2013-01-11
Justitiedepartementet
Kontaktgruppen för samarbete mellan
Justitiedepartementet och de juridiska
fakulteterna och institutionerna
Kanslirådet Henrik Matz
Tel. 08-405 36 16
Förteckning över förslag till uppsatsämnen (med
angivande av kontaktpersoner i departementet)
A. Åklagarenheten
1. Bör bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning ändras i ljuset av den tekniska utvecklingen?
Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan användas för
att inhämta s.k. historiska uppgifter om elektronisk kommunikation,
dvs. uppgifter om meddelanden som redan har befordrats. Detta har
ansetts medföra (enligt principen om lex specialis) att beslag inte kan
användas för att få tillgång till sådana uppgifter hos teleoperatörer (se
t.ex. Ds 2005:6 s 127 f.) I en rapport från Säkerhets- och
integritetsskyddsnämnden daterad 2011-06-09 framgår att det finns
olika uppfattning hos åklagare hur ett meddelande som inkommer till
en mobiltelefon som är tagen i beslag efter att beslaget har skett ska
hanteras, t.ex. krävs ett beslut om hemlig teleavlyssning för att ta del
av innehållet i meddelandet? Rapporten tar också upp det förhållande
att såväl de brottsbekämpande myndigheternas behov av uppgifter om
elektronisk kommunikation som det integritetsintrång hemlig
teleavlyssning innebär har förändrats i anledning av den tekniska
utvecklingen samt att det kan finnas anledning att belysa denna fråga
närmare. Borde bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning ändras mot bakgrund av den tekniska utvecklingen?
(Kontaktperson: Susanne Södersten, 08-405 45 45)
2. Gränsdragningen mellan straffprocessuella tvångsmedel och
s.k. polisiära arbetsmetoder
(Kontaktperson: Susanne Södersten, 08-405 45 45)
2
3. Den misstänktes rätt till insyn i brottsutredningar, särskilt i
ljuset av Europakonventionen
Hur bör rätten för den misstänkte att få insyn i brottsutredningen för
att kunna ta tillvara sina rättigheter balanseras mot intresset av att
utredningen inte äventyras?
(Kontaktperson: Katrin Hollunger Wågnert, 08-405 46 28)
B. Enheten för processrätt och domstolsfrågor
1. Nödvändig processgemenskap (hur motstridiga
processhandlingar hanteras vid nödvändig processgemenskap)
2. Förhållandet mellan den svenska rättsprincipen om jura novit
curia och den kontradiktionsprincip som följer av artikel 6 i
Europakonventionen och som innebär bl.a. att en part skall ha
kännedom om samt möjlighet att kommentera allt material i
målet för att på så sätt kunna påverka domstolens beslut
(Kontaktperson för 1 och 2: Per Lennerbrant, 08-405 10 00)
C. Enheten för fastighetsrätt och associationsrätt
1. Bolagsstämmans beslut om ansvarsfrihet – ett institut som
tjänat ut?
2. Europabolag och europakooperativ – varför uteblir succén?
3. Associationsrättsliga aspekter på aktiebolaget som redskap för
ekonomisk brottslighet
4. Aktiekapitalet i privata aktiebolag sänkt till 50 000 kr – vilka
konsekvenser har reglerna lett till?
(Kontaktperson för 1–4: Jacob Aspegren, 08-405 46 57)
5. EU:s initiativ gällande bolagsstyrning – hur påverkas Sverige?
6. Reformbehov på föreningsrättens område
(Kontaktperson för 5 och 6: Henrik Matz, 08-405 36 16)
7. Upplåtelse av mark för kommersiella ändamål – för- och
nackdelar med olika alternativ
3
8. Vilka är jordbrukarens alternativ till arrende – när och varför
används inte arrendeformen?
9. Varför byggs det inte fler ägarlägenheter?
10. Frågor om expropriation
– Utvärdering av förändringarna år 2010 av ersättningsreglerna i
expropriationslagen
– 125 % av marknadsvärdet – ersättning för ideell eller ekonomisk
skada?
