Årgång 35
Nr 3, sept. 2011
Medlemstidning för
Göteborgs Astronomiska Klubb
www.goteborgsastronomiskaklubb.se
2
Medlem i Göteborgs Astronomiska Klubb
blir du enklast genom att betala in
•
200 kronor till plusgirokonto: 4 77 03 - 4.
•
ungdom till och med 19 år: 100 kronor
•
familj: 300 kronor
•
skola/bibliotek/institution: 500 kronor*
Glöm inte att meddela namn, adress, telefon, e-post och födelseår (om du är under 18)!
Som medlem får du:
- tillgång till klubbens bibliotek
- gå på 3 - 4 populärvetenskapliga föredrag per termin
- gå på visningar vid klubbens observatorium i Mölnlycke
- komma med på “star parties” på olika ställen i landet
- rabatt på medlemskap i och tidskrifterna från Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS) och
Svensk Amatörastronomisk Förening (SAAF)
Är du inte medlem så passa på att betala redan idag.
Medlemskapet gäller ett år från det datum du betalar!
Tilläggsavgifter: (Obs! Angivna tilläggsavgifter gäller för dem som betalar
grundavgift till GAK )
Svenska Astronomiska Sällskapet (SAS): 190:- (ordinarie avgift 240:- )
Då får du tidskriften Populär Astronomi, 4 nummer per år.
Hemsida: www.astro.su.se/sas
Svensk AmatörAstronomisk Förening (SAAF): 150:- (ordinarie avgift 200:- )
Då får du tidskriften Telescopium, 4 nummer per år. Flerårig prenumeration ger
”mängdrabatt”.
Hemsida: www.saaf.se
* Institutioner har fler förmåner. Kontakta ordföranden för mer information!
E-postadresser: [email protected]
Bidrag till denna tidskrift kan sändas till [email protected]
Penninggåvor till GAK-fonden mottages tacksamt när som helst!
Från och med i år kan du läsa AURORA via hemsidan.
- Klicka på Aurora i innehållsförteckningen till vänster på hemsidan.
- På Aurorasidan hittar du texten:
”
- Klicka på länken. I år (2011) skall du ange
och lösenordet
Nästa nummer beräknas utkomma i början av september 2011.
MANUSSTOPP: 1 november 2011
Omslagsbilden: En bild av Vindsnurregalaxen (Messier 101) tagen av Bengt Svensson
i Örkelljunga.
3
:
Christian Vestergaard
Claes-Göran Carlsson
Jan Persson
Jan-Gunnar Tingsell
Göran Kajler
Olof Karmedal
Ingemar Ewaldz
(ordf.)
(vice ordf.)
(kassör)
(sekr.)
(obs.-förv.)
(ledamot)
(ledamot)
Gunnar Sporrong
Sven-Göran Lätt
Joaquin Vijil
Christer Brattås
Hans Almgren
Saied Amini
Anders Winnberg
(ledamot)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(suppleant)
(medlemsadm.)
www.slottsskogsobservatoriet.se
Fotot taget under inspelning av SLOTTSPOD i Nordstan i Göteborg under
Vetenskapsfestivalen 15 maj 2011. © GAK
4
Om inget annat anges, hålls föredragen i Hörsalen,
Slottsskogsobservatoriet
Adress: Björn Hedvalls stig
!!
"
#$
$ $ %&
Se program på Slottsskogsobservatoriets
hemsida! (sidan Öppettider)
4
sept.
14:00
Föredrag: Några nedslag i galaxastronomins
historia – Från Herschel till Hubble
Docent Johan Kärnfelt, Göteborgs universitet
9 okt.
14:00
Föredrag: T'(#) * &#
$ + )(# $
' ,- #& % &
Adjunkt Klas Hyltén-Cavallius Lund.
20
nov.
14:00
Föredrag:
Docent Dan Kiselman, Inst. för solfysik, Kungliga
Vetenskapsakademien (KVA) håller föredrag
om solen
11
dec
14:00
.
&%
Professor Claes-Ingvar Lagerkvist,
Uppsala Universitet, håller föredrag om
asteroider.
.
