Blivande minneslucka?

Blivande minneslucka?
-En samtidsarkeologisk diskussion om minne och glömska kring Uddevalla folkets park
Jienny Lindblom
Institutionen för historiska studier
AE1333, självständigt arbete . Ht 2009
Handledare: Anders Gustafsson
Abstrakt
Lindblom, Jienny 2009: Blivande minneslucka? En samtidsarkeologisk diskussion om minne
och glömska kring Uddevalla folkets park: C-uppsats. Arkeologi. Göteborg:
Göteborgsuniversitet institution. Historiska studier
Uddevalla folkets park öppnades, på sin nuvarande plats, år 1920 och står nu inför att rivas då
endast kiosken planeras att få stå kvar. Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka
faktorer som får oss människor att minnas respektive glömma materiell kultur. Hur dessa
faktorer påverkar det gemensamma samhället och om kioskens bevarande är representativt för
det kollektiva minnet, när Uddevalla folkets park rivs.
De metoder som använts i undersökningen är: en vetenskaplig litteraturstudie, kritisk läsning
av tidningsartiklar från 1920-2002 rörande Uddevalla folkets park, beslut från
parkkommitténs sammanträden från 1920-1978 samt undersökning av videoupptagningar från
Uddevalla kommuns fullmäktigesammanträden.
Undersökningen resulterade i slutsatsen att kiosken endast kan bli en långvarig påminnelse
om någon form av minnestavla monteras upp på kiosken och påminner det kollektiva minnet
om Uddevalla folkets park.
Nyckelord: Uddevalla, folkets park, kollektivt minne, samtidsarkeologi, minne, glömska
2
Innehållsförteckning
Inledning ...............................................................................................4
Syfte ................................................................................................................................................... 4
Frågeställning ..................................................................................................................................... 5
Disposition.......................................................................................................................................... 5
Avgränsning........................................................................................................................................ 5
Källkritik.............................................................................................................................................. 6
Metod och Material ........................................................................................................................... 6
Begrepp i uppsatsen ........................................................................................................................... 6
Teori ......................................................................................................7
Arkeologi och samtiden ........................................................................8
Varför gräva i samtiden? .................................................................................................................... 9
Vad är samtid och när börjar den? ................................................................................................... 11
Forskningshistoria ...............................................................................11
Att minnas och glömma materiell kultur.............................................13
Det enskilda minnet, den enskilda glömskan ................................................................................... 14
Selektivt minne, Selektiv glömska .................................................................................................... 15
Kollektivt minne, kollektiv glömska .................................................................................................. 16
Vad får oss att minnas, vad får oss att glömma? .............................................................................. 17
Hela Folkets park ................................................................................18
Uddevalla folkets park ........................................................................20
Bakgrund .......................................................................................................................................... 23
Ett besök i Bohuslänsmuseums länsarkiv ......................................................................................... 24
Den politiska diskussionen kring Uddevalla folkets park .................................................................. 25
Kiosken ...............................................................................................26
Vad innebär kioskens bevarande? ................................................................................................... 28
Sammanfattande diskussion ................................................................29
Varför ska vi gräva i vårt nära förflutna? .......................................................................................... 29
Vad har minnet med materiell kultur att göra? ................................................................................ 29
Vad får oss att minnas och vad får oss att glömma? ........................................................................ 30
Är kioskens bevarande representativt för det kollektiva minnet?.................................................... 31
Övriga referenser ............................................................................................................................. 35
Arkiv ................................................................................................................................................. 35
Bildreferenser................................................................................................................................... 36
Bilaga 1 ...............................................................................................37
3
Inledning
Jag satte mig på den överväxta trappan och blickade ut över den övergivna parken. Det var
något med det kalla, förfallna och tomma som fascinerade mig och jag kunde inte sluta suga
in den smått absurda stämningen. Jag har så länge jag minns blivit berörd av det övergivna,
undrat och fantiserat om varför vi människor plötsligt bara släpper taget om en plats och låter
den falla i glömska.
Parken kändes så nära på något vis och den bar på tydliga spår från en storslagen tid, där
parkettgolvet på dansbanan nog aldrig förväntade sig att rasa samman och bli helt
oigenkännligt. Det var med sorg i hjärtat jag strosade runt i parken och tittade på de
byggnader som nu är bortom all räddning. De är genomruttna och fyller ingen funktion i det
samhälle jag tillhör. Ändå vill jag slå ett slag för denna samtida lämning, som en viktig del i
vår kulturhistoria.
Minnet är en stor del av mitt intresse för övergivna platser, eftersom det oftast är minnet av
platsen jag söker svar på. När jag satte mig på trappan och hade sorterat klart mina egna
minnen av parken och hur jag hade varit där och lekt som barn, redan då sönderfallet och
bortglömt, började andra minnen dyka upp. Minnen som inte var mina utan minnen som blivit
berättade för mig och det fick mig att fundera på följande frågor.
Vad minns vi av saker som inte längre finns kvar? Hur kan vi glömma en händelse om vi
kontinuerligt blir påminda av den via materiella spår?
Uddevalla folkets park öppnades 1920 men kommer snart att rivas och ersättas av bostadshus
där endast en kiosk kommer att stå kvar. Kommer samhället i framtiden minnas folkets park i
Uddevalla via kiosken, eller kommer kiosken endast att förbli en kiosk?
När jag började fundera över vad jag verkligen ville skriva om, var det minnet av folkets park
som dök upp. De flesta jag pratar med, om min uppsats, ifrågasätter varför vi ska gräva
samtida lämningar. Arkeologi har blivit definierat som en strävan efter att förstå människans
historia, vilket borde vara oberoende av tid. Frågan som borde ställas är inte varför vi ska
gräva i vår egen samtid, utan varför vi inte ska gräva!
Syfte
Syftet med min uppsats är att undersöka vilka faktorer som får oss människor att minnas
respektive glömma materiell kultur. Hur dessa faktorer påverkar det gemensamma samhället
och om det är ett representativt för det kollektiva minnet att endast bevara kiosken när
Uddevalla folkets park rivs.
4
Frågeställning
Varför gräva i det nära förflutna?
Vad har minnet med materiell kultur att göra?
Vad får oss att minnas och vad får oss att glömma?
Är kioskens bevarande representativt för det kollektiva minnet?
Disposition
Min uppsats kommer att behandla tre delar där den röda tråden är minnets roll i den materiella
kulturen. Den första delen av uppsatsen kommer att ta upp samtidsarkeologi och varför vi ska
gräva i vårt nära förflutna. Att en arkeologi av samtiden behövs eftersom skriftliga källor inte
alltid ska ses som sanna, eftersom människan inte alltid minns rätt.
Andra delen tar upp hur minnet och glömskan har starka band med objekt och att minnet kan
se olika ut. Alla subjekt upplever händelser olika beroende på flera faktorer som t e x hur de
växt upp, vad de tidigare varit med om och hur deras samtid ser ut. Detta bidrar till att alla
vittnesmål är på något sätt en ny vinkling av vad som hänt, där författarna till det historiska
skrifterna selektivt väljer det som de själva och det samhället anser viktigt just då, i deras egen
tid.
Andra delen behandlar även tre typer av minne; enskilt, selektivt och kollektivt minne
respektive glömska. Hur samhällets gemensamma minne utnyttjas och används av olika
maktsystem och hur det kollektiva minnet respektive glömskan kan verka på egen hand.
I den tredje delen tar uppsatsen upp Uddevalla folkets park som en historisk plats. Vad en
folkpark är och hur Uddevalla folkets park använts och övergivits och hur Uddevalla kommun
ignorerat tidigare bestämmelser och låter parken förfalla i väntan på rivning. Jag diskuterar
även kiosken som står utanför parkens entré och vad kioskens bevarande betyder för det
kollektiva minnet av Uddevalla folkets park.
Avgränsning
För att kunna fördjupa uppsatsen har jag avgränsat mig till att diskutera ur ett
samtidsarkeologiskt perspektiv och då fokusera mig på Uddevalla folkets park och kiosken
som står utanför parkens entré.
Det finns flera olika varianter av minne respektive glömska och jag har därför avgränsat mig
till att diskutera tre typer av minne och glömska, enskild, selektiv och kollektiv. Varför jag
valt att endast diskutera tre typer av minne respektive glömska är för att kunna hålla ihop
ramarna kring uppsatsens relevanta diskussion.
5
Källkritik
När det kommer till kapitlet om Uddevalla folkets park, har jag endast kunnat använda en bok
för mina källor. Jag har dock bekräftat bokens innehåll genom att undersöka tidningsarkivet
och protokoll ur parkkommitténs sammanträden. De uppgifter som jag inte kunnat bekräfta
genom parkens sammanträdesprotokoll och tidningsartiklar har jag valt att utesluta från mitt
arbete.
Metod och Material
De metoder jag har använt mig av är: En vetenskaplig litteraturstudie, kritisk läsning av
tidningsartiklar från 1920-2002 rörande Uddevalla folkets park, beslut från parkkommitténs
sammanträden från 1920-1978 och en undersökning av videoupptagningar rörande
Uddevallas kommunfullmäktiges sammanträden.
Det material jag har använt mig av är: Politiska dokumentationer och videoupptagningar
angående rivning, bevarande, kulturminnesprogram och detaljplaner från Uddevalla kommuns
hemsida bestående av beslut i kommunfullmäktige rörande Folkets park och kiosken utanför
parkens entré. Jag har använt mig av vetenskaplig litteratur inom forskningsområdena
samtidsarkeologi och minnet samt glömskans roll i materiell kultur. Jag har även forskat i
föreningsarkivet på Bohusläns Museum i Uddevalla, för att ta del av och undersöka
fotografier, ritningar, tidningsartiklar, protokoll från parkkommitténs sammanträden och
ekonomiska påverkningar som bidrog till parkens förfall.
Begrepp i uppsatsen
I min uppsats finns fyra begrepp som är av central vikt för mitt arbete. För att förtydliga vad
begreppen kollektivt minne, kollektiv glömska, historisk plats och materiell kultur syftar på,
har jag i detta avsnitt valt att definiera dem kring ett exempel. Den 11 september 2001
rammade två flygplan World Trade Center på Manhattan, New York. En händelse som inte
endast berörde USA, händelsen skakade även hela världen. På grund av hur omfattande
konsekvenserna blev av den historiska händelsen, skapades flera former av det gemensamma
minnet. Minnet av händelsen ser exempelvis ut på olika sätt beroende på om vi är i USA eller
mitt i ett Al Kajda läger. Det viktigaste att komma ihåg är att händelsen inte endast skapade
gemensamma minnen, det skapade även ett enskilt minne, då de flesta i världen som berördes
av händelsen, kommer ihåg exakt vad de gjorde när flygplanen rammade de två tornen.
Kollektivt minne: är samhällets gemensamma minne som riktas mot samma håll för att skapa
en enighet och samhörighet (Kohl et.al 2007:21). När de två flygplanen rammade World
Trade Center, skapade händelsen ett kollektivt minne som nu är riktat mot Ground Zero där
den materiella kulturen bär på det kollektiva minnet.
Kollektiv glömska: är en gemensam glömska där samhället gemensamt glömmer en större del
av historien, vilket kan utnyttjas av maktutövare för att rikta om samhällets tillhörighet eller
6
skaka om en större makt genom att förinta ett maktmonopol (Forty1999:1). Exempelvis
förstörelsen av byggnaderna Twin Towers och Pentagon.