– En internationell jämförelse av de svenska reglerna om ersättning vid
expropriation
– Utredningsbeslut i expropriationsprocessen – hur tillämpas reglerna?
– Om behovet av en officialrättighet som uppkommit genom
expropriation upphör, hur kan rättigheten "upphävas"?
11. Ledningsrätt i tomträtt eller den underliggande fastigheten –
är det möjligt?
12. Lämplighetsvillkoren för fastighetsbildning – föråldrade
såvitt gäller fastighetsbildning på landsbygden?
13. Likvidation av bostadsrättsföreningar – ändamålsenlighet och
minoritetsskydd.
14. Friköp av nyttjanderätter – förekomst av tvingande lagregler
samt de problem som är förenade med att införa
friköpsrättigheter.
15. Tomträtt, arrende eller hyra – en jämförelse mellan de svenska
nyttjanderätterna och nyttjanderättslösningar i näraliggande
länder
(Kontaktperson för 7–15: Magnus Hermansson, 08-405 19 06)
16. Säljarens upplysningsplikt vid fastighetsköp – hur stor är den?
Är avvägningen mot köparens undersökningsplikt lämplig?
17. Besiktningsklausuler vid fastighetsköp – för- och nackdelar
18. Bolagsrättsliga problem vid internationell handel med
värdepapper
(Kontaktperson för 16–18: Erik Hällströmer, 08-405 32 02)
4
D. Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt
1. Ett starkare äganderättsförbehåll?
Det har från näringslivshåll framförts önskemål om en övergång till avtalsprincipen i kommersiella avtal. I flera europeiska rättsordningar
har sådana avtalsklausuler en starkare ställning än enligt svensk rätt
och det kan finnas samhällsekonomiska vinster med att anpassa
svensk rätt till detta.
Frågor som kan vara av intresse för en uppsats:
- Om äganderättsförbehåll ges en sakrättsligt starkare ställning än i
dag, bör detta i så fall bara gälla de fall då säljaren har medgett att
köparen förfogar över varor men så inte har skett vid utmätning eller
konkurs eller bör det vara giltigt även i andra fall, t.ex. då en vara har
bearbetats eller infogats i annan egendom eller sålts vidare (s.k.
förlängda och utvidgade äganderättsförbehåll)?
- Hur kan olika sorters förstärkta äganderättsförbehåll väntas påverka
företagshypoteket som säkerhet och företagshypotekshavarnas handlande?
- Om äganderättsförbehåll ges en sakrättsligt starkare ställning än i
dag, vad bör då gälla för avtal som inte är rena köpeavtal, t.ex. avtal
om deposition med en rätt för den som får varorna deponerade hos sig
att förvärva dem och avtal om tillverkning där beställaren
tillhandahåller materialet?
(Kontaktperson: Fredrik Ludwigs, 08-405 43 05)
2. Solidariskt skadeståndsansvar
Kronofogdemyndigheten och Barnombudsmannen har i en skrivelse
till Justitiedepartementet pekat på problem som solidariskt
skadeståndsansvar kan medföra, särskilt för unga personer. Det är inte
ovanligt att personer som har betalat "sin del" av ett skadestånd krävs
på den resterande delen av ett skadeståndsbelopp som de dömts att
betala solidariskt med en eller flera andra personer. Är det fråga om
höga belopp kan framför allt unga personer ha svårt att betala hela
beloppet, vilket kan leda till problem med skuldsättning och
betalningsanmärkningar. Om en av de solidariskt ansvariga betalar
hela beloppet kan det vara svårt att regressvis få ersättning från de
andra ansvariga. Den skadelidande har ofta en utsatt position och det
anses motiverat att han eller hon kan vända sig till vem som helst av
de skadevållande för att ersättning. Samtidigt upplevs det solidariska
ansvaret inte alltid som rättvist från skadevållarens sida. I de fall då
brottsskadeersättning har betalats ut till den skadelidande bedriver
Brottsoffermyndigheten ett aktivt regressarbete där utgångspunkten är
att utbetald brottsskadeersättning ska krävas åter när det är möjligt.
