Antika grekiska och romerska mynt

Lennart Lind
Antika grekiska och romerska mynt
(Kompendium)
Stockholm 2009
Samtliga avbildade mynt ingår i Kungliga Myntkabinettets, KMK:s, samlingar
Samtliga fotografier har tagits av Gabriel Hildebrand, KMK.
Innehåll
Inledning
sid 1
De äldsta mynten
sid. 1
Hur mynt präglades
sid. 1
Myntherre och myntmästare
sid. 2
Metall, vikt och denomination
sid. 2
Randområden och romerska lokalmynt
sid. 3
Hur man daterar antika mynt
Sid. 4
Hur man känner igen gudar och gudinnor på antika mynt
sid. 5
Hur man hanterade mynt under antiken
sid. 5
Specialbegrepp
sid. 5
Grekiska och romerska mynt (bilder med text)
Ordförklaringar
sid. 6
sid. 41
A. Grekiska ord, namn och begrepp
sid. 41
B. Texter på romerska provinsmynt
sid. 42
C. Latinska ord, namn och begrepp
sid. 42
D. Romerska myntmästare
sid. 44
Inledning
De äldsta mynten
I Första Mosebok i Bibelns Gamla Testamente berättas om patriarken Abrahams invandring i
vad som senare kallades Palestina. Enligt traditionell uppfattning skedde det omkring 1900
f.Kr. När hans hustru Sara dog, ville han köpa en gravplats åt henne, belägen på ett jordstycke
som tillhörde “hettiten” Efron, en av landets urinnevånare. Han uppsökte Efron för att
förhandla om köpet. Efron började med att helt generöst erbjuda sig att skänka bort marken,
men avslutade med tillägget: “Hör på mig, herre. Ett jordstycke för 400 siklar silver – vad är
det oss emellan. Begrav din hustru. Abraham tog fasta på vad Efron sagt och vägde upp åt
honom den mängd silver han nämnt inför hettiterna, 400 siklar, efter den vikt som brukas
bland köpmän.” (1 Mos 23:15-16). Så långt Bibelns text, som kanske refererar till
förhållanden långt efter den tid då patriarken antas ha levat. 1 sikel (skrives även schekel) var
ungefär 12 gram.
Silver och guld användes tidigt som betalningsmedel i Mesopotamien, Syrien, Palestina
och Egypten. Vid transaktioner vägdes summan, kanske som i det här exemplet i vittnens
närvaro. Det förefaller som om man på sina håll så småningom börjat använda sig av i förväg
vägda metallstycken i silver, av t.ex. en sikels vikt. Men dessa metallstycken saknade i så fall
stämpel.
Idén att sätta en stämpel på ett i förväg vägt metallstycke av en viss bestämd vikt är först
belagd till tiden omkring 600 f.Kr. i västra Mindre Asien, nuv. Turkiet. (Jfr. Fig. 1). De äldsta
mynten saknade som regel text och hade stämpel i egentlig mening endast på ena sidan (Fig.
1-2, 4 och 14). Idén togs under 500-talet över av grekerna runt Egeiska Havet och fick en
snabb spridning västerut, till södra Italien och Sicilien (Fig. 2, 4, 6, 8 och 9). Efter år 500 fick
bruket att prägla mynt efterhand allt vidare geografisk utbredning.
Hur mynt präglades
Till en början hade mynten alltså prägling bara på en sida, åtsidan. På den motsatta,
frånsidan, fanns vanligen bara en grop (ibland flera), kallad incusum, bildad av det rörliga
skaft (eng. punch) man använde vid präglingen. (Fig. 1-2). Åtsidans stämpel kunde göras i
högre relief än frånsidans och var under hela antiken den mest prestigefyllda. När stämpling
på frånsidan så småningom infördes, var det troligen för att försvåra förfalskningar.
Athen, en av de största grekiska stadsstaterna, som omfattade hela halvön Attika, var
omkring 500 f.Kr. först ut med att regelbundet ha stämpel också på frånsidan. Man var även
tidigt ute med text (Fig. 6). Athen hade silvergruvor på sitt område och präglade under flera
århundraden stora mängder silvermynt, som fick spridning över hela östra Medelhavsområdet
och kopierades i Egypten och på andra håll (Fig. 7).
Präglingen gick i princip till på samma sätt under hela antiken. Stamparna (eng. die) var av
mycket hård brons. Bild och text skars ut i nedsänkt relief av särskilda stämpelskärare.
Åtsidesstampen (eng. obverse die), med den viktigaste bilden, placerades i ett golvfast städ
(eng. anvil), frånsidesstampen (eng. reverse die) i ett löst skaft (eng. punch). Myntämnet (eng.
blank) placerades mellan stamparna, och därefter slog man till på skaftet med en hammare.
Myntämnet kunde präglas upphettat eller kallt. Antika mynt var massproducerade men varje
mynt var en individ, vart och ett med unika drag vad gäller vikt och form.
I framförallt Syditalien präglade man s.k. inkusa mynt, med ungefär samma bild på såväl
åt- som frånsida, men på frånsidan i nedsänkt relief (Fig. 8-9). Det är oklart vilken teknik man
använde och fenomenet hade begränsad spridning i tid och rum.
1
Myntherre och myntmästare
Man skiljer mellan myntherre, den “myndighet” som garanterar myntets vikt och renhet, och
myntmästare, den person som har det direkta ansvaret för själva tillverkningen. De små
grekiska stadsstaterna var snabba med att ge ut egna mynt, som tecken på sin självständighet
gentemot varandra. Till de äldsta grekiska mynten anses höra de som präglades på ön Aigina
(Egina). Denna ö bildade för det mesta ett eget samhälle, en stadsstat, som var mån om att
framhålla sitt oberoende av mäktiga grannar som Korinth och Athen (Fig. 2-3).
I en grekisk stadsstat var normalt hela medborgarkollektivet myntherre, under det att en
magistrat (= ämbetsman) kunde tjäna som myntmästare. I kungadömen var härskaren i
princip myntherre. De monogram som förekommer i ligatur (= bokstäver hopskrivna) på
hellenistiska kungars mynt (300-30 f.Kr.) anses bl.a. syfta på i övrigt okända myntmästare
(Fig. 19-20, 26, 28 och 29).
Texten på de athenska mynten bestod länge av endast tre bokstäver, ΑΘΕ (alfa, theta,
epsilon), förkortning för ΑΘΕΝΑΙΟΝ (eller ΑΘΕΝΑΙΩΝ, “athenaion”), som betyder
“athenarnas”, underförstått “mynt” (Fig. 6). Man ville understryka medborgarkollektivet som
myntherre. Förhållandet var detsamma i andra stadsstater, som t.ex. Syrakusa på Sicilien, med
texterna ΣΥΡΑΚΟΣΙΟΝ och ΣΥΡΑΚΟΣΙΩΝ, d.v.s. “syrakosion”, “syrakusanernas” /mynt/
(Fig. 12-13).
I Rom under republiken (300-30 f.Kr.) var medborgarkollektivet också myntherre.
Särskilda ämbetsmän tillsattes som myntmästare och kunde sätta ut sina namn på mynten, i
förkortning (ibland i ligatur) (Fig. 35-37), eller fullt utskrivna (Fig. 38). Olika typer av
kontrollmärken förekom också (Fig 37, åtsida, Fig. 40, frånsida). Myntmästarens namn och
kontrollmärkena avsåg från början att göra det möjligt att ställa rätt person till svars om
mynten på något sätt inte höll måtten. När man i Romarriket efter år 250 e.Kr. började sätta ut
beteckningar för myntort, fyllde det också en kontrollfunktion (Fig. 64-70).
Under romersk kejsartid (30 f.Kr.-ca. 500 e.Kr.) var kejsaren myntherre, teoretiskt sett
åtminstone inledningsvis som ombud för medborgarkollektivet. Myntmästarna var till en
början särskilt utsedda ämbetsmän, med rätt att sätta ut sina namn (Fig. 43), men de blev snart
helt anonyma (Fig. 44, 47-50, 52-58 och 62-70).
Enligt allmän uppfattning försökte Athen på 400-talet f.Kr. genom ett dekret (påbud)
tvinga sina bundsförvanter i det s.k. Delisk/Attiska Sjöförbundet (477-404 f.Kr.) att enbart
använda attisk vikt och mynt. I vilken utsträckning man lyckades är omdiskuterat. Under
hellenistisk tid (300-30 f.Kr.) tillät de makedoniska kungarna i Egypten, ptoleméerna, endast
användandet av deras egna mynt i Egypten. Exklusivitet av det här slaget var annars ovanlig. I
större imperier, som Perserriket och Romarriket, där gamla (och nya !) stadsstater formellt sett
var självstyrande och där lokal myntning tilläts, förblev medborgarkollektivet, i strikt
teoretisk mening, myntherre (Fig. 59-61).
Upprorsrörelser, som syftade till att rycka loss ett område från en imperiemakt, kunde ge ut
mynt för att markera sin strävan efter oberoende. Ett exempel är judarna i Palestina som reste
sig mot Roms välde på 60-talet e.Kr. (Fig. 51).
Metall, vikt och denomination
De äldsta mynten var av eléktron (en naturlig blandning av guld och silver), av silver eller av
guld. Efter år 400 f.Kr. började man också prägla mynt av koppar. Från början användes mest
silvermynt.
Det fanns flera vikt- och myntsystem i Grekland. Den vanligaste myntenheten var
drachmen, som är en viss bestämd vikt men också fungerar som denomination, d.v.s.
beteckning för ett mynt av viss valör. I Athen vägde den ca. 4.4 gram. Statér (som betyder
2
“något vägt”) är beteckningen på huvudmyntet inom ett visst bestämt system. Tetradrachmen,
fyra drachmer, var en ofta förekommande enhet, som vägde 15-18 gram (ibland mindre),
beroende på vilket viktsystem den tillhörde (Fig. 6, 11-12, 14-16, 19-20, 22, 26, 28-29).
