I huvudet på en tonåring – med ett ben i vuxenvärlden
Av Mia Börjesson
Hela livet kan ses som en resa där varje
del av livet är en etapp framåt. Barndomen eller tonåren är således inga destinationer eller slutmål utan delmål på
livets resa. Varje resa innehåller reslust
och resfeber.
För att ta sig framåt måste människan skaffa
sig erfarenheter, utveckla färdigheter och
kompetenser. Det börjar från början med det
lilla barnet som varje månad ska lära sig nya
saker, inta nya arenor och utöka sitt livsut-
rymme. Sitta själv, gå själv, tala och så vidare.
Viktigt för människan att reslusten är större än
resfebern för att resan överhuvudtaget ska bli av.
För att ta sig framåt behöver människan ta sig an
uppgifter inför nästa steg. Hela livet är en enda
stor lärprocess och därmed kan man tänka sig
att tonåringen står inför nya utmaningar på ett
särskilt sätt. Flickor ska bli kvinnor och pojkar ska
bli män. De ska gå från barn till vuxen och mellantiden, sex år, som vi kallar tonårstid har de fått
för att förbereda sig och inhämta kunskaper och
kompetenser de behöver som vuxna.
Tonårstiden kan också ses som en tid då vi ska
prova och testa för att komma fram till vad som
passar oss själva och den kan också innehålla en
del risker och risktagande, precis som alla delar av
livet.
Fyra särskilda tonårsuppgifter
1. Frigörelse När barnet är liten så är omsorgen
och beskyddet 100 procent från de vuxna. Det är
på så sätt gott att vara liten för de flesta. De vuxna
matar, byter blöjor och beskyddar. För varje år
ska barnet sedan frigöra sig och inta nya arenor
och utöka sitt livsutrymme. Barnet börjar äta själv,
klä på sig själv och gå på toaletten själv. Varje år
innehåller mer frigörelse och barnet blir mer
kompetent och kan ta hand om sig själv alltmer.
När barnet blir tonåring börjar den stora frigö-
relsen. Vuxna säger till tonåringen att han eller
hon är stor nu och måste klara sig alltmer själv och
ta mer ansvar. Det betyder att den vuxne drar in
omsorgen och minskar omvårdnaden. Tonåringen
mister en del av omsorgen och kommer därmed in
i en sorgetid.
Under tonåren ska den unge säga farväl till barndomen och den omsorg som varit förknippade
med den. Det kan ta sig många olika uttryck och
sorg är en stark känsla.
Många som får sorg blir frustrerade, förbannade
och ilskna. Tonåringen som slår i dörrar, skriker
och gapar och skapar bråk är den vi ofta beskriver
i media. Men troligtvis är det inte mer än hälften
av tonåringar som tar sig an sin sorg på det sättet.
Frustration och ilska över att inte ha kvar omsorg
kan ta sig uttryck i att den unge ständigt söker
konflikter med föräldrar. Om vi kan tänka att
detta är sorg kan vi lättare förhålla oss till det som
händer. Ibland kan man kalla dessa tonåringar för
k-pist-folket. De har symboliskt två k-pistar i fickorna. När tonåringen börjar skjuta är det viktigt
att de vuxna inte skjuter tillbaks för då blir det krig
och det kriget vinner ingen.
Förhandla, skapa och ge argument, visa på andra
sätt att komma fram till lösningar, är bättre än att
kriga. Det betyder inte att de unga får säga och
göra som de vill.
I huvudet på en tonåring – med ett ben i vuxenvärlden | Mia Börjesson | Kloka tankar kring föräldraskap | harryda.se | sid 1/3
❜
Framtidshopp är troligtvis den viktigaste
uppgiften som tonåringen behöver
Sorg kan ta sig andra uttryck som lathet, service­
önskan och hotellboende i hemmet. En del vuxna
beskriver det som om tonåringen tror att det
är ”all inclusive” i hemmet. Betänk då vad ett
hotellboende innebär. Service och omsorg! Den
tonåring som beter sig som om han eller hon bor
på hotell säger egentligen ”ta hand om mig”.
