Carcinus maenas
Strandkrabba
NE
NA
LC
Kräftdjur, Marina tiofotade kräftdjur
DD
NT
VU
EN
CR
RE
Livskraftig (LC)
Klass: Malacostraca (storkräftor), Ordning: Decapoda (tiofotade kräftdjur), Familj: Carcinidae, Släkte: Carcinus,
Art: Carcinus maenas - strandkrabba (Linneaus, 1758) Synonymer: Cancer maenas Linnaeus,1758
Kännetecken
Den vanligaste krabban i Sverige. Förekommer på många olika typer av bottnar även på mycket grunt vatten, i
strandkanten ofta bland stenar och alger, även in i södra Östersjön. Den liknar övriga simkrabbor men har till
skillnad från dessa inte brett och årlikt sista segment på sista gångbensparet, även om detta segment är tillplattat.
Ryggsköldens ytterkanter är framtill försedda med tydliga tänder. Närmast lik cirkelkrabba Atelecyclus
rotundatus, men har bredare, inte lika cirkelrund ryggsköld, och den tillfälligt påträffade Pirimela denticulata, som
är mycket mindre och har mycket klenare klor.
Totallängd: max 25-60 mm. Ryggskölden är bredast vid mitten av sista sidokanttaggen, där den är något bredare än
lång och rundat sexkantig. Den är helt slät med tydliga svullnader och är något granulerad längst bak. Fronten
(framkanten mellan ögonen) har trubbiga taggar eller lober som är uppdelade i en mittlob flankerad på vardera sidan
av en något mindre lob. Små exemplar kan helt sakna lober och ha en jämn, svagt utåtskjutande framkant
påminnande om den hos bredpannad simkrabba Liocarcinus navigator. Ögat har ungefär samma diameter som
skaftet. Ögonhålan är djup och skyddar ögat fullständigt. Ögonhålstagg finns i form av en vass tagg som liksom
sidokantens övriga fyra tänder är stor och vass. Andra antennsprötet är kortare än ryggsköldens bredd.
Krossklon och saxklon på första benparet är obetydligt skilda åt i form, med små skillnader mellan hona och hane,
samt ungefär lika långa som ryggsköldens bredd. Carpus har en vass tand på insidans ytterkant och klohanden har två
mer eller mindre tydliga åsar på översidan men är i övrigt slät. Andra och tredje benparet är längst, ungefär 1,5
gånger ryggsköldens längd, och alla gångben är, med undantag för hår som kan finnas, släta och saknar taggar.
Dactylus (yttersta segmentet) på gångbenen är lika lång som eller längre än propodus (näst yttersta segmentet).
Femte (sista) benparet är kortare med både propodus och dactylus tillplattade, och dactylus är även spetsigt
pilformigt. Kroppens buksida är slät. Hos honan sitter könsöppningarna vanligen på buksidans segment och alla
bakkroppens segment är fria och rörliga. Hos hanen är bakkroppssegment 3-5 mer eller mindre sammansmälta och
orörliga.
Färg och mönster (se bild). Brunaktigt olivfärgad, blågrön eller grågrön, ibland även mörkröd, ofta med små
prickar/fläckar i ljusare toner (juveniler är ofta ljusare generellt med större vitfläckiga partier). Benen är gulgröna till
rödbruna och buksidan är gulaktigt vit.