Också didrachmer, två drachmer (Fig. 10, 32-33), liksom dekadrachmer (Fig. 13), tio
drachmer, förekom. Drachmen delades i sex delar, oboler, som i Athen på 400-talet f.Kr.
präglades i silver och vägde drygt ett halvt gram.
Myntningen i Rom började först omkring år 300 f.Kr. och följde grekiskt mönster. Till en
början hade man mest stora bronsmynt, kallade as, med underavdelningar, som semis, ett
halvt as. De äldsta romerska silvermynten brukar kallas drachmer (Fig. 32-33). Från omkring
år 212 f.Kr. fick dock romarna ett alldeles eget myntsystem, där huvudmyntet, av silver,
kallades denarius eller denar (Fig. 34). Beteckningen kom av deni, latin för 10 stycken (av
något), i det här fallet bronsmyntet as. En denar vägde från början ca. 4,5 gram. Vikten
minskades senare.
Under romersk republik var denaren sedan det viktigaste myntet (Fig. 34-38 och 40).
Guldmynt kom mot slutet (Fig. 39). Under äldre kejsartid, 30 f.Kr. – ca. 270 e.Kr. förekom
guldmynt, kallat aureus (Fig. 47 och 49), samt en rad brons- eller kopparmynt, som as (Fig.
45) och sestertius (Fig. 50, 53 och 63). Denaren var också nu länge huvudmyntet (Fig. 42-44,
48, 52, 54-57). Det fanns ett fast värdeförhållande mellan de olika denominationerna. En
denar var t.ex. värd 16 as, eller 4 sestertier. Guldmyntet aureus motsvarade 25 denarer.
Denaren vägde 3-4 gram, guldmyntet 6-8 gram.
Under loppet av 200-talet e.Kr. försvann bronsmynten och år 270 fanns endast den år 215
införda dubbeldenaren samt guldmyntet aureus kvar. Dubbeldenaren, som vägde mindre än
två denarer och bara till en mindre del faktiskt bestod av silver, kallas vanligen antoninianus
(Fig. 58, 62, 64, 66). Efter 270 reformerades myntsystemet flera gånger och nya myntsorter
infördes, vars namn ofta är oklara. Viktigast var det nya guldmyntet, solidus, som kom på
300-talet och vägde ca. 4,5 gram (Fig. 67, 69 och 70). Silvermynt förekom (Fig. 65). De nya
kopparmyntens beteckningar är så osäkra, att de vanligen kallas AE 1, AE 2, AE 3, etc., efter
diameter (AE 1 är störst), efter den inom numismatiken använda förkortningen AE för
bronsmynt (Fig. 68). Under 400-talet försvann i stort sett alla mynt utom solidi, guldmynten
(Fig. 70).
Under romersk kejsartid kallade grekiska författare romerska denarer för drachmer. Före
införandet av solidi var det romerska guldmyntets namn egentligen denarius aureus, vilket
blev dinar, en arabisk beteckning för guldmynt, via arameiskan, ett antikt semitiskt språk.
Dirhem, motsvarande arabiska ord för silvermynt, kommer av drachm.
Randområden och romerska lokalmynt
Framförallt efter Alexander den Stores död 323 f.Kr. spreds bruket av mynt till folk som inte
var greker. Kungarna över partherna, ett iranskt folk i öster, med vilka romarna senare förde
många krig, gav ut mynt med grekisk text (Fig. 27). Keltiska och andra folk från Atlanten till
Svarta Havet präglade mynt efter grekiskt mönster, senare också efter romerskt mönster (Fig.
22-25). I Spanien förekom en inhemsk myntning, inspirerad av karthager, greker och romare,
som brukar betecknas som “iberisk” (Fig. 41). Den keltiska och iberiska myntningen hör i allt
väsentligt till tiden före Kristi födelse. De parthiska mynten försvann med Partherriket på
200-talet. Keltiska och parthiska mynt kallas drachmer, tetradrachmer, etc., allt efter vikt,
eftersom det i allmänhet förefaller som om de anpassats till något av de existerande grekiska
viktsystemen, ibland ovisst vilket.
I Romarriket präglades vid tiden för Kristi födelse inte bara romerska mynt i egentlig
mening, i princip avsedda för hela riket, utan även lokalmynt, för olika städer och samhällen.
Efterhand försvann lokalmynten i den västra halvan av imperiet, där latinet dominerade. Men
3
de levde kvar i den östra halvan, där grekiska språket var viktigast. Precis som tidigare,
markerades stadens namn genom medborgarnas beteckning i genitiv pluralis. Även nyanlagda
städer, som Markianopolis i provinsen Moesien (nuv. Bulgarien) präglade mynt. Lokalmynten
hade oftast kejsaren eller någon av hans familj på myntens åtsida, men ett motiv med lokal
anknytning på frånsidan (Fig. 59-61). Ibland sattes provinsguvernörens namn ut, vid sidan av
kejsarens och stadens (Fig. 59). Ofta hade man porträtt av två personer på åtsidan, två kejsare,
en kejsare och en kejsarinna (Fig. 59) eller en kejsare och en gud, t.ex. Serapis (Fig. 60).
Hur man daterar antika mynt
Eftersom mynt från tiden före år 300 f.Kr. vanligen har kort text eller ingen alls, och då
bilderna på bägge sidor så gott som alltid har mytologiska eller allmänt tidlösa motiv, är
grekiska mynt som kan förmodas vara från den perioden svåra att datera. Genom att bl.a.
studera sammansättningen hos depåfynd (“myntskatter”, d.v.s. antika ansamlingar av mynt
bevarade fram till vår tid), och genom att studera hur de olika stampar man använt är
kopplade till varandra, kan man få fram en relativ kronologi för de olika mynten. Hållpunkter
för en absolut kronologi får man sedan på olika sätt. En viss mynttyp kan t.ex. anses möjlig att
knyta till en viss historisk person eller händelse känd genom de skriftliga källorna.
Från senare delen av 300-talet f.Kr. dyker namn upp på mynten som kan kopplas till
historiskt kända personer, som Filip II av Makedonien (359-336 f.Kr.) och Alexander den
Store (336-323). Efter år 300 förekommer ockå ibland bokstäver/siffor som anses beteckna
årtal enligt något under antiken använt kronologiskt system. Vi har t.ex. den i skriftliga källor
(som vissa av de s.k. Apokryfiska böckerna i Bibeln) mycket använda s.k. seleukidiska eran,
som inleds 312/311 f.Kr. De dateringar som ges av här avbildade grekiska mynt, liksom
uppgift om myntort, är traditionella och ofta diskutabla.
Förhållandet är ett annat med romerska mynt. För republikens tid finns visserligen
oklarheter av samma slag som för de äldre grekiska. Den relativa kronologi som med
utgångspunkt från depåfynd utarbetades redan i början på 1800-talet har dock visat sig i
huvudsak riktig. Kring den absoluta kronologin har det funnits diskussion, men idag råder i
stort sett enighet om att den romerska myntningen började först omkring år 300 f.Kr. och att
denaren infördes omkring 212 f.Kr. För det senare finns bl.a. arkeologiska belägg.
Från sista århundradet f.Kr. och framåt är de romerska myntens datering som regel
fullkomligt klar, åtminstone på något eller några decennier när. För kejsartiden (30 f.Kr.-500
e.Kr.) kan man genom kejsarens titlar ofta datera vissa mynt inte bara till året utan ibland
även till en del av året. Genom mynten vet vi att Marcus Aurelius (kejsare 161-180 e.Kr.)
antog titeln Parthicus Maximus när han var Imperator för fjärde gången, se Fig. 54, med
PARTH MAX på åtsidan och IMP IIII på frånsidan. Samtidigt hade han makt som folktribun
(Tribunicia potestas) för 20:e gången, TR P XX, och han hade varit konsul tre gånger, COS
III. Den tribuniciska makten förnyades årligen. Eftersom vi från historiska källor vet att han
blev kejsare år 161, och eftersom mynten visar att han då hade tribunicisk makt för 15:e
gången, ger det en datering av titlarna PARTH MAX och IMP IIII till år 166. Men eftersom
TR P XX (= år 166) förekommer tillsammans med IMP III, utan PARTH MAX, vet vi att
mynten med PARTH MAX och IMP IIII måste dateras till en senare del av året. Mynt med
kejsarinnors porträtt är däremot inte lika enkla att exakt datera. Från 200-talet och framåt kan
dateringen till år bli problematisk också för mynt med kejsares porträtt, eftersom man
efterhand upphör med att ge uppgifter om antalet konsulat, innehav av tribunicisk makt och
liknande. Jämför myntet åt Septimius Severus (193-211) från år 209 (Fig. 55) med det från
Severus Alexander (222-235) (Fig. 56) och det från Gordianus III (238-244) (Fig. 58).
4
Hur man känner igen gudar och gudinnor på antika mynt
Gudar och gudinnor avbildades tidigt på mynten, både på åt- och frånsidan. De känns igen på
samma sätt som i den övriga antika konsten, på sina traditionella attribut. Ofta förekommer
dock gudar och gudinnor som annars inte är så vanliga i bild. Att den offrande gestalten på
frånsidan till Fig. 11 är den lokala flodguden Selinus skulle vi nog inte veta om det inte
framgått av den medföljande texten, och att porträttet på åtsidan till myntet Fig. 43 föreställer
gudinnan Feronia, skulle vi nog inte heller ha förstått utan text. Och det råder delade meningar
om vilken gudinna som är avbildad sittande på frånsidan till guldmyntet (Fig. 47), som
präglades i Lugdunum (Lyon) för kejsaren Tiberius (42 f.Kr.-37 e.Kr., kejsare från 14 e.Kr.).
