Byt ord för att bevara budskapet!
Sven Hillert
Ord är som kläder på kroppen. Kläderna är till för att värma och värna våra kroppar. Men
om kläderna är alltför slitna kan de varken värma eller värna oss. Så är det också med orden.
Det kan komma en tid när de inte längre fungerar som de en gång gjort.
Ord är som korgar där vi bär med oss mat under sommarens utflykter. En vacker och tålig
korg kan förgylla tillvaron. Men om korgen är alltför sliten så kan den inte längre bära
maten. Innehållet rasar ur under vägen.
Vi kan älska de gamla kläderna och glädja oss över vår gamla picknickkorg. Vi kan bevara
dem länge. Men ibland måste vi hitta nya kläder för våra kroppar och en ny korg för det vi
vill bära. Så kan vi också älska de gamla orden och bevara dem länge. Men ibland måste vi
hitta nya ord som kan värna livet och bära vidare livsviktigt innehåll.
Elisabeth lever flera hundra år före Jesu tid. Hennes liv är svårt på många sätt. Sju barn har
hon fött. Fem av dem är vid liv. Och hon har ensam ansvaret för dem. Samuel, barnens far, är
död sedan flera år. Och tillvaron har förvandlats från en arbetsam strävan till en kamp för
överlevnad, till dess barnen blir stora. Det finns ord Elisabeth inte orkar höra: ”vi har vårt att
tänka på”, och ”har man satt barn till världen så…”. Men det finns också ord som bär liv.
Guds lag är ett sådant ord. Det är ett folkets ord, som ger en känsla av tillhörighet. Ingen kan
lämna Elisabeth och hennes barn helt åt sitt öde. För de tillhör folket och Guds lag är deras
försvarare. Lagen talar om solidaritet och gemenskap i folket som helhet. Och lagen talar
särskilt om fattiga, om änkor och om de faderlösa. Lagen är ett tecken på Guds kärlek och på
den kärlek som vi skall visa varandra. När livet är som mest hopplöst för Elisabet är det Guds
lag som ger henne tröst.
När Hanna och hennes granne Isabel bor på samma gata i den lilla byn har det gått flera
hundra år sedan Elisabeth levde. Det vardagliga livet har inte blivit enklare för ensamma
kvinnor och Hannas vardag är fylld av arbete. Men för henne är minsann inte Guds lag någon
tröst i slitet, som det kunde vara för Elisabeth. Tvärtom. Lagen ställer krav på Hanna. Krav
som hon måste uppfylla för att räknas med i gemenskapen. Krav som känns helt övermäktiga.
Inte har Hanna råd att vallfärda till Jerusalem för högtiden som lagen föreskriver. Inte har hon
möjlighet att sitta stilla en dag i veckan och göra ingenting. Inte heller har hon hjärta att
stänga sin dörr för Isabel för att hon inte är judinna. De båda kvinnorna behöver varandra
alltför mycket för att kunna dra sådana gränser. Så för Hanna har lagen blivit en börda och ett
krav som hon aldrig kan leva upp till. Och för Isabel är Guds lag ingenting annat än en mur
och ett hinder.
Kläderna skyddar inte längre kroppen och korgen bär inte längre sitt innehåll. Orden har
ändrat betydelse. De ord som skulle ge tröst och stöd ökar i stället tyngden.
Det går ytterligare några år. Nya röster hörs i tiden. Någon har tagit Hannas parti och sagt att
lagen skulle vara till för människans skull och inte tvärtom. Och vad viktigare är, allt fler
börjar ta Isabels parti och försvara folkens rätt att höra till en och samma gemenskap. De
gamla uppdelningarna mellan olika folk gäller inte längre. Inte bara Hanna och Isabel utan
också många andra har börjat äta tillsammans och arbeta tillsammans utan att låta släktskap
och tradition bli till hinder. Här finns en gemenskap som ord om lagen inte rymmer. Och
någon hittar det nya förlösande ordet. Guds lag skall inte längre få skilja folken åt, för det är
inte genom lagen utan genom tron som Gud visar sin omsorg och sin nåd. Och tron är något
som vi alla kan dela. Orden om tron blir till befrielse för Hanna och de befriar Isabel. Tron
visar att de båda hör ihop med Gud och med varandra. Ingen kan klandra att de äter
tillsammans och delar vardagens möda.
Som gamla slitna kläder byts mot nya byts gamla ord mot nya. Så får orden om tron ge det
hopp och den förtröstan som orden om lagen inte längre kan ge till mer än ett fåtal.