/0
1 21 . 0 *//
Adressen till klubbens sida på Facebook är:
http://www.facebook.com/groups/70070779982/?id=10150257935994983#!/groups/g
oteborgsastronomiskaklubb/?ap=1
5
3
,
&
$
%%&
)(# &
%
& 45
))
En supernova av typ Ia är ett himlafenomen som uppstår då en stjärna under
exceptionella omständigheter exploderar och dör. En karaktäristisk egenskap hos
dessa supernovor är att de är s.k. ”standardljus”, d.v.s. alla individuella objekt av
denna typ har samma absoluta magnitud. Till följd av detta kan den observerade
ljusstyrkan användas för att bestämma dess avstånd eftersom objekt ser svagare ut ju
längre bort de befinner sig. Genom att bestämma avstånd till många avlägsna objekt
kan universums expansionstakt mätas. Antagandet om den konstanta absoluta
magnituden är en förenkling men en förenkling som hitintills har fungerat bra för
studier av universums historia, men allt eftersom forskningen går framåt blir kraven på
standardljusen större. Ett orosmoln är risken för ett svagt avståndsberoende i den
absoluta magnituden som skulle kunna uppstå till följd av att supernovor i mer
avlägsna galaxer har skapats från stjärnor som föddes under andra förutsättningar än
stjärnor i vår närhet. Närliggande galaxer innehåller mer tyngre grundämnen och
mängden av ett av dessa, nickel, tros påverka ljusstyrkan hos den exploderande
stjärnan. Följaktligen kan ett eventuellt avståndsberoende hos den absoluta
magnituden undersökas genom att studera förekomsten av nickel i supernovor vid
olika avstånd. Mängden nickel och andra grundämnen uppskattas genom att studera
supernovans ljusfördelning, dess spektrum. Olika grundämnen i supernovans yttre
höljen upptar ljus vid specifika frekvenser varvid deras närvaro detekteras genom att
ljus saknas vid dessa frekvenser i det observerade spektrat. Med hjälp av spektra
observerade i Chile och Spanien har en grupp svenska astrofysiker vid Stockholms
universitet studerat supernovor upp till fyra miljarder ljusår bort utan att hitta några
starka indicier på ett avståndsberoende, vilket innebär att supernovor fortsatt kan
användas för att studera universums expansion.
Linda Östman
Institut de Física d'Altes Energies (IFAE)
Universitat Autònoma de Barcelona (UAB)
6
Den 2 juli i år dränktes Köpenhamn i mycket stora mängder regn, som orsakade
vattenskador på många fastigheter och kollaps i trafiken.Under två timmar regnade det
lika mycket som normalt under två månader. Avloppssystemen klarade inte detta och
mycket vatten rann in källarna, bland annat i de källarutrymmen där serverhotellet,
som vi anlitar, har sina servrar och där GAK:s hemsidor finns. Runt 100 000 kunder
drabbades. Först den 7 juli var hemsidorna åter nåbara.
6
6
/
Umevatoriet startade som ett projekt från Institutionen för fysik för att ge möjlighet till
Umeås befolkning att studera stjärnhimlen. Efter att noga ha övervägt för och
nackdelar med placeringen, beslutade man sig för att det nedlagda regementet skulle
vara en bra kompromiss. Det var inte lika ljusstarkt som mitt i centrala Umeå eller på
universitetsområdet, vilket hade omöjliggjort skådandet av många fenomen på grund
av ljusföroreningar, och det var heller inte långt utanför Umeå, vilket hade gjort det
otillgänglligt för många. Våren 2005 öppnade man verksamheten mot allmännheten
och skolor. Visningarna sköttes till största delen genom studenter och timanställda
pensionärer.
Under våren 2006 väcktes ideer om att utöka de befintliga aktiviteterna tillsammans
med Umeå kommun, och hösten 2006 började en arbetsgrupp på fyra personer arbetet
med att planera och strukturera den kommande verksamheten. Målet med Umevatoriet
är att öka intresset för naturvetenskap, teknik och matematik.Våren 2007 var den
tidigare husytan utökad med lite drygt dubbelt så stor yta och under NoTveckan(Natur och teknik för alla, ett årligen återkommande evenemang) startade den
nya verksamheten. I och med att kommunen gick in som en delägare i projektet
ställdes högre krav på pedagogisk kunskap hos den personal som guidade besökarna
runt. Umevatoriet fick också nya styrdokument och blev mer fokuserade på att ta emot
skolklasser.
Idag omsätter Umevatoriet drygt 3,5 miljoner kronor och har ca 5 heltidstjänster
anställda.
