Vietnamkriget startar
Den amerikanska inblandningen i Vietnam trappades upp på allvar efter incidenten i Tonkinbukten
1964. För många är det där som Vietnamkriget börjar, men faktum är att strider hade rasat i landet ända sedan 1940-talet då Viet Minh, den vietnamesiska frihetsrörelsen, påbörjade sitt krig mot
kolonialregimen Frankrike.
VIETNAMKRIGET
av överstelöjtnant bertil nelsson
D
agen efter det att den första atombomben
hade detonerat ovanför Hiroshima utropades republiken Vietnam – den 7 augusti
1945. Dess ledare, Ho Chi Minh, hade redan då
5 000 man i en kader som antog namnet Vietnams befrielsearmé. Denna armé hade antagit rigorösa regler för att genom hederlighet, artighet
och tydlighet vinna befolkningen för sina mål.
Varje av folket uppfattad fiende i form av impopulära fogdar, godsägare, jurister och poliser kunde räkna med svåra obehag där gerillan fick fotfäste. Men allt detta räckte inte för en omedelbar
seger – det var endast en metod för att nå målet.
Viet Minh, den vietnamesiska frihetsrörelsen,
hade som grund ett långvarigt och djupnande
missnöje med den franska kolonialregimen.
­ reppet hade lossnat under andra världskriget.
G
Orsakerna var japansk ockupation och Frankrikes
oförmåga att, självt ockuperat, hävda sina intressen på andra sidan jordklotet. Själva rörelsen startades med kommunistiska förtecken 1941, men
ideologin tonades ned eftersom man var beroende
av Nationalistkina och de facto startade sin verksamhet på dess område. Dess obestridde ledare
var Ho Chi Minh som oavsett ideologi ville utveckla rörelsen till ett starkt politiskt parti. Vid
hans sida fanns ingen professionell militär däremot en amatör med utomordentlig kapacitet – Vo
Nguyen Giap. Från början skollärare från Hanoi,
hade han tillsammans med ledaren studerat kommunismen och i minst samma grad som Mao förstått att utveckla dess metoder – pedagogik, underjordiska nätverk och gerillakrigets taktik. De
”Sju Stegen” lade grunden för framtiden:
1.Uppvigla och organisera folket.
2.Uppnå inre enighet på politisk väg.
3.Etablera baser.
4.Utrusta baserna.
5.Återvinn nationell styrka.
6.Nedkämpa fiendens styrkor.
7.Återvinna förlorade områden.
motståndsrörelsen organiseras
När franska styrkor började återvända till landet,
hjälpta av Nationalistkina och andra allierade,
fick gerillan dra sig tillbaka till bergen i norr och
nordväst. Där skapades baser på diskreta platser
och utrustades med japanska vapen som tagits i
Tonkinområdet. Det började som ett slags hemvärn i sådana byar och områden som behärskades
av Viet Minh. Från omkring 1949 när Mao tog
makten i Kina anlände mer och mer av sådan modern utrustning som behövdes för att upprätta en
reguljär armé. Trots detta kunde så småningom
franska trupper ta makten i deltat liksom i befolkningscentra i de viktigaste floddalarna. I söder
härskade hjälpligt en fransk lydregering under
kejsaren Bao Dai. Återtagandet hade 1946 nått så
långt att Ho Chi Minh fann för gott att förhandla
med fransmännen. General Giap mötte general
Leclerc, som med sina meriter från Europa blivit
utsedd att styra Franska Indokina. Man insåg
snart att varje kompromiss saknade reell innebörd. Det blev också klart för Ho och Giap att
mer välorganiserade och utbildade trupper skulle
behövas för att nå det femte, sjätte och sjunde steget. Fram mot 1949 hade utbildningen av officerare även till högre grader nått så långt att reguljära förband kunde sättas upp. Vid denna tid hade
Vo Nguyen Giap.
fransmännen återtagit greppet över Laos och
Kambodja fastän gerillaaktivitet förekom även i
dessa delar av Franska Indokina. Men över hela
landet fungerade nu Giaps underrättelsetjänst
medan den franska aldrig nådde sin förkrigsnivå.
