Predikan på Trettondedag jul AD 2016
I Jesu namn, kära bröder och systrar i Kristus,
hemma hos dig och mig har stjärnan lyst i fönstret sedan första söndagen i Advent, för att leda
vägen till den Helige, och först i dag är vi framme. Låt oss stanna ett ögonblick inför denna
strålande stjärna. I Numeri, den fjärde Moseboken, står att läsa: ”Jag ser honom, men inte
denna tid, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, och en spira höjer
sig ur Israel”. (4 Mos.24:17) Denna stjärna har inte endast funktion av ledljus eller geografisk
markering, den är i sig själv ett tecken för en Konung. Detta, är vad de högt bildade
stjärntydarna hade sett, de hade sett den nyfödde Konungens stjärna gå upp – därför kom de
för att hylla Honom: ”Då kommo vise män från österns länder”, som det så vackert står i 1917
års översättning.
Det första de frågar är inte om någon annan hade hört talas om denna födsel. Inte heller frågar
de efter om de kommit rätt. De var helt säkra på att de var på rätt plats, enligt sina
beräkningar. Inte heller frågar de om det överhuvud fanns någon konung, nej de ställer trons
fråga: ”Var finns han – judarnas nyfödde kung?” (Matt.2:2) Att konungen finns, det är de
övertygade om, frågan är; var. Det blev ett väldigt sjå i det religiösa och politiska
etablissemanget i Jerusalem, liksom vid hovet. En kung? Nu??? Det hade ingen hört talas om.
Herodes kunde inte skrifterna, men de som gjorde det – de skriftlärda hade klart för sig ATT
Messias skulle födas, och VAR han skulle födas: i Betlehem i Juda land skulle en hövding, en
herde för Guds folk Israel födas. De visste bara inte NÄR. Översteprästerna i sin tjänst i
templet hade inte hört talas om någon konungafödsel alls – alltså vände sig Herodes till dem
som hade gjort det, nämligen de tre österländska stjärntydarna, som visste att ge besked. Det
står inget om att de tre stjärntydarna föll ner och hyllade Herodes, fast han var en kung. Ty det
var inte för denne konung, som de kommit. Till kung Herodes frambar de inga gåvor, enligt
vår text.
Det förefaller alltså som att stjärnan gått upp över Israels land – snarare än över Betlehem,
som vi gärna tänker oss. Annars hade de tre stjärntydarna inte behövt fråga sig fram. Stjärnan
som indikerade konungen, var Israels konungs stjärna, som profeten Mika också bekräftar i
sin profetia. Israels konung – alltså en politisk konkurrent till kung Herodes. Messias – ett hot
mot överstepräster och skriftlärda som inte hade en tanke på att han skulle kunna komma –
om inte de kände till det. Från första stund, var alltså Guds närvaro i världen kontroversiell –
av politiska och religiösa skäl, såväl som för människors maktlystnads skull, och är så än i
dag. Den oro som Herodes och hela Jerusalem med honom kände, är den maktens oro – som
fortsatt oroar maktmänniskan. (Matt.2:3)
Stjärnan som stått över Israel började att röra på sig. Den gick framför de tre
männen, tills den stannade över den plats, där barnet var; i Betlehem. Den konungsliga
stjärnan ledde dem. De behövde inte fråga mer eller leta mer, Gud ledde dem till världens
centrum – vilket egendomligt och förunderligt och märkligt nog var ett hus där barnet och
Maria, hans mor, fanns. Inför dessa två föll de ned, och hyllade Konungabarnet med vad de
burit med sig hela vägen från sitt land; gåvor värdiga en konung, guld, rökelse och myrra.
Nuförtiden anses nog både guld och myrra acceptabla, men rökelse – är det inte ”katolskt”,
som man säger? Skall man verkligen utan förvarning bära fram sådan till Kristus? Det skall
man eftersom rökelsen bland de tre gåvorna är Guds attribut, guldet är Konungens attribut,
och myrran smörjelsen inför Guda-Konungens förestående död. Om vi en gång får vara med
om den stora mässan i himmelen, skall vi möta Kristus översteprästen som leder gudstjänsten
där en ”guldskål fylld med rökelse” står framför Guds tron. (Joh. Upp. 5:8) Hans tron finns
också här hos oss, Guds altare som på samma gång är den krubba där Kristus är i varje mässa.