Varje vecka besöker mellan 150 och 200 elever i alla åldrar från 4 år upp till 19 år
Umevatoriet för att få ta del av det aktuella temat. Vi erbjuder för närvarande tre
teman:
ASTROMATIK, KRATERDETEKTIVERNA och
VAD KAN MAN SE PÅ HIMLEN?
I varje tema erbjuds eleverna ett tre timmar långt besök som innefattar allt från teori
till praktik inom de olika områdena.
ASTROMATIK handlar om matematik i rymden. Eleverna som kommer får möta
matematiken med olika sinnen. Med utgångspunkt i frågor som: Hur kan man mäta
avstånd i rymden? Hur mycket mat behöver man om man ska resa till Mars? och Hur
många stjärnor finns det i Universum? inleds besöket med en kort presentation och
diskussion om matematikens betydelse för oss här på jorden. Därifrån förflyttas
eleverna med hjälp av fantasin och lite rekvisita till de fantastiska räknetälten i Bagdad
där en rad praktiska klurigheter tar vid.
I KRATERDETEKTIVERNA bjuds eleverna på ett rymdmysterium. Tre astronauter
har kommit bort på en planet och det gäller att hitta igen dem innan dagens slut.
Experimenten har sin utgångspunkt i hur kratrar bildas och vi diskuterar kring frågor
7
som:Varför har månens yta massor av kratrar? Finns liknande kratrar på jorden och
vad kan de i så fall lära oss om vårt solsystem?
I VAD KAN VI SE PÅ HIMLEN? anpassas besöket efter årstiden. Eleverna får lära
sig hur man använder ett teleskop och vad som är synbart med hjälp av det och med
ögat just vi denna tidpunkt.
Under hösten har vi utarbetat ett nytt tema med inriktning kemi, med anledninga av
det av FN proklamerade internationella kemiåret. Utgående från en rad kemiska
experiment så som analys av gifter med hjälp av ett mass-spektrogram, håranalys och
identifiering av olika pulvar, hjälper eleverna till att lösa ett brott som är begånget på
Umevatoriet.
Förhoppningen är att intresset för naturvetenskap, teknik och matematik ska öka när
eleverna förstår hur roligt det är!
Annika Kjellsson Lind
föreståndare Umevatoriet
8
/ / /
2
Den 8 - 16 november 2009 hölls den 14:e internationella astronomiolympiaden i
Hangzhou i Kina. Mikael Hjerthen och Helena Holma (undertecknad) från
Rymdgymnasiet i Kiruna fick efter ett uttagningsprov åka dit för att representera
Sverige. Med oss hade vi vår lärare Odd Minde samt Anders Västerberg, vice
ordförande i IAO Coordinating Council.
Vårt hotell, där
även proven (ett
teoretiskt och ett
praktiskt samt
ett
observatoriellt)
skulle
hållas,
var
beläget på ett
vackert bambubeklätt berg på
ca 1000 meters
höjd som sades
ha god sikt för
astronomiska
observationer.
Det omgavs av
den tätaste dimma vi någonsin skådat. Den gav en helt ny mening åt frasen ’att inte se
handen för ögonen’ och var inte heller omöjligt att gå vilse i…
Vårt första prov, teoriprovet, inleddes med en varning om att: ”some of these
questions (this can be main questions or sub questions) may not have any sense. In
that case…” Därpå följde frågor såsom: ”Solens massa halveras plötsligt den 5 juli
2084. Hur lång blir jordens nya omloppstid?” Fyra timmar senare hade vi skrivit klart
det svåraste prov vi hittills råkat på, en rätt intressant upplevelse.
9
Den legendariska dimman låg kvar även nästa dag då vi skrev det praktiska provet,
också det fyra timmar, där vi fick en massa data ur vilken vi bland annat skulle
beräkna hur ljusekot från en supernova förändrades med tiden och Saturnus ringars
lutningsvinkel mot jordens ekvator och ekliptikan.
När dimman låg kvar även dagen därpå fick vi göra vårt observatoriella prov med
papper och penna istället. På kvällarna umgicks vi med de andra deltagarna och hade
allmänt trevligt.
När alla prov var avklarade ägnade sig hela deltagargruppen åt turistande och besök av
alla kinesiska sevärdheter arrangörerna kunde komma över, och allt detta under
rekordtid: vi lyckades med bragden att besöka ett vattenverk på under fyra minuter, vi
åkte båt på en sjö, såg en fyrahundra år gammal 13-vånings träpagod och njöt av alla
roligt översatta engelska varningsskyltar. Därefter spriddes alla deltagare, numera
goda vänner, återigen ut över världen, och vi hann till och med åka en tur med
magnetsvävartåg innan färden hem.
