PREDIKAN-Trettondedag Jul 2017
1 Kung.10:1-7,Ef.2:17-19,Matt.2:1-12
Guds härlighet i Kristus
I nästan varje hus i hela Sverige hänger den, hela advent;
Betlehemsstjärnan.
Den som ledde de österländska stjärntydarna till Jerusalem.
Det står ingenting om att de var tre och hette Kaspar, Melchior och
Balthasar. Det är legendmakare som har hittat på det. Men det
finns alltid korn av sanning också i legender.
Det första kornet är att vi ofta ser dem avbildas som tre kungar,
varav den ene till och med ska ha varit svart, alltså afrikan.
Men de kom från österlandet, och med det menas det stora
persiska riket i nuvarande Irak och Iran. Där fanns en lång tradition
av stjärntydande, alltså det vi skulle kalla astrologi. Helt enkelt tron
att stjärnor och planeter och deras rörelser på himlen hänger ihop
med vad som händer här på jorden. I staden Ur fanns en akademi
av stjärntydare som studerade himlen och försökte utläsa budskap
ur himlakropparnas ställning. Den vetenskapen är inte utdöd. Det
finns mängder av böcker också idag om hur stjärntecknen påverkar
oss.
Men dessa stjärntydare var nog inte enbart himlaskådare. Den
persiska regeringen bestod nämligen av två olika kamrar, där den
ene bestod av magoi och den andra av sophoi- som betyder ” de
visa ”.
Båda orden är grekiska och magoi är just vad stjärntydarna
kallas i Matteus grekiska urtext. Samma ord som i vårt magi.
De var alltså antagligen högt uppsatta politiker, men på den
tiden var det alltså politik att kika i stjärnorna, att vara
magiker.
Och vad hade de sett?
De säger det själva när de möter kung Herodes i Jerusalem;
Vi har sett hans stjärna gå upp…
De var övertygade om att en kung hade fötts just här, i
Judeen- Hur kunde de tro det?
Det märkliga och intressanta är att just vid den här tiden,
några år före vår tideräknings början visade sig just en starkt
lysande stjärna på himlen över österlandet.
Med hjälp av regentlängder och modern forskning vet vi att
Jesus måste ha fötts tidigare än år 0 eftersom kung Herodes
dog senast år 1 f.Kr. Och i aug månad år 2 f Kr steg planeten
Jupiter upp över horisonten strax innan soluppgången och
rörde sig under en tid fram och tillbaka över Lejonets
stjärnbild. Jätteplaneten lyste starkt och vid olika tillfällen var
den så nära flera andra planeter i vårt solsystem så att dess
sken måste ha varit imponerande.
Jupiter var kungsplaneten, och när den lämnade solen såg
man budskapet om en ny kung. Lejonet var symbolen för
Judeen. Alltså ett och ett blir två; en nyfödd kung i Judeen.
Dessutom stod Jupiter också i Venus stjärnbild vid något
tillfälle och Venus är ju den moderliga symbolen.
Under hösten började så Jupiter röra sig rakt västerut, mot Judeen,
och den 25 december stod den stilla över Jerusalem, eller över
Betlehem, som ju ligger nära Jerusalem.
Nu står alltså magerna där, de mäktiga persiska politikerna ,och
frågar kung Herodes var den nyfödde kungen finns. De trodde
kanske att det måste vara en av hans söner som kommit till världen
Herodes får hjärtsnörp av skräck. Han var nämligen inte måttlig
misstänksam och sjukligt paranoid. Flera av hans söner hade fått
sätta livet till i hans utrensningsaktioner.
Och folket i Jerusalem förstår ju också att det måste vara storpolitik
på gång med en stor persisk delegation på besök. Alla blir
upphetsade och ryktena går.
Men Herodes vet råd. Han låtsas intresserad av den nyfödde
kungen men inser genast att det måste vara Messiasdrömmarna
som ligger bakom här. Judarnas vise män inkallas och de talar om
att hos profeten Mika står det att Messias ska föda i Betlehem.
Herodes skickar dem alltså dit, och där finner de till slut barnet och
Maria, hans mor. Märkligt nog nämns inte Josef. Men de har funnit
vad de söker. Stjärnan har lett dem rätt. Stjärntydande är för det
mesta rena fantasier men just där och just då använde sig Gud av
stjärnor och planeter för att leda de österländska stjärntydarna till
den nyfödde kungen. Förstod de att det var Guds Son de hyllade
med guld, rökelse och myrra?
Det vet vi inte, men vad ser du och jag i scenen med de tre vise
männen, som faller på knä för Jesusbarnet i krubban? En av de mest
avbildade världshistoriska händelserna som finns.
Och vi kan vara säkra på att denna händelse inte är en
legend. Det Matteus berättar har hänt. Maria blev säkert lika
häpen som vi skulle ha blivit över stjärntydarnas besök, men
ändå inte oförstående. Hennes lille gosse var ju en kung,
precis som ärkeängeln hade sagt, 9 månader tidigare;
Han ska bli stor och kallas den Högstes Son. Herren Gud skall
ge honom hans Fader Davids tron och han skall härska över
Jakobs hus för evigt och hans välde ska aldrig ta slut.
Och denna fader Davids tron och Jakobs hus, det är inte en
liten kustremsa vid Medelhavet, utan ett världsrike idag.
Hans välde finns överallt i hela världen. Hans ord och
handlingar är spridda på alla språk och han vill göra alla
människor till sina lärjungar.
I Jesus Kristus, Guds Son, blir Gud ärad och förhärligad.
Men om hans härlighet ska kunna lysa upp vår värld hänger
på oss. Vi som är kristna, vi som vill vara hans lärjungar.
Han lyser genom oss och våra liv.
Inte därför att vi är perfekta och felfria, utan därför att hans
kärlek och hans godhet växer i oss.
Paulus säger dig ett tillfälle att nu lever inte längre jag utan
Kristus lever i mig.
Och med det menar han att när vi tror på Jesus påverkar han
oss så att man säga att han verkligen lever i oss. Han är en
levande Herre, inte en död profet som vi kan lära oss något
av. Hans liv blir vårt liv. Hans kärlek strömmar fram som en
inre källa i oss.
När vi läser eller hör evangeliet om honom, när vi ber, lovsjunger
och tar emot nattvarden, då är han där, levande och uppstånden, i
oss och med oss. Detta är inkarnationens mysterium; Gud blir
människa, Ordet blir kött.
Det lilla barnet i krubban som de österländska stjärntydarna ser,
den lille pojken i Nasaret som växer upp i en vanlig judisk familj,
ynglingen som blir snickare och vid 30 års ålder blir predikant och
undergörare, är månens bror och stjärnornas kamrat för att citera
Hjalmar Gullbergs Förklädd Gud.
Javisst, han är verkligen inte bara en judisk Messias utan Skaparens
Son, född före all tid, innan universum ännu fanns, och när tiden är
inne så pekar stjärnor och planeter ut hans födelse.
För oss, med våra små adventsstjärnor i fönstren; en påminnelse
om honom som i slutet av vår Bibel, i Uppenbarelsbokens 22 kapitel
säger: Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande
morgonstjärnan.
Måtte hans ljus lysa för oss och i oss nu och alltid.
