Telemeddelande
Sid. 1(10)
2010-09-27
Abuja
Sexuell trafficking från Nigeria – en tragedi med delad skuld
Sammanfattning
Varje år blir tusentals nigerianskor offer för sexuell trafficking till
Europa. Den nigerianska delstaten Edo är särskilt drabbad och vid
härbärgen i Benin City försöker man omhänderta offren som
återvänder. Det är en stor utmaning att förbereda dem för en
återintegrering i samhället: dels då familjen och samhällena är
”medskyldiga”, dels då utsikterna till sysselsättning är små.
Den nigerianska antitrafficking-politiken anses ändock ligga i
framkant och man har rönt vissa framgångar. Antitraffickingorganet NAPTIP:s resurser och mandat är emellertid begränsat och
man har svårt att ta itu med de bredare preventiva uppgifterna.
På ett annat plan är åtgärderna i Nigeria otillräckliga eftersom
efterfrågeledet – i Europa – inte angrips effektivt. Man är därför
nyfiken på Sverige, som genom kriminaliseringen av sexköp
uppfattas som ett föregångsland.
Denna rapport bygger i huvudsak på uppgifter från nigerianska National
Agency for the Prohibition of Traffic in Persons (NAPTIP) och
International Organisation of Migration (IOM). Uppgifterna har inhämtats
bland annat genom samtal i Abuja och Benin City med lokala och
2(10)
nationella företrädare för nämnda organisationer, härbärgen för traffickingoffer, samt politiker.
Inledning till gisslet
Trafficking av personer eller människohandel beräknas idag vara den tredje
största illegala affärsverksamheten i världen, strax efter illegal handel med
vapen och narkotika. Enligt UNODC beräknas det totala värdet av
trafficking överstiga 10 miljarder USD om året. Det rör sig om miljontals
personer som med inslag av tvång och i syfte att utnyttja dem, blir offer
och föremål för denna nutida form av slavhandel. Ungefär 80 % av offren
är kvinnor och 50 % är ungdomar och barn. Det vanligast förekommande
syftet för vilket de handlas är utnyttjande för kommersiell sex.
Västafrika är en av de regioner i världen som är hårdast drabbat av detta
gissel. Den relativa närheten till Europa, porösa gränser, instabila
samhällen och utbredd fattigdom skapar tillsammans en miljö i vilken
migrationsfrågor genomsyrar vardagen och samtalet, från gemene man till
högsta politiska ort. Trafficking är den mest tragiska och stötande
komponenten i detta västafrikanska migrationskomplex. Och strömmarna
går inte nödvändigtvis från Västafrika till Europa, utan också till betydande
antal i regionen och inom länderna. Enligt IOM beräknas sålunda
åtminstone 300000 barn årligen bli inhemska slavar i Västafrika, som en
följd av trafficking.
Flödena från, till och inom Nigeria
Nigeria är ett emigrantland. Uppemot 15 miljoner nigerianer eller en
tiondel av befolkningen bor utanför landet: i Västafrika, Nordamerika och
Västeuropa. Denna höga mobilitet i relativa tal, och höga antal i absoluta
tal, återspeglas också i omfattningen av trafficking-problematiken. Olika
siffror förekommer, men de vedertagna visar att mellan fyrtio till femtio
tusen nigerianska kvinnor har blivit offer för internationell sex-trafficking
mellan 1990 och 2005. Mellan två till tre tusen kvinnor och flickor
omhändertas varje år vid Nigerias gränser och mörkertalet beräknas vara
mångdubbelt större. I dagsläget torde det alltså röra sig om, enligt IOM, så
mycket som uppemot tiotusen om året.
Ungefär två tredjedelar av denna ström – internationell trafficking av
nigerianska kvinnor för kommersiella sexändamål – går till Europa. Och
Italien är huvudmål. Där är 60 % av de prostituerade från Afrika och 80 %
av dem från Nigeria: alltså mellan elva och tretton tusen nigerianska
3(10)
kvinnor och flickor vid varje tillfälle. Italien följs av Nederländerna – och
Norge. Sommaren 2004 ökade nämligen plötsligt andelen nigerianska
sexarbetare i Norge. Idag utgör det den största gruppen utländska
sexarbetare i landet.