Helena Holma
10
0
/
Galaxy Collisions, Curtis Struck
Springer-Verlag, heidelberg, 2011, ISBN 978-0-387-85370-3, häftad, 300 sidor
pris: 35.99 pund.
Låt oss gå ca 70-80 år tillbaka i rumtiden när man nyss hade fastställt att många av de
mystiska ”nebulosorna” på vår himmel som hade förundrat astronomerna i
århundraden faktiskt var separata galaxer som vår egen vintergata, s.k. ”Island
Universes”. Edwin Hubbles klassiker från 1936, ”The Realm of the Nebulae” satte då
mallen för vår förståelse av den extragalaktiska rymden. Men efterhand har bilden
djupnat, bättre instrument i kombination med mer fulländad teoribildning samt inte
minst vår förmåga att bearbeta data, i synnerhet under de senaste tjugo åren har fått
oss att till stor del överge bilden av ett homogent och isotropt universum där galaxerna
låg utspridda mer eller mindre med jämna mellanrum. Istället har bilden av ett mycket
dynamiskt och evolverande universum där galaxer inte bara växelverkar med varandra
på olika vis, utan där själva den storskaliga strukturen från första början har byggts
upp via kollisioner och gravitationella kollapser växt fram. Detta har lett till att
mycket av det som var självklar kosmologi för bara 40-50 år sedan idag har förpassats
till astronomins arkivavdelning. I den här boken, ”Galaxy Collisions” av professor
Curtis Struck, verksam vid Iowa State University, beskriver han på ett icke
matematiskt sätt i bokens nio kapitel de flesta av de grundläggande mekanismerna
bakom galaxers växelverkan. Det är allt ifrån mikrokollisioner till storskaliga,
”brutala”kollisioner mellan fullvuxna galaxer. Han har också anpassat språket till en
relativt icke teknisk nivå avsett att förstå för den amatörastronom som har ett
någorlunda hum om extragalaktisk astronomi. Boken är rikligt illustrerad och riktar
sig i första hand till fåtöljkosmologen, även om jag måste tillstå att det kliar rejält i
observationsfingrarna när man tar del av de enormt vackra och intrikata fotografierna i
boken. De kanske viktigaste grundbegreppen i boken kan man kanske skala ner till
gravitation, dynamisk friktion, kollisioner, stjärnbildningsområden samt evolution.
Boken täcker det mesta som en vetgirig amatörastronom kan förväntas vilja veta, den
är också god läsning för den astronomistuderande som vill ha en sammanfattning av
var forskningen står idag inom fältet. Det enda området som jag egentligen skulle vilja
att professor Struck hade gått mera på djupet är det som rör galaxers växelverkan och
förhållandet till aktiva galaxkärnor, dvs. supermassiva svarta hål. Det kanske mest
intressanta kapitlet i boken var väl lite paradoxallt nog det som handlar om dynamiken
i vår lokala galaxgrupp. Men även om boken är fri från matematik och språket kryddas
pedagogiskt med många exempel ur vardagslivet så är det ingen bok att sätta i
händerna på den oerfarne astronomen. Men för den som precis som undertecknad är
ett oförbätterligt ”galax-freak” så är boken ett veritabelt ymninghetshorn att dricka ur.
Till ökad förståelse bidrar också en ordlista samt hänvisningar efter varje kapitel till
relativt icke teknisk litteratur inom specialfälten.
Jan Sandström
11
A Visual Astronomers Photographic Guide to the Deep Sky,
Stefan Rumistrzewicz, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-7241-5,
häftad, 430 sidor, pris: 48.10 euro.