Men när tiden går faller orden om tron alltmer i glömska, för att mer än tusen år senare
plötsligt få samma befriande betydelse en gång till. I denna tid lever Viktoria och för henne
har religionen inte förmedlat mycket annat än regler och krav. En sträng uppfostran har hon
fått, först av far och mor och sedan av systrarna i klosterskolan. De har varnat henne för den
stränge Guden som aldrig släpper sina krav och därför är värd att frukta. De menar väl. Men
deras ord kväver Viktoria. Här finns ingen plats för hennes liv. Smalare och smalare blir hon
och trängre blir den lilla cell där hon har att föra sin tillvaro. Därför kommer de nya orden
som bröd för en hungrande, som luft för någon i andnöd. Hela sitt liv har Viktoria stängts in
av ord om Guds lag och vad den begär av henne. Men nu får hon hjälp att vända perspektivet,
när en ny rörelse växer fram. Det som en människa aldrig kan prestera genom lagen det ger
Gud henne genom tron. Det hopp och den förtröstan som orden om Guds lag aldrig kunnat ge
Viktoria förmedlas nu med ord om tro. Trons ord som en gång befriat Hanna och Isabel i
deras sammanhang befriar nu Viktoria från det som binder henne.
När de gamla kläderna inte kunnat värma och den gamla korgen inte kunnat bära födan så
har de tre kvinnorna funnit nya kläder för kroppen och en ny korg för maten. Trons kläder
har fått ta vid när lagens kläder inte längre håller. Den kärlek och tillit som orden om Guds
lag inte längre kunde förmedla bärs nu av orden om tron.
Men ytterligare fem hundra år förflyter. Nya generationer ser dagens ljus. Ord faller i glömska
och ord ändrar betydelse. Nya människor ställer nya frågor i nya sammanhang. Någonstans i
en förort sliter Eva med sin tillvaro och sin tids problem. Eva lider brist på mycket och kanske
framför allt på tid. Som ensamstående mamma är det nästan omöjligt att hinna allt det man
känner att man borde. Och det är lätt att döma sig själv. Aldrig hinner Eva ge barnen vad de
behöver av tid och omsorg. Inte har hon råd att jobba mindre. Inte kan hon betala någon för
att renovera bilen eller rusta lägenheten. Inte heller har Eva något försvar mot känslorna av
självförakt och otillräcklighet. Hon kan inga ord som ger henne värde och värdighet i sig
själv, före varje handling och prestation. Det finns liksom ingen punkt i tillvaron där hon bara
får vara den hon är. Alltid gäller det att göra, att kunna och att orka.
Eva har vänner som talar om sin kristna tro. För dem verkar religionen ge någon sorts tröst
och trygghet i tillvaron, en känsla av att duga som man är. Men för Eva är religionen ingen
hjälp. Den ställer bara ännu fler krav på hur hon skulle vara, vad hon måste kunna och det hon
borde göra. Allra minst hjälper orden om tron. Den ger ju till och med krav på hur man skall
tänka och känna. Nog skulle jag vilja tro, tänker Eva, men jag kan ju inte. Jag vet ju inte hur
jag skall kunna lita på en Gud jag knappast känner. Och inte tycks jag ha förmågan att tro på
det övernaturliga heller. Jag vet inte hur jag skulle kunna få en sådan tro, tänker Eva. Och så
har tron för henne blivit ännu ett krav vid sidan om andra krav och förväntningar, ytterligare
något hon skulle prestera, men inte klarar av. Och Eva är bara en av väldigt många som
känner så.
Så har också de kläder som värmde Hanna, Isabel och Viktoria blivit för gamla och slitna för
att kunna värma Eva. Och korgen kan inte längre bära sitt innehåll. Nu är det orden om tron
som inte längre håller. Som orden om Guds lag en gång förvandlades från hoppfulla till
kravfyllda ord har nu också orden om tron förvandlats på samma sätt, om inte för alla så i
alla fall för Eva och många med henne.
Vi som lever i Evas tid står inför frågan om vi åter kan hitta ett nytt ord för nådens budskap
som kan fungera för Eva och många med henne. Två gånger i historien fick orden om lag
bytas mot ord om tro. Kan vi våga ännu ett språng och nu byta orden om tron mot andra ord?
Och vilka ord skulle vi i så fall kunna använda? Kan det finnas något ord i Bibeln att hämta
fram, så som Paulus i sin tid hittade orden om tron i Gamla testamentet och Martin Luther
sedan hittade orden om tron hos Paulus, när Bibelns ord om Guds lag inte fungerade?
Den första möjligheten som dyker upp för mig är att alltmer tala om Guds nåd. Gud räddar
människan genom sin nåd. Människan görs rättfärdig av nåd. Och det är en nåd att få leva.
