Glimtar i december
Det var första månaderna han bodde i egen stuga. När han kom in till den övriga familjen,
meddelade han vad barometern lovade för väder. Det var inte bara barometern han hade svårt
att avläsa. Men trots sina begränsningar hade han lärt sig tolka livet på ett positivt sätt.
– Livet är orättvist, men Gud är god, citerade han ofta.
Och han höll med Sören Jansson som trots besvärligheterna i livet utbrister.
Glad att få leva och bara få finnas
i denna Guds sällsamma värld.
Glad att få känna hur livet fungerar…
Så kommer han alltså in och ger utsikter för det kommande vädret:
– Det blir vackert regn.
Visst har vi sett det ibland, det vackert strilande regnet. Men just nu önskar vi att det långt
härifrån. Längtan efter glansk skridskois är mera aktuell.
– Har du också fått snö? frågade han idag när han talade med Emma i telefonen.
Snö uppfattas så olika av oss.
Vägverket svär
över nysnön.
Villaägarna mumlar:
Skottning!
Barnen går ut och leker
och stojet blandas
med yra dansande snöflingor
– som om det aldrig snöat förr!
Fälten bugar sig och tar emot:
Guds nåd är var morgon ny.
Så skriver Carina Jarlsbonde och jag tänker på en domsöndag, när barnen var i skolåldern. Vi
gick alla ut och gjorde en snökoja i skogsbrynet. En fin koja med vimpel. Men lika bra som
den pappa gjort flera år tidigare, tyckte de inte att den blev. Den hade så bra fönstergluggar
och de mindes hur mycket de lekt i den.
Följande morgon speglade månen sig i nattgammal is när jag cyklade till arbetet. En annan
dag var det skarsnö. Då prövade vi ”skaramöss”, ett hjul gjort av hård papp. Blåsten förde det
över åkrarnas skare. Snö utnyttjar vi alldeles för litet. Lägg dig på rygg och gör en snöängel i
de vita drivorna. Bygg för all del en snölykta vid din trappa. Låt inte bekvämligheten ta död
på din leklust. ”Salig den som kan möta Guds blick i skogstjärnens allvar och barnets
skrattande ögon”, läste jag någonstans.
I dag sitter vi framför brasan och bara är. Det är så skönt att fira brasa när snön dalar i
skymningen.
I fjorton år bodde vi ett stenkast från gatlyktan.
Så flyttade vi till skogen,
strax under stjärnhimlen.
Igen hörde vi knarret i snön,
såg det kompakta mörkret
och förvånades över de månljusa nätterna.
Men mest betydde det
att återfå stjärnljuset över vårt hem.
Helena Jansson