Gudinnan på myntet har tolkats som representation av kejsarinnan Livia (58 f.Kr.-29 e.Kr.)
maka till Octavianus/Augustus (63 f.Kr.-14 e.Kr.) och mor till Tiberius. Denna tolkning är
dock osannolik, eftersom Livia inte blev upphöjd till Diva, ”gudinna” förrän efter Tiberius
död. När det gäller romerska s.k. personifikationer är en förklarande text ofta nödvändig för
säker identifiering (jfr. Fig. 52).
Hur man hanterade mynt under antiken
Ett problem med de antika guld- och silvermynten var att de normalt bara kunde användas vid
större transaktioner. De småmynt, oboler, som präglades i silver på 400-talet f.Kr. i Athen och
som vägde drygt ett halvt gram, liksom hemioboler (halvoboler), och ännu lättare
denominationer, var däremot lämpliga för mindre inköp och kunde vid shoppingrundan
förvaras i munnen. Vanligtvis förvarades mynt på annat sätt.
Så små silvermynt var opraktiska i andra avseenden. Efter år 400 användes för mindre
inköp mest koppar- eller bronsmynt, av olika valörer och med olika beteckningar. Det var
också det vanliga i Romarriket. Under vissa förhållanden synes dock tillgången på små
bronsmynt ha understigit behovet, som i Gallien vid vår tideräknings början. Man har löst
problemet genom att helt enkelt dela befintliga större mynt (Fig. 45-46).
Både i den grekiska världen och den romerska har man ibland misstrott cirkulerande
guld- och silvermynt och utsatt dem för tester av olika slag, för att kontrollera halten. Särskilt
vanligt tycks det ha varit på romerskt område under sista århundradet f.Kr. För att skydda sig
mot en särskilt lömsk typ av falska silvermynt, som bestod av koppar överdragen med en tunn
silverplåt, kunde man göra små instämplingar i mynten, för att se att de var gedigna
rättigenom (Fig. 42).
Specialbegrepp
Numismatiker, “myntforskare”, använder sig av en del specialbegrepp. Det är vedertaget att
tala om “svastikaformat” incusum och incusum med “Union Jack”-mönster. Exerg är
beteckningen på en vanligtvis med ett streck avskild nedre del av frånsidan. När tvåspann
förekommer, brukar man tala om biga, om fyrspann quadriga. Orden är latin. I den antika
latinska litteraturen talas om mynt med beteckningarna bigatus (Fig. 35) och quadrigatus
(Fig. 33), mynt med tvåspann respektive fyrspann som ett dominerande inslag på frånsidan.
Serratus är beteckningen på ett mynt med “sågad” rand (Fig. 36). Varför man behandlade
mynten på det sättet är inte känt. Billon är ett begrepp som används om mynt som gäller för
silver men som innehåller mindre än 50 % silver. Hybrid, slutligen, används om mynt som
kombinerar en åtsida och en frånsida som egentligen inte hör ihop. De kan vara officiella
misstag eller förfalskningar, antika eller moderna.
5
Grekiska och romerska mynt
Åtsidan alltid till vänster, frånsidan till höger.
1. Guldmynt (stater), s.k. kroisid. Vikt 8,08 gram, bredd ca. 15 mm, höjd ca. 12,5 mm. Präglat
i Sardes i Lydien i Mindre Asien under kung Kroisos ca. 561-546 f.Kr., eller (mera troligt)
senare. Text saknas. Åtsidan: Främre del av lejon vänd mot främre del av tjur. Frånsidan:
Rektangulärt incusum.
2. Silvermynt (stater). Diameter ca. 19 mm. Präglat i Aigina (Egina) omkring år 500 f.Kr.
Text saknas. Åtsidan: Havssköldpadda, symbol för Aigina. Frånsidan: Kvadratiskt incusum,
med “Union Jack”-mönster.
6
3. Silvermynt (stater). Vikt 12,21 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat i Aigina (Egina) efter
400 f.Kr. Åtsidan: Bokstäverna A – I (alfa, iota), på ömse sidor om land(?)sköldpadda.
Frånsidan: Kvadratiskt incusum, uppdelat i fem fält. I de olika fälten en delfin samt
bokstäverna Α – Ι Γ Ι. (alfa, iota, gamma, iota). De senare ska läsas ut “Aigi”, och står för
ΑΙΓ(Ε)ΙΝΗΤΩΝ eller liknande, d.v.s. “aig(e)ineton”, “egineternas” /mynt/.
4. Silvermynt (stater). Diameter ca. 23 mm. Präglat i Korinth, ca. 500 f.Kr. Åtsidan: Pegasos
flygande åt vänster. Under hästens buk den arkaiska bokstaven koppa (för Korinth eller dess
medborgarkollektiv). Frånsidan: Svastikaformat kvadratiskt incusum.
7
5. Silvermynt (stater). Diameter ca. 21 mm. Präglat i Korinth, ca. 400 f.Kr. Åtsidan: Pegasos
flygande åt vänster. Under hästens buk bokstaven koppa (för Korinth). Frånsidan: Porträtt av
Athena med korinthisk hjälm, blickande åt höger. Till vänster om henne en palmett och
upptill till höger en delfin, vilka möjligen markerar myntets plats i en större serie av mynt
eller står för myntmästare. - Upptill på åtsidan modern instämpling, bokstaven x (?) och
siffran 3.
6. Silvermynt (tetradrachm), Vikt 17,00 gram, diameter ca. 23 mm. Präglat i Athen, 480-400
f.Kr. Åtsidan: Porträtt av Athena med attisk hjälm dekorerad med olivblad, blickande åt
höger. Frånsidan: I kvadratiskt incusum uggla stående åt höger, olivkvist, månskära och
bokstäverna ΑΘΕ (förkortning för ΑΘΕΝΑΙΟΝ = athenaion, d.v.s. athenarnas /mynt/).
8
7. Silvermynt. Diameter ca. 25 mm. Imitation av tetradrachm från Athen, tillverkad
någonstans i Asien ca. 350-300 f.Kr. Åtsidan: Athenaporträtt med hjälm. Frånsidan: Uggla,
olivkvist, månskära och bokstäver tillhörande semitiskt alfabet.
8. Silvermynt (stater). Vikt 8,00 gram, diameter ca. 29 mm. S.k. inkust mynt. Präglat i
Metapontion i Syditalien ca. 500 f.Kr. Åtsidan: Sädesax och bokstäverna ME – TA (TA svagt
synligt; förkortning för ΜΕΤΑΠΟΝΤΙΝΩΝ eller liknande, d.v.s. metapontinernas /mynt/).
Frånsidan: Som åtsidan, i nedsänkt relief, utan bokstäver.
9
9. Silvermynt (stater). Vikt 7,57 gram, diameter ca. 20 mm. S.k. inkust mynt. Präglat i Kroton
i Syditalien ca. 500 f.Kr. Åtsidan: Trefot. Till vänster om den, med början nedtill, bokstäverna
Q(=koppa)PO (=Kro, för Kroton, eller dess medborgarkollektiv), till höger om den, en
krabba. Frånsidan: Som åtsidan, i nedsänkt relief.
10. Silvermynt (didrachm). Vikt 8,58 gram, diameter ca. 18 mm. Präglat i Gela på Sicilien ca.
490-470 f.Kr. Åtsidan: Ryttare med spjut på väg åt höger. Frånsidan: Främre del av tjur med
manshuvud på väg åt höger. Till höger nedtill från höger till vänster bokstäverna Γ Ε Λ Α (=
Gela, för staden eller dess medborgarkollektiv).
10
11. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 17,19 g, diameter ca. 26 mm. Präglat i Selinus på Sicilien
ca. 470-440 f.Kr. Åtsidan: Apollon och Artemis i biga/quadriga på väg åt vänster. Apollon har
båge. Upptill från höger till vänster, delvis endast svagt synlig, texten ΣΕΛΙNΟ-NΤΙΟN (=
selinontion, d.v.s. selinuntiernas /mynt/). Frånsidan: Flodguden Selinus hållande gren och
hällande libation över altare; till vänster tupp; till höger staty av tjur och selleriblad samt
upptill från vänster till höger texten Σ-ΕΛΙ-N-Ο-Σ (delvis svagt synligt). Observera att N (ny)
skrivs bakvänt.
12. Silvermynt (tetradrachm). Diameter ca. 23 mm. Präglat i Syrakusa på Sicilien under
tyrannen Gelon, 480-475 (?) f.Kr. Åtsidan: Porträtt av Artemis-Arethusa blickande åt höger,
med fyra delfiner runtom och texten, från höger till vänster, ΣΥΡΑΚΟΣΙ−ΟΝ (= syrakosion,
d.v.s. syrakusanernas /mynt/). Frånsidan: Biga/quadriga med manlig körsven på väg åt höger.
Nike flyger ovanför och kröner hästarna med en krans.
11
13. Silvermynt (dekadrachm). Diameter ca. 30 mm. Präglat i Syrakusa på Sicilien ca. 400
f.Kr. Åtsidan: Porträtt av Arethusa blickande åt vänster, med fyra delfiner runtom och texten,
från vänster till höger, ΣΥΡΑΚΟΣ−ΙΩΝ (= syrakusanernas /mynt/), Frånsidan: Quadriga på
väg åt vänster, med Nike flygande åt höger för att kröna körsvennen. I exergen (nedtill),
harnesk, hjälm, sköld och benskenor.