Eva behöver inte prestera en tro, utan får höra att Gud bär henne även om hon inte vet hur hon
skall tro på det. Det som talar för att vi skulle låta ordet nåd få ersätta talet om tro är att det
finns avsnitt där Paulus växlar mellan orden tro och nåd. Att göras rättfärdig av tro och göras
rättfärdig av nåd är helt enkelt samma sak för Paulus. Och på många ställen i Bibeln används
ord om Guds nåd för att förmedla hopp och förtröstan.
Ändå är jag inte säker på hur väl ordet nåd kan fungera idag. Också det ordet är belastat av sin
kyrkliga tradition. Kyrkan har talat så länge om hur nåden skänks genom kyrkans medel, så
nåden har nästan blivit en produkt som man får del av i kyrkans sammanhang. Hur orimligt
det än kan låta så har också nåden kunnat bli till något man kan förvärva genom sin
delaktighet. En andra svårighet med ordet nåd är att det kommer ur ett juridiskt sammanhang.
Orden om nåd leder till tanken på synd och straff. Människan blir den syndfulla. Gud blir den
som förlåter. Orden om nåden antyder att människan egentligen borde straffas, men i stället
benådas. Gud blir den som skulle straffa, men som avstår. Sådana juridiska bilder har präglat
kristendomen. Men idag kan allt färre ta till sig de bilderna.
Därför är nog inte nåd det ord som bäst kan ersätta orden om lag eller tro för att befria Eva
och hennes samtida på samma sätt som Guds lag en gång kunde befria Elisabeth och orden
om tro kunde befria Hanna och Isabel i deras tid och Viktoria i hennes tid.
I stället skulle jag vilja föreslå att vi skulle tala alltmer om Guds gåva, som ges utan
motprestation. I Nya testamentet talas om tron som Guds gåva. Den helige Ande är Guds
gåva. Nåden är en Guds gåva. Rättfärdigheten är en gåva. Frälsningen är en gåva. Det eviga
livet är en gåva. Och som en gåva kommer Gud oss till mötes i Jesus Kristus. Här finns alltså
en stark biblisk tradition att anknyta till.
Gåvor är också något i grunden positivt i vårt vardagliga liv. Gåvor skapar gemenskap mellan
den som ger och den som tar emot. Gåvor är uttryck för kärlek. Man blir glad över att kunna
ge bort någonting och man blir glad när man får ta emot en gåva. Så finns också en vardaglig
tradition att anknyta till för den som talar om livet och tron som Guds gåva.
Om frälsningen och tron är en gåva från Gud så är tron inget att skryta över och svårigheten
att tro är inget att skämmas för. Ingen skall längre behöva känna kravet att skaffa sig en tro.
För gåvor kan man inte skaffa sig. Ingen skall kunna skryta över sitt liv med Gud, för allt är
en gåva från Gud och inte någon egen bedrift. Tanken att vi fått livet som gåva väcker
gemensam tacksamhet. Också det eviga livets gåva kan väcka samma glädje.
Tanken på det eviga livet som en gåva ligger också nära tanken på en himmel för alla. I detta
ligger ännu en möjlighet. För om Gud är lika nära varje människa i liv och död kan tron inte
längre blir en inträdesbiljett som skiljer en människa från en annan. Då kan tron inte längre bli
en motprestation som krävs för att ge människan tillträde. I stället blir tron den kraft från Gud
som till sist bär varje människa genom död till liv, inte för att alla har någon stor tro, utan för
att Gud kan göra underverk med en tro så liten som ett senapskorn. Så skall de goda orden
inte mer förvandlas till krav. Övertygelsen att Gud är hos varje människa, på jorden såsom i
himlen, blir en kraft som bevarar livet i de nya orden och bevarar gåvan som gåva.
Jag tänker igen på Eva och hennes bild av kristen tro. För henne har tron så länge framstått
som ett krav och tanken att Gud räddar människan genom tron har varken förmedlat hopp och
mod eller tillit och förtröstan. Men om det eviga livet är en gåva från Gud som till sist når
varje människa så kan inga prestationer i världen skilja oss åt. Eva behöver inte känna att hon
borde tro eller borde vara på ett särskilt sätt för att ha Gud vid sin sida. Inte heller behöver
hon prestera sina barns liv. Livet är en gåva för henne och för dem. Visst vill hon ordna allt
efter bästa förmåga. Och skall förstås försöka. Och nog har hon kvar sin oro för barnens
framtid. Men det är en gåva att vi finns till bortom alla prestationer och alla misslyckanden.
