Taga och vräka konung

Taga och vräka konung
Holmgren, Gustaf
Fornvännen 19-26
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1937_019
Ingår i: samla.raa.se
TAGA OCH VRAKA KONUNG
AV
GUSTAF HOLMGREN
1.
örsta flocken i Västgötalagens rättslösabalk handlar väsentligen om hur det skulle tillgå, då en nytagen konung på sin
Eriksgata kom in i Västergötland — på tinget skulle han med
ed förplikta sig att hålla västgötarnas lag och därefter dömas
till konung över landskapet. I den mån det händelseförlopp, som flocken skildrar, utspelas i Västergötland, har dess tolkning i huvudsak
länge varit klar. Helt annorlunda förhåller det sig med den föreskrift,
som inleder flocken och som icke direkt kom västgötatinget vid utan
i stället hänvisade till något, som hade skett eller skulle ske i en helt
annan landsända. Det är det bekanta stadgandet: S v e s e r e g h o
k o n o n g a t t a k a o k s w a w r se k se. Få ställen i våra medeltida lagar ha varit föremål för så många tolkningsförsök som detta.
Att svear här åsyftade innevånarna i det egentliga Svealand och
närmare bestämt de uppländska lagsagornas folk, har i allmänhet
stått klart för de olika förslagens framställare, liksom även att stadgandet avsåg de uppgifter, som tillkom det berömda valtinget på Mora
äng, ungefär en mil söder om Uppsala. Däremot har man haft synnerligen delade meningar om vad som menades med t a g a k o n u n g
och framför allt, hur ordet v r ä k a skulle förstås. Det skulle här föra
alldeles för långt att ens antydningsvis redogöra tör de många och
skiftande förslagen. Endast så mycket skall sägas, att redan för mer
än 10O år sedan framlade K. J. Schlyter, den berömde utgivaren av
våra medeltidslagar, den tydning, som troligen närmar sig den riktiga och som återigen på sistone — främst tack vare E. Wadsteins upprepade inlägg — tycks vara tämligen allmänt vedertagen.
Stadgandet skulle enligt dessa forskare betyda, att svearna ägde att
tillsätta och avsätta konungar. Emellertid har Nat. Beckman i
sin översättning av Västgötalagen återgivit stadgandet på ett sätt, som
förmodligen betecknar ytterligare ett steg i rätt riktning. Han bibehåller nämligen orden taga och vräka. Ser man bort ifrån, att han
efter vräka inom parentes inskjuter ordet avsätta, varigenom man
kan bibringas den uppfattningen, att hela avsättningsförfarandet låg
i svearnas händer, torde härmed det ur språklig synpunkt bästa — låt
F
20
GUST AF
II O L M G R E N
vara sakligt dunkla — uttrycket vara givet för vad som i verkligheten ålåg svearna ifråga om konungarnas till- och avsättning.
Beckman meddelar ej någon egentlig motivering, varför han bibehåller lagtextens taga och vräka. Eljest hade han för ordet tagas
vidkommande kunnat göra det; i den förda diskussionen har det
förebragts goda skäl för, att uttrycket taga konung egentligen är en
valteknisk term, som betecknar ett första moment i valhandlingen. I
Upplandslagens kungabalks första flock möter oss igen samma uttryck taga konung. »Nu tarva landen välja konung. Då skola tre
folkland först t a g a k o n u n g, det är Tiundaland, Attundaland och
Fjädrundaland.» Det andra momentet i valet blir då det dömande
till konung, varom lagen omedelbart stadgar, alt »Upplands lagman
skall vid Uppsala först d ö m a h o n o m t i l l k o n u n g , därefter
var lagman, den ene efter den a n d r e . . . De skola döma honom till
krona och kungadöme att råda över landen och styra riket, att styrka
lag och hålla fred. Då är han dömd till Uppsala öd.»
Att taga konung åligger således svearna; att döma den av dessa
tagne tillkommer de olika landskapens lagmän, en handling, som på
Västgötalagens tid ägde rum under Eriksgatan på varje landskaps
ting — på Upplandslagens tid var med största sannolikhet alla lagmännens dömande förlagt till den plats, som lagen betecknar med
»vid Uppsala». Först genom lagmännens uttryckligen utsagda domar
kom således konungen i besittning av riket och de kungliga rättigheterna på samma sätt som en person inom privaträtten kunde bli
tilldömd en egendom, ett skadestånd eller en rättighet.
