För 188 dagar, eller 6 månader och en dryg vecka sen, började jag leva min allra största
barndomsdröm. Då steg jag nämligen ur ett flygplan i ett land jag aldrig varit i förut, men där
det är tänkt att jag ska stanna tills det är dags att dra vidare. Jag, Tima, 29 år, kallad till ett
främmande land på andra sidan jordklotet.
Drömmen om att bli missionär var plötsligt verklighet, en Guds kallelse, en kyrkas
bekräftelse och vilja att satsa. Som barn såg jag mig själv som läkare i Afrika, men det är
inte riktigt den drömmen jag lever, istället blev det pastor i Japan. Japan… behövs det
verkligen missionärer här? I detta högteknologiska, pengastinna land, varför ska
Missionskyrkan ödsla resurser här? Varför kallade Gud mig hit? Det måste ju finnas mer
behövande platser… eller? Men jag kan inte förneka den eld som brinner i mitt hjärta. En eld
för Guds vilsegångna barn. En eld för Japan. Här finns det ca 128 miljoner människor, större
delen är sekulariserade, många är buddister eller shintoister, några få är kristna. Det är klart
som korvspad att det behövs missionärer i Japan. Folket är svältfött på hopp. Bankkontot må
innehålla pengar men i själen finns ett hål format som ett kors. Och det hålet kan bara Jesus
fylla. Det behöver ropas ut från hustaken, viskas i människors hjärtan och visas med
kärleksfulla händer. Missionskyrkan ska inte ödsla resurser på Japan, istället ska de satsa.
Att satsa är helt rätt, det behövs, också i Japan!
Vad har då hänt under de 188 dagarna jag bott i mitt nya land? Inte mycket, och allt på
samma gång. Helt logiskt ägnar jag det här första året (minst) till att lära mig så mycket
japanska som möjligt. Jag kan lova att det verkligen inte är det enklaste språket att lära sig,
men lite i sänder så trillar ord och grammatik på plats. Jag vet att språkskolan är nödvändig
och jag vill gå där för att få hjälp att lära mig, men ibland sköljer frustrationens våg in över
mig. Jag vill mer! – vill se mer, vill ge mer, vill leva mer, vill älska människor mer. De
tillfällen jag får att vittna och predika blir därför extra viktiga för då får jag en chans att
berätta om Gud och allt som finns i Honom. Då får jag en chans att prata med människor
efteråt och lyssna på deras längtan, deras förtvivlan och deras drömmar.
Jag minns särskilt ett tillfälle då jag haft en andakt och en kvinna kommer fram till mig
efteråt med tårar i ögonen och frågar ”är Gud verkligen sån?” Jag hade pratat om att Gud
alltid finns där och att vår styrka och förmåga inte beror på oss själva utan att vi med Guds
styrka får ta oss an varje dag. Gud hjälper oss att klara livets svårigheter för att han älskar
oss. Vi behöver bara be Gud om hjälp. Gud vill vara aktiv i våra liv. Kvinnan hade kämpat i
hela livet, slagit huvudet i väggen allt för många gånger. I ett land där produktivitet och
styrka hyllas kan det kännas hopplöst emellanåt när man ser sin egen svaghet. Den kvällen
gav Gud henne hopp om att i svagheten är hon som starkast. Gud gav henne förtröstan på att
hon kan förmå allt genom Honom som ger kraft. Att jag fick finnas med på ett hörn och vara
ett redskap i Guds hand gav mig välsignelse. Då överrensstämde drömmen med verkligheten.
Så under tiden jag tragglar grammatiska formler, japanska tecken och glosor håller jag fast
vid de tillfällena. Och min längtan är att de ska bli fler.
Den dröm jag lever är inte alltid guld och gröna skogar, men den är sann och den är verklig.
Jag vill inte leva någon annan dröm. Vem vet, om 188 dagar till kämpar jag förmodligen
fortfarande med att förstå mig på japanskan, det må vara hänt så länge som det finns
tillfällen då jag kan dela med mig av den eld Gud tänt i mitt hjärta. Gud måste ha kallat mig
hit av en viss anledning och den vill jag inte missa, inte ens för en sekund. Guds anledning,
Hans kallelse till mig, är drivkraften bakom allt, vad det än kommer att visa sig vara.
Tima Sheiakh
Okayama, Japan, 5 mars 2009