Vi får alltså genom de vise männens gåvor veta vem den nyfödde gossen är. De utgör
tillsammans en beskrivning av vem Han är och vad Han är. Genom att de tre som hyllar
Honom är hedningar, det vill säga icke-judar, visar det oss att Hans rike är större än Israels
rike, ja att det i själva verket omfattar hela världen. Hans rike är universellt, på grekiska
katolikos – allomfattande.
När vi i dag kommer in i detta hus, är det barnet och Maria hans mor vi finner,
precis som stjärntydarna gjorde. Vi är i Marias hus, tillsammans med hennes son som är lika
verkligt närvarande för oss som för de tre vise männen. När vi säger att Hans rike sträcker sig
över hela världen är det inte som ett diffust svävande allmänt förekommande närvaro vi
menar, utan Hans närvaro i och genom sin kyrka. Den Nicænska trosbekännelsens ord, som vi
strax stämmer in i, beskriver Hans kyrka som en enda, helig, allmännelig och apostolisk. På
latin lyder de: ”unam, sanctam, catholicam et apostolicam ecclesiam”. Med ordet ”katolsk”
beskrivs kyrkan som den enda kyrkan. Enligt reformationens män kunde kyrkan inte vara
annat, eftersom det hörde till hennes grundläggande beskaffenhet att vara katolsk, annars var
hon inte någon kyrka. Eftersom kyrkan, liksom hennes Herre, är en. Ordet katolsk, av
grekiskans cath-holou, betyder alltså enligt helheten, och innebär att kyrkan finns överallt och
är bärare av evangeliet i sin helhet.
Evangeliet – det glada budskapet att Treenig Gud i världen har uppenbarat sig genom Sonen
Jesus Kristus, och att världen är frälsad genom honom; uttrycks i dag för oss genom gåvorna
guld, rökelse och myrra. De tre givarna har i den fromma traditionen fått namn; Kaspar,
Melchior och Balthasar. Man har till och med låtit dem representera olika världsdelar, en
afrikan, en asiat och en europé, fast de egentligen förmodligen kom från Persien, men tanken
är vacker; att alla världsdelar tillsammans böjer knä inför den Helige, som ett tecken på vår
tillbedjan, och samhörighet och helhet i Honom.
Ingen jordisk eller mänsklig makt strålar emot de tre vise från barnet i Marias famn, det är
Guds härlighet de möter – denna för oss ned på knä i vördnad. Den utstrålning som utgår från
barnet säger inte ”allt ljus på mig”, såsom jordisk makt säger. Det är precis tvärtom. Han ÄR
ljuset. Hos Honom handlar det om allt ljus i mig och allt ljus från mig till er. Vi stannar alltså
inte endast i beundran och begrundan inför den Heliges härlighet, vi blir inbjudna till Honom
för att dela den, Han som säger: ”Kom till mig ni alla.” (Matt. 11:28)
Stjärntydarna tar en annan väg än de tänkt hem, också sådana vägar som vi inte tänkt oss, för
oss alltså rätt. Messias kom inte när någon tänkt det, Han kom när Han själv fann för gott.
Han kom inte på ett sådant sätt som förväntats, men det hindrade Honom inte att komma. Gud
är för oss oväntad. Han låter sig inte dirigeras av mänskliga planer och påfund, varken
Herodes, mina eller dina. Det betyder att vår beredskap är att spana efter Guds ledning, i
stället för att vara så upptagna av våra egna tvärsäkra planer. Att Han leder, att Han
uppenbarar sig, att Han har ärende till oss – det visar oss hela julens sammantagna budskap,
inte minst Trettondagens som är en illustration till alltsammans! Okänd kom Gud till världen,
långsamt och stegvis har Han blivit igenkänd, ofta från oväntat håll – såsom vi hört om i dag.
När Han i dag uppenbarar sig hos oss på altaret, är Han densamme som betraktade de tre
stjärntydarna, densamme som mottog deras hyllning, som Paulus skriver Han är ”ljuset från
evangeliet” härlighetens Kristus, Guds avbild. Också vi får gå fram och böja knä för Honom,
lägga av oss våra kronor, våra ambitioner och våra maktanspråk och tillbe Honom – som vill
leda oss rätt, leda oss hem, som vill leda oss på sina vägar – för sitt namns skull. (Ps.23:3)