Det finns emellertid också betydande flöden av trafficking-offer till och
inom Nigeria. I den nigerianska prostitutions- och sexindustrin arbetar
många kvinnor och flickor från andra västafrikanska länder. Enligt
NAPTIP dominerar Togo och Benin: de utgjorde 80% av i Nigeria
omhändertagna trafficking-offer under 2004-2008.
Likaledes skickas många flickor och kvinnor mot sin vilja från det fattiga
nord till sydväst för att arbeta inom den industrin. ”Nollywood” i Lagos är
inte enbart berömt för filmserier om hövdingar med rebelliska barn,
sitcoms, o.s.v. Man är också afrikanskt centrum för pornografisk
produktion, ett segment av ”Nollywood” som beräknas omsätta hundratals
miljoner USD om året.
Varför just Edo State och Benin City?
Benin City i delstaten Edo är, utan tvekan, den stad som kommit att
förknippas starkast med trafficking i Nigeria. Det finns fog för detta. Av de
nigerianska trafficking-offer som kom tillbaka till Nigeria från Italien
mellan 1999-2001, kom hela 86 % från Edo. Förutom att många av dess
egna kvinnor och flickor handlas, har man också blivit en sorts traffickinghub. Kvinnor från andra delar av Nigeria som vill (eller tvingas) till Europa
åker dit.
Edo ligger i den s.k. sydsyd-regionen, som huvudsakligen utgörs av
Nigerdeltat. De flesta nigerianska internationella trafficking-offer kommer
mycket riktigt från deltat. Av de som omhändertogs av NAPTIP mellan
2004-2008 var cirka 75% av totalt 1500 från deltat: 370 från Edo, 200 från
Akwa Ibom, 190 från Cross River och 130 från Delta.
Varför just Edo och Nigerdeltat drabbats hårdast, låter sig inte enkelt
förklaras. Naturligtvis är fattigdom den yttersta och starkaste faktorn.
Trafficking har genom remitteringar kunnat bringa relativt välstånd till
många familjer i Edo, vilket säkerligen fungerat som en stark drivkraft.
Men Edo är inte den fattigaste delstaten i Nigeria; de norra regionerna är
betydligt fattigare.
4(10)
Många menar att man får söka efter andra faktorer för att förklara
fenomenets omfattning i Edo och deltat. Sålunda framhåller en del att
kulturen och normerna kring sexuellt umgänge skulle vara mera tillåtande i
deltat. Till skillnad mot de flesta andra delar av landet, är det till exempel
mer eller mindre accepterat för singelkvinnor i deltat att vara sexuellt
aktiva. Prostitution skulle alltså enligt denna tankebana vara ett ”alternativ”
för utkomst och något som ”tolereras” av samhället.
En annan förklarande faktor, som förefaller mera plausibel, är att
migrationsflöden har klara förstärkningstendenser och att det ofta är en
”lokal” affär. När en länk väl finns mellan utvandrarplatsen och
invandrarplatsen, så förstärks och fördjupas den – snarare än att en ny länk
upprättas (på annat håll). Visserligen skulle alltså mera tillåtande sexuella
normer i förening med fattigdom kunna ha utlöst trafficking-problematiken
i Edo och deltat, men därefter kan förstärkningslogiken ha tagit över. Den
skulle kunna förklara de ojämförligt höga siffrorna i Edo.
Representanten för NAPTIP i Benin City, Barrister Abiodun, påminner om
att Edo har historiska band till Europa sedan portugisernas kolonisering.
Genom den handel och migration som följde på detta, blev man tidigt
exponerad för ett mera riskfyllt sexuellt beteende och prostitution.