Historisk plats: är en artegen och speciell plats som både materiellt och immateriellt bär på
berättelser. Platserna har ofta sin egen historia med ett tidsdjup som manifesterar sig i ett
allmänt tidslager, men platsen kan även vara skapad i ett enda samband under en given tid, till
exempel platsen Ground Zero. Generationer av historier flätas samman i platsen oavsett om
den fysiskt varierar sig eller inte (Raä 2007:10).
Materiell kultur: är de materiella komponenter som bidrar till gemensam kultur. Exempelvis
minnesmonumenten på Ground Zero som uppfördes för att påminna världen om händelsen
den 11 september.
Teori
För att kunna närma mig samtidsarkeologin och minnets respektive glömskans roll i materiell
kultur har jag valt att arbeta utifrån ett minnesfenomenologiskt perspektiv.
Minnesfenomenologin härstammar ifrån Edmund Husserls fenomenologi (Ricoeur 2005:39).
Husserl ser subjektets erfarenhet som en mittpunkt, men söker även relationen mellan
erfarenhet och det subjekt som upplever (Jensen & Karlsson 2001:77).
En arkeolog som använder sig av fenomenologi är Christopher Tilley (Tilley 2006). Tilley
argumenterar för att när människan skapar ett monument eller förändrar landskapet på något
annat sätt, skapas en relation, ett minne mellan subjektet och tinget vilket resulterar i att tinget
minns subjektet även efter subjektets död. Objektet kan ses som en förlängning av den
enskilda människans erfarenhet. Denna erfarenhet påverkar även de människor som lever
efter skaparens död eftersom objektet fortsätter att skapa minnen och på så sätt nya
erfarenheter (Cornell & Fahlander 2002:55).
Minnet har starka band med plats och är en central fråga för bland andra filosofer som Freud ,
De Certeau, Husserl och Ricoeur. De nämnda filosoferna delar alla teorin om att platser,
erfarenheter och minnen är sammanflätade och är beroende av varandra (De Certeau 1984;
Freud 1983; Ricoeur 2005). Det vi känner och upplever på en plats är en nödvändig
utgångspunkt i vår tolknings process om vi ska kunna förstå hur platsen upplevts och hur det
kollektiva minnet är en del av det tolkade objektet. Vi måste ta hänsyn till att alla platser hela
tiden skapar nya minnen kring materiell kultur och om omgivningen förändras, förändras även
det kollektiva minnet (Van Dyke & Alcock 2003:5-6).
Minnesfenomenologins två huvudfrågor är vem som minns och vad vi minns då frågan vem
haft högre prioritet än frågan vad. Den fråga som jag har valt att strukturera
minnesfenomenologin kring är frågan vad vi minns respektive glömmer. Varför jag har valt att
arbeta utifrån vad vi minns och glömmer och inte utifrån vem som minns är på grund av att jag
anser att det är en mer givande utgångspunkt för min uppsats att koncentrera arbetet kring
7
vilka fenomen och attribut som påminner oss om tidigare händelser än perspektivet vem
(Ricoeur 2005:39-40).
Sigmund Freuds psykoanalys har inspirerat mig och har blivit av stor betydelse för mitt arbete
kring minne och glömska. Freud drog paralleller mellan hur arkeologer och psykoanalytiker
jobbar. Freud menar att både arkeologer och psykoanalytiker frambringar spillror från förr
upp till ytan genom strävan att nå det mänskliga medvetandet. Freud fördjupade även sin
metafor genom att understryka att båda disciplinerna även vill rekonstruera det de funnit i
ruiner.
Genom Freuds topografiska teori om det mänskliga medvetandet, blev hans förkärlek att
koppla ihop det arkeologiska med det psykoanalytiska uppenbar (Thomas 2009:37; Forty
1999:6). Likt en arkeologisk utgrävning är medvetandet stratifierat i flera olika lager där de
djupare lagren är längre bort från vårt vardagliga medvetande och är en sammansättning av
det förflutna, den enskilda individen och den mänskliga rasen. Freud argumenterade för att vi
aldrig fullt ut kan vara medvetna om vårt eget förflutna utan det är först när något, t e x
materiella ting, triggar vårt undermedvetna som vi minns saker vi har upplevt. Minnen är
alltså, så som Freud beskriver det i sin metafor, arkeologiska fynd, bitar av information som
tillsammans formar hela berättelsen av det enskilda subjektet och på så sätt hela
mänsklighetens historia (Thomas 2009:36-40).
Arkeologi och samtiden
Samtidsarkeologin är en multidisciplin som fått sina teorier och metoder inspirerade av flera
olika vetenskapliga discipliner, såsom antropologi, arkeologi, etnologi, historia, filosofi och
sociologi. På grund av denna heterogena bredd på forskningsområden är det svårt att få en
klar översikt men samtidigt blir det ett forskarfält fyllt med idéer och öppna sinnen (Burström
et.al 2006:8).
Arkeologer brukar generellt ignorera att tid och rum inte är en linjär företeelse utan tycker att
den existentiella dimensionen av arkeologiska objekt tillhör den subjektiva sfären, och att det
faller utanför den arkeologiska disciplinens fält. Mats Burström är en av flera arkeologer som
argumenterar för att detta är ett misstag, Burström understryker att vårt arkeologiska mål inte
enbart är att söka svar på vad människor i förhistorien gjorde med materiella objekt, utan även
vad dessa objekt gör med oss. För att nå det ovannämnda målet är det nödvändigt att tänka på
den emotionella potentialen av reflektioner som kan återspeglas i ett objekt (Burström
2009:142).
Arkeologin utvecklades som en disciplin som i de flesta fall endast berörde förhistorien, en
disciplin som inte bara ska bekräfta de historiska källorna utan även kunna avslöja ny fakta
som ligger djupt begravd i jorden och i mänsklig glömska. De traditionella arkeologerna
lämnade allt som hade att göra med historisk tid och samtid till historikerna. Sedan 60-talet
8
har inställningen sakta förändrats och nu på 2000 talet är arkeologin inte längre definierad av
en viss tidsperiod.
William Rathje uttryckte att arkeologi inte längre kan definieras av varken grävning eller
enbart av gammal data. Det ska vara en fokusering på interaktion mellan materiell kultur och
mänskligt beteende, oavsett tid och rum.
William Rathje försöker förklara forskningsfältet med hjälp av tre aspekter. Första aspekten
har ett intresse i populärkultur, vilket manifesterar sig arkeologiskt i ”tänk om” lekar: ”Tänk
om arkeologer skulle gräva det som återstår av oss om tusen år, vad skulle deras fynd säga om
oss?”. Andra aspekten är mer reflekterad och för ihop materiell kultur med mänskligt
beteende, men gör det på ett passivt sätt så det enbart blir ett letande av materiella objekt som
kan motsvara de sociala eller ideologiska perspektiv i ett samhälle. Tredje aspekten är
definierad av att materiell kultur inte är passivt utan kan reflektera tillbaka på oss på oväntade
sätt (Buchli & Lucas 2001:3-5).
Varför gräva i samtiden?
Samtidsarkeologi är till synes det motsatta mot den traditionella arkeologin. För det första för
att den rör nutiden och inte det förgångna och för det andra på grund utav att den behandlar
kontexter som är diskursivt rika och fulla av texter.
Ett problem i samtidsarkeologin är distanseringen från den historiska arkeologin, eftersom
samtidsarkeologin är väl dokumenterad, borde det ses som en viktig del att koppla ihop
samtidsarkeologin med skrivna källor (Buchli & Lucas 2001:5-8). Idag finns de flesta
historiska och samtida händelser väl rapporterade på flera olika sätt, vad det arkeologiska
fältet kan ge som de skriftliga källorna inte kan är att belysa den enskilda människans bild av
en större historisk händelse. En småskalig historia kan ge ett mer humant perspektiv på en
storskalig händelse som vi annars kan få en färgad bild, bland annat av politiska och
ekonomiska påverkningar. Om vi inte angriper de historiska händelserna ur ett småskaligt
perspektiv kommer vi aldrig kunna närma oss de enskilda subjekten och hur de blev
påverkade av händelsen.
Att tänka på är att det viktigaste i samtidsarkeologi är kanske inte alltid det material som
arkeologer gräver upp ur jorden, utan det kan även vara den lokala befolkningens berättelser
och minnen som är huvudsaken i en samtidsarkeologisk undersökning. Det är dock oftast de
arkeologiska fynden som sätter igång människors minnesprocess, utgrävningar borde därför
alltid vara en prioritet när det kommer till samtida lämningar. Det arkeologiska arbetet får
människor att minnas, prata och agera vilket genererar muntlig information som inte annars
skulle bli känt. De flesta människor finner mer gemensamt med det nära förflutna, där de har
mer vetskap om vad som skett än de händelser i förhistorien som inte känns lika nära
(Burström et.al 2006:8-9).
Förutom att ge ett bredare perspektiv och komplettera de skriftliga källorna finns det fler
aspekter i det samtidsarkeologiska arbetet att ta hänsyn till. Att gräva i samtiden är att gräva i
9
minnen som människor blir direkt berörda av, det kan innebära en känslosam resa för både det
enskilda subjektets minne och det kollektiva minnet. I vissa fall kan det vara tragedier eller
andra saker som medvetet ignorerats för att undvika någon form av känslomässig kollision
eller kollaps (Buchli & Lucas 2001:13-14).
Då dyker genast frågan upp om hur arkeologer hanterar känsliga frågor eller känsliga minnen
som kan få de berörda människorna att behöva prata ut med någon som kan hantera
människor, som till exempel beteendevetare eller psykologer. Det viktiga i sådana situationer
är ett samarbete mellan de olika disciplinerna och att arkeologer frågar om hjälp när deras
egen förmåga och kunskap inte räcker till. Eftersom de flesta människor fortfarande lever och
är en del av den historia som samtidsarkeologer gräver fram och undersöker öppnas oftast
debatter även arkeologer emellan, vart gränsen går.
Shanks, Platt och Rathje är exempel på tre arkeologer som vill belysa vikten av att det inte
borde finnas en gräns, utan att viktiga, känsliga händelser som ligger nära oss själva borde
prioriteras lika mycket som händelser som hände för länge sedan (Holtorf & Piccin 2009:22).
Shanks, Platt och Rathje öppnade upp för ett arkeologiskt samtal om den etiska delen som
samtidsarkeologin kan komma i kontakt med i en undersökning. Samtalet öppnades upp 2004
i samband med att Shanks, Platt och Rathje var med och öppnade en utställning med
arkeologiska fragment från 11 september 2001. Expositionen kallades för ” Bearing Witness
to History” där människor kunde följa händelseförloppet genom berättelser, fotografier och
dokument rörande händelser samtidigt som de kunde titta på artefakter som: en smält
dataskärm från pentagon, förstörda kläder, en exitskylt mm.
Shanks skriver att det är vanligt att människor anser att arkeologi endast är en teknik för att nå
och reparera det förflutna, men vill använda World Trade Center projektet som ett avstamp
från denna teori och belysa att arkeologi även kan användas i de händelser som skett nyss.
