Januari 11/12
et finns lika många musikaliska signaturer i världen som
det finns djurarter – och riktigt
hur väsensskilda de kan vara
påminns man om vid första mötet med
Andrea Tarrodis musik. Stråkmattor
skimrande som morgonsolen, fågelsångsliknande glissandi, och naivt
klingande naturtonskalor bidrar till en
signatur som fångar lyssnaren i ett ömsint famntag.
Vårens tonsättare i Berwaldhallen, tillika
P2:s hustonsättare Andrea Tarrodi skapar
förtätade musikaliska berättelser. Inga trendiga musikmagistrar indikerar riktningen,
även om efterdyningar av minimalismens
hypnotiserande språk anas i hennes partitur, och en intensitet som påminner om
franska Lili Boulanger och Henri Dutilleux.
Andrea Tarrodi nickar igenkännande när jag
försiktigt betecknar henne som postimpressionist. När jag var tretton år gav min
pianolärare en konsert där han spelade
Claude Debussys Clair de lune. Jag blev
förtrollad! Det här var musik som talade
direkt till mig. Nånting åt det här hållet ville
jag skapa själv.
Vi sitter på ett tehus i centrala Stockholm, med smaken av jasminte på tungan
och kinesisk flöjtmusik i högtalarna. Den
bronsfärgade grytan som ställs framför
Andrea är fylld med röd paprika och gröna
basilikablad. Men tonsättaren är för upptagen
av att skildra färgerna i sin musik för att
smaka på soppan:
- Jag brukar ha den större formen ganska
klar för mig, innan jag börjar skriva. Ofta
ritar jag figurer och tecken på papper, som
en konstig teckning … och så använder jag
färger.
Här hajar jag till. Är hon alltså synestet?
Andrea Tarrodi nickar ivrigt. Efter att hela
sitt liv ha förknippat både veckodagar, tonarter och siffror med specifika färger, mötte
hon på Musikhögskolan en föreläsare som
talade kring ämnet – och förstod att hon inte
var ensam om sin gåva.
Likt andra tonsättare har Andrea Tarrodi
mötts av misstänksamhet när hon talar om
synestesin. Men i Moskva-skolan, med
Alexander Skrjabin som tongivande namn,
utgår man kompositionstekniskt från
associationer mellan färg och klang. Också
för Andrea Tarrodi är färgen ett verktyg:
- När jag ritar upp ett stycke, så ritar jag
en gul färg för att komma ihåg att jag är ute
efter en gul känsla. Då blir det ljust, ett högt
register, säger Andrea Tarrodi, som också
förknippar tonarter med färger.
Ännu en grundsten i hennes musik är
modal tonalitet – en modal maskin får bilda
fonden till detaljarbetet i orkestreringen.
- När jag skriver för orkester skapar
jag först en väv av toner, en sorts modal
apparat, som linjerna – de musikaliska
gestalterna – flätas in i.
Andrea Tarrodi gick ut Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 2009. Men redan
innan hon gått ut skolan har flera beställningar kommit in. Tondikten Camelopardalis,
skriven för Cape Philharmonic Orchestra i
5
Intervju
Sydafrika, spelas i såväl Berwaldhallen som
i Konserthuset under våren 2012. Hösten
2011 samarbetade Andrea med tonsättaren
Molly Kien, i kammarmusikaliska klangmålningar inspirerade av Isaac Grünewalds
spektakulära konstverk i Konserthusets
mindre sal.
Våren 2010 belönades orkesterstycket
Zephyros med 1:a pris i Uppsala tonsättartävling, vilket ledde till flera beställningar
och uppföranden. Zephyros är inspirerat av
både Dan Andersson och av den grekiska
myten om västanvindens gud, typiskt för
Andrea Tarrodis förmåga att mätta sin musik
med flera lager av referenser. Musiken strålar
av ljus: hon medger att hon älskar att skriva
för träblås.
Själv spelar hon piano, och en smula
oboe och fagott - men också gitarr, ståbas
och xylofon. Att lära sig nya instrument är
Andrea Tarrodis hobby, och i den studio
hon delar med sin bror hopas instrumenten.
I och med att hon aldrig haft som mål att bli
musiker är musicerandet fritt från prestige.
Leken började i morfars instrumentverkstad
i Småland.
- Min mors familj kom till Sverige i
samband med Ungernrevolten 1956, berättar
Andrea Tarrodi. Morfar Béla Tarrodi var
klarinettist, och spelade i en dansorkester
i Ungern. En varm, sentimental man som
älskade klassisk musik och kunde brista i
gråt inför en vacker melodi.
