KOMMUNIKATION
Hästprataren
– en charlatan, självbedragare, fantasifull kreatör eller bara en människa med en oförklarlig förmåga?
Text Nicole Pergament
Del 4:4
I denna avslutande artikel om hästpratare och djurkommunikation har vi vänt oss till den vetenskapliga världen
för att söka ett svar på frågan om det går att tala med hästar. Dels har vi talat med Jan Dalkvist, fil.dr i psykologi
vid Stockholms Universitet, dels med Germund Hesslow, professor i neurofysiologi vid Lunds Universitet.
Först ut är Jan Dalkvist. I början på 1990-talet inledde Dalkvist en rad telepatiska experiment vid Psykologiska
institutionen vid Stockholms Universitet. Detta gjordes av ren nyfikenhet berättar han i en artikel (Folkvett nr
3/2003). Dalkvist ville undersöka om det positiva resultat ett antal studenter fått fram från ett telepatiexperiment
på 1970-talet skulle gå att upprepa.
”Vi hade inte i vår vildaste fantasi kunnat föreställa oss vilken uppmärksamhet som dessa experiment skulle
väcka, inte minst i massmedia. Trots att ca 75% av befolkningen antingen tror att telepati existerar (ca 25%) eller
känner sig osäkra på om telepati existerar eller ej (ca 50%) så uppfattades det som mycket anmärkningsvärt att
forskare på ett svenskt universitet ville undersöka frågan empiriskt. (Det råder en utbredd okunnighet om att
hundratals telepatiexperiment har gjorts världen över, bl.a. på olika universitet, under mer än hundra år.)” skriver
Dalkvist.
Eftersom de hästpratare jag har haft kontakt med beskriver sin kommunikation som en slags telepatisk
överföring, och eftersom Jan Dalkvist är en av de få inom den vetenskapligt etablerade världen som tagit såväl
parapsykologin som telepatin tillräckligt på allvar för att seriöst undersöka om dessa fenomen existerar, tänker
jag att han borde vara en lämplig person att intervjua. När jag ringer upp honom och berättar att jag skriver för
en hästtidning förstår han genast vilken fråga jag vill ställa, nämligen: Kan man tala med hästar? Och Jan
Dalkvist svarar:
-
Nej, det kan jag direkt säga att det kan man definitivt inte.
-
Hur kan det då komma sig att så många människor upplever att det faktiskt är det de gör?
-
Hästar är sociala varelser precis som vi människor. Gruppdjur har en välutvecklad förmåga att läsa av
sinnestillstånd hos varandra. Genom kroppsspråket kan man hämta mycket information som fungerar
som implicita ledtrådar. Det kan t ex handla om en så enkel sak som pupiller.
En implicit ledtråd är en outtalad ledtråd som hjälper en person att lista ut något utan att personen själv kan
formulera hur det gick till. Med andra ord kan vi varsebli saker utan att vårt medvetande registrerar det.
Kloke Hans
Ett exempel på hur just implicita ledtrådar och pupiller kan hjälpa till vid kommunikation mellan människa och
djur är hästen Kloke Hans. Etologen och forskaren Anna Olsson, har i en artikel berättat om Kloke Hans:
”I början av 1900-talet drog den tyske matematikern von Osten till sig stor uppmärksamhet tillsammans med sin
häst Kloke Hans. Det påstods nämligen att Kloke Hans kunde räkna! Hans ägare skrev upp räkneuppgifter på en
griffeltavla, och genom att stampa med hoven ett visst antal gånger gav Kloke Hans rätt svar. Efter mycket
arbete lyckades en psykolog lösa mysteriet: det var inte Kloke Hans som löste de matematiska problemen, utan
hans ägare, som sedan genom nästan omärkliga kroppsrörelser signalerade till Hans att han stampat rätt antal
gånger.”
Också i ett radioprogram tog man för några år sedan upp historien om Kloke Hans. Där framgick att man också
hade kommit på att det var husses pupiller som Kloke Hans hade reagerat på. Utan att husse själv var medveten
om det förändrade hans pupiller storlek just i det ögonblick som Kloke Hans skulle stampa rätt svar.
