Barnet – Guds gåva och vårt ansvar (Andra texter: 2 Mos 1:15-21, Matt 18:1-10) När de visa männen hade farit, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: "Stig upp och ta med dig barnet och dess mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det." Josef steg då upp och tog om natten med sig barnet och dess mor och begav sig till Egypten. Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ut ur Egypten kallade jag min son. När Herodes såg att han hade blivit vilseledd av de visa männen, blev han ursinnig, och han lät döda alla de pojkar i Betlehem och hela dess omgivning som var två år och därunder, detta enligt den tid som han noga tagit reda på av de visa männen. Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel sörjde sina barn, och hon ville inte låta trösta sig, eftersom de inte längre fanns till. När Herodes nu var död, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten. Ängeln sade: "Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda." Han steg då upp och tog med sig barnet och dess mor och kom till Israels land. Men när han hörde att Arkelaus var kung över Judeen efter sin far Herodes, vågade han inte bege sig dit. Och sedan han i en dröm hade blivit varnad för detta, drog han bort till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré. (Matt 2:13-23) Vi är inne i en dramatisk tid på året. När vintermörkret ligger tätt över vårt land, då tänds ett ljus som lyser med hopp i mörkret. Från och med nu går vi mot ljusare tider. Ett barn är oss fött, en son är oss given – barnet som ligger i krubban. Predikan idag ska handla om Barnet som Guds gåva och vårt ansvar. Idag är det den 27:e december, och imorgon den 28:e december är det en särskild dag på kyrkoåret. Det var en dag som jag fick höra talas om väldigt tidigt i mitt liv, när min storebror på storebröders vis antydde att jag har en alldeles egen dag i almanackan: Menlösa barns dag. Vilka är då de här menlösa barnen, de här värnlösa och oskyldiga barnen? Det är Betlehems barn som vi möter i evangelietexten. Och här blir kontrasten tydlig, här finns två sidor: På ena sidan har vi en stor barnaskara av storögda rosenkindade små pojkar, två år och neråt – och på andra sidan har vi kung Herodes. En mäktig man som har gått långt för att nå sin makt, en man som sedan länge tappat all kontakt med barnet inom sig. En rädd människa, som tänker: ingenting får hota min makt och mitt heliga självbestämmande, ingenting får göra så att jag tappar ansiktet. Han har valt 1 maktens väg, och han tänker inte vända om. På ena sidan kung Herodes – på andra sidan de värnlösa barnen. Vem är Herren Gud mer lik? På vilken sida står Allhärskaren i skyn, ärans Konung? Står han närmare den hårde kungen – eller de mjuka barnen? Eller också är frågan: på vilken sida ligger Gud, ”i ringhet klädd, på fattigdomens bädd” (SvPs 126)? Det är julens ofattbara budskap att vår allsmäktige Gud som uppfyller himmel och jord valde ut en enda äggcell för att uppfylla den till bristningsgränsen – att han lät sitt eget väsens essens, hans Ord som vi med en mänsklig bild kallar ”Guds Son”, gömmas i den hemliga grottan. Och där växte han, cell efter cell, på precis samma sätt som han bestämt att vi människor ska bli till, innan vi föds hjälplösa och med smärta ut i en kylig värld. Varför har Gud valt att det ska vara så? Varför valde han inte att vi människor ska odlas fram i stora kokonger, som orcherna i Sagan om ringenfilmen? Varför kunde vi inte istället ha haft en stor central myrstacksliknande statlig människofabrik där folk träder fram fullvuxna, starka och arbetsberedda? Hade inte det varit mycket effektivare än de här mjuka, hjälplösa spädbarnen? Visst, det hade varit effektivare. Men effektivitet är inte det som Gud i första hand vill ha. Han valde att skapa svaghet. Han valde att göra oss utlämnade åt varandra, till det goda beroendet. Det nyfödda barnet är fullständigt hjälplöst. Och är det inte så att när vi ser den hjälplösheten hos ett litet mjukkindat barn som ligger där och sprattlar, då väcker det något i oss – ett medkännande, en barmhärtighet, det rör vid något i vårt innersta så att vi bara måste ta hand om barnet! För barnen är vi beredda att ge allt – vår uppmärksamhet, vår energi, vår sömntid… för att inte tala om vad det kostar i pengar! Vet ni vad det kostar att föda upp ett barn till 18 års ålder? Banken beräknar att det kostar nästan en miljon kronor. Det är ett dyrt nöje med barn, rena lyxhobbyn. Och är man lite cynisk kan man fråga sig: är det verkligen värt det? Är det värt all denna tid, all denna