För att sammanfatta menar Shanks att arkeologi speglar på lämningar, hur människor
interagerar med dessa lämningar, hur människor förhåller sig till dem i vardagen och som ett
materialiserande av upplevda historiska händelser. Arkeologi handlar inte bara om förhistoria
utan om människor som lever idag, deras materiella lämningar, vad de väljer att spara och
kasta (minnas/glömma) och hur de upplever och modifierar samhället. Det är en balansgång
mellan det som varit, det som är och det som kommer att ske och det är viktigt att arkeologin
får vara med i alla tre ingångar (Shanks 2003).
…/the intimate connection between all this and an utopian frame of mind,
archaeology is not just about the past, but about desired futures too. And the stuff
of it all is garbage. So - archaeologists deal in garbage, though this is often denied.
We make two broad points (Shanks 2003, blogg).
10
Vad är samtid och när börjar den?
Den historia som har verkat och som verkar, har sin utgångspunkt i samtiden. Vår nutid
påverkar allt ifrån hur vi upplever till hur vi tolkar. Alla tolkningar återspeglar den tid då de
tillkom.
Samtidsarkeologi är ett luddigt begrepp med många försök att få det låta enkelt, där samtiden
syftar på det nära förflutna. Det komplexa är att kunna sätta gränsen för när det samtida börjar
och att det inte enbart uppfattas som ett tidsmässigt begrepp utan även kan ha andra betydelser
i andra sammanhang. Som till exempel samtida musiker där begreppet syftar på att musikern
fortfarande är i livet.
Vad som är relevant eller inte i samtidsarkeologin spelar ofta roll på det forskande subjektets
egna värderingar, vilket medför en personlighetsbaserad forskning. Mats Burström
argumenterar för att ha en öppen attityd gentemot dessa lösa gränser och att det ter sig logiskt
att låta samtidsarkeologins kronologi ha sin utgångspunkt där den historiska arkeologins
praktik slutar. Burströms utgångspunkt för att definiera hur långt bak i tiden samtiden sträcker
sig, är så långt tillbaka som de nu levande människors minns. Eftersom vi människor kan
överta andra människors minnen, bli bilden genast komplicerad. I Burströms resonemang tar
han upp exemplet att om en 90 åring minns tillbaka till 10 årsåldern är vi tillbaka 80 år i tiden
och om 90 åringen då berättar ett minne från 10års åldern för en person i 10 årsåldern som i
framtiden kan minnas på ett motsvarande sätt är vi tillbaka 160 år i tiden(Burström 2007:1214). Utgångspunkten för när samtiden börjar kan därför lätt bli kryptisk men syftar på tiden
som samhället fortfarande kan minnas och ser som sin egen tid, sitt nära förflutna.
Definieringen av samtidens gränser kan inte bli definierad av precisa årtal utan är alltid ett
resultat av det forskande subjektets egna värderingar om vad samtid är.
Forskningshistoria
Jag vill inte göra anspråk på att skriva en fullständig forskningshistoria, utan vill adressera
mitt forskningsfält så att läsaren ska få ta del av den forskning som varit relevant och gjort
mitt arbete möjligt.
Samtidsarkeologin är en relativt ny del i den arkeologiska disciplinen, där samtidsarkeologin
koncentrerar sig på det nära förflutna och hur samtiden påverkat människor. Det var på 60talet som ramarna började brytas och när 2000-talet kom hade hela attityden förändras och
arkeologi definieras inte längre av en viss tidsperiod.
William Rathje är den arkeolog som betytt mest för den ovannämnda utvecklingen och hans
soparkeologi är det mest refererade exemplet i arbeten och böcker om samtidsarkeologi.
11
Rathje och hans studenter undersökte sopor för att sedan jämföra dem med vad de människor
som slängt soporna själva uppger i enkäter och intervjuer. Undersökningen visade att det var
en stor skillnad på vad människorna uppgav och vad som fanns, bland annat så upptäckte de
att människor underskattade sin sockerkonsumtion med 94% (Rathje 1992:70-71).
Rathjes forskning fick en omfattande betydelse för att visa på att den enskilda människan inte
alltid vet vad de själva gör. Att vi människor ibland uppfattar saker och ting olika, att
människan lätt överdriver, underdriver och i vissa fall rent av ljuger. Enkäterna var anonyma
och det kan tyckas märkligt att människorna medvetet skulle ge fel uppgifter för att höja sin
egen statistik men Rathjes forskning av sopor understryker vikten av ett samtida arkeologiskt
forskarfält för att kunna söka svar på vilka de faktiska händelserna är i de skriftliga källorna
(Buchli & Lucas 2001:3-5).
Mats Burström, Anders Gustafsson och Håkan Karlsson är exempel på tre arkeologer som
aktivt använder sig av samtidsarkeologi och har arbetat tillsammans i olika projekt. Förutom
undersökningen av den tyska V2-raket som i juni 1944 exploderade och störtade i det
småländska samhället Bäckebo, arbetar alla tre med det samtidsarkeologiska projektet om
missilkrisen på Kuba (Burström et.al 2006; Burström et.al 2009).
En av de centrala frågorna, forskat av de ovannämnda arkeologerna i samtidsarkeologin, är
minnets och glömskans roll i materiell kultur. Forskningen om minne och glömska är inget
nytt fenomen. Minnets påverkan på människors liv och hur människor påverkar minnet har
varit en del av hela den västerländska filosofins historia. Platon använde sig utav minne och
bild som ett sätt att närma sig problemet vad som är ett minne och vad som är inbillning.
Aristoteles skrev om minne och erinring, där han visade på att skillnaden mellan dem är den
mentala närvaron av att komma ihåg. Aristoteles menar att minnet är ett resultat av upplevda
erfarenheter där ting kan verka som en röd tråd för att få oss att minnas (Ricoeur 2005:43, 5253).
På 1800 talet verkade en tysk psykologiforskare vid namn Hermann Ebbinghaus. Ebbinghaus
var den första människan som vetenskapligt bevisade att det experimentellt går att forska om
minne. Ebbinghaus forskning blev starkt antagen i USA på 1930-1960 talet, där de
koncentrerade sig på Ebbinghaus fråga om hur vi minns ny kunskap i relation till gammal
(Baddeley 2009:3-5).
Adrian Forty argumenterar i sin antologi The art of forgetting (Forty 1999), att det inte spelar
någon roll om det är det naturliga landskapet eller ett skapat ting av ett subjekt, de anses alla
vara bärare av mänskliga minnen i en solid form. Dessa ting kommer att bära på minnet även
när det ursprungliga skaparen och minneskällan gått ur tiden, objektet blir en förlängning av
subjektets livstid (ibid:2).
Litteratur som varit viktig i den minnesfenomenologiska forskningen är bland annat Paul
Ricoeurs bok Minne, historia, glömska (Ricoeur 2005), som diskuterar minnets och
glömskans roll i historieskrivningen. Hur materiella attribut påminner om händelser som
12
subjektet hade glömt bort. Ricoeur tar även upp diskussionen om vittnesmål, som även Freud
tar upp i Vardagslivets psykopatologi (Freud 1983),där de diskuterat att människor ibland
minns fel fast de själva är övertygade om att det är rätt. Vilket resulterar i att de historiska
källorna som baserats på vittnesmål, kan innehålla minnen som inte är sanna (ibid 1983:7-14 ;
Ricoeur 2005:545).
Att minnas och glömma materiell kultur
Den tillbakablickande funktionen hos ett monument ser ut att verka av sig självt och den
materiella kulturen är skapad för att belysa en historisk händelse. Materiell kultur ska därför
ses som en påminnelse för de kommande generationerna om vad som hänt. En kultur utan
monument kan aldrig bli ihågkommen eftersom det inte finns några spår som får oss att
komma ihåg kulturen. Det är först när en kulturs monument återupptäcks som kulturen blir ett
faktum. Saknaden av monument blir därför ett stort problem i människans försök till att
minnas.
Vad minns vi när materiella objekt saknas eller förstörs? Från renässansen har förstörelse av
det synliga minnet varit första steget i att glömma. För det kollektiva, omedvetna minnet som
ligger lagrad i de synliga monumenten, innebär förstörelse av detta synliga objekt början på
kollektiv glömska (Küchler 1999:53-55).
I den freudianska modellen av det tänkande sinnet är alla minnen en del av varandra. Enligt
Freud kan inte minnen raderas utan glömskan är ett tillstånd som kan botas med påminnelse.
Genom förändring i landskapet och skapandet av objekt får vi tillgång till minnesbilder som
vår begränsade hjärna inte kan minnas på egen hand. Den materiella kulturen ansvarar för vårt
personliga och kollektiva minne, där det nämnda ansvaret kan bidra till förfall och förstörelse
av materiell kultur som orsakar tillståndet glömska.
Förutom förfall och förstörelse finns andra problem kring minne och glömska i materiell
kultur. Den materiella kulturen bidrar inte enbart till påminnelse utan den producerar hela
tiden nya minnen. Dessa problem är orsakerna till varför De Certeau skrev att materiell kultur
är minnets största fiende. De Certeau menar att resultatet av att objekt hela tiden skapar nya
minnen är att vissa minnen försvinner in i mängden (Buchli & Lucas 2001:80). De minnen
som kommer att bli ihågkomna av det kollektiva minnet är de minnen som blivit nedskrivna i
t e x ett historiskt dokument via vittnesbörd.
Relationen mellan historia och minne har länge varit ett centralt problem i flera
kunskapsteorier. Arkeologen Tadhg O´Keeffe angriper relationen på följande sätt; Historia
som är berättande, är alltid sammankopplat med minne. O´Keeffes första argument är att
minne är större än vad historien är och han anser att historien aldrig kan påstå sig vara mer än
en rak linje eller en grupp av raka linjer. Historiens enda syfte är att frambringa och kasta ljus
på tiden från det forntida fram till nutid. O´Keeffes drar slutsatsen utifrån sina argument, att
13
definitionen av historia innehåller en hel del problem speciellt när det kommer till historia och
det kollektiva minnet.
En dokumenterad handling eller nedskriven vittnesbörd som vi brukar anse vara historiska
skrivna källor, borde egentligen klassas som artefakter som innehåller en specifik del av en
händelse och borde inte ses som den ultimata sanningen. Det är oftast författaren själv som
selektivt väljer det som han eller hon anser vara viktigt att skriva ner. Dessa skrivna källor
bidrar till vad det kollektiva minnet minns och glömmer eftersom det historiska materialet är
ett litet selektivt urval ur en bred historisk händelse. Det som inte nämns i de skriftliga
källorna och är utan materialitet, är näst intill omöjliga att komma ihåg(O´Keeffe 2007:5-6).
Det är ett välkänt faktum att vissa historiska händelser blir uppmärksamma om och om igen
medans andra fortsätter vara oadresserade, detta resonemang använde Burström, Gustafsson
och Karlsson med sina kolleger när de skulle angripa det lilla perspektivet om missilkrisen på
Kuba. De ville ta upp frågor och minnen kring händelsen som annars inte skulle bli belysta
(Burström et.al 2009:296). På grund av det omfattande antalet människor som berördes av
missilkrisen så är det arkeologiska arbetet på Kuba en viktig del av det kollektiva minnet.
Problemet med kollektivt minne är att det alltid blir påverkat av det historiska urvalet och är
en produkt av en programmerad påminnelse. Med programmerad påminnelse menas att
samhället har valt ut vilka minnen som anses vara viktiga att minnas och vilka vi har råd att
glömma. Detta val görs utifrån politik, ekonomi och vad som anses vara viktigt att spara för
att påminna framtiden om vad som hänt och hur det hände (O´Keeffe 2007:5-11).