Frågeställningar som kan vara av intresse för en uppsats:
5
- Finns det rättspolitiska skäl att ändra den nuvarande ordningen med
solidariskt ansvar (underlätta återanpassning i samhället) eller kan
man komma åt problemen med andra medel?
- I vilka situationer skulle en annan reglering i så fall kunna gälla (för
vissa typer av brott, för krav som riktas mot viss grupp av gäldenärer)?
(Kontaktperson: Carl Rosenmüller, 08-405 48 16)
E. Enheten för immaterialrätt och transporträtt
1. Varumärkesrätt: Kraven på verkligt bruk av
gemenskapsvarumärken
En aktuell fråga är hur man ska tolka de krav som ställs på verkligt
bruk av gemenskapsvarumärken enligt artikel 15 i rådets förordning
(EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken.
Frågan är just nu föremål för EU-domstolens prövning i mål C-149/11,
Leno Merken mot Hagelkruis Beheer B.V. Den behandlas också i den
studie som Max Planck Institutet nyligen har genomfört av EU:s
varumärkessystem. Institutet har i det sammanhanget lämnat ett
förslag som innebär att nya nationella varumärken ska kunna
samexistera med gemenskapsvarumärken som varit registrerade i
minst 15 år. Sådan samexistens skulle vara möjlig bl.a. om det nya
varumärket registrerats i god tro och använts i delar av gemenskapen
långt från de delar där det äldre gemenskapsvarumärket använts.
Studien kommer att följas upp genom förslag på rättsakter från
Kommissionen.
Frågeställningar som kan vara av intresse för en uppsats:
- Vilka konsekvenser kan olika tolkningar av kraven på verkligt bruk
samt Institutets förslag om samexistens få för t.ex. hur små och
medelstora företag kommer att välja att skydda sina varumärken nationellt eller via gemenskapsvarumärken?
- Hur kan balansen mellan de nationella systemen och det EU-rättsliga
systemet komma att påverkas?
- Hur kan gemenskapsvarumärkets enhetliga karaktär komma att
påverkas?
2. Upphovsrätt: EU-domstolens avgörande i det s.k. Premier
League-målet och dess effekter för dels användandet av
territoriellt begränsade exklusiva licenser inom EU, dels svensk
upphovsrättslagstiftning med hänsyn till gränsdragningen där
mellan å ena sidan offentligt framförande och å andra sidan
överföring till allmänheten.
EU-domstolen meddelande den 4 oktober 2011 dom i de förenade
målen C-403/08 och C-429/08, det s.k. Premier League-målet. Målet
rör användning i Storbritannien av s.k. avkodningskort, avsedda för
den grekiska marknaden, i syfte att få tillgång till grekiska
satellitöverföringar av direktsända fotbollsmatcher. I målet behandlas
6
bl.a. frågan om territoriella exklusiva licensers förenlighet med artikel
101 i FEUF. EU-domstolen tolkar också begreppet "överföring till
allmänheten" i den mening som avses i art 3.1 i direktivet om
upphovsrätten i informationssamhället (2001/29/EG).
3. Säkerställande av immateriella rättigheter: Kan en
internetleverantör åläggas att blockera sina kunders tillgång till
tjänster/webbsidor som används för att begå
immaterialrättsintrång?