Hur nigerianskor blir livegna sexarbetare
Processen som leder fram till att nigerianskor mot sin vilja hamnar som
sexarbetare i utlandet, börjar ofta hos familjen och samhället eller byn. Den
kvinna som drabbas – eller flicka, för de är oftast unga – är i de flesta fall
det äldsta barnet eller dottern. Hon känner stark familjelojalitet och social
press att ta ansvar för familjen, att ta den ur dess ekonomiska belägenhet.
En person i familjens närhet och i byn brukar agera som kontaktförmedlare
till en nigeriansk ”madam”. Det är inte ovanligt, förklarar de Cataldo från
IOM Nigeria, att den kontaktförmedlaren är hustru till byäldsten eller
högsta hövdingen.
Efter en ”övertalningskampanj” med kontaktförmedlaren i huvudrollen tar
de mera ceremoniella och praktiska detaljerna vid. Huruvida flickorna vid
detta stadium känner till att de förväntas arbeta som prostituerade varierar.
Även om de känner till det, så kan knappt någon av dem föreställa sig att
förhållandena kommer att vara så svåra som de är. Deras unga ålder och
normalt sett låga utbildningsnivå bidrar till detta. Det är inte säkert att
5(10)
föräldrarna är på det klara med syftet med utvandringen – eller ens
kontaktförmedlaren.
Flickorna i Edo avlägger innan de reser ofta en ed, kallad juju, som svärs
inför religiösa ledare i tempel. Det är värt att notera att edgången inte
brukar ha inslag av tvång, utan görs frivilligt. Pakten med traffickern är
efter detta stark. Den uppfattas ha ingåtts inte bara för familjens, utan också
för byns och samhällets skull. Bryter man pakten drar man skam över byn.
Utan att hemfalla åt voodoo-sensationalism, kan man konstatera att det
psykologiska övertaget ofta är nog för att kontrollera nigerianska
sexarbetare. Detta anses skilja dem från östeuropeiska sexarbetare i
Västeuropa. Men även om de utsätts för relativt sett mindre våld från
traffickern eller den som kontrollerar i dess ställe, så upplever de minst lika
mycket, om inte mer våld från sina kunder eftersom de ofta arbetar under
de svåraste förhållandena.
I samband med att flickan ingår ed, brukar familjen dra på sig en skuld
gentemot traffickern. Denna avser ”omkostnader” i samband med resan in i
Europa och är ofta uppblåst till mellan femtio och hundra tusen USD.
Flickans uppgift blir att betala av denna skuld genom sexarbete, för att
därefter börja remittera pengar till familjen.
I möjligheten att skynda på avbetalningen ligger också en förklaring till att
många trafficking-offer är så unga. Den långa åldern beror nämligen inte
enbart på att unga är särskilt utsatta i sig, utan även på att de tjänar mera än
vuxna prostituerade. I takt med en växande efterfrågan på unga sexarbetare
har därför genomsnittsåldern på nigerianska prostituerade i Europa gått ner,
enligt IOM.
Själva vägen från Nigeria till Europa skiftar. Till huvudrutterna hör
smuggling land- och sjövägen över Sahara, Marocko och Spanien,
alternativt flygvägen direkt in till Amsterdam, Rom, Paris eller Frankfurt.
Begagnas flygvägen sker inträdet genom en form av lagbedrägeri, alltså
genom missbruk av antingen turist-, student- eller annat visum, eller
missbruk av adoptions- och asylinstituten. Sålunda har enligt UNCHR
unga nigerianska kvinnor en förhållandevis hög avvikningsfrekvens från
flyktingförläggningar i Europa.
6(10)
Väl på plats bryts flickorna och kvinnorna snart ner av de hårda levnadsoch arbetsomständigheterna. Deras ”madam” i Europa, inte sällan en annan
nigerianska som själv varit sexarbetare, tar emot dem genom att inhysa
dem i trångbodda lägenheter och kräva att de dagligen avverkar ett högt
kundantal.
Därmed utövas kontrollen av två ”madamer”: den i Europa över flickan
och den i Nigeria över familjen. I bakgrunden finns emellanåt, men inte
alltid, ett större brottsyndikat. Flickan är nu i praktiken livegen, åtminstone
till dess att hon betalat av skulden vilket kan ta upp till tre-fyra år.
