeller
utsattes för bombanfall flera gånger under kriget men det dröjde till november 1943 innan
amerikanska anfall i dagsljus åstadkom någon nämnvärd skada. Andra typer av material
reparerades eller återvanns vid andra norska verkstäder.6
4
Henningsson Bengt. Granne med kriget. Uppsala 1995.
Williams Åke red. Krigsmans erinran. Vänersborg 1989.
6
AN 19431119.
5
2
Bland andra David Bergman från Charlottenberg smygfotograferade en del transporter,
däribland ett skadat jaktplan av typen Messerschmitt Bf 109 E på Charlottenbergs bangård.
Tillgången på bilder är annars mycket dålig, det var strängeligen förbjudet att fotografera
både tysktransporterna och järnvägen i övrigt under krigsåren. Nästan ingenting finns noterat
om observationer i Arvika trots att allt naturligtvis passerade förbi på vägen till Norge.
Några större officiella protester i massmedia eller från något som helst organiserat håll
verkar inte ha förekommit under lång tid. Först i januari 1943 vaknade Arvikaverkens
verkstadsklubb och det på samma företag verksamma gjutareförbundet upp och
offentliggjorde en protest. Den skickades direkt till regeringen och vände sig mot
transiteringen, export till krigförande länder och också mot värvning av frivilliga till
främmande krigsmakter.
I Arvika Nyheter verkar den första kritiska reaktionen på ledarplats komma först i slutet av
mars, bara fem månader innan trafiken helt upphörde. Tre fackföreningar i Åmotfors skickade
en protestskrivelse till regeringen i april.7
Nationellt och internationellt ökade kritiken mot den tyska trafiken genom Sverige. Efter
många diplomatiska sonderingar och inledande möten så inleddes slutförhandlingar om
transiteringens upphörande den 2 augusti 1943. Den 5 augusti hade man överenskommit att
krigsmaterialsändningarna skulle upphöra den 15 augusti och den så kallade
permittenttrafiken med enbart personal den 20 augusti. Överenskommelsen gällde inte
”vanliga resande och transporter med civilt gods”.
Permittenttåg. SVT Bild.
Lokalt i Värmland så sköttes inte transiteringens officiella slutskede efter bestämmelserna.
”Mystik kring tysktågen” blev formuleringen i lokalpressen. Märkliga turer var det också,
efter vad som går att förstå var händelseförloppet följande.
Enligt uppgift den 25 augusti så hade ett tåg med sju eller åtta vagnar som kom till
Charlottenberg den 20 augusti avvisats. Enligt den svenske majoren von Horn så hade alla
tyska vagnar då lämnat landet.
I tidningen den 27 augusti framkommer det att ytterligare två tåg kommit till
Charlottenberg. Det första tåget kom den 18 eller 19 augusti och det sista så sent som den 21
augusti. På det sistnämnda tåget fanns minst en uniformerad tysk soldat. Båda tågen var
adresserade till tyska fältpostadresser, något som omöjliggjorde bortförklaringar om civila
transporter.
7
AN 19430120, 19430329 och 19430412.
3
Inget nämns sedan om att flera tåg passerade förbi Arvika utan ett enda kom tidigt på
morgonen onsdag den 25 augusti. Kanske de båda tågen kopplades ihop till ett? Tåget hade
några dagar stått i Charlottenberg bevakat av svensk militär.
Många reagerade på transporten. Både lokala och nationella massmedia tog upp saken.
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var som vanligt på alerten och i tidningen meddelades
den 26 augusti, "TÅG MED TYSKA BILAR I GÅR FÖRBI KARLSTAD”. ”Vanliga bilar, ej
krigsmaterial säger tullen".
Referatet berättade att en rad trovärdiga personer i Karlstad sett tåget passera 09.45 lastat
med militärfordon, traktorer och en del bussar av märket Renault, samtliga fordon av samma
typ som tidigare tysk krigsmaterial som passerat Karlstad. Tidningen hade kontaktat
informationsstyrelsen som i sin tur hänvisade till tullen i Charlottenberg, därifrån meddelades
bara att all material som sänts förbi Charlottenberg efter 15 augusti endast var civila bilar och
inte att betrakta som krigsmaterial.
