Torsdag 6 april 2017 kl 19.00
Helsingborgs Konserthus
Dirigent: Andrew Manze
Helsingborgs Symfoniorkester
Konsertmästare: Dan Almgren
Wolfgang Amadeus Mozart
Symfoni nr 40 g-moll
ca 30 min
Molto allegro
Andante
Menuetto: Allegretto
Allegro assai
PAUS
Ralph Vaughan Williams
Job: A Masque for Dancing
Scen 1:
Scen 2:
Scen 3:
Scen 4:
Scen 5:
Scen 6:
Scen 7:
Scen 8:
Scen 9:
ca 45 min
Introduction – Pastoral Dance – Satan’s Appeal to God – Sarabande
of the Sons of God
Satan’s Dance of Triumph
Minuet of the Sons of Job and Their Wives
Job’s Dream. Dance of Plague, Pestilence, Famine and Battle
Dance of the Three Messengers
Dance of Job’s Comforters. Job’s Curse. A Vision of Satan
Elihu’s Dance of Youth and Beauty – Pavane of the Sons of the
Morning
Galliard of the Sons of the Morning – Altar Dance
Epilogue
Kvällens konsert
spelas in av
Torsdag Stor, Torsdag Mini
Andrew Manze
dirigent
"Manze’s Vaughan Williams was beautifully
imagined from the first gleaming pools of
vibraphone and celesta to the carnivalesque
scherzo for wind and the tender cavatina for
strings." (The Times, oktober 2015)
Det har blivit dags för ett kärt återseende, när
Helsingborgs
Symfoniorkesters
förre
chefsdirigent och numera hedersdirigent
Andrew Manze denna vecka intar
dirigentpulten. Det är snart tre år sedan
Andrew i maj 2014 tillsammans med
orkestern satte en värdig punkt för sina åtta år
genom att på två konserter under samma
vecka framföra Johannes Brahms fyra
symfonier. I augusti 2014 avslutade Manze
också ett fyraårigt förordnande som Associate
Guest Conductor för BBC Scottish Symphony
Orchestra. Han verkade även som förste
gästdirigent för Kringkastingsorkestret i Oslo
2008–2011.
Direkt efter sitt avslutade chefskap här i
Helsingborg tillträdde Andrew Manze som
chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie i
Hannover
och
alldeles
nyligen
offentliggjordes det att hans kontrakt i
Hannover förlängs till och med säsongen
2020–2021. Manze är en regelbunden gäst
hos bland annat Münchenfilharmonin,
Gewandhausorchester Leipzig, Los Angeles
Philharmonic,
Deutsches
SymphonieOrchester Berlin, Kungliga Filharmonikerna,
Finska radions symfoniorkester, Göteborgs
Symfoniker, Oslo-Filharmonien och Mahler
Chamber Orchestra.
Under innevarande säsong har Andrew
Manze bland annat gästat Los Angeles
Philharmonic
i
Hollywood
Bowl,
Halléorkestern i Manchester, Bergen
Orchestre
Filharmoniske
Orkester,
Philharmonique du Luxembourg, Kungliga
Filharmonikerna,
Gewandhausorchester
Leipzig och Scottish Chamber Orchestra (där
programmet bland annat innefattade
världspremiären för James MacMillans
Concertino för valthorn och stråkar).
Dessutom har han dirigerat Radiokören i ett
program med brittisk körmusik och turnerat i
Asien med sin egen orkester, NDR
Radiophilharmonie Hannover.
Andrew Manze har kommit att bli något av en
specialist på Ralph Vaughan Williams
orkestermusik
efter
kritikerrosade
framföranden med bland annat BBC Scottish
Symphony Orchestra (symfonierna 4-6 vid en
Promskonsert 2012), City of Birmingham
Symphony Orchestra och en nyligen påbörjad
serie cd-inspelningar av samtliga Vaughan
Williams symfonier med Royal Liverpool
Philharmonic Orchestra.
Att Manze har en bakgrund som en av
världens ledande barockviolinister är väl
dokumenterat genom en rad hyllade
inspelningar av violinmusik från Pandolfi och
Vivaldi till Mozart och Schubert. Dessutom
har han med sin sakkunskap bidragit till nya
notutgåvor av Bachs och Mozarts sonater och
konserter för några av världens ledande
musikförlag.
Mats Persson
Wolfgang Amadeus Mozart (1756–91)
Symfoni nr 40 g-moll K 550
Mozarts 40:e symfoni är känd för sitt
öppningstema som har gjort den första satsen
till inte bara en av de mest spelade över
huvud taget, utan också till en av 1990-talets
mest irriterande mobiltelefonsignaler.
De här tjugo inledande och femtio procent
vemodiga, femtio procent nervösa takterna
har en sällsynt förmåga att som någon en
gång skrev ”kasta lyssnaren rätt in i en
spänningsfylld värld av rikedomar och dåliga
peruker”.
Och i sista satsens första takter kan man höra
en av Mozarts många influenser från den
tyska tonsättargruppen Mannheimskolan: en
så kallad ”Mannheimraket”, det vill säga en
snabbt stigande, bruten molltreklang som
slungar musiken från tyst piano till starkt forte
på knappt någon tid alls.
