Kulturväxter med ”djupa rötter.”
Värmen kom redan i mars och när
vårdagjämningen passerats började trädgår
darna lysa av tecken på att våren var på gång.
Vintergäck och scilla och på sina ställen också
krokusar lämnade sina färger till våra ögon
att beundra. Ur kuporna kom de första bina
och citronfjärilen patrullerade i trädgården
medan nässelfjäril och påfågelöga slog sig
ner på solvärmda ytor. Och så med ens var
trädgårdsarbetet i gång och som vanligt var
det värkande armar och ryggar av allt arbete
och kanske tyckte någon att trädgården nog
var lite för krävande. Men under arbetet med
rabatterna så infinner sig som vanligt undran
över hur det står till med växterna och om de
klarat vintern och också längtan till att återigen få uppleva de kära växterna såsom under
de tidigare åren. Men alla dessa växter, vad
har de för ursprung? Och så tänker man kanske på hur man upplevt dem hos sina mor- och
farföräldrar men också på att dessa växter bör
ha funnits långt tillbaka i tiden i den trakt där
jag bor. För att i någon mån belysa detta har
vi valt ut några trädgårdsväxter som förekommer i våra trädgårdar eller som förekommit
där men nu är på ”rymmen” ut i naturen. De
växter vi valt ut har allesammans kommit till
vår trakt före 1500-talet.
Innan vi går in på de utvalda arterna vill vi ge
en översikt och en liten historisk beskrivning
över hur kulturväxterna kommit till vår trakt.
Parallellt med en naturlig invandring har människan långt tillbaka i tiden aktivt infört växter
till Skandinavien och Skåne och många av dessa växter är så frekventa och anpassade att
de oftast räknas som inhemska. Exempel på
sådana växter är den förhistoriska introduktionen av kirskål, vikingatida cikoria och fläder
samt medeltida kummin och tibast. Redan
fram till tiden för Jesu födelse finns belägg för
att ett 20-tal växter införts och under de följande 1000 åren skulle ytterligare 100 till 150
växter hitta sin väg till vår trakt. Längre fram,
under medeltiden (c:a 1050 -1550), finns systematiska översikter som utgör utomordent
liga bidrag till kännedomen om de nordiska
växternas förekomst, bl.a. den danske läkaren
Henrik Harpestrengs skrifter: ”Liber Herbarium” och ”Urtebog” i början av 1200-talet och
det svenska bidraget: ”Läke- och Örteböcker
från Sveriges medeltid”, som sträcker sig fram
till mitten av 1400-talet.
Den tidigaste invandringen bygger framför
allt på arkeologiska belägg och dessa visar
tydligt att tex. kirskålen kom till våra trakter
under förromersk järnålder (500 f.Kr. – Kr.f.)
Detta besvärliga ogräs och sorgebarn i våra
trädgårdar har ofta ansetts vara en klosterintroduktion och sannolikt bidrog klostren till
bruket av denna så användbara nyttoväxt,
men introduktionen skedde långt före det att
klosterväsendet etablerats i Skandinavien.
Under vikingatiden gjordes en hel del introduktioner som är välkända idag. Nämnas kan hampa, cikoria, läkemalva, fläder, smörgåskrasse,
skelört och knölklocka Alla dessa arter har på
något vis haft betydelse för folkhushållningen
och kulturhistorien fram till i våra dagar. Nu
kom också bärande träd bl.a. apel in under
denna epok. Under tiden fram till 1066 (slaget
vid Hastings) hade vikingar härjat runt (handel, plundring och kolonial politik) och sannolikt tog de med frön, sticklingar och ympkvistar
(vilket finner stöd i arkeologiska fynd) hem till
våra trakter.
I stor utsträckning kan nog klosterväsendets
etablering i Danmark och Sverige tillskrivas
den växtintroduktion som skedde under medeltiden (1050-1550) och arkeologiska undersökningar bl.a. från ett anal olika klostertomter i Lund har givit viktiga upplysningar
om introduktionerna i Skåne. Särskilt anses
benediktinerordens kloster söder om Alperna
med sina klosterträdgårdar ha bidragit till
att sprida kunskap. Ett viktigt dokument är
den s.k. S:t. Gallenplanen från år 820 och
som anses vara grundplanen för alla cistercienserkloster (Herrevads kloster) och här
anges de fyra trädgårdar som skall finnas:
en klostergård, en kål- och köksträdgård där
man odlade grönsaker (tex. selleri, sallat och
rädisa) och kryddor (tex. körvel, spiskummin
och dill), en örtagård (16 arter odlades) och en
trädgård/kyrkogård (15 olika träd och buskar).