Välj det du som vuxen tycker är viktigt att hålla
fast vid men tjata inte och kritisera inte allt tonåringen gör eller inte gör. Positiv anda, humor och
försök att finna mening i tillvaron är betydelsefulla
faktorer för att ta sig igenom sorgen.
Andra hanterar sin sorg genom att överagera, de
gör allt, är med i tusen föreningar och har ständigt
nya projekt på gång. Några tonåringar hanterar
sin sorg genom att underagera. De gör ingenting,
säger upp bekantskaper, slutar med aktiviteter och
vill ingenting. En del engagerar sig i andra och
blir djurrättsaktivister, går med i Greenpeace eller
Amnesty. Medan kanske 15 procent inte gör något
av det jag beskrivit som sorgereaktioner utan
går genom tonårstiden som ett rakt streck, utan
konflikter och kriser. De bråkar inte, är inte lata
eller bor på hotell. De kan komma i 19 års åldern
och fråga om det är något fel på dem eftersom de
inte bråkat med föräldrarna.
Men varje tonåring är unik, särskild och speciell.
De är egentligen mer olika än lika. Alla ska dock
igenom frigörelse och finna sitt eget liv, utöka sitt
eget territorium och inta nya livsarenor. Därför
kanske man som vuxen ibland ska backa och ge
plats.
2. Börja bo i sin egen kropp. Kroppen
förvandlas under tonåren och barnet ska bli vuxen.
Puberteten kallas kroppens förvandling från
flicka till kvinna och från pojke till man. Första
tecknet på att de kommit in i puberteten kan
vara svettlukt, andra tecknet är acne, finnar och
kvisslor. Tredje tecknet är att det växer ut saker
och kroppsdelar ändrar format. Fjärde tecknet
är att det kommer ut saker lite här och där. Den
unge kan inte kontrollera växandet och kan inte
bestämma fart och innehåll i förvandlingen. Det
kan skapa en hel del oro och nervositet.
Den stora frågan i huvudet på tonåringen är
”Duger jag” eller ”Kommer jag att bli godkänd”. Det
kan bli väldigt fokus på det yttre och de andra runt
omkring blir viktiga på så sätt att den unge vill
vara som de andra och det är viktigt vad de andra
tycker och tänker.
Vem ska då svara på frågan om de duger och är
godkända? Självfallet tonåringen själv men innan
dess är det mycket viktigt att vuxna runtomkring
kan svara positivt och med förtroende Ja på dessa
frågor. Om föräldrar och släktingar är otydliga
och tysta får tonåringen vända sig till andra och då
vet vi inte vad svaret blir. Om alla vuxna är otydliga och tysta får tonåringen vända sig till media
och då får de svaret att de inte duger.
Det är viktigt att ge positiv feedback, komplimanger och kärlek i massor. Från början kommer
troligtvis självbilden från omgivningen. Vuxna
bestämmer och ger barnet egenskaper och
förstärker det de önskar och vill. Under tonåren
ska den unge själv börja fundera på vem han eller
hon vill vara.
Om vi använder metaforen av ett filmmanus skulle
man kunna säga att under barndomen skriver de
vuxna manus medan tanken är att under tonåren
ska den unge själv börja skriva manus till sin
identitet. Därmed är det viktigt vilka egenskaper,
personlighetsdrag och annat som har med den
unges person att göra som vi väljer att fokusera på,
belöna och lyfta fram. Ge goda omdömen så långt
det är möjligt och bli möjlighetsletare. Tonåringen
är under uppbyggnad och tål inte kritik. Viktigt att
komplimanger och positiva omdömen kommer i
sitt sammanhang och är trovärdiga. Frågan ”Duger
jag” är inte förhandlingsbar utan den måste få ett
tydligt och bra svar.
3. Ha en inre dialog. Den tredje uppgiften
handlar om att tonåringen ska gå till att bli ett
subjekt, bli en självständig person som kan ta egna
beslut. Den inre dialogen går ut på att den unge
ska börja tala med sig själv och resonera sig fram
till vad han eller hon önskar, vill och drömmer
om. Under barndomen bestämmer de vuxna det
I huvudet på en tonåring – med ett ben i vuxenvärlden | Mia Börjesson | Kloka tankar kring föräldraskap | harryda.se | sid 2/3
mesta och sedan är tanken att ju äldre barnet blir
desto mer ska de bestämma själv. Den unge tonåringen är baby i tonårslandet och behöver mer
omsorg och beskydd än den äldre tonåringen som
är på väg in i vuxenlivet. I frigörelsen ingår det
att vara emot, skaffa egna åsikter och ifrågasätta.