Av artikel 8.3 i direktiv 2001/29/EG samt artiklarna 9.1 och 11 i direktiv
2004/48/EG framgår bl.a. att det ska vara möjligt att rikta
förelägganden mot intrångsgörare och mellanhänder för att hindra att
det begås immaterialrättsintrång. Vissa medlemsstater, bl.a. Danmark,
Finland och Storbritannien, har av bl.a. den anledningen
bestämmelser som gör det möjligt att ålägga en internetleverantör att
blockera sina kunders tillgång till tjänster/webbsidor som används för
att begå immaterialrättsintrång. Enligt svensk rätt kan
vitesförelägganden meddelas mot den som i objektiv mening begår
eller medverkar till ett intrång (se t.ex. prop. 2008/09:67 s. 186 f.). Med
stöd av denna reglering har internetleverantörer förbjudits att
tillhandahålla uppkoppling till internet för tjänster/webbsidor som
används för immaterialrättsintrång (Svea hovrätts beslut den 21 maj
2010 i mål nr Ö 10146-09 respektive mål nr Ö 7131-09). Det har däremot
inte prövats om den svenska regleringen även gör det möjligt att
ålägga en internetleverantör att blockera sina kunders tillgång till
sådana tjänster/webbsidor, exempelvis när tjänsten/webbsidan är
uppkopplad till internet från tredje land. Innebär svensk rätt att även
sådana förelägganden kan meddelas, eller skulle lagstiftningen behöva
ändras i något avseende för att möjliggöra sådana förelägganden?
Är/vore en sådan reglering förenlig med artikel 15 i direktiv 2000/31/EG
och förbudet mot censur i TF och YGL?
4. Transporträtt: EU-förordningarna om passagerarrättigheter
(främst luftfart och järnväg). Hur fungerar de i praktiken? Är det
något som inte fungerar eller kan bli bättre?
EU-förordningarna nr 261/2004 om nekad ombordstigning och nr
1371/2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer är relativt
ny EU-rättslig lagstiftning. Förordningar om fartygs- respektive
busspassagerares rättigheter har antagits men ännu inte börjat
tillämpas. Syftet har varit att införa utökade och skärpta rättigheter för
passagerare inklusive för passagerare med funktionsnedsättning eller
nedsatt rörlighet. KOM har nu aviserat dels en översyn av
förordningen om nekad ombordstigning, dels en kommande
lagstiftning om transportslagsövergripande passagerarrättigheter (se
KOM:s vitbok Roadmap to a Single European Transport Area).
Är situationen bättre för passagerare och funktionshindrade efter
införandet av EU-förordningarna? Är det något som blivit sämre? Är
7
lagstiftningen klar och överskådlig? Hur skulle man kunna förbättra
lagstiftningen? Vad finns för för- respektive nackdelar med den
aviserade transportslagsövergripande lagstiftningen?
(Kontaktperson för 1–4: Carl Josefsson, 08-405 47 41)
F. Enheten för allmän ordning och säkerhet
1. Polisens skyldighet att ingripa
Vilken skyldighet har en polis att ingripa när ett brott begås?
2. Polisens volontärverksamhet
Hur fungerar verksamheten? Är regelverket ändamålsenligt utformat?
(Kontaktperson för 1 och 2: Helena Swenzén, 08-405 47 35)
3. Polisens möjlighet att ingripa mot ordningsstörande
folksamlingar
En utvärdering av genomförda lagändringar, bl.a. den nya lagen
(2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall och ändringen i 13 c §
polislagen (1984:387).
(Kontaktperson: Annika Waller, 08-405 23 17)
G. Straffrättsenheten
1. En ny straffbestämmelse om olaga diskriminering?
Diskrimineringskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU 2006:22) att
bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering var
förknippad med effektivitetsproblem och att den kunde ha negativa
effekter på en effektiv användning av de civilrättsliga bestämmelserna.
Enligt kommittén hade under lång tid kritik framförts mot att
straffbestämmelsen inte var effektiv då den inte ledde till lagföring
trots att brottsanmäl-ningarna ökade. Kommittén ansåg att den bristande effektiviteten kunde förklaras med bevisföringsproblem,
eftersom åklagaren för att vinna framgång måste bevisa att den
drabbades etniska tillhörighet eller homosexuella läggning utgjort det
avgörande motivet för den missgynnande behandlingen från den
tilltalades sida.