Gerillan verkade på nätterna och höll sig dold på
dagarna. Franska rapportörer bland folket tystades diskret, nya blev svåra att rekrytera.
reguljära operationer inleds
Under 1950 började Giap operera i bataljonsförband som koncentrerades mot franska utposter
som dem i Lao Cai och Dong Khe vid kinesiska
gränsen. Alla sådana attacker lyckades inte och
fransmännen tenderade att underskatta motståndaren. Men Giap vann erfarenheter och beredde
sig att redan nästa år kunna operera med sina första divisioner. Under sommaren fick chefer på alla
nivåer undervisning och träning i ledning, taktik,
samverkan och användning av nya vapen. Utvalda
officerare skolades i stabstjänst så att de stora
styrkorna skulle kunna röra sig, underhållas och
strida samordnat. Underhållstjänsten grundade sig
på att varje division skulle stödjas av en armé av
50 000 bärare, var och en bärande cirka 20 kilo
från närmaste bas och framåt. Med cyklar kunde
Underhållskolonn med cyklar.
antalet minskas avsevärt, ned mot cirka 15 000
man per division. Operationer borde kunna börja
på nyåret 1951. Så skedde också och strategiska
överväganden blir intressanta. Giap valde att sätta
in sina första två divisioner längs landsvägen mot
Hanoi över Vinh Yenh. Han prövade sina vingar,
bar de skulle han kunna nå huvudstaden – i alla
befrielserörelser strategisk nyckel med hänsyn till
dess emotionella värde. Men segraren från Rhen
och Donau general Jean de Lattre de Tassigny hade anlänt – ett streck i räkningen. Operationen
lyckades inte utan slogs tillbaka, divisionerna 308.
och 312. drogs tillbaka för nya uppgifter.
Nästa strategiska mål var Hai Phong – hamnstaden vid Kinesiska sjön. 316. divisionen sattes in
norrifrån i ett överraskande anfall mot Mao Khe.
Detta skedde i slutet på mars och hade till en början utsikt till framgång. Men även här strandade
ansatsen på de Lattres järnvilja. Ett motanfall
drev divisionen tillbaka upp i bergen. En tredje attack, denna gång med tre divisioner, sattes in i ännu en strategisk riktning. Denna gång var målet
det stora risproducerande området längs floden
Day i deltat söder om Hanoi. Här skulle divisionerna kunna föda sig själva när det gällde livsmedel. Det var även ett område som dittills gällt
som katolskt och franskvänligt. Det märkligaste
är att en av de tre divisionerna – den 308. – hade
förflyttat sig från Vinh Yen-området i en vid västlig till sydostlig båge 30 mil över berg och dalar
till fots ner mot anfallsterrängen. Tre divisioner
Viet Minhs offensiv 1951.
stormade i slutet av maj linjen Phu Ly – Ninh
Binh – Phat Diem och nordväst ut. Åter hade
fransmännen tvingats att koncentrera alla tillgängliga styrkor för att avslå offensiven. De segrade och striden blev ännu ett vackert prov på de
Lattres befälsföring. Men han förlorade sin son i
striden om en bergsklack vid Ninh Binh och lämnade snart Indokina för att själv gå bort i cancer.
de gyllene reglerna
Men Giap var kvar – på toppen av sin förmåga.
Alla hans divisioner hade fått rika erfarenheter på
slagfältet. Nya divisioner var under uppsättning.
Strategi, operationer och taktik finslipades och
skulle snart nå sin fulländning. De fyra gyllene
reglerna inpräntades:
1.När fienden avancerar, retirerar vi.
2.När fienden står stilla, stör vi honom.
3.När fienden undviker strid, anfaller vi.
4.När fienden retirerar följer vi efter.
Den nye franske överbefälhavaren general Salan
måste också överväga vilken strategi han borde
följa. Hans utgångsläge vid övertagandet var till
synes ganska gott. Tre anfall hade slagits tillbaka
och den defensiva strategin med mobila strids-
Giap (stående) diskuterar Dien Bien Phu-operationen med politbyråmedlemmar från partiets
centralkommitté. Ho Chi
Minh är andre från vänster.
grupper och amfibieförband på floderna syntes
framgångsrik. Ändå måste han ha insett att tiden
inte verkade för honom. Och regeringen i Paris
var otålig och känslig för förluster och tunga
kostnader. Sommaren 1952 hade Salan:
51 000 franska trupper
18 000 främlingslegionärer
25 000 nordafrikaner
56 000 vietnamesiska trupper
42 000 trupper av Thai och andra folkgrupper.
Fransk mobil stridsgrupp under framryckning.