För oss deep- skyälskare är det alltid trevligt när det kommer en ny bok I ämnet. Det
finns ju många olika mål med böckerna, men för det mesta ska ju litteraturen lära oss
att se våra älsklingsobjekt bättre. Vad vill då den här boken. Jo, författaren är en
engelsk amatörastronom och den boken är en visuell handledning med svartvita foton
där målsättningen är att visa objekten som man verkligen ser dom och där det är tänkt
att läsaren ska lära sig att bli en bättre observatör genom att jämföra vad hon/han ser i
okularet med fotografierna i boken. Alla foton är tagna med en Watec 120n
videokamera och oprocessade. Två instrument har använt, dels ett 11-tums SCT, del
en 72 mm refarktor. Boken arbetar sig genom konstellationerna i alfabetisk ordning
och i början av varje konstellation finns basfakta för de objekt som ingår i boken. Så
långt är allt gott och väl, men nu kommer vi till problemen. Faktum är att en hel del av
objekten är så ”Naturtroget” återgivna så med den kvalitet som fotografierna har, så
ser jag dom överhuvudtaget inte på bilderna, inte ens med förstorningsglas. Ett annat
stort problem är att författaren när det gäller fotografierna inte har markerat
väderstrecken. Detta är i synnerhet allvarligt när det gäller öppna stjärnhopar, och
sådana finns det gott om i boken. Men för all del, en del objekt ser man ju och de små
texterna innehåller ett och annat guldkorn. Men sammantaget skulle jag nog investera
mina 50 euro i en annan bok.
Jan Sandström
Star Clusters,
Charles A. Cardona III, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-70398, häftad, 188 sidor, pris: 35.99 pund.
Låt mig säga det direkt. Det här är ytterligare en liten handledning när det gäller att
observera öppna och klotformiga stjärnhopar. Det finns inget i den som skiljer den
från övriga och tyvärr är den inte värd sitt pris. Författare är den amerikanske
amatörastronomen Charles Cardona III som är nära knuten till Custer Institute
Observatory. Fotografierna som är många, både i färg och svartvitt och tämligen
genomgående av god kvalitet har tagits av Jan Wisniewiski. Likaså är de
kompleterande sökkartorna användbara. Boken innehåller efter en kort och tämligen
ostrukturerad inledning observationshandledningar för ett femtiotal öppna och
klotformiga stjärnhopar. Objekten är genomgående Messierobjekt eller ljusstarkare
NGC. De inleder vid RA 8 med M 103 i Cassiopeja och slutar med våren RA 7 och
Messier 56, den klotformiga stjärnhopen i Lyran. Objekten lämpar sig för studier från
fältkikare och små teleskop och uppåt. Basfakta för varje objekt är typ, benämning,
RA och Deklination, visuell magnitud, avstånd och storlek. Varje objekt finns det
sökkarta till och åtminstone två fotografier. Därtill resonerar Cardona och kommer
12
med tips och info om varje objekt. Men hans kunskaper är mycket oregelbundna.
Samtidigt som han resonerar kring pulsationer hos RR Lyraestjärnor så verkar han inte
ha full pejling på skillnader mellan novor och supernovor. Likaså påstår han helt
frankt att M 13 är 15 miljarder år gammal. Hänger han inte med in den astronomiska
kunskapsinhämtningen. Numera är det ju säkerställt bortom de flesta rimliga tvivel att
Big Bang skedde för 13.7 miljarder år sedan. När han sedan skriver att Pleiaderna
ligger 400 miljoner ljusår bort så får man väl hänföra det till dålig korrekturläsning.
Här finns också andra grodor, vilket trots att boken, i synnerhet fotografierna och
sökkartorna har sina förtjänster, gör att jag inte kan rekommendera den till nybörjaren.
Man får helt enkelt sitta och vara på sin vakt mot grodor i för hög utsträckning. Jag är
faktiskt förvånad att Springer låter den här boken ingå i sin serie ”Astronomers Pocket
Field Guide”. Man borde definitivt låta någon kunnig person korrekturläsa böckerna i
den här serien, då den riktar sig till nybörjare. Just den här boken är också på tok för
dyr för sitt innehåll.
Jan Sandström
Go-To Telescopes Under Suburban Skies,
Neale Monks, Springer-Verlag, Heidelberg, 2010, ISBN 978-1-4419-6850-0, häftad,
281 sidor, pris: 23.99 pund.