Utbredning och status
Strandkrabba är den vanligaste krabban i Sverige och påträffas i hela Västerhavet och söderut genom Öresund och in
i södra Östersjön. I Europa finns den från 70° N i Norge och söderut längs hela norska kusten, vid Färöarna och
Island, vid Shetland och Brittiska öarna med Irland och vidare ner till Mauretanien. Den strandkrabba som vanligen
påträffas i Medelhavet är dock oftast arten Carcinus aestuarii. Carcinus maenas är spridd till många andra platser i
världen (såväl till västra Atlanten och Karibiska havet, som till Stilla havet och Indiska oceanen/Södra oceanen). På
många håll har den, troligen p.g.a. avsaknad av naturliga predatorer, blivit en s.k. invasiv art som påverkar den lokala
strandfaunan negativt. På grund av sin goda förmåga att anpassa sig till så många olika havsmiljöer världen över ingår
denna art på ISSG-100 listan (ISSG = Invasive Species Specialist Group, en underorganisation till IUCN), vilket är
den lista som omfattar de hundra mest invasionsbenägna främmande arterna i världen. Det är alltså vår vanliga
strandkrabba man talar om, när man i t.ex. USA eller Australien diskuterar problemet med ”the green crab”! I
Göteborgsområdet, ungefär från Onsalahalvön upp till Marstrand finns en form/morf av strandkrabba som har en
blåtonad ryggsköld (från silvergråblå till rent blå) och den har inte rapporterats från andra platser i Europa.
ArtDatabanken - artfaktablad
1
Ekologi
Strandkrabba lever på 0-30 meters djup (undantagsvis så djupt som 200 m) på många olika typer av bottnar. I
strandzonen finns den ofta bland stenar och alger, men den kan påträffas på alla typer av bottnar. Den är liksom
många andra tiofotade kräftdjur allätare och äter det som finns lättast tillgängligt, men den äter också av döda djur
och äter med förkärlek musslor, vars skal den krossar med sina klor. Stora musslor rår den dock inte på och musslor
som uppnått en viss storlek är säkra.
Övrigt
Namngivning: Carcinus maenas (Linnaeus, 1758). Originalbeskrivning: Cancer maenas. Systema Naturae, 10:e
upplagan, 1: 1-824. Synonymer: Cancer granarius Herbst, 1783; Cancer viridis Herbst, 1783; Cancer pygmeus
Fabricius, 1787; Cancer rhomboidalis Montagu, 1804; Carcinus Maenas Leach, 1816; Cancer granulatus Say, 1817;
Megalopa montagui Leach, 1817; Carcinus granulatus Smith, 1857; Portunus carcinoides Kinahan, 1857; Carcinides
maenas Rathbun, 1897.
Etymologi: maenas = hänförd, begeistrad; maenades (lat.), mainades (gr.) = att bli inspirerad, hänförd, begeistrad,
entusiastisk, översvallande, eller mainesthai = att bli galen eller vansinnig. Står för bacchanter eller prästinnor åt
Bacchus, som i singular är Maenas, vilket var en Bacchant dvs. en kvinnlig utövare/deltagare i orgier och riter till ära
för guden Bacchus/Dionysus (guden för mystik, vin och berusning). Dessa prästinnor och dyrkare samlades vid
Priapus altare i templet för Bona Dea, (Bona Dea ”den goda gudinnan” är en romersk fertilitetsgudinna som speciellt
dyrkades av Roms kvinnor. Hon bestämde över både oskuld och fertilitet hos kvinnor, hon var guden Fauns dotter
och kallades ofta Fauna). Denna Dionysusdyrkan inspirerade kvinnorna till extatisk galenskap; de hängav sig åt
kopiösa mängder av våldsamheter, blodskrivning, sexuell aktivitet, berusning, och självstympning. De avbildades
vanligen krönta med vinblad, klädda i rådjursskinn och hållande i thyrsus-staven och dansade med vild frigjordhet.
Dessa våldsamheter kan väl tänkas att även en krabba uppvisar, speciellt vid födointag.
Naturvård
Konventioner: Typisk art i 1160 Vikar och sund (Boreal region (BOR) och Kontinental region (CON)), Typisk art i
1170 Rev (Atlantisk marin region (MATL) och Baltisk marin region (MBAL))
Författare
Matz Berggren 2016 (bearbetad av Ragnar Hall, ArtDatabanken).
ArtDatabanken - artfaktablad
2