Det betyder att tonåringen kan bråka, käfta emot,
ställa till en scen, men när föräldrar inte ser eller
hör så gör och säger tonåringen det som föräldern
föreslagit. Det är därmed viktigt att som vuxna
ge argument, förslag, tips och idéer på hur man
bemästrar livet och hur man gör för att nå dit man
önskar sig.
I all kommunikation vet vi att om vi möter någon
som i förväg bestämt det rätta svaret eller tänkt
ut det som samtalet ska mynna ut i så kan det
bygga motstånd. Vi vet också att förutfattade
meningar kan skapa motstånd. I kommunikation
mellan förälder och tonåring är det viktigt att vara
nyfiken och intresserad. Dörren till dialog går ofta
via intresse. När vuxna visar intresse och vill veta
så öppnar sig ofta den unge.
Den vuxne har alltid ansvar för kommunikation
och dialog. Vänta inte på att den unge ska ta
kontakt utan inled själv då du önskar kontakt.
Tonåringar berättar ofta om att vuxna inte är
närvarande utan hela tiden håller på med annat.
Mobiltelefonen eller datorn är mer intressant än
tonåringen. Närvaro krävs för att vi ska se, förstå
och ta på allvar när den andre behöver oss. Att
vara närvarande betyder att vi vill lyssna och att vi
är intresserad på allvar och det märker den andre.
Försök släppa annat ett tag och fokusera på tonåringen och dens liv. Berätta också att den unge
kan återkomma om han eller hon vill. Ha dörren
öppen.
Positiva framtidsbilder, önskningar och drömmar
är bra för att nå dit man vill. Bakom varje
klagomål finns ett önskemål. Undvik klagan, kritik
och negativa omdömen. Förstärk vad de unga
vinner på ett visst beteende, plocka fram vinster
och fördelar. Visa på förebilder och de som klarat
av att ta sig fram. Livet går upp och ned och det
gäller att samla tips, idéer, förslag och strategier i
sin verktygslåda.
4. Framtidshopp. Framtidshopp är troligtvis
den viktigaste uppgiften som tonåringen behöver
för att ta sig fram och vidare på sin livsresa.
Hoppet är det som bär genom varje uppgift och
hoppet fungerar som en bro till framtiden. Livet
består av många chanser, många möjligheter och
vägar, det är huvudbudskapet. Vi misslyckas, vi
gör fel och ibland kan det kännas som om vi tar
steg bakåt på vår färd framåt i livet. Det är livets
gång. Alla kommer att möta hinder, problem och
påfrestningar under livet. Men det viktiga är inte
att påvisa alla dem utan hur tar man sig igenom,
under och runt alla dessa hinder, det är kärnan
i hoppet. När vi vuxna visar att de är bra att bli
vuxna skapas hopp för framtiden, för varför ska
annars de unga vilja bli vuxna?
En negativ livssyn och pessimism skapar problem
som ibland inte finns. En positiv livssyn och
optimism hjälper oss och ger mod på livets resa.
Hoppet står för att det goda även gäller mig.
Hoppet är det som bär tonåringen framåt. Hoppet
om att det går att frigöra sig och att det finns ett
eget bra liv i framtiden. ■
Mia Börjesson är auktoriserad
socionom, certifierad coach ICF
med vidareutbildning i psyko­
terapi, sexologi och pedagogik.
Hon har bland annat skrivit
böckerna Motivation och
medkänsla – om att samtala med
tonåringar och Lust och längtan –
om förälskelse, flirt och kyssar
i tonårslivet.
www.miaborjesson.se
I huvudet på en tonåring – med ett ben i vuxenvärlden | Mia Börjesson | Kloka tankar kring föräldraskap | harryda.se | sid 3/3