Det är en lite udda, men enligt mitt förmenande, mycket användbar observationshandbok. Den är egentligen avsedd för datorstyrda Go-To telskop av
Celestrons och Meades modeller, men kan faktiskt med lite komplement i form av en
bra stjärnatlas och kataloguppgifter användas med fördel av vilken teleskopanvändare
som helst. Just detta att den är avsedd att brukas tillsammans med datorstyrda teleskop
gör att den boken inte innehåller några stjärnkartor och knappast några andra
kataloguppgifter heller. De kataloger som den engelske amatörastronomen Neale
Monks, som för övrigt verkar veta vad han talar om använder i boken är helt enkelt
NGC, Messier och när det gäller stjärnor, SAO:s katalog med uppgifter om 258 997
stjärnor. Däremot så innehåller boken förträffliga datorframställda illustrationer av
många av objekten som dels har fördelen att de är jämförbara med varandra, dels ger
en mycket realistisk bild av vad man kan se från mer eller mindre ljusförorenade
förorter. Monks använder sig för övrigt av Bortles skala från 1-9 när det gäller
ljusföroreningar (John Bortle, erfaren amatörastronom) där 1 torde innebära så optimal
himmel att man får ge sig ut i rymden för att få uppleva den. Fördelen med den här
typen av illustrationer är fantastisk och det förvånar mig att fler författare använder
sådana istället för mer eller mindre orealistiska CCD-bilder och teckningar. Efter en
kort inledning där Monks framhåller vikten av att använda olika filter när man inte har
tillgång till en helt mörk himmel så är boken uppdelad i fyra säsonger med start på
vintern. Varje årstid har objekten uppdelad i fyra olika kategorier, ”Måste se-objekt,
intressanta objekt, obskyra, ganska svåra objekt och slutligen intressanta stjärnor.
Författaren blandar och ger, men beskrivningarna och observationstipsen visar på att
han har observerat det mesta han skriver om. Observationerna är gjorda med teleskop i
13
storlektordningen 7.5 cm upp till den traditionella
20 cm ScmidtCassegrainuppställningen. De flesta observationer gjorda med den senare. Monks
använder rätt ofta en ”reducer corrector) som ger lägre f-tal för teleskopet och därmed,
i synnerhet om den används tillsammans med ett 2-tumsokular ett stort synfält. Han
tipsar om objekten visibilitet med olika filter och olika förstorningar. Ett appendix på
nästa 30 sidor som bär titeln ”What you´re looking at”berättar om fakta om de olika
typerna av objekt. Jag tycker mycket om den här boken, den är användbar både för
nybörjaren och den mer erfarne amatörastronomen. Lite udda, men god.
Jan Sandström
. 1
/
/
/*
6
/
En bild på Saturnus fotograferad från Slottskogssobservatoriet sammansatt i
Photoshop av en blå, en grön och en gul bild.
Kamera:
Lunar and Planetary Imager
Foto:
Gunnar Sporrong
14
/
Lite underligt kan det nog synas att skriva om norrsken så här i midsommarmånaden.
Men nästa år är det maximum för solaktiviteten i dess ungefärliga 11-åriga cykel. Då
ökar aktiviteten på solens yta och därför blir det mera norrsken, och för den delen
sydsken, om man nu bor på sydliga latituder. Solfläckarna som är magnetiska
fenomen på solen samt koronahål uppträder rikligare och därmed slungas det ut mera
laddade partiklar från solen. De här elementarpartiklarna behöver ca 2-3 dygn på sig
för att nå vår jord. Här i jordens omgivning fångas de upp av jordens magnetfält som
ligger som en stor, osynlig krockkudde runt vårt klot. Partiklarna slungas fram och
tillbaka i magnetfältet och tappar gradvis sin energi. Så småningom faller de ner vid
de magnetiska nord och sydpolerna som inte är identiska med de geografiska nord och
sydpolerna. Jordens magnetiska nordpol t.ex ligger i norra Kanada. När de faller in i
vår atmosfär kolliderar de där med atomer och molekyler i vår atmosfär.
Energiövergångar sker mellan partiklarna och beroende på vilka grundämnen som är
involverade så ser vi olika färger på norrskenet. Det är fel att tro att norrsken bara sker
på vintern och på natten när kölden är sträng. Lika mycket norrsken finns på dagen
och på sommaren. Anledningen till att vi ser det bäst på vintern är helt enkelt att
nätterna är mörka. Likaledes är det ju i regel kallt när det är klart på vintern så därför
har den här tron uppkommit. Man ser heller inte mest norrsken vid den geografiska
nordpolen. Norrskenbältet ligger istället centrerat runt den magnetiska nordpolen. För
vår del innebär det att vill man se norrsken ska man bege sig till exempelvis Tromsö.
Men vad trodde våra förfäder om norrskenet som virvlade runt i undersköna och
mäktiga draperier på himlen under klara nätter när vargarna ylade på tundran?