Örtagården försåg klostrets innevånare och
dess hospital med medicinalväxter (tex. libbsticka, kyndel, kummin, fänkål, renfana, kryddsalvia, rosmarin, pepparmynta, krusmynta,
cikoria, hjärtstilla och isop) men i örtagården
odlades också växter som prydde altaret (tex.
madonnalilja, ros och iris). Gallenplanen var i
stor utsträckning baserad på Karl den stores
riksförordning (795-812), ”Capitulare de villis
vel curtis imperii”, där det står angivet c:a 90
växter (73 örter och 17 trädslag) som borde
odlas i alla trädgårdar. Då klosterväsendet började sprida sig över Europa tog man med sig
den kunskap som fanns i klostren. Härigenom
erhöll vi större delen av de grönsaker, rot-
frukter, kryddväxter, bärbuskar och fruktträd
vi odlar ännu idag. Här återfinner vi bl.a. dill,
sallat, dansk körvel, ringblomma, pepparrot
(som envist kan sprida sig), taklök, surkörsbär (med stor förmåga att sprida sig), spansk
körvel (växer vid Odensjön), kungsljus, luktviol och pestskråp.
Så låt oss lyfta fram några trädgårdsväxter som
introducerats i vår trakt sedan lång tid tillbaka. Vi börjar med fyra växter, cikoria, skelört,
knölklocka och humle, som anses ha kommit
hit redan under vikingatiden (800-1050).
Cikoria:
Många
förknippar nog denna vackra växt med
vägkanter och är
vida spridd här i
Skåne,
minskande
i omfattning men
på senare tid också
odlad. Möjligen är
detta den blåaste av
alla våra blåa blommor och den kallades
av antikens greker
för solblomman eftersom då blomkorgarna
är öppna vrider den hela tiden sina blommor
mot solen. Den slår ut sina toppfransade kronblad på morgonen och sent på eftermiddagen
slår den åter igen sina blommor. På grund av
sin intensivt blåa färg blev cikorian mycket
uppskattad och odlades i de gamla egyptiska trädgårdarna. Det finns många anekdoter
om blommans ursprung som t.ex. den om en
prinsessa som förgäves väntade vid vägkanten
på sin älskade och då förvandlades till en vid
vägkanten växande cikoriablomma. Hämtat
från växtens tyska namn, Wegwarte, har cikorian också kallats för vägvårda i Sverige. Cikorian odlades som en salladsväxt i Egypten men
användes både i Egypten och kring Medelhavet
som en nervstärkande växt. I Sverige rekommenderade Linne´ växten mot bl.a. melankoli.
Cikorian användes också som trolldoms- och
kärleksört och långt efter kristendomens införande i Norden förlitade man sig på växtens
förmåga att ge ägaren både oanad kroppsstyrka men också lycka i livet. Kanske tänker också en del på användningen av cikoriarot som
ett kaffesurrogat. Idén att använda den malda
cikoriaroten som kaffesurrogat uppkom redan
i början av 1800-talet under Napoleonkriget
men tillämpades också så sent som under andra världskriget.
Skelört: Är en upp till 80 cm hög växt med
gula blommor som uppträder spontant i våra
trädgårdar, också i Röstånga. Den blommar
från maj till augusti och karaktäristiskt är
den gulröda saft
som sipprar fram
ur växten om man
bryter
stjälken.
Mjölksaften användes under antiken
och i den gamla
folkmedicinen
till
att lindra reumatism men också
enligt signaturläran
för behandling av
gulsot. Skelörten är
en otroligt kulturtrogen växt och hittar man den ute i naturen
kan man nästan vara säker på att det legat
något torp eller annan bebyggelse på platsen.
Namnet skelört är en förvanskning och namnet skall snarare vara ”svalört” dvs. den börjar blomma då svalorna anländer. Icke för ty
har saften använts för att bota skelögdhet eller
svaga ögon. Ett antal verksamma s.k. alkaloider har isolerats varav en har morfinegenskaper och som förklarar växtsaftens verkan
mot reumatisk värk.
Humle: Är sparsamt
vildväxande
hos oss ända upp
i
Norrland
men
odlas rätt allmänt
som prydnadsväxt
i våra trädgårdar.
Det latinska namnet Humulus betyder ”krypande på
jorden” och revorna
kan tillväxa med en
hastighet på upp
till 17 cm per dag.
Humlen är skildkönad och det är honblommorna som plockas för att användas i ölberedning.
Det finns belägg för att humle började odlas
i Sverige på 1200-talet för sina egenskaper
som smaktillsats och konserveringsmedel i ölproduktionen men det finns indikationer på att
den fördes till vårt land redan under vikingatiden. Honblommorna sitter i humlekotten omgivna av hinnlika blad besatta med små körtlar
som i sitt hartsartade sekret innehåller bl.a. de
bitterämnen som gör humlen så användbar vid
ölbrygd. Genom olika metoder kan man isolera dessa små körtlar och bringa dem till ett
pulver, lupulin. Man har lyckats identifierat c:a
400 olika kemiska föreningar varav en del har
kunnat kopplas till olika användningsområden.