När Mozart skrev den 40:e symfonin i g-moll
1788 skedde det under några extremt
produktiva sommarveckor då han samtidigt
slutförde sina 39:e och 41:a symfonier. En del
Mozartkännare ser därför dessa tre verk som
en trilogi. Vill man göra en populärkulturell
jämförelse skulle man kunna kalla dem
orkestermusikens Sagan om ringen eller
Stjärnornas krig där g-mollsymfonin alltså är
den mörkare Rymdimperiet slår tillbaka i
serien.
För den här symfonin är en av de få som
Mozart inte komponerade i en durtonart. Och
det är antagligen detta och verkets skiftande
stämningslägen som gjort det till föremål för
ett antal olika tolkningar genom åren. Det har
debatterats om symfonin ska ”läsas” som en
passionerat våldsam historia med djupt
tragiska undertoner eller tvärtom: som
charmig, gracil och antikt lätt i stilen (det
menade den romantiske tonsättaren Robert
Schumann). Eller kanske att den i själva
verket är en konsertant buffaopera full av
rollfigurer, förklädnader och förvecklingar. Här
finns också passager som påminner om arior
ur Mozarts opera Figaros bröllop skriven två
år tidigare.
När Andrew Manze dirigerade symfonin med
Royal Liverpool Philharmonic Orchestra för
några år sedan skrev recensenten i brittiska
The Telegraph att Manzes tolkning fokuserade på ”transparent balans, luftig och lätt
frasering och en säker instinkt för dramatiska
höjdpunkter”. Och att Manze punktbelyste
symfonins många ögonblick av “existentiellt
hot” med starka musikaliska färger och
nyanser. Det låter som det bästa av flera
tolkningsvärldar, eller hur? Och det skapar
helt klart höga förväntningar på hur han
kommer ta sig an Mozarts musik denna gång
med Helsingborgs egen symfoniorkester.
Hanna Höglund
Är du nyfiken på vad den lilla pappersrullen som delas ut till våra dirigenter och solister
innehåller? HSO har valt att visa sin uppskattning genom att i våra gästers namn
adoptera 1000 hektar regnskog under ett års tid – istället för att dela ut blommor.
Ralph Vaughan Williams (1872–1958)
Job: A Masque for Dancing
Vaughan Williams tillhörde genom sin
mamma keramikerfamiljen Wedgwood.
Det innebar att han var mycket rik och
hade i princip kunnat luta sig tillbaka i en
bekväm fåtölj och dricka drinkar under
hela sitt liv. Men han hade ett stort och
brett intresse för musik, vilket ledde honom till att studera vid Royal College of
Music i London. Under några år var han
organist i London, men 1890 och 1896
besökte han München respektive
Bayreuth och lärde känna Wagners
musik. Efter studier för Max Bruch 1901 i
Berlin återvände han till Cambridge och
1902 började han samla in engelsk
folkmusik. Fram till 1913 upptecknade
han över 800 folkvisor och utgav flera av
dem i egna arrangemang. År 1908 reste
han till Paris och studerade undre tre
koncentrerade månader för Maurice
Ravel. Kontakten med Ravel var
förlösande och väl tillbaka i England
började han komponera stora verk. Under
Vaughan Williams livstid tillkom nio
symfonier, fem operor, fem baletter, flera
symfoniska verk, filmmusik och
kammarmusik. Dessutom gav han
regelbundet ut engelsk folkmusik.
Åren mellan1924 och 1935 var mycket
produktiva. Samtidigt som han undervisade, dirigerade, föreläste och studerade
komponerade han tre operor, skissade på
en pianokonsert, komponerade ett verk
för viola, kör och orkester, sedan ett
oratorium och ytterligare flera körverk,
därtill violinkonserten och samtidigt gav
han ut folkmusik. Under dessa hektiska år
inspirerades han 1930 av konstnären
William Blakes illustrationer av Jobs bok i
Gamla Testamentet och komponerade
över dem maskspelet Job.
Job skildrar mötet med Gud. För att prova
Jobs Gudstro utsätter Gud honom för flera
svårigheter där möten med Satan är den
återkommande utmaningen. Genom nio
scener skildras mötet mellan Job, Gud
och Satan och musiken pendlar mellan
pastorala scener som skildrar Job och
kraftfulla avsnitt i bland annat bleckinstrumenten som symboliserar Satans förstörande kraft. Job får Guds förlåtelse och i
epilogen återkommer den harmoniska
inledningen. Job komponerades först för
piano men orkestrerades och sattes upp
sceniskt 1931. Även om Job anknyter till
det sceniska är det främst ett symfoniskt
verk. Vaughan William räknas till
Storbritanniens
mest
betydande
symfoniker. Det finns både lyriska och
vilda avsnitt i hans musik, båda stildragen
är representerade i Job.
Eva Öhrström
Gå med i Helsingborgs Symfoniorkesters vänförening! www.hsv-vanner.se