En politik i framkant
I takt med att trafficking från Nigeria ökade och uppmärksammades alltmer
internationellt i slutet på nittiotalet, bl.a. i samband med
Palermokonferensen 2001 om gränsöverskridande brottslighet, växte
insikten fram att åtgärder behövde vidtas på nationell botten. 2003 antogs
således ”Trafficking in Persons (Prohibition) Law Enforcement and
Administration Act”. Genom lagen grundades NAPTIP, som sedan dess
har stått i centrum för regeringens arbete i frågan.
Efter att inledningsvis ha bedrivit en jämförelsevis framgångsrik
verksamhet, stod det klart att NAPTIP – för att fördjupa sina interventioner
och bryta den fortsatt växande strömmen nigerianska trafficking-offer –
behövde utrustas med ett mera heltäckande och operativt inriktat ramverk
för verksamheten. Detta fick man förra året genom “National Policy on
Protection and Assistance to Trafficked Persons in Nigeria”, den antagligen
första i sitt slag i Afrika (bifogas). Policyn utarbetades med bistånd från
IOM, som redan 2004 ingick en MoU med NAPTIP. Policyn har också
legat till grund för ECOWAS nyligen antagna regionala motsvarighet för
att skydda och assistera trafficking-offer.
Den rättighetsbaserade policyn är uppbyggd efter interventionssekvenser,
detta i enlighet med internationell praxis. Komponenterna är sålunda
följande: mottagande, identifiering, omhändertagande/härbärgering,
rådgivning, spårning, återvändande/repatriering, integration, bemäktigande
(”empowerment”), uppföljning/vård samt avbindning.
Till dessa interventionssekvenser lägger policyn också ett preventivt
perspektiv, som emellertid inte – påpekar de Cataldo vid IOM – fullt ut
vågar adressera de sociala normer som gör det ”acceptabelt” att omvandla
7(10)
unga kvinnor och flickor till sexarbetare i utlandet. Ett framgångsrikt
preventionsarbete kräver alltså att man når ut till föräldrar, ungdomar och
traditionella ledare. Enbart så kan man, enligt de Cataldo, förklara riskerna
med trafficking och göra det oacceptabelt.
I härbärget
Vid ambassadens besök hos ett av NAPTIP:s härbärgen i Benin Citypoängterar Barrister Abiodun att längden och karaktären på
omhändertagandet varierar från fall till fall. När de väl kommit till
härbärgena i Benin City, har de ofta spenderat månader, kanske till och
med år, bara på att försöka ta sig hem igen. Många vill hem så fort som
möjligt – men det låter sig inte alltid enkelt göras.
Sister Florence vid Community for the Support of Dignity of Women, ett
katolskt härbärge, förklarar att behandlingen av deras emotionella trauman
kan vara mödosam. En komplicerande faktor är att flickorna och kvinnorna
ofta förskjuts av familjen: 70 % av fallen i det katolska härbärget. Då
tillgrips familjerådgivning, som inte heller är enkel eftersom den innefattar
svåra samtal om skuld.
Återställande av den fysiska hälsan kan också dra ut på tiden. Sexuellt
överförbara sjukdomar och andra smittsjukdomar är vanliga hos de
omhändertagna, såsom hepatit. Däremot har relativt få av dem hiv. Till
detta kommer i många fall alkoholism och/eller drogmissbruk.
Det stora bekymret är emellertid inte att ta hand om flickorna i härbärget,
enligt Sister Florence, utan att nå dem så att de kan komma till härbärget –
och att förbereda dem för ett liv utanför härbärget. Ett effektivt
hänvisningssystem och aktörssamverkan är därför centralt. I nationella
antitrafficking-policyn så identifieras en rad olika aktörer som behöver
koordinera sina interventioner: regeringen (federal, delstatlig, lokal nivå),
lokala samhällena, näringslivet, utbildningsväsendet, civila samhället,
utländska regeringar, internationella organisationer, samt media.