”Hästarna är sociala djur och det är viktigt för dem att kunna kommunicera med andra medlemmar i flocken.
Denna förmåga till kommunikation utnyttjar vi för att få hästarna att lyssna på vad vi säger och kommunicera
med oss. Genom att aktivt sysselsätta oss med våra hästar ägnar vi oss åt att utveckla samarbetet med dem. Och
liksom för Kloke Hans husse, är det mycket som vi gör i det sammanhanget utan att vara medvetna om det.”
skriver etolog Anna Olsson.
Jan Dalkvist har samma uppfattning. Han menar att hästägare lär sig hur deras hästar fungerar genom att de
ständigt har kontakt med dem och kan studera deras beteende.
-
Men det förklarar ju inte att det finns de som menar att de kan tala med andras hästar och dessutom
göra det på distans, invänder jag.
-
De som gör det kan man direkt avfärda.
-
Men hur kan det komma sig att de många gånger träffar så rätt?
-
Det gör de rent slumpmässigt. Människor har en benägenhet att genom att se mönster dra vissa
slutsatser.
-
Tror du alltså att de här människorna ljuger?
-
Nej, det tror jag inte. Men de ljuger för sig själva. Sen finns det ju en och annan charlatan.1
Jag frågar om Jan Dalkvist vill läsa Hästfocus artiklar om hästpratare men det vill han inte. Så långt intervjun
med Jan Dalkvist. Efteråt ber jag några av de hästpratare jag tidigare haft kontakt med om en kommentar på hans
påståenden. Med undantag av en avstår de från att kommentera. Så här svarar dock Annica Wiggedahl:
”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan förstå honom också, helt klart. Men någonstans tror jag att man
måste få se med egna ögon hur detta fungerar. Jag kan inte berätta för dig vad det är som vi ser och får fram hos
hästarna. Antingen är vi mycket duktiga på att läsa av hästar och deras utstrålning och tolkar det efter det, eller
så finns det något utöver det vanliga som inte kan förklaras ännu med den forskning som gjorts. Det han säger
får stå för honom. Jag har inget större behov att bekräftas via vetenskaplig forskning. Mina klienter är nöjda och
det räcker för mig. Ibland kan jag själv fundera på hur detta fungerar och bli förundrad över hur lite vi människor
1
Charlatan, av italienska ciarlare, "prata, sladdra". En person som ger sig ut för att vara eller kunna något han eller hon inte är
eller kan. Närliggande begrepp är bedragare, kvacksalvare och pratmakare.
vet egentligen om saker och ting när dagens samhälle är så upplyst som det är. Jag tror att den tekniska
utvecklingen och den materiella utvecklingen gått för fort fram och att vi människor tappat lite av vår förmåga
att ha intuition.”
Sannolika sammanträffanden
Jan Dalkvist menar alltså att det är slumpen som gör att hästpratarna lyckas träffa rätt så ofta. Men vad säger i så
fall vetenskapen om slumpens beskaffenhet. Hur ofta kan man slumpmässigt ha rätt? Jag vänder mig till
Germund Hesslow på Lunds universitet. Hesslow är professor i neurofysiologi och forskar i djurs beteende. Just
nu arbetar han med ett projekt där man studerar förmågan till associativ inlärning genom mätning av
hjärnaktiviteten hos illrar.
Germund Hesslow har inget emot att läsa Hästfocus artiklar om hästpratare. Men efter att ha läst dem säger han:
-
Jag måste erkänna att jag blir ganska chockerad. Jag trodde faktiskt inte att folk trodde på sånt här. Det
hela är väldigt bisarrt.
Ändå erkänner han att han en gång i tiden själv trodde på förekomsten av parapsykologiska fenomen liksom på
telepati. Men efter att ha satt sig in i ämnet ordentligt genom att studera vad såväl företrädare som kritiker hade
att säga fann han att det var kritikerna som hade de bästa argumenten. Då ändrade han uppfattning.
Samtidigt menar han att det är svårt att hitta argument som kan bevisa att djurkommunikatörerna har fel.
-
Det är ungefär som om någon påstod att det just varit en sjöjungfru här nere i diket. Hur skulle jag
kunna bevisa att det inte att det inte varit det?