Vi känna icke närmare de omständigheter, under vilka de tre folklanden togo konung. Av Upplandslagen själv få vi icke ens en gång
upplysning om platsen, där det skedde; bland lagarna är det den
något senare Södermannalagen, som tidigast namnger den. Icke desto
mindre föreligga starka skäl, på vilka vi här icke kunna ingå, för
att den redan långt före Upplandslagens tid varit Mora äng.
Om detta Morating torde man kunna anta, att det aldrig varit ett
valting i den meningen, att det haft att välja mellan olika tronpretendenter. Att bevisa detta låter sig naturligtvis icke göra, men det
är i alla händelser betecknande, att vi aldrig höra talas om en dylik
situation — icke ens efter tillkomsten av Landslagen, vars valbestämmelser dock, teoretiskt sett, inrymma en sådan möjlighet. Visserligen
är det väl icke alldeles uteslutet, att någon gång ett par tronkrävare
T AGA
OCH
V RÄKA
KONUNG
21
samtidigt kunna ha infunnit sig på ett Morating, men i regel hade
nog alltid frågan, vem som skulle bli konung, varit avgjord i förväg
genom vapenskiften eller stormannaöverenskommelser. Vad som
däremot ålåg Moratinget var att taga till konung den tronkrävare,
som infann sig där för att insättas i sin värdighet. Ty konungens
närvaro var säkerligen nödvändig på det ting, där han skulle tagas.
Om hur detta tagande av konung tillgick, ha vi inga utförligare
underrättelser. Så mycket är emellertid tydligt, att det har bestått
i en ceremoniell handling, i vilken den blivande konungen spelade
med och vars höjdpunkt nåddes, då han upplyftes på en på tingsplatsen befintlig stenhäll, den s. k. Mora sten. Detta framgår av flera
källor, av vilka en må anföras, Vadstenadiariets anteckning om Kristoffers val 1441, hur denne blev »i överensstämmelse med fäderneslandets lagar och sedvänjor upplyftad på den sten, som kallas Mora
sten». Det är alldeles tydligt, att vi i denna handling ha att se en
s. k. övergångsrit av det slag, som kallas i n i t i a t i o n s r i t och
till vilken finnas åtskilliga nära besläktade paralleller.
En sådan, som står den svenske konungens upplyftande på Mora
sten mycket nära, är den, som utfördes vid den medeltida kungatillsättningen i Norge, som i sagorna och de norska lagarna kallas
k o n u n g s t e k j a. Norge var ju under medeltiden ett arvrike och
den omständigheten, att konungarna där skulle genomgå denna ceremoni, ger också för vårt lands vidkommande en anvisning om, att
Moratingets tagande av konung icke behöver ha något att göra med
den omstridda frågan, huruvida Sverige under äldsta tider varit
ett valrike eller ej.
Förfarandet vid den norska kungatillsättningen låter sig nu,
om ej lika tydligt som den svenska, uppdelas i olika handlingar,
där det första momentet, tekjan i egentlig mening, är möjlig att särskilja från den efterföljande domen, genom vilken konungen dömes
till »land och tegnar». En av de mest detaljerade uppgifter, om hur
konungstekjan tillgick, få vi i den från 1200-talet stammande Magnus
Lagaböters Hirdskraa (kap. 5). På tingsplatsen skall ett högsäte
vara uppfört, på vars trappsteg kungsämnet har tagit plats. När
tinget är satt, skall den mest betydande mannen stiga fram för att
giva eller, som det heter, l ä g g a k o n u n g s n a m n på kungsämnet. Han vänder sig till denne med några ord, som lagen återger
och som utmynna i själva invigningen: » . . . konungs namn . . . lägger
22
GUST AF
HOLMGREN
jag på dig...» Därefter skola biskopar, ländermän, hirdstyresmän
och lagmän stå upp och lyfta konungen upp i högsätet.
På samma sätt som den svenske konungen lyftes upp på Mora
sten, blir således den norske konungen bokstavligen upphöjd i sin
nya ställning. Då det är först genom den efterföljande domen eller
domarna, som konungen får sig tillagd sin kungliga makt och myndighet, så blir frågan, varuti denna upphöjelse består. Svaret är för
Norges vidkommande med all önskvärd tydlighet givet såväl i Hirdskraas stadgande som i flera andra norska källor. Konungstekjan
avsåg att ge kungsämnet konungs namn eller — för att använda ett
något anakronistiskt uttryck — upphöja honom i kungligt stånd.
