DEL 3
VIETNAMKRIGET
Med tungt artilleriunderstöd genomförde Vietminh förkrossande massanfall mot fransmännen. foto: Wikipedia
Dödsskuggans dal
– Dien Bien Phu
1945 låg Frankrike i ruiner, men trots detta ville man inte lämna de
tidigare kolonierna, bland annat i Indokina där man kom i konflikt med
Vietminh som under Ho Chi Minh strävade efter självständighet. Konflikten
övergick till öppet krig i december 1946 och från att ha varit ett
småskaligt gerillakrig blev kriget från slutet av 1940-talet mer
konventionellt. Inte minst med hänsyn till hur det kalla kriget
utvecklats, Mao Tse Tungs seger i Kina 1949 och att de båda
stridande parterna försörjdes materiellt av USA respektive
Sovjetunionen och Kina.
av jörgen elfving, överstelöjtnant
ett krig som inte gick att vinna
Vietminhs mål var till en början att befria de norra delarna av Vietnam för att skydda förbindelserna till Kina och samtidigt skapa ett basområde.
1950 hade gränsområdet mot Kina befriats och
fransmännen tvingats överge detta varför den dåvarande chefen för de franska styrkorna, general
Marcel Carpentier, ersattes av general Jean de
Lattre de Tassigny. Denne hejdade den panik som
utbrutit och organiserade försvaret av Röda flodens delta genom den så kallade de Lattre-linjen.
Linjen anfölls 1951 av Vietminh under ledning av
general Giap vars mål var att inta Hanoi och nu
ansåg tiden mogen för storskaliga anfallsoperatio-
ner. Dessa misslyckades och senare under året gick
de Lattre till offensiv där Vietminh, bland annat i
slaget om Hoa Binh, tillfogades stora förluster,
men som trots detta vann viktiga erfarenheter och
inte minst anpassade sig till den franska taktiken.
Sent 1952 hade Vietminh trängt fram till den
laotiska gränsen och general Raoul Salan som ersatt de Lattre vilken på grund av sjukdom återvänt till Frankrike, försökte hejda vidare framträngande genom att slå mot Vietminhs
underhållslinjer. Operation Lorraine, som omfattade 30 000 man, misslyckades och de franska
styrkorna återgick till att försvara de Lattre-linjen.
På våren ett år senare hade Giap samlat en ansenlig styrka för en invasion av Laos vilken misslyckades då en fransk motoffensiv och regnperioden
tvingade Vietminh att återgå till sina baser varför
Laos räddades.
1953 presenterade den nye franske chefen i Indokina, general Henri Navarre, en plan för hur
kriget skulle föras. Planen gick ut på att agera offensivt i södra Indokina och passivt i norr. När
framgång vunnits i söder skulle man under operationens andra fas, 1954 – 1956, gå till offensiv i
norr för att tvinga fram vad Navarre kallade la
bataille général. Navarres plan syftade inte till att
slå Vietminh utan att få dem till förhandlingsbordet då han, liksom den franska politiska ledningen, insåg att kriget i Indokina inte gick att vinna.
Och även Ho Chi Minh var hösten 1953 öppen
för en förhandlingslösning.
operation castor
I juli 1953 drog man i Paris slutsatsen att försvaret av Laos och den profranska regimen i Vientiane måste prioriteras, annars skulle dess motsvarigFransmännen använde sig av lätta amerikanska M24 Chaffe
stridsvagnar för infanteriunderstöd. Huvudbeväpningen var
en 7,6 cm kanon. foto: Wikipedia
Befälet över Vietminh, General Võ Nguyên Giáp.
foto: Wikipedia
heter i Kambodja och Vietnam falla. Navarres
åtgärd med anledning av detta blev operation
Castor, ”att låsa dörren till Laos”, det vill säga
etablera ett brohuvud i nordvästra Vietnam för att
hota Vietminhs försörjningslinjer, tvinga Giap att
ta strid och då nedkämpa hans styrkor med artilleri och flyg.
Operation Castor hade inspirerats av striderna
om Na San där fransmännen genomfört en framgångsrik försvarsstrid. Den plats som valdes som
brohuvud var Dien Bien Phu, en knutpunkt utmed
väg 41 på en höjdplatå knappt 30 mil väster om
Hanoi där franska förband tidigare varit grupperade, men inte i något större antal.