Germund Hesslow anser dock att man självklart kan kommunicera med djur och de med oss. Djuren har ju till
exempel inga problem att tala om för oss om de är hungriga.
-
Jag är övertygad om att man även skulle kunna träna en hund att tala om vilken mat den föredrar. Och
hundar kan tränas till att förstå upp till 200 ord.
Men att det med hjälp av tankeöverföring skulle gå att kommunicera med ett djur finner han helt orimligt, för att
inte säga ”extremt osannolikt”.
-
När det inte går att bevisa att det fungerar mellan människor, varför skulle det då fungera mellan
människa och djur? undrar han. Under de 100 år vi har haft parapsykologin har man om och om igen
försökt genomföra vetenskapligt godtagbara experiment som skulle bevisa att telepati fungerar. Inte ett
enda sådant har man lyckats med. Och varför fungerar healing bara när man inte testar det?
Vidare finner han det underligt att folk kan tro på telepati och övernaturliga fenomen när de som påstår sig utöva
detsamma använder det till så onödiga saker.
- Varför ägnade sig Uri Geller åt att böja skedar istället för att hindra maskingevär från att avfyras? frågar
han upprört.
En annan sak han finner orimlig är att djurpratarna utgår från att djuren skulle ha samma referensramar och tänka
som vi människor.
-
De tillskriver djuren mänskliga egenskaper och tillämpar därmed vad som brukar kallas
antropomorfism, menar Germund Hesslow.
Jag invänder att en del djurpratare tvärtom understryker att djur inte tänker som vi.
-
Ja, fast först säger de det ena och sen det andra. Det är som om de både vill ha kakan och äta upp den.
Finns det överhuvudtaget ett enda fall där man inte kan förklara kommunikationen mellan djur och
människa på något annat sätt än med tankeöverföring? frågar han retoriskt.
Jag nämner den händelse som en av våra läsare beskrev i ett mail till redaktionen (se separat artikel i detta
nummer). Hon stod och diskade i köket när hon plötsligt fick en bild i huvudet av hur tråden till hagen låg på
marken och alla hästar utom en var på fel sida om den. När hon kom ut möttes hon av samma bild, fast
spegelvänd. En av hästarna, som var livrädd för vit el-tråd stod kvar bakom tråden medan de andra passerat över.
Hon upplevde att det var hästen som stod kvar som hade skickat henne bilden. Just att bilden som skickades var
spegelvänd tyckte jag själv var intressant eftersom förskolebarn ofta ritar eller skriver spegelvänt. Att vända
synintrycken rätt lär ha att göra med en förmåga i hjärnan som små barn ännu ej hunnit utveckla. Skulle man
kunna tänka sig att det är så också hästar upplever världen?
Germund Hesslow tror emellertid inte alls att händelsen med de lösa hästarna skulle ha varit en fråga om
tankeöverföring:
-
Hur tänker en häst om den är lös eller inte? Är det något den över huvud taget har en uppfattning om?
Som hästmänniska vill jag hävda att den har en uppfattning om detta. Framför allt därför att gräset oftast är
grönare på andra sidan staketet.
-
Okej, låt gå för det, säger Germund Hesslow. Men även om det är så: Hur kan det komma sig att hästen
skickar den här bilden till just den här människan när det finns mer än sex miljarder andra människor
och x antal djur på jorden att skicka den till?
-
Därför att just den här människan och just den här hästen har en speciell relation? föreslår jag. Och hur
ska man annars förklara den här händelsen?
Germund Hesslow menar att den kan förklaras med omedveten registrering hos människan i fråga. Tidigare på
dagen kan hon ha gått förbi hagen och omedvetet registrerat att trådarna inte var som de skulle. Detta kan senare
ha dykt upp i hennes medvetande när hon stod och diskade.
Därmed är vi alltså tillbaka vid de implicita ledtrådarna.
-
Men hur ska man då förklara det här att människor som lever tätt samman ofta kommer att tänka på
samma sak samtidigt, och inte sällan säger samma sak samtidigt? försöker jag.