14. Silvermynt (tetradrachm), Vikt 17,01 gram, diameter ca. 25 mm. Präglat i Akanthos i
Nordgrekland ca. 500 f.Kr. Text saknas. Åtsidan: Lejon som angriper tjur. I exergen (nedtill),
akantusblad (?). Frånsidan: Incusum som bildar kvadratiskt svastikamönster.
12
15. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 16,95 gram, diameter ca. 24 mm. Präglat i Mende i
Nordgrekland på 400-talet f.Kr. Åtsidan: Dionysos med kantharos vilande på ryggen av åsna,
på väg åt höger. Till höger kråka i buske. Frånsidan: Texten ΜΕΝΔΑΙΟΝ (= mendiernas
/mynt/) runtom kvadrat, i vars mitt syns vinranka med fyra druvklasar.
16. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 14.98 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Efesos på 300talet f.Kr. Åtsidan: Bi, mellan bokstäverna Ε – Φ (=Ef, för Efesos, eller dess medborgarkollektiv). Frånsidan: Främre delen av hjort på väg åt höger, med huvudet vänt åt vänster. Till
vänster om hjorten palmträd, till höger texten ΠΥΘΑΓΟΡΗΣ (namn på magistrat/ämbetsman,
funktion okänd. Eponym magistrat eller myntmästare ?).
13
17. Guldmynt, s.k. dareik. Diameter ca. 15 mm. Präglat i Mindre Asien efter år 500 f.Kr. för
den persiske kungen (okänt vilken av dem). Text saknas. Åtsidan. Persisk kung i helfigur
knäböjande åt höger med båge och spjut. Frånsidan: Incusum i form av gropar.
18. Guldmynt (stater). Diameter ca. 17 mm. Präglat i Amphipolis i Nordgrekland för den
makedoniske kungen Alexander den Store (336-323 f.Kr.), ca. 330-320 f.Kr. Åtsidan: Porträtt
av Athena med korinthisk hjälm, blickande åt höger. Frånsidan: Nike stående åt vänster med
krans och spira. Till höger om henne texten ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΥ (=Alexanders /mynt/), till
vänster treudd.
14
19. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 17,02 gram, diameter ca. 23 mm. Präglat i Amphipolis i
Nordgrekland ca. 322-321 f.Kr. för den makedoniske kungen Alexander den Store (336-323),
efter hans död. Åtsidan: Porträtt av Herakles med lejonskalp (och Alexanders drag ?),
blickande åt höger. Frånsidan: Zeus sittande åt vänster på tron hållande örn och spira. Text:
ΒΑΣΙ-ΛΕΩΣ – ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΥ (= kung Alexanders /mynt/). Till vänster om Zeus skrift i
ligatur.
20. Silvermynt (tetradrachm). Diameter ca. 25 mm. Präglat i Pella i Makedonien ca. 275-270
f.Kr., för den makedoniske kungen Alexander den Store (336-323), efter hans död. Åtsidan:
Porträtt av Herakles med lejonskalp(och Alexanders drag ?), blickande åt höger. Frånsidan:
Zeus sittande åt vänster på tron, hållande örn och spira. Framför honom hjälm med
hjälmbuske, under tronen monogram. Till höger texten ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΥ .
15
21. Guldmynt (stater). Diameter ca. 17 mm. Präglat i Kolophon i Mindre Asien ca. 323-319
f.Kr., för den makedoniske kungen Filip II (359-336 f.Kr.), efter hans död. Åtsidan:
Lagerkrönt porträtt av Apollon (med drag av Alexander den Store ?), blickande åt höger.
Frånsidan: Körsven i biga på väg åt höger. Under hästarna en trefot. Nedtill ΦΙΛΙΠΠΟΥ (=
Filips /mynt/).
22. Silvermynt (tetradrachm), Vikt 17,25 g, diameter ca. 24 mm. S.k. östkeltisk imitation av
mynt från Filip II av Makedonien. Åtsidan: Porträtt av Zeus med lagerkrans, blickande åt
höger. Frånsidan: Ryttare på väg åt höger. Upptill texten ΦΙΛΙΠΠ – ΟΥ. Under hästens buk
åskvigg och bokstaven I, samt mellan dess framben bokstäverna M och E i ligatur.
16
23. Silvermynt (tetradrachm), Vikt 12,70 g, diameter ca. 21 mm. Imitation efter Filip II av
Makedonien, präglad i Noricum (nu ung. Österrike) omkring 100 f.Kr. Text saknas. Åtsidan:
Skägglöst huvud med pärldiadem, blickande åt höger. Frånsidan: Ryttare, barbarisk stil, på
väg åt vänster.
24. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 14,90 g, diameter ca. 23 mm. S.k. östkeltisk imitation av
mynt från Filip II av Makedonien. Datering osäker. Text saknas. Åtsidan: Zeus (?) med
lagerkrans (?), blickande åt höger. Frånsidan: Ryttare på väg åt höger. Mellan hästens ben,
linje/band med punkter.
17
25. Guldmynt. Vikt 2,52 gram, diameter ca. 18 mm. Imitation av halvstater åt den trakiske
kungen Lysimachos (306-281 f.Kr.). Datering osäker. Åtsidan: Huvud blickande åt höger.
Frånsidan: Gestalt sittande åt vänster på tron eller stol, hållande liten figur med huvud i
stjärnform, alternativt stjärna ovanför den lilla figuren. Undertill treudd. Raderna av korta,
raka streck till höger och vänster om den sittande figuren är troligen imitation av text (jfr. Fig.
26), uppfattad som dekoration.
26. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 17,15 gram, diameter ca. 27 mm. Präglat i Seleukia vid
Tigris ca. 274-270 för den seleukidiske kungen Antiochos I (280-261 f.Kr.). Åtsidan: Porträtt
av Antiochos med diadem, blickande åt höger. Frånsidan: Apollon sittande åt vänster på
omfalos , med båge och pil samt texten ΒΑΣΙΛΕΩΣ – ΑΝ-ΤΙΟΧΟΥ (= kung Antiochos’
/mynt/). Till vänster om honom, bokstäverna Λ, P (lamda, rho) i ligatur, till höger om honom,
bokstäverna H, P (eta, rho) i ligatur.
18
27. Silvermynt (drachm). Vikt 4,22 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat för den parthiske
kungen Mithradates II (ca. 123-87 f.Kr.). Åtsidan: Porträtt av Mithradates II bärande hjälm
med stjärna, halsband och harnesk, blickande åt vänster. Frånsidan: Runt partherkungen
Arsakes sittande på tron åt höger med båge, lång (på det här exemplaret svårutläst) text:
ΒΑΣΙΛΕΩΣ (upptill) ΒΑΣΙΛΕΩΝ (till höger) ΜΕΓΑΛΟΥ (nedtill, uppochned, med början
från höger) samt ΑΡΣΑΚΟΥ ⊕ΠΙΦΑΝΟΥΣ (två rader, till vänster).
28. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 17,16 gram, diameter ca. 27,5 mm. Präglat i Amphipolis i
Nordgrekland ca. 294-288 f.Kr. för den makedoniske kungen Demetrios Poliorketes (306-283
f.Kr.). Åtsidan: Porträtt av Demetrios med diadem och horn, blickande åt höger. Frånsidan:
Poseidon stående åt vänster, med höger fot på klippa, hållande treudd, samt texten
ΔΗΜΗΤΡΙΟΥ - ΒΑΣΙΛΕΩΣ (= kung Demetrios' /mynt/). Monogram till höger och vänster.
19
29. Silvermynt (tetradrachm). Vikt 16,63 gram, diameter ca. 28 mm. Präglat för den
makedoniske kungen Perseus (179-168 f.Kr.). Åtsidan: Porträtt av Perseus, med diadem,
blickande åt höger. Frånsidan: Örn stående åt höger på åskvigg samt texten
ΒΑΣΙ−ΛΕΩΣ ΠΕΡ−ΣΕΩΣ (= kung Perseus’ /mynt/). Monogram till höger om fågeln och
mellan fågelns ben. Allt inom krans av eklöv.
30. Guldmynt (tetradrachm). Vikt 13,9 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i Egypten för den
egyptiske kungen Ptolemaios III (246-221 f.Kr.). Åtsidan: Texten AΔΕΛΦΩ[Ν] och porträtt
av Ptolemaios II (283-246 f.Kr.) och hans gemål (och syster) Arsinoe II, blickande åt höger.
Frånsidan: texten ΘEΩN och porträtt av Ptolemaios I (312-283 f.Kr.) och hans gemål
Berenike I, också blickande åt höger.
20
31. Kopparmynt (värde: 40 drachmer). Vikt 19,16 gram, diameter ca. 25 mm. Präglat i
Alexandria i Egypten för Kleopatra (VII) (51-30 f.Kr.). Åtsidan: Porträtt av Kleopatra med
diadem, blickande åt höger. Frånsidan: Örn stående till vänster på åskvigg (svagt synlig). Till
vänster om fågeln ymnighetshorn, till höger bokstaven M (= 40). Runtom texten (mycket
otydligt) [Κ]ΛΕ[Ο]ΠΑΤΡΑΣ – ΒΑΣΙΛΙΣΣΗ[Σ] (= drottning Kleopatras /mynt/). Σ (sigma)
skrivet nästan som latinets C (jfr. Fig. 59-61)
32. Silvermynt (didrachm). Diameter ca. 16 mm. Präglat i Metapontion/Metapontum i
Syditalien 280-270 f.Kr. för Rom. Åtsidan: Porträtt av skäggig Mars med buskförsedd hjälm,
blickande åt vänster. Till höger om honom eklöv. Frånsidan: Hästhuvud på bas med texten
ROMANO. Till vänster om hästen sädesax.