Morfadern uppfann och renoverade
musikinstrument, och samarbetade även
med Andreas far, trombonisten Christian
Lindberg, kring instrumentbyggandet.
Men det var framförallt timmarna där hon
lekte ensam som triggade fantasin. Att ha
vuxit upp med ny musik i hemmet är också
betydelsefullt. Här gjordes ingen hierarkisk
skillnad mellan klassiska verk och nyare
uttryck. Steget från att dra fingrarna över
flygelns tangenter och lyssna av övertonsserierna, till att leka med det datoriserade
kompositionsprogrammet, var inte så stort
för Andrea Tarrodi.
Tondikten som presenterar Andrea Tarrodi
i Berwaldhallen, Camelopardalis, är en direkt
musikalisk översättning av en nattlig dröm.
- Jag drömde att en giraff tittade in genom mitt fönster med vackra, vänliga ögon
– jag hoppade upp på hans rygg, och vi
flög iväg över berg och ängar som blixtrade
av färg.
Tonsättaren vaknade uppfylld av en
stark lyckokänsla, och började bygga
formen för den symfoniska berättelse som
blev Camelopardalis. Även detta partitur
är spräckligt av fågelsång, klockklang och
långa melodiska linjer i träblåsstämman. Ytterligare ett par verk av Andrea Tarrodi
kommer att uruppföras i Berwaldhallen
under 2012: ett orkesterstycke inspirerat av
berg och hav, och ett körstycke för Östersjöfestivalen till Tomas Tranströmers text.
Andrea Tarrodi har aldrig känt sig ifrågasatt
förrän hon började sina formella studier i
komposition.
- Det var först då jag förstod att många
tyckte att det var något speciellt att vara
kvinna och tonsättare, och jag möttes flera
gånger av kommentarer på grund av mitt
kön. Runt om mig, och framför allt när man
såg tillbaka i historien, fanns bara manliga
förebilder.
- Jag började undra om det verkligen
inte fanns några kvinnor som skrivit musik
tidigare?
Efter lite botaniserande så hittade
Andrea Tarrodi en rad kvinnliga tonsättare
som skrivit fantastisk musik, Lili Boulanger,
Clara Schumann, Barbara Strozzi m fl. Hon
förvånades över hur deras verk bara kunde
ha fallit i glömska. Att jämna ut balansen
har inte alltid varit enkelt, och motståndet
kan lika gärna komma från lärare och äldre
tonsättare som från generationskamrater.
- Motståndet motiveras ofta med argumentet att det ska handla om kompetens
och inte om kön. Jag tycker det är dags
att ifrågasätta om begreppet ”kompetens”
verkligen är en objektiv sanning, säger
Andrea Tarrodi.
I dag är Andrea Tarrodi engagerad i
KVAST (föreningen Kvinnlig Anhopning av
Svenska Tonsättare), och söker aktivt upp
konserthuschefer för att marknadsföra sin
egen och andra kvinnors musik.
- Man kan inte luta sig tillbaka och tro
att förändringen kommer av sig självt. Ser
man tillbaka i historien är det så många
som blivit bortglömda. Det kan lika gärna
drabba min generation!
Sofia Nyblom
Om Andrea Tarrodi
Född 1981. Började studera piano vid åtta
års ålder och visade snart ett intresse för
komposition.
Studier vid Conservatorio di Musica di
Perugia i Italien och Musikhögskolan i Piteå.
Master i komposition vid Musikhögskolan i
Stockholm 2009.
Vann 2010 förstapris för Zephyros för
orkester i Uppsalas Kompositionstävling,
vilket ledde till en rad uppföranden runt om
i Sverige. Hennes musik har också spelats
av en rad orkestrar utomlands.
Av Andrea Tarrodi på programmet i vår:
Camelopardalis för orkester
26 januari kl 18.00
27 januari kl 19.30
Zephyros för orkester
17 februari kl 19.30
19 februari kl 15.00
P2 artist och tonsättare
Vartannat år handplockar Sveriges Radio
P2 några av de absolut främsta unga
tonsättarna och musikerna för ett två
års engagemang och samarbete. Under
perioden får de möjlighet att koncentrera
sig på sitt skapande och under konstnärlig
frihet fördjupa sitt musicerande tillsammans
med P2:s erfarna musikproducenter.
Perioden 2011 och 2012 är dessa cellisten
Hanna Dahlkvist samt tonsättarna Andrea
Tarrodi och Ida Lundén.