Det enskilda minnet, den enskilda glömskan
Arkeologer som arbetar med samtidsarkeologi, har alla på något sätt blivit påverkade av
människors enskilda minnen. Ting från vår egen tid och från våra egna erfarenheter, verkar
beröra oss på en helt annan nivå än vad förhistoriska ting gör.
Mats Burström skriver i antologin Contemporary archaeologies (Holtorf & Piccini 2009) om
en bilkyrkogård i Småland. Burström skriver om människans fascination för samtida
lämningar och hur även gamla rostiga bilar på en bilskrot kan tilltala våra fantasier och våra
minnen. Vi känner igen morfars gamla bil under den rödrostiga färgen, minns hur den luktade
och hur den lät, kommer ihåg resor vi en gång fick följa med på och plötsligt är vi tillbaka i
vår barndom eller till tiden när vi fick vår första bil. Vi minns människor som för längesedan
försvann ur våra liv. De associationer som Burström beskriver med sina bilvrak, är ett bra
exempel på hur mäktiga de materiella tingen är när det kommer till våra egna liv och
erfarenheter (Burström 2009:141-142).
För att bättre förstå hur minnet etsar sig fast i den materiella kulturen, borde vi även söka svar
på glömskans roll gentemot materiella ting. Kan vi minnas det som inte längre finns kvar, och
kan vi glömma det som finns kvar (Van Dyke & Alcock 2003:3)? Det mest kända motivet till
glömska är förträngning av minnen, vilket även Sigmund Freud tar upp i sin psykoanalytiska
teori. I Freuds konstruktion av teorin, syftar förträngning på en psykologisk
14
försvarsmekanism. En försvarsmekanism som bannlyser ovälkomna minnen, idéer och
känslor och omvandlar det till psykisk smärta. Enligt Freud finns det flera olika sätt att
använda förträngning men understryker att minnet endast kan bli omedvetet, minnet kan
aldrig raderas helt (Anderson 2009:219). Alla minnen är på något sätt bevarade i vårt
omedvetna, de blir ihågkomna genom att något triggar oss att minnas, exempelvis materiella
ting. De minnen som förpassas till glömska är egentligen en förträngning av det individuella
egot. Freuds synsätt är: Det som en gång formats i vårt medvetande kommer aldrig att
försvinna, utan minnet är absolut (Forty 1999:5).
Minnesfenomenologin ser glömskan som infogad i minnet, vilket är den stora skillnaden
mellan glömska och amnesi. Våra minnen registreras i vårt medvetande och bildar spår, vilka
kan återupplivas genom olika attribut som påminner oss om det vi upplevt.
Ricoeur ställer sig frågan hur de medvetna minnesspåren kan kännas igen. Vad gör ett spår till
ett minnesspår? Slutsatsen blir att nyckeln till minnesspåren är relationen mellan samtiden och
det förflutna. Det vill säga kopplingen mellan närvaro, frånvaro och det upplevda.
Ett exempel på teorin att minnen av känslor lever kvar genom objekt, är fenomenet
igenkännande. Igenkännande finns i flera former och kan dyka upp redan i förnimmelsen av
ett subjekt. En person som varit närvarande kan försvinna och glömmas bort men när
personen dyker upp igen, dyker även minnet av personen upp i vårt medvetande.
Minnen som finns i vårt medvetande tycks vara lagrade i två former. Den första formen är
rörelsemönster som skapar minnen via användning av kroppens uttryck som t e x att en
människa springer på ett visst sätt. Den andra formen är enskilda minnesbilder som består av
det registrerade i en upplevelse; färg, plats m.m. Ricoeur argumenterar för att de materiella
spåren är fullständigt närvarande när det kommer till det mänskliga minnet och ska ses som en
del av hågkomsten (Ricoeur 2005:512-528).
Adrian Forty argumenterar för att glömska ska ses som något nyttigt och att vårt psyke är
beroende av att kunna glömma (Forty 1999:2). Den ryske psykologen Alexander Luria skriver
i sin bok Mannen med det obegränsade minnet (Luria 1968) om en man och hans
exceptionella förmåga att minnas. Genom att lära sig att utnyttja sin förmåga blev mannen en
mnemotist, en minneskonstnär. Mnemotisten försökte att glömma genom att använda sig av
en väl beprövad metod. Först skapade han en artefakt, i detta fall ett papper där han skrev ner
det han ville glömma, då behövde inte hans hjärna ha kvar det i minnet eftersom det fanns
nedskrivet och kunde därför låta sitt medvetande koppla bort det han ville glömma (Ibid:5256). För mnemotisten rörde sig detta om personlig selektiv glömska (Forty 1999:2).
Selektivt minne, Selektiv glömska
Selektivt minne är en medveten, reflekterande handling som är lätt att verbalisera. Däremot
saker vi gör av vana, som att gå ner för trappan varje dag, är näst intill omöjliga att minnas
utan reflektion i vardagen. Reflektion i vardagen betyder att vi måste stanna upp och skapa ett
minne över hur vi av vana upplever att gå ner för trappan. Selektiva minnen sätter sig fast i
15
materiella objekt och subjekten kan därför själva sortera vilka minnen de vill ha kvar genom
att kasta bort eller spara på objekt. Svårare är det med omedvetna minnen som oftast tar sin
form i kroppsliga rörelser och som subjektet inte reflekterat över själv. (Argenti 1999:23-25)
Kan glömskan ses som en avvikelse? I vissa avseenden ja. När det kommer till den
oåterkalleliga glömskan där alla spår av ett minne utplånas, anses glömskan vara ett hot mot
subjektets enskilda identitet. Människor försöker spela ut den definitiva glömskan med hjälp
av minnet, hålla glömskan på ett säkert avstånd genom att skriva listor eller andra medvetna
övningar för att träna upp minnets förmåga. Men det är missvisande att endas klassificera
glömskan som ett tomrum där ett minne en gång funnits. Forskare om minnet är alla
medvetna om att det finns en relation mellan glömska och minne. Glömska ska betraktas som
en förutsättning att minnas och tvärtom (Ricoeur 2005:521).
Ett missbruk av minnet blir genast till missbruk av glömska. Missbruket är en produkt av
bruket, det vill säga berättelsens selektiva natur, eftersom om subjektet inte minns allt, är det
omöjligt för subjektet att återge allt. Det är därför viktigt att ta hänsyn till att alla berättelser
har ett selektivt ursprung.
Glömskans tillvägagångssätt utgår ifrån den nära relationen mellan långtidsminnet,
vittnesmålen och det visuella återberättandet, vilket bidrar till slutsatsen att historien alltid kan
berättas ur ett annat perspektiv. Genom att göra spännande tillägg, överdriva eller ta bort
irrelevanta bitar, ändrar den berättande den ursprungliga händelsens ramar för att ge en bättre
bild av historien (Ricoeur 2005:545).
Vi människor vill ge en så bra bild av oss själva som möjligt och vill även påverka hur
framtiden ska komma ihåg oss. Problemet blir att vi vill vara speciella men samtidigt inte
sticka ut, utan vara en del av den kollektiva identitet som samhället skapar. Vi köper
produkter som statusföremål, för att visa vilka (vi tror) vi är och vem vi vill bli men också för
att ändra vår historia så att den passar med den sociala identitet som vi vill vara en del av
(Holtorf 2009:50). Den sociala identiteten är en del av det kollektiva minnet respektive
kollektiva glömskan.
Kollektivt minne, kollektiv glömska
Kollektivt minne kan symboliskt bygga broar för att skapa en känsla av tillhörighet och ett
enat samhälle. Det kollektiva minnet används ofta för att antingen störta eller hylla
auktoriteter (Van Dyke & Alcock 2003:3). Det är inte så enkelt som det verkar, relationen
mellan minne och glömska är en kamp, en spänning. Denna spänning ger utslag i följande två
exempel: alla minnesstunder som gjordes i byarna runt om i Storbritannien som en hyllning
för de uppoffringar som gjordes under andra världskriget och rivningen av berlinmuren 1989.
I varje minnesstund finns det något som är lämnat åt glömskan, i varje flytt finns det något
kvarglömt att minnas. I båda fallen är det vad som inte är där som skapar denna spänning. Det
tomma gapet där berlinmuren en gång stod och försummelsen av minnesstunderna genom
smärtan och sorgen från ett krig gör hela bilden komplicerad. Detta är på grund utav att det
16
inte finns någon form av materialitet att fästa minnet på, vilket resulterar i kollektiv glömska
(Buchli & Lucas 2001:80-81).
Selektivt minne ser lite annorlunda ut när det kommer till det kollektiva, i ett samhälle är det
flera faktorer som bestämmer över vad som ska lyftas fram för att minnas och vad som ska
gömmas och falla i glömska.
Första faktorn är påverkan av samhällets egen tid då bestämmelserna genomförs, hur det
sociala klimatet, politiken och ekonomin ser ut och vad samhället just då har behov utav. Ett
exempel är om invånarna i ett samhälle ropar efter tillhörighet och en gemensam plats för sorg
på grund av en stor händelse, kan ett materiellt ting som ett monument skapas för det
kollektiva minnet att riktas mot.
Andra faktorn är de som styr i samhället, om det så är en diktator, president, kung eller
kejsare, så har den politiska manipulativa påverkan en enorm betydelse för det kollektiva
selektiva minnet. Det kan vara samhällets invånare som gemensamt störtar en makt, där
maktsymboler, statyer och parlament förstörs för att ersättas med ett tomrum som en
manifestation för att makten har blivit störtad. Det kan även vara det motsatta där makten i
samhället uppför statyer och monument för att hålla befolkningen i schack och styrka sin
maktposition.
Tredje faktorn är samhällets kollektiva stolthet respektive skam som utgör vilka bitar av
historiska händelser som representeras av materialitet, vilket resulterar i selektivt minne och
selektiv glömska. Detta kan även innebära en inbördes kamp och spänning beroende på den
omfattande situationen. Ett exempel är om två olika folkgrupper lever i ett och samma land,
där den ena folkgruppen bestämmer över det andra. Vilket kan resultera i att spänningen
mellan de två olika kulturerna bidrar till förtryck (Forty 1999:8–13).
Vad får oss att minnas, vad får oss att glömma?
Kenilworth i England har som många andra engelska städer och byar flera monument från
andra världskriget, där de soldater som inte kom tillbaka hedras i form av en skulptur, staty
eller minnesplatta. Detta minne är ett selektivt minne, där samhället har bestämt vad som ska
minnas och vad som ska falla i glömska. Bilden av en engelsk hedrad soldat ger en helt annan
erfarenhet än vad en bortglömd övergiven tanks från andra världskriget skulle göra. De båda
påminner det kollektiva minnet om ett världsomfattande krig, men på två olika sätt eftersom
bilden av soldaten är selektivt vald, påverkad av samhället medan tanksen ger en opåverkad
skildring av samma händelse.
Under 1900 talet växte trenden att uppföra krigsmonument och det har även spridit sig utanför
den västliga världen. Krigsmonumenten är ett sätt för samhället att ha en gemensam plats att
smälta de traumatiska erfarenheter som ett krig kan innebära. En viktig funktion som
krigsmonumenten har, är att påminna världen om vad som hänt, mot vem och av vem.