21
33. Silvermynt (didrachm), s.k. quadrigatus. Vikt 6,5 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i
Rom eller Sydtalien 225-214 f.Kr. Åtsidan: Lagerkrönta huvuden av dioskurerna i janusform.
Frånsidan: Jupiter med spira och åskvigg i quadriga, framförd av Victoria, på väg åt höger.
Nedtill i tavla ROMA i nedsänkt relief.
34. Silvermynt (denar). Vikt 4,76 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Rom (?) 211 f.Kr. eller
senare. Anonym myntmästare. Åtsidan: Porträtt av Roma med vingförsedd hjälm, blickande
åt höger. Till vänster om henne X (= 10, valör/denomination). Frånsidan: Dioskurerna ridande
åt höger, ROMA i exergen (nedtill).
22
35. Silvermynt (denar), s.k. bigatus. Vikt 3,65 gram, diameter ca. 18 mm. Präglat i Rom
omkring 150 f.Kr. Myntmästare SAFRA (förkortning; oklart hur den skall läsas ut). Åtsidan:
Porträtt av Roma med vingförsedd hjälm, blickande åt höger. Till vänster, X. Frånsidan:
Victoria i biga på väg åt höger. Nedtill till höger SAFRA. ROMA i exergen, inramat.
36. Silvermynt (denar), s.k. serratus. Vikt 3,89 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Narbo i
Sydfrankrike 118 f.Kr. Tre myntmästare: Lucius Pomponius, Lucius Licinius och Gnaeus
Domitius. Åtsidan: Porträtt av Roma med vingförsedd hjälm, blickande åt höger. Till vänster,
X. Texten L · POM-P-ONI CN F (NF i ligatur), från höger till vänster. Bokstaven P skrivs
nästan som grekiskt Π. Frånsidan: Naken krigare med sköld, spjut och carnyx (blåsintrument)
i biga på väg åt höger. I exergen L LIC CN DOM.
23
37. Silvermynt (denar). Vikt 4,18 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat Rom 89 f.Kr.
Myntmästare Lucius Titurius Sabinus. Åtsidan: Fantasiporträtt av den legendariske sabinske
kungen Titus Tatius, blickande åt höger. Nedanför hans haka en palmgren; här, ett
kontrollmärke (se Inledningen). Till vänster om honom texten SABIN. Frånsidan: Tarpeias
död. Begravd till midjan av sköldar försöker hon hindra två soldater från att kasta ännu fler
exemplar på henne. L · TITVRI i exergen. Upptill stjärna i månskära.
38. Silvermynt (denar). Vikt 4,01 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat i Rom 84 f.Kr.
Myntmästare Gajus Licinius Macer. Åtsidan: Byst av Vejovis med diadem, sedd bakifrån,
hållande åskvigg och blickande åt vänster. Frånsidan: Minerva med spjut och sköld i quadriga
på väg åt höger. I exergen [C] · LICINIVS L [F MACER]. Texten har delvis hamnat utanför
myntet.
24
39. Guldmynt (aureus). Vikt 7,7 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat i Rom 42 f.Kr.
Myntmästare Gajus Vibius Varus. Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Apollon, blickande åt höger.
Frånsidan: Venus stående åt vänster, sedd snett bakifrån, hållande spegel. Till höger om
henne, kolonn. Texten C · VIBIVS – VARVS till vänster och till höger. – Från det stora
fyndet av romerska guldmynt i Brescello i Italien (ca. 80.000 guldmynt, 640 kilo !) i början på
1700-talet. Några mynt därifrån hamnade i Sverige.
40. Silvermynt (denar). Vikt 3,8 gram, diameter ca. 19 mm. Präglat i Rom 44 f.Kr.
Myntmästare Marcus Mettius. Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Gajus Julius Caesar (100-44
f.Kr.), blickande åt höger. Till höger och vänster om honom texten CAESAR – IMPER.
Frånsidan: Venus stående åt vänster hållande Victoria och spira. Högra armen vilar mot en
sköld. Till höger om henne texten M · METTIVS, till vänster bokstaven B (kontrollmärke).
25
41. Iberiskt mynt av koppar/brons. Vikt 28,34 gram, diameter ca. 32 mm. Präglat i Ulia i
Spanien, idag Monte Mayor nära Cordova. 100-tal f.Kr. Åtsidan: Kvinnohuvud blickande åt
höger. Nedtill månskära, till höger gren. Frånsidan: Texten VLIA, inramad och omgiven av
grenar.
42. Silvermynt (denar). Vikt 3,4 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat i Italien 32-31 f.Kr. för
Octavianus, den senare kejsar Augustus (30 f.Kr.-14 e.Kr.). Myntmästare ej angiven. Åtsidan:
Porträtt av Octavianus, blickande åt höger. Frånsidan: Venus stående åt höger, sedd snett
bakifrån, lutande sig mot kolonn och hållande hjälm och spira. Till vänster, sköld med stjärna
med åtta strålar. Texten CAESAR – DIVI · F, från vänster till höger. På åtsidan syns till
vänster om porträttet ett antikt testmärke (se Inledningen), i form av månskära.
26
43. Silvermynt (denar). Vikt 3,96 gram, diameter ca. 19 mm. Präglat i Rom 19 f.Kr. för kejsar
Augustus (30 f.Kr.-14 e.Kr.). Myntmästare Publius Petronius Turpilianus. Åtsidan: Byst av
gudinnan Feronia med diadem och drapering, blickande åt höger. Texten TVRPILIANVS –
III VIR från vänster till höger, nedtill FERON. Frånsidan: Parther med romerskt fälttecken
knäböjande åt högter. Runtom från vänster till höger texten CAESAR – AVGVSTVS SIGN
RECE. Modern skrift med tusch eller bläck på åtsidan: “19” (för präglingsår ?)).
44. Silvermynt (denar). Diameter ca. 20 mm. Präglat i Lugdunum (Lyon) 2 f.Kr. – 2 e.Kr. för
kejsar Augustus (30 f.Kr.-14 e.Kr.). Myntmästare ej angiven. Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt
Augustus, blickande åt höger. Texten CAESAR AVGVSTVS – DIVI F PATER PATRIAE
runtom, från höger till vänster. Frånsidan: Gajus Caesar och Lucius Caesar, kejsarens
dottersöner, i helfigur med sköldar och spjut. Mellan dem skopa och augurstav. Texten
AVGVSTI F COS DESIG PRINC IVVENT runtom, från höger till vänster. C L CAESARES
i exergen.
27
45. Kopparmynt (as). Vikt 13,08 gram, diameter ca. 27 mm. Präglat i Nemausus i
Sydfrankrike 10-14 e.Kr. för lokal cirkulation. Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Augustus,
blickande åt höger, och av Marcus Agrippa, med rostralkrona, blickande åt vänster. De är
avbildade rygg mot rygg. Texten IMP – DIVI F – P – P upptill, nedtill och på sidorna.
Frånsidan: Krokodil och palmträd. Text COL – NEM i fältet. (RIC 159). Agrippa (63-12
f.Kr.) var Augustus’ svärson och medhjälpare.
46. Halverat kopparmynt från Nemausus. Åtsidan. Porträtt av lagerkrönt Augustus, blickande
åt höger. Frånsidan: Del av krokodil.
28
47. Guldmynt (aureus). Präglat i Lugdunum (Lyon) i Sydfrankrike för kejsar Tiberius (14-37
e.Kr.). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Tiberius, blickande åt höger. Texten TI CAESAR DIVI
– AVG F AVGVSTVS, från höger till vänster. Frånsidan: Kvinnlig gestalt, Pax (?), sittande åt
höger med spira och gren. Texten PONTIF – MAXIM till höger och vänster.
48. Silvermynt (denar). Vikt 2,9 gram, diameter ca. 20 mm. Präglat i Rom (eller Lugdunum/
Lyon ?) 54 e.Kr. för kejsar Nero (54-68 e.Kr.). Åtsidan: Byst av Nero motställd den av hans
mor Agrippina den yngre. Text, från höger till vänster AGRIPP AVG DIVI CLAVD –
NERONIS CAES MATER (delvis otydligt). Frånsidan: EX S C i krans av eklöv. Runtom,
från höger till vänster, texten NERONI CLAVD DIVI F CAES AVG GERM IMP TR P.
29
49. Guldmynt (aureus). Diameter ca. 18 mm. Präglat i Rom 70 e.Kr. för kejsar Vespasianus
(69-79 e.Kr.). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Vespasianus, blickande åt höger. Text, från
vänster till höger, IMP CAESAR VESPASIANVS AVG. Frånsidan: Pax sittande åt vänster,
hållande gren och caduceus (häroldsstav). Text, från vänster till höger, COS IT-ER T-R POT.
50. Bronsmynt. (sestertius). Diameter ca. 30 mm. Hybrid Vespasianus/Titus. 80 e.Kr. eller
senare. Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Titus (kejsare 79-81 e.Kr.), blickande åt vänster. Text,
IMP T CAES VESP AVG P M TR P P P COS VII (eller VIII?), från vänster till höger.
Frånsidan: Palmträd med till vänster om trädet stående fånge, till höger sittande Judaea.
Bägge figurerna är omgivna av vapen. Text till vänster och höger IVDAEA – CAPTA. I
exergen, S C. – Myntet är möjligen en modern förfalskning.
30
51. Silvermynt (schekel). Vikt 13,98 gram, diameter ca. 23 mm. Från det judiska upproret på
60-talet e.Kr. Åtsidan: Bägare och hebreisk text, som betyder ”Schekel för Israel”. Över
bägaren årtal, ”år 2” = 67 e.Kr. Frånsidan: Stängel med tre granatäpplen och hebreisk text
som betyder ”Det heliga Jerusalem”.