Han beslöt att anfalla längs Röda floden för att
spräcka Viet Minhs basområden och åstadkomma
förbindelser med egna isolerade garnisoner bland
bergen. 30 000 man och fyra mobila stridsgrupper
anföll i slutet av oktober och nådde med ”operation Lorraine” tio mil norrut med pansrade styrkor. En bas erövrades och rikt byte togs. Men
Giap höll huvudet kallt och retirerade enligt regeln när fienden avancerade. När fienden gjorde
halt insattes två regementen för att störa de utsträckta förbindelserna söderut.
Operation Lorraine måste avbrytas
och knappast något mål värt 1 200
mans förluster hade uppnåtts. Giap
förde nu fram sin elitdivision – 308. –
för att förinta ett franskt brohuvud i
Thaiområdet – Na San. Där fanns ett
flygfält och kring detta hade fransmännen ordnat ett befäst läger. Det var
viktigt att visa kraft bland thaifolken
– bland dem hade fransmännen sina
sista vänner i Vietnam. Giap lyckades
inte förinta detta brohuvud – en tvetydig framgång för fransmännen som de
inom ett år skulle få äta upp. Inga
större operationer ägde rum under vintern 1952–1953. Nästa år hade Giap
möjlighet att upprepa någon av sina
föregående anfallsoperationer eller att
nå förbindelse med Laos. Initiativet
Från vänster general Cogny, överste de Castries och general
Navarre.
förblev hos Giap, Salan hade inte så mycket att
vara stolt över.
en ny verksamhetsidé?
Den 8 maj 1953 utnämndes general Henri Navarre till överbefälhavare.
Han kunde konstatera att Viet Minh hade så
gott som fullständig kontroll över Tonkin utanför
den försvarslinje som kallades ”de Lattre-linjen”.
Till och med inom denna fanns agenter och
frihets­kämpar dolda i kanske 2/3 av byarna. I
”midjan” kring staden Hué med flera dominerade
de också och endast enklaver hölls av franska
styrkor. Navarre räknade med att Giap förfogade
över minst sex divisioner, 125 000 man, medan
han själv kunde räkna 190 000 man varav
100 000 var låsta i befästa ställningar. Navarres
första drag blev att besöka överste Berteuil som
förde befälet över Na San. Efter att ha sonderat
läget beslöt Navarre att utrymma brohuvudet
luftvägen. Den fallskärmstrupp som Salan låtit
förstärka platsen med hade han redan i tankarna
användning för på annat håll. Vid mitten av juni
avslöjade Navarre sina planer. Han ville uppsöka
fienden, förinta hans styrkor och efter hand överlämna ”pacificerade” områden till den vietnamesiska lojala armén. Man måste spränga sönder
Viet Minhs anfall innan de sattes i gång.
Navarre ville skapa en kombinerad armé- och
flygbas vid Dien Bien Phu, inom ett område som
täckte mer än 75 kvadratkilometer mot gränsen
till Laos uppe i de av thai befolkade bergen. Mitt i
en krets av berg som var upp till 700 meter höga
var platsen alldeles klart av stort strategiskt värde.
Om man behärskade Dien Bien Phu skulle man
kontrollera inte bara regionen utan också området sydväst därom inne i Laos. Det fanns några
Franska grupperingen i Dien Bien Phu.
villkor som måste uppfyllas. Styrkan måste behärska både dalen och höjderna, goda vägar och
landningsbanor måste byggas ut. Men invändningar skulle kunna resas av flera slag. Det var inte sannolikt att franska regeringen skulle vilja förstärka hans resurser eller ens betala för en
luftoperation av detta slag. Att underhålla erforderliga styrkor från luften skulle ta alla nuvarande
reserver i anspråk. Den för flygtransporter ansvarige hade förklarat att det var omöjligt att leverera ett jämt flöde av underhåll till Dien Bien Phu.
Men Giap hade redan sänt trupper in i Laos och
Navarre ville visa resultat av sin befälsföring. Han
tog beslutet utan att avvakta några instruktioner
uppifrån.
Vid överläggningar den 17 november 1953 utarbetades operationsorderna för vad som gavs
kodnamnet CASTOR. Navarre pressade fram sin
plan tvärs emot alla invändningar och tre dagar
senare lämnade sextio DC-3:or Hanoi, lastade
med tre fallskärmsbataljoner. Landsättningen i
Dien Bien Phu mötte mycket lite motstånd och
femtusen man började gräva ned sig.
Striden som sedermera kom att stå vid Dien
Bien Phu blev det mest kända slaget mellan Viet
Minh och de franska styrkorna. För dig som vill
veta mer så är artikel 3 i nyhetsbrevet helt tillägnad slaget.
q