Skottarna kallade norrskenet för ”De glada dansarna”, men det gick inte alltid fredligt
till. Det röda i norrskenet som vi ibland kan se antydde att blod spilldes. Fotboll
spelades i himlen precis som på jorden. Ett fint bevis på att världens finaste sport är ett
universellt fenomen. Inuiterna ansåg att det var andar som spelade fotboll med ett
valrosshuvud som boll. Hos en del folk i Sibirien var rollerna ombytta. Här var det
himmelska valrossar som var lirarna och bollen var ett människohuvud. På sina ställen
i Ryssland så trodde man att det var elddraken Ognenniy Zmey som var i farten. Han
antastade kvinnor och förförde dem när den äkta mannen var borta. Enligt
grönlandsinuiterna var det avlidna andar som signalerade till oss som fortfarande var
kvar i denna jämmerdalen. Folk på Färöarna brukade hålla barnen inomhus när
norrskenet spelade. Detta ifall norrskenet skulle komma ner och ställa till det med
barnens hår.
Estländare såg i det himmelska ljuset andrar från ett högre existensplan, ibland
vänliga, stundtals fientliga. Att det inte var nådigt att uppträda respektlöst mot
norrskenet vittnar våra samer om. Att peka på norrskenet var mycket farligt. Likaledes
att vissla på norrsken. Det ansågs kalla ner det. En liknade tro finns bland hinduer. Där
ska man inte vissla när solen går ner. Det anses dra till sig demoner. Finnarnas tro
kring norrskenet tycker jag personligen är mycket vacker. Där sågs norrskenet som
15
”revontulet”, det var gnistor som flög mott himlen när de lappländska rävarna viftade
på svansarna. Våra krigiska förfäder under vikingatiden såg ibland norrskenet som
ridande valkyrior. Där de red fram på himlen och samlade kämpar till Valhall så
utsände deras hjälmar, spjutspetsar och sköldar ett underligt sken som blixtrade fram
över nordhimlen. Detta enligt Thomas Bullfinch (1855).
Mera vetenskapliga försök till förklaringar fanns också. Det ansågs att det var
vulkaner vid nordpolen som framkallade ljuset. Inuiterna vid Hudson Bay ansåg att
himlen var en solid kupa och att stjärnor och norrsken var skenet från en ljus bakgrund
som trängde ner genom olika öppningar. Enligt vissa norska källor så var norrskenet
återspeglingar av självlysande sillstim i Ishavet. Den grekiske naturfilosofen
Anaxagoras (ca 500-430 f.Kr.) ansåg att det var elddimma som regnade ner genom
molnen. Den romerske författaren Seneca ansåg å sin sida att norrskenet var kokande
strömmar i lufthavet i norr. När stjärnorna rörde sig framåt på himlen under natten så
satte de ibland de här strömmarna i brand. Den förste som kallade norrskenet för dess
latinska namn ”Aurora Borealis” var den franska astronomen Gassendi år 1621. Den
som först började att få ett någorlunda klart begrepp om orsakerna till norrsken var
vetenskapsmannen K. Gesner från Zurich år 1650.
Bilden av det komplicerade samspelet mellan vår egen stjärna solen och det
omkringliggande solsystemet har gradvis utvecklats och fortsätter att göra så i än
högre grad idag. Man talar om ”rymdväder”. Med tanke på människans beroende av
högteknologi, satelliter, rymdfärder och mycket annat är det i allra högsta grad viktigt
att kunna förutsäga vad solen hittar på inom både den nära framtiden och i ett längre
perspektiv. Här spelar svenska astronomer och forskare en stor, internationell roll. När
nätterna nu mörknar under hösten så sök själv upp en palts med en mörk och bra
norrhorisont. Sök på nätet på dagen före för att få reda på solaktiviteten vid det
tillfället. Lycka till.
Jan Sandström
16
......................................................................................................4
.
/0
1 21 . 0 *// .....................................................4
37 .8
6 7
/0
6 7
2
/6/ ........................................................................................................5
...............................................................5
6
6
/ /
0
.......................................................................................................6
/
/
/
.............................................................................8
2
.....................................................................................................10
GALAXY COLLISIONS, CURTIS STRUCK ..................................................................10
A VISUAL ASTRONOMERS PHOTOGRAPHIC GUIDE TO THE DEEP SKY, ...............11
STAR CLUSTERS, ....................................................................................................11
GO-TO TELESCOPES UNDER SUBURBAN SKIES, ...................................................12
. 1
/
/
/
/*
6
/
........................13
............................................................................................................14