Det torde icke vara för djärvt att utgå ifrån, att också tagandet av
konung på Mora äng avsåg att ge det svenska kungsämnet konungs
namn. I våra knapphändiga medeltida källor är det icke så lätt att
få belägg att så varit fallet, men i den jämförelsevis mest utförliga
skildring av ett kungaval, som vi ha — i Eimkrönikans framställning av Magnus Erikssons val 1319 — få vi likväl en märklig antydan härom.
Then wy skulom i dagh til konung taka
thz wiliom wy göra for then saka
at riket skal ther hawa aff en tröst
gud hauer nw sköt wan wanda löst
Swa at wy maghom liffua vtan kiiff
gud giwi honom helso ok långt liiff
Ok läte han lenge mz oss liffwa
ther wy viliom i dagh k o n u n g s n a m p n
Hoffmen ok bönder alle saman
öpto ok sagdho alle Amen . . .
giwa
Om de svenska lagamas konungstagande har haft den innebörd,
som här ovan har antagits, så skulle alltså vad som skedde på Moratinget — teoretiskt sett — icke ha medfört någonting med avseende
på den tagnes befogenheter som konung; han blev där, skulle man
kunna säga, konung endast till namnet och var än så länge en
konung utan land. Sin stora betydelse får tagandet däremot som
förutsättning och underlag för de rättshandlingar, som sedan skulle
äga rum — dömandet till riket. Att någon hade fått konungs namn,
gjorde det möjligt att på honom anbringa de domar, genom vilka
han skulle komma i besittning av en konungs makt och myndighet
och av Uppsala öd.
T AGA
OCH
V RAKA
KONUNG
23
2.
Även om det torde vara riktigt, att uttrycket vräka konung har
avseende på en konungs avsättning, så är det dock frågan, om det är
möjligt att utbyta ordet vräka mot avsätta. Sannolikt kan man det
icke; det skulle vara lika oegentligt som att låta taga betyda tillsätta.
Om den uppgift, som tillkom svearna vid en konungs tillsättning, bestod
i att förrätta den initiationsceremoni, som utgjorde »valets» första moment, så kan man med skäl fråga sig, om de skulle ha haft större
befogenheter, då det gällt att avsätta en konung. Månne icke vräka endast betecknar det första, rättsliga momentet i en konungs avsättning?
Om vräka har den ifrågasatta innebörden, skulle man som ett
andra moment i avsättningen vänta att finna ett d ö m a n d e f r å n
— svarande mot en tillsättnings d ö m a n d e t i l l . Det är också, som
vi genast skola se, möjligt att påvisa även det förstnämnda uttryckets
förekomst i detta sammanhang. Vi skola här inskränka oss till att ge
ett enda belägg. I det brev som Kristian I år 1470 skrev till innevånarna i Linköpings stift, återger han förloppet vid Karl Knutssons avsättning och sitt eget trontillträde 23 år tidigare. Han säger, att han
begivit sig till Mora sten »oc ther word tha Konung Karl d ö m b d
f r a Swerikes Crono oc wij t i l d ö m e d e aff alle Laghmen effter
Sweriges Lagh til fulmechtigh Konungh at blifua.» Såväl av detta
brev som av övriga ställen, där det talas om, att svenska konungar
blivit dömda från riket, framgår det, att den nytillträdande konungens dömande till riket alltid omedelbart föregicks av dens dömande
från, som skulle avsättas. I förbigående kan det sägas, att när
Kristian här anger Mora äng som den plats, där domarna utsädes, är
detta av allt att döma riktigt, ty på hans tid — efter tillkomsten av
Landslagen — fälldes icke längre några domar under Eriksgatan,
varken »vid Uppsala» eller på andra landskapsting.
Den tankegång, som man tror sig kunna spåra bakom västgötastadgandets taga och vräka konung, är synnerligen följdriktig och
formalistisk. Då landen göra bruk av sin rätt till motstånd mot konungen och skola avsätta honom — vilket alltid beror på, att konungen har eller säges ha brutit sina eder — tillgår detta så, att man
upphäver de handlingar, varigenom konungen hade kommit i besittning av riket. Det sker genom andra handlingar: t a g a n d e t upphäves därvid genom v r ä k a n d e t , d ö m a n d e t t i l l genom d öm a n d e t f r å n . Var och en av dessa lösande handlingar få tänkas
24
GUST AF
HOLM GREN
företagna inför det forum, där förbindelserna en gång ingingos. Det
blir tydligt redan därav, att de med största sannolikhet ha ägt rum
först omedelbart före de handlingar, varigenom den nye konungen
träder till. Detta å sin sida beror naturligtvis på uppenbara lämplighetsskäl men sammanhänger nog också med ett drag hos det primitiva kungadömet, vilket även det bottnar i praktiska orsaker — ett
land får aldrig vara utan konung.