52. Silvermynt (denar). Vikt 3,45 gram, diameter ca. 19 mm. Präglat i Rom år 100 för kejsar
Trajanus (98-117). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Trajanus, blickande åt höger. Text: IMP
CAES NERVA TRA-IAN AVG GERM. Frånsidan: Abundantia (personifikation för
överflöd) sittande åt vänster på stol bildad av två ymnighetshorn, hållande spira. Text: P M
TR P C-OS III P P.
31
53. Bronsmynt (sestertius). Vikt 26,41 gram, diameter ca. 33 mm. Präglat i Rom år 119 eller
senare för kejsar Hadrianus (117-138). Åtsidan: Byst av lagerkrönt Hadrianus, iförd harnesk
och blickande åt höger. Text: IMP CAESAR TRAIA-N HADRIANVS AVG. Frånsida:
Virtus stående åt vänster med spjut och parazonium (dolk eller kort svärd). Text: P M – TR P
– COS – III, runtom. VIRT – AVG och S – C i fältet.
54. Silvermynt (denarius). Vikt 3,28 gram, diameter ca. 18 mm. Präglat i Rom år 166 för
kejsar Marcus Aurelius (161-180). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Marcus Aurelius, blickande
åt höger. Text: M ANTONINVS AVG – ARM PARTH MAX. Frånsidan. Victoria stående
frontalt med huvudet åt höger, i färd med att sätta upp en sköld med texten VIC PAR på ett
palmträd. Text runtom: TR P XX IMP IIII COS III.
32
55. Silvermynt (denar). Vikt 2,98 gram, diameter ca. 19 mm. Präglat år 209 i Rom för kejsar
Septimius Severus (193-211). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Septimius Severus, blickande åt
höger. Text: SEVERVS – PIVS AVG. Frånsidan: Kejsaren till häst på väg åt vänster slungar
ett spjut mot en fallen fiende. Text: P M TR P XVII COS III P P.
56. Silvermynt (denar). Vikt 3,08 gram, diameter ca. 19 mm. Präglat i Rom år 222 eller senare
för kejsar Severus Alexander (222-235). Åtsidan: Byst av lagerkrönt Severus Alexander,
försedd med drapering. Text: IMP C M AVR SEV ALEXAND AVG. Frånsidan: Salus
sittande åt vänster, matande orm som slingrat sig runt altare. Text: P M TR P – COS P P.
33
57. Silvermynt (denar). Vikt 2,09 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Rom år 222 eller senare
för Julia Mamaea, mor till kejsar Severus Alexander. Åtsidan. Byst av Julia Mamaea,
draperad, blickande åt höger. Text: IVLIA MAMAEA AVG. Frånsidan: Juno stående åt
vänster, hållande patera (offerskål) och spira. Till vänster påfågel. Text: IVNO CONS-ERVATRIX.
58. Silvermynt (“antoninianus”). Vikt 4,67 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i Rom för
kejsar Gordianus III (238-244). Åtsidan: Byst av Gordianus III, med strålkrona, harnesk och
drapering. Text: IMP GORDIANVS PIVS FEL AVG. Frånsidan: Liberalitas stående åt
vänster hållande abacus (“räkneplatta”) och ymnighetshorn. Text: LIBERALITAS AVG III.
34
59. Romerskt provinsmynt av koppar/brons. Vikt 13.26 gram, diameter ca. 28 mm. Präglat i
Markianopolis i nuvarande Bulgarien för kejsar Caracalla (211-217) och hans mor Julia
Domna, under provinsståthållaren Quintilianus. Åtsidan: Byst av lagerkrönt Caracalla
(egentligt namn Marcus Aurelius Antoninus), blickande åt höger och motställd den av hans
mor Julia Domna, draperad och blickande åt vänster. Text: ANTΩNINOC AVΓOVCTOC
IOVΛIA ΔOMNA. Frånsidan: Naken Apollon stående frontalt, huvudet åt höger, höger hand
över hjässan, den vänstra hållande pil (svagt synlig) och båge. Till vänster om Apollon,
brinnande altare, till höger, orm slingrad runt trädstam. Text: VΠΑ KVINTIΛIANOV
MARKIANOΠOΛEI – TΩ – N. De tre sista bokstäverna i fältet, liksom bokstaven Ε (valör ?)
60. Romerskt provinsmynt av koppar/brons. Vikt 10,15 gram, diameter ca. 28 mm. Präglat i
Dionysopolis i nuvarande Bulgarien för kejsar Gordianus III (238-244). Åtsidan: Byst av
lagerkrönt Gordianus III, i harnesk och drapering, motställd den av guden Serapis. Text:
ANTONIOC ΓΟΡΔIANOC AVΓ; – AVT K M (i exergen). OBS. Texten börjar i exergen.
Frånsidan: Helig orm (Agathodaemon). Text: ΔΙΟΝΥCO-Π[Ο]ΛΕ ΙΤΩΝ. I fältet, Ε (valör ?).
35
61. Romerskt provinsmynt av koppar/brons. Vikt 14,29 gram, diameter ca. 30 mm. Präglat i
Antiokia vid Orontes i Syrien (nu beläget i Turkiet) för kejsar Philip I (244-249). Åtsidan:
Byst av lagerkrönt Philip I, försedd med drapering, blickande åt höger. Text: AVTOK K M
IOVΛΙ ΦΙΛΙΠΠΟC CEB. Frånsidan: Byst av Tyche, draperad och med tornliknande
huvudbonad, blickande åt höger. Överst, (svagt synlig), en vädur. Under Tyches byst, en
stjärna. Text: ANTIOXEΩN – MHTPO ΚΟΛΩΝ. Ι fältet, Δ − Ε (delta, epsilon) och S - C
(latin !). Bokstävernas tolkning, liksom stjärnans och vädurens, är osäker.
62. Billonmynt (“antoninianus”). Vikt 3,22 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Rom för
kejsar Gallienus (260-267). Åtsidan: Porträtt av Gallienus med strålkrona, blickande åt höger.
Text: GALLIENVS AVG. Frånsidan: Kentaur på väg åt vänster, hållande glob och trofé.
Text: APOLLINI CONS AVG.
36
63. Bronsmynt (dubbel sestertius). Vikt 28,52 gram, diameter ca. 33 mm. Präglad i Gallien för
kejsar Postumus (260-269). Åtsidan: Byst av Postumus, med strålkrona, harnesk och
drapering, blickande åt höger. Text: IMP C M CASS LAT POSTVMVS P F AVG. Frånsidan:
Victoria med krans och palmgren marscherande åt vänster, till vänster om henne en fånge,
sittande på marken. Text: VICT-OR-IA AVG.
64. Billonmynt (“antoninianus”). Vikt 3,08 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i Ticinum i
Norditalien för Magnia Urbica, hustru till kejsar Carinus (282-285). Åtsidan: Byst av Magnia
Urbica, med diadem, blickande åt höger, på månskära (delvis svagt synlig). Text: MAGNIA
VRBICA AVG (delvis svagt synligt). Frånsidan: Venus stående åt vänster, hållande Victoria
och spira, lutande sig mot sköld. Text: VENVS VIC-TRIX runtom. Bokstäverna SXXIT i
exergen markerar myntort (och valör ?).
37
65. Silvermynt (argenteus). Vikt 2,61 gram, diameter ca. 18 mm. Präglat i Rom efter år 294
för kejsar Diocletianus (284-305). Åtsidan: Porträtt av lagerkrönt Diocletianus, blickande åt
höger. Text: DIOCLETI-ANVS AVG. Frånsidan: De fyra kejsarna, “tetrarkerna” offrar över
trefot framför läger med 6 torn. Text: VIRTVS – MILITVM. I exergen bokstaven A
(markerar myntort eller avdelning av myntverk).
66. Billonmynt (“antoninianus”). Vikt 3,77 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i Siscia (nu
Sisak i Kroatien) på Balkan för kejsar Diocletianus 284-294. Åtsidan: Byst av Diocletianus,
med strålkrona och harnesk, blickande åt höger. Text: IMP C C VAL DIOCLETIANVS
AVG. Frånsidan: Kejsaren, till vänster, stående åt höger, tar emot staty av Victoria från
Jupiter, till höger, stående åt vänster, med spira. Text: CONCORDIA MILITVM. I fältet
bokstaven B, i exergen XXI, vilka markerar myntort (och valör ?).
38
67. Guldmynt (solidus). Vikt 4,37 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Aquileia i Norditalien
år 335 för kejsar Konstantin den Store (306-337). Åtsidan: Byst av Konstantin, med rosettdiadem, harnesk och drapering, blickande åt höger. Text: CONSTANTI-NVS MAX AVG.
Frånsidan: Victoria skyndande åt vänster med krans och palmgren. Text: VICTORIA CONSTANTINI AVG. Texten i exergen, SMAQ, markerar myntort. Funnen i Gåsinge sn.,
Södermanland, år 1848.
68. Kopparmynt (“AE 2”). Vikt 4,44 gram, diameter ca. 22 mm. Präglat i Konstantinopel efter
år 348 för kejsar Constans (337-350). Åtsidan: Byst av kejsaren, med pärldiadem, harnesk och
drapering, blickande åt vänster och hållande glob. Text: DN CONSTA - NS P F AVG.
Frånsidan: Hjälmförsedd romersk soldat (eller kejsaren ?), med spjut, på väg mot höger,
huvudet vänt år vänster, ledande en liten barhuvad figur från hydda nedanför träd. Text: FEL
TEMP REPA – RATIO. Texten i exergen, CONSΓ, markerar myntort (Γ /gamma/, här = 3,
står för avdelning av myntverk).
39
69. Guldmynt (solidus). Vikt 4,47 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Antiokia i Syrien 364367 för kejsar Valentinianus I (364-375). Åtsidan: Byst av Valentinianus, med rosettdiadem,
harnesk och drapering, blickande åt höger. Text: D N VALENTINI - ANVS P F AVG.