Det är dock inte alltid självklart att krigsmonumenten automatiskt blir en positiv del i det
enskilda subjektets helande process eftersom monumentet inte tillåter samhället att glömma.
17
Det enskilda subjektets traumatiska upplevelse behöver inte automatiskt leda till kollektiv
sorg, men om inte samhället glömmer, glömmer inte det enskilda subjektet.
Krigsmonumentens ideal är att påminna om en hemsk händelse, ge plats å sörjande människor
och visa på vilka stora uppoffringar de dödade gjort och slå bort alla tankar om att soldaterna
dog i onödan. Genom att hylla de soldater som dött i strid, bäddar samhället in de hemska
aspekterna i det som hänt och utnämner soldaterna till modiga hjältar som dog för sitt land
(Rowlands 1999:129-144).
Ikonoklasm av statyer, förstörelsen av statyer och monument, är en av de vanligaste vägarna
för att uppnå kollektiv glömska. Får förstörelse av statyer det resultat som det är menat att det
ska få? När femtio av sextio statyer av Lenin revs på gator och torg i Moskva efter 1989, blev
resultatet att det plötsligt stod femtio tomma piedestaler kvar. Tomrummet blev påtagligt och
väckte mer påminnelse om vad som hänt i samhället än de statyer av Lenin som var kvar och
hade smält in i vardagen och blivit osynliga. De tomma piedestalerna raderade inga minnen,
utan det motsatta, de blev ihågkomna på ett sätt de aldrig blivit när de pryddes av statyer.
Det lättaste sättet att få makt över ett folk är att radera deras kollektiva minne. Ett exempel för
denna process var Tjeckoslovakien, där de ersatte alla statyer som betydde något för deras
kultur med statyer av Lenin. När samhället sedan slog sönder och förstörde alla statyer, var
det inte så mycket att förstöra för att glömma, utan förstöra för att återta det ursprungliga
kollektiva minnet (Forty 1999:10-11).
Souvenirer är något vi människor gärna plockar med oss eller köper när vi är med om något
speciellt eller extraordinärt, där vi inte har möjlighet att på något annat sätt få med oss ett
minne. Arkeologen Susan Steward argumenterar att souvenirer spelar stor roll när det kommer
till händelser där det saknas materialitet, att souvenirer är en större del än ett extra tillägg i
våra minnen. De fyller ett svart hål och etablerar en fast form i ett flytande minne (Buchli &
Lucas 2001:80).
Hela Folkets park
Folkparker blir ofta ihågkomna med en nostalgisk underton, där minnet söker efter en
svunnen epok med neon och färgstarka lampor. Parkernas karaktäristiska blandningar mellan
ny och äldre arkitektur har blivit en del av landskapet och ligger nu inbäddade i skogsbackar
och inkapslade som oaser i en modern stadsbebyggelse. Folkparkerna dök upp överallt i det
svenska landskapet från slutet av 1800 talet och framåt. Folkparkstrenden etablerade sig i den
svenska arbetarsjälen.
1893 öppnades Sveriges första folkets park i Malmö, men idén om att skapa folkets park kom
från arbetarrörelsen två år tidigare, den 26 april 1891. Industrialismen slog sig fram och växte
under 1870-1880 talet och den växande arbetarrörelsen var tvungen att kämpa för sina ideal
18
och nöjen. De var politiskt engagerade och 1889 bildades Socialdemokratiska arbetarpartiet
(Andersson 1991:11). Det arbetarrörelsen ville skapa var ett lättillgängligt nöje som inte var
för dyrt men innehöll alla de delar och ideal som rörelsen stod för (Moulaison 1978:7-8).
Axel Danielsson, som var ledare och ideolog i arbetarrörelsen myntade namnet Folkets park
efter det belgiska namnet Maison de Peuple. Namnet förknippas än idag med dans, musik och
politiska sammanträden (Andersson 1991:11). Det mest karaktäristiska för folkparkerna är
deras arkitektur. Arkitekturen var ifrån början arbetsklassens arkitektur, då arbetarna ideellt
byggde sina parker som oftast inte finansierades av lån. Det var insamlade pengar från
medlemmar och andra intresserade som bidrog till byggnadsprojekten.
Parkernas mål med sin arkitektur var att inge hopp, drömmar och väcka fantasi. De skulle
vara visuellt estetiska med en charm som tilltalade alla där den viktigaste byggnaden var
entrén. Det första intrycket skulle vara inbjudande och visa på parkens storhet.
Det viktigaste med byggnaderna i parkerna var att söka så många praktiska lösningar som
möjligt ur samma lokal. Att finna en form som skulle fylla flera funktioner samtidigt.
Att bereda plats åt en storpublik innebar stora lokaler, stora dansgolv, stora scener och stort
utbud där alla kunde hitta något de gillade och ville gå på, t e x Politiskt sammanträdesrum på
dagen och ett dansgolv på kvällen. Lokalerna var praktiska, funktionella och effektiva och var
länge en stor del av samhällets nöjesbud. Parkerna försökte hänga med i de olika trenderna
men det blev allt svårare och svårare att besvara samhällets nöjes behov. Samtidigt vore det
orättvist att skriva att folkparkerna byggt fast sig i ett visst sorts tänkande. Ingen park kunde
förutse utvecklingen, se vilka trender som skulle komma och vilka nya krav som skulle ställas
på parkernas verksamhet (Andersson 1991:25-26).
På 1970-taltet spred sig proggrörelsens musik, hippierörelsen och den starka vänstervågen
över hela Sverige och blev mer eller mindre portad ifrån folkparkerna. Det var den största
faktorn till att inte folkparkerna längre hängde med i trendsvängarna. Det är dock viktigt att
understryka att 70-talets kommunistiska musiker inte ansåg folkets park vara folklig nog. På
så sätt stod de flesta folkparkerna ett helt decennium utan en inflytelserik och betydelsefull
ung generation. Ett faktum som resulterade i svåra ekonomiska förluster. Det kan tyckas vara
ironiskt att parkrörelsen inte öppnade upp för hippierörelsens politiska ideologi, eftersom
hippierörelsens tankar om ett jämställt nöje för hela svenska folket, var arbetsrörelsens eget
mål och ideologin de själva en gång stod för: hela svenska folkets park. Det fanns dock
parker som överlevde förlusterna och som hängde med och fångade upp 80-talets punk och
new wave. Återigen var folkparkerna med i trendsvängen och var attraktiva för en ung och
lönsam publik (Bengtsson & Willis 2005:19–46). Folkets park i Malmö och Liseberg i
Göteborg är två exempel på folkparker som fortfarande är aktiva och har en god lönsamhet
(Andersson (1991):26).
19
Uddevalla folkets park
Fig 1. Karta över en del av västkusten, Uddevalla inringat. Karta
modifierad av författaren (Kartförlaget 2007:12).
Fig 2. Karta över en del av Uddevalla, Folkets park inringat. Karta
modifierad av författaren (Kartförlaget 2007: 190).
Uddevalla ligger i Bohuslän, ca 90 km från Göteborg.
Uddevalla består av 27 mil slingrande kust och en sjörik
skogsmiljö. Parkområdet, Uddevalla folkets park, ligger
ca 500 meter från centrum (Uddevalla 2009).
Vid bergen öster om Göteborgsvägen ligger Uddevalla
folkets park bortom en grusplan kallad cirkusplatsen.
Parken invigdes 1920 och de flesta befintliga byggnader i
parken uppfördes mellan åren 1929 – 1939(Uddevalla
kommun 2002:344).
Fig 3. Uddevalla folkets park från ovan (Program 2009).
Parkens entré flyttade i samband med bygget av
genomfartsleden, från Anders Knapes väg förbi Söderplan
till Göteborgsvägen 1947(Se fig.4). 1950 uppfördes en
kiosk vid entrén med koniskt tak samt en rondell med en
fontän i mitten. På 1980 talet lades rondellen igen till
gräsyta men fontänen och kiosken står kvar orörda
(Söderplan 2009).
20
Parkområdet omfattar ca 3,5 hektar, har en varierande topografi och är rik i sin vegetation.
Förutom det kuperade landskapet finns terrasseringar, stenmurar, trappor, bebyggelse och
diverse anläggningar som scen, minigolfbana mm. De lägsta delarna i parken ligger närmast
Göteborgsvägen och har plushöjden 1,8 meter, de högsta partierna i parken ligger utspritt och
har en plushöjd på 18 meter.
Marken i de högre belägna delarna i parkområdet består mestadels av berg, de lägre delarna
består mestadels av jordlager. De lägsta delarna är belägna i väst och består av sand och
skalgrus ned till 2-3 m djup. Därunder finns ca 1 meter gyttja som har ett underlager av gyttjig
lera och lera på friktionsjord. Lerans djup varierar ned till ca 18 meter djup och
friktionsjorden till ca 15 meter.
Bebyggelsen i parkområdet består av ett tiotal byggnader i stilmässigt olika utformningar där
den tekniska kvaliteten skiljer sig stort. Bebyggelsen består av två dansbanor, inomhushallen
”kongressen”, kafébyggnader, en scen och ett flertal olika service och förrådsbyggnader med
anknytning till verksamheten. Många år av bristande underhåll har resulterat i stora
renoveringsbehov på grund av låg teknisk nivå, läckande infallna tak, rötskador mm
(Uddevalla 2002:344–345; Program 2009).
Fig 4. Vykort över Söderplan och Udevalla folkets park på 1950-talet. Förlag: Pressbyrån:
21
Fig 5. Panoramabild över Uddevalla folkets park i nordlig riktning ,längst till vänster utomhus scen, liten kafébyggnad, kongressen och dansbanan
”jazzen” 2009.Fotograf: Jienny Lindblom.
A.
B.
C.
D.
E.
Fig 6. Fotografier över byggnader i parkområdet 2009. Bild A: En sönderfallen trappa i kafébyggnaden, i bakgrunden är delar av taket på våning
två infallet. Bild B: Rötskadat golv i dansbanan parketten. Bild C: Fotogtafiet visar ett infallet tak på första våningen i samma kafébyggnad som
bild A visar. Bild D: Delar av en scen och lekplats. Bild E: Del av den nuvarande entréskylte mot Söderplan, där spår efter n eonrör syns klart.
Fotograf: Jienny Lindblom.
22
Bakgrund
Fig 7, Kartvy över Uddevalla. 1: Nytorp ca 2 Km från Uddevalla
centum.2:Skeppsviken ca 1,5 km från centrum. 3: Folkets park ca 600
meter till centrum. 4: Uddevalla centrum. Karta modifierad av författaren
(www. maps.google.se sökord: Uddevalla).
1908 öppnades Uddevallas första
folkets park i Nytorp ca 2 km från
Uddevalla centrum (se fig. 7).
Parken hade bara öppet i ett år på
grund av att det inte kom så många
besökare. Parkstyrelsen antog att
det berodde på att parken låg för
långt bort ifrån centrum och att det
var besvärligt att ta sig dit.
Parkstyrelsen arbetade snabbt ut en
ny plan och 1910 stod den andra
parken klar med en kiosk och en
liten dansbana. Platsen de hade
valt var Skeppsviken som ligger ca
1,5 km från centrum. Den var, och
är än idag, en populär badplats. De
första fem åren blev en succé och
parken hade en bred och
kontinuerlig publik.