Men inte heller det handlar om tankeöverföring utan om att människor som lever tätt många gånger är
personlighetsmässigt är lika, säger Germund Hesslow. Att de lever tätt innebär att de dessutom utsätts för samma
stimuli. Sammantaget innebär detta att det inte är så konstigt att de ofta kommer att tänka på samma sak
samtidigt. Och det här med att många människor har blivit uppringda av, eller stöter ihop med, samma person
som de en stund tidigare har råkat tänka på eller drömma om kan man hänföra till kategorin ”sannolika
sammanträffanden”, menar han.
-
Någon gång kommer osannolika saker att inträffa. Någon gång på 365 dagar måste det sammanträffa att
du råkar drömma om en person som just samma dag råkar tänka på dig och därför ringer upp dig. I
jämförelse med alla de gånger du tänker eller drömmer om denna person och han inte ringer upp dig är
det inte så konstigt att det någon gång ändå händer.
Resonemanget är hämtat från ”De stora talens lag”, en sats inom sannolikhetsteorin som innebär att om man
utför ett försök tillräckligt många gånger kommer en händelse, oavsett hur osannolik den är, att inträffa minst en
gång. Och därmed är vi tillbaka vid att det hela skulle handla om slumpen.
Trodde på det själv
En gång i tiden var Germund Hesslow faktiskt själv böjd att tro på såväl parapsykologi som telepati. Men med
den läggning han har var han tvungen att först sätta sig in i ämnet. Han studerade noga vad såväl förespråkare
som kritiker hade sagt i frågan och fann att de som hade de bästa argumenten var kritikerna.
-
Men hur kan det komma sig att så många människor ändå upplever att hästpratarna har en förmåga att
väldigt ofta slå huvudet på spiken?
Germund Hesslow menar att hästpratarna förmodligen prövar sig fram genom att be om respons på det de får
upp. Alla vill höra vissa saker om sig själva och om sina hästar. Hästpratarna lär sig detta och lär sig att se vissa
mönster som de kan spinna vidare på. Detta gör att det blir lätt för hästägaren att ta till sig och acceptera vad
hästprataren säger. Ändå tror inte Germund Hesslow att de som kallar sig hästpratare ljuger medvetet. Han tror
dock att de lurar sig själva.
Likhet mellan hästpratare och konstnärer
Under de månader som jag har arbetat med detta ämne har jag inte kunnat undgå att lägga märke till att när
hästpratarna beskriver omständigheterna kring kommunikationsprocessen med djur så överensstämmer det inte
sällan med hur många konstnärer arbetar. Likheterna är många: ofta kommer oombedda meddelanden till
hästpratarna i drömmar eller i gränslandet mellan sömn och vakenhet. I kurser i kreativitet uppmanar man ofta
konstnärer att ta till vara just dessa ögonblick på dygnet eftersom det är då man befinner sig närmare sitt
undermedvetna och det är ofta då de riktigt stora idéerna eller blixtvisionerna kommer. Inom såväl konsten som
djurkommunikationen ägnar man sig ofta åt meditation för att rensa sinnet från den störande
”vardagsverkligheten”. Och precis som hästpratarna menar att de inte alltid kan styra informationsflödet och inte
riktigt vet varifrån de får sina meddelanden är det ofta samma sak för många konstnärer. Bildkonstnären som
målar abstrakt vet sällan varför han eller hon väljer en viss form eller viss färg. Romanförfattare beskriver ofta
hur deras karaktärer får ”eget liv” och tar sina egna vägar, ofta helt utanför författarens kontroll. Precis som
hästpratarna beskriver de sig inte sällan som förmedlare av något som de själva inte kan styra, pennan eller
penseln bara jobbar på. Konstnärerna omtalar detta som något som kommer ”uppifrån”. Ibland har det kallats
”gudomlig inspiration”. Jag prövar mina funderingar på professor Hesslow.
-
Kan det här handla om ovanligt fantasifulla personer?
-
Ja, det tror jag. Den del av hjärnan som rymmer vår förmåga att fantisera är olika aktiv under olika delar
av dygnet. Just på morgonen eller under drömstadiet är vi ovanligt fantasifulla.
Germund Hesslow hänvisar till psykiatrin där man har kunnat påvisa att vissa människor helt enkelt är känsligare
än andra för andras sinnesstämningar. Därmed har de lättare att läsa av andra individers tankar och känslor.