Det är såklart också helt avgörande för arbetet att man erkänner
problematiken. Sister Florence är snar att poängtera att man har
delstatsregeringens stöd. Också den mäktiga traditionella ledaren i Edo,
Oban eller kungen av Benin, har uttalat sig om fenomenet. Samtidigt har
det funnits frågetecken kring hans och hövdingarnas beredvillighet att
8(10)
bekämpa trafficking. I januari månad kom uppgifter om att Oban i en
tidningsintervju skulle ha nekat till förekomsten av trafficking i Edo.
För de Cataldo vid IOM är denna tvetydighet knappast förvånande. Man
kan konstatera att hövdingarna i många fall är djupt involverade i
människohandeln och därför vill tona ned den. Det är talande att de
traditionella ledarna endast undantagsvis deltar i hävningen av den ed som
flickorna och kvinnorna en gång avlagt, liksom överhuvudtaget i
behandlingen av dem.
Återintegreringen av flickorna sker därför i en brant uppförsbacke.
Stigmatiseringen, förskjutningen av familj och de traditionella ledarna,
samt den fysiska och mentala återhämtningen sätter gränser för det slutliga
och svåra steget ut från härbärget. Vid det katolska härbärget i Benin City,
som har kapacitet för arton omhändertagna, har över hundratjugo skrivits ut
efter att ha genomgått någon form av yrkesutbildning. Men frågan är om
det räcker för att bryta sig ur de onda cirklarna, givet att arbetslösheten är
så hög och levnadsvillkoren så tuffa. Kanske, spekulerar Sister Florence,
skulle vi vara mera framgångsrika med återintegreringen om man satsade
lika mycket på kvinnohärbärgen i Nigeria, som i Europa.
Och efterfrågan?
Lika litet som handel med narkotika är handel med människor ett problem
som kan angripas enbart i utbudsledet. Dessvärre, noterar NAPTIP:s
forskningschef Babandede, är emellertid åtgärderna för att tackla
efterfrågan på sexuella trafficking och sexuella tjänster få. Snarare verkar
trenden i Europa vara att legalisera och institutionalisera prostitutionen.
Tanken har varit att man skulle ta in prostitutionen ”från gatan” och
därigenom stimulera till drägligare levnadsvillkor för de prostituerade.
Frågan är emellertid om det lett till en förbättring. Visst har man sänkt
incidensen av sjukdomar, såsom hepatit och hiv, men är inte det ett
avhumaniserat sätt att mäta resultat på, undrar Babandede? Man ger ju
tappt om kvinnorna och flickorna, nöjer sig med att begränsa sjukdomar.
Utnyttjandet och tvångsinslagen – de ekonomiska, sociala och fysiska –
kvarstår.
Ytterst är kanske problemet att ”produktionskostnaden” för en sexuell
tjänst kan vara nästintill noll. Det är ju kroppen som säljs, konstaterar
Babandede. Finns en efterfråga kommer därför utbudsledet att fyllas av de
9(10)
som kan erbjuda tjänsten billigast, alltså i första hand trafficking-offer. För
dem är kroppen något som måste säljas till varje pris. De har en skuld till
”madamen” att avbetala: de är livegna.
Legalisering och institutionalisering av sexhandeln har alltså inte ökat
kostnaderna och fått ner efterfrågan, snarare tvärtom förklarar de Cataldo
vid IOM. Det beror inte enbart på den ekonomiska logiken om att sälja till
varje pris, utan också på att det preventiva arbetet i efterfrågeledet saknas
och omöjliggörs av att efterfrågan är legal och legitim. Så länge sexköp är
acceptabelt är det svårt att se ett slut på trafficking.
Därför finns i Nigeria en nyfikenhet på de länder som gjort tvärtom och
kriminaliserat köp av sexuella tjänster. Att Sverige var första landet i
världen känner man väl till på NAPTIP, enligt dess kommunikationschef
Arinze.