Ransoneringstiderna kom och 1914 öppnade Bohusläns kungliga regemente en park med en
egen dansbana. Regementsparken är kvar än idag och ligger ca 1 km från Uddevalla centrum.
Konkurrensen om publiken var hård och bidrog till mindre publik för folkets park och år 1917
stängde Uddevalla folkets park igen sina portar på Skeppsviken.
Parkstyrelsen gav inte upp utan skyllde konkursen på att även Skeppsvikens park låg för långt
ifrån centrum och de började att leta efter ett nytt läge närmare centrum. Styrelsen började
förhandla med en man vid namn Brylla som ägde mark där parken står idag.
Fig 8. Fotografi över Uddevalla folkets park, taget på
40-talet. Fotograf: Okänd
Förhandlingarna gick vägen och på pingsten 1920
öppnades Uddevalla folkets park på sin nuvarande
plats. När parken öppnade hade de byggt en liten
dansbana, en kiosk och fastställt ett inträde på 25 öre
(Moulaison 1978:13-31).
Uddevalla folkets park är en plats fylld med minnen
av händelser som är en viktig del i Uddevallas
historia. Parkområdet innehåller inte bara spår efter
kulturhistoriska byggnader utan innehåller även spår
av människor som i flera generationer har tagit sig
till en och samma plats för att dansa, lyssna på
musik och umgås med varandra.
23
Ett besök i Bohuslänsmuseums länsarkiv
Uddevalla folkets park var en mötesplats som nämnts i tidningarna Bohusläningen, Kurien
och Uddevalla posten i över 80 år. Det har skrivits om allt ifrån att världsstjärnor kom och
spelade till att dynamitligor var i farten.
Följande tabell behandlar ett händelseförlopp på 82 år av arkivmaterial angående händelser,
beslut och nyheter rörande Uddevalla folkets park som jag har sammanställt. Syftet med
tabellen är att visa att Uddevalla folkets park är en historisk plats och redogöra för parkens
viktigaste händelser under de 82 aktiva åren.
1920
Uddevalla folkets park invigs, en liten dansbana, en kiosk och ett litet café
byggs inne i parken.
1922
Dynamitarder besöker parken och kommer åt varor värda över tusentals kronor.
Alla barn i parken utan föräldrars sällskap skall köras på porten efter kl 21.00!
1930
Dansbanan ”Jazzen” färdigställs och parken besöks av 58 913 besökare vilket
är ett publik rekord.
1933-1936
Amerikanska depressionens svallvågor når även Uddevalla och parken lider av
stora förluster. Arbetslösa efter stämpling av arbetslöshetskortet, får gå in
gratis. Det dansas i övrigt så dåligt att paren får dansa gratis 1 gång i timmen de
sista 3 timmarna.
1937
Den nedåtgående trenden bryts och Uddevalla folkets park har ett toppår, med
ett besökarantal på över 90 000 personer.
1939
”Kongressen”, en stor inomhus lokal, byggs för att tjäna arbetarrörelsens
politiska verksamhet samt även kunna ha öppet för nöjen under höst och vinter.
97 948 personer besöker parken vilket är ett nytt publikrekord.
1943
Uddevalla folkets park blir ett aktiebolag med ett aktiekapital på 75 000 kronor
och får en verkställande direktör; Axel-Ivan Andersson.
1947-1955
Parkens entré flyttas från Anders Knapes väg till Söderplan med riktning mot
Göteborgsvägen. Kiosken utanför parkens entré byggs och erhåller
tobaksrättigheter, den håller på prov öppet hela dagarna.
1956
Parkens entré med neonskylt byggs om för att matcha den speciella kiosken.
1960
Minigolfbanan byggs. Kongressen renoveras för 90 000 kronor. Efter att
Uddevallas teater brunnit ner finns bara kongressen att tillgå som lämplig
teaterlokal och nya bekvämare stolar inköptes. Trots parkledningens försök att
få kongressen mer teaterlik, har lokalen svårt att slå igenom som en teaterlokal.
24
1961
Parkens besökare börjar sina och även om parken satsar på att ta dit världsnamn
som Paul Anka, Osmonds Brothers och Count Basie, lockas inte några större
åskådarmassor till parken.
1963
6 augusti slår inbrottstjuvar till i parken och kommer där ifrån med 5000 kronor
i byte, den 21 augusti grips en 31årig Uddevallabo för dådet.
1969
Slutdansat i folkets park? Ekonomiskt krisläge, parken försöker lösa problemet
genom att be sina medlemmar om ekonomiskt stöd.
1978
Uddevalla folkets park fyller 70 år, planer på att snygga upp parken läggs fram
(Bohuslänningen 1910-2002; Bohusposten 1917-1936; Kuriren 1922-1956;
Moulaison 1978).
1979-1983
Kommunen tar över folkets park och rustar upp parkens nedslitna miljö,
anlägger en japan inspirerad trädgård samt lägger igen rondellen till gräsmatta
på Söderplan runt rondellen.
1999
Parken säljs till nya ägare som garanterar fortsatt dans.
2002
Uddevalla folkets parks ägare hotar med att stänga parken om människor
fortsätter att klaga på hur de sköter parken(Bohuslänningen 1910-2002;
Bohusposten 1917-1936; Kuriren 1922-1956).
Den politiska diskussionen kring Uddevalla folkets park
Uddevalla folkets park är så mycket mer än en kiosk, parken är en stor del av Uddevallas
historia och enligt Uddevalla kommuns kulturmiljövårdprogram borde parken klassas som en
historisk plats och bevaras. I kulturmiljövårdsprogrammet görs bedömningen att parken
”...har ett stort socialhistoriskt och kulturhistoriskt värde. Byggnader inom området utgör
karaktärsbyggnader i klassicerande respektive funktionalistiskt formspråk av stort värde.”
Programmet tar även upp ett åtgärdsförslag där det argumenteras för att parkens byggnader
bör skyddas genom ”...skyddsbestämmelser av bevarandekaraktär” (Kulturmiljövårdsprogram
2002:345). Ewy Gahnström, ledamot i kommunfullmäktige, ställer frågan hur
kommunfullmäktige kan anta ett sådant program och sedan inte göra något åt saken när
parken står i riskzon för att rivas. Gahnström frågar om inte det rätta då hade varit att revidera
Kulturmiljövårdsprogrammet.
En diskussion om köpandet av folkets park i Uddevalla väcktes i kommunfullmäktige år 2007
i samband med ett medborgarförslag. Ewy Gahnström argumenterade för att parken bör
bevaras. Gahnström underströk vikten av att se på parken som ett kulturarv och som en del av
Uddevallas gemensamma minne. Vice ordförande i Kultur och fritidsnämnden, Inger
Gillberg-Carlsson, argumenterade mot förslaget eftersom hon inte ansåg att det var en rättvis
satsning av pengar. Den tekniska rapporten hade visat på en renoveringskostnad år 1999 på
över 20 miljoner kronor vilket Gillberg-Carlsson menade var för mycket pengar och att
25
kommunen istället skulle satsa på ett nytt kulturhus. Miljö och stadsbyggnadsnämndens
ordförande Gunila Jivén uttryckte även hon att parken är för sliten för att bevaras men att
kommunen ska vara med och påverka planprocessen för att kunna bevara kiosken. Jivén
argumenterade också för att kulturmiljövårdsprogrammets bedömningar och åtgärdsförslag
inte ska ha det sista ordet i ett beslut och därför inte automatiskt leda till ett bevarande av
parken (Uddevalla 2007a).
Kiosken
Fig 9. Bild till vänster och höger föreställer kiosken utanför Uddevalla Folkets Parks entré, 2009. Fotograf: Jienny Lindblom
Kiosken byggdes på 1950-talet i samband med att Uddevalla folkets park flyttade sin entré
från Anders Knapes väg till Söderplan (Söderplan 2009). Göteborgsvägen fick en
anslutningsväg och parkstyrelsen tyckte det vore mycket mera gynnsamt för affärerna om
entrén bytte håll mot en mer trafikerad väg. Eftersom rondellen skulle byggas ville styrelsen
utnyttja den så gott det gick och förslaget om en kiosk blev godkänt.
26
På 1960-talet valde styrelsen att bygga ut kiosken och göra den större, den vänstra bilden i
figur 9 kan vi se tillbyggnaden som är delen till höger med skylten ”Scan” på sig. Original
designen på kiosken var endast likt en liten rundad byggnad med ett koniskt tak.
Det koniska taket är en väldigt säregen design och det är kioskens speciella arkitektur som
gjort att den bland annat blivit omnämnd i skönlitteratur och har medverkat i svts serie Kmärkt.
I ett medborgarförslag av Simone Olofsson från 2007, vill Olofsson att kommunen köper loss
kiosken och flyttar den till strandpromenaden i närheten av Skeppsviken eller Gustavsberg.
Gustavsberg ligger ca 200 meter från Nytorp. Olofsson argumenterar för kiokens betydelse
och att hon själv inte tror på en K-märkning utan vill att kommunen ska gå in med en
bevarande plan och köpa loss kiosken samt flytta den till en plats där den kan fylla en
funktion. Olofsson argumenterar för att den renoveras till sin ursprungsdesign och sätts i bruk
av exempelvis sommarjobbare i kommunens regi (Se bilaga 1). Olofsson knyter kiosken till
parkens två ursprungs lägen och menar därför att förflyttningen av kiosken till
strandpromenaden är en rättvis förflyttning eftersom kiosken som en del av folkets park hör
ihop med Skeppsviken och Nytorp.
Johan Wiktorsson som är ordförande i kultur- och fritidsnämnden håller med om att kiosken
borde bevaras, men då först och främst där den står idag. Wiktorsson säger vid mötet om
medborgarförslaget att eftersom kiosken ligger på privat mark är det inte så mycket
kommunen kan göra mer än att avvakta. Wiktorsson argumenterar att det är känsligt att säga
att kommunen ska gå in med skattepengar och köpa loss kiosken men att kiosken är en viktig
del i Uddevallas kultur (Uddevalla 2007b).
Sedan Simone Olofssons medborgarförslag i juni 2007, har saker angående parken och
kiosken hänt. Detaljplaner har skissats fram och illustrationer om hur bostäder kan komma att
se ut, där det enda som finns kvar av folkets park är kiosken.
Fig 10. Ritningar över utbyggnad av kiosken 1963. Ritad
av Axel Andersson
27
Vad innebär kioskens bevarande?
I takt med att bebyggelsen i samhället förändras, växer behovet av tillgång att kunna bebygga
landskapet. de byggnader som för 40 och 50 år sedan fyllde en funktion har gått ur sin egen
tid. I samhället är drömmen om en modern livsstil en viktig del av den kollektiva identiteten
vilket medför att modern bebyggelse oftast ersätter äldre.
Det är svårt att argumentera för ett bevarande av Uddevalla folkets park eftersom
byggnaderna i parken är i ett sådant dåligt skick. Det skulle kosta Uddevalla kommun
miljoner att bevara och restaurera parken innan byggnaderna blir funktionsdugliga, Miljoner
som inte finns (Uddevalla 2007a).
Att parkområdet rivs och ersätts av bostäder, gör att kiosken helt tappar sitt sammanhang.