Omslag med humle har använts mot diverse
åkommor som svulster, värk efter benbrott,
ledvärk men också mot tandvärk. Sömnlöshet
kunde man råda bot mot med en kudde stoppad med humleblomster. Erik Axel Karlfeldt
nämner i sin humlevisa ”Med humleknopp vi
våra örngott fylla och slumra tungt som björn i
vinterbo” Det är då kanske inte så märkligt att
lupulin fortfarande ingår i en del naturläkemedel mot oro och insomningsbesvär.
Knölklocka: Man kan
nog säga att knölklockan är lika uppskattad i våra trädgårdar
som kirskålen. Det är
en flerårig växt som är
ett av våra besvärligaste trädgårdsogräs.
Växten blir c:a 7 dm
hög och har vackra
blåvioletta blommor
som sitter samlade
i långa toppställda,
ensidiga klasar längs
den vanligen ogrenade stjälken. Rötterna, som är vittförgrenade
påminner om vita morötter och sitter en bit
ner i jorden. Små fragment av jordstammen
kan ge upphov till nya blommor varför knölklockan är utomordentligt svår att utrota. Tidigare förekom den som åkerogräs men har
nu sin tillflykt till våra trädgårdar. Liksom för
kirskålen var knölklockan en viktig växt i både
kulturhistorien och i folkhushållningen och det
finns belagt att växtens rotknölar åts i vikingatida Hedeby.
Så vill vi ta upp två kända trädgårdsväxter
som introducerades under 1300-talet (ringblomma och luktviol) och två lika kända och
vanliga växter i våra trädgårdar ända sedan
1400-talet (akleja och fingerborgsblomma).
Ringblomma: Är
omtalad i örtaböckerna från 1400talet men fördes hit
tidigare av munkarna från Sydeuropa.
Blommans
latinska namn Calendula
officinalis anger att blomman håller sig frisk en hel
månad och att det handlar om en läkeväxt som
än idag används i bl.a. sårsalvor. Ringblomman
är en omtyckt och allmänt odlad trädgårdsväxt. Det gamla namnet ”solsicka” beskriver
att den vänder sig efter solen. Ringblomman
har en lång historia inom folkmedicinen och
redan under medeltiden bereddes sårsalva av
olja från ringblomma blandat med ister från
svin. Ringblomman är en traditionell medicinalväxt och den har haft en ganska bred användning, fram för allt inom hudvård. Man har
funnit verksamma substanser som bitteräm-
nen, glykosider, salicylsyra och saponiner som
i viss mån kan förklara den gynnsamma effekt
man får vid behandling av rivsår och som ger
minskad ärrbildning. Fram för allt finner man
de verksamma substanserna i de oljor som
kan utvinnas från särskilda körtlar på växtens
blommor och blad. T.ex. verkar bitterämnet
calendulin som aptitretare och saponinerna,
som har emulgerande och ytspänningsnedsättande egenskaper, hjälper andra ämnen att
tränga genom huden. De är också antiseptiska,
slemlösande och finns idag som en komponent
i hostmedicin. Med alla dessa för vardagsmedicinen goda egenskaper är det inte att undra
på att ringblomman funnits nära till hands i
våra trädgårdar långt tillbaka i tiden och idag
finns i en rad hälsokostprodukter med skilda
indikationer.
Luktviol:
Denna
viol som fanns odlad sedan 1300talet i bl.a. kloster
är nog en förbisedd
liten blomma i våra
trädgårdar. Den är
vanlig även hos oss i
Röstånga och blommar mycket tidigt på
våren. Den föredrar
näringsrik mark och
lite halvskugga och uppträder gärna i kanten
av blomlister, vid trädgårdsplattor men också i
mullrik vegetation som fått vara orörd. Den är
flerårig med utlöpare som lätt slår rot. Redan
tidigt i mars i år började luktviolen blomma i
våra trädgårdar och visade då sina mörkt blåvioletta, synnerligen väldoftande blommor.