Trots viss kritik inleddes operation Castor den
om detta gavs order att befästa Dien Bien Phu
som skulle ”försvaras till det yttersta”.
striden börjar
De franska styrkorna grupperades i att antal motståndsområden med de Castries högkvarter i centrum omgivet av motståndsområdena Huguette,
Dominique, Claudine och Eliane. I norr och nordväst återfanns Gabrielle, Anne-Marie och Beatrice
samt i söder Isabelle. Att motståndsområdena
gavs kvinnonamn påstås bero att de namngavs efter de Castries olika älskarinnor, sannolikt en
skröna.
Den 31 januari 1954 började de franska ställ-
Befälet över de franska trupperna i Dien Bien
Phu, överste Christian de Castries.
foto: Wikipedia
20 november 1953 då de första förbanden luftlandsattes. Tre dagar senare hade 9 000 man luftlandsatts med brigadgeneral Christian de Castries som chef.
Ytterligare förband tillkom och efter
tre veckor bestod den franska styrkan
av 10 800 man med sex 10,5 cm batterier, ett 15,5 cm batteri och tre granatkastarkompanier samt 10 lätta
stridsvagnar av typen M24 Chaffee
som flögs in isärtagna och monterades
ihop på plats. Till en början var stridsverksamheten ringa eftersom Vietminhs
ledning såg den franska närvaron i
Dien Bien Phu som tillfällig och att
platsen skulle lämnas när omgivningarna ”pacificerats”. Detta ändrades i
december då man beslöt att slå de franska styrkorna i Dien Bien Phu vilket inte tillmättes en avgörande betydelse utan bara sågs som ett steg på vägen mot
slutsegern. Då Navarre fick kunskap
Denna karta visar gruppering av franskt och
vietnamesiskt artilleri kring de olika motståndsnästena vid Dien Bien Phu.
ningarna beskjutas av artilleri
vilket kom som
en överraskning.
De Castries artillerichef, överste
Piroth, hade försäkrat att Vietminh aldrig skulle kunna föra
fram något artilleri till Dien Bien
Phu. Och om de
skulle lyckas
med detta skulle
de nedkämpas
plus att det inte
ansågs möjligt
att föra fram tillräckligt med ammunition. Dock visade det sig att
Piroth hade helt fel. Vietminh hade lyckats föra
fram ett stort antal artilleri- och raketartilleripjäser som grävts ned i väl maskerade ställningar på
de höjder som omgav de franska nästena. Ställningar som också var kraftigt skyddade av luftvärn. Dessutom hade man säkerställt försörjningen med ammunition, totalt 1 300–1 700 ton från
december 1953 till maj 1954 som transporterades
bland annat med cyklar. Den ständiga artilleribe-
Då flygfältet gjordes obrukbart tvingades man att släppa underhåll med fallskärm. foto: Wikipedia
Precis som deras förfäder under första världskriget tvingades
de franska soldaterna att leva i skyttegravarna för att undkomma den mördande artillerielden. foto: Wikipedia
skjutningen tärde på nerverna och förebrådde om
vad som komma skulle:
Artilleriet upphörde aldrig under natten. Det var som
slaget vid Somme 1916. Varje dag såg vi deras skyttegravar komma närmare och närmare. Vi kunde inte
skjuta på dem eftersom de befann sig under marknivån. Allt vi såg var jord som flög genom luften. Detta
gjorde de starka svaga, de svaga bröt helt enkelt ihop.
Vi visste att de närmade sig och skulle vara över oss
om kanske två veckor eller mindre.”
början till slutet
Den egentliga striden om Dien Bien Phu inleddes
13 mars då general Giap var redo att gå till angrepp. För detta disponerades bland annat fyra divisioner med cirka 50 000 man, 55 000 man i olika underhållsförband och 100 000 bärare. Nu
hade också Dien Bien Phu fått en ökad betydelse
genom att USA, Storbritannien, Sovjetunionen och
Frankrike den 18 februari deklarerat att en internationell konferens om Indokina skulle inledas i
Geneve i slutet av april. För Frankrike liksom Vietminh stod det klart att en seger i slaget om Dien
Bien Phu skulle ha en avgörande betydelse vid Genevekonferensen.