Skapandet av minnen är en pågående process, vilket kommer att bidra till nya minnesbilder
och upplevelser. Samhället kommer reflektera platsen där parken står idag, på ett helt annat
sätt, eftersom minnesbilderna inte kommer komma ihåg Uddevalla folkets park.
Ett bevarande av kiosken medför att det finns materiell kultur som bidrar till igenkännande
och skapar minnesspår, som Ricoeur anser vara en del av den mänskliga hågkomsten.
Hågkomsten kan dock bara återfinnas om det finns en bild som lever kvar i det kollektiva
minnet, ett intryck och en erfarenhet som påminner om Uddevalla folkets park genom kiosken
(Ricoeur 2005:522-527). Freuds teori om att glömska är ett tillstånd, bidrar till tanken att
kiosken kan bota det kollektiva minnet från att glömma bort kioskens ursprung (Buchli &
Lucas 2001:80). Ursprunget behöver inte automatiskt syfta på att kiosken påminner det
kollektiva minnet om Uddevalla folkets park. Det är mer sannolikt att kioskens ursprung
påminner det kollektiva minnet om 50-tals bilar, raggare och rock.
Fig 11. Bild till vänster: Vy över söderplan och kiosken i framtiden. Bild till höger: Förslag på hur parkområdet ska se ut i
framtiden (Program illustrationer 2009).
28
Sammanfattande diskussion
Varför ska vi gräva i vårt nära förflutna?
Samtidsarkeologi är viktigt för att kunna ge en större enhetlig bild på vad som har hänt i vårt
nära förflutna. Vi behöver undersöka våra samtida materiella lämningar eftersom de skriftliga
källorna inte alltid stämmer överens med verkligheten. Ett av de viktigaste punkterna i
samtidsarkeologin är att det arkeologiska materialet inte endast rör kungar eller andra
maktformer utan även den ”lilla” människan. Förr handlade de flesta historiska källorna om
kungar, diktatorer, kejsare, tsarer m.m, men nu på senare tid har rampljuset riktats om och de
historiska källorna har börjat uppmärksamma själva människan och hur befolkningen blivit
påverkad. Andra världskriget är ett bra exempel eftersom de skriftlige källorna inte endast tar
upp maktspelet länder emellan utan även lägger ljus på de påverkade människorna som
upplevde kriget ur flera olika perspektiv.
Eftersom många ser de skriftliga källorna som en sorts sanning, är det verkligen viktigt att
arkeologin arbetar med nutida lämningar. Varför? För att all skriftlig historia är ett selektivt
urval av en författare som skriver ner den bit av historien som författaren själv anser vara
viktigt, just då i författarens egen samtid. Allt nedskrivet ska inte ses som helt sant eftersom
det oftast inte är upplevt av författaren själv utan baserats på olika former av vittnesmål.
Vittnesmål är komplexa eftersom människor kan minnas fel, glömma bort viktiga detaljer,
omedvetet överdriva eller underdriva samt medvetet ljuga. De ovannämnda bristerna i det
skriftliga materialet borde därför ses som en viktig anledning till varför vi arkeologiskt borde
undersöka samtida händelser.
Vad har minnet med materiell kultur att göra?
När vi reser och upptäcker världen, skapar vi minnen genom den materiella kultur vi upplever
och berörs utav, men utan ett fast minne hur kan vi minnas det vi sett? Ett litet miniatyr
Eiffeltorn kan få oss att i resten av våra liv komma ihåg när vi tog hissen upp i tornet, hur de
nybakta baguetterna luktade och vad för sång som spelades när vi gick ur hissen och såg
utsikten över Paris för första gången. Nostalgin kan få vem som helst att bli vemodig och
drömma sig bort. Genom ett objekt som vi och våra minnen har en relation till kan vi uppleva
samma känsla som vi hade under den faktiska händelsen.
Den materiella kulturen är skapad för att påminna världen om vad som hänt, vilka den
materiella kulturen berör eller vem som skapat den. En tavla, blir på så sätt en förlängning av
konstnärens liv och samtid, då tavlan fungerar som en påminnelse av konstnären, även efter
konstnärens död.
Minnet har starka band med all materialitet och landskap, då det enskilda subjektet oftast
minns vad som hänt på en plats genom påminnelse av någon form av materialitet. Det
fungerar likadant för det kollektiva minnet, då det söker efter någon form av materiell kultur
att riktas mot.
29
Makten i ett samhälle som försöker att kontrollera det kollektiva minnet är ett tecken på hur
mäktigt det kollektiva minnet är. Ett exempel för det är hur ett land som krigar långt borta,
uppför krigsmonument för att visa hur modiga de döda soldaterna var. Den styrande makten
vill få bort alla tvivel om att kriget skulle vara onödigt och att det är deras fel att soldaterna
dött eftersom de är ansvariga för att ha skickat soldaterna till frontlinjen. Sättet att få bort alla
dessa tvivel är att hjälteförklara de döda soldaterna och ge ett intryck att deras offrande inte
var förgäves.
Ett annat exempel på hur det kollektiva minnet utnyttjas av maktbegär är hur materiell kultur
blir attackerat först i ett land som blir invaderat. Statyer, museum, minnesmärken m.m faller
offer för teorin att det kollektiva minnet försvagas i saknad av kultur och på så sätt försvaga
den kollektiva samhörigheten. Som exemplet Stalin i Tjeckoslovakien där alla statyer ersattes
med statyer föreställande Stalin för att påverka det kollektiva minnet att riktas om i ny
riktning. Är det kanske därför historien visar att alla revolutioner innehåller förstörelse av
statyer?
En kultur utan monument är svår att komma ihåg, då det inte finns någon fast form att
applicera minnet på. Det blir ett tomrum, inte bara i historien utan i det mänskliga minnet. Ett
annat problem med den materiella kulturen är att den hela tiden skapar nya minnen, vilket
resulterar i att monument som är tagna ur sitt sammanhang, tappar sitt ursprung och smälter in
i den vardagliga reflektionen.
Statyer är materiell kultur som oftast har en tendens att smälta in i de vardagliga
reflektionerna. De står där som en påminnelse av något som samhället glömt, de statyer som
har en minnestavla är de statyer som samhället minns anledningen till varför statyn uppfördes.
De statyer utan någon form av skriftlig påminnelse, påminner samhället mest om hur
skulpturkonsten såg ut under skulptörens egen samtid.
Det är viktigt att understryka att skulpturen är beroende av den skriftliga påminnelsen och den
skriftliga påminnelsen är beroende av skulpturen. För att bekräfta varandra och kunna ge en
enhetlig bild om skulpturens ursprung.
Vad får oss att minnas och vad får oss att glömma?
Vi väljer konstant vad vi vill minnas och vad vi vill glömma, oftast genom vad vi väljer att
spara och kasta. Om vi tar exemplet att jag ska flytta och ser över vad jag ska spara och kasta
innan flytten. Jag har två skålar men behöver bara en, den ena har jag ärvt av min farfar, den
andra har jag köpt själv på Ikea för 149 kronor. I det ovannämnda scenariot är det mer
sannolikt att jag väljer skålen jag ärvt efter min farfar än skålen som jag köpte på Ikea för 149
kronor. Det behöver inte betyda att jag väljer farfars skål för att den är finare, utan för att den
är bärare av minnet av min farfar och därför vill jag ha den kvar. Skålen från Ikea är också
bärare av minnen, men kanske inte lika betydelsefulla för mitt enskilda liv som skålen jag ärvt
av min farfar.
30
Det viktiga att komma ihåg är att inte alla minnen är skapade ur en positiv erfarenhet, utan
människor kan bära på hemska minnen som de gör allt för att glömma. De försöker starta om
sitt liv på nytt, flyttar, köper nya saker, träffar nya människor och skapar sig nya identiteter.
Enligt mnemotisterna så borde den ovannämnda taktiken fungera eftersom första steget till
glömska är att förstöra de materiella ting som påminner om själva minnet. Men att glömma är
inte så enkelt som det verkar, eftersom det räcker med att ett ting påminner oss om händelsen
och får det bortglömda minnet att dyka upp igen. Freud förklarar detta fenomen för
minnesspår som även Ricoeur använder i sitt förklarande för hur minne och medvetandet
sitter ihop. Ett minnesspår kan aldrig försvinna, men däremot kan medvetandet lura i oss att vi
minns saker vi själva inte upplevt. En historia vi hör som barn som att vi senare tror att vi
själva har upplevt, kanske inte alls är sant, utan historian kan exempelvis vara en saga berättad
ur en sagobok.
De faktorer som uppsatsen behandlar när det kommer till påverkning av det kollektiva minnet
och den kollektiva glömskan är: samtidens påverkan, den politiska manipulativa påverkan,
samhällets gemensamma mål och samhällets stolthet respektive skam. Alla fyra alternativ är
på något sätt kopplade till varandra, då samtidens politiska aspekter oftast har samma mål som
samhället har och makten är mån om att det kollektiva minnet riktas mot rätt håll.
Stoltheten i ett land kan få många saker att falla i tillståndet glömska, även i Sverige. Det är
ett faktum att de flesta skolor inte lär ut Samisk historia, Sverige har klippt bort det för att
passa in i den Svenska idyllen om landet lagom, där inget hemskt sker. I Samernas historia
finns det nämligen många aspekter där Sverige handlat orätt och i skam och rädsla för att den
kollektiva stoltheten i idén om Sverige ska riktas om, har Sverige uteslutit Samernas historia
ifrån historieböckerna. Det har resulterat i att det är få idag som vet något om hur Samerna har
blivit behandlade av Sveriges myndigheter, om vi inte läser på själva eller om dagens lärare
väljer att ta upp det.
Är kioskens bevarande representativt för det kollektiva minnet?
Där det finns en minneslucka finns oftast spår av vad som hänt, då personen när den plötsligt
ser något som den har en relation till får en association och plötsligt minns antingen hela
historian eller kanske en del av den.
Uddevalla folkets parks öde är inte helt avgjort än, men framtiden ser inte ljus ut. Samverkan
mellan Uddevalla kommun och exploatörerna har resulterat i en form av bevarandeplan. En
bevarandeplan som endast berör kiosken utanför Uddevalla folkets parks entré.
Det kulturmiljövårdsprogram som blev antaget 2002 av Uddevalla kommuns fullmäktige, har
inte reviderats än och gäller fortfarande. Vilket är märkligt eftersom kommunen inte följer de
bedömningar kulturmiljövårdsprogrammet behandlar. Det är svårt att argumentera för parkens
fortlevnad, då ett bevarande av parken skulle, enligt Magnus Jacobsson, förste vice
ordförande i kommunstyrelsen, innebära en ekonomisk satsning på 50-60 miljoner innan
byggnaderna blir funktionsdugliga. Kommunen vill hellre satsa på nytt än att slösa pengar på
gammalt (Uddevalla 2007 a).
31
Det som väcker irritation i Uddevalla kommuns resolution om Uddevalla folkets park, är att
de vetat sedan de sålt parken till privat ägo, att byggnaderna behövde bli upprustade. Borde
det inte ligga i kommunens intresse att följa upp en plats de bedömt vara av kulturhistoriskt
värde? Problemet låg i att de privata ägarna som köpte parken, inte fick några bidrag och hade
därför inte råd att rusta upp byggnaderna (Bohusläningen 2002). Förfallet har resulterat i att
20-30-tals byggnaderna nu är i ett sådant dåligt skick att det knappt går att hoppas på ett
bevarande av parken.