Dessa personer (jag undrar om de liksom hästpratarna oftast är kvinnor?) är också mer suggererbara, de har
lättare att ryckas med och har därför också lättare att tro på osannolika fenomen.
Blir ledsen
Avslutningsvis säger Germund Hesslow att han blir lite ledsen av att läsa artiklarna om hästpratare i Hästfocus.
Visserligen tycker han att det är trevligt att människor intresserar sig så mycket för djur och för att kommunicera
med dem. Germund Hesslow har själv vuxit upp med djur och betecknar sig som ”djurtokig”. Han blir glad när
han ser människor som verkligen kan kommunicera med djur och nämner delfintränarna och den ryske
hästmannen Alexander Nevzorov som goda exempel på just detta. 2
Har forskningen inte kommit tillräckligt långt?
Vetenskapsmännen menar alltså att hästpratarna bedrar sig själva. Hästpratarna å sin sida menar att forskningen
inte kommit tillräckligt långt. Å andra sidan gör de inga anspråk på att bli vetenskapligt bekräftade. De menar att
djurkommunikation, liksom healing bygger på kärlek. Ordet kärlek återkommer hela tiden i de resonemang jag
haft med olika djurpratare. Det tycks som om de menar att utan kärlek fungerar inte kontakten med andevärlden
och det är därför många av oss aldrig upptäcker den. De flesta av oss har helt enkelt nöjt oss med att leva ett liv i
icke-kärlek, menar till exempel Anu Sjöholm som jobbar som personlig och medial utvecklare men även som
djurkommunikatör.
-
Vi nöjer oss med att leva fel sorts liv med fel sorts partner, vi träffar fel sorts människor och har fel
sorts jobb, säger hon. Vi lever kärlekslösa liv helt enkelt.
Djurkommunikatör Helena Mattson tror för sin del att detta att hon blev utbränd och blev tvungen att totalt lägga
om kurs spelade en avgörande roll för att hon skulle upptäcka den andliga aspekten av tillvaron.
En som så att säga står med ”en fot i varje i varje läger” är veterinär Satu Kärnä på Öland, som Stina
Helmersson skrev om i Hästfocus nr 2-2007. Trots att Satu Kärna enligt veterinärförordningen har förbundit
sig att endast arbeta ”i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet” drar hon sig inte för att säga att hon
är synsk och att hon kan kommunicera telepatiskt med djur. Satu Kärna upplever sin förmåga som att ha ”en
extra radiokanal att lyssna på”, en formulering som påminner mycket om andra hästpratares.
2
Jag ser det som en sorts utvidgad intuition som hjälper mig i mitt arbete, säger hon. Ofta känner jag på
Alexander Glebovich Nevzorov är grundare till horsemanshipskolan Nevzorov Haute Ecole där han har
utvecklat metoder för att träna hästar utan hjälp av traditionella medel som t ex bett. Nevzorovs läror har inte blivit
spridda i någon större omfattning till följd av brist på intresse från den internationella hästvärlden. Hästfocus skrev
om Nevzorov i nummer ?.
mig vad som är fel med ett djur innan jag börjar undersöka det. När jag är färdig med undersökningen
stämmer det ofta med min första ingivelse. 20 års erfarenhet av att ha träffat många djur spelar
naturligtvis sin roll och underlättar arbetet för mig.
Satu Kärna är en av dem som menar att forskningen ligger på efterkälken.
- Mycket som har med detta fenomen att göra är inte utforskat än, men kvantfysiken kommer att lösa många
gåtor och visa hur energierna fungerar och påverkar oss, säger hon (Hästfocus 2-2007).
Kan man tala med hästar eller inte?
Så hur ska man då sammanfatta denna diskussion? Själv känner jag mig om möjligt mer ambivalent än när jag
påbörjade denna artikelserie. Hästpratarna kan inte bevisa att de kan med tala hästar. Vetenskapsmännen kan inte
bevisa att de inte kan det. Därmed framstår frågan om det går att tala med hästar ungefär lika obesvarad som
frågan om det finns en gud. Och då återstår bara för var och en att själv avgöra hur man vill ha det. Om man nu
kan det.