kraft, alla dessa pengar? Du som har barn – vad säger du, är det värt det? Det är uppenbart för var och en som har ett hjärta. Varenda minut, varenda krona och varenda blöjbyte. För det handlar om Livet. Det handlar om något som går bortom allt vad pengar heter. Barnen är vårt ansvar, men de är också Guds gåva till oss. När Gud har valt att vi ska kunna få barn, då har han med det gjort en avbild av sig själv. Faderskap, moderskap och barnaskap, det är ”skap” som Skaparen har skapat. Han har lagt ner en liten spegling av sin egen faderskärlek i hjärtat på varje förälder som ser sitt barn. Och han har gjort det för att vi skulle förstå hur mycket han älskar oss. Det är något man hör föräldrar säga: Guds kärlek blev tydlig för dem först när de själva fick barn. Det är så självklart att barnet ska ha det allra bästa. Som Jesus sade: ”Vem bland er ger sin son en sten när han ber om bröd, eller en orm när han ber om en fisk? 2 Om ni som är onda – i jämförelse med Gud – förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?” (Matt 7:9-11). Men faders- och moderskärlek handlar ju inte alltid bara om varma stunder och goa känslor. Faders- och moderskärlek handlar också om skrik på natten och bajs i blöjan, och så byter man och så är det bajs igen, för trehundrasjuttiofjärde gången. Men man biter ihop och byter ändå. Det är ju mitt barn. Och så är det också med oss människor och Gud Fadern. Vi begår en synd som stinker inför Gud, och så kommer vi på oss själva och ropar till Gud: ”Gud, jag har syndat!” Och han säger: ”Var inte orolig mitt barn, din synd är förlåten.” Och så går det fem minuter och så kommer vi igen: ”Far, jag har syndat igen.” Ett citat av Martin Luther som både var stor teolog och blöjbytesexpert: "Moderskärleken är mycket starkare än barnets skit och snor… precis så är det med Guds kärlek till oss människor också. Och Gud Fader måste uthärda mycket värre stank från människorna än far och mor från sina barn." Spädbarnet kommer till oss som hjälplöst, och sedan växer det med tiden. Det är den ordning som Gud har bestämt. Och Gud väljer själv att följa den. När han kommer till oss på julen, stiger han inte ner i strålande härlighet med fullvuxen och mäktig gestalt. ”Han som var till i Gudsgestalt betraktade inte sin jämlikhet med Gud som ett segerbyte, utan han avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.” (Fil 2:6-7) Han gör det oerhörda, det som är unikt i evangeliet – han vänder på maktordningen. Gud gör sig själv maktlös så att du blir den mäktige. Han kommer till dig i Kristus, han kommer till dig i svaghet. Och då händer det något som är yttersta vikt. Jesusbarnet prövar oss. Barnet kommer svagt och utlämnat, och det lockar fram: vem är du, innerst inne? När du ser barnets späda hud och hjälplösa armar – blir du berörd, slår det an en sträng därinne? Är du som Maria, som herdarna, som de vise männen som kommer fram i förundran och vördnad och böjer knä vid krubban? Eller visar det sig att vi är som Herodes eller Farao – att vi ser ett föraktligt och äcklande knyte, en svaghet som väcker förakt och kanske våld, ett hot mot vårt heliga självbestämmande? Vem är du? Jesusbarnet prövar oss, och Jesusbarnet kommer till oss i vartenda barn vi möter, som vi hörde i evangelietexten: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig… Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små… den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. (Matt 18) Gud är mycket tydlig med att barnen är fridlysta. Den som sträcker ut sin hand till sexuella kränkningar, den som höjer sin hand till barnmisshandel, den som öppnar sin mun till barnmisshandel – han rör vid Guds ögonsten. Det är en sak att fostra, det ska 3 vi göra med all den auktoritet och alla de medel som Gud har ställt oss till buds – men det är en annan sak att släppa fram sitt mörker av begär och förakt och våld över ett värnlöst barn. Jesus är tydlig med att Gud tar mycket allvarligt på sådana synder. Han sade: Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. (Matt 18) Våld mot oskyldiga barn är något som väcker Guds vrede. Det hörde vi om i den gammaltestamentliga texten: Egyptierna var rädda för att mista sin makt och sitt självbestämmande, och de dödade de israelitiska gossebarnen – då väcktes Guds vrede och han sände hårda straffdomar över Egyptens land. Herodes var rädd för att mista sin makt och sitt självbestämmande, och han dödade barnen i Betlehem – då väcktes Guds vrede och Herodes levde inte länge till efter det, kanske ett år. Vad tror ni då Gud tycker om ett land vars folk, just för att bevara sin makt och sitt självbestämmande, dödar 35 000 hjälplösa barn varje år? 100 barn om dagen, ett barn varje kvart. Det landet är Sverige. Det som dödar barnen är aborter. 