4. Vad vill jag egentligen?
Anteckningar från A-retreat 2007 med Magnus Malm
Ibland händer det att man får ett ryck och blir inspirerad att läsa Bibeln på allvar,
skaffar bibelstudieplan och kommentar och läser varje kväll… tills det börjar glesna
och mattas av. Då kanske man lägger skuld på sig själv, en dålig kristen, eller
försvarar sig med att skylla på sin arbetssituation…
Men det kan vara värt att fråga sig – finns det något annat som gör att jag inte gör det
som jag i teorin vet är viktigt för mig? Något annat, som skulden blir en rökridå för?
Jesus berättade en liknelse:
Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå
i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick.
Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick
inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?
(Matt 21:28-31)
Yta
Djup
Den ene
Den andre
NEJ
------JA
JA
------NEJ
Den ene sonen käftar emot för att det är pappa som säger åt honom, men när han väl
kommer utanför pappas magnetfält tänker han till en extra gång, och går. Den andre
sonen svarar direkt som han uppfattar att pappan vill… är han rädd? Han svarar
som man ska svara, men sedan finner han att egentligen inte vill.
För båda tog det TID att upptäcka vad de djupast ville. De hade inte omedelbar
kontakt med sitt inre.
Man kan inte alltid tala om ”min vilja”, utan ibland om ”mina viljor”. Vi kan ha en
vilja uppe på ytan, i det medvetna, och en annan djupt inom oss, djupviljan.
Där min skatt är, där min skatt faktiskt verkligen är, dit kommer mitt hjärta att söka
sig.
I protestantisk tradition, både luthersk och frikyrklig, har människans vilja ofta setts
som ond. Guds vilja går vanligtvis på tvärs mot min. Därifrån kommer uttryck som
”det är så roligt att det måste vara djävulen”.
Så har barn uppfostrats inte till att lyssna efter sin egen vilja, utan efter att pappa &
mamma alltid vet bäst. En hel kultur har fjärmats från sin djupvilja, anpassar sig utåt,
lyssnar inte inåt. ”Älskar du mamma? Älskar du Gud?” – ”Ja”, svarar jag som jag
blivit lärd.
Men Gud vill inte att vi säger ja till hans vilja tvärtemot vår egen vilja, utan med vår
egen vilja.
En präst satt nedsliten efter många års arbete i församlingen. Han fick frågan: ”Vad
skulle du helst av allt vilja göra?” Hans blick var tom. ”Jag vet inte.” I det tillståndet
kan han inte söka Guds vilja. Gud svarar inte på den frågan när han inte har kontakt
med sin egen vilja och sitt eget inre till att börja med.
Där befann sig fariséerna. De kunde inte läsa av sig själva inåt, de hade tappat
kontakten med sin egen vilja. De styrdes av rädsla, av religiöst grupptryck, av en
dömande miljö som hade format dem.
De vet inte vad de drömmer om. Men våra drömmar har mycket med Guds vilja att
göra. När vi söker Guds vilja kan det vara klokt att först locka fram våra drömmar,
för ”Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall
ske” (Fil 2:13). En fråga: om du hade en trollstav, vad skulle du göra då?
Djävulen vill utplåna min vilja. ”Ni vet att när ni var hedningar drogs ni viljelöst
med, bort till de stumma avgudarna” (1 Kor 12:2). Men ”där Herrens Ande är, där är
frihet” (2 Kor 3:17). Gud tar inte över, ”profeternas andar underordnar sig
profeterna” (1 Kor 14:32). Han vill inte krossa min vilja, utan upprätta den så att en
verklig relation blir möjlig mellan oss. Paulus bön är att min inre människa ska få
kraft och styrka (Ef 3:16), inte att den ska utplånas så att Kristus kan ta dess plats.
Finn djupviljan. Fråga dig: Vad ger mig glädje? Och vad väcker motstånd hos mig?
Den religiöse måste tänka till: inte vad som borde ge mig glädje, utan vad som faktiskt
gör det. Kroppen är här en hjälp. För Magnus Malm är det när han får sadla hästen
och rida ut. Vad är det som får dig att känna ”det är gott att leva”?
Och motsvarande om det kommer hjärtklappning, svett, plötslig trötthet, protester…
fråga då Gud, fråga inåt – vad är budskapet här? Lyssna till signalerna och sluta
låtsas.
Malm hörde om en präst som efter pensionen vid 65 aldrig mer satte sin fot i en
kyrka. Och han undrade: hur orkade denna människa fram till 65? Hur höll han ut?
Och vad kunde han förmedla som präst till församlingen?
Så, om jag nu inte kommer till att be eller läsa Bibeln – vad berör det på? Är det för
att jag inte vill? Det första steget är i så fall att erkänna detta för Gud – det öppnar
möjligheten till att ta reda på varför och få en förändring.
All sanning, hur oandlig den än låter, är en kontaktyta mot Gud, som ”har behag
till sanning i hjärtegrunden” (Ps 51:8).
Vad beror då motståndet på? Hur ser jag på Gud egentligen? Hur upplever jag att
Gud ser på mig?
(Tänk dig att du möter en människa som är artig på ytan, men som på djupet
kommunicerar ett ”nej”, att han inte vill träffa dig. Är det sådan jag ser Gud? Eller är
jag sådan gentemot Gud?)
Ser Gud mig när jag gör ingenting? Eller ser han bara det jag gör för honom i kyrkan?
Är jag en slav eller är jag en son eller dotter? Slaven är där för att det är hans jobb
(som prästen före 65), för att hans egen vilja inte styr, men barnet är där för att det
hör hemma där. Och vi ÄR Guds barn (1 Joh 3:2). Men det kan behövas tid innan
detta tränger in i oss (Joh 8:31-39).
Margareta Melin sade: ”Det kallades evangelium för att det hade en lättande effekt
på människor.”
Om jag upplever Gud som kluven, kommer också min respons till honom att vara
kluven. Men Kristus är inte både ja och nej, han är bara JA (2 Kor 1:19). Herren är EN,
Kristus är inte delad. Och bara när jag inser Herrens oreserverade JA till mig, kan jag
gensvara på det med ett lika odelat JA.
REFLEKTIONSÖVNING
Tänk igenom en vanlig vecka av ditt liv. Vad ger dig glädje på djupet? Och vad
väcker ett motstånd i dig?