Luktviolen betraktas som en läkeväxt och är
djupt mytomspunnen. Redan de gamla grekerna använde luktviol som febermedel och som
hostmedicin. Under medeltiden användes den
mer brett mot olika typer av hosta, inklusive
kikhosta. Men det var inom ett helt annat område som luktviolen, Viola odorata, skulle bli
känd. Luktviolen besjöngs redan under antiken
i både Grekland och Rom och det skrevs avhandlingar före Kr.f. om väldofter. Man upptäckte
också att violens väldoft kom till sin rätta allra
bäst om ”den bringades i hudkontakt och då
framförallt vid handleden”. Det gick så långt
att man vid grekiska banketter släppte loss
duvor som hade sina vingar indränkta i parfym
av viol och ros och Plinius d.ä. angav att violblad doppade i honung hade förmåga att läka
”sår i huvudet”, dvs. hade en stämningshöjande effekt. Kanderade luktvioler stod på menyn och kan inhandlas ännu in i vår tid. Som
alla förstår är kanske luktviolen en av de örter
som främst använts i vällustens tjänst och det
gick så långt att det i slutet av 1700-talet ut-
gavs ett dekret i England som bl.a. innehöll
en sats om att ”om någon medels violparfym
lockat någon till äktenskap skulle detta ogiltigförklaras och personen ifråga straffas för häxeri”. Så för den som smider planer finns verktyget nära till hands i den egna trädgården. I
år är det för sent ty nu är blomningen över för
denna gång.
Akleja: Att säkert
fastställa när aklejan infördes i våra
trakter är lite vanskligt. Den finns belagd som en 1400tals
introduktion
men sannolikt har
den kommit hit mycket tidigare, kanske
så tidigt som under folkvandringstiden. Aklejan är en
välkänd och uppskattad växt men är också vida
spridd och uppträder i våra trädgårdar långt
utanför blomlisterna. Växten är en riktig överlevare och kan klara sig utan särskild vård och
är därför en av de vanligaste växter som man
stöter på runt gamla ruiner av torp och gårdar.
Aklejan har odlats länge och som antytts ovan
kanske innan kristendomen kom till vår trakt
och det sägs i folktron att växten var helgad åt
Freja. Den vanligaste arten i våra trädgårdar
är Aquilegia vulgaris, vanlig akleja, även kallad akvileja (jmf. Visan ”Uti vår hage där..).
Aklejan är också att betrakta som en läkeväxt och användes under medeltiden mot bl.a.
skörbjugg och gulsot. Man använde också frön
från aklejan mot skabb vilket inte var riskfritt
då växten innehåller flera giftiga ämnen och
det hände också att barn avled av den kuren.
Viktigt är också att minnas att i det senmedeltida måleriet och inom kyrkan fick aklejan
vara symbol för den heliga Ande, kanske också
för att den så lämpligt blommar i pingsttider.
Fingerborgsblomma:
Denna
riktigt giftiga växt
(Digitalis purpurea)
är kanske också en
av de allra praktfullaste i våra trädgårdar. Det är en
västeuropeisk
ört
känd från Irland sedan femhundratalet. I Irländska örtaböcker finns också
digitalisrecept mot
diverse sjukdomar.
Så småningom ly-
ckades man identifiera den substans som
gjort växten känd inom medicinen, digitalis
(digoxin) och som än idag används för att öka
hjärtats kraft och därigenom förbättra cirkulationen. Fingerborgsblomman är en mycket
majestätisk växt som man inte gärna avlägsnar då den står i full blom. Växtens latinska
namn syftar på finger (digitus) för att beskriva
formen på blommorna. Enligt mytologin kallas
växten också för ”älvornas handske”, kanske
föranlett av att man under vindstilla dagar kan
se blomman röra sig varsamt utan att ha någon
förklaring till detta. Enligt vår uppfattning är en
troligare förklaring att eftersom blomman är så
djup har trädgårdshumlan specialiserat sig på
att besöka blomman och den kryper in nästan
helt i blomman. När den så lämnar blomman
försätter ned blomman i en mjuk rörelse.
Så vill vi avsluta med
irisen, den blomma
som var en av de som
enligt Gallenplanen
från 820 skulle odlas
i klostrets örtagård
för att pryda altaret i
klosterkyrkan. Blomman användes som
utsmyckning av bl.a.
de gamla grekerna
och i den grekiska
mytologin hette gudarnas budbärarinna Iris. När hon vandrade
på jorden avsatte hon fotspår av regnbågen i
form av irisar i alla de färger. Det kan då vara
en mäktig upplevelse att i våra trädgårdar i
Röstånga uppleva samma färgprakt av irisen
som de gamla kulturerna gjorde för mer än
2000 år sedan. I de gamla trädgårdarna var
irisen en universalväxt och användes från att
mjuka upp linne till att häva förgiftningar. Mer
intressant är kanske att den torkade roten (c:a
två år) antar en underbar och tydlig doft av
viol och går under namnet violrot. Irisblomman kom för de kristna bli en symbol för treenigheten och tillsammans med madonnaliljan
och rosen hade den en framskjuten plats i altarutsmyckningen i klostren.
Kulturlandskapsgruppen.
Röstångabygdens kulturförening har en mycket aktiv studiecirkelverksamhet. Du som har
ett intresse för bygdens kultur är välkommen
att delta i vår verksamhet.