Trots detta ville kommittén inte föreslå ett avskaffande av
straffbestämmelsen utan förordade i stället en översyn. Regeringen har
därefter sagt sig vilja återkomma till frågan om en översyn av
bestämmelsen i annat sammanhang (se prop. 2007/08:95 s. 87 f.).
Hur skulle en ny straffbestämmelse om olaga diskriminering kunna se
ut?
8
(Kontaktperson: Mikaela Bexar, 08-405 15 70)
2. Det utökade straffskyddet för vissa grupper enligt 17 kap.
brottsbalken
Sjukvårds- och räddningstjänstpersonal utövar normalt inte
myndighet. I vilken utsträckning förekommer det att sådan personal
utövar myndighet och därmed omfattas av straffskyddet i 17 kap 1- 4
§§. Borde personkretsen utvidgas och i så fall hur?
(Kontaktperson: Göran Nilsson, 08-405 30 58)
3. EU:s materiellt straffrättsliga kompetens
I och med Lissabonfördragets ikraftträdande har EU enligt art. 83 i
fördraget om EU:s funktionssätt (EUF-fördraget) fått befogenhet att
inom vissa uppräknade områden med särskilt allvarlig brottslighet
med gränsöverskridande inslag, eller när det är nödvändigt för att
effektivt genomföra unionens politik på ett harmoniserat område,
genom direktiv fastställa minimiregler om brottsrekvisit och påföljder.
Möjliga frågeställningar: Hur ska art. 83 tolkas och vilken påverkan
kan EU:s straffrättsliga kompetens förväntas få på utvecklingen av den
svenska straffrätten? Vad innebär begränsningen till minimiregler om
brottsrekvisit och påföljder för möjligheten att anta accessoriska
bestämmelser om t.ex. jurisdiktion eller preskription under art. 83?
(Kontaktperson: Mari-Ann Roos, 08-405 44 05)
H. Grundlagsenheten
1. EU:s anslutning till Europakonventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen)
Regleringen av EU:s rättighetsskydd förändrades genom Lissabonfördraget, framför allt genom att EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna införlivades i fördraget och att det infördes en skyldighet
för EU att ansluta sig till Europakonventionen. I ett till Lissabonfördraget fogat protokoll anges under vilka förutsättningar en sådan
anslutning kan äga rum.
- Vilken påverkan kan anslutningen förväntas ha på utvecklingen av
skyddet för unionsrättsliga fri- och rättigheter? Kan den påverka
medlemsstaternas skyddsnivåer?
(Kontaktperson: Maria Arnell, 08-405 32 45)
9
2. Förhållandet mellan EU:s öppenhetsregler och EU:s
dataskyddsregler
Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001
av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets,
rådets och kommissionens handlingar (öppenhetsförordningen) och
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den
18 december 2000 om skydd för enskilda då
gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar
personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter
(personuppgiftsförordningen) har unionen antagit regler som styr
tillgång till handlingar respektive skydd för personuppgifter hos EU:s
institutioner.
I öppenhetsförordningen finns hänvisningar till personuppgiftsförordningen och vice versa. Reglerna och dess tillämpning överlappar
varandra i viss mån. Frågan har analyserats av EU:s domstolar i ett
antal mål, bland annat i Bavarian Lager (C-28/08P, kommissionen
m.fl. mot Bavarian Lager m.fl.) och Jordana (T-161/04, Jordana m.fl.
mot kommissionen). EU:s datatillsynsman (EDPS) har presenterat sina
synpunkter på hur reglerna bör samverka. Frågan diskuteras också i de
pågående revisionerna av de båda regelverken.
- Innebär EU:s reglering en konfliktsituation mellan regelverken? Vad
finns det i så fall för möjliga lösningar?