Frånsidan: Kejsaren stående frontalt, huvudet åt höger, hållande standar med korstecken och
Victoria på glob. Text: RESTITVTOR – REIPVBLICAE. Texten i exergen, ANT B, markerar
myntort (B, här = 2, står för avdelning av myntverk).
70. Guldmynt (solidus). Vikt 4,36 gram, diameter ca. 21 mm. Präglat i Ravenna 440-455 för
kejsar Valentinianus III (424-455). Åtsidan: Byst av Valentinianus, med rosettdiadem,
harnesk och drapering, blickande åt höger. Text: D N PLA VALENTI - NIANVS P F AVG.
Frånsidan: Kejsaren stående frontalt, hållande stav som bildar ett kors och Victoria på glob,
med höger fot på orm med människohuvud. Text: VICTORI - A AVGGG runtom. R – V (=
Ravenna) i fältet tillsammans med COMOB (se Ordförklatingar) i exergen markerar myntort.
40
Ordförklaringar
A. Grekiska ord, namn och begrepp
ΔΙΟΝΥCΟΠΟΛΕ ΙΤΩΝ – genitiv pluralis av
ΔΙΟΝΥCΟΠΟΛΙΤΗC, medborgare i Dionysopolis
på Balkanhalvön.
Anmärkning: På mynt från romersk kejsartid med
grekisk text skrives sigma, Σ, vanligen som latinskt
C, och ypsilon, Υ, vanligen som latinskt V.
ΕΠΙΦΑΝΟΥΣ – genitiv av ΕΠΙΦΑΝΗΣ,
“Epiphanes”, vanligt tillnamn till kungar efter 300
f.Kr.
AΔΕΛΦΩΝ – genitiv pluralis av AΔΕΛΦΩΣ, bror
och AΔΕΛΦΗ, syster.
ΘEΩN – genitiv pluralis av ΘEΟΣ, gud. Kunde
användas om död kung upphöjd till gud.
ΑΘΕ – förkortning för ΑΘΕΝΑΙΟΝ, här genitiv
pluralis av ΑΘΕΝΑΙΟΣ, athenare. Senare vanligen
skrivet ΑΘHΝΑΙΩΝ respektive ΑΘHΝΑΙΟΣ.
IOVΛIA ΔOMNA – grekisk form för Julia Domna,
romersk kejsarinna 193-217 e.Kr.
K – förkortning för KAICAP (ΚΑΙΣΑΡ).
ΑΙΓΙ – förkortning för ΑΙΓ(Ε)ΙΝΗΤΩΝ, genitiv
pluralis av ΑΙΓ(Ε)ΙΝΗΤΟΣ, medborgare eller
invånare i stadsstaten Aigina (Egina).
KAICAP (ΚΑΙΣΑΡ) – grekisk form för Caesar,
romersk kejsartitel.
ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΥ – genitiv av ΑΛΕΞΑΝΔΡΟΣ,
Alexandros = Alexander.
ΚΛΕΟΠΑΤΡΑΣ – genitiv av ΚΛΕΟΠΑΤΡΑ,
Kleopatra, grekiskt namn; namn på flera drottningar
efter år 300 f.Kr.
ANTIOXEΩN – genitiv pluralis av ANTIOXEΟΣ,
medborgare eller invånare i Antiokia.
ΑΝΤΙΟΧΟΥ – genitiv av ΑΝΤΙΟΧΟΣ, Antiochos,
grekiskt namn. Vanligt kunganamn efter 300 f.Kr.
KVINTIΛIANOV – genitiv av KVINTIΛIANOC,
grekisk form för Quintilianus, här romersk
guvernör i provinsen Moesien på Balkan ca. 213216 e.Kr.
ANTΩNINOC – grekisk form för Antoninus,
romerskt kejsarnamn.
M – förkortning för MARKΟΣ, grekisk form för
det latinska namnet Marcus, “Markus”
ΑΡΣΑΚΟΥ – genitiv av ΑΡΣΑΚHΣ, Arsaces,
namn på persisk kung.
MARKIANOΠOΛEITΩN – genitiv pluralis av
MARKIANOΠOΛ(E)ITΗΣ, medborgare i staden
Markianopolis i den romerska provinsen Moesien
(nuv. Bulgarien).
ΑVΓ (ΑΥΓ) – förkortning för ΑVΓOVCTOC.
ΑVΓOVCTOC (ΑΥΓOΥΣTOΣ) – grekisk form för
Augustus, romersk kejsartitel.
ΑVΤ (AYT), ΑVΤΟΚ (AYTOK) – förkortning för
ΑVΤΟΚPATΩP (AYTOKPATΩP).
ΑVΤΟΚPATΩP (AYTOKPATΩP) – grekisk
översättning av latinets Imperator, romersk
kejsartitel.
ΒΑΣΙΛΕΩΝ – genitiv pluralis av ΒΑΣΙΛΕΥΣ,
kung.
ΒΑΣΙΛΕΩΣ – genitiv av ΒΑΣΙΛΕΥΣ, kung.
ΒΑΣΙΛΙΣΣΗΣ, genitiv av ΒΑΣΙΛΙΣΣΗ, drottning.
ΔΗΜΗΤΡΙΟΥ – genitiv av ΔΗΜΗΤΡΙΟΣ,
Demetrios, grekiskt namn, efter 300 f.Kr. vanligt
kunganamn.
ΜΕΓΑΛΟΥ – genitiv av ΜΕΓΑΣ, “stor”.
ΜΕΝΔΑΙΟΝ – detsamma som ΜΕΝΔΑΙΩΝ,
genitiv pluralis ΜΕΝΔΑΙΟΣ, medborgare eller
invånare i staden Mende i Nordgrekland.
META – förkortning för ΜΕΤΑΠΟΝΤΙΝΩΝ,
genitiv pluralis av ΜΕΤΑΠΟΝΤΙΝΟΣ, medborgare
eller invånare i staden Metopontion (Metapontum) i
Syditalien. Även ΜΕΤΑΠΟΝΤΙΟΣ.
MHTPO ΚΟΛΩΝ – Fig. 61, sammanställning av
MHTPOΠΟΛΙC (MHTPOΠΟΛΙΣ), det grekiska
”metropolis” och ΚΟΛΩΝΙΑ, grekisk skrivning för
det latinska ”colonia”; under romersk kejsartid
beteckningar på stadssamhälle av hög status.
ΠΕΡΣΕΩΣ – genitiv av ΠΕΡΣΕΥΣ, Perseus,
grekiskt namn, här makedonisk kung 179-168 f.Kr.
ΠΥΘΑΓΟΡΗΣ – Pythagores, Pythagoras. Grekiskt
namn.
41
CEB – förkortning för CEBACTOC (ΣEBAΣTOΣ).
CEBACTOC (ΣEBAΣTOΣ) – grekisk översättning
av Augustus, romersk kejsartitel.
ΣΕΛΙΝΟΝΤΙΟΝ, ΣΕΛΙΝΟΗΤΙΩΝ, genitiv pluralis
av ΣΕΛΙΝΟΝΤΙΟΣ, medborgare eller invånare i
staden Selinus på Sicilien.
ΣΕΛΙNΟΣ – i klassisk grekiska ΣΕΛΙNΟΥΣ,
Selinus, namn på stad, flod och flodgud på Sicilien.
ΣΥΡΑΚΟΣΙΟΝ, ΣΥΡΑΚΟΣΙΩΝ, genitiv pluralis
av ΣΥΡΑΚΟΣΙΟΣ, medborgare eller invånare i
staden Syrakusa på Sicilien.
ΦΙΛΙΠΠΟΥ – genitiv av ΦΙΛΙΠΠΟΣ, Philippos,
“Filip”, här Filip II av Makedonien (359-336 f.Kr.).
VΠΑ (ΥΠΑ) – förkortning av VΠΑΤΕVΟΝΤΟC
(ΥΠΑΤΕΥΟΝΤΟΣ) (“hypateuontos”) (?)
ALEXAND – förkortning för romerskt kejsarnamn
ALEXANDER.
ANT B – ANTIOCHIA, B (= avdelning myntverk)
APOLLINI – böjd form av APOLLO, romersk
(grekisk) gud.
ARM – ARMENIACVS, “Segrare över
armenierna”, kejserlig titel.
AVG – förkortning för AVGVSTVS, i böjd form
AVGVSTI, eller AVGVSTA
AVGGG – förkortning för AVGVSTORVM, vid de
tillfällen det fanns tre kejsare samtidigt.
AVGVSTA – titel för högt uppsatta kvinnliga
medlemmar av kejsarhuset.
AVGVSTI – genitiv av AVGVSTVS.
VΠΑΤΕVΟΝΤΟC (ΥΠΑΤΕΥΟΝΤΟΣ)
(“hypateuontos”) – här ungefär “under guvernören
(namn)”. Genitiv av participform av ΥΠΑΤΕΥΩ,
“att vara konsul”; efter år 200 e.Kr. även “att vara
provinsguvernör” (?).
AVGVSTORVM– genitiv pluralis av AVGVSTVS.
B. Texter på romerska provinsmynt
C – a) förkortning för CAIVS, “Gajus”, romerskt
förnamn; b) förkortning för CAESAR, använd i
kejserlig titulatur efter år 200. (Fig. 56 m.fl.).
ANTΩNINOC AVΓOVCTOC IOVΛIA ΔOMNA =
Antoninos Augoustos Ioulia Domna = Antoninus
Augustus, Julia Domna (211-217).
ΥΠΑ[ΤΕVΟΝΤΟC ?] KVINTIΛIANOV
ΜΑΡΚΙΑΝΟΠΟΛΕΙTΩN = Ypateuontos (?)