Kiosken är av sin egen karaktär och den speciella silhuetten är en del av intrycket som skapas
när parkområdet upplevs. Frågan som utvecklas av situationen att bevara kiosken när
omgivningen modifieras, är om kiosken verkligen kommer påminna det kollektiva minnet om
Uddevalla folkets park. Varför denna fråga dyker upp är på grund av kioskens egenvärde, att
det speciella utseendet inte blir representativt för platsen där parken stod. För det jag tror att
kiosken kommer påminna framtidens kollektiva minne om, är hur kulturen och byggnaderna
såg ut på 50-talet.
Medborgarförslaget att flytta kiosken, hjälper inte ovanstående problem. För om kiosken
flyttas så förlorar inte bara kiosken sin omgivning utan även sitt sammanhang och ursprung.
Relationen mellan minne, landskap och materiell kultur är oerhört viktig för det kollektiva
minnet. Därför håller jag med politikerna i kommunfullmäktige att kiosken helst ska stå kvar
på sin ursprungsplats. Det viktigaste resultat Olofssons medborgarförslag fick, var att
kommunen samverkade med exploatörerna och fick fram en bevarandeplan, där deras prioritet
var kiosken.
Det jag frågar efter för att kunna rädda Uddevalla folkets park från att bli en minneslucka, är
någon form av en minnestavla. En minnestavla som förklarar, berättar och ger liv i historien
om Uddevalla folkets park, en påminnelse som botar glömskan. Minnestavlan kan exempelvis
monteras upp på kiosken, det är endast då som kioskens bevarande kan bli representativt för
det kollektiva minnet.
32
Referenser
Anderson, Michael C. 2009: ‘Motivated Forgetting’. I: A D Baddeley, M W Eysenck & M C
Anderson, Memory, sid: 217-244 Hove, East Sussex: Psychology Press.
Andersson, Gunder. 1991: Folkets park: en hundraårig historia Stockholm: Gidlund i
samarbete med Folkparkerna i Sverige.
Argenti, Nicolas. 1999: ’Ephemeral monuments, memory and royal sempiternity in a
grassfields kingdom’. I: A Forty & S Küchler (red.), The art of forgetting, sid: 21-52
Oxford: Berg.
Baddeley, Alan. 2009: ‘What is memory?’. I: A D Baddeley, M W Eysenck & M Andersson,
Memory, sid: 1-17 Hove, East Sussex: Psychology Press.
Bengtsson, Staffan & Willis, Göran. 2005: Hela svenska folkets park: en k-märkt turne,
Stockholm: Forum.
Buchli, Victor & Lucas, Gavin. 2001: ‘The absent present, Archaeologies of the
contemporary past’. I: V Buchli & G Lucas, Archaeologies of the contemporary past,
sid: 3-18 [Elektronisk resurs]. London: Routledge.
Buchli, Victor & Lucas, Gavin. 2001: ‘Between remembering and forgetting’. I V Buchli &
G Lucas, Archaeologies of the contemporary past, sid: 79-83 [Elektronisk resurs].
London: Routledge.
Burström, Mats, Gustafsson, Anders & Karlsson, Håkan. 2006: ’The air torpedo of Bäckebo:
local incident and world history’ Current Swedish archaeology.14, sid 7-24.
Burström, Mats 2007: Samtidsarkeologi: introduktion till ett forskningsfält, Lund:
Studentlitteratur.
Burström, Mats. 2009: ‘Garbage or Heritage: The Existential Dimension of a Car Cementery’
I: C Holtorf & A Piccini (red.), Contemporary archaeologies: excavating now, sid: 131143 Frankfurt am Main: Peter Lang.
Burström, Mats; Diez Acosta, Tomás; González Noriega, Estrella; Gustafsson, Anders;
Hernández Ismael; Karlsson, Håkan; M. Pajón, Jesús; Jaramillo, Jesús Rafael Robaina
& Westergaard, Bengt 2009: ‘Memories of a world crisis: The archaeology of a former
Soviet nuclear missile site in Cuba’, Journal of Social Archaeology. 9, sid: 295-318
SAGE.
Cornell, Per & Fahlander, Fredrik. 2002: Social praktik och stumma monument: introduktion
till mikroarkeologi, Göteborg: Inst. för arkeologi, Univ.
De Certeau, Michel. 1984: The practice of everyday life. Vol. 1, The practice of everyday life.
Berkeley: University of California Press.
33
Forty, Adrian. 1999; ’Introduction’ I: A Forty & S Küchler (red.), The art of forgetting, sid: 118 Oxford: Berg.
Forty, Adrian & Küchler, Susanne (red.). 1999, The art of forgetting. Oxford: Berg
Freud, Sigmund. 1983 [1924]: Vardagslivets psykopatologi. [Ny utg.] Stockholm: Röda
rummet.
Holtorf, Cornelius & Piccini, Angela (red.). 2009: Contemporary archaeologies: excavating
now. Frankfurt am Main: Peter Lang.
Jensen, Ola W & Karlsson, Håkan. 2001: Aktuell samhällsteori och arkeologi: introduktion
till processuellt och postprocessuellt tänkande. [3. uppl.] Göteborg: Bricoleur press.
Kohl, L Philip; Kozelsky, Mara & Ben-Yehuda, Nachman. 2007: ’Introduction’. I: P L Kohl,
M Kozelsky, N Ben-Yehuda, Selective remembrances: archaeology in the construction,
commemoration, and consecration of national pasts, sid: 1-28 Chicago: University of
Chicago Press.
Küchler, Susanne. 1999: ‘The place of Memory.’ I: A Forty & S Küchler (red.), The art of
forgetting, sid: 53-72 Oxford: Berg.
. 1977: Mannen med det obegränsade minnet: en liten bok om
ett ofantligt minne. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Moulaison, Georges. 1978: Uddevalla Folkets park: 1908-1968: [jubileumsskrift]. Uddevalla:
Folkets park.
O’Keeffe, Tadhg. 2007: ’Landscape and memory: Historiography, Theory, Methodology.’ I:
N Moore & Y Whelan (red.), Heritage, memory and the politics of identity : new
perspectives on the cultural landscape, sid: 3-18 [Elektronisk resurs]. Burlington, VT:
Ashgate.
Rathje, William & Murphy, Cullen. 1992: Rubbish!: the archaeology of garbage. New York:
Harper Collins.
Ricœur, Paul (2005): Minne, historia, glömska. Göteborg: Daidalos
Rowlands, Michael. 1999: ‘Remembering to forget: Sublimation as sacrifice in war
memorials.’ I: A Forty & S Küchler (red.), The art of forgetting, sid: 129-146 Oxford:
Berg.
Thomas, Julian. 2009: ’Sigmund Freud’s Archaeological Metaphor and Archaeology’s
Selfunderstanding.’ I: C Holtorf & A Piccini (red.), Contemporary archaeologies:
excavating now, sid: 33-45 Frankfurt am Main: Peter Lang.
Tilley, Christopher (red.) 2006: Handbook of material culture. London: SAGE.
34
Van Dyke, Ruth M & Alcock Susan E. 2003: ’Archaeologies of memory: An introduction.’ I:
R M Van Dyke & S E Alcock (red.), Archaeologies of memory, sid: 1-13 Malden, MA:
Blackwell.
Övriga referenser
Program 2009: Detaljplan för Stadskärnan 1:74m fl, Folkets park och Cirkusplatsen,
Uddevalla
kommun,
Västra
Götalands
län
(Elektronisk).
Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/download/18.1de87248123180a881880002872/Program090609.pdf>
Hämtad: 2/11 2009
Program illustrationer 2008: Folkets park Uddevalla (Elektronisk). Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/download/18.1de87248123180a881880002873/Programillustrationer.
pdf >hämtad: 2/11 2009
Raä 2007: Samverkan för kunskapsutveckling , Omvärldsanalys 2007 (Elektronisk).
Tillgänglig:< http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2007/decem
ber/9789172094765.pdf> Hämtad: 12/11 2009
Shanks 2003: Blogg (Elektronisk).
Tillgänglig:
<http://metamedia.stanford.edu/~mshanks/weblog/?p=40> Hämtad: 12/11 2009
:
Söderplan 2009: Uddevalla kommuns hemsida om Söderplan (Elektronisk). Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/uddevalla/serviceochtjanster/trafikstadsmiljo/parker/soderpla
n.4.e41bc3fd31d4fc377fff21486.html>
Hämtad 2/11 2009
Uddevalla 2007a: Medborgarförslag att köpa Uddevalla folkets park 2007 (Elektronisk).
Tillgänglig:< http://www.uddevalla.se/download/18.694a4626115d1778a268000148540/ärende
6.wmv> hämtad: 2/11 2009
Uddevalla 2007b: Medborgarförslag att förflytta kiosk 2007 (Elektronisk). Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/download/18.34ee4e6611325837f228000727/ärende-3.wmv>
hämtad: 2/11 2009
Bilaga 1: Protokoll 16/44, medborgarförslag från Simone Olofsson 2007 (Elektronisk).
Tillgänglig: <http://www.uddevalla.se/download/18.40f74d621124cf696f280001081/2007-0419r.pdf> hämtad: 2/11 2009
Arkiv
Tidningsarkivet; Bohusläns museum
Föreningsarkivet; Bohusläns museum
35
Bildreferenser
Framsida: Fotografier tagna i Uddevalla folkets park 2009. Fotograf: Jienny Lindblom
Figur 1: Kartförlaget 2007: Motormännens Sverige vägatlas med stadskartor och ortregister,
sid: 12. Kartcentrum: Bromma 16:e upplagan
Figur 2: Kartförlaget 2007: Motormännens Sverige vägatlas med stadskartor och ortregister,
sid: 190. Kartcentrum: Bromma 16:e upplagan
Figur 3: Uddevalla folkets park från ovan 2009 (Elektronisk). Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/download/18.1de87248123180a881880002872/Program090609.pdf>
Hämtad: 2/11 2009
Figur 4: Vykort över Söderplan och Uddevalla folkets park på 1950-talet.Förlag: Pressbyrån
Tillgänglig: Bohusläns museums Föreningsarkiv
Figur 5: Panoramabild över Uddevalla folkets park i nordlig riktning 2009. Fotograf: Jienny
Lindblom
Figur 6: Fotografier tagna i Uddevalla folkets park 2009. Fotograf: Jienny Lindblom
Figur 7: Kartvy över Uddevalla 2009 (Elektronisk).Tillgänglig: < www.maps.google.se>
sökord: Uddevalla, hämtad 14/12 2009
Figur 8: Fotografi över Uddevalla folkets park på 40-talet.Fotograf: Okänd.
Tillgänglig: Bohusläns museums Föreningsarkiv
Figur 9: Fotografier på kiosken utanför Uddevalla folkets park 2009.Fotograf: Jienny
Lindblom
Figur 10: Ritningar över utbyggnad av kiosken 1963. Ritad av Axel Andersson Tillgänglig:
Bohusläns museums Föreningsarkiv
Figur 11: Illustrationer på framtidens parkområde 2008 (Elektronisk). Tillgänglig:
<http://www.uddevalla.se/download/18.1de87248123180a881880002873/Programillustrationer.
pdf > hämtad: 2/11 2009
36
Bilaga 1
37