Liksom tagandet bestod i en konkret handling, konungens upplyftande på Mora sten, har man all anledning att tro, att också vräkandet utgjorde en sådan, men som hade motsatt innebörd, en, vad man
skullo kunna kalla, d e g r a d a t i o n s r i t . Det saknas ingalunda
exempel på sådana riter, som kunna tjäna som förebilder, då vi vilja
tänka oss en vräkning; i det följande skall anföras ett par, som av
allt att döma står vår förmodade vräkningsakt mycket nära.
I en av de norska kungasagorna (Agrip, kap. 15) berättas det om
en konung Hersir i Naumdalen, att han i sorgen över sin drottnings
död ville taga sitt eget liv. Som han emellertid hade hört, att endast
jarlar men icke konungar berövade sig livet, löste han denna svårighet på följande sätt. »Han begav sig upp på en hög och v ä l t a d e
s i g n e r f r å n d e n och sade sig hava v ä l t a t s i g u r k u n g a d ö m e t (eg. ur k u n g a n a m n e t ) och hängde sig sedan i jarls
namn och hans ättlingar ville därefter icke återtaga kunganamnet.»
En liknande händelse berättas det om i en annan norsk saga (Har.
Härf., kap. 8). Konung Herlaug, också i Naumdalen, blev förskräckt
vid ryktet om Harald Hårfagers ankomst och gick upp på den hög.
där konungarna brukade sitta, iordningställde det kungliga högsätet och satte sig i detta. Så lät han lägga dynor på fotsteget, där
jarlarna skulle sitta, och v ä l t a d e s i g f r å n h ö g s ä t e t o c h
n e d i j a r l s s ä t e t o c h g a v s i g s j ä l v j a r l s n a m n . Därefter for han Harald Hårfager till mötes och blev hans man.
Det är visserligen sant, att det i dessa sagoepisoder är frågan om
frivilliga tronavsägelser, medan västgötalagens kungavräkning måste
ha åsyftat en avsättning, men det betyder icke, att formerna, under
vilka den sistnämnda företogs, varit nämnvärt annorlunda. Måhända
har man endast att i de norska exemplen inskjuta en tingsmenighet
som handlande eller medverkande part, för att man skall få en föreställning om, hur det moment i avsättningen, som vräkningen utgjorde, har tillgått. Ett par exempel på förfaringssättet vid en sådan
T AGA
OCH
V RÄKA
K O N U NG
25
nödtvungen degradering må också anföras; det första är hämtat
ur Curne de Sainte-Palayos stora arbete om medeltidens riddarväsen.
Den riddare, som hade förklarats ovärdig sitt riddcrskap, miste det
på följande sätt. Han placerades på en uppbyggd ställning, på vilken
man avklädde honom hans vapen och rustning, vilka sönderbrötos.
Efter ytterligare ceremonier, som alla avsågo att göra om intet, vad
som hade skett vid riddarens dubbning, fästes till slut ett rep under
hans armar, med vilket han d r o g s n e d från sin upphöjda plats.
Därefter lästes dödsmässan över honom. Under former, som mycket
erinra om dem, varunder en riddare gick förlustig sitt ridderskap,
utförde den katolska kyrkan under medeltiden den s. k. d e g r a d a t i o r e a l i s , den handling, varigenom den berövade en klerk
hans prästerliga värdighet och på nytt förvandlade honom till lekman. I Safn til sögu Islands I berättas det om en präst, Porkell, att
han (omkr. år 1500) undergick ett sådant straff. Framför altaret,
där biskopen befann sig, stod prästen iförd full ornat. Biskopen
läste invigningsorden b a k l ä n g e s , f r å n s l u t e t o c h t i l l
b ö r j a n . Prästen avkläddes sin dräkt, så att han stod naken ända
till midjan, varefter fyra präster fattade honom i händerna och
förde h o n o m b a k l ä n g e s ut ur k y r k a n . . .
Man skulle visserligen kunna invända, att en konungs närvaro och
medverkan vid en vräkningsakt i regel var omöjlig att ernå. Även om
invändningen är riktig, såtillvida, som det nog har hört till undantagen, att konungarna voro närvarande, torde den icke få tillmätas
någon avgörande betydelse för den framlagda hypotesens möjlighet.