Kvintilianou Markianopoleiton = Markianopolismedborgarnas /mynt/, under provinsguvernör
Quintilianus (eller, med tillåtelse av provinsguvernör Quintilianus ?).
ANTONIOC ΓΟΡΔIANOC AVΓ[OVCTOC] –
AVT[ΟΚΡΑΤΩΡ] K[AΙCAΡ] M[AΡKOC] =
Antonios Gordianos Augoustos – Autokrator
(=Imperator) Kaisar Markos = Imperator Caesar
Marcus Antonius Gordianus Augustus (238-244
e.Kr.)
AVTOK[ΡΑΤΩΡ] K[AΙCAΡ] M[AΡKOC]
IOVΛΙ[OC] ΦΙΛΙΠΠΟC CEB[ACΤΟC] =
Autokrator Kaisar Markos Ioulios Philippos
Sebastos = Imperator Caesar Marcus Iulius
Philippus Augustus (244-249 e.Kr.)
C. Latinska ord, namn och begrepp
AGRIPP – här, AGRIPPINA, Agrippina den yngre
(15-59 e.Kr.), romersk kejsarinna.
AVGVSTVS, den främsta kejsartiteln.
AVR – förkortning för AVRELIVS, namn som
tillsammans med andra namn bars av olika kejsare.
CAES – förkortning för CAESAR
CAESAR – romersk kejsartitel, som även kunde
bäras av manliga medlemmar av kejsarens familj
CAESARES – pluralis av CAESAR
CASS – här, förkortning för CASSIANVS, en del
av det namn som bars av den galliske kejsaren
Postumus (ca. 260-268 e.Kr.)
CLAVD – CLAVDIVS, “Claudius” –romerskt
släktnamn av hög ålder, vilket bars av flera kejsare.
CN– förkortning för GNAEVS, “Gnajus”, romerskt
förnamn.
COL NEM – förkortning för COLONIA
NEMAVSVS, Nemausus, romerskt samhälle i
Sydfrankrike med ställning som romersk colonia,
vilket bl.a. innebar skattefrihet.
COMITATVS – markerar här myntort med
kejserlig närvaro. Jfr. SACRA MONETA
COMOB – sammanställning av COMITATVS och
OBRYZA.
42
CONCORDIA – latin “Endräkt”, “Sammanhållning”, även namn på gudinna.
CONCORDIA MILITVM – latin för “Endräkt
bland soldaterna”. På mynt ofta uttryck för
önsketänkande !
CONS – a) se COS; b) ibland förkortning för
CONSERVATOR.
CONS Γ – CONSTANINOPOLIS, Γ (= avdelning
myntverk).
CONSERVATOR, CONSERVATRIX – latin för
“Bevarararen”, “Beskyddaren” (om gudar).
CONSTANTINI – genitiv av CONSTANTINVS.
CONSTANTINVS – “Konstantin”, här romersk
kejsare 306-337.
IMP, IMPER – förkortning för IMPERATOR,
under republiken ung. “fältherre”. Under
kejsartiden viktig kejsartitel. Efter varje större seger
lades på mynten ett nummer till titeln !
ITER – latin som betyder “För andra gången” (t.ex.
om innehav av ämbete).
IVDAEA CAPTA – “Judaea (Judeen) har
besegrats” eller “erövrats”.
L – förkortning för LVCIVS, “Lucius”, romerskt
förnamn.
LAT - här, förkortning för Latinius
LIBERALITAS – latin för “frikostighet”. Även
namn på gudinna och på kejsarens sed att periodvis
dela ut pengar till invånare i huvudstaden Rom eller
någon annanstans. Antalet tillfällen numrerades.
COS, CONS – förkortning för CONSVL, “konsul”,
högt romersk ämbete. Under kejsartiden inte
förbehållet kejsaren eller manliga medlemmar av
hans familj.
M – förkortning för MARCVS, “Markus”, romerskt
förnamn
DESIG – förkortning för DESIGNATVS, “utsedd”
(till ämbete, t.ex. som konsul); man är utsedd men
har ännu ej tillträtt.
MATER – latin för “moder”
DIVI – genitiv av DIVVS, död kejsare
(motsvarande) upphöjd till gud.
MILITVM – genitiv pluralis av MILES, latin för
“soldat”.
D N– förkortning för DOMINVS NOSTER, “Vår
herre/härskare”, om kejsare under senantiken.
NERO – romersk kejsare 54-68 e.Kr.
MAX – förkortning för MAXIMVS.
MAXIMVS - latin för ”Den störste, den främste”.
NERONI, NERONIS – böjda former av NERO.
EX S C – förkortning för EX SENATVS
CONSVLTO, “Enligt senatens beslut”.
F – a) vanligen förkortning för FILIVS, son, eller
FILI, söner; b) ibland i kejserlig titulatur
förkortning för FELIX. Se FEL.
FEL – a) förkortning för FELIX, latin för
“Lycklig”, “Lyckosam”. Kunde bäras som titel av
kejsare; b) förkortning för FELICITAS, ”Lycka”.
FEL TEMP REPARATIO – förkortning för
FELICITATIS TEMPORVM REPARATIO,
betyder ungefär “Happy days are here again”.
FERON – förkortning för FERONIA, romersk
gudinna, mindre känd.
GERM – förkortning för GERMANICVS, titel som
ofta bars av romerska kejsare, efter seger över något
germanfolk. Kunde också ärvas !
III VIR – triumvir, medlem i kollegium om tre
personer. Här “myntmästare”.
OBRYZA – “rent (renat, förfinat) guld”
P – se P F, P M och P P
PARTH – förkortning för PARTHICVS, “Segrare
över partherna”, kejserlig titel.
PARTH MAX – förkortning för PARTHICVS
MAXIMVS, “Den störste segraren över partherna”,
kejserlig titel.
PATER PATRIAE – “Fäderneslandets fader”,
romersk kejsartitel.
P F – förkortning för PIVS, FELIX.
PIVS - latin för “From, Rättrådig”. Kunde bäras
som titel av kejsare.
PLA – förkortning för PLACIDVS, namn.
P M – förkortning för PONTIFEX MAXIMVS, se
PONTIF MAXIM.
43
PONTIF MAXIM – förkortning för PONTIFEX
MAXIMVS, “Överstepräst”, ämbete som under
kejsartiden normalt bara kunde innehas av den
regerande kejsaren.
TR P, TR POT – förkortning för TRIBVNICIA
POTESTAS, “Makt som folktribun”, kejserlig
befogenhet, som förnyades årligen. Kan jämföras
med “regeringsår”.
PONTIFEX – romersk prästtitel.
VAL – förkortning för VALERIVS, romerskt
släktnamn.
P P – förkortning för PATER PATRIAE.
PRINC IVVENT – förkortning för PRINCEPS
IVVENTVTIS, “Den främste bland ungdomar”,
eller “Ledare för ungdomen”, titel för yngre
manliga medlemmar av kejsarens familj.
VESP – förkortning för VESPASIANVS, romerskt
kejsarnamn.
VIC PAR – förkortning för VICTORIA
PARTHICA, “Seger över partherna”.
REIPVBLICAE– genitiv av RESPVBLICA, “(Den
romerska) staten, imperiet”.
VICTOR, VICTRIX – latin för “Segrare”. Vanligen
tillnamn till gudar och gudinnor.
REPARATIO – se FEL TEMP REPARATIO.
VICTORIA – den romerska segergudinnan,
motsvarar grekernas Nike.
RESTITVTOR REIPVBLICAE – ungefär “Den
som har återuppbyggt staten/imperiet”, användes
om kejsare.
ROMANO – förkortning för ROMANORVM,
genitiv pluralis av ROMANVS, romare
TEMP - se FEL TEMP REPARATIO.
SABIN – förkortning för SABINVS, namn.
SACRA MONETA – latin, betyder här ungefär
“kejserligt myntverk”.
S C – förkortning för SENATVS CONSVLTO,
“Enligt senatens beslut”.
SEV – förkortning för SEVERVS, namn som bars
bland flera andra av olika kejsare.
SIGN RECE – förkortning för SIGNIS RECEPTIS.
“Fälttecknen har återtagits” (från partherna 20
f.Kr.)
SMAQ – sammanställning av SACRA MONETA
och AQVILEIA (ort).
VICTORIA CONSTANTINI – “Kejsar Konstantins
seger” eller “Kejsar Konstantins Victoria”.
VIRT – förkortning för VIRTVS.
VIRT AVG – förkortning för VIRTVS AVGVSTI,
“Kejsarens Virtus”.
VIRTVS, romersk gudomlighet, s.k. genius,
representerande dygd i betydelsen tapperhet, hos
kejsaren eller soldaterna.
D. Romerska myntmästare
SAFRA, möjligen förkortning för S[PVRIVS]
AFRA[NIVS].
L POMPONI CN F – L[VCIVS] POMPONI[VS]
CN[AEI] F[ILIVS].
L LIC – L[VCIVS] LIC[INIVS].
CN DOM – CN[AEVS] DOM[ITIVS].
L TITVRI – L[VCIVS] TITVRI[IVS].
T – förkortning för TITVS, “Titus”, romerskt
förnamn.
C LICINIVS L F MACER – C[AIUS] LICINIVS
L[VCII] F[ILIVS] MACER.
TI – förkortning för TIBERIVS, “Tiberius”,
romerskt förnamn.
C VIBIVS VARVS – C[AIUS] VIBIVS VARVS.
TRAIAN – förkortning för TRAIANVS,
“Trajanus”, romersk kejsare 98-117 e.Kr. Namnet
bars också av hans efterföljare Hadrianus, 117-138.
M METTIVS – M [ARCVS] METTIVS.
44