Det får vara en gåva att någon ser förbi allt vi presterar och älskar oss som vi är. Det blir en
gåva att Gud ser den framtid som vi bara anar och bär oss mot den.
Det ligger en stor rättvisa i detta. Ingen har rätt att se ner på någon annan. Ingen är förmer än
någon annan. Ingen kan ha åsikter om vem Eva umgås med. Varken lagens eller trons regler
är större än den gåva Gud ger varje människa, rätten att finnas, och rätten till gemenskap, före
varje krav på prestationer.
När gåvor fördelas orättvist, så att några är mer begåvade än andra, på trons område eller på
andra områden, så skall inte heller det behöva skilja oss människor åt. För gåvorna har vi fått
för att dela med varandra. Någon har på ett särskilt sätt fått trons gåva för att stödja andra med
sin tro på livet, på framtiden och på Gud. En annan har fått tröstens eller trofasthetens gåva
för allas bästa. En tredje har fått särskild förmåga att räkna eller beräkna, att tala eller skriva
till allas glädje.
När Eva kommer till kyrkan och hennes barn döps hoppas jag att hon får höra ord om Guds
gåva till oss. Det lilla barnet är en Guds gåva i tillvaron. Vi gläds över den nyfödda och
påminns om att också vårt liv är en gåva som vi aldrig kan eller skall förtjäna. Någon ville
vårt liv och vill det än idag. Någon ger oss en framtid och ger oss förmåga att fylla den. Dopet
blir ett tecken på att Gud bär oss från födelse till död. Som Eva bär sitt barn till dopet så bär
Gud oss alla, idag och alla dagar. Bortom regler och bud, oavsett folk och familj, oavsett tro
och tankar ger Gud oss livet här och nu. Vi växer och förvandlas, när vi upptäcker gåvorna.
Mycket gott kan vi göra för att besvara och fördela gåvorna, men aldrig för att förtjäna dem.
När Eva kommer till kyrkan för sin mors begravning, hoppas jag att hon åter får höra orden
om Guds gåva. Inför döden ligger det annars nära till hands att jämföra någons liv med
andras. Än värre blir det om vi gör Gud till den som jämför och värderar. Tanken att Gud
belönar den som presterat ett gott liv har ofta hörts. Tanken att Gud belönar den som hållit sig
med en rätt tro är inte bättre. Tankar som dessa kan inte bära Eva i hennes stund av sorg. De
kan inte lyfta av henne skuld för det hon ångrar. De hjälper henne inte att ta farväl av sin mor
sådan hon var. Och de gör henne inte trygg eller hoppfull inför döden och evigheten.
Befriande kan det däremot vara att tänka på livet som en gåva. Den Gud som gett oss livet här
som en gåva är den som också kan ge oss liv på nytt. Om vårt liv är en gåva behöver vi
varken övervärdera eller nedvärdera våra älskade eller oss själva. Vi kan uttrycka både ilska
och tacksamhet över hur våra anhöriga brukat sina gåvor, utan att själva gåvan hotas. Livet
som givits. Vi kan inse våra egna begränsningar, utan att skämmas över dem. Och det hopp
som sträcker sig bortom döden vilar inte på våra förmågor. Hoppet är att den Gud som gett
oss livet här och nu också kan förnya sin gåva i ett liv bortom tid och rum.
Säkert finns det många som tvekar över tanken att byta ut de gamla trygga orden. Man byter
inte ord som man byter skjorta, skulle någon kunna säga. Jag tvekar också. Först gäller det att
bli övertygad om att de gamla kläderna inte längre värmer, att den gamla korgen inte kan bära
innehållet. Om vi ser att de gamla kläderna fortfarande passar några av oss, men inte för alla,
så är frågan om vi är beredda att byta ord för någon annans skull. Eller åtminstone erbjuda
olika kläder för olika människor, olika ord för att uttrycka sanningen. Men sedan gäller det
också att finna de nya orden. Skulle orden om Guds gåva kunna slå igenom? Eller orkar vi
leva i en tid när många olika ord används för att bära evangeliet och där Guds gåva skulle
kunna vara ett av dessa ord? Jag vill tro det, och ger därför ett smakprov.
Att prova nya kläder kan vara skrämmande, att pröva nya ord likaså. Ändå måste vi våga.
För visst är kroppen mer värd än kläderna. Nog är budskapet mer värt än orden i sig. Visst
byter man ut den korg som inte längre kan bära matsäcken. Så när de gamla orden inte
längre kan bära budskapet vidare så måste vi våga byta ord för att bevara budskapet!