Helt klart var det sista tåget ett brott mot reglerna men någon större praktisk betydelse hade
det inte. Det som är mest uppenbart är förvirringen när det gällde informationen.
Ledarskribenten i Arvika nyheter ansåg den 27 augusti att sista transiteringståget kommit till
Charlottenberg före den 15 augusti. En reporter som författat en artikel i samma tidning
samma datum uppger den 21 augusti!
Nu var det även så att det sista tåget inte var det sista, inte ens den månaden. Första
september står det att läsa att ytterligare ett tyskt tåg passerade i morse, vilken morgon är svårt
att avgöra, men antagligen den 31 augusti. Den officiella förklaringen blev att det var civilt
gods till tyska krigsmakten! Helt riktigt så var det fritt fram för civila försändelser, men ett
helt tåg var väl att ta i?
En för tyska krigsmakten viktig transitering fortsatte en månad till fram till den 1 oktober.
Det var oljetransporterna. Förbi Arvika finns inget nämnt om bränsle och smörjmedel fast
mindre sändningar kom sannolikt den här vägen.
Något som väckte opinion, bland annat genom AN redan i augusti 1943 var att den tyska
posttrafiken genom Sverige var helt fri. Den genomfördes med särskilda vagnar och tysk
personal! I maj 1944 blev det uppdagat att 2 850 kartor adresserade till de tyska
bergsdivisionerna i norra Finland gått med en sådan postvagn från Oslo via Arvika innan
sändningen upptäcktes i Haparanda. Att det väckte stor uppmärksamhet berodde på att
liknande sändningar med mycket detaljerade kartor över Norge och Sverige upptäckts ett år
tidigare, även då i Haparanda. Frågan var vad som egentligen transporterades i vagnarna och
vad informerade sig personalen om?
Först i slutet av september 1944 stoppades all genomfart för alla nationaliteter, både till
lands och till sjöss. Enda trafiken som fortsatte var lasarettstågen, de lydde under
internationella uppgörelser.8
Svenska staten med sitt helägda järnvägsbolag gjorde sig en rejäl slant på den tyska
genomfartstrafiken. Över 85 miljoner kronor i dåtida penningvärde utbetalades i ersättning
från Tyskland, ett enormt belopp om vi skulle omräkna det till dagens penningvärde.
Totalt transporterades 2 140 000 tyska soldater och 100 000 vagnslaster utrustning och
förnödenheter genom Sverige under tre år.9
8
Uppgifter efter fotnot 9 spridda stycken ur Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 19430826 torsdag. AN 19430825, 19430827 ledare plus
artikel. AN 19430409, 19430901, 19431001, 19440503, 19440925 och 19441025.
4
Största delen av soldaterna var permittenter eller utbytesmanskap varav huvuddelen reste
andra vägar än förbi Arvika. Exakt hur mycket personal och hur många vagnslaster material
som passerade Arvika är okänt. Helt klart var det ändå så stora mängder att det väckte
uppmärksamhet längs linjen.
Direkt efter krigsslutet kom kritik från många nationer mot de svenska eftergifterna till
Tyskland. Särskilt norrmännen var beska i sina omdömen. Bland annat så kom påståenden att
Sverige 1940 släppt igenom stridande tysk trupp till Norge under pågående stridshandlingar.
Detta nekades det till med hänvisning att bara 300 man sjukvårdspersonal släppts igenom.
Uppgifter under senare år visar att norrmännen hade rätt, sjukvårdarna förvandlades till
frontsoldater när de kom fram till Norge.
De samtida lokala uppgifterna visar att stämningen var minst sagt irriterad. En reporter från
Arvika som besökte Kongsvinger första dagarna i juni 1945 blev inte illa bemött personligen.
Men flera norrmän framkastade oberoende av varandra med olika formuleringar åsikten ”att
om svenske utrikesministern Günther kom till Kongsvinger så skulle han bli skjuten”.10
www.arvikahistoria.se
9
Thiel Urban. Järnvägsminnen 6. Trafiknostalgiska Förlaget 2008.
10
AN 19450606
5