Vid en intervju på NAPTIP:s Benin City-härbärge, för statliga kanalen
Nigerian Television Association, förklarar ambassadör Lindgärde att lagen
föregicks av en intensiv debatt. Skulle den leda till att prostitutionen blev
ännu ljusskyggare och bedrevs under svårare villkor för de prostituerade?
Eller skulle den faktiskt leda till minskad efterfrågan och sexköp? Även om
det kanske inte går att dra några säkra slutsatser om endera effekten, kunde
man enligt Lindgärde konstatera att lagen idag äger stor legitimitet i
Sverige. Lagen har skickat en klar signal om att köp av sexuella tjänster är
oacceptabelt och kriminellt – vilket i sig fungerar preventivt. Det var
glädjande att Island och Norge följt efter.
Kommentar: att arbeta preventivt och dela ansvaret
Trafficking av människor för sexuella ändamål är ett oerhört komplext
problem att angripa. I Nigeria har man kommit en bit på vägen genom
organet NAPTIP, nationella policyn för skydd av trafficking-offer samt
nationella handlingsplanen för bekämpande av trafficking. Sedan 2003 har
lagföring av traffickers resulterat i ett femtiotal fällande domar och
tusentals omhändertaganden av trafficking-offer.
Samtidigt sker detta arbete i en kontext där de flesta faktorer ligger klart
utanför den organisatoriska och normativa kontroll som nigerianska staten
kan utöva. Man kan helt enkelt endast ingripa i en del av kedjan och
egentligen inte rubba de djupa mekanismerna.
10(10)
Till de frågor som verkar särskilt svåra att adressera hör de preventiva,
alltså de som siktar på att reducera acceptansen och sårbarheten (eftersom
en absolut prevention knappast ligger inom räckhåll). Vid ambassadens
besök på härbärgena i Benin City för trafficking-offer framstod sålunda
dess möjligheter att erbjuda meningsfull yrkesförberedande utbildning som
ringa. Än mindre var utsikterna att kunna matcha till ett jobb – den kanske
viktigaste åtgärden i ett individualpreventivt perspektiv.
Det verkar alltså svårt att hantera integrering och ”bemäktigande” inom
ramen för tillgängliga resurser, kompetens och mandat för härbärgena.
Samtidigt kanske det inte heller finns något bättre att tillgå i Nigeria – om
överhuvudtaget? Arbetsmarknadspolitik är ju, som Edos guvernör
Oshiomhole konstaterade vid ambassadens besök hos honom, ett starkt
eftersatt politikområde i Nigeria.
Om man lyfter blicken från härbärgena i Edo och interventionerna på plats,
framgår nödvändigheten av att ha ett holistiskt angreppssätt från såväl
europeisk som nigeriansk sida. Europa, Nigeria och Västafrika har en delad
skuld och ett delat ansvar för trafficking-tragedin. Därför bör frågorna stå i
förgrunden i den särskilda migrationsdialog mellan EU och Nigeria som
(dessvärre) avstannat, liksom även ges utrymme i den övergripande
politiska dialogen. I bägge dialoger bör EU:s ståndpunkt vara rak, ärlig och
reflekterande. Vi bidrar till människohandeln för sexuella ändamål från
Nigeria, för vi står för efterfrågan. Det må vara nödvändigt att tackla
utbudsledet i Nigeria, men det är uppenbart otillräckligt.
Inom EU-familjen har Sverige, i vart fall ur ett nigerianskt perspektiv,
komparativa fördelar. Man känner till den svenska politiken mot sexköp
och är nyfiken på ett partnerskap – inte minst därför att det skulle kunna
komplettera eller snarare balansera engagemanget från övriga EU-länder
som är aktiva inom bekämpning av trafficking i Nigeria, närmast Spanien,
Italien och Nederländerna. Därför menar ambassaden att det skulle kunna
vara intressant att överväga ett svenskt stöd till det arbete som bedrivs i
Nigeria av NAPTIP. Det arbetet är nydanande och ligger till förebild för
åtgärder på västafrikansk botten och – såvitt vi förstått – även på andra håll
i Afrika.
LINDGÄRDE