(Kontaktpersoner: Maria Jonsson, 08-405 45 71, och David Törngren,
08-405 44 12)
I. Enheten för migrationsrätt
1. Unionsföreträdets utveckling och tillämpning inom EU
– Unionsföreträdet innebär att medborgare i medlemsstaterna ska ha
företräde till befintliga arbetstillfällen inom EU.
– Hur har unionsföreträdet utvecklats sedan EU:s stats- och
regeringschefer i juni 1994 antog en resolution om företräde till lediga
anställningar för medborgare i EU eller tredje-landsmedborgare?
– Hur ser medlemsstaternas tillämpning av gemenskapsföreträdet ut i
dag?
2. Begreppet allmän ordning och säkerhet i rörlighetsdirektivet
– Vad avses med begreppet "allmän ordning och säkerhet" (8 kap. 7 a §
UtlL, rörlighetsdirektivet och EU-domstolens praxis)
– Vilken rättsutveckling kan förväntas?
3. Unionsmedborgarskapet och den fria rörligheten
10
Varje person som är medborgare i en medlemsstat tillerkänns även
unionsmedborgarskap enligt artikel 20.1 i fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt (FEUF). Ställningen som unionsmedborgare är
avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas
medborgare. Några av de rättigheter som följer av
unionsmedborgarskapet nämns redan i artikel 20.2, bl.a. rätten att fritt
röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Genom
EU-domstolens avgöranden den senaste tiden har
unionsmedborgarskapet givits allt mera innehåll. Detta väcker en rad
frågor:
– Vad innebär unionsmedborgarskapet?
– Vilka inverkningar har unionsmedborgarskapet på den fria
rörligheten för personer?
– Vilka rättigheter är knutna till ställningen som unionsmedborgare?
Vilka begränsningar finns?
– Vilka slutsatser kan man dra av EU-domstolens praxis (se t.ex.
domstolens avgörande i mål nr C-34/09, Zambrano och C-256/11,
Dereci)
– Vilken rättsutveckling kan förväntas?
4. Gränskodexen och den fria rörligheten
Enligt EU:s gränskodex får de inre gränserna passeras överallt utan
någon kontroll av personer oavsett nationalitet. Avskaffandet av
gränskontroll vid de inre gränserna ska emellertid inte påverka
medlemsstaternas rätt att bl.a. utöva polisiära befogenheter i enlighet
med nationell lagstiftning, i den mån utövandet av dessa befogenheter
inte har samma verkan som in- och utresekontroller (se artikel 21 i
gränskodexen). Vidare får medlemsstaterna tillfälligt införa
gränskontroll vid de inre gränserna om det föreligger ett allvarligt hot
mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten (jfr t.ex.
terrorhändelsen i Norge i juli 2011). Detta väcker vissa frågor:
– Vilka kontroller inom och mellan medlemsstaternas territorier får
staterna göra?
– Gränsdragningsproblematik?
– Vilka slutsatser kan man dra av EU-domstolens praxis (jfr t.ex. mål
nr C188/10 och 189/10, Melki och Abdeli)?
– Hur förhåller sig svensk rätt/rättstillämpning till EU-rätten?
– Vilken rättsutveckling kan förväntas?
(Kontaktperson för 1–4: Ingela Fridström, 08-405 34 16)
J. Enheten för migration och asylpolitik
FN:s International Law Commission har producerat ett flertal
rapporter på temat ”Expulsion of aliens”. Mot bl.a. denna bakgrund
11
kunde det vara intressant att kartlägga rättsläget vad gäller utvisning
av utlänningar och då särskilt: (1) skyldigheter för länder att ta emot
personer med annan anknytning än medborgarskap, (2) möjligheter
för utlänningen att avsäga sig medborgarskap för att undgå utvisning
och (3) frågan om utvisning vid multipla medborgarskap.
(Kontaktpersoner: Maria Westman-Clément, 08-405 46 32, och Johan
Malkan, 08-405 36 04)