Det första angreppet inriktades mot Beatrice
som från 17.00 13 mars utsattes för en massiv artillerield varefter 312. divisionen stormade nästet.
Trots att Vietminh tillfogades stora förluster föll
Beatrice vid midnatt och ett motanfall morgonen
därpå misslyckades. Samtidigt hade också artille-
En som tog hand om de många sårade fransmännen var
sjuksköterskan Genevieve de Galard, hon beskrev situationen
på följande vis: ”Varje dag tog jag hand om de sårade, gav
sprutor och bytte förband och delade ut medicin. Mycket
snart insåg jag betydelsen av en kvinnas närvaro mitt i slaget. Den hårdaste mannen blir lika sårbar som ett barn när
han såras.” foto: Wikipedia
rielden gjort flygfältet obrukbart varför förstärkningar och förnödenheter inte längre kunde flygas
in utan måste fällas och med förluster till följd.
Just problemen med förstärkningar tycks varit påtagligt, vilket överstelöjtnant Langlais uttalade sig
om:
Jag var en enkel överstelöjtnant och förde befälet
över tiotusen soldater. Jag satt upp till halsen i den fbannde toalettstolen, men jag såg inte att någon av
generalerna i Hanoi som erbjöd sig att ta min plats.
Om en general hade fört befälet, en general med auktoritet, som inte behövde tigga och be om förnödenheter och förstärkningar skulle saker och ting ha varit
annorlunda.
Dagen därpå stod Gabrielle på tur som föll på
morgonen 15 mars och under natten begick också
överste Piroth självmord. Den 17 mars övergavs
Anne-Marie som hade försvarats av trupp ur en
etnisk minoritet lojala mot fransmännen. Sedan
inföll en paus i striderna under vilken Vietminh
stärkte greppet runt de återstående motståndsområden vilket innebar att Isabelle blev avskuret.
Den 30 mars blossade striderna upp igen med
massiva anfall mot Eliane och Dominique. Anfallen ledde till stora förluster för Vietminh och
tvingade Giap att ompröva sin taktik med kostsamma massanfall. Fiendens taktik gjorde intryck
på fransmännen, kapten Trehiou beskrev striderna
på följande vis:
När de kom genom taggtråden sköt vi dem som kaniner, men de fortsatte att komma. Vi slog tillbaka anfallen med stora förluster, sedan upphörde anfallen
och de sköt igen på oss med artilleri.
Under april böljade striderna fram och tillbaka
runt de fyra centrala motståndsområdena Huguette, Dominique, Claudine och Elaine. Samtidigt
övervägdes på amerikansk sida massiva flyganfall
för att rädda Dien Bien Phu där även kärnvapen­
insatser diskuterades.
slutstriden
Från den 1 maj kan sägas att slutstriden inleddes
och den 7 maj, dagen innan Genevekonferensen
inleddes, beordrade Giap ett avgörande anfall mot
de ställningar som ännu gjorde motstånd. Mot
3 000 fransmän anföll nu mer än 25 000 vietminhsoldater och vid midnatt bröts det franska
motståndet varpå slaget om Dien Bien Phu som
kostat cirka 1 100 fransmän och 7 900 vietminhsoldater livet var över. Ett franskt Stalingrad och
början till slutet för det franska kolonialväldet.
Utgången hade varit väntad för fransmännen i
Dien Bien Phu om vi ska tro löjtnant Duluat:
Jag hade länge vetat att slaget var förlorat, men det
var en mental inställning. När ögonblicket kom,
ögonblicket när du höjer armarna, var det inte lätt.
Det var det. Vi hade förlorat och en känsla av otillräcklighet överväldigade mig.
Genevekonferensen utmynnade i juli 1954 i en
överenskommelse om eldupphör samt en deklaration rörande Indokinas framtid och Frankrike
lämnade Indokina. Detta innebar dock inte ett
slut på konflikten i Indokina utan ledde till Vietnamkriget och först 1976 återförenades Nordoch Sydvietnam.
q
Soldater ur Vietminh hissar sin fana över
överste de Castries bunker. foto: Wikipedia