Man har och måste rimligtvis ha utgått ifrån, att konungarna kunde
vara tillstädes vid dessa tillfällen. Ifrån denna förutsättning är det
väl, som man får se det uppsägelsebrev, som ett stonnannaraöte i
Tälje år 1438 sände till Erik av Pommern — omtalat både av Ericus
Olai och Rimkrönikan —
at ynnan xij vikor wid moresten wara
oc thom ther til rätte swara. ..
Det kunde väl också i verkligheten inträffa, att konungarna befunno sig eller tvingades att infinna sig på dessa vräkningsting. Enligt Hervararsagan voro både konung Inge och Blot-Sven närvarande
på det ting, där den ene fördrevs (med stenkastning säger sagan)
och den andre trädde till.
För övrigt var det nog möjligt att även i en konungs frånvaro från
26
GUSTAF
HOLMGREN
tinget gå tillväga som om h a n hade befunnit sig där. Man k a n —
s y n n e r l i g a s ! för äldre tider — tänka sig ett förfarande i n e f f i g i e.
H u r u v i d a det eljest finnes något exempel på ett sådant tillvägagångssätt från vår medeltid, k ä n n e r j a g icke till. Det ä r däremot praktiserat
i den officiella rättsskipningen i a n d r a g e r m a n s k a länder både u n der medeltiden och senare och fortfarande kommer det som bekant
till a n v ä n d n i n g i den folkliga rättsskipningen på inånga håll. Antagandet blir också mindre djärvt, då m a n t ä n k e r på den naturtroget
utförda bild i t r ä eller vax av den döde konungen, som u n d e r medeltiden förekom vid flera europeiska furstehov och den märkliga roll,
som — särskilt i F r a n k r i k e — denna bild, vilken v a r iförd kunglig
dräkt och försedd med kungliga insignier, spelade u n d e r det interregnum, som uppstod mellan k o n u n g e n s dödsfall och begravning.
En översiktlig framställning av det svenska kungavalet med utförliga
litteraturhänvisningar är G. Bomgrens Om konungavalet enligt medeltidslagarna (Statsvet. tidskr. 1926); för det norska kungavalet se senast A.
Taranger, Om kongevalg i Norge i sagatiden ([Norsk] Hist. tidsskr., Bd 30,
H. 2 o. 4, 1934—35).
ZUSAMMENFASSUNG
GUSTAF HOLMGREN: Den König »taka» und »wreekaj»,
Eino der umstrittensten Stellen in den schwedischen mittelalterlichen
Gesetzen ist die Bestimmung, die den ersten Abschnltt des »rättslösa balkor» im westgötischen Gesetzbuch einleitet, und die lautet: S v e a e r e g h o
k o n o n g a t t a k a o k s v a w r se k se. Sie ist in neuerer Zeit dahin gedeutet worden, dass den Svear das Recht zustand, Könige einzusetzen und
abzusetzen. Verf. meint, dass diese Deutung der richtigen nur nahekommt, und halt dafur — wie andere vor ihm — dass dieses »taka konong»
nur ein erstes Moment der Einsetzung bezeichnet. Das zweite Moment
war da das u r t e i l s m ä s s i g e
Zusprechen
d e s K ö n i g sr e c h t s , wovon sowohl das Westgötagesetz wie auch andere Gesetze
sprechen, und wodurch die Gesetzsprecher der verschiedenen Landschaflen durch ausdriicklich ausgesprochene Urteile dom neuen König die königlichen Rechte in jeder Landschaft fiir sich zuerkannten. Das »taka»,
das die Svear allein ausfiihren sollten, bestand dem Verf. nach in einer
zoremoniellen Handlung, deren Höhepunkt dio Erhcbung des Königs auf
don bekannten Morastein in der Nähe von Uppsala war. Verf. weist auf
die entsprechende norwegische Zeremonie bei der Königseinsetzung, die
sog. k o n u n g s t e k j a n , hin und meint, dass sie nichts anderes als ein
I n i t i a t i o n s r i t u s war, der den Zweck hatte, dem kiinftigen König
den Königsnamen zu verleihen odör ihn in königlichen Stånd zu erheben.
In gleicher Weise moint er, dass »wrsekse (konong)» nur das erste Moment
einer Absetzung war, deren zwcites Moment darin bestand, dass dem König u r t e i l s m ä s s i g d a s R e i c h a b e r k a n n t wurde. Gleichwie
»taka>, so bestand vermutlich auch das »wrsekse» in einer konkreten Handlung, aber in einor, dio die entgegengesetzte Bedeutung hatte: es war ein
D e g r a d a t i o n s r i t u s . Verf. fiihrt Beispiele solcher Degradationsriten an. entnommen aus norwegischen Sagas und anderen Quellen.