35 000 barn om året. Av dem är kanske 1% riktigt svåra fall, som att mammans liv är hotat och man måste välja: vem ska vi rädda. Resten är bekvämlighetsaborter. Bekvämlighetsmord. Barn i moderlivet har varit skyddslösa sedan 1975, när aborten släpptes helt fri. Sedan dess har en miljon svenska liv blivit utsläckta i moderlivet. En miljon människor. En miljon människor, 34-åringar och neråt, som idag hade levt bland oss som klasskompisar, jobbarkompisar, grannar, släktingar. En miljon människor som har offrats på självbestämmandets och bekvämlighetens Baalsaltare. Det är som på Gamla testamentets tid, när onda människor offrade sina spädbarn i eld till avguden Baal för att få rikedom. Och rikedom har vi fått – som profeten Jesaja säger, stora och fina hus men tomma och utan invånare (Jes 5:9). Det finns de som säger att man inte ska vara svartvit, att var och en får väl göra som de vill, att det måste väl få finnas samvetsfrihet i abortfrågan? När jag hör sådana ord, då hör jag Herodes röst. Då hör jag Hitlers röst. Man kan inte gömma en miljon dödade svenskar under ett ord som ”abortfrågan”, lika lite som man kan gömma sex miljoner dödade judar i ordet ”judefrågan”. Under andra världskriget diskuterade man på allvar: Har judar rätt att leva, eller är det helt ok att Tyskland dödar människor i industriell skala? Och medan man pratade och diskuterade i neutrala Sveriges salonger, fortsatte Förintelsen i Auschwitz – liv efter liv, dag efter dag, månad efter månad. Och i Sverige fortsätter aborterna: 100 barn varje dag, ett barn varje kvart: idag, imorgon, i övermorgon – tills någon gör något. Vad gjorde Sifra och Pua i den gammaltestamentliga texten? De var barnmorskor, de hade en kallelse så att de stod i Livets tjänst. Men de fick en dödens befallning från Farao, från den lagstiftande, dömande och verkställande makten: är det gossebarn ska 4 ni döda dem (idag är det snarare flickebarn som blir utvalda till att dödas genom könsselektiv abort – 35 miljoner i Kina). Så överheten sade ”döda”, men vad står det i texten? Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. (2 Mos 1) De ”fruktade Gud”, de hade vördnad för Livets Skapare, de ställde sig på Livets sida. De gjorde som apostlarna, ”man måste lyda Gud mer än människor” (Apg 5:29). För det ligger mer i de orden, att de ”fruktade Gud”, än att de var lite religiöst troende. Det betyder att de hade respekt för honom som har sagt: Den som utgjuter människors blod, hans blod ska utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild (1 Mos 9:6). De var rädda för det straff som väntar en mördare. Aposteln Johannes säger, i 1 Joh 3:15: ingen mördare har evigt liv i sig. Han talar om dödssynd (1 Joh 5:16). Finns det en synd som är större än alla andra, en synd drar oss ner mot helvetets djup, så är det just mord på en människa som är skapad till Guds avbild. Och därför vill jag, med Bibelns auktoritet bakom mig, säga det som Kyrkan och den kristna traditionen har sagt i tvåtusen år: Ingen kristen människa ska komma i närheten av att medverka till en abort och på så sätt riskera sin odödliga själ. Sedan är Gud inte ute efter att straffa och fördöma. Han vill omvända och upprätta, det finns ingen synd som är starkare än förlåtelsen i Jesu namn och blod. Inte ens mord på Guds avbild. Paulus hade medverkat till avrättningar av kristna, och han sade senare i sitt liv: ”Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv” (1 Tim 1:15-16). Det finns ingen synd som är starkare än förlåtelsen i Jesu namn och blod – men Jesus har gjort det tydligt hur vi tar emot den. Genom tro och omvändelse. Genom att hugga bort den delen av vårt liv som vill dra oss ner mot helvetet och låta oss föras in i livet. Att vara kristen är att ta emot Kristusbarnet och inte ha del i Herodes vansinne, i hans skräck för att förlora sin makt och sitt självbestämmande. Att vara kristen är att vara modig – det mod som Kristus visade när han kom ner från himlen, det mod som Maria visade när hon sade ja till att föda honom, det mod som varenda kvinna visar när hon föder sitt barn med korsets smärta för att ge världen liv, för att ge världen en framtid och ett hopp. Världens framtid hänger på att det finns modiga mammor och beskyddande fäder. Jag avslutar med att läsa om hur det gick för Sifra och Pua: Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, välsignade han deras hus. (2 Mos 1:21) 5